Tredje världskriget? – Nej, femte!

General (senare president) Dwight D. Eisenhower (till vänster) och president Harry S Truman var två av USAs främsta profiler under det Kalla kriget.

Man kan ofta höra varnande röster i samband med det förhandenvarande ryska angreppskriget mot Ukraina att konflikten skulle kunna leda till vad som kallas ”det tredje världskriget”. Detta är enligt min mening en felaktig terminologi.

Jag instämmer i att Vladimir Putins/Rysslands krig i Ukraina i värsta fall riskerar leda till en världsomspännande konflikt. En sådan borde emellertid som jag ser det kallas Femte världskriget. Jag skall här förklara varför.

Första världskriget (1914-18) inleddes med den serbiske terroristen Gavrilo Princips mord på Österrike-Ungerns storhertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie von Chotek i Sarajevo den 28 juni 1914. Det slutade med att Tyskland kapitulerade den 11 november 1918.

Med krigets utgång krossades den gamla auktoritära och till stor del militaristiska världsordningen och lades grunden till den moderna världen med dess demokratiska och frihetliga värden. Den största världskonflikten sedan Trettioåriga kriget (1618-48) beräknas ha skördat mellan 8,5 och 16 miljoner människoliv. Gavrilo Princip är för övrigt än i dag nationalhjälte i Serbien.

Andra världskriget (1939-45) inleddes med det nationalsocialistiska Tysklands anfall på Polen den 1 september 1939, vilket möjliggjorts av non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland en dryg vecka tidigare. 14 dagar efter Tysklands invasion lade Sovjet beslag på den andra delen av Polen.

Efter betydande inledande framgångar för Nazityskland vände krigslyckan vid Stalingrad 1943. Tyskarna kapitulerade den 7 maj 1945 under det att japanerna skrev under kapitulationsavtalet avseende striderna i Stilla havet den 2 september 1945. Tysklands nederlag möjliggjorde Sovjets överhöghet över Östeuropa minus Finland. Krigets förluster uppgick till omkring 50 miljoner människor.

Kalla kriget (1945-91). Det jag vill kalla Tredje världskriget är synonymt med det Kalla kriget, som utbröt när det Andra världskriget slutade med Josef Stalins Sovjet som ledande makt. 1949 fick det onda sidan förstärkning genom kommunistledaren Mao Tse-tungs seger över nationalisterna i det kinesiska inbördeskriget. Det var också den blodigaste av här beskrivna världskonflikter.

I västvärlden fanns en tendens att överskatta den sovjetiska styrkan, men när det kom till kritan säckade sovjetväldet ihop som en punkterad luftmadrass den 31 december 1991. Om vi räknar ihop dödsoffren för den globala kommunismen i länder som Sovjet, Kina, Kuba, Angola, Nordkorea, Kambodja, Vietnam, Albanien och Östblocket inklusive Rumänien kommer vi upp i kanske 100 miljoner.

Kriget mot islamistisk terrorism (2001-21), Fjärde världskriget enligt mitt sätt att se inleddes med att två passagerarplan, framförda av medlemmar i terrorrörelsen al-Qaida, rammade tvillingtornen i World Trade Center i New York och att ett plöjde in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon den 11 september 2001. Ett fjärde plan, troligen ämnat för Vita huset, störtade sedan hjältemodiga passagerare övermannat kaparna.

USAs president George W. Bush svarade med att först invadera Afghanistan och därefter Irak i syfte att slå ut de terroristiska krafterna och oskadliggöra al-Qaida-ledaren Usama bin-Laden. Detta lyckades inte, men bin-Laden kunde spåras upp och elimineras av en amerikansk elitstyrka nära Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011.

Dessförinnan hade Iraks blodige diktator Saddam Hussein infångats och avrättats i Irak den 31 december 2006. Kriget kan sägas ha avslutats med att de sista amerikanska trupperna lämnade Afghanistan den 31 augusti 2021. Dödssiffrorna är osäkra, men de kan sannolikt uppskattas till cirka en miljon. Förutom al-Qaida har Islamiska staten (IS) spelat en betydande roll i denna konflikt – dess ledare al-Qurayshi dödades av amerikanska elitsoldater i Syrien den 3 februari 2022.

