Posted tagged ‘Stasi’

Wiesenthal-centret förfuskar arvet efter en av efterkrigstidens stora humanitära gestalter

9 september, 2016

nyt24framsidaNya Tider kan glädjas åt ovärderlig uppmärksamhet i media genom uppståndelsen kring tidningens medverkan i Bokmässan i Göteborg.

Historien om tidningen Nya Tiders medverkan i Bokmässan i Göteborg den 22-25 september fortsätter.http://www.goteborg.com/bokmassan-2016/

Arrangörerna ändrade först det ursprungliga beslutet att låta tidningen medverka och förklarade plötsligt, att den inte skulle få deltaga. Efter en veritabel mediestorm med argument för och emot medverkan återtogs detta beslut och Nya Tider var åter välkommen med sin monter. Det hade onekligen varit konstigt annars, emedan temat för årets bokmässa – den 32a i ordningen – är yttrandefrihet.

Allt frid och fröjd, således?

simon-wiesenthal-1
Simon Wiesenthal Centers högkvarter finns i Los Angeles, Kalifornien.

Nja, kanske inte riktigt. Nu har Simon Wiesenthal Center, en internationell judisk organisation uppkallad efter den legendariske nazistjägaren Simon Wiesenthal, lagt sig i diskussionen och uppmanar i ett öppet brev statsminister Stefan Löfven att ingripa i syfte att stoppa Nya Tiders medverkan. http://www.dn.se/kultur-noje/simon-wiesenthal-centret-stall-in-nya-tiders-medverkan-pa-bokmassan-lofven/

I anslutning till DN-artikeln som länkas till ovan skriver tidningens kulturmedarbetare Kerstin Lindquist, helt befogat i mina ögon, att centret ”skapar en rökridå av sanslösa argument” samt att dess propå till statsministern inte hör hemma i ett demokratiskt sammanhang.

Wiesenthal-centrets talesman Shimon Samuels kallar i det öppna brevet till Löfven Nya Tider för en ”nynazistisk förening” (Neo-Nazi Association) och hänvisar i sammanhanget till ”det respekterade EXPO”, ett omdöme som verkligen kan ifrågasättas. Många ser stiftelsen och tidskriften Expo, som bland annat mottagit bidrag från George Soros för att påverka svenska val, som ett slags politiskt korrekt, statsunderstött Stasi som godtyckligt sätter saftetiketter som ”nyanzistisk”, ”fascistisk”, ”högerextremistisk” och liknande på såväl organisationer som enskilda individer.

samuels_3003855b-1-1_0

Shimon Samuels uppmanar Löfven stoppa Nya Tider som han kallar ”nynazistisk”.

Vad Samuels som representant för Simon Wiesenthal Center, som grundades av rabbi Marvin Hier 1977 med det uttalade syftet att främja mänskliga rättigheter särskilt i ljuset av de omänskligheter som begicks av den tyska nationalsocialismen i form av Förintelsen 1933-45, har att säga Löfven och alla andra som läser brevet framgår här: http://www.wiesenthal.com/site/apps/nlnet/content.aspx?c=lsKWLbPJLnF&b=8776547&ct=14922571&notoc=1

Det är helt uppenbart att för Samuels och Wiesenthal-centret är yttrandefriheten endast av värde om ”rätt” åsikter uttrycks. Det innebär att man helt och hållet missförstått innebörden i ordet ”yttrandefrihet”, som i första hand måste sägas vara till för just obekväma och kontroversiella åsikter. Att be Sveriges regering att gripa in och hindra oönskade deltagare att närvara vid ett evenemang i privat regi – som till på köpet har yttrandefrihet som tema – visar att man därtill inte har en susning om vad demokrati innebär. Det är ju precis så här det går till i diktaturstater!

Särskilt bedrövligt är det att centret på detta sätt förfuskar arvet efter Simon Wiesenthal (1908-2005), Förintelse-överlevaren som efter krigsslutet 1945 satte igång med att dokumentera krigsbrott och att spåra upp naziförbrytare som sökte undkomma rättvisan. Han verkade först i Linz i Österrike men överflyttade efter några år verksamheten till Wien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Simon_Wiesenthal

Simon Wiesenthal - portrait of the Austro-Hungarian famous for gathering information about Nazi war criminals, Vienna, 1988. Born 31 December 1908.

Simon Wiesenthal vid 80 års ålder på sitt dokumentationskontor i Wien 1988.

Bland de nationalsocialistiska krigsförbrytare Wiesenthal lyckades spåra upp och överlämna till rättvisan märks Franz Stangl, Klaus Barbie, Peter Menten och Karl Silberbauer. Han var även inblandad i spaningarna efter Adolf Eichmann men får här inget gott omdöme av de israeliska underrättelseagenter som lyckades hitta Eichmann i Argentina och föra honom till Israel och galgen – Wiesenthal skall i själva verket ha försvårat deras arbete. Vad man vidare kan säga om Wiesenthal är att han inte godtyckligt stämplade folk och företeelser som nazistiska, en tvivelaktig konst som Shimon Samuels nu excellerar i.

Intressant att notera är, att Simon Wiesenthal initialt avsåg att dokumentera krigsbrott begångna inte bara av nazister utan också av kommunister och judar. Jag hade själv nöjet att närvara vid ett framträdande av Wiesenthal i Stockholm i början av 1980-talet i Raoul Wallenberg-sammanhang. Det framkom då med all önskvärd tydlighet att Wiesenthal var precis lika mycket antikommunist som han var antinazist.

För mig framstår Simon Wiesenthal som en av efterkrigstidens politiska och humanitära giganter. Det är därför djupt tragiskt att Shimon Samuels och Simon Wiesenthal Center nu kastar en mörk skugga över den man centret hämtat sin namn från, genom att ägna sig åt frihetsfientliga diktaturfasoner. Dessutom spär Samuels på samtidens irrationella judehat genom att klampa in på detta omdömeslösa sätt och lägga sig i saker han inte har med att göra.

Min egen inställning till Nya Tider? Även om tidningen innehåller en hel del matnyttig information, och håller sig med flera kapabla medarbetare, förhåller jag mig skeptisk till exempelvis dess genomgående negativa inställning till Israel och dess faiblesse för vissa konspirationsteorier av typ Estonias förlisning. Detta innebär det innebär emellertid inte att jag skulle komma på tanken att kalla tidningen ”nynazistisk”; det vore verklighetsförfalskning, ingenting annat.

64b56595a3967a6638291f482bef1f66

Rättvisan hann till slut upp Franz Stangl, kommendant i Sobibor och Treblinka och ansvarig för 900 000 människors död, i form av Simon Wiesenthal.

Den som vill bilda sig en egen uppfattning om Nya Tider kan göra det via denna länk: http://nyatider.nu/

Simon Wiesenthal Centers idiotiska inblandning i svenska affärer borde medföra att Nya Tiders medverkan i Bokmässan om ett par veckor är definitivt säkrad. Alla berörda, hoppeligen till och med den rödgröna regeringen och dess bihang Expo, torde inse att den här sortens grötmyndiga försök att på sämsta Putin-maner söka få en regering att ingripa för att stoppa vissa medier och vissa åsikter är helt oacceptabla.

Eller är jag för optimistisk? Det får den närmaste tiden utvisa.

Annonser

Stasi-övervakat skolprojekt skulle göra Sverige mer ”DDR”-vänligt

11 juli, 2016

gdr-stasi-hq-berlin-2010-1

En av världens mest hatade byggnader: Stasi-högkvarteret i Östberlin.

När Sverige diplomatiskt erkände den kommunistiska diktaturstaten Östtyskland (”DDR”) 1972 innebar det startskottet för ett omfattande östtyskt-svenskt samarbete över Östersjön. Ett särskilt propagandaprojekt med Sverige som mål gällde skolan. Detta projekt leddes och övervakades av det beryktade östtyska säkerhets- och spionorganet Stasi.

I Sverige fanns starka sympatier för den så kallade Tyska demokratiska republiken (Deutsche Demokratische Republik, ”DDR”) inom främst Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) och Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) men också på sina håll inom de borgerliga partierna.

Carl Bildt, som i tidernas fullbordan skulle bli borgerlig stats- och utrikesminister, pläderade i tidskriften Svensk Linje i början på 1970-talet för ett svenskt erkännande av Östtyskland och medverkade under sin tid som styrelseledamot i Stockholms studentkårs internationella utskott till goda kontakter med Östtyskland men också med andra öststater som Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. (Se Lars Lundberg: Bilder av Bildt. Legus förlag 1994, sidan 39).

CARL+BILDT+OCH+GÖSTA+BOHMAN
Studentpolitikern Carl Bildt (på bilden med M-ledaren och ett tag svärfadern Gösta Bohman) stödde Sveriges erkännande av den så kallade Tyska demokratiska republiken.

I en skrift utgiven av Frivärld (Stockholm Free World Forum) med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt (2015) analyserar professor emeritus Anders Törnvall, Mälardalens universitet i Västerås, det östtyska av Stasi ledda skolprojektet vilket administrerades av Herder-institutet /Fotnot/  vilket var en del av Marx-Engels Universität i Leipzig.

”Den röda linjen” ”Herder-lärarna var beroende av ministerierna och Stasi”, konstaterar Törnvall inledningsvis (sidan 2). ”Att inte följa den så kallade ’röda linjen’, alltså partiets ideologi och politik, kunde straffa sig. Man måste alltid ta hänsyn till detta i ämbetsutövningen.”

Det sammanlagda antalet svenska lärare som efter 1972 deltog i utbildningen vid Herder-institutet uppges av direktorn Erhard Hexelschneider ha varit 600. Samma år som Sverige erkände Östtyskland, alltså 1972, tog utbildningen – eller snarare indoktrineringen i östtysk socialistisk ideologi – fart. I Sverige var högsta skolmyndigheten, Skolöverstyrelsen (SÖ), i högsta grad med på noterna, och dess generaldirektör Jonas Orring bjöd gärna in delegationer från det tyska socialistriket som han menade hade väsentligt mer att erbjuda Sverige än det ”bakåtsträvande och konservativa Västtyskland”. (Törnvall, sidan 2).

alex-radler
Aleksander Radler – kyrkoherde i Burträsk och mångårig Stasi-spion.

