Navalnyj förflyttas till hårdare straffläger

Aleksej Navalnyj förflyttas till hård straffkoloni.

En appellationsdomstol i Moskva har avslagit Aleksej Navalnyjs överklagande av sin fängelsedom på nio år. Samtidigt meddelades att den ryske oppositionspolitikern kommer att förflyttas till ett straffläger med hög säkerhetsklassning. Förhoppningen hos de ryska myndigheterna är troligen att han skall hinna dö innan strafftiden gått ut. https://svenska.yle.fi/a/7-10016875

Korkskallen i Kreml, det vill säga Vladimir Vladimirovitj Putin, är i likhet med alla diktatorer dödsförskräckt för reell opposition. Detta i motsats till den ”godkända” opposition som huserar i den ryska statsduman, där de största är Kommunisterna, Liberaldemokraterna och Rättvisa Ryssland.

Aleksej Navalnyj föddes i Butyn strax utanför Moskva 1976. Han avlade juristexamen 1998 och praktiserade sedan i sex månader vid Yale-universitetet i USA. Efter hemkomsten gick han med i det liberala partiet Jabloko men uteslöts därifrån. Därefter engagerade sig Navalnyj i politisk aktivitet riktad mot korruptionen inom det styrande partiet Enade Ryssland. 2013 ställde han upp i Moskvas borgmästarval och kom tvåa med 27 procent av rösterna.

Navalnyj hade redan dömts till två och ett halvt års fängelse i januari 2021, när han i mars 2022 fick påbackning till nio års fängelse efter anklagelser om brott mot en villkorlig frigivning i samband med gamla anklagelser om bedrägeri. Domarna har kommit sedan Aleksej Navalnyj återvänt till hemlandet efter några månaders sjukhusvård i Berlin sedan den ryska säkerhetstjänsten FSB förgiftat honom med det militära nervgiftet novitjok i Tomsk. https://sverigesradio.se/artikel/aleksej-navalnyj-doms-till-nio-ars-fangelse

Inför appellationsdomstolen klargjorde Navalnyj att alla anklagelser mot honom är påhittade i syfte att hindra honom från att utmana Putin om makten. Om kriget i Ukraina sade han: ”Detta är ett dumt krig som Putin startade.” Omdömet om Putin löd: ”En galning har slagit sina klor i Ukraina.” Navalnyj menade vidare att det pågående kriget är uppbyggt kring lögner och att Ryssland styrs av ”tjuvar och brottslingar” som blivit fiender till det ryska folket.

I den straffkoloni Navalnyj för tillfället är placerad i har han inte tillåtelse att få medicinsk behandling av sina egna läkare. Hans hälsa har beskrivits som bräcklig, och hans närmaste har uttryckt oro för att han riskerar bli svårt sjuk eller till och med att dö i det ännu hårdare läger som väntar honom .

Sjuk lär även den snart 70-årige Vladimir Putin vara; det har uppgivits att han skulle lida av såväl cancer som Parkinsons sjukdom. Vad som är sant eller inte är naturligtvis svårt att bedöma för en utomstående. Oavsett hälsotillstånd har den före detta chefen får Storbritanniens underrättelsetjänst MI6, sir Richard Billing Dearlove, nyligen förutspått att Putin inte kommer att bli kvar vid makten så mycket längre. ”Jag tror att han försvinner före 2023”, har han citerats. Tidigare spionchefen: Putin lär förlora makten innan 2023 (msn.com)

Dearlove pekar på att omgivningen i Kreml är trött på Putin och vill bli av med honom. En utväg kan vara att förflytta honom till ett sanatorium varifrån han inte kommer att bli utskriven som Rysslands ledare.

Putins ”rappakalja” i historiens ljus

Ukrainas sak är vår!

Vladimir Putins anhängare framställer ofta sin idol som en mycket smartare ledare än sina västerländska kolleger. Det är ett omdöme som i hög grad kan ifrågasättas, enkannerligen efter vapenskramlet i Ukraina. Det kan mycket väl vara så att Ukraina-krisen är början till slutet för Putins tid vid maktens köttgrytor. Det kan han i så fall bara tacka sin egen dumhet för.

Anna Dahlberg anser i ett inlägg i Expressen den 19 februari: ”Natos aktier har rusat medan Putins har rasat.” Dahlberg fortsätter: ”I dag är det knappt någon längre som ifrågasätter Natos avgörande roll för att bevara säkerheten. Inget fyller Nato med en sådan omedelbar och självklar mening som ett återuppväckt hot från Moskva.” https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/putin-har-gjort-nato-popularare-an-nagonsin/?fbclid=IwAR3uRDiMI3ThwoCySOi6dkx-Dd8Ui2MBgkdXyh3L2l2IDQsS_SKY0o4CX9g

Självtillräckliga despoter, omgivna av underdåniga jasägare som de är, tenderar alltid att underskatta motståndarna. Vladimir Putin är på intet sätt något undantag från den regeln. Han hade sannolikt väntat sig att aggressionen i Ukraina skulle passera tämligen friktionsfritt. Så blev inte fallet.

Istället har så gott som hela världen vänt sig mot Ryssland, och såväl EU som USA verkar för kraftfulla sanktioner riktade mot Ryssland. NATO stärker jämväl de östeuropeiska medlemsländernas försvar genom att förse dem med örlogsfartyg, jaktplan och tusentals soldater. Stödet för anslutning till NATO har därtill under senare tid ökat i Ukraina och uppgår för närvarande till 62 procent.

”Putins krigshetsande har haft ungefär samma klargörande effekt som en hink iskallt vatten över huvudet”, skriver Anna Dahlberg.

Inte ens Rysslands allierade, det kommunistiska Kina, har givit sitt oreserverade stöd för den pågående ryska invasionen. Det kinesiska utrikesdepartementets taleskvinna, Hua Chunying, sade i ett uttalande att Kina hade ”called on all parties to respect and attach importance to each other´s legitimate security concerns, strive to restore issues through negotiation and consultation and jointly maintain regional peace and stability.” https://www.cbsnews.com/news/china-russia-ukraine-united-states-creating-panic/

Sveriges före detta stats- och utrikesminister Carl Bildt har inte varit nådig i sin karaktäristik av diktatorn i Kreml. Efter det timslånga tal Putin höll i rysk TV om situationen i Ukraina sade Bildt: ”Han har sjunkit ner i en historietolkning som är bisarr och farlig.”

I en kommentar till SVT Nyheter den 22 februari yttrade Bildt vidare följande: ”Det var ett synnerligen märkligt tal. Osammanhängande, obalanserat, farligt. Alla möjliga konstiga saker.” Bildt tvekade inte att kalla den ryske diktatorns tal för ”rappakalja”.

Bildt vände sig särskilt mot Putins påstående att Ukraina skapades av Sovjetunionen: ”Man häpnade. Han verkar leva i en värld av nationalistiska myter och unken imperienostalgi.” I grunden, menade Bildt, handlar det inte om det ryskdominerade Donbass-området i östra Ukraina utan om huvudstaden Kiev. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/carl-bildt-hapnade-av-putins-tal

Carl Bildt tror att äventyrligheterna i Ukraina mycket väl kan innebära slutet för Putins regim. ”Skulle han gå till ett storkrig med ett stort anfall och försöka ta Kiev, med många tusen döda som följd, tror jag att förr eller senare, möjligen snarare än förr, att det också blir slutet på Putinregimen.” https://www.expressen.se/nyheter/bildt-stort-krig-kan-bli-slutet-pa-putinregimen/

Putin har för tillfället stöd av såväl den ryska statsduman som troligen en majoritet av befolkningen, men skulle ett fullskaligt krig i Ukraina leda till att tusentals ryska soldater återvänder till fosterjorden i likkistor samtidigt som den redan hårt ansträngda ryska ekonomin handikappas ytterligare av kännbara sanktioner, kan situationen till slut leda till Putins fall.

Han har i så fall bara sig själv och sin ointelligenta politik att skylla på.

