Marcus Oscarsson: politisk kommentator med rätt att propagera

Som alla etablerade svenska USA-observatörer står Marcus Oscarsson stadigt i det demokratiska lägret: det så kallade McGovern-syndromet.

Marcus Oscarsson heter en uppmärksammad politisk kommentator i TV4 som gjort sig känd för två saker: han har ambitionen att förklara knepiga politiska sammanhang för tittarna och han verkar låta sminköserna få fria händer med mascaran och ögonbrynen inför varje framträdande i rutan.

Marcus Oscarsson är född den 21 mars 1976 och enligt uppgift i mycket unga år adopterad från Iran av svenska föräldrar tillsammans med sin tvillingbror. Han är uppväxt i Tveta församling i den lilla byn Odensås i Hultfreds kommun i Kalmar län.

Han genomgick i gymnasium i Hultsfred och tog därefter ekonomie magister-examen i statsvetenskap och civilekonom-examen vid Linnéuniversitetet i Växjö. 2006 inledde han studier vid regeringens aspirant- och diplomatprogram. Oscarsson har dessutom genomgått Svensk-amerikanska handelskammarens trainee-program i Denver, Colorado i USA. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Oscarsson

Marcus (ursprunglig stavning ”Markus”) uppges dessutom ha hunnit med att vara lokalredaktör på Vimmerby Tidning i fem år och på Barometern i hela tolv år – frågan är när han skulle ha hunnit med det? Utöver detta har han kommenterat politik i TT, Aftonbladet och SVTs Aktuellt och varit korrespondent för brittiska tidningar som The Times och Daily Mail.

Det var 2012 som den nu snart 45-årige Oscarsson fick anställning som politisk expertkommentator vid TV4. Han kom då närmast från olika befattningar vid finansdepartementet, statsrådsberedningen och Miljöpartiets riksdagskansli. Oscarsson har ett speciellt intresse för USA i allmänhet och amerikanska presidentval i synnerhet.

Marcus Oscarsson hyllades för sin förmåga att göra komplicerade sammanhang begripliga för tittarna och har varit nominerad till flera prestigefyllda utmärkelser avseende TV-mediet. 2015 vann han det så kallade Begriplighetspriset. Han lyckades också med konststycket att gå hem i de flesta läger, också bland dem som brukar kritisera de etablerade medierna för överdriven politisk korrekthet.

Marcus Oscarsson använde Idrottsgalan som slagträ mot Trump i debatten om det amerikanska presidentvalet.

Några som inte instämde i hyllningskören var patenterade vänstertyckare såsom Expressens kolumnist Alex Schulman och stollige anti-vite rasisten Tobias Hübinette, vilka anklagat Oscarsson för ”högerpopulism” och SD-sympatier. En av Oscarssons försyndelser bestod i berömmande ord till Mattias Karlsson efter TV-dokumentär om denne 2019. Oscarsson menade att Karlsson skulle bli en bra efterträdare till Jimmie Åkesson som partiledare (en roll som Mattias själv inte vill ha). https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/oscarsson-lanserar-sds-vallat-bli-politiker-i-stallet/

Marcus Oscarsson har ofta haft förmågan att, som det heter, tänka utanför boxen och inte varit rädd för att stöta sig med den trendsättande vänstern vare sig på sin välbesökta Facebook-sida eller när han studsar runt som en gummiboll i TV4-studien och fäktar med armarna som om de vore väderkvarnsvingar. Det finns emellertid en fråga där han i högsta grad anpassat sig till rådande debattklimat: USAs 45e president Donald J. Trump.

I Sverige förefaller det råda en oskriven regel vad beträffar bevakningen av amerikanska presidentval: den demokratiske kandidaten måste favoriseras och den republikanske kandidaten överösas med kritik. Så har varit fallet åtminstone från och med Nixon-Kennedy-valet 1960 och framåt.

Jag har kallat detta fenomen för McGovern-syndromet efter senator George McGovern, den demokratiske kandidat som 1972 led en jordskredsförlust mot Richard M. Nixon men som alla svenska USA-korrespondenter höjde till skyarna på grund av sin kritik mot USAs krigföring i Vietnam. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Det är ledsamt och, med tanke på hans fördomsfrihet i de flesta andra frågor, litet förvånande att Marcus Oscarsson inte lyckats resa sig ur mängden av demokratiska partigängare utan istället tar varje chans att racka ned på Trump. ”Som en elefantunges vilda upptåg på Mall of Scandinavia” har Oscarsson exempelvis valt att karaktärisera Trumps på många sätt banbrytande utrikespolitik.

Oscarsson använde till och med sin medverkan i SVTs Idrottsgalan som ett sätt att propagera mot Trump och för Demokraterna och särskilt dess vicepresident Kamala Harris. https://www.fornuft.se/ledare/vem-vill-se-marcus-oscarsson-forvandla-idrottsgalan-till-ett-vansterpolitiskt-jippo/

Donald Trumps kontroversiella utrikespolitik

Oscarsson är märkbart upprörd över att Trump inte kört vidare i samma gamla utrikespolitiska hjulspår som företrädarna. Att Trump faktiskt varit den ende president i modern tid som inte inlett krigshandlingar utomlands är något som TV4-personligheten inte tycks ha uppmärksammat.