Samtliga ovan beskrivna världskonflikter slutade med vad som, något förenklat, kan beskrivas som det godas seger över det onda. Dock med förbehållet att såväl kommunism som islamistisk terrorism alltjämt existerar, även om dessa fenomen vingklippts så pass att de inte längre ställer till lika stora problem som tidigare. Det allra viktigaste är att minnas att demokratin aldrig kan tas för given – kampen fortsätter.

Låt oss dock innerligt hoppas att det inte måste till ett femte världskrig för att säkra dess fortbestånd!

Myten om Ryssland som spärr mot muslimskt inflytande

 Världens nordligast belägna moské finns i Norilsk i Ryssland.

Det finns en efterhängsen myt, icke minst florerande på Facebook, som vill göra gällande att Putins Ryssland skulle utgöra en pålitlig spärr mot muslimskt och/eller islamistiskt inflytande.

När det potentiella ryska hotet mot Sverige kommer på tal finns det alltid några snillen som skriver ungefär som så, att ”Hellre Putin än ISIS”. Instämmandena och gillandena brukar dugga tätt. Resonemanget går ut på att om man måste välja så är Ryssland alla gånger att föredra. Underförstått är också att ryssarna skulle göra processen kort med muslimerna/islamisterna.

Det här sättet att haspla ur sig illa övertänkta åsikter är typiskt för notoriskt oinformerade Facebook-användare. ”Valet” som redogörs för ovan – Putin eller islam – är nämligen inget val alls och kommer garanterat aldrig att göras. Skälet härför är enkelt: islam och islamism är nämligen dagliga realiteter och hot också i Ryssland, som president Putin trots aktningsvärda försök i framförallt Tjetjenien inte har lyckats neutralisera.

Så om olyckan skulle vara framme och vi invaderades av ryska trupper skulle detta med andra ord innebära, att vi tvingades leva under rysk ockupation OCH fortsatt om inte ännu större islamskt inflytande. En stor del av de ryska militärförbanden består ju faktiskt av muslimska trosbekännare, vilka nog inte kan förväntas vara särskilt benägna att ta i med hårdhandskarna mot trosfränderna i Sverige.

 Muslimer i bön i Moskva i augusti 2012 vid högtiden Eid al-Fitr, som avslutar ramadan.

Rysslands befolkning består i dag av till omkring 15 procent muslimer, vilket innebär att av en befolkning på cirka 144 miljoner är 21-23 miljoner muslimer. Bara i Moskva finns vid pass två miljoner muslimer men endast fyra moskéer, att jämföra med de omkring 7000 moskéer som finns i hela Ryssland. Det är en betydande muslimsk närvaro såväl procentuellt som reellt.

Som ett kuriosum kan nämnas att världens nordligast belägna moské återfinns i staden Norilsk, skapad 1953, som har ett invånarantal på 200 000 varav en fjärdedel är muslimer. Norilsk ligger på Tajmyrhalvön 300 kilometer norr om polcirkeln. Moskén, som heter Nurd Kamel-moskén, återfinns därmed i Guinness rekordbok: http://se.sputniknews.com/swedish.ruvr.ru/2012_06_07/77420025/

Det postkommunistiska Ryssland har hela tiden haft att kämpa mot islamsk fundamentalism, något som krigen i Tjetjenien 1994-96 samt 1999 och framåt visat. Tjetjenien är en autonom delrepublik i Kaukasus i sydvästra delen av Ryssland som grundades 1993 och har en befolkning på cirka 1,3 miljoner. Ledare för denna entitet ät Ramzan Kadyrov, som av motståndarna kallas ”rysk marionett”.

Islamistiska separatister har dock upprättat ett embryo till statsbildning som kallas Tjetjenska republiken Itjkerien, men denna skapelse erkänns endast av Georgien. Det var den 1-3 september 2004 som tjetjenska separatister utförde sitt blodigaste dåd. Det skedde i en skola i Beslan i Nordossetien, vilken intogs av separatister och fundamentalistiska muslimska terrorister.

              

Ovan förödelsens styggelse efter gisslandramat i Beslan 2004. Nedan visas terrorledaren Basajevs döda kropp upp 2006.

Terroristerna tog skolbarn, lärare och annan personal som gisslan, och i samband med att ryska säkerhetsstyrkor stormade skolan dödades minst 338 personer inklusive 155 barn. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gisslandramat_i_Beslan Separatistledaren Sjamil Basajev tog senare på sig ansvaret för terrordådet. Basajev kallades ”Rysslands mest eftersökte man” när han uppspårades och dödades i en operation genomförd av säkerhetstjänsten FSB den 10 juli 2006.