Anders Törnvall har tidigare svarat för ett uppmärksammat TV-reportage om Stasi-spionen Aleksander Radler, som arbetade åt Stasi i 25 år. När han avslöjades för några år sedan hade han skapat sig en plattform som kyrkoherde i Burträsk i Västerbotten, där han bodde med sin hustru Bettina. Radler hade systematiskt rapporterat om sina vänner och kontakter till Stasi vilket i en del fall resulterat i att de fängslades som statsfiender och fick sina liv förstörda. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/spionprasten-som-vagrar-gora-avbon/

Den svenska grundskolans dödgrävare Det Stasi-ledda skolprojektet var mycket ambitiöst upplagt, vilket var naturligt – via de svenska skolorna skulle ju en fördelaktig bild av det socialistiska experimentlandet ”DDR” kolporteras ut i Sverige.  Törnvall beskriver hur rekryteringsprocessen gick till (sidan 2):

Rekrytering till kurserna skedde främst genom information från fortbildningsavdelningarna vid universiteten och lärarhögskolorna och genom skolpressen, t ex Skolvärlden. Vänskapsförbundet Sverige-DDR (1956-1991) var mycket engagerat i rekryteringsprocessen främst genom rektorn, riksdagsmannen (S) och mångårige ordföranden Stellan Arvidsson /sic!/  och hans hustru, skoldirektören Britta Stenholm, sekreterare i den statliga lärarutbildningskommittén och ordförande i en lärobokskommitté, som i mitten av 1970-talet granskade allsidigheten i svenska läroböcker.

3438229_2048_1152
Den svenska grundskolans dödgrävare. ”DDR”-vännen, socialisten och ateisten Stellan Arvidson.

Stellan Arvidson (1902-97) var en socialdemokrat på vänsterkanten och verksam som litteraturhistoriker, skolman och författare. Övertygad marxist och ateist var han sekreterare i Skolkommissionen 1946-53, vilken upprättade fundamentet till den svenska grundskolereformen. Arvidson har därför kallats ”den svenska grundskolans fader”, eller kanske mer korrekt ”dödgrävare”. Stellan Arvidson är en av de personer jag beskriver som en samhällsdestruktör i boken Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige  (Contra förlag, 2008). http://www.contra.nu/c012prov.html

Alla svenska högskolor inbjöds att medverka i seminarier och konferenser i Sverige kring utbildningen i Östtyskland tidsperioden 1980-90. Det sista evenemanget som hölls ingående i denna verksamhet hade som tema utvecklingen i ”DDR” – trots att detta land var under avveckling!

”DDR var en bra stat” Professor Anders Törnvall har gjort en djupintervju med Erhard Hexelschneider, direktor och lärare vid Herder-institutet, inför arbetet med den nu föreliggande skriften om svensklärarprojektet. Hexelschneider var en ideologiskt medveten socialist, vilken än i dag tycker det var riktigt att uppföra Berlinmuren som ett bålverk mot den anstormande kapitalismen från väst och alltjämt kallar sig ”övertygad kommunist”.

Han anser att den undervisning de svenska lärarna fick var förstklassig och citeras på följande sätt av Törnvall (sidan 3): ”Vi gav en mycket bra undervisning för svenskarna, den bästa vi kunde leverera, därför att DDR var en bra stat. Jag led inte av att jag inte fick ta del av viss litteratur och forskning som var förbjuden i vår stat. Jag led inte heller av att jag inte kunde resa till kapitalistiska länder eller att jag inte hade villa och bil.”

phpU9RCan20081210140128Herder-institutet i Leipzig.

Törnvall låter i sin skrift flera av lärarna vid Herder-institutet komma till tals, och de uttrycker ungefär samma ståndpunkter som direktor Hexelschneider: att det var viktigt att i undervisningen följa ”den röda tråden”; att Berlinmuren var nödvändig; att socialismen ideologiskt är överlägsen kapitalismen.

Jochen Schröder, som var lärare och ställföreträdande ledare för institutets internationella kurser, deklarerar utan omsvep (sidan 4):  ”Jag uppfattade mig som en övertygad kommunist och en engagerad medarbetare i det propagandistiska, ideologiska systemet som arrangerade svenskkurserna. Viktigt för oss var att för svenskarna upprepa på ett sofistikerat sätt motsättningarna mellan ett socialistiskt samhällssystem och ett kapitalistiskt system som representerades av Västtyskland.”

Svenskkurserna framgångsrika Irene Zoch, som var lektor vid Herder-institutet, menar att utbytet mellan det östtyska propagandainstitutet och det svenska skolväsendet fungerade bra. ”Svenskarna var verkligen intresserade av DDR”, understryker hon i en intervju med Anders Törnvall. ”Det fanns vissa som var skeptiska, men de var inte många.”

Zoch minns dock att det kunde vara jobbigt för östtyskarna när de genom svenskarna konfronterades med ett samhällsskick med större frihet och bättre levnadsförhållanden än vad som var rådande i deras eget socialistiska lyckorike (sidan 4): ”Det var svårt för oss när vi betraktade svenskarnas frihet att resa vart de ville i världen. Stasis kontroll av oss och svenskarna försökte vi förtränga. Och inte heller svenskarna förstod och såg. De greps också av propagandan och kritiken av väst, framförallt Västtyskland, vår huvudfiende.”

En vanlig fråga svenskarna ofta ville veta mer om gällde kyrkans ställning i Östtyskland. Jochen Schröder hävdar att den socialistiska staten var ”mycket generös” gentemot (den protestantiska) kyrkan beroende på dess diakoni och engagemang för freden. ”Vi tvingades dock spela med i Sovjets kampanj att kyrkan skulle krossas”, förklarar Schröder för Törnvall och fortsätter:
760

Olof Palme på besök i Östtyskland med partichefen Erich Honecker (närmast kameran).

”Vi ville liksom statsminister Palme skapa en atomvapenfri zon. Men vi var en del av det kalla krigets politik. Man måste betänka att det fanns 500 000 sovjetiska soldater i DDR, vilket gjorde oss beroende av Sovjet.” (Sidan 4) Om Olof Palmes väl dokumenterade beundran för ”DDR”-staten och hans stöd för sovjetisk ”fredspolitik” kan mer läsas på Dick Erixons blogg här: http://erixon.com/blogg/2009/11/olof-palme-lovordade-ddr/

Enligt Schröder var svenskkurserna framgångsrika, eftersom de gav ”mänskliga möten där västs propaganda kunde bemötas”.

Olika svensktyper kartlades
Kursarrangörerna vid Herder-institutet delade in de svenska deltagarna i olika kategorier (sidan 4):

    – De som var starkt positiva till ”DDR”-staten och dess socialistiska politik.
   – De mer pragmatiska som hade uppfattningen, att det östtyska samhällsskicket representerade en bra variant av socialismen.
   – De som på ett personligt plan var intresserade av det östtyska systemet.
   – De som var kritiska mot Östtyskland och det totalitärt socialistiska samhället.
   – De som var stolta över att vara svenskar och såg svagheter i den östtyska staten.
  

När de östtyska lärarna besökte Sverige kunde de konstatera, att ordningen inte alltid var så bra i de svenska klassrummen. Den östtyska staten hade här en mer konservativ hållning som krävde ordning och disciplin. Det hörde också till att när östtysk skolpersonal besökte Sverige fick de en eller flera övervakare, vilka noga kontrollerade att inga ideologiska avvikelser gjordes eller att någon hoppade av och sökte politisk asyl.

Att förlöjliga Stasi kunde leda till svåra konsekvenser. Diktaturer har aldrig haft mycket till övers för humor. Törnvall ger i sin skrift exempel på lärare som föll i onåd och skickades hem från Sverige därför att de ansågs ha tagit alltför djupa intryck av den frihetliga demokrati de mötte.

ConradSchuhmann

En av det Kalla krigets mest berömda bilder. Den östtyske soldaten Conrad Schumann flyr över gränsen till Västberlin den 15 augusti 1961 då muren höll på att byggas. Schumanns öde blev tragiskt: han begick självmord 1998.

För doktor Bernd Landmann, lärare och kursledare för svenskarna, utgjorde undervisningen av de svenska kursdeltagarna höjdpunkten i hans lärarkarriär. Anders Törnvall sammanfattar så (sidan 5):

”Svenskarna fann han mycket olika; de flesta var praktiskt intresserade, färre av språkteorier. De var glada och förväntansfulla, men hade ingen aning om hur DDR-diktaturen och dess långa arm verkligen fungerade. De förstod inte att de alla var övervakade hela tiden även när de bodde hos värdfamiljer, som ju var speciellt utvalda och intrimmade i rollen de skulle spela gentemot svenskarna.”

Stasi övervakade allt De lärare professor Törnvall intervjuat bekräftar att Stasi vakade noggrant över att de östtyska målen med svenskundervisningen uppfylldes. Varje kurs förbereddes sorgfälligt. Målen och riktlinjerna var som följer (sidan 7):

* Svenskarna skall få större förståelse för och accepterande av det socialistiska kollektivet, bort från svenskarnas individualism. * Det socialistiska samhället är alltid överlägset det kapitalistiska västsamhället. * Undervisningens påverkan på svenska ungdomar ansågs särskilt viktig. * DDRs utrikespolitik är alltid fredlig och modellen för denna fredspolitik är Sovjetunionen. * Helsingfors-deklarationen från 1975 är ett stöd för den östtyska utrikespolitiken. * Warszawapakten är en garanti för ”DDRs” utrikespolitiska framgångar. *Berlinmuren är en ”freds- och frihetsmur” för att skydda västs försök att förstöra ”DDR”.

Det övergripande viktigaste målet var att få den svenska Skolöverstyrelsen (SÖ) och ytterst den svenska regeringen att inta en stödjande roll i skolsamarbetet Sverige-Östtyskland, något som också skedde. Svenska skolbyråkraters genomgående uppfattning – med SÖ-chefen Jonas Orring i spetsen – var att Östtyskland hade mer att lära svenskarna än Västtyskland.

Johann_Gottfried_Herder_2
Johann Gottfried Herder (1744-1803). https://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Gottfried_Herder

Östtyskarna lämnade intet åt slumpen, utan lärarna vid Herder-institutet förbereddes för sina propagandistiska insatser vid Nordiska institutet i Greifswald, en stad belägen i Pommern  med anor från den tid då stormakten Sverige hade besittningar på tyskt område. Här hade även Stellan Arvidson haft en lektorstjänst på 1930-talet. Universitetet i Greifswald, grundat 1456, har kallats ”Sveriges äldsta universitet”. http://popularhistoria.se/artiklar/det-gamla-sverige-i-det-nya-tyskland/

””Ett djävulskt system” Det östtysk-svenska samarbetet på skolans område medförde omfattande researrangemang, som Johanna Tegelström var ansvarig för på svensk sida. Hon var född i Tyskland och hade som barn tvingats uppleva den nationalsocialistiska diktaturen under Hitler. Tegelström hade erfarenhet av invandrarundervisning i Göteborg.

