Richard Jomshof om SDs immigrationspolitik: ”90 procents begränsad invandring räcker inte”

 Många nya ansikten syntes i Stockholms landstingssal när Richard Jomshof docerade om SDs immigrationspolitik. Foto: Tommy Hansson

Sverigedemokraterna i Stockholms stad och län hade fint besök för någon vecka sedan. Då gästades distrikten av ingen mindre än riksdagsledamoten Richard Jomshof, närmare presentation överflödig, som i landstingshuset föreläste på sedvanligt pedagogiskt sätt om SDs invandringspolitik.

Efter inledande presentation av Dan Kareliusson, gruppledare för SDs nio man starka landstingsgrupp, samt Maria Danielsson, partiets gruppledare i Stadshuset där SD förfogar över sex mandat, inledde Jomshof med några vänliga ord om Stockholms prestationer i förlidet val:

– SD var länge svagt i Stockholm, men nu ser det riktigt bra ut. Samma sak i norra Sverige. Folk börjar vakna i hela landet. Många vet att invandring är partiets viktigaste fråga – men vad innebär det? Jag har plockat fram det viktigaste.

Jomshof, som med sina 45 år är äldst i den ledningsgrupp i partiet som i media brukar kallas ”de fyras gäng”, erinrade om att Sverigedemokraterna inte har något officiellt partiprogram men väl ett principprogram som fastslår att SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund.

– I principprogrammet finns partiets själ, anförde Jomshof. Som socialkonservativt parti är vi för en långsam förändring för hela folkets bästa. Vi värdesätter lag och ordning och tradition och försöker se förbi vänster och höger. Nu är vi på väg mot ett extremt splittrat samhälle. Lagstiftningen ”hets mot folkgrupp” menar vi exempelvis vara felaktig, alla skall behandlas lika inför lagen.

 

 – 90 procents begränsad invandring räcker inte, menade Richard Jomshof, då situationen alldeles urartat. Foto: Tommy Hansson

Richard Jomshof fortsatte med att inskärpa, att en av anledningarna till att den generella välfärden krackelerar i vårt samhälle är den skenande invandringen. Sett i ett historiskt perspektiv har vi tidigare haft en påtagligt begränsad invandring. De som kommit hit och stannat har assimilerats in i det svenska samhället och blivit svenskar.

Ett exempel på detta som Jomshof tog upp är vallonerna, som kom till Sverige på inbjudan av den svenska staten därför att det fanns behov av personer kunniga i bergshantering och bruksverksamhet. Ungefär 900 valloner valde att stanna permanent. I Andra världskrigets kölvatten följde sedan arbetskraftsinvandring till industrin exempelvis från Finland, Jugoslavien, Italien och Grekland. Av dessa stannade en del medan andra återvände till hemländerna.

– Jag är själv finne i grunden, kanske inte så mycket att skryta om men dock, upplyste Jomshof (som en gång i tiden hette Johansson) om med glimten i ögat.

Ursprunget till den nuvarande hallstämplade och politiskt korrekta synen på frågor som rör immigration, assimilering och integration stammar, underströk Jomshof, från Palme-året 1975:

 Landstingssalen var, trots kort varsel, i stort sett fullsatt vid Jomshofs föreläsning. Foto: Tommy Hansson

– Det är ganska okänt i dag, men det var då invandrarna gavs rätten att välja om de skulle uppgå i den svenska kulturen eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Med andra ord: den mångkulturalistiska ideologin var född. Att detta skulle leda till segregering, utanförskap och ett splittrat samhälle med en mängd problem var ganska uppenbart för den som hade ögon att se med.

Richard Jomshof informerade vidare om att mellan 1980 och 2013 beviljades i Sverige 1 757 565 uppehållstillstånd. Under 2015 väntas till vårt land närmare 100 000 asylanter och sannolikt lika många anhöriga.

– Var skall de bo, arbeta och gå i skolan? frågade Jomshof med allt skäl. Våra myndigheter är helt galna, det är på väg att urarta totalt. Det har gått väldigt fort. Jag drar inte alla över en kam, men det här hotar välfärden, de hotar allting. Och många människor vill inte bli svenskar, inte ens de som är födda i Sverige. I de andra nordiska länderna undrar de vad vi håller på med: vi svenskar är jätteextrema!

