Mer irländsk musik från Serbien!

 Orthdox Celts.

Ovan en länk till ett nummer av den serbiska musikgruppen The Orthodox Celts: ”One/Milk & Honey”.

Först en pigg och lustfylld låt med sång som därefter, på typiskt irländskt manér, övergår i en avslutande instrumental. Ni som följer min blogg vet att jag skrivit om bandet tidigare – jag tycker det är förbluffande och imponerande, att en grupp från Serbien kan framföra irländsk folkmusik precis lika bra som de bästa irländska banden!

The Orthodox Celts har hållit på ett tag nu. Gruppen bildades 1992 och kan alltså nästa år fira 25-årsjubileum. Frontfigur är sångaren Aleksandar Petrovic. Gruppen räknas till de mest framstående rockgrupperna i Serbien alla kategorier trots sin smala genre och sägs ha influerat flera yngre band att spela irländsk musik. Det tycker naturligtvis en”irlandsbög” som denna bloggare är underbart! https://www.facebook.com/OrthodoxCelts/info/?tab=page_info

Stående engagemang för Aleksandar Petrovic och de övriga är spelningar på St. Patrick´s Day i Belgrad den 17 mars och Belgrads ölfest.

 

Jag uppskattar i hög grad budskapet i sången ”One”. Nödvändigheten av att slåss för den man är och de mål man har i livet. Inte flykta och falla. Boxhandskarna på. Jag har varit nere för räkning rätt många gånger men hittills alltid varit på benen innan domaren skrikit ”tio”. Jag har kämpat, kanske inte alltid så heroiskt men dock. Det har alltid varit mitt sätt att leva.

Nu, när jag närmar mig pensionsåldern och ser tillbaka på det som varit och den jag har varit, är det detta jag är mest nöjd med: jag har alltid, utan undantag törs jag nog säga, följt min känsla för vad som varit nödvändigt eller kanske bara roligt att göra och sedan gjort det. Har jag kompromissat har det varit för att det inte funnits något val. Och jag har alltid förlitat mig på Gud, vet att ingen kan klara allt själv.

Den största lärdomen jag vunnit den hårda vägen är att aldrig oroa mig för någonting. Aldrig någonsin.

Därför kan jag helt sanningsenligt säga, att det vad det väsentliga beträffar inte finns något jag önskar att jag gjort som jag inte gjort. Inte heller är det mycket jag önskar ogjort. Kanske kunde jag ha gjort en del saker bättre och haft bättre flyt.

Men jag har ju fortfarande några år kvar, hoppas jag…närmast blir det resa till Dublin och Belfast om ett par månader!

 

En irländsk middag

 Irlandsfester kräva dessa drycker…Foto: Tommy Hansson

Några av er vet att jag varje vår brukar anordna en middag i Irlands tecken hemma hos mig. Så har varit fallet sedan 2008 med undantag för i fjol, då jag i stället bjöd in vänner och bekanta till en ”dissidentmiddag” med linsgryta och starka korvar på senhösten.

Jag tycker helt enkelt det är viktigt att vänner, bekanta och kontakter av skilda slag träffas under gemytliga former ibland. Och vem vet vilka sinistra planer som kan kokas ihop vid dylika tillfällen…

 Skönsång på gång: värden vid bortre bordsändan sjunger ”The Foggy Dew” för middagssällskapet. Foto: Mikael Hagenbo

Jag har varit intresserad av Irland, och främst då den irländska folkmusiken, sedan jag skrev en gymnasieuppsats om Irlands historia 1969. Ännu har jag dock bara varit på ”Smaragdön” med dess påstådda 40 nyanser av grönt en enda gång, vilket var 2002. Ursprungligen var det tänkt att Irlands-partajet skulle avhållas i anslutning till St. Patrick´s Day, den irländska nationaldagen vilken infaller den 17 mars.

Eftersom jag inte är någon fundamentalist har jag ruckat litet på den principen, det är ju inte alldeles säkert att just den dagen/dagarna omkring den passar så bra.