Tegelström utsattes yttermera för ett värvningsförsök av Stasi. Hon var dock väl förberedd på något sådant och föll inte till föga. Tegelström såg klara likheter mellan ”DDR”-diktaturen och den nazidiktatur hon upplevt som barn.  ”Ju mer hon reste med grupper i DDR”, skriver Anders Törnvall, ”desto mer tyckte hon att det var hemskt att leva i en diktatur. Det var samma system som i hennes barndoms Nazityskland. Värst var slagordet att ’Freden skulle försvaras med vapen’, som motiverade den starka offensiva Nationella folkarmén, (NVA).” Johanna Tegelströms sammanfattande intryck av Östtyskland är, skriver Törnvall (sidan 9), att det representerar ”ett djävulskt system”.

Östtysklands popularitet i Sverige, framhåller Törnvall, berodde till en del på den vänstervåg som hade rullat igång på allvar studentrevoltåret 1968. Allt fler lärare och skolboksförfattare kom att intressera sig för ”DDR”, varifrån ett stort antal föreläsare bjöds in. Även inbjudna västtyska lärare hade ofta en positiv inställning till det Tyskland som fanns på andra sidan järnridån.

DDRs kulturcentrum i Stockholm, beläget på Upplandsgatan nära Tegnérlunden, hade som målsättning att utkonkurrera det västtyska Goethe-institutet. Det kan nog sägas att östtyskarna här hade ett försprång tack vare den geografiska anknytningen till tidigare svenska stödjepunkter på nuvarande östtyskt territorium. Icke minst odlade man arvet efter den store reformatorn Martin Luther.

2006-07-24-se060721appeal_sthlm1
Kina är enligt SÄPO en av de diktaturstater som är aktivast i Sverige. På bilden en fridsam protest mot kommunistregimens brutala förföljelse mot meditationsrörelsen Falun Gong.

Kina, Ryssland och Iran aktivast i dag Anders Törnvall lyckas på ett begränsat utrymme få med en mängd intressant information om det östtysk-svenska skolprojekt varmed ”DDR”-staten ville indoktrinera det svenska samhället i socialist- och kommunistvänlig riktning. Det genomgående intryck jag får när jag läser professor Törnvalls avhandling är att Stasi och Herder-institutet i Leipzig skötte detta värv på ett proffsigt, skickligt och icke minst noggrant sätt. Även om en del uppmärksamma svenska deltagare som Johanna Tegelström utan svårighet genomskådade propagandan.
  
En annan av de svenska deltagare Törnvall genomfört intervjuer med, adjunkt Anita Ottenbrant i Mjölby, omtalar att hon blev illa behandlad av kursledarna när hon en gång påpekade att den information som gavs om Östtyskland inte stämde med verkligheten. Ottenbrants uppfattning var att ”DDR”-medborgarna inte levde i frihet utan jämförde dem med ”djur i ett zoo” (sidan 17). I samhället härskade ”ett slags förföljelsemani” som gjorde att Stasi tilldelades uppgiften att övervaka allt och alla.
  
Den lärdom som kan dras av det Stasi-ledda skolprojekt som här beskrivits är enligt Anders Törnvall (sidan 19) följande: ”Alla diktaturer infiltrerar olika länder i stort sett på samma sätt. De använder sig av en blandning av ekonomisk samverkan, kultursamverkan, utbildningssamverkan och politisk samverkan.” De diktaturer som enligt SÄPO i dag är mest aktiva i Sverige är Kina, Ryssland och Iran.
  
Professor Törnvall avrundar med följande tänkvärda ord (sidan 20): ”Vi kan alltså lära oss av DDR:s verksamhet vid svenska skolor och lärosäten att undvika samverkan med diktaturer. DDR gick under, men inte alla gör det efter bara 50 år.”

Fotnot: Herder-institutet är uppkallat efter den tyske filosofen, historikern, författaren och pedagogen Johann Gottfried Herder (1744-1803).

Silkesvantarna på när media möter Naturskyddsföreningen

21 april, 2016

 

IMG_1254

Varför behandlar medierna så gott som alltid Naturskyddsföreningen (SNF) med silkesvantar? Den frågan har ställts av Mats Olin, chef för Timbro Medieinstitut, i en skrift från samma institut (juli 2015). Frågan är befogad, då SNF är en av de samhällsoperatörer som påfallande ofta och utan överhängande risk att utsättas för kritisk granskning tillåts styra och ställa efter eget skön i samhällsdebatten.

I kompendiet Mediers gullegrisar. Granskar medier informella makthavare som Naturskyddsföreningen? (Timbro Medieinstitut, juli 2015, 36 sidor) söker Mats Olin ge en förklaring till att en institution som Naturskyddsföreningen (förkortat SNF efter det tidigare namnet Svenska naturskyddsföreningen) tilldelats en gräddfil i samhällsdebatten. SNF är en av de intresseorganisationer som syns mest i miljödebatten. När medier av olika slag anser sig behöva auktoritativa synpunkter på någon aktuell fråga – det kan gälla vargens vara eller inte vara, det senaste så kallade klimathotet eller ekologisk odling – kontaktar de ofta SNF. Ibland kan uppmärksamheten rentav bero på en rapport eller ett pressmeddelande från denna organisation.

Timbros Mats Olin anser att många medier betraktar SNF som en organisation som sitter inne med någon sorts högre sanning och därför varken bör eller behöver utsättas för kritisk granskning. SNF fungerar i sammanhanget som en informell makthavare som påverkar omvärlden. Enligt en undersökning av elva organisationers publicitet i opinionsbildande sammanhang i sex ledande medier företagen av Timbro under perioden 1 mars – 31 maj 2015 visade det sig, att Naturskyddsföreningen var den organisation som rönte störst uppmärksamhet. Tvåa kom Hyresgästföreningen och trea Aktiespararna. Dessa tre aktörer var helt dominerande avseende medial synlighet.

Det är en gammal beprövad politisk sanning att det gäller att synas så mycket som möjligt i mediebruset. ”Den som inte syns finns inte” är ett vanligt talesätt – sedan spelar det inte så stor roll om uppmärksamheten är positiv eller mindre smickrande. Den eller de som figurerar mest frekvent i press och etermedia uppfattas som någon/några att räkna med.   

Enligt detta sätt att se kan det inte råda några som helst tvivel om att SNF är en tung aktör i det svenska samhället. Detta framgår icke minst av att tidningen Miljöaktuellt i sin årliga granskning av Sveriges 100 ”miljömäktigaste” personer 2013 placerade SNFs dåvarande generalsekreterare Mikael Karlsson på andra plats och ordföranden Svante Axelsson som sjua. 2014 hamnade de på femte respektive sjätte plats. När Karlsson och Axelsson avgått från sina poster rasade de ner till plats 32 respektive 38. Karlsson är i dag borta från organisationen medan Axelsson är generalsekreterare.

3475757_1200_675

SNFs nuvarande generalsekreterare Svante Axelsson.

Naturskyddsföreningen gör absolut ingen hemlighet av sin ambition att påverka landets miljöpolitik: ”Vi vill se att politikerna tar sitt ansvar för natur och miljö”, heter det sålunda i ett strategidokument som Timbro-skriften hänvisar till. ”Vi har tack vare våra över hundra år byggt upp en stor trovärdighet i komplexa miljöfrågor. När vi talar, då lyssnar politikerna. Men det finns många frågor som återstår att lösa.” (Olin, sidan 12).   

Utöver att delta i miljödebatten agerar SNF för sina hjärtefrågor även genom att – ”i de fall vi har talerätt eller kan agera som ombud för berörda sakägare” – driva frågor i domstolarna: ”På så sätt har Naturskyddsföreningen vunnit viktiga strider som påverkat efterlevnaden av lagarna och ibland inneburit att lagarna skrivits om.” (Olin, sidan 12).

Inför en riksdagsdebatt 2014 hade SNF till alla partier skickat ”18 skarpa förslag” med avsikten att partierna skulle säga bu eller bä till dessa förslag. Partier som inte ville avveckla kärnkraften bannades av SNF, även om partierna menar att kärnkraften bör bevaras eller byggas ut av miljöskäl. I organisationens rankning av partierna får Miljöpartiet oslagbara 100 procent, närmast följt av Vänsterpartiet med 89 och Folkpartiet (numera Liberalerna) med 67 procent. Den klart sämsta miljöpolitiken utifrån SNFs normer har kärnkraftvänliga Sverigedemokraterna, som endast kommer upp i 28 procent.

Även våra Europa-parlamentariker har utsatts för SNFs argusögon: i en debattartikel en månad före valet till Europaparlamentet i Dagens Nyheter den 5 maj 2009 ger organisationen sex EU-politiker underkänt i miljöfrågorna och sju med tvekan godkänt. Bland de underkända märktes Moderaternas Gunnar Hökmark och Junilistans Nils Lundgren.

Naturskyddsföreningen är på intet sätt barskrapad. Dess centrala organisation omsätter årligen enligt uppgifter från 2013 186 miljoner kronor, varav de flesta slantarna kommer från den statliga biståndsorganisationen SIDA vilken bidrar med cirka 55-60 miljoner per år. Från statliga Energimyndigheten och Naturvårdsverket inflöt 12 miljoner kronor. Näst största inkomstkällan är insamlade medel som 2013 stod för 47 miljoner kronor årligen, varav 10 miljoner kom från det kliniskt politiskt korrekta skojeriföretaget Postkodlotteriet som även håller det svenska folkhems-Stasi Expo under armarna.

Skärmavbild-2014-09-11-kl_-09_00_181-e1410419115233

MP bäst, SD sämst enligt SNFs ranking.

Enligt en undersökning som Transparency International Sverige genomförde 2011 avseende de svenska politiska partiernas intäkter, motsvarade Naturskyddsförfeningens centrala intäkter de sammanlagda centrala intäkterna för de fyra partierna Miljöpartiet, Folkpartiet (L), Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Det ter sig självklart att en budget av beskrivet slag ger vem eller vilken som helst förutsättningar att bedriva en kraftfull påverkanspolitik och gör vederbörande till en ledande makthavare.   

Miljonerna gör det möjligt för SNF att på SNFs rikskansli i Stockholm hålla runt 140 individer, varav 20 på kommunikationsavdelningen, sysselsatta. Organisationen finns också representerad i vart och ett av våra 21 län och på talrika och alltfler enskilda orter.

Det är givet att den aktör som vill skapa opinion inom miljöområdet måste skrämmas riktigt ordentligt. Det duger inte att komma med nyanserade rapporter med argument ”för” respektive ”emot”. Som Agnes Wold, professor i kemisk bakteriologi, påpekade i radioprogrammet ”Vinter” i P1 2011:   

Nuförtiden agerar de (universitet och miljöorganisationer) på en marknad. Det råder konkurrens om uppmärksamhet och pengar. Den som kan skrämmas mest kan få båda delarna. Våra myndigheter och organisationer har därför drabbats av Krösamaja-syndromet. En skicklig Krösamaja vet vem som är bäst att skrämma för att få maximal effekt. Gravida kvinnor och småbarnsföräldrar är hyperkänsliga för verkliga och inbillade hot mot barnen. (Olin, sidan 15).