Den som slutligen intresserar sig för historiska paralleller kan knappast undgå att jämföra den ryska aggressionen i Ukraina med Nazitysklands expansion under åren närmast för Andra världskrigets utbrott. Vid Münchenöverenskommelsen den 30 september 1938 tillerkändes Tyskland det så kallade Sudetenland i den höglänta norra delen av Tjeckoslovakien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sudetenland

I mötet i München deltog Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien. Tjeckoslovakien fick inte vara med utan tvingades acceptera det fattade beslutet att blidka det expansiva Tyskland genom att ge Hitler Sudetenland på en silverbricka. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain, osalig i åminnelse, trodde att detta skulle tillfredsställa Hitlers törst efter nya områden att lägga under sig.

Hitler hänvisade då till att den tyska folkdelen måste skyddas mot övergrepp från de fridsamma tjeckerna och slovakerna. I exemplet Ukraina är det ryssarna därstädes som skall skyddas mot de snälla ukrainarna. Hitler var dock inte nöjd utan invaderade Polen den 1 september 1939, vilket innebar startskottet för Andra världskriget.

Om Putins ryska styrkor skulle lyckas med att erövra hela Ukraina kan han i värsta fall få för sig att göra en Hitler och gå in i de forna ryska territorierna Finland, Estland, Lettland och Italien. Problemet med detta är naturligtvis att de tre sistnämnda länderna är medlemmar i NATO med dess 40 medlemsstater i ryggen, som i ett sådant läge är förpliktigade att skrida till medlemsstaternas undsättning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

Putin tar hjälp av rymdfarare för att bli president på livstid

Nu laddar Vladimir Putin för ytterligare 16 år som Rysslands starke man.

Kommer vi att få dras med Vladimir Putin ända till 2036 (förutsatt att såväl Putin som vi själva fortfarande är i livet då)? Den risken eller möjligheten – beroende på hur man ser på Putin – finns.

Den ryska statsduman har nämligen med instämmande av överhuset – federationsrådet –  godkänt grundlagändringar som gör det möjligt för Vladimir Putin, som är född 1952,  att sedan hans mandat löpt ut 2024 sitta kvar som president i ytterligare två sexårsperioder. 2036 skall Putin fylla 84 år. Han har tidigare kringgått presidentskapets begränsningar genom att låta premiärministern Dmitrij Medvedev väljas till president medan han själv varit premiärminister. Sedan har han själv återkommit som president. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/lagandring-oppnar-for-putin-styre-till-2036

Förändringarna antogs efter ett tilläggsförslag av dumamedlemmen och tidigare kosmonauten Valentina Teresjkova med innebörden, att tidigare val ej räknas när reformen trätt i kraft. Däremot skulle begränsningen till två på varandra följande presidentperioder finnas kvar, men Vladimir Putin skulle alltså själv kunna begynna på ny kula och fortsätta ytterligare tolv år efter 2024. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/03/10/putin-tog-in-en-kraft-fran-rymden-for-att-radda-sin-maktposition-kosmonauten

Valentina Teresjkova, född 1937, blev den första kvinnan i rymden den 16 juni 1963 då hon med rymdfarkosten Vostok 6 avverkade 48 varv runt jorden, vilket var längre tid än vad USAs rymdfarare sammanlagt varit ute i vid denna tidpunkt. Tidigare fallskärmshopperskan Teresjkova utbildade sig sedan till rymdingenjör och utnämndes till generalmajor. https://sv.wikipedia.org/wiki/Valentina_Teresjkova

Putin har själv kommenterat lagändringarna på följande förment ödmjuka sätt: ”I princip är detta möjligt, men med ett förbehåll – om konstitutionsdomstolen officiellt beslutar att ett sådant tillägg inte motsäger principerna och grunderna i konstitutionen /…/ Jag är säker på att tiden kommer då den högsta presidentmakten i Ryssland inte är så, hur ska jag säga, personcentrerad.”

För att de aktuella ändringarna slutligen skall stadfästas krävs således att konstitutionsdomstolen bifaller dem. En folkomröstning är planerad att hållas den 24 april – valdeltagande måste då uppgå till minst 50 procent för att resultatet skall godkännas. Jag skulle dock vilja påstå att detta mest är kosmetik – om Putin bestämt sig för att vilja förlänga sin presidenttid med tolv år kommer det också att bli så. Han kommer inte att ha några problem med att få såväl domstolen som folket att fatta ”rätt” beslut.

Putin tog hjälp av rymdfararen Valentina Teresjkova för att säkra sitt fortsatta maktinnehav.

Det finns också annat som den kortvuxne ryske diktatorn vill ha med i den ryska författningen. Till förslaget om reformerad konstitution har Putin lagt till att det ryska folkets ”tro på Gud” skall omnämnas samt att det skall stadgas att äktenskapet är en förening mellan en man och en kvinna. https://www.varldenidag.se/nyheter/vladimir-putin-vill-skriva-in-gud-i-grundlagen/reptcd!tZUfCD6QicssFAOb1uAgw/

Ytterligare tillägg är avsedda att förhindra, att Ryssland någonsin skall släppa ifrån sig ockuperade/annekterade territorier av typ Krim eller ögruppen Kurilerna, vilken även Japan gör anspråk på. Därtill skall den reformerade konstitutionen skydda den ryska (alternativt sovjetiska) historieskrivningen, främst gällande Röda arméns agerande under Andra världskriget.

Konstitutionen skall vidare också klargöra att Ryssland de facto och de jure är Sovjetunionens arvtagare som statsbildning.

Det är i dag svårt att tänka sig ett Ryssland utan Vladimir Putin, men ingen ledare lever för evigt. Putin har haft makten i jämnt 20 år och laddar nu alltså för ytterligare möjliga 16 år som Rysslands starke man. Det innebär i praktiken att han blir president på livstid. Det är ingen vild gissning att han gör detta för att vara på den säkra sidan, väl medveten om att det inte alltid går så bra för diktatorer sedan de väl lämnat makten ifrån sig.

”Inrikes har landet utvecklats mot alltmer förtryck och statlig kontroll över både politik och ekonomi”, heter det i boken Ryssland utan Putin (Carlssons bokförlag 2019) av förre Moskva-korrespondenten och Rysslands-kännaren Stig Fredrikson. ”Utrikes har Putin fört en allt aggressivare och mer militant rysk politik, i takt med att han odlat myten om Ryssland som en belägrad fästning omgiven av fiender i väst.”

Ett Ryssland utan Putin skulle i Fredriksons – och mina – ögon vara ”friare, fredligare och rättvisare”.

 

Kreml brännmärker Navalnyjs rörelse som ”utländsk agent”

Aleksej Navalnyj förs bort av rysk polis vid en demonstration mot Putin 2018.

Aleksej Navalnyj fortsätter att vara en nagel i ögat på den ryska regimen och dess statsbärande parti Enade Ryssland. Hans organisation Rospil, grundad 2010, brännmärks nu av myndigheterna som ”utländsk agent” och anklagas för att vara beroende av utländskt stöd; Navalnyj förnekar att så skulle vara fallet. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7317942

Det råder ingen tvekan om att antikorruptionsfonden Rospil har skrämt upp Kreml riktigt ordentligt. En viktig del av verksamheten har bestått i att lägga ut mot den ryska regimen kritiska videoklipp som ger en uppfattning om maktmissbruk och misslyckanden som exempelvis havererade raketer, icke fungerande cancervård, höjdarnas lyxliv etcetera.

Navalnyjs gräsrotsrörelse har lyckats attrahera huvudsakligen unga anhängare över hela Ryssland. Efter lokalvalen i september genomfördes omfattande räder mot Navalnyjs olika högkvarter och rörelsens anhängare i syfte att om möjligt lägga beslag på komprometterande material. Nu satsar alltså Kreml på att framställa Rospil som ett redskap för utländska krafter, en beprövad taktik av diktaturstater.