Inför de vinterolympiska spelen i februari 2014 i Sotji, beläget i Krasnodar-regionen i södra Ryssland, befarades att islamistiska terrorister skulle slå till i syfte att få sin sak uppmärksammad inför världssamfundet. Många såg terrordådet i staden Volgograd – som tidigare hette först Tsaritsyn och därefter Stalingrad – i slutet av december 2013 som en generalrepetition inför Sotji-OS. 16 människor omkom och ett 50-tal skadades i en självmordsmördarattack genomförd av en man och en kvinna. http://www.dn.se/nyheter/varlden/dodlig-explosion-varning-infor-sotji-os/

Säkerhetspådraget i Sotji var dock massivt, och något terrordåd materialiserades dessbättre inte trots uttalade (tjetjenska) hot inför storevenemanget: http://iranaware.com/2013/07/04/russia-chechen-muslim-terrorist-leader-calls-for-attacks-on-upcoming-winter-olympics-in-sochi/

En av de bästa och mest informativa texter jag läst om islams utveckling i Putins Ryssland återfinns i Dispatch International, en publikation jag själv har nöjet att då och då medverka i, den 22 oktober 2013 med Lars Hedegaard som författare. ”Ryssland genomgår en demografisk revolution som fundamentalt kommer att förändra landets karaktär”, framhåller Hedegaard inledningsvis. Denna utveckling kommer möjligen att få ännu större konsekvenser för landets framtid än Sovjetunionens kollaps 1991. Hedegaards artikel här: http://www.d-intl.com/2013/10/22/nasta-skrackscenario-ett-muslimskt-ryssland-bevapnat-till-tanderna/

Muslimsk spridning i världen.

Den etniskt ryska delen av befolkningen minskar med i runda tal 0,6 procentenheter varje år under det att den muslimska folkdelen ökar med ungefär lika mycket. Om några år kan det beräknas att de ryska militärstyrkorna till hälften kommer att utgöras av muslimska trosbekännare. Befolkningsutvecklingen beror på de muslimska kvinnornas högre nativitet. Ryska kvinnor föder i genomsnitt 1,4 barn medan förhållandet i Moskva är endast 1,1 barn per rysk kvinna. För att upprätthålla befolkningen behövs 2,1 barn per kvinna. En av anledningarna till den bristande nativiteten anges vara de ryska männens ymniga alkoholism – kvinnorna drar sig för att skaffa barn med alkoholiserade män som riskerar bli opålitliga fäder.

Muslimska kvinnor föder i genomsnitt 2,4 barn, och i Moskva kan tartarkvinnor föda 6 barn och tjetjenska och ingusjiska kvinnor ända upp till 10 barn. Det beräknas vidare att tre-fyra miljoner muslimer flyttat till Ryssland från de tidigare sovjetrepublikerna Azerbajdsjan och Kazakstan. Den muslimska tillväxten utgör helt enkelt en befolkningsmässig tickande bomb som kan komma att få grava konsekvenser för den internationella utvecklingen.

Lars Hedegaard avrundar med följande ord:

Det västerländska antagande som så länge rått – att det kalla kriget är över – kan visa sig vara en myt. Västvärlden kan snart stå inför ett muslimskt dominerat Ryssland beväpnat till tänderna.

Det inte bara KAN visa sig vara en myt. Det nya kalla kriget, som inleddes när Vladimir Putin blev rysk president år 2000, ÄR i full gång och ju förr vi inser detta och inrättar oss därefter, desto bättre: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

En annan kännare av islam och islamism, den amerikanske forskaren och skribenten Daniel Pipes (som Hedegaard refererar till), menar att det är ett misstag att stirra sig blind på islamiseringen i länder såsom Storbritannien och Sverige. I stället är det Ryssland med dess mångmiljonhövdade muslimska befolkning som är värt vårt noggrannaste studium, icke minst med tanke på den ryska kärnvapenkapaciteten: http://sv.danielpipes.org/13550/muslimskt-ryssland

 Putin tillsammans med Irans högste ledare, ayatollah Khamenei. Ryssland och Iran samarbetar bland annat om kärnvapenteknologi.