Professor Wold anför som exempel på denna oförblommerade skrämseltaktik föreställningen om damm som en gigantisk hälsofara. En fråga som, konstaterar Mats Olin, SNF dammat på (!) hårt om. I ett dokument skriver föreningen: ”I hemmets förmodade trygga vrå döljer sig giftiga överraskningar. Vanligt hushållsdamm fungerar som reservoar för många miljögifter.” (Olin, sidan 15).

Agnes Wold ställer sig mycket kritisk till SNFs dammalarmism och anser att organisationen ”på ett cyniskt sätt exploaterar den naturliga ångest som småbarnsföräldrar har. /…/ Jag kan inte för mitt liv begripa varför Naturskyddsföreningen har valt att skrämmas med att det skulle vara farligt med damm under sängen i sovrummet! Kan vi inte ägna oss åt något mer väsentligt?” (Olin, sidan 16).

IMG_1255

Damm under sängen – livsfarligt? Foto: Tommy Hansson

Men skrämmas, det är SNF bra på. 2011 lyckades dåvarande generalsekreteraren Mikael Karlsson få betydande genomslag i till exempel SVT Nyheter och Aftonbladet Hälsa om det påstått livsfarliga dammet under våra sängar.

Ett annat exempel på skrämseltaktik från Naturskyddsföreningens sida var det larm om bekämpningsmedel i frukt som blåstes på för fulla sirener 2014. Svenska Dagbladet gick i spetsen den 28 april med rubriken ”Kemikalier hittade i nio av tio frukter” och andra medier hakade på. Svenskan valde att låta Livsmedelsverket komma med en nyanserande kommentar senare samma dag, men då hade giftlarmet redan hunnit bära frukt med vindens hastighet. Livsmedelsverket konstaterade, att en farlig nivå för en individ vore om vederbörande satte i sig 400 kilogram vindruvor varje dag under resten av livet.

Ett tredje utspel från SNF rörde plastskor, vilka sades härbärgera ”ofta hälsofarliga och miljöfarliga kemikalier, t. ex. ftalater och tungmetaller.” (Olin, sidan 17).

Också denna gång satsade ett antal mainstreammedier på att ta larmet på fullaste allvar utan att ge utrymme åt kritiska eller nyanserande infallsvinklar.    Kritiska röster saknades dock inte på annat håll. Marie Vahter, enhetschef vid Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet, citerades på följande sätt av mediesajten Second Opinion: ”Tungmetallerna i skorna löses inte ut.” (Olin, sidan 17).

Vi har ovan kunnat konstatera, att Naturskyddsföreningen – grundad 1909 av botaniker och andra naturintresserade akademiker – reellt men inte rent formellt är en av samhällets ”tunga” makthavare. En synnerlig generös budget i kombination med en närmast underdånig inställning från etablerade mediers sida har gjort det möjligt för föreningen att utkolportera sitt sällan särdeles nyanserade budskap till en ofta naiv befolkning.   

Timbros Mats Olin konstaterar i sitt arbete att det är sällsynt att press och/eller etermedia ägnar sig åt granskning av SNF. Endast ”en handfull” av sådana exempel har kunnat konstateras. Detta gäller till exempel vargfrågan, där SNF driver en vargvänlig linje vilken oftast går på tvärs gentemot de dyrköpta erfarenheter som gjorts av människor i glesbygden där man blott är alltför väl förtrogen med vargens blodiga härjningar bland kreatur och husdjur.

Oskarshamns-kärnkraftverk

Oskarshamns kärnkraftsverk.

En av Naturskyddsföreningens profilfrågor är kärnkraften i allmänhet och dess avveckling i synnerhet. Mats Olin kommenterar detta på följande sätt:

Naturskyddsföreningen är en av de viktigaste rösterna för en nedläggning av kärnkraften. Det är en fråga som medierna bevakar noga, och exempelvis de politiska partiernas argument och kärnkraftsbranschen granskas ofta. Det är naturligt. Argument för och emot granskas och ifrågasätts av journalister. Men Naturskyddsföreningen behandlas inte som en makthavare vars argument synas i sömmarna. Förespråkarna för kärnkraft hävdar att en nedläggning kommer att leda till ökade utsläpp av klimatgaser. Hur försvarar Naturskyddsföreningen det? Det är en fråga som inte finns på journalisternas agendor. (Olin, sidan 20).

Ett eklatant exempel på hur Naturskyddsföreningen behandlas med silkesvantar av journalistkåren är hur det gick till, när en med Olins språkbruk ”tung källa” kritiserade SNFs ställningstagande avseende ekologiskt odlad mat. Forskare hade menat att det vore en katastrof ur miljösynpunkt om all föda odlades på så kallat ekologiskt vis. Dessa synpunkter fick visst genomslag, men flera medier föredrog att vända på det och gjorde den kritik som riktades mot rapporten från SNF till den stora nyheten. Såväl SNFs ordförande, Johanna Sandahl, som dess generalsekreterare, Svante Axelsson, bereddes frikostigt utrymme i exempelvis Sveriges television (SVT) som Svenska Dagbladet i syfte att göra ned kritik från forskarhåll.

Timbro Medieinstitut har valt att närmare studera tre medier och dessas förhållningssätt: ”P1 Morgon” i Sveriges radio (SR) (debatt), Dagens Nyheter (nyhetsperspektiv) samt ”Uppdrag granskning” i SVT (granskningsperspektiv). Det visade sig att SR var det medium som var flitigast när det gällde att rapportera om SNF, något som skedde flera gånger per vecka. Ett vanligt scenario har varit att SNF pekat på vad man menat vara olika typer av miljörosker och i samband därmed riktat kritik mot politik, myndigheter och företag. Normalt har de som kritiserats beretts möjlighet att bemöta kritiken.

Däremot är det ytterst sällsynt att kritiken riktar sig mot SNF. Timbros granskning visar att endast ett sådant exempel förekom under 2014-2015: det gällde forskarkritiken mot den ekologiskt odlade maten.

Timbros studie av hur media behandlar Naturskyddsföreningen visar bland annat att det inte förekommer någon kritisk granskning av föreningens grundläggande ideologiska resonemang, som ligger nära Miljöpartiets. Exempelvis ifrågasätter SNF ekonomisk tillväxt, en inställning som förvisso skulle kunna vara intressant att diskutera.   

 

journalister_partiFrågan är varför SNF av etermedia och press inte utsätts för samma typ av kritisk granskning som andra makthavare. Studien pekar på flera möjligheter, bland annat dessa:

– En förklaring skulle kunna vara att journalister helt enkelt inte uppfattar SNF som en makthavare utan, i likhet med dem själva, någon som granskar makten.

– Minskade resurser på redaktionerna kan medföra att den kritiska granskningen får stå tillbaka. Detta kan enligt Timbro-studien möjligen vara en relevant förklaring när det gäller den krisande pressen, men knappast för resursstarka Sveriges radio eller television.

– Intresset för och kunskapen om ekonomiska frågor är begränsade i våra vanligaste medier. Därav ointresset att belysa de ekonomiska följderna av Naturskyddsföreningens men också Miljöpartiets tillväxtfientliga politik.

– Ytterligare en förklaring skulle mycket väl kunna vara, att SNF av medierna i allmänhet uppfattas som en ”god” kraft som utmanar snöda vinstintressen.     

– Icke minst väsentligt i sammanhanget är det av professor Kent Asp vid Göteborgs universitet väl dokumenterade faktum, att journalistkåren till stor del favoriserar Miljöpartiet vilket ideologiskt och värderingsmässigt står Naturskyddsföreningen nära. (Se cirkeldiagrammet ovan – den undre, gröna delen av cirkeln representerar MPs sympatier).

 

Våra institutioner krackelerar: kommer Sverige att gå under?

28 mars, 2016

bigOriginal DÖ-nickar på väg mot undergång? Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra (M).

En nation är för sin fortlevnad beroende av att dess centrala institutioner fungerar. När vi tittar på hur det är ställt med några av de institutioner och organisationer vi så länge kunnat förlita oss på i Sverige finns det därför varje anledning att hissa varningsflagg. Vårt land fungerar inte längre som det skall och borde göra, och om det inte blir en förändring till det bättre kan det välordnade Sverige som vi hittills känt det vara på väg att gå under.

Jag vill understryka att jag inte är den som kastar in handduken i första taget, och det tänker jag inte göra nu heller. Snarare är jag en obotlig optimist som hyllar tesen att det alltid finns hopp hur mörkt läget än ter sig. Även en boren optimist som jag blir emellertid betänksam när jag kastar en, låt vara hastig, blick på den utveckling, eller snarare tillbakagång, vårt samhälle undergått sedan Fredrik Reinfeldt och den så kallade borgerliga alliansen tog över regeringsmakten för snart tio år sedan.

Reinfeldts ministär initierade en samhällelig regression som inte blivit bättre – snarare har regressionen fortsatt i ökande takt – sedan minoritetsregeringen Löfven flyttade in i Rosenbad för halvtannat år sedan och snart därpå initierade den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) för att neutralisera Sverigedemokraterna. Dock har S-MP-regeringen skärpt upp asyl- och flyktingpolitiken, vilket får räknas till dess fördel.

Nedan följer en rapsodisk men likväl ganska skrämmande genomgång som visar hur några av samhällets bärande institutioner och organisationer fortlöpande krackelerar och förfaller.

POLISVÄSENDET

Det blir mer och mer uppenbart att den kraftigt underbetalda polisen inte klarar av sina uppgifter. Detta medför bland annat, att de för närvarande 55 utsatta områden i Sverige som ibland brukar betecknas som ”no go-zoner” är vita fläckar för polisen som i likhet med räddningstjänst och brandkår regelmässigt utsätts för hot, våld och stenkastning och även raketbeskjutning i den mån den alls vågar visa sig där.

Till dessa nära på förbjudna områden, där djungelns eller åtminstone de kriminella invandrarnas lag råder, får förmodligen också räknas många asylboenden där knivslagsmål inklusive mord, hot mot personal samt sexuella övergrepp tillhör den normala ordningen.