Juristen, aktivisten och bloggaren Aleksej Navalnyj, som är född 1976, har relativt nyligen frigivits efter att ha dömts till 30 dagars fängelse för att ha uppmanat till icke tillståndsgivna demonstrationer, som i samband med lokalvalen anordnades inte bara i Moskva utan på orter över hela landet. Navalnyj fördömde omedelbar försöken att sätta stopp för demonstrerandet som ”terrorhandlingar”. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/rysk-oppositionsledare-slappt-fran-fangelse

Navalnyj fick i fängelset vård för något som de behandlande läkarna kallade ”en allvarlig allergisk reaktion” men som Navalnyj menade var symptom på förgiftning.

Efter mordet på oppositionsmannen Boris Nemtsov 2015 står den verkliga ryska oppositionens hopp till Aleksej Navalnyj. Bland statsdumans sex partier finns visserligen oppositionspartier såsom Gennadij Ziuganovs Ryska federationens kommunistiska parti och Vladimir Zjirinovskijs Rysslands liberaldemokratiska parti, men dessa spelar mest av allt rollen som president Vladimir Putins demokratiska alibi och är i grunden hans lydiga nickedockor. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Navalnyj har tidigare ställt upp i Moskvas borgmästarval men hindrats från att kandidera i presidentvalet. De verkligt oppositionella kandidaterna och partierna förbjöds ställa upp i valen i september vilket var orsaken till de omfattande protesterna.

 

 

 

 

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

USA kan överge INF-avtalet – som Ryssland sedan länge kränkt

Mobil avskjutningsramp för medeldistansmissiler.

President Donald Trump tillkännagav den 20 oktober att USA överväger att dra sig ur det så kallade INF-avtalet om skrotning av markbaserade medeldistansrobotar, som ingicks mellan USA och Sovjetunionen den 8 december 1987. Trump meddelade också att USA ämnar förstärka sin kärnvapenarsenal tills världen blir säkrare. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/trump-planerar-fler-karnvapen-ett-hot-mot-ryssland

INF-avtalet – INF står för Intermediate-Range Nuclear Forces – undertecknades i Washington, D. C. av USAs president Ronald Reagan och Sovjetunionens president Michail Gorbatjov för snart 31 år sedan. Avtalet syftade till att sätta stopp för tillverkningen och innehavet av markbaserade medeldistansrobotar med en räckvidd på mellan 500 och 5500 kilometer. https://sv.wikipedia.org/wiki/INF-avtalet

Denna typ av missiler placeras oftast på flyttbara ramper och har visat sig vara extremt knepiga att lokalisera. De anses därmed vara mer operativt användbara och ekonomiskt gynnsamma än sådana missiler som baseras på fartyg eller flygplan. Detta är av stor betydelse för Ryssland med dess allt besvärligare ekonomiska situation.

Michail Gorbatjov och Ronald Reagan efter undertecknandet av INF-avtalet 1987.

Ett uttryck för det prekära läget är att den ryska regeringen nyligen föreslagit en gradvis höjning av pensionsåldern till 65 år för män och 63 år för kvinnor. Om förslaget går igenom i den ryska statsduman blir det den första pensionshöjningen i landet på närmare 90 år. https://svenska.yle.fi/artikel/2018/06/14/pensionsaldern-ska-hojas-i-ryssland-for-forsta-gangen-pa-nastan-90-ar

Föga oväntat har Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov hävdat att det skulle vara ”väldigt farligt” om USA hoppade av INF-avtalet, en inställning som avspeglas i etablissemangsmedias ofta okunniga och ytliga rapportering om Trumps tillkännagivanden. Det är dock inte ett dugg konstigt att USA vill avsluta en överenskommelse som ingicks med en annan statsbildning i slutfasen av det Kalla kriget för en mansålder sedan.

Särskilt inte som det framlagts klara bevis för att Putins Ryssland länge kränkt det existerande avtalet. 2008, då Ryssland till följd av en vacklande ekonomi tvingades ge avkall på den dittillsvarande upprustningen, började Moskva försöka tänja på ingångna militära avtal för att skaffa sig militära fördelar.

2013 uttryckte Obama-administrationen oro över att ryssarna utvecklat en kryssningsrobot vars egenskaper bröt mot INF-avtalet. Dena missil kallades i Ryssland Novator 9M729 men fick med NATOs terminologi beteckningen SSC 8 Screwdriver. I en rapport till den amerikanska kongressen lades övertygande bevis fram för att den ryska satsningen bröt mot det ingångna avtalet. President Barack Obama ville dock inte stöta sig med sin ryska motpart Vladimir Putin och lät saken bero. https://crsreports.congress.gov/product/pdf/R/R43832

Trump och Putin vid toppmötet presidenterna emellan i Helsingfors den 16 juli 2018.

Återstår att se vad som händer härnäst. Enda sättet för ryssarna att rädda INF-avtalet torde vara att avveckla den nya Novator-roboten. Den nuvarande situationen påminner starkt om den som rådde då Reagan genomförde en militär upprustning, som Gorbatjovs Sovjetunionen med dess katastrofala ekonomi  inte hade några möjligheter att hänga med i. Följden blev att sovjetriket imploderade och  upphörde att existera den 31 december 1991. Såväl USA som Ryssland är naturligtvis medvetna om denna historiska parallell. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sovjetunionens_uppl%C3%B6sning

Trumps nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton har nyligen besökt Moskva och samtalat med bland andra den ryske utrikesministern Sergej Lavrorv. Bolton deklarerade då att USA med Trumps uttalanden inte avser utöva någon utpressning gentemot Ryssland. https://www.rferl.org/a/us-russia-bolton-meeting-moscow-lavrov-putin-trump-inf-nuclear-gorbachev/29556555.html

Inte bara relationen mellan USA och Ryssland ligger i vågskålen när det gäller kärnvapenbalansen. En anledning till USAs aviserade kärnvapenuppbyggnad är att även den regionala stormakten Kina innehar kärnvapen och knappast kan förväntas göra avkall på dessa.

Religionsfriheten sitter trångt i Putins Ryssland

Vladimir Putin i hjärtligt möte med den Rysk-orodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Kirill.

Klimatet för religionsfriheten hårdnar i Putins Ryssland. De lagar som reglerar religiösa aktiviteter stramas upp vilket innebär att utåtriktat arbete av typ missionerande och offentliga gudstjänster försvåras. Det hårdnande klimatet beror enligt experter till betydande del på att regimen fruktar att religiösa minoriteters inflytande kommer att öka på bekostnad av den rysk-ortodoxa tron.

Om myndigheterna vill ställa en person inför rätta kan de alltid hitta ett sätt att göra det.

Så sammanfattar Anatoly Pchelintsev, som är professor i juridik och en av Rysslands främsta förespråkare för religionsfrihet, i en intervju med Ljus i Öster läget för troende i Ryssland som inte omfattar det ortodoxa troskonceptet.

Pchelintsev besökte nyligen Sverige och deltog i ett seminarium ägnat åt religionsfrihet i Ryssland som hölls av Ljus i Öster i Dagen-huset i Stockholm. Han är ledare för The Slavic Centre for Law and Justice i Moskva och sedan 25 år tillbaka medlem i statsdumans expertkommitté för religionsfrågor. http://www.ljusioster.se/bad-for-ryssland/

Systematisk diskriminering Anatoly Pchelintsev var med och skrev Rysslands nuvarande grundlag 1993 och menar att det är en bra lag som erbjuder ett gott och tjänligt stöd för religionsfriheten. Den 6 juni 2016 tillkom emellertid en ny ”antiterrorlag” som förbjuder mission och evangelisation utan tillstånd av myndigheterna.

Anatoly Pchelintsev är skarpt kritisk mot de nya ryska religionslagarna.

”Det är en fånig lag – för den är helt ologisk”, menar Anatoly Pchelintsev. ”Den innehåller många motsägelser, vilket gör den svår att använda. Eftersom lagen är så brett formulerad kan myndigheterna, om de vill, alltid hitta ett sätt att anklaga en person utifrån den här lagen.”

Enligt Pchelintsev pågår i dagens Ryssland en systematisk diskriminering inom religionens område. Grupperingar såsom Jehovas vittnen och Scientologerna har gång efter annan blivit förnekade sina rättigheter och trakasserade av myndigheterna. Särskilt kristet protestantiska och muslimska organisationer har ställts inför rätta, uppger Anatoly Pchelintsev: ”Diskrimineringen är medveten och sker mot religiösa grupper som är otraditionella.”