Nej, Richard Jomshof skrädde inte orden i Stockholms landstingshus på Kungsholmen – en byggnad som en gång inrymde Nordens största sjukhus – denna afton. Han påminde vidare om att Sverigedemokraterna vill ha en kraftigt begränsad asyl- och anhöriginvandring:

– Vi talar om att begränsa invandringen med 90 procent, men jag tror inte det räcker längre. Ett visst mått av invandring måste vi ha, men utöver det?

SD vill vidare, inskärpte Richard Jomshof, öka medborgarskapets betydelse. Innan sådant kan sökas skall den sökande ha bott tio år i Sverige, genomgå medborgarskapstest och deklarera sin lojalitet med Sverige. Om det visar sig att man ljugit om sin identitet skall medborgarskapet kunna rivas upp.

       

Bloggaren och Alex Nilsson samt Tommy Blomqvist på ett närbeläget näringsställe före Richard Jomshofs immigrationspolitiska genomgång. Foto: Tommy Blomqvist/Tommy Hansson

– I stället för att importera så många som möjligt till Sverige skall vi ha en human flyktingpolitik genom att hjälpa så många som möjligt i närområdena, avslutade Richard Jomshof sitt mycket uppskattade och välbesökta anförande. Ovanligt många nya ansikten fick denna kväll en nyttig duvning i sverigedemokratisk immigrationspolitik.

Från SD Södertälje kom denna bloggare i sällskap med KF-gruppledaren Tommy Blomqvist och KF-ersättaren Alex Nilsson. Jag talar nog för oss alla när jag säger att vi var mycket nöjda med Richard Jomshofs pedagogiska genomgång av partiets viktigaste fråga.

 

 

 

En dag i mitt liv i Södertälje

Norrmalmstorgsdramat 1973: rånaren Janne Olsson leds ut av polis.

Fredagen den 23 augusti i nådens år 2013 börjar lida mot sitt slut. Jag har nyss tagit ett skönt bad och laddar upp för en hemtrevlig kväll med god mat, några glas vin, samt Navy CIS, Big Bang Theory och Tyst vittne på TV. Innan dess tänkte jag att jag skulle berätta för er läsare hur min dag har varit. Tycker ni detta låter hopplöst töntigt kan ni lämpligen sluta läsa här.

Det hela började med att jag klev upp osedvanligt tidigt för att vara jag. Hade nämligen en tid hos tandläkaren. Just när jag var färdig att ge mig av ringde telefonen. Det visade sig vara en gammal södertäljebo av den så kallade gamla stammen – snart 90 sa han – som haft herrekipering på Storgatan en gång i tiden. Han är även en gammal idrottsprofil med hemvist i friidrotten och IFK Södertälje, där jag själv var aktiv i min ovanligt oskyldiga ungdom.

Han ville tipsa mig om en före detta löpare och polisman i Kringelstan som var förhandlare i samband med det nu 40-årsjubilerande Norrmalmstorgsdramat i Stockholm. Bengt-Olof Johansson var denne mans namn och stafettlöpare hade han varit; jag kände vagt igen det. Mannen som ringde upplyste vidare om att han varit den yngste medhjälparen till greve Folke Bernadotte i dennes projekt med de välkända ”vita bussarna”, med vilkas hjälp tusentals lägerfångar i Tyskland fick en fristad i Sverige.

Det visade sig även att min sagesman var en mycket nöjd läsare av SDs tidning i Södertälje, Telgekuriren, och höll hårt på mig och vårt parti – sådant värmer onekligen! Vad mera är hade mannen i fråga för en hel del år sedan hamnat bredvid Björn Söder på en släktrelaterad tillställning i Småland. Björn hade uppenbarligen gjort ett gott intryck på den här gamle hedersmannen.

Södertälje stadshus – en interiör.

Jag lyckades mot all förmodan hinna i tid till min tandläkare på Värdsholmen. Rotfyllningar är ju inte speciellt lustiga historier, men med generös bedövning kändes det faktiskt inte ett dugg. Blev dock inte klar utan fick en ny tid till om en dryg vecka. Därefter bar stegen mig till Stadshuset inte så långt från Värdsholmen. På min plats i oppositionsdelen i det så kallade kommunalrådskansliet hade jag tänkt skriva ut protokollet från SD Södertälje/Nykvarns styrelsemöte i måndags, vilket förlöpte utan problem. Hade äran morsa på såväl stadsdirektör Martin Andreae som KS-ordförande Boel Godner och ett par gruppledare från borgerligheten.