Till följd av den utbredda politiska korrektheten anser sig den så kallade ordningsmakten vidare förhindrad att ingripa mot eller offentliggöra brottslighet som begås av personer med invandrarbakgrund, det så kallade moment 291. Polisen till och med underlåter att skicka ut signalement värda namnet av samma skäl. Representanter för polismakten har även uttryckt skepsis mot sin förmåga att ta sig an brottslighet knuten till terrorism: ”Som att skickas ut på lejonjakt med ett ärtrör och en overall gjord av zebraskinn.” http://nyheter24.se/debatt/836252-polisen-carina-vi-skulle-inte-kunna-hantera-ett-terrordad-i-sverige

Krissituationen accentueras ytterligare på grund av att den leds av en man, förre socialdemokratiske statssekreteraren Dan Eliasson, utan tidigare polisiär erfarenhet som tidigare misslyckats i befattningar som chef för Försäkringskassan och Invandrarverket. Denne har genomfört en tvivelaktig omorganisation av polisväsendet som skapat sådan oro och förvirring, att ett allt större antal poliser valt att sluta.

Att polisen skulle mäkta att sköta utvisningen av cirka 80 000 illegala invandrare, som inrikesminister Anders Ygeman förutskickat skulle komma att behöva göras inom det närmaste året, får nog anses vara helt uteslutet.

svfm_strf9040_mek Inga pengar att modifiera Stridsfordon 90 för.

FÖRSVARSMAKTEN

Sveriges försvarsmakt har hög svansföring i en del avseenden. Så var försvaret tidigt ute med att rekrytera kvinnor, och sedan tiotalet år tillbaka har det varit ett stående inslag vid de årliga så kallade Pride-festivalerna i Stockholm i syfte att locka till sig HBTQ-personer. Svensk trupp har även deltagit i internationella insatser i exempelvis Afghanistan och nu senast i Mali och Sveriges regering har gjort aktningsvärda försök att sälja planet JAS 39 Gripen utomlands..

När det gäller den forna krigsmaktens centrala uppgift – att skydda vårt land och dess gränser – är det betydligt sämre beställt, och för något år sedan deklarerade den dåvarande överbefälhavaren Sverker Göransson att det inte fanns resurser att försvara Sverige mer än en vecka vid ett fientligt angrepp och då bara begränsade delar av landet. Sedan dess har läget förvärrats ytterligare, och kritiker anser att det är så illa att endast Stockholm skulle kunna försvaras under några timmars tid. Gotland kan vi sannolikt glömma.

Försvarsmakten har hos regering och riksdag vidare begärt 20 miljarder kronor för att kunna genomföra en planerad förmågeförstärkning under perioden 2016-202o men fick endast 10,2 miljarder – litet drygt hälften – av de äskade medlen efter en uppgörelse mellan S-MP-regeringen och allianspartierna. Det innebär bland annat att man inte kan modifiera och uppgradera Stridsfordon 90 som tänkt var. http://cornucopia.cornubot.se/2016/03/pengarna-slut-for-forsvaret-renovering.html

Riksrevisionen har i sina rapporter om försvarets tillstånd varit minst sagt kritisk: ”Sveriges försvar saknar planer, material och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om.” https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/18/riksrevisionens-rapport-erbarmligt-tillstand-for-forsvaret/

Ansvaret för det erbarmliga tillståndet i försvaret får både de borgerliga och socialdemokratiska regeringarna ta på sig. Detta är naturligtvis särskilt allvarligt i en tid, då arvfienden Ryssland rustat febrilt de senaste tio åren samt trappat upp sina kränkningar mot länder i närområdet.

SVENSKA KYRKAN

Sedan Andra världskrigets slut har Svenska kyrkan, den samhällsinstitution som har till uppgift att sörja för befolkningens andliga välfärd, varit föremål för en fortgående politisering. Under ärkebiskop Gunnar Hultgrens tid inleddes ett, låt vara kortlivat, ”social-etiskt” projekt i syfte att få industriarbetare intresserade av kyrkans budskap, men det verkliga genombrottet för vänsterpolitiseringen kom med den så kallade kristna vänsterns framträdande som en del av ”68-vänstern”.

Jesus Kristus började nu ses som en kommunistisk revolutionär, och prästen Per Frostin hävdade exempelvis i pamfletten Kampen för rättfärdighet (1975) att Jesus sannolikt skulle gå i FNL-demonstrationer och protestera mot USAs krig i Vietnam om han kom tillbaka till jorden, och att de kommunistiska diktatorerna Ho Chi Minh, Fidél Castro och Mao Tse-tung nog kunde ses som Guds redskap. I Båstad ledde kyrkoherde Ingemar Simonsson 1968 en våldsam demonstration mot en Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Rhodesia.

minsanning_kg_hammar_992 K. G. Hammar: ställde ut bögbilder i domkyrkan.

Sedan dessa turbulenta dagar har Svenska kyrkans politisering och sekularisering rullat på ohejdat, och 1999 lät ärkebiskopen K. G. Hammar fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ställa ut sina beryktade bilder – Ecce Homo – om Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter i Uppsala domkyrka. I dag har vår forna stats- och folkkyrka urartat till att bli en kamporganisation mot Israel och för islam och klimatalarmismen.

Allt detta har medfört att folk lämnar kyrkan i en allt snabbare takt. Sedan kyrkan skiljdes från staten 2000 – dock betalas den årliga kyrkoavgiften fortfarande in via skattsedeln – beräknas kyrkan ha förlorat omkring en miljon medlemmar (däribland artikelförfattaren). Prästen, professor emeritus Eva Hamberg, tackade för sig med motiveringen, att kyrkan genomgått en oacceptabel inre sekularisering.

Droppen var att endast en av kandidaterna vid ärkebiskopsvalet för något år sedan på en fråga svarade att Jesus gav en bättre bild av Gud än Mohammed: ”Bara att de fick frågan om hurivida Jesus gav en bättre bild av Gud än Muhammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet.” https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

REGERINGEN

Den allra viktigaste institutionen i ett samhälle är dess regering. Dess viktigaste och egentligen enda uppgift är värna om och tillvarata det svenska folkets intressen och säkerställa dess välstånd. Jag vågar påstå att den uppgiften har samtliga svenska regeringar från och med 1975 skändligen misslyckats med att uppfylla, enkannerligen från och med regeringarna Reinfeldts och Löfvens tillträden 2006 respektive 2014.

1975 är ett centralt årtal i sammanhanget, emedan det var detta år som riksdagen enhälligt antog regeringsproposition 1975:26, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon med rubriken ”Regeringsproposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken.” Det hade tidigare varit självklart att immigranter skulle assimileras in i den svenska kulturen. De skulle helt enkelt ta seden dit de kom. Nu skulle den politiken överges: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/31/sa-blev-vansterns-utopia-en-svensk-mardrom/

Med antagandet av detta regeringsförslag var mångkulturen upphöjd till högsta norm i samhällsbygget, och det är anmärkningsvärt att inget borgerligt parti protesterade mot detta i högsta grad utopiska regeringsförslag (S) utan passivt eller aktivt stödde detsamma. Den officiellt knäsatta mångkulturalismen har lett till att Sverige segregerats svårt med olösliga sociala och religiösa problem som följd och att slussportarna öppnats för en massinvandring som saknar motstycke. En av många följder av denna katastrofala utveckling har blivit en drastiskt ökad och utifrån importerad antisemitism.

Reinfeldt_1366 Fredrik Reinfeldt lutar åt vänster och personifierar det svenska debaclet.

Mångkulturalismen går hand i hand med en utpräglad oikofobi, rädslan för det egna: immigranterna favoriseras, de egna medborgarna negligeras. Detta blev särskilt tydligt i fallet Reinfeldt, som enligt min mening kanske mer än någon annan svensk ledare sedan Palmes dagar personifierar det svenska debaclet: denne menade i en TV4-intervju på juldagen 2014, då han inte längre var regeringschef, att Sverige tillhör invandrarna snarare än de infödda svenskarna och att våra gränser är ”påhittade”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

I skrivande stund styrs Sverige av en minoritetsregering som utgörs av ett socialdemokratiskt parti som är en skugga av sitt forna jag och ett extremistiskt miljöparti. S-MP-regeringens första åtgärd var att erkänna det så kallade Palestina, en ”stat” som aldrig existerat som självständig nation och vars enda mål tycks vara att utplåna den judiska staten Israel.

Lägg därtill att samma regering till betydande del består av ett rövargäng där vi till statsminister har en man med svetsarbakgrund och talfel, en utrikesminister helt i avsaknad av diplomatiska talanger, en miljöminister som gjort sig skyldig till miljöbrott, en skolminister som gripits i Israel för brott mot terrorlagstiftningen i detta land, en kulturminister som visat tuttarna i en herrtidning och lett ett barnprogram i TV, en bostadsminister som är islamist samt en framtidsminister som menar sig ha blivit mördad i ett tidigare liv.

Det är sant att regeringen sedan slutet av förra året, oerhört sent påkommet och i ren självbevarelsedrift, skärpt asyl- och flyktingpolitiken. Även från den borgerliga oppositionen och främst Moderaterna har hörts liknande tongångar, med påföljd att Sverigedemokraterna tappat något i de senaste opinionsmätningarna. Hur länge denna politik kommer att tillämpas kan nog dock sägas stå skrivet i stjärnorna.

BANKVÄSENDET

Banker som det inte går att ta ut pengar från.

För bara tio år sedan skulle jag ha trott att en sådan företeelse inte var möjlig. Under de senaste åren har emellertid allt fler banker bannlyst kontanthanteringen, officiellt på grund av rånrisken och av påstådda miljöskäl där det skylls på utsläppen från de fordon som transporterar sedlarna och mynten till bankerna. Detta är sannolikt endast svepskäl.

I verkligheten, kan man misstänka, vill de giriga bankerna snåla in ytterligare genom att minska på personalen för att kunna ge sina högre chefer ökade bonusar och lönepåslag. Den minskande personalstyrkan vill dessutom slippa den ökande kontanthantering som man märkte blev följden av försvinnandet av många bankomater – kring 1000 sådana har försvunnit spårlöst under de senaste åren.

image Forex bank – fortfarande med kontanter.

Utvecklingen bort från penninghanteringen har gjort att endast Tjeckien i dag av alla länder i Europa erbjuder sämre möjligheter att få tillgång till reda pengar än Sverige. Såvitt jag känner till är det väl endast Forex av banker i Sverige som alltfort satsar på kontanthantering.

Riksbankschefen Stefan Ingves har dock nyligen protesterat mot trenden med minskade uttagsmöjligheter och skrev i en debattartikel på DN Debatt den 16 mars 2016 bland annat: ”Bankerna måste ansvara för bankernas kontantbehov”. Alla, menar Ingves, måste beredas möjlighet att sköta sina in- och utbetalningar på det sätt som passar dem bäst. http://www.dn.se/debatt/bankerna-maste-ansvara-for-kundernas-kontantbehov/

POSTVÄSENDET

Även inom postväsendet, som i Sverige har anor sedan 1636, märks en tydlig tendens till ständigt försämrad service för gemene man. Den stora revolutionen inleddes år 2000, då det beslutades om att samtliga omkring 900 postkonor i landet skulle läggas ned. Postservicen skulle i stället tillhandahållas av exempelvis matvarubutiker och bensinmackar.