Det kan exempelvis vara fråga om avslag på ansökan om registrering, polisingripanden mot gudstjänster, kyrkomöten samt icke sanktionerad missionsverksamhet, förbud mot religiösa organisationer att äga mark eller kyrkor samt att troende mot sin samvetsfrihet kallats till militärtjänst och tvingas bära vapen.

Jag skrev på min blogg förra året om hur ryska myndigheter året klämde åt grupper som utövade yoga, en aktivitet som Putin-regimen ser på med misstänksamhet. Liksom Falun-gong-rörelsen i Kina syftar yoga till att främja människors andliga disciplin och självständighet, något som alltid varit en nagel i ögat på totalitära härskare vilka dessutom principiellt skyr konkurrerande ideologiska synsätt. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/05/ryska-myndigheter-forbjuder-yoga/

Myndigheterna saknar kunskaper Anatoly Pchelintsev är upprörd över att statsdumans expertkommitté, som han tillhör, inte fick information om den nya lagen innan den sattes i verket sistlidna sommar. Särskild oroande är det, uppger han för Ljus i Öster, att det hos myndigheterna till stor del saknas kunskaper om religionsfrihet:

Tjänstemän i polisväsendet och i domstolar har missbrukat den nya lagens svagheter, utan att ta hänsyn till den starka grundlagen som garanterar både religionsfrihet och mötesfrihet.

Ikon föreställande den sista ryska tsarfamiljen Romanov, som mördades på Lenins order 1918, numera helgonförklarad. Foto: Tommy Hansson

Enligt Anatoly Pchelintsev och andra religionsexperter finns i botten av de nya lagarna och myndighetsingripandena en grundläggande fruktan för att de alternativa religiösa rörelsernas inflytande skall komma öka och den officiella Rysk-ortodoxa kyrkans makt därmed minska.

Vladimir Putin är själv ortodoxt troende och ser den rysk-ortodoxa traditionen som ett värn för den ryska staten. I dag finns omkring 27 000 registrerade religiösa organisationer i Ryssland. Av dessa är cirka 15 000 knutna till den Rysk-ortodoxa kyrkan. 6000 tillhör den protestantiska kristendomen varav flertalet från Pingströrelsen; därefter i storleksordning kommer Baptistsamfundet och Adventisterna.

Därtill skall läggas cirka 6000 muslimska organisationer samt 400 katolska eller judiska grupperingar. Förutom de registrerade organisationerna och samfunden tillkommer tusentals som är oregistrerade.

Anatoly Pchelintsev understryker att den ryska statens målsättning är att skydda det egna samhället från oönskat inflytande, något som givetvis inte behöver vara fel. Exempelvis finns all anledning att se upp för den växande islamismen på olika håll i det stora ryska riket. Denna skyddsverksamhet sker dock ofta på ett mycket oprofessionellt och okunnigt sätt, framhåller Pchelintsev, som ändå anser ändå att det finns hopp för religionsfriheten i Ryssland.

Här en bloggtext av artikelförfattaren som belyser islams betydelse i det ryska samhället och om myten om Ryssland som spärr mot muslimskt inflytande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/

Europas nordligast belägna moské, den i ryska Norilsk. Ungefär 15 procent av den ryska befolkningen är muslimer.

Påminner om sovjettiden Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman, båda verksamma vid Ljus i Öster, bekräftar i en debattartikel det svåra läget för fri religionsutövning i Ryssland och undrar till och med om situationen kan bli lika allvarlig som den var på den kommunistiska sovjettiden. Engström borde veta vad han talar om, eftersom han tillsammans med kollegan Bengt Sareld satt fem månader i sovjetiskt fängelse i Minsk i nuvarande Vitryssland för att ha försökt smuggla in biblar till kristna trossyskon. (Se Andres Küng: Fallet Engström/Sareld, Proklama 1978, 208 sidor).

Under åren från början av 1990-talet till 2002 fanns, skriver Engström och Lindeman, en väl fungerande religionsfrihet i Ryssland. Sedan Putin blivit varm i kläderna som rysk president har det emellertid blivit alltfler restriktioner i religionsutövandet för andra grupperingar än rysk-ortodoxa sådana. Stora skillnader finns dessutom beträffande hur lagarna följs i olika regioner. Det har alltid varit någon grupp, framhåller debattörerna, som haft särskilda svårigheter med myndigheterna.

I våras presenterades så förslag om nya bestämmelser i syfte att ”införa ytterligare åtgärder för att motverka terrorism och garantera den allmänna säkerheten”. Den 6 juni i år skrev Putin under den nya lag som trädde i kraft den 20 juli och som Anatoly Pchelintsev sågar här ovan.
Engström och Lindeman framhåller: ”Det är den hårdaste religionslagen sedan Chrusjtjovs tid vid makten på 1950-talet. Den drabbar främst de ryska evangeliska kyrkorna och alla deras internationella samarbetspartners.”

Enligt de nya lagarna kan pastorer tillåtas att missionera om vederbörande har skriftligt tillstånd och håller sig inom de egna lokalerna, men om andra medlemmar i en församling eller ett samfund bedriver utåtriktat religiöst arbete kan det bli problem. Religiösa möten i privata lägenheter är förbjudna.

Det kan enligt de nya lagbestämmelserna anses röra sig om otillåten missionsverksamhet om en person är på uppdrag för en religiös förening och håller en predikan, bjuder in till gudstjänst, ger bort litteratur eller annat tryckt material alternativt sprider ljudinspelningar eller videos. Det krävs ingen större fantasi för att inse, att de nu aktuella lagarna och förordningarna påminner rätt mycket om hur det var på sovjettiden, även om man inte längre spärrar in religiöst troende på mentalkliniker eller ägnar sig åt tortyr.

Nils-Erik Engström (till vänster på bokens omslagsbild) satt fängslad i dåvarande Sovjetunionen för bibelsmuggling. Foto: Tommy Hansson

Det är vidare tillåtet för en samfundsmedlem att prata med andra om sin tro men ej bjuda in till andakt eller annan religiös sammankomst. Böter för dem som döms skyldiga kan omfatta summor upp till motsvarande 140 000 kronor för samfund och 7000 kronor för privatpersoner.

Varför kläms kristna åt? I en av de första domarna enligt den nya religionslagen ålades pastorn Ebenezer Tuah, som kommer från Ghana men är bosatt i Ryssland, att betala 50 000 rubel (7000 kronor) i böter. Pastor Tuah hade ordnat religiösa möten samt lagt ut information om sin tro på Internet i propagandistiskt syfte. Sådan går icke för sig i Putins Ryssland anno 2016.

Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman konstaterar i sitt debattinlägg i Ljus i Öster att de nya ryska lagarna står i direkt strid mot vad som stadgas i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna om att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religiös frihet” samt att ”var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet” (artikel 18 respektive 19).

Om nu syftet med de nya religionslagarna är att förhindra terrorism, vilket naturligtvis är en fullt legitim målsättning, kan man slutligen fråga sig varför kristna trosbekännare kläms åt på ovan beskrivet sätt – det är ju inte kristna som ägnar sig åt självmordsbombningar och andra typer av terrordåd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Garry Kasparov kallar Putins Ryssland ”maffiastat”

Garry Kasparov är sedan 2013 bosatt i New York med sin familj.

Den naturliga reaktionen, den mänskliga reaktionen, i kölvattnet av segern i det Kalla kriget var att omfamna den forna fienden.

Så skriver Garry Kasparov i inledningen till sin bok Winter is coming. Euforin efter den rätta sidans seger kunde dock inte undanskymma det faktum att ondskan inte dör, den antar endast nya former. Ett flertal av de forna öststatsdiktaturerna har klarat omställningen till demokrati bra, men dessvärre gäller detta inte Sovjetunionen som i stället utvecklades till Vladimir Putins auktoritära statsbygge med betydande inslag av KGB- och sovjetnostalgi på agendan men också en god portion maffiastyre.