Oscarsson gick i spinn när Trump friats i senaten.

Trump har genom en serie utrikespolitiska initiativ bland annat genom The Abraham Accords starkt bidragit till en fredlig utveckling i Mellanöstern och, som förste USA-president, infriat vallöftet att flytta landets ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. Han insåg vidare att hotet från det kommunistiska Kina var högst reellt och visade världen att han stod på det demokratiska Taiwans sida. I Europa mäklade han fred mellan de båda ärkerivalerna Kosovo och Serbien. https://tommyhansson.wordpress.com/2021/02/11/trumps-revolutionerande-utrikespolitik-brot-ny-mark/?fbclid=IwAR2EFhuLdGw1k-o-cI_WGE8179TqKxzQXrq69Zbhb2so40fZHfBhRyTDJr4

När vidare Donald Trump friats i Demokraternas desperata riksrättsåtal tappade Marcus Oscarsson det fullständigt. ”Skandal när Trump frias trots uppvigling mot sitt eget land”, påstod således Oscarsson. ”Trump och republikanerna är ändå stora förlorare.” Enligt Oscarsson var bevisen för Trumps skuld ”överväldigande”.

Det måste svida i skinnet på Marcus Oscarsson och andra svenska utrikesbedömare att de inte hade vetorätt över klåparna i senaten i Washington, D. C. som hade mage att fria Trump. Att just Oscarsson, som i flera andra sammanhang gjort ett förtjänstfullt jobb, skulle tappa varje uns av besinning var dock något oväntat, låt vara att han genomgående hållit en kritisk ton gentemot Trump.

Jag har i ovanstående rader försökt vara rättvis mot Marcus Oscarsson och framhävt hans förtjänster. Desto större blir besvikelsen över att han är precis lika orättvis och propagandistisk gentemot Donald Trump som exempelvis TV4-kollegan Rolf Porseryd och SVTs Stefan Åsberg och tidigare Carina Bergfeldt.

 

Obamagate – en högst reell rättsskandal

President Donald Trump och hans tidigare nationelle säkerhetsrådgivare Michael Flynn.

Det talas i dessa dagar mycket om Obamagate. Systemmedia gör allt för att framställa företeelsen som en konspirationsteori som kokats ihop av USAs president Donald Trump med det huvudsakliga syftet att undgå ansvaret för hanteringen av den kinesiska covid-19-smittan. Gå inte på detta oblyga försök att förvränga verkligheten – Obamagate är en högst reell rättsskandal!

Obamagate handlar om hur kretsar närstående den förre presidenten Barack Obama mycket målmedvetet arbetat på att leda i bevis att Trump och hans nära medarbetare sålde ut USA till Putin-administrationen i Ryssland. Ronie Berggren, Sveriges troligen främste USA-expert med kunskaper och insikter i amerikansk politik som vida överstiger vad SVT respektive TV4 kan skrapa fram i form av en Stefan Åsberg, en Stefan Borg eller en Rolf Porseryd, förklarar försöken att göra Trump och hans medarbetare till ryska lakejer så här på Facebook den 18 maj:

Det är ett påhitt initierat av Hillary Clintons kampanjteam i dess oppositionsresearch av Donald Trump, vilket sedan upprätthölls inom separata sfärer. Dels av ett vänsterliberalt mediaetablissemang som i tre års tid (tills Mueller-rapporten i maj 2019 spräckte ballongen) höll narrativet vid liv genom att hela tiden nämna det som en självklarhet trots att de konkreta bevisen alltid saknades.

Försöken skedde trots att Trump till betydande delar omgav sig med rådgivare som med Berggrens ord kan kallas ”klassiska kalla-krigshökar”, där Trumps tidigare nationelle säkerhetsrådgivare Michael Flynn – som tvingades avgå sedan han anklagats för att ha ljugit för FBI – är ett typfall.

Den 448 sidor tjocka så kallade Mueller-rapporten, officiellt Report on the Investigation into Russian interference in the 2016 Presidential Election vilken publicerades i maj 2019, klargjorde att det inte framkommit några bevis för brottslig rysk inblandning i det presidentval som i november 2016 förde Donald Trump till makten. https://www.businessinsider.com/where-are-they-now-mueller-report-stars-one-year-later-2020-4?r=US&IR=T

Specialåklagare Robert Mueller fann inga bevis för brottslig verksamhet i sin rapport om Trump-administrationens ryska relationer.