”Nedskärningar har präglat verksamheten i decennier”, konstateras i en redogörelse. De postanställda inom postens alla olika grenar var som flest i mitten av 1980-talet; därefter har omorganisationerna, rationaliseringarna och nedskärningarna avlöst varandra och bidragit till såväl sämre service till allmänheten som ständigt ökade påfrestningar för de anställda. http://www.publikt.se/artikel/tusentals-kan-tvingas-lamna-posten-16590

TK 001 Min artikel i Telgekuriren som Postens jurister ville censurera.

Den forna lördagsutdelningen är ett minne blott, liksom den tid då man kunde räkna med att posten damp ner i brevlådan någon gång på förmiddagen. Det tillhör i dag inte ovanligheterna att den kommer på sena eftermiddagen och ibland rentav fram emot kvällningen. Någon skillnad sedan 2009, då svenska Posten fusionerades med den danska motsvarigheten till PostNord med ”samordningsvinst” som motivering, har i alla fall jag inte märkt. Dock har säkert konkurrensen från före detta CityMail, numera Brings, gjort att Posten tvingats skärpa sig något.

Ett självupplevt exempel när det gäller förhållandet Posten-Brings: När SD Södertälje inför valet 2014 gav ut ett valnummer av tidningen Telgekuriren, skrev jag en artikel som handlade om lagstiftningen kring ”hets mot folkgrupp”, som jag och SD anser bör avskaffas. Postens juridiska expertis menade att artikeln var alltför kontroversiell och borde lyftas ut ur tidningen, annars kunde inte Posten åta sig att distribuera den. En form av statlig censur, alltså. Vi vände oss då till Brings, som inte hade några problem med att distribuera tidningen och dessutom gjorde det billigare än Posten, även om det tog marginellt längre tid än det skulle ha gjort med Posten.

SKOLOR OCH UTBILDNING

Den svenska grundskolan har sedan Andra världskrigets slut 1945 utmärkts av en ständig ström av olika typer av experiment för att i de yttersta av dessa dagar leda till en nära nog total urartning. Ett mycket tungt ansvar för denna ”utveckling” åvilar den man som kallats ”den svenska grundskolans fader” (jag skulle hellre säga dödgrävare), Stellan Arvidson (1902-97), en marxist och socialdemokrat på vänsterkanten som utsågs till sekreterare i 1946 års skolkommission.

Målsättningen med grundskolan var att den skulle utgöra basen för skapandet av ett sant demokratiskt samhälle genom avvecklingen av det gamla klassamhället, en till det yttre onekligen nobel målsättning. Det var bara det att Arvidson var en marxist och samtidigt fanatisk ateist som hade det kommunistiska Östtyskland som idealland; bland annat strävade han efter att utradera allt kristet innehåll i den svenska skolan, något som väl var det enda som lyckades över förväntan beträffande skolutvecklingen.

Inte bara det – Arvidson var under många år ordförande i Föreningen Sverige-DDR. Jag skrev följande om Stellan Arvidson och hans insatser på skolans område i tidskriften Contra för några år sedan: http://www.contra.nu/c012prov.html

3438229_2048_1152 DDR-vännen Stellan Arvidson. Den svenska skolans dödgrävare.

Ett projekt som var helt i Arvidsons smak var ett utbyte på skolans område mellan Sverige och Östtyskland, som pågick under hela 1980-talet och slutade först med Berlinmurens fall 1989. Projektet, som hade de svenska skolmyndigheternas oreserverade stöd, gick ut på att bibrínga svenska lärare en positiv uppfattning om det socialistiska systemet i Östtyskland och övervakades noga av den tyska underrättelsetjänsten Stasi. Docenten Anders Törnvall har sammanfattat projektet i ett kompendium med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt, som givits ut av tankesmedjan Frivärld.

Sett mot ovanstående bakgrund är det minst av allt någon sensation, att den nuvarande situationen för den svenska grundskolan måste betecknas som katastrofal. Svenska elever har i de vart tredje år återkommande PISA-undersökningarna (PISA=Programme for International Student Assessment i regi av OECD) noterats för ständigt sjunkande resultat sedan undersökningarna inleddes 2006. Det är elevernas kunskaper och färdigheter i matematik, naturvetenskap, läsförståelse och problemlösning som är föremål för OECDs intresse.

Förutom den nämnda socialistiska bakgrunden och de ständiga reformerna, som skapat en otrygg situation för både lärare och elever, är den accelererande invandringen en tung faktor när det gäller att förklara de undermåliga svenska resultaten. Det menar exempelvis skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren: ”Invandring har bidragit till sämre Pisaresultat.” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=6221834

Med tanke på den kroniska krisen för den svenska grundskolan är det givetvis långt ifrån överraskande, att problemen sedan fortplantas först i gymnasiekolan och därefter med den akademiska utbildningens fortgående urartning.

DOMSTOLSVÄSENDET

För att ett land skall kunna erbjuda sina medborgare rättssäkerhet krävs att domstolarna fungerar på avsett sätt. Detta är långt ifrån någon självklarhet i dag, vilket icke minst har att göra med den svenska domarkårens bristande kompetens från tingsrätterna till Högsta domstolen. Det hävdade Mats Lönnerblad, ordförande i Bankrättsföreningen, i en debattartikel redan 2000:

”Det är således inte tingsrätterna som behöver skyddas genom någon lagstiftning. Det är den enskilde individen, som inte får sin sak prövad ordentligt av svenska domstolar. /…/ Svagheten i systemet beror på att svenska domare inte fått den kompetensutveckling de borde ha rätt till. Dessutom slarvar sig svenska domare igenom tvistemål, på ett sätt som jag inte trodde kunde vara möjligt.” http://www.bankrattsforeningen.org.se/ledaren7.html

Domstolskrisen beror således, menar debattören, på domarna själva ”och att kompetensen inom domstolsväsendet minskat dramatiskt under de sista 50 åren i Sverige”.

Många domare känner sig i dag hotade, något som bland annat lett till att de tenderar att skylla rättsväsendets brister på lekmannadomarna, det vill säga nämndemännen i tingsrätter och hovrätter. När någon nämndeman läcker detaljer i ett mål till media eller råkar nicka till under en domstolsförhandling blir det svarta rubriker i pressen, men när någon yrkesjurist blamerar sig nöjer sig media i regel med notiser.

3601933_2152_1211 Hovrättspresidenten Fredrik Wersäll kostade de svenska skattebetalarna miljardbelopp.

Ett exempel på en domare som vidtagit extrema åtgärder i sin personliga vendetta mot nämndemännen är presidenten i Svea hovrätt, Fredrik Wersäll, som godtyckligt beslutade om att den första uppmärksammade ”gangsterrättegången” mot företrädare för maffiabrottsligheten i Södertälje måste tas om därför att en nämndeman (M) i tingsrätten skulle ha varit jävig på grund av medlemskap i den lokala polisnämnden.

Ett exakt likadant fall inträffade i Malmö tingsrätt i samband med rättegången mot mördaren Peter Mangs, men där bedömde den ansvarige domaren att nämndemannen inte var jävig så målet behövde inte repriseras. Omtagningen av målet mot Södertäljenätverket beräknas ha kostat skattebetalarna cirka 1,5 miljarder kronor. Om allt detta skrev jag i en artikel i SD-Kuriren # 102 i december 2012.

BRANDFÖRSVAR OCH RÄDDNINGSTJÄNST

Brandförsvarets/räddningstjänstens bekymmer kommer från två håll – dels inifrån, dels utifrån. Internt har politisk korrekt kvotering baserad på kön och etnisk tillhörighet lett till en verklighet som många brandmän och ambulansförare upplever som skrämmande.

Sajten Avpixlat skriver följande den 12 december 2015 utifrån en granskning utfärd av en oberoende grupp granskare som arbetar under rubriceringen Samhällsmagasinet: ”Det har ansetts viktigare med ’mångfald’ än kompetens och för att få en jämn könsfördelning och ökad mångetnisk och religiös representation bland de utbildade och anställda har kraven på att faktiskt kunna utföra jobbet fått stryka på foten.” http://avpixlat.info/2015/12/12/den-sonderkvoterade-raddningstjansten-och-brandkaren-granskad/

Parallellt härmed har ambulans- och brandförsvarspersonalen fått vidkännas allt tuffare arbetsförhållanden genom att företeelser såsom hot, stenkastning, våld och till och med raketbeskjutning blivit allt vanligare i de segregerade utanförskapsområden som blivit en följd av den svenska mångkulturalismens härjningar. Även polismakten har samma typ av problem – politisk korrekt kvotering samt angrepp i utanförskapsområden.

Sverigedemokraterna har lagt en riksdagsmotion om att förbjuda kvotering och kampanjer syftande till könskvotering och etnisk kvotering.

svensk-aldrevard Svensk äldrevård lämnar en hel del övrigt att önska.

VÅRD OCH OMSORG

Svensk vård och omsorg har länge ansetts vara bland de bästa i världen och står sig fortfarande jämförelsevis väl vid en internationell jämförelse. Vi kommer dock inte ifrån att larmrapporterna har duggat tätt under senare år, och även om somligt troligen överdrivits finns mycket som är tillräckligt alarmerande för att varningsflagg bör hissas.

Bland de mest uppmärksammade vårdområdena finns äldrevård och vård i livets slutskede, där verkligheten lämnar mycket övrigt att önska när det gäller vården och tillsynen över medlemmar i de generationer som bidragit till att bygga upp vårt land och vår välfärd.

Det går här inte att säga med säkerhet om offentliga eller privata vårdalternativ är att föredra, trots att tillskyndarna till den så kallade Carema-skandalen för några år sedan – främst Dagens Nyheter samt socialdemokratiska och vänsterpartistiska politiker – ville ställa Carema vid den symboliska skampålen och slå fast att offentligvården var bättre och att privata alternativ helst borde förbjudas.

Sanningen har visat sig vara en helt annan, heter det på Politikfaktas sajt den 15 februari 2013: ”På punkt efter punkt har det visat sig att Carema förbättrat livet för de äldre och förbättrat arbetsmiljön för deras personal.” http://politikfakta.se/2013/02/sanningen-bakom-dagens-nyheters-och-vansterns-caremaskandal/

Det finns problem för all slags vård i Sverige, offentligt som privat: sjukvård, äldrevård, vård i livets slutskede, psykiatri och tandvård. Genomgående är brist på utbildad personal, överbeläggning och stundom orimligt långa väntetider. Det överdimensionerade tillflödet av asylsökande av olika slag ställer stora och ökande krav på den under landstingen lydande vårdsektorn, och självklart väcker det kritik när de utifrån kommande kan åtnjuta samma behandling hos tandläkare som andra patienter för bara en femtilapp. Samtidigt har fattigpensionärer över huvud taget inte råd att uppsöka tandläkare när ett besök kan kosta tusentals kronor.