Världen, och inte minst dess ledare, gör väl i att lyssna till vad den forne schackvärldsmästaren och numera Putin- och Rysslands-kritikern Garry Kasparov har att säga om utvecklingen i Ryssland sedan Vladimir Putin steg till maktens tinnar som Boris Jeltsins efterträdare 1999. Kasparov lever i dag i exil i New York men följer hela tiden spänt vad som försiggår i hemlandet. Han luftar då och då sedan många år tillbaka sina åsikter i The Wall Street Journal. https://en.wikipedia.org/wiki/Garry_Kasparov

Garry Kasparov föddes som Garik Kimovitj Weinstein i Baku i den forna sovjetrepubliken Azerbajdzjan 1963 med judiskt påbrå på fädernet (han tog sig sedan moderns efternamn och förryskade det). Han visade sig tidigt vara ett schackunderbarn och gjorde ingen besviken: 1985 blev han världsmästare vid endast 22 års ålder efter seger mot Anatolij Karpov. Kasparov visade sitt oppositionella sinnelag 1992, då han och engelsmannen Nigel Short bröt sig ur det internationella schackförbundet FIDE. De bildade Professional Chess Association för att kunna spela en egen match om VM-titeln på rättvisa villkor, en match som Kasparov vann. Följden blev att FIDE anordnade en match om den officiella titeln som Karpov vann.

I boken Winter is coming tecknar Garry Kasparov en mörk bild av Putins Ryssland. Foto: Tommy Hansson

Bosatte sig i New York 2005 slutade Garry Kasparov med schackspelande på toppnivå för att i stället helt ägna sig åt politik och författarskap. Tre år tidigare hade han som topprankad spelare i världen spelat en serie matcher i New York mot den tolv år äldre ärkerivalen Karpov, som han överraskande förlorade. Här en kort men dramatisk videofilm från en av matcherna: https://www.youtube.com/watch?v=3QXRR9Ql7kI

Kasparov kom att representera oppositionsalliansen Det andra Ryssland, och 2007 blev han dess presidentkandidat inför det stundande valet 2008. Han arresterades i november 2007 efter att ha deltagit i en demonstration som saknade polistillstånd och fick tillbringa fem dagar i fängelse. Valet vanns av Putins marionett Dmitrij Medvedev  – eftersom Putin redan avverkat två presidentperioder kunde han enligt den ryska konstitutionen inte kandidera ännu en gång – med dryga 70 procent av rösterna med Putin som premiärminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland

Oppositionsalliansen Det andra Ryssland bör inte förväxlas med det 2010 bildade socialdemokratiska partiet – det kallas stundom även ”nationalbolsjevikiskt” – med samma namn med Eduard Limonov som partiledare. Detta parti har en handgranat (!) som partisymbol. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland_(parti) Efter ytterligare några år av repressivt Putin-Medvedev-styre i hemlandet fann Garry Kasparov för gott att 2013 lämna Ryssland med sin familj och bosätta sig i New York.

Kasparov grips och misshandlas av polis i Moskva i samband med en demonstration.

Reviderat historien När Vladimir Putin, med ett förflutet som överste inom KGB, kom till makten i slutet av 1999 innebar det att Ryssland var på väg bort från den inte helt bekymmersfria demokratiska väg Boris Jeltsin inlett efter att ha omintetgjort det stalinistiska försöket till statskupp hösten 1991. Putins makttillträde innebar i praktiken begynnelsen av ett nytt kallt krig, som jag skriver om på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Garry Kasparov och andra ryska demokratiaktivister hoppades inledningsvis att Putin skulle respektera demokratins fundamentala principer med fria val, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. Deras förhoppningar kom på skam. I stället byggde Putin långsamt men målmedvetet upp Ryssland till en auktoritär stat där makten för Putin och hans underhuggare betydde allt.

”Den enda bild han brydde sig om var att framstå som tuff på hemmaplan”, framhåller Kasparov i sin bok (sidan 159, artikelförfattarens översättning från engelska) Winter is coming. Why Vladimir Putin and the enemies of the free world must be stopped (Atlantic Books, Storbritannien, 290 sidor). Putin struntade i den växande kritik som kom honom till del från utländska kritiker och fortsatte sin repressiva politik att hålla Ryssland i ett allt hårdare grepp: ”Putins regim opererade på en amoralisk nivå, som var helt väsensskild från de västliga nationer som kämpade med att förstå vad som utspelade sig bakom Kremls röda murar. 2007 hade jag blivit en Putin-förklarare på heltid i mina artiklar och föreläsningar.”

Omvärlden borde ha förstått åt vilket håll Ryssland var på väg när Putin 2005 deklarerade, att ”Sovjetunionens sammanbrott var 1900-talets största geopolitiska katastrof”. Eller kanske redan i december 2000, då Putin lät ersätta Rysslands dittillsvarande nationalsång med den gamla taktfasta Sovjethymnen – som ursprungligen skrevs till Stalins ära – som vi västerlänningar hört så många gånger på TV i samband med olika idrottsevenemang.

Vladimir Putin som don Corleone – maffiabossen som ingen tillåts gå emot.

Vidare har regimen reviderat den sovjetryska historien på ett skamlöst sätt. Obehagliga företeelser som Gulag-lägren och den sovjetiska massakern på polska officerare i Katyn-skogen 1940 har plockats bort till förmån för rymdfärder och andra heroiska sovjetprestationer. Historikern Arkadij Vaksberg berättar mer om detta här: http://www.svd.se/putin-reviderar-historien-forgaves/om/kultur:under-strecket

Putin som don Corleone Omvärlden stod länge tämligen handfallen inför den nya auktoritära ordningen i Putins Ryssland. Kasparov skriver (sidan 156): ”Ingenting symboliserade bristen på vilja att stå upp mot Putin mer än G8-mötet i St. Petersburg som hölls 15-17 juli 2006.” https://sv.wikipedia.org/wiki/G8-m%C3%B6tet_2006

”Det var ett stort ögonblick för Putin och på samma sätt ett eländigt för den ryska demokratin. Putin älskade att se och bli sedd av dessa demokratiska förebilder lika mycket som han föraktade vad det var meningen att de skulle stå för.”

De västliga ledarna – bland dessa fanns George W. Bush, USA, Tony Blair, Storbritannien, Jacques Chirac, Frankrike och Angela Merkel, Tyskland – borde ha kunnat se vad som försiggick i Ryssland vid denna tid, menar Kasparov, men de valde att vända bort blicken för att inte riskera äventyra samarbetet rörande säkerhets- och energifrågor. Västledarna hade emellertid inte mycket för att de avstod från kritik mot Ryssland under de åtta åren från Putins makttillträde fram till den ryska invasionen av Georgien 2008, anser Garry Kasparov (sidan 158):

Precis som i gamla tider har Moskva blivit en allierad med bråkmakare och antidemokratiska härskare världen över. Kärnvapenhjälp till Iran, raketteknologi till Nordkorea, militärutrustning till Sudan, Myanmar och Venezuela, vänskapsförbindelser med Hamas; det var så Putin återgäldade väst för att ha hållit tyst om mänskliga rättigheter i Ryssland i åtta år.

Putin (i mitten) gläds åt det internationella sällskapet vid G8-mötet 2006. I bakgrunden Konstantinpalatset utanför Sankt Petersburg.

Den som rätt vill kunna förstå Putin-regimen, menar Kasparov, bör gå till bokhandeln. De böcker som då blir aktuella är inte några som skrivits av vare sig Marx, Mussolini, Machiavelli eller Montesquieu: ”Gå direkt till fiction-hyllan och ta hem allt du kan finna av Mario Puzo. Gudfadern-trilogin är en bra början, men utelämna inte The Last Don, Omerta och The Sicilian. Vladimir Putins och hans St. Peterburg-klans stigande till makten har beskrivits som machiavellisk, men den kan bäst beskrivas genom don Vito Corleones bedrifter: svekens spindelväv, hemlighetsmakeriet och de utsuddade linjerna mellan vad som är affärer, vad som är regering och vad som är brottslighet- allt finns i Puzos böcker.”