Ett muslimskt Ryssland rustat med kärnvapen. Det är således vad den historiska utvecklingen i värsta fall kan ha i beredskap för oss. Det är dock enligt mitt förmenande tillräckligt illa att Vladimir Putin redan nu spelar under täcket med islamistiska galningar på olika håll i världen och förser dessa med vapen såväl som kunnande.

Det är ett ämne som berörs av bloggaren Daniel Greenfield, forskare vid Freedom Center i New York, i ett inlägg från den 21 april 2010. ”Det är ingen hemlighet”, framhåller Greenfield, ”att Ryssland är världens största icke-muslimska understödjare av islamsk terrorism. Ryska vapen och rubler flödar in i Iran och Syrien, och därifrån till terroristgrupper över hela Mellanöstern.”

Slutligen måste det sägas vara alarmerande att ryssarna även delar med sig av sina kunskaper vad gäller kärnvapenteknologi till mullornas Iran, som nyss slutit ett avtal med USA och andra makter – inklusive Ryssland – om den iranska atomindistrin men som fortsätter med sin sinistra retorik om att utplåna såväl USA som Israel. Alltmedan Obama och Kerry försäkrar att de inte menar vad de säger: http://www.frontpagemag.com/point/259641/kerry-irans-death-america-doesnt-mean-they-want-daniel-greenfield

Greenfields fem år gamla men mycket tänkvärda bloggtest här. http://sultanknish.blogspot.se/2010/04/russia-georgia-and-islamic-terrorism.html

 

Putins man talar om ett tredje världskrig: en följd av västs konfrontationspolitik

 

 Sergej Markov, en nära rådgivare till Putin, talar om ett förestående tredje världskrig.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-utvecklingen-i-ukraina_3636948.svd?sidan=3

Det ser nu ut som om EUs och USAs konfrontationspolitik i Ukraina börjar bära frukt, och en synnerligen giftig sådan. I en intervju i Moskva med Svenska Dagbladet den 8 juni (länken överst) hotar Vladimir Putins sändebud Sergej Markov indirekt med världskrig:

Antisemitismen skapade andra världskriget, russofobin kan skapa ett tredje.

Samtidigt anklagar Markov NATO, som han menar ”inte behövs”, för att vara en helt igenom amerikansk organisation och målar upp ett amerikanskt hot mot världsfreden. Han menar vidare att ryssarna i dag av omvärlden betraktas som judarna inför Andra världskriget.

Ur svenskt perspektiv är det intressant och samtidigt inte så litet skrämmande att Putins handgångne man avkonterfejar Sverige som ett av de ledande ”russofoba” länderna :

Fem, sex länder ligger i täten när det gäller russofobin i Europa: Sverige, Polen, de baltiska länderna och Finland. I Sveriges och Polens fall kan rysshatet förklaras med gamla stormaktskomplex, i Lettlands och Estlands med att det har blivit ett politiskt instrument. Russofobin i Finland är däremot oförklarlig, Finland har ju bara vunnit ekonomiskt på handeln med Ryssland. Av all att döma är det Sverige och de baltiska länderna som har påverkat Finland.

Sergej Markov lär vara statsvetare, men som sådan förfaller han vara sensationellt oförstående för vad som historiskt påverkat nämnda länder att intaga en misstänksam hållning gentemot det väldiga Ryssland/Sovjetunionen. Sverige och Ryssland har varit arvfiender sedan senmedeltiden, och de så kallade rysshärjningarna längs den svenska östersjökusten 1719-21 ligger inte många generationer borta i tiden. 1809 erövrade Ryssland så den tidigare svenska ”östra rikshalvan”, det vill säga Finland.

 Medlemmar av den sovjetiska besättningen ombord den grundstötta U 137.

Under det Kalla kriget betraktade Sovjetunionen Sverige som en spioncentral med ett flertal uppmärksammade spionaffärer som följd, och det är ett känt fenomen att agenter i sovjetisk sold djupt infiltrerade Sveriges politiska, militära och mediala liv. På 1980-talet kom ubåtskränkningarna med den grundstötta U 137 utanför Karlskrona som det mest uppenbara exemplet. Och så sent som för ett år sedan kränktes svenskt luftrum i anslutning till Gotland av ryska stridsflygplan.

Så visst kan det finnas vad Markov kallar ”rysskräck” i Sverige – men den är i så fall helt förståelig!