           På övre bilden kollar Eric Hallberg noga upp vad Rune Söderlund och Ingrid Hult har för sig. Därunder syns från vänster Helge Eyser, Jocke Hagström, Jan Sjunnesson och Mikael Hagenbo under intagande av välkomstdrink Foto: Tommy Hansson  

Huvudsaken är det irländska temat, vilket garanteras av att jag alltid tillagar och bjuder på Irish stew samt irländskt öl (läs: Guinness och ibland även Kilkenny) och irländsk whiskey. Det är också fullt tillåtet för mina gäster att ta med egen dryck, både som present till värden och/eller för egen konsumtion.

Här ett enkelt och gott recept på Irish stew med nötkött:

http://www.simplyrecipes.com/recipes/irish_beef_stew/

 Tommy Blomqvist och Jan Sjunnesson tycks ha funnit varandra. Till höger Axel W. Karlsson. Foto: Tommy Hansson

Min hustru Marika Bardel Hansson uppskattade dessa irländska bjudningar, varför mina arrangemang efter hennes bortgång 2010 också tjänar som ett sätt att hedra hennes minne. Mina barn Sebastian och Isabella Hansson brukar delta i mån av tid och lägenhet. Eftersom dottern för tillfället är baserad i Glasgow i Skottland var vägen dock litet lång för henne den här gången.

De här Irlands-middagarna har med tiden i viss mån fått karaktären av ”dissidentsammankomster” i form av deltagande av personer utanför det politiskt korrekta sammanhanget. SDare med Jimmie Åkesson i spetsen men också andra dissidenter har medverkat tidigare år. I år gladde jag mig åt att exempelvis Janne Sjunnesson, Mikael Hagenbo och Axel W. Karlsson tackat ja av de utsocknes, den senare inrest ända från Göteborg.

                Tommy och Sebastian Hansson, den senare med irländska flaggan bakom sig. Foto: Bo Carlsund/Tommy Hansson

Axel berättade att han (av misstag, hävdar han själv) blivit fängslad i samband med studentupploppen i Paris 1968 – satt i diminutiv cell en natt tillsammans med ett stort antal andra gripna.

Jag har de senaste åren inlett sammankomsterna med att läsa sista versen ur W. B. Yeats poem ”Easter, 1916”, som handlar om Påskupproret aktuellt årtal (det är alltså dags för hundraårsjubileum nästa år!). Den här gången sjöng jag i stället fyra verser ur den kanske mest kända av sångerna från upproret, ”The Foggy Dew”, skriven av den katolske prästen fader O´Neill.

 Mina goda vänner Heléne och Bo Carlsund, inresta från Lidingö. Foto: Tommy Hansson

Här en inspelning av sången med gruppen Wolfe Tones med samtida bilder från upproret:

https://www.youtube.com/watch?v=A9MRbek0JXk

Till sist måste jag erkänna att jag ibland svurit litet över den handfull inbjudna som föredragit att inte besvara inbjudan, trots att OSA-datum klart angivits. Ingen nämnd men heller ingen glömd. Hur svårt kan det vara? Eftersom jag känner mig på gott humör efter gårdagens lyckade sammankomst tänker jag dock inte bli elakare än så den här gången.

INBJUDAN

 Tre män i rutigt: Tommy, Axel och Janne på min balkong. Foto: Mikael Hagenbo

De årliga Irlands-middagarna innebär slutligen också en välkommen möjlighet för mig, som inte direkt lider av städnarkomani, att röja upp och feja litet i lägenheten. Vilket ledde till att jag i förrgår hittade min lilla skära nallebjörn Teddy, som jag saknat länge men som hade hamnat under byrån i sovrummet och legat där kanske ett år.

Som en kär gammal vän som nu kommit till rätta. Litet dammig men vid god vigör!

                Teddy och Helge. Foto: Tommy Hansson

Ja, kära läsare, ni får väl själva avgöra om jag börjat gå i barndom igen eller om jag kanske bara har barnasinnet kvar. Själv vill jag gärna tro på det sistnämnda!