Så länge man rättar in sig i ledet och är lojal gentemot maffialedaren, förklarar Kasparov, kan man påräkna dennes beskydd. Om någon i den inre kretsen går emot ledaren – capon – är det dock ajöss och good-bye. Detta var vad som hände Rysslands en gång rikaste man och den 16e rikaste i världen, Michail Chodorkovskij, som ville leda sitt oljebolag Yukos som ett normalt företag och inte låta det ingå som en kugge i Putins ”KGB Inc.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Yukos

Litvinenko – offer för ”nukleär terrorism” Följden blev att han greps 2003, ställdes inför rätta och snart fann sig fängslad i Sibirien medan hans företag slaktades av maffiastatens avläggare Rosneft och Gazprom. Chodorkovskij benådades omsider och släpptes 2013, varefter han valde att gå i exil i Berlin och att fortsätta arbeta med sin stiftelse Öppna Ryssland som verkar för demokratiska reformer i hemlandet.

En som råkade än värre ut var FSB-operatören (FSB efterträdde KGB som ryskt spioneri- och säkerhetsorgan) Alexander Litvinenko. Denne hade i slutet av 1990-talet trakasserats och arresterats av regimen på grund av sin kritiska attityd och tog 2000 sin tillflykt till London, där han fick politisk asyl. Han verkade i landsflykt som journalist och författare och skrev två böcker, vilka anklagade Putin-regimen för att dels ha beordrat sprängningarna av ryska bostadshus för att kunna skylla dessa på den tjetjenska motståndsrörelsen, dels för att ha legat bakom mordet på Anna Politkovskaya, känd kritiker av kriget i Tjetjenien. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexander_Litvinenko

Michail Chodorkovskij tillbringade tio år i fängelse i Sibirien.

Litvinenko, förklarar Kasparov, hade brutit mot regeln om lojalitet genom att fly till London; värst av allt var dock att han gjort sig skyldig till maffialagen omerta genom att publicera böcker om Putins och dennes fotsoldaters gärningar.

”I stället för att tas med på en fisketur enligt gammeldags Gudfader-stil”, skriver Kasparov (sidan 161), ”mördades han i november 2006 i London i det första registrerade fallet av nukleär terrorism.” Det konstaterades sålunda att Litvinenko avlidit i strålsjuka på ett London-sjukhus efter att ha förgiftats av det radioaktiva ämnet polonium-210.

Diktatur, hot och kränkningar Utvecklingen sedan Garry Kasparov publicerade publicerade Winter is coming 2015 har tveklöst bekräftat författarens mörka bild av Putins Ryssland såväl in- som utrikespolitiskt. I dag tycks demokratin för den ryska befolkningen mer avlägsen än någonsin. Val förekommer visserligen i syfte att upprätthålla det demokratiska skenet, men dessa kan på intet sätt jämföras med de val vi är vana vid (även om oegentligheter sporadiskt förekommer även här).

Den amerikansk-ryska författarinnan Anna Arutunyan ger i sin kontroversiella bok Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor, en insiktsfull ögonvittnesskildring av hur det kan gå till i ryska vallokaler. http://www.expressen.se/kultur/anna-arutunyan-tsar-putin/

Valfunktionärernas huvudsakliga uppgift är att ”se till att premiärminister Putin fick det nödvändiga antalet röster i enlighet med den levande lagen, förmedlad från presidentens kansli i Kreml…”. (sidan 289) Ett fåtal nominellt oppositionella partier tillåts också ställa upp, men endast på villkoret att de förhåller sig lojala gentemot makten i Moskva. Bland dessa finns det kommunistiska partiet samt Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokratiska” men i verkligheten ultranationalistiska parti.

Natalja Sjarina, föreståndare för Biblioteket för ukrainsk litteratur i Moskva, är en av Putins politiska fångar.

Enligt den ryska människorättsorganisationen Memorial har antalet politiska fångar ökat från 50 2015 till 102 2016. En politisk fånge som nyligen frigivits efter 3,5 år i fängsligt förvar är Alexej Gaskarov, vars ”brott” bestod i att ha deltagit i en regimkritisk demonstration. 59-åriga bibliotekarien Natalja Sjarina http://www.amnestyusa.org/get-involved/take-action-now/more-action-needed-release-librarian-under-house-arrest-russian-federation-ua-26115 tvingades i husarrest efter anklagelser om ”uppvigling” utan att ha dömts för något brott. En rättegång som kan ge henne tio års fängelse har nyligen inletts. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6553141

Utrikespolitiskt fortsätter Ryssland, efter att ha annekterat Krimhalvön i Ukraina 2014, sin aggressiva politik omfattande rutinmässiga kränkningar av andra länders territorier och, då så bedöms lämpligt, verbala hot från någon av Putins närmaste medarbetare. Ett exempel av det senare slaget var då Frans Klinstevitsj i föga förtäckta ordalag i en TV-intervju hotade Norge med att sätta in ”strategiska vapen” – det vill säga kärnvapen – mot norskt territorium.

Klinstevitsj, medlem av Putins parti Enade Ryssland sedan 1999 och inflytelserik försvarspolitiker i den ryska statsduman, uttalade hoten sedan den borgerliga norska regeringen accepterat en propå från USA om att 330 amerikanska marinsoldater skulle utplaceras i Nord-Tröndelag från januari 2017 för utvärdering senare under året. Här en bloggtext av artikelförfattaren i detta ämne: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/11/02/offensivt-ryssland-hotar-norge-med-karnvapen-putin-angriper-globala-eliter/

Kommunismen försvann som globalt hot men plågar alltjämt 1,5 miljarder människor världen över med sitt förtryck.

Kommunismen lever kvar Garry Kasparov visar i sin bok hur det Kalla krigets slut inte automatiskt medförde frihet och demokrati i alla de länder som lämnade kommunismen bakom sig. I Ryssland efterträddes den, efter åtskilliga år av kaotisk demokrati, av Vladimir Putins ryska maffiastat  med imperialistiska ambitioner som metamorfoserats från att ha varit ett lokalt till att bli ett regionalt och slutligen globalt hot.

Kasparov påpekar även att kommunismen, även om den tackade för sig som globalt hot mot mänskligheten, inte försvann som statsbärande ideologi med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991. Således lever cirka 1,5 miljarder människor kvar under kommunistiskt förtryck i Kina, Nordkorea, Kuba och ett antal andra nationer.

Bilden av Putin – gudfader, ny tsar, vapenfetischist och machoman

Vladimir Putin på tigerjakt i östra Sibirien 2008. Visserligen bara med bedövningsvapen, men ändå…

Vladimir Putin handplockades av Boris Jeltsin som mannen att leda Rysslands öden och äventyr in i det nya millenniet. Det har han gjort dels som president, dels som premiärminister. Om hur det gick till när Putin blev hela Rysslands gudfader, i spetsen för en maffialiknande kleptokrati, berättas i denna text av Martin Kragh i Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/sa-blev-putin-hela-rysslands-maffiaboss

Det är svårt att tänka sig större kontraster än Putin och Jeltsin. Den förre kortväxt (omkring 170 centimeter), disciplinerad, vältrimmad och avhållsam beträffande alkohol, den senare stor, oberäknelig, plufsig och svårt alkoholiserad. Jeltsin var dock något som Putin knappast ens kan stava till: demokratianhängare.

My name is Bo…eh, Putin. Vlad Putin.

Store Boris, som 1991 räddade Ryssland från en militärkupp planerad av gammelkommunister, var nu tyvärr inte mannen att genomdriva den genomgripande demokratiska omvandling som landet var i  ett så stort och tvingande behov av. I stället kunde skrupelfria rövarkapitalister utnyttja maktvakuumet i Kreml och kasta Ryssland in i ett svart hål av osäkerhet och anarki.