Tänk vad man kan bli på gott humör bara genom ett vänligt ”hej”, en nick och i bästa fall ett litet leende. Ja, det behövs faktiskt inte mycket mer än så för att jag skall bli glad!

Därefter tog jag en försenad och spartansk lunch på en uteservering på Gågatan ”mitt i smeten”, bestående av en kopp kaffe och en ost- och skinktoast. 35 spänn bara och tillåtelse att röka till på köpet. Från min plats hade jag utsikt mot en ofta sedd tiggare, som satt vid närmsta husfasad med en pappmugg intill sig.

Uteservering på Gågatan i Södertälje.

Under tiden jag satt där hann en yngre dam gå  fram och lägga några slantar i muggen. Undrar om hon var medveten om att hon skänkte pengar till den organiserade brottsligheten, zigenarligor från Östeuropa som utnyttjar handikappade och andra utsatta människor i sin ljusskygga verksamhet? När skall eländet förbjudas? Så vitt jag vet är vårt parti det enda som förespråkar tiggeriförbud. En gammal gymnasiekompis som blivit lärare passerade och sa ”Hej Tommy!” när han såg mig. Jag blev varm om hjärtat, förstås.

Härefter var jag tvungen att gå till Nordea för att ut hämta ut en tusenlapp för att ha råd med mat över helgen. När det var klart, och när jag handlat litet matvaror på Coop Forum i Telgehuset – där förresten partivännen Ingrid jobbar – hade jag tänkt åka hem med bussen och ta kväll. Det blev nu ingenting av med det.

 En Bentley. Man kan få en begagnad för ett par-tre hundra tusen.

När jag väntar på 753an på Köpmangatan ringer nämligen min partikollega ”Blomman”, för övrigt gift med nämnda Ingrid, och påstår att han har världens scoop till Telgekuriren på gång. Så ”Blomman” plockar upp mig i sin bil och vi åker ut till en begagnad bil-handel, som i svensk regi tydligen går väldigt bra. Ägarna verkar bli glada över vårt intresse och ställer villigt upp på att bli intervjuade och plåtade.

Där fanns en hel del rariteter såsom kärror av märken som Bentley, Porsche, Maserati och Jaguar. Tror det blir en bra grej i tidningen så småningom – privat svensk företagsamhet bör givetvis uppmuntras! Därefter bar det av till mina hemtrakter och min son, som just nu bor hos mig och som hunnit hem från sitt jobb. Om badet har jag redan berättat. Nu skall jag laga mat, en mixversion av Chicken Tikka Masala och hoppas ingen ringer och stör om detta kan undvikas.

Slutligen måste jag säga att jag trivs ypperligt i min bostadsrätt i ett bra område öster om Kanalen. Jag brukar säga att i värsta fall ser den ut som en skräpkammare, i bästa fall som ett museum med mängder av minnessaker, böcker, skivor, tavlor, foton…Men framförallt är jag nöjd och glad över att ha en fin liten familj och en uppgift i livet!

– Vi skall bli ett stort, brett och folkligt parti!

Jimmie Åkesson och Håkan Borg i andrakammarsalen. Foto: Tommy Hansson

Den 19 maj inbjöds till medlemsträff med sverigedemokrater i Stockholms län och stad. Det var samtidigt första mötet ingående i partiledare Jimmie Åkessons planerade rundresa till samtliga SD-distrikt i riket. Att döma av närvaro, antal frågor riktade till Jimmie och allmänt gott humör blev resultatet av mötet lysande!

– Nu är vi en del av etablissemanget!

 Så inledde Mikael Valtersson, chef för Sverigedemokraternas riksdagskansli, sitt hälsningsanförande. Egentligen var det en rätt överflödig kommentar, eftersom etablissemangstillhörigheten bekräftades av själva mötesplatsen – riksdagens andrakammarsal. Och för att ingen skulle tro att SD fortfarande ligger och harvar utanför politikens finrum med ett väljarstöd på två-tre procent, fanns i salens fond ett jättelikt anslag med texten ”Här för att stanna”.
  
Efter Valterssons hälsningsord klev Linus Bylund, mest känd som Jimmie Åkessons pressekreterare, upp på podiet och underströk hur viktigt det är med goda kontakter mellan partiledning och medlemmarna i distrikten.
  
– Stockholm är viktigt av flera skäl, underströk Bylund. Han erinrade om att SD historiskt sett har haft svårigheter hävda sig i storstäderna (utom Malmö, måste man nog tillägga). När det gäller Stockholm kan ingen tvivla på att detta är sant.