Även om som sagt mycket kunde vara bättre i dag kan det komma att bli etter värre framöver. I tider då medicinska framsteg gör alltfler sjukdomar behandlingsbara, när de äldres antal hela tiden ökar med påföljd att demensåkommor också gör det och befolkningen i landet snart är uppe i tio miljoner, kommer de samlade kostnaderna för vårdsektorn att öka med 30 procent fram till 2050 enligt en rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL). Om ”den ständiga vårdkrisen” hade det numera nedlagda magasinet Neo 2013 följande artikel: http://magasinetneo.se/artiklar/den-standiga-vardkrisen/

Finns det då inga institutioner och organisationer av grundläggande betydelse för vårt land som fungerar någorlunda tillfredsställande längre? Jo, det gör det. Dessa två är, skulle jag vilja påstå, monarkin och idrottsrörelsen, även om det säkert finns saker också där som skulle kunna utsättas för kritisk granskning.

imagesGBGY0XRP Monarkin – här i form av kung Carl XVI Gustaf och prinsessan Estelle – är en svensk institution som fungerar!

Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

31 mars, 2015

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

images2U9QUG8L Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

images Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

images Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

untitled Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

images5K5D8WM1 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

images0NGY8E22 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

imagesW2XC32EH Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!

Därför ber jag Postkodlotteriet dra åt fanders

26 december, 2013

images Oföränderligt stomatolleende Rickard Sjöberg tillsammans med pristagare i Postkodmiljonären.

För några månader sedan approcherades jag på Gågatan i Södertälje av en yngre, verbal man med invandrarbakgrund som hävdade att han ville ge mig en gåva. Jag hade satt mig ner att vila på en bänk med ett par tunga matkassar bredvid mig. Det rörde sig om typ några lotter, sex vill jag minnas att det var.

Det var dock tydligen inte bara att räcka över lotterna till den trötte vandringsmannen, utan jag måste nödvändigtvis följa med till ett bord litet längre bort. Sedan jag kånkat mina matkassar dit fick jag, så långt tämligen glad i hågen, emottaga ”presenten” jag blivit utlovad. Den bestod alltså av lotter vilka jag nu anmodades skrapa. Kanske väntade en vinst i miljonklassen runt hörnet? Den verbale mannen frågade insmickrande vad jag skulle göra om jag vann en bil och liknande i samma stil.

Jag vann! Nu anmodades jag skriva under ett papper för att bekräfta min storstilade vinst. Eftersom jag var ganska trött och ville gå vidare skrev jag hastigt på för att få det hela avklarat. Det visade sig dock inte alls vara frågan om någon ”gåva” eller ”present”, som den snacksalige mannen ställt i utsikt. Genom underskriften förband jag mig att gå med i Miljonlotteriet till ett pris av någon hundralapp, som jag skulle inbetala när jag fått en försändelse från Postkodlotteriet. ”Presenten” var alltså något jag måste betala för att få!

Mannen fortfor med sin svada och talade sig varm för vilken storartad humanitär insats jag just utfört, icke minst till förmån för den organisation han själv sade sig representera, nämligen nykterhetsrörelsen IOGT-NTO som påstods hjälpa barn till alkoholister. Normalt hade jag givetvis aldrig, i egenskap av förhärdad drinkare, stött en fanatisk nykterhetsorganisation.

Mannens beteende måste, helt objektivt betraktat, sägas ha gränsat till det rent bedrägliga. Uppenbart var han ingen bra reklam vare sig för Postkodlotteriet eller IOGT-NTO. Jag lommade därför något slokörad – och samtidigt inte så litet förbannad för att varit ett så lätt offer – därifrån och lovade mig själv att aldrig någonsin i fortsättningen slå mig i slang med pratglada personer som vill framföra något slags budskap på stan.

Det löftet har jag sedan dess stått fast vid. Det var heller inte första gången jag haft att göra med Postkodlotteriet.

untitledVälgörenhet kan löna sig…också för de så kallade välgörarna.

Något år tidigare hade jag nappat på en telefonförsäljares anbud och anslutit mig till lotteriet men tappade ganska snabbt intresset för att skrapa lotter, vilka som mest gav typ  80 kronor i vinst. Orkade inte ens ”registrera” dessa försumbara vinster på lotteriets hemsida. Följaktligen drog jag mig ur så snart jag kunde.

Postkodlotteriet kom jag, liksom så många andra, först i kontakt med via frågesportprogrammet Postkodmiljonären i Tv4, lett av den alltid lika svärmodersdrömlikt stomatolleende, två meter långe superfjanten Rickard Sjöberg som till på köpet är född i min hemstad Södertälje, låt vara uppvuxen i Tyresö. Jag följde nog det programmet i ett par år innan jag till slut fick nog av alla avbrott.

När det var som mest spännande avbröt sagde Sjöberg, med ett leende som gav fri insyn ända in till visdomständerna,  frågesporten för att hänvisa tittarna till Emmaboda, Örebro, Ljungbyhed eller någon annan plats där det påstods råda så kallad ”grannyra” därför att en eller annan lottinnehavare vunnit en hacka.

Bara det jag skrivit ovan räcker mer än väl som skäl för att jag aldrig mer kommer att beblanda mig med Postkodlotteriet. Det finns dock fler och betydligt allvarligare orsaker än så för att be detta dubiösa, kommersiella företag dra åt fanders.

Idén bakom Postkodlotteriet emanerar från Nederländerna. Där måste man enligt lag ge minst 50 procent av inkomsterna till välgörenhet.  Något sådant krav finns dock inte i Sverige. Här ger man ut endast omkring 25 procent till så kallade välgörande ändamål. Resten går åt till administration och löner åt de anställda.

imagesO5CM1A70 Niclas Kjellström-Matete (till höger), miljonär och VD för Postkodlotteriet, tycker om att synas med internationella celebriteter. Här med Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair.

Av detta kan Niclas Kjellström-Matetete, VD sedan 2005, kamma hem en bonusbaserad och furstlig lön varje år. 2007 tjänade Kjellström-Matete således 2,3 och 2008 5,7 miljoner kronor. 2009 var lönen nere på ”bara” 2,7 miljoner. Jag förmodar att inte heller programledaren Rickard Sjöberg är helt lottlös.

Niclas Kjellström-Matete föddes i Karlstad 1970 men har sina rötter i Sydafrika. Farfadern var enligt uppgift med och grundade det i dag regeringsbärande partiet African National Congress (ANC), den forna terroriströrelsen som nu är i full färd med att köra Sydafrika i botten både ekonomisk, socialt och moraliskt.

Om Postkodlotteriet och dess ekonomiska förhållanden kan ni läsa mer här:

http://www.svd.se/naringsliv/tv-lotteriet-har-gjort-vdn-till-miljonar_5436117.svd

2012 sjösatte Postkodlotteriet något som kallades Human Rights Project med den officiella målsättningen att ”främja och stärka mänskliga rättigheter”. Åtta projektdelar får sammanlagt 70 miljoner kronor. Behjärtansvärt så det förslår, kan tyckas. Tills man scrollar neråt i Postkodlotteriets projektpresentation och hittar rubriken ”Värsta fördomen”.

Här tillkännages att organisationerna Scouterna, Röda korsets ungdomsförbund, Ungdom mot rasism och Expo tilldelas 6,5 miljoner kronor. Stiftelsen Expo grundades 1995 av bland andra trostkisten och vapeninstruktören Stieg Larsson och flerfaldigt brottsdömde rasisten Tobias Hübinette.

Expo Arkiv för register över meningsmotståndare och politiskt inkorrekta och har nyligen varit aktuellt som kollaboratör till Expressen och AFAs Researchgruppen i projektet att hänga ut SD-sympatisörer. Enligt Jan Guillou driver Expo ”en klassisk underrättelsetjänst”. Genom mitt korta engagemang i Postkodlotteriet har jag medverkat till att skänka Expo några extra kronor, vilket jag härmed djupt beklagar. Åsiktsfascister som det Stasi-liknande Expo skall givetvis inte ha ett rött öre.

untitled Gamle marxist-leninisten Robert Aschberg – grå eminens i Expo.

Det kan nämnas att det även finns andra tveksamma understödstagare på lotteriets mottagarlista. Dit räknar jag den kyrkliga biståndsorganisationen Diakonia, som aktivt stöttar palestinskarabisk terror riktad mot Israel, klimatfundamentalistiska lobbyorganisationen World Wildlife Fund (WWF) samt hopplöst korrupta Röda korset.

Här Postkodlotteriets egen lista på bidragsmottagare:

https://www.postkodlotteriet.se/Formanstagare/Vara-formanstagare/Formanstagarorganisation/Human-Rights-Project.htm

En sak är fullständigt klar: Postkodlotteriet kommer aldrig att få ett rött öre av mig i framtiden. Däremot kommer jag även i fortsättningen, precis som jag gjort under många år, stötta hjälporganisationer för exempelvis döva, synskadade samt mun- och fotmålare.

Östtyskland: stöd till västtyska terrorister och nazister

14 december, 2013

images Överlyckliga östtyskar firar att Berlinmuren avskaffats den 9 november 1989.

Östtyskland kallades officiellt ”DDR”, den tyska förkortningen för Tyska demokratiska republiken. Men det fanns inget demokratiskt med Östtyskland, också känt som Sovjetzonen. Här bestämde Sozialistische Einheitspartei Deutschlands (SED), det vill säga kommunisterna. Alla medborgare kontrollerades av säkerhetstjänsten Stasi och betydande delar av den östtyska militären befann sig på krigsfot också under djupaste fred. Det har vidare efter Berlinmurens fall blivit känt, att Östtyskland understödde såväl västtyska vänsterterrorister som nynazister.

1995 publicerade Contra förlag Erik Ekelunds bok Ingen av officerarna bar uniform (441 sidor), en roman med verklighetsunderlag som byggde på författarens egna erfarenheter från en stor militärmanöver i Blekinge 1970. Manövern bevakades av östtysk militär, som hade hjälp av svenska medlöpare. Östtyskarna lyckades komma över topphemliga svenska militära handlingar.

En grupp svenska soldater slog dock tillbaka. Med hjälp av beslagtagna östtyska miniubåtar genomförde svenskarna en kommandooperation i Warnemünde i Östtyskland. Erik Ekelund deltog i manövern. Efter det så kallade DDRs fall hittade han i tidigare hemligstämplade arkiv de sista pusselbitarna i detta gastkramande Kalla krigs-drama. Ekelunds laddade berättelse skildrar i romanens form händelserna i Blekinge och Warnemünde. De svenska soldaterna belades med 25 års tystnadplikt – till oktober 1995. Ekelunds bok kom ut när den tiden var till ända.