Mot den bakgrunden är det inte överraskande att den gamle KGB-mannen Putin med sina starka och hänsynslösa nypor kunde stiga till maktens tinnar. Dagens Ryssland är stabilare än det var under Jeltsin men det är en stabilitet som kommit till ett högt pris. Putin har alltmer klivit in i rollen som den nye tsaren som kombinerar unken sovjetnostalgi med allrysk nationalism omfattande en kraftigt utbyggd militär- och säkerhetsapparat. Nya uppgifter redovisade i sajten Nyheter idag visar att i Ryssland planeras ett nytt ”statssäkerhetsministerium”, i mycket påminnande om gamla KGB, som enligt planerna skall vara färdigt till presidentvalet 2018.http://nyheteridag.se/ryska-kallor-putin-skapar-nytt-kgb-infor-nasta-presidentval/

Putin – action man med bar överkropp och jaktgevär.

I syfte att bevara stabiliteten ser Putin och hans handgångna män i Kreml och ute i landet sorgfälligt till att det inte blir ”fel” valresultat. Putins parti, Enade Ryssland, måste givetvis vinna betryggande. Sedan låter makteliten ett fåtal ”godkända” så kallade oppositionspartier som Vladimir Zjirinovskijs Liberaldemokratiska parti och Gennadij Zjuganovs Kommunistiska parti få ungefär lika många procent av rösterna. Den verkliga oppositionen motarbetas på alla plan.

I det nyligen avslutade valet till det ryska underhuset, statsduman, gick det precis så som ovan beskrivs: Enade Ryssland vann med cirka 45 procent av rösterna, följt av liberaldemokraterna och kommunisterna i den ordningen kring 15 procent. På fjärde plats hamnade det socialdemokratiska partiet, Ett rättvist Ryssland, med dryga 8 procent. De liberala, öppet Putin-kritiska oppositionspartierna, Parnas och Jabloko, nådde inte upp till spärren på 5 procent och blev därmed utan representation.https://svenska.yle.fi/artikel/2016/09/18/rysslands-styrande-parti-mot-seger-i-dumavalet

Putin på en Harley Davidson på en motorcykelutställning i Ukraina.

I syfte att säkra de valresultat som regimen i princip bestämt på förhand tricksas och fuskas det på bred front: röster som inte läggs i valurnorna räknas, oregistrerade väljare tillåts rösta, en del åker runt i olika vallokaler och röstar på flera ställen och så vidare. Huvudsaken är att Enade Ryssland vinner och att de övriga partierna kommer på betryggande avstånd därefter. Fusket har beskrivits i otaliga tidningsartiklar och i böcker som exempelvis Anna Arutunyans Tsar Putin (2012) och Garry Kasparovs Winter Is Coming (2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/enade-ryssland-mot-valseger-manga-rapporter-om-valfusk/

Den nye tsaren har också använt sig av utrikespolitiska äventyr i Georgien (2008), Ukraina (2014) och nu senast Syrien för att göra sig populär på hemmaplan, så kallad inrikes utrikespolitik. Putin själv och hans underhuggare kolporterar därjämte ut en ständig ström av retorik om hur Moder Ryssland hotas av de stygga västkrafterna  ledda av USA. NATO och EU samtidigt som de söker stöd hos skurkstater som det islamistiska Iran och kommunistiska Kina.

Den nye tsaren som militär överbefälhavare framför ett Suchoj-plan.

Lägg därtill Putins speciella armé av nätsoldater, såväl betalda som obetalda sådana, vilka sjunger Putins lov i alla tonarter. Den store, lille mannen kan helt enkelt inte göra något fel – han är predestinerad att frälsa världen undan såväl degenererad västerländsk ”imperialism” som terroristisk islamism, låt vara att han har minst lika stora problem med islamismen som väst har.

I syfte att förstärka sin image som strong karlakarl låter Putin med jämna mellanrum avbilda sig som en muskulös atlet, stundom med bar överkropp eller agentkostym a la James Bond: med jaktgevär, ridande på häst, med fiskespö eller nedhukad vid en nyss skjuten tiger. Fejkade bilder låter honom rida på såväl björnar, tigrar som örnar. Att låta avporträttera sig bredvid ett ihjälskjutet, utrotningshotat villebråd som den sibiriska tigern hade förstås varit otänkbart, så för säkerhets skull valde Putin i det fallet att skjuta med bedövningspil.

Putin, förlåt Benito Mussolini i bar överkropp på kälke.

Man kan undra litet över Putins val av propagandabilder. Möjligen lider den nye tsaren i Kreml av någon form av vapenfetischism. Googlar man på exempelvis ”Putin + guns” får man upp ett flertal  varianter. Gör man samma sak med historiska diktatorer såsom Benito Mussolini eller Adolf Hitler kammar man noll. Varken Il Duce eller Der Teppichfresser var särskilt intresserade av vapen som sådana men skrudade sig naturligtvis ofta i uniform, det var trots allt krigstider.

Dock finns det faktiskt en bild på Mussolini där han åker kälke i snön med bar överkropp på Putin-maner.

Putin i en scen han nog själv gärna skulle vilja se – ridande på Barack Obama…

För Vladimir Putin är det dock mycket viktigt att låta avfotografera sig med vapen eller i militära situationer, något som fuller väl  framgår av bilderna i anslutning till föreliggande text. Det är uppenbart att Putin dels vill framstå som en strong machoman, dels önskar projicera bilden av sig själv i spetsen för en potent krigsmakt. Särskilt angenäma vibbar får i alla fall inte denna bloggare av den helhetsbild som framträder.

 

Rysk oppositionell: ”Vi förtjänar bättre än det vi har nu”

”Putin hilf uns” – Hjälp oss Putin – står det på den handskrivna skylten till höger som förekom i en Merkel-fientlig demonstration i Tyskland nyligen.

Allt är så eländigt i väst att vi lika gärna kan be Putin rädda oss.

Ungefär så resonerar sannolikt många av de Putin-anhängare som poppar upp i olika sammanhang, inte minst på ”nätet”. Den handlingskraftige före detta KGB-officeren och sovjetnostalgikern Putin skall rädda det dekadenta väst, inte bara från förödande mångkultur och massinvandring utan också från hotet från den så kallade Islamiska staten (IS, ISIS, ISIL, DAESH). Varför prata om ”hotet från Ryssland” när hotet från inhemska islamister är desto större? Så brukar resonemanget gå.

Jag talar här om de vanliga och normalt hyggliga västmedborgare som, oftast med all rätt, ifrågasätter tingens ordning i Sverige, Tyskland, USA och andra västländer vilka än så länge hålls i ett fast grepp av ängslig politiskt korrekthet och feg opportunism. Bland dessa finns också bildade individer som borde veta bättre. Således inte om Kremls professionella propagandister och ”troll” som på bred front infiltrerar våra medier och vårt samhällsliv.

Saker som obefintlig eller på sin höjd rudimentär demokrati och yttrandefrihet i Ryssland, liksom oblyg inblandning i andra länders angelägenheter, viftas undan som ovidkommande. Huvudsaken är att ”den starke mannen” Putin skall rädda oss.

Jag vill uppmana alla som har ett seriöst intresse av vad som verkligen händer i dagens Ryssland att tillgodogöra sig en filmad intervju med den ryske oppositionsmannen Vladimir Kara-Murza via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=nJXBpBPrRBo&feature=youtu.be Intervjun har lagts ut av American Enterprise Institute och omfattar även publikfrågor.

Vladimir Kara-Murza (till vänster) med Boris Nemtsov.

Filmen är över en timme lång men väl värd att se. Den ytterst vältalige Kara-Murza avlivar enligt min uppfattning de allra flesta av de oftast svepande och ytliga argument våra Putin-vänner brukar utkolportera i syfte att främja den ryska regimens sak och framställa den gamle KGB-mannen i Kreml som allas vår frälsare.