Inte heller är Finlands och Baltikums antiryska inställning något mysterium. Finland var ett ryskt storfurstendöme i mer än hundra år (1809-1917), och därefter var de tappra och sega finnarna tvungna att utkämpa fem krig för att förhindra att deras land uppslukades av det sovjetiska imperiet. Priset Finland fick betala var en långtgående ”finlandisering”, där Finland fick förbli demokratiskt mot att Moskva bestämde utrikes- och säkerhetspolitiken.

En bild av ”finlandiseringen”: Finlands president Urho Kekkonen i kärvänligt umgänge med sovjethärskaren Leonid Bresjnev.

Vad gäller Baltikum så räcker det med att konstatera att Estland, Lettland och Litauen var sovjetstater under Kalla kriget och under denna tid tvingades undergå en brutal russifiering. Polen å sin sida tillhörde de länder som led mest under den sovjetiska överhögheten innan fackföreningsrörelsen Solidaritet, uppbackad av USA och väst, slutligen kunde tilltvinga sig polsk självständighet. Men då var Sovjet redan på fallrepet.

Dock måste erkännas att Sergej Markov har en poäng när han anklagar väst och västliga media för att ge en ensidig och antirysk bild av skeendena i Ukraina. Det är nämligen ovedersägligt att den nuvarande regeringen i Kiev inte kan falla tillbaka på något slags demokratisk oantastlighet – den tillkom som bekant genom en kupp, framtvingad av beväpnad pöbel på Kievs gator och taktfast applåderad av EU med Carl Bildt i spetsen.

 Beväpnad pöbel framtvingade kuppen i Kiev.

Den nyvalde presidenten, Petro Porosjenko, försöker nu krossa det proryska upproret i östra Ukraina bland annat genom terrorbombningar av civila områden, en praktik av samma slag som då ukrainska nazister ur Högra sektorn satte eld på en fackföreningsbyggnad i Odessa och brände inne 38 människor.

Vare sig från EU eller Obamas USA har, så vitt jag kunnat konstatera, avhörts några kraftfulla fördömanden och allra minst från excellensen Bildt som närmast tvångsmässig brukar vifta bort de extremistiska inslagen i den ukrainska kuppregimen.

Den välrenommerade Rysslands- och Sovjet-kännaren Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, har upprörts över Putin-rådgivaren Sergej Markovs anmärkningar och citeras på följande sätt i Svenska Dagbladet den 8 juni:

Jag befinner mig nästan i chocktillstånd efter att ha läst intervjun. Det är ledsamt och obehagligt att det så nära Kreml finns en person med en uppenbarligen närmast paranoid världsbild.

Hela texten här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/rysslandskannare-chockad-over-uttalandena_3638770.svd

 Professor emeritus Kristian Gerner oroas över den ryska inställningen.

Jag kan mycket väl förstå Gerners reaktion. Sergej Markov visar i intervjun prov på både bristande historiska insikter och inslag av paranoia. Frågan är vad hans uppdragsgivare, president Putin, tycker om Markovs tal om ett eventuellt förestående tredje världskrig (enligt mitt synsätt i så fall det Fjärde världskriget, då Kalla kriget på mycket goda grunder kan betraktas som den tredje stora världskonflikten i modern tid).

Samtidigt får vi inte, vilket jag framhöll inledningsvis, glömma att det är den samlade västvärlden som drivit fram den förhandenvarande konflikten genom sin konfrontativt oförsonliga hållning gentemot Ryssland. Vad hade man väntat sig? Trodde man att Ryssland skulle avvika från scenen med svansen mellan benen?

Det tyder i så fall på en nästan kriminell underskattning av det ryska ledarskapet. Man borde dessutom ha varit medveten om att Ryssland brukar tendera att känna sig ”instängt” och ha fört en politik som tagit hänsyn till detta. Händelsena i Ukraina verkar yttermera ha givit upphov till en nationalistisk eufori i Ryssland som bland annat tagit sig det bisarra uttrycket, att det nu på fullt allvar föreslås att Volgograd – som tidigare i 300 år hette Tsaritsyn – skall byta tillbaka till Stalingrad. Se artikel i brittiska Guardian här:

http://www.theguardian.com/world/2014/jun/08/stalingrad-name-may-return-to-russian-city?CMP=twt_fd