Posted tagged ‘”Staten”’

Familjen: en motståndsrörelse i vår förvirrade tid

4 juni, 2014

trivia-6719-20091212155700 Den fiktiva familjen Addams har en stark sammanhållning…

http://www.barometern.se/ledare/familjen-ar-langtifran-dod(4312730).gm

”Familjen är långt ifrån död” konstaterar Kalmar-tidningen Barometern på ledarplats (se länken ovan) och hänvisar i sammanhanget till undersökningen Sverigestudien.

Enligt denna studie rörande svenskarnas värderingar, beställd av Volvokoncernen, Skanska och Preera, intar familjen förstaplatsen i en svensk värdekanon. Och det är kvinnorna som värdesätter familjeinstitutionen högst.

Barometerns ledartext heter det bland annat:

Mer intressant i en tid när radikal feminism får fotfäste är att betydligt fler kvinnor än män väljer värdeordet familj när de rankar sina preferenser… Sverigestudien visar att kvinnor värdesätter ord som ”tar ansvar” högre än männen…Synen på familjen handlar således inte bara om en uppfattning om det egna goda livet utan rör också därmed familjens roll i samhället.

Ty familjen är så mycket mer än ett redskap för individuell lycka. Det är i familjen – man, hustru, barn – de båda vuxna kontrahenterna lär sig tillämpa kärlek och hänsyn gentemot varandra samtidigt som barnen, förutom kärlek, värme och omvårdnad, får sina första vuxna förebilder och därmed en uppfattning om vad det är att vara en ansvarstagande och i verklig mening vuxen människa.

Familjen har i  alla tider varit en stötesten för auktoritära totalitära samhällsbyggare såsom den antike filosofen Platon, som i sitt verk Staten menade att det var nödvändigt att barnen från spädaste ålder uppfostrades av samhällskollektivet, samt givetvis också för kommunistiska ideologer och diktatorer.

holy Jesus hyllade det traditionella äktenskapet, av Gud instiftat.

Även makarna Alva och Gunnar Myrdal, våra svenska socialingenjörer par preference, såg med stort ogillande på att barnen skulle uppfostras av sina föräldrar utan lade grunden för det svenska förskoleväsendet med dess kollektiva fostran. I dag är det Feministiskt initiativ med chefsideologen Gudrun ”Död åt kärnfamiljen” Schyman som håller familjefientlighetens fana högst.

Mer om samhällsdestruktören Schyman här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/schyman-varre-konsrasist-an-orback_180328.svd

Familjeinstitutionen förespråkades redan av Jesus Kristus, som i Matteusevangeliet 16:4-6 hänvisar till Guds skapelseordning:

Haven I icke läst att Skaparen redan i begynnelsen ”gjorde dem till man och kvinna” och sade: ”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött.” Vad nu Gud sammanfogat det må människan icke åtskilja.

I samma evangelium fastslår Jesus i kapitel 15:19 bland annat att avvikelser från den äktenskapliga normen såsom ”äktenskapsbrott” och ”otukt” – det vill säga sexuella handlingar utanför äktenskapets hank och stör – ”orenar” människan. Enligt Jesus var det också endast sådana handlingar som utgjorde grund för skilsmässa.

Att många svenskar alltjämt fäster stor vikt vid traditionell familjebildning och äktenskap är enligt min mening oerhört glädjande och inger hopp om att vi sekulariserade svenskar, trots allt, inte är okritiska objekt för radikala feminister, HBTQ-agitation och andra samhällsnedbrytande tendenser.

 

*** Local Caption *** Gudrun ”Död åt kärnfamiljen” Schyman.

För min personliga del betyder min familj nära nog allt. Den gör mig till en hel och ansvarsmedveten människa och är min givna tillflykt när det blåser snåla vindar på annat håll. Den håller mig i balans när annat i mitt liv kan verka i motsatt riktning.

Familjen må därför ses som en motståndsrörelse för vett, sans och omtanke i en på många sätt ovanligt förvirrad tid!

 

 

Den starkaste kraften i universum (till mina föräldrar)

22 juli, 2013

Den som inte har barn vet inte vad kärlek är.

Så lyder ett ordspråk, möjligen av italienskt ursprung, som kan verifieras av alla någorlunda normala föräldrar. Jag är kanske inte fullt normal i en del avseenden, och min omgivning kan vittna om att jag har talrika fel och brister, men en sak vet jag: kärleken till ens barn är den starkaste kraften i ens liv. Ja, det är helt enkelt den starkaste kraften i universum.

3824948400En glad pappa och hans dotter.

Och det är väl så det måste vara. Om det inte vore på det viset skulle varken människosläktet eller några djurarter kunna leva vidare. Kärleken till barnen är vida starkare  än den romantiska kärlekens hisnande men ofta relativt snabbt övergående förlustelser och sinnesretningar. Detta visar sig icke minst i alla de uppslitande och tragiska vårdnadstvister som blivit en dagligvara i våra samhällen.