Vladimir Kara-Murza är föga känd på våra breddgrader men har under en följd av år, trots sin relativa ungdom, spelat en viktig roll i olika oppositionella sammanhang. Född i Moskva 1981 i en aristokratisk tatarsläkt har han arbetat som journalist och politiker sedan 2002. Han har bland annat varit korrespondent i London åt flera ryska medier samt BBC-korrespondent i Washington, D. C. Hans far var en känd TV-personlighet i Sovjetunionen och kritiker av den kommunistiska Brezjnev-regimen. Bland Kara-Murzas talrika uppdrag märks det som chefsrådgivare åt the Institute of Modern Russia. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Vladimirovich_Kara-Murza

Kara-Murza har deltagit som oppositionell kandidat i flera val och då blivit föremål för allehanda trakasserier och angrepp från regimen. Detta i likhet med alla ryska samhällskritiker som är oppositionella på riktigt och inte har valt att låta sig inrangeras i Putins ”officiella” opposition. 2008 deltog han aktivt i den garvade dissidenten Vladimir Bukovskijs – vilken bland annat talat om EU som ”det nya Sovjetunionen” – presidentvalskampanj. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/06/28/bukovskij-jamfor-eu-med-sovjetunionen/

Riktigt illa höll det på att gå 2015, när Kara-Murza vid hemkomsten till Moskva efter en resa ute i landet blev akut sjuk – förmodligen efter att ha förgiftats – efter en måltid. Läkarna vid sjukhuset han fördes till gav honom fem procents chans att överleva. http://www.nytimes.com/2016/08/21/world/europe/moscow-kremlin-silence-critics-poison.html?_r=0 I Ryssland är det vanligt att ”besvärliga” individer förr eller senare möter en ond, bråd död i likhet med journalisten Anna Politkovskaya 2006, KGB-avhopparen Alexander Litvinenko 2006, juristen och korruptionsavslöjaren Sergej Magnitskij (2009) och den karismatiske oppositionspolitikern Boris Nemtsov (2015).

Misshandel och tortyr ledde till att Sergej Magnitskij avled i ryskt fängelse.

I början av intervjun erinrar Kara-Murza om mordet på oppositionsledaren Boris Nemtsov (1959-2015), som sköts till döds på en bro bara ett stenkast från Kreml i hjärtat av Moskva den 27 februari 2015. Nemtsov var 1997-98 vice premiärminister i Boris Jeltsins regering och blev senare en av de mest framträdande oppositionspolitikerna i rörelsen Solidaritet och Partiet för folkets frihet (PARNAS), sammanhang i vilka även Vladimir Kara-Murza synts. Jag skrev följande om det laglösa Ryssland efter mordet på Nemtsov: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

I Vladimir Kara-Murzas ögon bör även den ryska utrikespolitiken ses i ett inhemskt perspektiv, med andra ord ”inrikes utrikespolitik”:

Orsaken till Putins engagemang för Assad-regimen i Syrien är inhemsk. Allt som regimen gör har med inhemska maktsträvanden att göra, även om det sker i Syrien och Ukraina. När problemen hopar sig på hemmaplan beger sig Putin utomlands. Det ligger även i Putins intresse att hålla en diktatorskollega som Assad under armarna.

Vidare uppmanar Kara-Murza andra länder att inta ett långsiktigt perspektiv på Ryssland. I USA, hävdar han, finns i stort endast två synsätt när det gäller Ryssland: antingen sväljer man allt som Putin-regimen säger och gör med hull och hår eller också skyller man allt ont som sker i världen på Ryssland. Något mellanläge tycks inte finnas.

– Ryssland förtjänar bättre än det vi har nu, menar Vladimir Kara-Murza. Vi behöver inte ha det så här i evighet. Påståendet om att ryssarna längtar efter starka ledare är en vandringssägen som gränsar till det rasistiska. Ända sedan det liberala och framstegsvänliga partiet Kadetterna blev största parti i valet till statsduman 1906 har det gått bra för sådana partier när valen varit någorlunda fria.

Enligt Kara-Murza bör USA (och omvärlden i övrigt, får man förmoda) inte blunda för de övergrepp som sker i Vladimir Putins Ryssland. Han berömmer också den så kallade Magnitsky Act, en sanktionslag som 2012 antogs av kongressen i USA i syfte att förhindra ryska befattningshavare, som varit delaktiga i mordet på den ryske juristen Sergej Magnitskij i Butyrka-fängelset 2009, att  utnyttja det amerikanska banksystemet. Mer om Magnitskij: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij.

Vladimir Putin – desperat att behålla makten.

-Magnitskij-lagen är inte anti-rysk, som det hävdats, utan prorysk, säger Kara-Murza i intervjun. Den riktar sanktioner mot individer som förtrycker folk och stjäl deras pengar. Det är en bra lag, låt vara att den inte tillämpats särskilt kraftfullt.

Enligt Kara-Murza har den väljare som står framför en valurna ingen riktig chans. Hela statsapparaten inriktas på att hjälpa fram Putins parti, Förenade Ryssland, till seger på alla nivåer. Även av regeringen sanktionerade oppositionspartier tillåts få visst antal röster, men för Kara-Murzas Partiet för folkets frihet (PARNAS) – alltså ett verkligt oppositionsparti – är utsikterna hopplösa. De kandidater partiet lyckats få invalda i olika församlingar i hela Ryssland kan räknas på ena handens fingrar. https://en.wikipedia.org/wiki/People%27s_Freedom_Party

Så här ser alltså verkligheten ut i Putins Ryssland. Och några tecken på att machomannen i Kreml och hans hejdukar skulle ha lyckats särskilt väl när det gäller att komma till rätta med radikal islam och jihadism i det egna landet finns knappast heller att uppbåda. Rysslands problem med islam är väl så stora som de vi har i väst, och i dag utgör muslimska trosbekännare omkring 15 procent av Rysslands befolkning – en andel som ständigt är i stigande. Tilläggas kan att Ryssland är en av den islamska skurkstaten Irans mest pålitliga allierade. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/

Levada Centers undersökning visade, att Förenade Ryssland tappat 15 procents sympatier sedan i januari 2016. Strax därefter förbjöds institutet!

Allt är dock inte nattsvart i Ryssland med demokratiska och frihetliga mått mätt. Enligt en nyligen genomförd undersökning, omfattande 1600 personer i 48 regioner, inför de förestående valen till statsduman tappar Förenade Ryssland snabbt i popularitet. Undersökningen i regi av Levada Center ger Putins parti endast 31 procents sympatier vilket indikerar stora förluster i det kommande valet: http://www.rferl.org/contentinfographics/putins-party-losing-popularity/27970155.html

Putins svar på den för honom och hans parti ytterst oroande undersökningen kom blixtsnabbt: Levada, det enda oberoende mätinstitutet i Ryssland, förbjöds på stubben! http://cornucopia.cornubot.se/2016/09/diktaturen-ryssland-forbjuder-det-sista.html?spref=tw

Så reagerar inte en regim som känner att den sitter säkert i sadeln och har kontroll på läget. En sådan desperat reaktion tyder i stället på rädsla för att förlora makt, inflytande och pengar och på en monumental osäkerhet. Av samma skäl har Putins trupper en stående order att skjuta skarpt på demonstrationer som uppfattas som ordningsstörande.

Utomlands ägnar sig Ryssland åt hemlig infiltration av medier med syftet att skapa förvirring och osäkerhet i väst men också att göra den ryska befolkningen mer informationsresistent. En känsla av att ”alla ljuger, det går inte att lita på någon” skall skapas. Givna måltavlor är NATO, USA och EU. http://www.helahalsingland.se/opinion/ledare/prag-ryssland-agnar-sig-at-hemlig-infiltration-av-medier

Vladimir Kara-Murza (längst till vänster) med sovjet- och rysslandsexperten Anne Applebaum och Vladimir Bukovskij.

Sammanfattningsvis kan vi fråga oss hur många av oss som, trots alla de de skavanker vårt eget demokratiska system förvisso har, egentligen vill ha hit de förhållanden som råder i Ryssland. Alltså statsdiktatur, trakasserier av och ibland godtyckliga fängslanden och rentav mord på oppositionella, hejdlös korruption överallt, statsstyrd mediekontroll, omfattande militär inblandning utomlands och militärstyrkor med en stående order att vid behov öppna eld mot civila.

Ni som gillar Putin – tror ni fortfarande att han kan ”rädda” oss?