En promenad i min skogsbacke

 Det här vackra, låga blomsterklädda kullen ligger inte i skogsbacken utan på gräsmattan utanför huset där jag bor.

Jag bor på en höjd. Dit kommer man via två backar, båda ganska krävande för den som inte längre är så ung eller har så spänstiga ben. Den större backen trafikeras dock av en mindre buss, den så kallade pensionärsexpressen som går fem gånger om dagen vardagar och ett par gånger lördagar. Ingen trafik söndagar.

    

Vegetationen är ställvis tät på ömse sidor om min skogsbacke.

Den mindre backen kan trafikeras endast via apostlahästarna eller tvåhjuliga fordon. Den är asfalterad och brantare än ”huvudbacken” och har sin sträckning i ett idylliskt och litet trolskt skogsområde. Jag tänkte här ta er, kära läsare, med på en vandring i ord och bild nedför denna skogsbacke!

Här kan man, om man har tur, se både rådjur och i mycket sällsynta fall älgar. Längs ena kanten finns vildväxande hallonbuskar. En bit in i skogen finns här avgränsningen till den del av den närbelägna kyrkogården som ligger i skogen.

   

Övre bilden: Den skrangliga bänken och en skymt av stigen. Undre bilden: Den nedre och öppnare delen av backen.

Ungefär i mitten av denna skogsbacke finns lyckligtvis en rätt illa medfaren träbänk, där den trötte vandraren kan vila sig en stund och eventuellt ta ett bloss innan färden uppför fortsätter (nedför är det ju inga problem).

Vid bänken mynnar en stig som på andra sidan vetter mot stadens arkitektoniskt omtalade krematorium, som numera ej används för sitt ursprungliga syfte men väl innehåller ett begravningskapell.

   

Övre bilden: Backens nedre, planare parti med ett elskåp till vänster. Undre bilden: Mest lövträd men en och annan gran.

Bland attraktionerna finns vidare en stenbumling med vacker mossväxt. Detta är den väg jag brukar ta när jag har ärenden till kiosken en bit nedanför.

 Den mossbelupna stenen – visst är den vacker!

Jag är jordbrukarson och således uppvuxen på landet, där jag som det enda och ganska bortskämda barnet framlevde mina första 22-23 år här i livet. Det var en tämligen skyddad och bra miljö att växa upp i. Därefter har jag bott i först Stockholm i sex år och sedan dess i min födelsestad Södertälje med min familj, bortsett från litet drygt ett år då jag bodde ensam.

Nu är jag ensam igen sedan min hustru gått bort och båda barnen flyttat ut. Trodde ett tag att jag skulle få sällskap, men Gud vill nog inte det.

Och ja, trots min lantliga uppväxt är det staden och dess frestelser jag känner mig mest hemma i.