Ty medan föräldrakärleken till barnen förblir oförändrad har synen på fasta relationer och äktenskap förändrats över tid. Alltför ofta slutar förhållanden och äktenskap i skilsmässa, och finns inga barn med i bilden är kanske detta inte någon större katastrof. Barn vars föräldrar skilts därför att kärleken tagit slut, eller därför att den egna parten hittat en annan, tvingas dock utan egen förskyllan så gott som alltid genomleva svåra trauman som för alltid präglar deras liv.

Jag upphör nog aldrig att förvånas över att jakten efter den personliga och perfekta lyckan så ofta tillåts gå ut över de barn båda föräldrar egentligen älskar mer än något annat. Varför gör man inte i högre grad den till synes självklara kopplingen mellan betydelsen av en stabil parrelation och de egna barnens lycka? Jag har inget bra svar på den frågan. Vad jag kan tänka mig är att ruset av att ha funnit en ny partner som man menar överträffar den förra tillåts blockera insikten om att barnen mår bäst av att växa upp i en stabil familj.

stork20w20baby2001_11875171_165865282_194723326Barnalycka…

Undantag finns naturligtvis alltid. Ett parförhållande kan vara destruktivt och skadligt för barnen och då är kanske skilsmässa den bästa lösningen. Det finns också ensamma föräldrar som gör stora och ofta nog hjärtslitande insatser för sina barn.

I vår moderna värld finns det som jag ser det tre företeelser som mer än något annat bidragit till den pågående norm- och samhällsupplösning vi just nu så smärtsamt kan bevittna: socialismen, den oansvariga liberalismen och den otyglade hedonismen.

Det är ingen tillfällighet att hatet mot familjen löper som en röd tråd genom socialismens historia från Platons Staten fram till Nordkoreas brutala stalinism. Eller för den delen Gudrun Schymans och hennes feminazistiska medsystrars hätska utfall mot kärnfamiljen och den halva mänsklighet – männen – hon valt att avfärda som talibaner.

Praktiskt taget alla klassiska samhällsutopier innehåller inslag av kollektiv barnuppfostran, icke minst makarna Myrdals ideal om det socialiserade samhället: föräldrarna gick inte att lita på, varför det var bäst att samhället i möjligaste mån tog över ansvaret för barnen. Medan socialister och kommunister värderar samhällskollektivismen högre än familjen – den senare ses ju faktiskt som ett hot mot den förra – ser liberalerna individen och hennes valmöjligheter som heligare än allting annat. Hedonisterna för sin del betraktar den individuella njutningen som den överordnade normen i tillvaron.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAPlaton förordar i sin utopiska traktat Staten kollektiv barnuppfostran.

Det gemensamma för samtliga dessa och möjligen andra jämförbara filosofier är att deras respektive särarter skadar den för samhället helt grundläggande familjeinstitutionen, vars syfte i ett högre perspektiv är att ta hand om avkomman och därmed säkra människosläktets fortlevnad.

Jag skall tillägga att jag själv haft förmånen att få växa upp i en trygg och harmonisk familj med föräldrar som höll samman. Jag hörde en gång mina föräldrar gräla (det hände inte särskilt ofta), och min mamma sa då till min pappa att ”Vore det inte för grabben så hade jag tagit ut skilsmässa”. Detta var ganska skakande för en pojke i tioårsåldern att höra och minnet har stannat kvar i medvetandet, även om jag fortfarande inte riktigt vet vad grälet handlade om.

Jag är i alla fall oändligen glad över att min mamma tänkte på ”grabben” och att mina föräldrar beslöt sig för att hålla ihop. De kände utan tvivel en genuin kärlek till varandra och i ännu högre grad gentemot mig, som var deras enda barn.

1636943_520_293Alva och Gunnar Myrdal. det svenska samhällets chefsingenjörer som misstrodde föräldrarna.

Även om jag först som vuxen förstått hur stor och grundläggande denna kärlek var: ”För som barn tar man kärleken för given, allting annat är mot ens natur.” (Björn Afzelius/”Ikaros”):

http://www.youtube.com/watch?v=PlmIjILyMcw

Jag fick ingen sträng uppfostran, men det ansvarsfulla sätt på vilket mina föräldrar levde och verkade kom att prägla mitt liv. Mina föräldrar förstod mig inte alltid, och jag begrep mig väl heller inte på dem i alla avseenden, men där fanns en fundamental känsla av att de brydde sig om mig i alla lägen. Självklart hade jag unnat många fler att få uppleva den ynnesten.

Själv är jag av en kanske motsägelsefull natur med både smått anarkistiska, bohemiska, konservativa, romantiska och pliktmedvetna inslag och anslag. Genom egna erfarenheter vet jag dock att det inledande ordspråket är helt och hållet sanningsenligt. Och jag har alltid försökt göra det bästa möjliga för mina numera vuxna barn och min framlidna hustru, men sedan får man ju konstatera att detta tyvärr inte alltid räckt ända in i kaklet.

Tillägg: Ovanstående är naturligtvis inte menat som argument för att barnlösa inte kan erfara kärlek. Det finns många olika typer av kärlek: kärlek till ens partner, till släktingar och vänner, till sysslor och intressen med mera, med mera. Ändå är det kärleken till barnen som är den mest fundamentala formen av kärlek.