Det står var och en fritt att spekulera i vad som är sant och vad som måhända är en form av påbättrad verklighet i Erik Ekelunds bok. I en sak är boken fullständigt autentisk: den östtyska militären befann sig under det Kalla kriget på ständig krigsfot och tvekade inte att på ett aggressivt sätt gripa in i andra länders verklighet när så befanns tjänligt.

untitled

Efter Berlinmurens fall i november 1989 har det vällt fram en mängd uppgifter som visar på det kommunistiska Östtysklands sanna natur som en aggressiv maktspelare i norra Europa. För Sveriges del hade det östtyska kommuniststyret initialt fientligt inriktade planer. Christoph Andersson skildrar i boken Operation Norrsken (Norstedts 2013, 324 sidor) hur Stasi i början av 1970-talet ville kompromettera det svenska kungahuset genom att lyfta fram dess förbindelser med Nazityskland i ljuset. Sverige skulle avkonterfejas som en opportunistisk stat, färdig att låna sig till vad som helst i syfte att inte förarga sina mäktiga grannar i väst.

Det östtyska projektet kallades ”Operation Norrsken” men inställdes efter en tid. Östtyskarna kom på att de i stället hade betydligt mer att vinna på att driva en vänlig linje gentemot svenskarna och att, på olika sätt och inom skilda verksamhetsfält, nästla sig in i det svenska samhället. De blev också snart på det klara med att de styrande svenska socialdemokraterna och särskilt då statsminister Olof Palme hade en mycket välvillig syn på vad som ofta betecknades som ”det socialistiska experimentet” i den östra delen av Tyskland.

På 1980-talet blev säkerhets- och spionorganisationen Stasi via ett av sina många bulvanföretag en affärspartner till den svenska vapentillverkaren Bofors. Med östtysk hjälp forslades svenska sprängämnen och svenskt krut till mullornas Iran. Genom samma östtyska företag försågs den östtyska så kallade Folkarméns automatkarbiner av fabrikatet Kalasjnikov med krut som tillverkats av det i Karlskoga baserade Bofors. Christoph Andersson redogör i sin bok i detalj för alla invecklade turer inklusive efterföljande rättsprocesser.

Stasi fanns också med på ett hörn när ASEA i Västerås skulle överantvarda kärnvapenteknologi till det kommunistiska Östtyskland. Den svenska journalisten Cats Falck, som rotade i denna affär, hittades 1984 död tillsammans med en väninna i en bil i Norra Hammarbyhamnen i Stockholm.

palme_honecker Olof Palme i en vänskapsskål med Östtysklands diktator Erich Honecker.

Östtyskarna var aktiva på många plan i syfte att påverka det svenska samhället i för dem förmånlig riktning. De gynnades av att många svenskar, särskilt inom massmedia och kulturliv, hade stora sympatier för den i deras tycke hedervärda ”socialismen” (det vill säga kommunismen) i ”DDR”.  En av dessa entusiaster var filmaren Roy Andersson, som i ett citat som återges i Anderssons bok (sidan 235) säger att han ”sympatiserar väldigt mycket med den ryska revolutionen” efter att 2010 ha mottagit det så kallade Leninpriset av Jan Myrdalsällskapet (prissumman var 100 000 kronor) för sina insatser.

Bakgrunden var att Roy Andersson hjälpt östtyskarna med ett projekt som var ägnat att få immunbristsjukdomen AIDS att framtå som ett hemligt biologiskt vapen, framställt i amerikanska laboratorier under CIAs överinseende. Projektet, kallat ”Operation Infektion”, har varit så framgångsrikt att många, särskilt i Tredje världen, faktiskt tror på att AIDS skapades i på konstlad väg i amerikanska laboratorier. En av dem som trodde på detta var förre sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki, som upphöjde den östtyska propagandalögnen till närmast statsdoktrin, något som varit förödande för AIDS-bekämpningen i ANCs Sydafrika.

Roy Andersson drog sitt strå till den östtyska propagandastacken genom filmen Någonting har hänt, vilken i sin engelska version kallas Something has happened. Andersson menar sig själv ingalunda vara kommunist utan föredrar att kalla sig ”socialdemokratisk socialist med folkbildarambitioner”.

images ”Socialdemokratiske socialisten” Roy Andersson hjälpte östtyskarna sprida myten att AIDS framställts av CIA.

Christoph Andersson berättar slutligen också historien om Stasi-prästen i västerbottniska Burträsk, Aleksander Radler, samhällets stöttepelare som i tidernas fullbordan visades ha varit spion för Stasi. Radler kommer från det forna Östtyskland, där han studerade teologi. 1977 doktorerade han i religion och kyrklig verklighet i Lund och inledde därpå en yrkeskarriär som präst i Svenska kyrkan. Han blev omsider professor i Åbo och gästprofessor vid Umeå universitet. Han utbildade många unga svenska präster och författade även dessas läromedel.

Tidningen Expressen fick dock fatt i uppgifter om att Radler fungerat som Stasi-agent i Sverige ända fram till murens fall 1989. Han hade rapporterat vänner och bekanta som var regimkritiska till Stasi och därmed sett till att de greps och dömdes till fängelse i ”DDR”. Ursprunget till avslöjandet var professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola, som i SÄPOs register över misstänkta Stasi-spioner stötte på namnet Aleksander Radler men enligt överenskommelse saknade möjlighet att avslöja hans namn.

Expressen lyckades emellertid luska ut vem det var som avsågs och spåra honom till hans hem i Burträsk, där han levde med sin hustru Bettina, som också var kyrkligt anställd. Tidningen fick därtill fram fler komprometterande uppgifter om Radler i Stasis gamla arkiv i Berlin. Radler var identisk med en Stasi-medarbetare som kallades IM Thomas.

Aleksander Radler förnekade först ”till 150 procent” att han skulle ha varit städslad av den fruktade östtyska spionorganisationen men föll till sist till föga och bad om ursäkt för allt elände han ställt till med. Till vilken nytta det kunde ha för de många människor han svikit och förstört liv och tillvaro för.

untitledStasiprästen Aleksander Radler tjänade Stasi i 28 år.

Av ovanstående framgår att det kommuniststyrda Östtyskland – i likhet med alla totalitära diktaturer – verkade på många olika plan: politik, kultur, religion, vetenskap och så vidare. Det allt övergripande syftet var att framflytta positionerna för kommunismen i allmänhet och för Östtyskland/Sovjetblocket i synnerhet. Hela samhället genomsyrades av en anda av sekretess, övervakning och misstänksamhet där i princip alla spionerade på alla. Den du trodde du stod närmast och/eller älskade mest kunde vara den som angav dig för säkerhetstjänsten Stasi.

Om de östtyska kommunisternas behov av övervakning och inhämtande av uppgifter om allt och alla uttalade sig en gång Erich Mielke (1907-2000), som var minister för statssäkerhet och därmed chef för Stasi 1957-89, på följande sätt: ”För att vara säker måste man veta allt.”

I likhet med alla totalitära diktaturer hade Östtyskland även en överdimensionerad krigsmakt. Åt detta ämne har den välrenommerade militärhistorikern Lars Gyllenhaal ägnat ett stycke i en webbaserad artikelserie i militär- och krigshistoriska ämnen. Gyllenhaal konstaterar att de främsta östtyska förbanden befann sig på krigsfot också i fredstid.

Lars Gyllenhaal frågar sig och svarar själv: ”Hur hade Nazitysklands trupper sett ut om landet fortsatt existera efter 1945? Rätt mycket som Östtysklands.” Så var vapenrockarna i Nazi- respektive Östtyskland helt identiska bortsett från den lilla detaljen, att den östtyska varianten saknade örnmärken. Vidare liknade intill förväxling det nazityska handeldvapnet Sturmgewehr den östtyska krigsmaktens sovjettillverkade Kalasjnikov automatkarbin (Sturmgewehr var världens första automaktkarbin). Den breda östtyska hjälmen hade utvecklats i Tredje riket som ”Thale B-II” men producerades aldrig under Andra världskriget.

untitledSturmgewehr 44.

I medio av 1990-talet blev det i Sverige känt, att exempelvis de östtyska pansartrupperna alltid förfogade över skarp krigsammunition samt att attackdykare ur Scwimmerkommando 18 under 1980-talet hade kartlagt hemliga försvarsanordningar i sydsvenska hamnar. ”DDRs” säkerhetsministerium hade tillgång till egna attackdykare, fallskärmsjägare och ett elitförband för specialoperationer i västvärlden, AGM/S. Vid minst ett tillfälle under 1979 skall denna styrka ha varit på väg att genomföra en skarp operation i Västtyskland.

Östtyskland hade militärfordon som var fullastade med krigsammunition som standard, och i östtyska förråd har hittats nya gatuskyltar avsedda för Belgien samt sedlar för ockupationsvaluta. Det rådde i djupaste fredstid två timmars marschberedskap för merparten av den östtyska krigsmakten, men för spaningsförband gällde endast 45 minuter.

Redan vid Tysklands återförening 1990 avslöjades att Rote Armeefraktion (RAF)/Baader-Meinhof-ligan hade fått ekonomiskt och annat stöd från de ideologiska fränderna i Östtyskland, och Gyllenhaal understryker att allt fler detaljer om detta samarbete tycks dyka upp efter hand. RAF-terroristerna utbildades i vapentjänst i Östtyskland, varefter de angrep NATO-mål i Västtyskland. Det beräknas att RAF dödade ett dussintal amerikanska soldater under dessa operationer. Den amerikanske generalen Frederick Kroesen överlevde dock som genom ett mirakel ett av RAF avlossat, sovjetiskt pansarskott mot den bepansrade Mercedes han färdades i.

untitledEn av RAFs mest beryktade bravader var att kidnappa och mörda den västtyske arbetsgivarbasen Hanns-Martin Schleyer.

Östtyskarna tvekade heller inte att understödja nynazister i Västtyskland i syfte att försvaga den sårbara västtyska demokratin. Nazistledaren Odfried Hepp, som fått sin första praktiska militära erfarenhet i Libanon, var en av de nationalsocialistiska ledare som fick hjälp av Östtyskland. Den av östtyskarna sponsrade så kallade Hepp-Kexel-gruppen gav sig i likhet med RAF på amerikanska mål i Västtyskland.

Efter att ha genomfört flera bilbombningar och bankrån fick Hepp slutligen en fristad i Östtyskland, vars talrika likheter med Hitlers rike han bör ha funnit tilltalande.