Den ifrågavarande rapporten är uppkallad efter Robert Mueller, som var chef för FBI 2001-13 och som utnämndes till specialåklagare med uppgift att utreda Trump-administrationens kontakter med ryska befattningshavare. Mueller har efter tiden som FBI-chef varit verksam som privatpraktiserande jurist och universitetslektor. Han efterträddes av James Comey, som i sin tur fick sparken av president Trump 2017 och avlöstes av Christopher Wray som FBI-chef. https://sv.wikipedia.org/wiki/Robert_Mueller

Trump-administrationen vann en stor seger nyligen då det amerikanska justitiedepartementet meddelade, att alla anklagelser som riktats mot Michael Flynn, med ett förflutet som trestjärnig armégeneral, för att ha ljugit om sina ryska kontakter för FBI hade dragits tillbaka. President Trump kommenterade på Twitter beslutet att frikänna Flynn på följande sätt: ”He was an innocent man. He was targeted in order to try and take down the president.” https://www.bbc.com/news/world-us-canada-52584193

Fred Fleitz, president för the Center for Security Policy och tidigare högt rankad säkerhetstjänsteman inom bland annat National Security Council (NSC), Central Intelligence Agency (CIA) och Defense Intelligence Agency (DIA), menar i en analys på Fox News sajt den 17 maj att det finns gott om belägg för Obamagate. Fleitz sammanfattar: ”There is strong evidence that president Barack Obama´s administration improperly weaponized U.S. intelligence agencies in multiple and shocking ways against Donald Trump and other political enemies.” https://www.foxnews.com/opinion/fred-fleitz-obamagate-how-obama-administration-apparently-weaponized-intel-agencies-for-political-attacks

Brittiske spionen Christopher Steeles  dossier om Trump-administrationens påstådda ryska förbindelser avfärdades som lögn och förbannad dikt.

Obama-administrationen satte enligt Fleitz således i system att på ett bedrägligt sätt misstänkliggöra president Donald Trump och hans medarbetare. Fleitz hävdar att denna verksamhet skedde genom ”fraudulently obtaining Foreign Intelligence Surveillance Act warrants to spy on American citizens; promoting the Democratic National Committee-funded dossier assembled by former British spy Christopher Steele that was filled with lies about Trump; politicizing intelligence analysis; leaking intelligence; and spying on political opponents and journalists.”

Christopher Steele är en före detta brittisk spion, verksam inom underrättelsetjänsten MI6, som sammanställde en dossier byggd på rykten och obekräftade uppgifter om Donald Trumps påstådda ryska kontakter. Den visade sig ha obefintligt faktaunderlag och sågades totalt av Mueller-rapporten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Steele-rapporten

Fred Flietz anser att det är viktigt att blottlägga Obama-administrationens omfattande missbruk av amerikansk underrättelsetjänst för politiska syften, vilket inbegriper ej endast Trump och hans medarbetare utan även politiker och vanliga medborgare. Han menar att det vore oansvarigt för det amerikanska underrättelseväsendet och kongressen att bortse från detta illvilliga skumraskeri endast därför att det ägde rum för flera år sedan: ”Wrongdoing by the Obama administration in this scandal – which president Trump has dubbed ´Obamagate´- must be exposed to ensure such actions never take place again.”

Fred Fleitz tar upp det anmärkningsvärda i att 39 Obama-anställda, inklusive den dåvarande vicepresidenten Joe Biden, vid 53 tillfällen begärde att namn som framkommit via telefonavlyssningar företagna av National Security Agency mellan valdagen 8 november 2016 och 12 januari 2017 skulle avhemligas. Bland dessa namn fanns Michael Flynn, vars yrkesmässiga samtal med den ryske ambassadören Segej Kisljak var föremål för NSAs synnerliga intresse under perioden innan Trump flyttade in i Vita huset. Enligt Fleitz utgör dessa åtgärder bara toppen på ett isberg.

Obama-sympatisörer inom politik och massmedia har sökt bortförklara kraven på att avhemliga namn på personer som varit föremål för telefonavlyssning med att detta skulle vara underrättelsemässiga rutinåtgärder vilka förstorats upp av president Trump. Detta förnekas kategoriskt av Fleitz:

As a former CIA officer who helped process requests to unmask the names of U.S. citizens from NSA reports, I know that unmasking requests are not normal and routine.

Min bedömning är att det som huvudsakligen ligger bakom Obama-administrationens försök att med hjälp av federala underrättelseorgan klämma åt Donald Trump och andra politiska motståndare är chocken över att den egna kandidaten, Hillary Clinton, misslyckades med att ”spräcka glastaket” och därmed bli USAs första kvinnliga president. Hon blev besegrad av en oborstad republikansk affärsman i miljardklassen utan tidigare politisk erfarenhet. Detta kan vare sig det Demokratiska partiet eller det politiska etablissemanget i stort förlåta Trump.

Barack Obama – den mest korrupte presidenten någonsin?

Ovan refererade katalog över Obamagates beståndsdelar tyder enligt min mening på att Barack Obamas administration är en av de mest korrupta i Förenta staternas historia och Obama den möjligen mest korrupte av alla amerikanska presidenter.