Här misslyckades SD med att i senaste valet komma in i såväl Stockholms stadshus som landstinget. Vilket naturligtvis är skälet till att Linus ännu inte kan titulera sig gruppledare i stadshuset. I valet 2014 måste det bli ändring!
  
Innan det var dags för Jimmie Åkesson att säga några väl valda ord orienterade Robert Stenkvist, vice ordförande i SD Stockholms län, dels om riksdagshusets historia, dels om den positiva SD-trenden i Stockholms län. Nye distriktsombudsmannen i länet, Håkan Borg, fyllde på med att berätta om nybildade föreningar i Solna och Ekerö.
  
Unge William Hahne, som tjänstgör i riksdagskansliets pressekretariat, berättade om SDU-avdelningens torsdagsträffar i gamla partikansliet på Södermalm men också, tyvärr, om det vänstervåld som alltfort förekommer vid somliga SDU-arrangemang.

Linus Bylund och Robert Stenkvist gör sin insats. Foto: Tommy Hansson

-Det är bra med sådana här träffar, där så många som möjligt kan komma för att få en ny återkoppling lokalt-regionalt, framhöll Jimmie Åkesson inledningsvis. Att komma in i Sveriges riksdag är svårt för vilket parti som helst. Men ett drygt halvår efter valet fungerar det någorlunda. Vi har också fått plats i alla utskott, vilket inte var alldeles självklart.
  
Efter prioriteringen av riksdagsarbetet är det nu dags, sade Jimmie, att ägna distrikts- och lokalavdelningar uppmärksamhet. Därav partiledarens planerade rundresa i landet, vilken alltså inleddes med mötet i Stockholm.
  
-För att få kompetent folk till riksdagskansliet har vi också varit tvungna att mer eller mindre dränera distrikten och lokalavdelningarna på folk, menade Jimmie. Men det har också inneburit att andra fått kliva fram och visa framfötterna.
  
Det viktigaste med SD:s riksdagsinträde, framhöll Jimmie Åkesson, är att partiet nu genom mandatfördelningen i riksdagen har fått en reell möjlighet att påverka människors vardag.
  
-Det innebär också mycket ansvar. Vi har aldrig haft ambitionen att skapa kaos, även om vi lyckats fälla regeringen några gånger. Tvärtom vill vi visa att vi har kompetens och kraft att ta ansvar för landet. På sikt skall vi bli ett eget regeringsalternativ.  Vidare tycker SD det är viktigare att satsa på välfärd och en dräglig tillvaro för landets pensionärer än att gå vidare med skattesänkningar. Därför är vi beredda att vid behov gå samman med de röd-gröna.
  
Vår partiledare stack inte under stol med att det är besvärligt att vara ett litet riksdagsparti. Det ställer stora krav på de 20 riksdagsledamöterna. Det ställer också krav på alla partimedlemmar att bredda politiken och ta ställning på en djupare nivå på en mängd områden.
  
-Hela partiet – som i dag består av omkring 6000 medlemmar – måste professionaliseras. På sikt skall vi bli ett stort, brett och folkligt parti!

Efter en halvtimmes fika- och rökpaus var det dags för Håkan Borg att avsluta denna mycket lyckade sammankomst med att be Jimmie Åkesson besvara ett antal frågor som kommit in inför mötet. En fråga gällde arbetet i riksdagens utskott, och här hade Jimmie bara positiva besked att lämna:
  

 -Det går galant, och jag är full av beundran inför samtliga riksdagsledamöters arbete. Det gäller att driva partiets linje men också att kompromissa ibland. Öppenhet är viktigt.
  
På frågan om att förbättra villkoren för landets pensionärer svarade partiledaren:
  
-Det var ett av våra främsta vallöften, så självklart står vi fast vid det. Vi har också avsatt medel härför i vår vårbudgetmotion.
  
Ytterligare en fråga berörde medias ofta framförda påstående, att SD vill framstå som martyrer.
  
-Det stämmer naturligtvis inte, menade Jimmie, men om vi blir överfallna – vilket bevisligen händer då och då – kan vi inte tiga om det. Långsiktigt är det vi som är vinnare!
  
Sammanfattningsvis klargjorde Jimmie Åkesson att, även om saker och ting är på väg att förbättras högst väsentligt, partiet alltjämt är inne i en ”enorm omställningsfas, som kommer att ta litet tid. Vi ber om överseende med det.”