Posted tagged ‘Stefan Löfven’

Ingen diplomati från Israels gay-ambassadör

3 november, 2021
Israel i Sverige (@IsraelinSweden) | Twitter

Israeliske ambassadören Ziv Nevo Kulman tas emot av konung Carl XVI Gustaf.

Jag har länge haft för mig att en av de viktigaste egenskaperna för en yrkesdiplomat är att vara, ja just det, diplomatisk. Detta är uppenbarligen inte självklart för alla inom den diplomatiska professionen.

Israels nye ambassadör Ziv Nevo Kulman, som efterträdde Ilan Ben-Dov för ett par månader sedan, inledde således sin offentliga mission i Sverige med följande uttalande: ”Vi har inte – och har inte för avsikt att ha – någon kontakt med Sverigedemokraterna.” https://omni.se/israels-ambassador-vi-vill-inte-ha-kontakter-med-sd/a/wOn7Bn

Kulman hävdar att denna avvisande inställning till Sveriges, i alla fall i en del opinionsmätningar, största parti är baserat på en ”moralisk ståndpunkt” som har att göra med ”extremhöger med rötterna i nazismen”. Israel Sverige avser enligt ambassadören inte heller att ha några kontakter med ”öppet islamofobiska” partier i Sverige eller något annat land. Kan Kulman verkligen vara helt omedveten om att SD troligen är riksdagens mest pro-israeliska parti, som bland annat vill flytta den svenska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem?

Det är till att vara illa informerad om varifrån kanske 95 procent av antisemitismen i Sverige kommer, nämligen från personer med muslimsk trosåskådning. Alla vet om detta och jag tror faktiskt inte heller ambassadören Kulman är fullt så korkad att han inte inser det. Gör han inte det kanske han ändrar uppfattning om han gör ett studiebesök i Malmö. Tydligtvis känner han sig ändå manad att putsa upp den gamla klichén om den nazistiskt anfrätta så kallade extremhögern.

Om Kulman menade allvar med sin föresats att inte ha kontakter med brunmelerade partier borde det första partiet han strök ur kontaktlistan vara Socialdemokraterna, det i realiteten enda svenska parti som haft något med alldeles äkta nationalsocialism att skaffa.

Socialdemokratiska arbetarepartiet krävde 1938 av Tredje riket att det skulle stämpla ”J” i alla judiska pass så att det skulle bli enklare att utvisa de från nazismen flyende judarna ur vårt land. Vidare är första hälften av 1940-talet, då det gick bra för Tyskland i kriget, bemängd med eftergifter gentemot Tyskland företagna av den av sossarna dominerade samlingsregeringen. När krigslyckan vände blev det som bekant annat ljud i skällan. Då fanns det ingen hejd på hur antinazistiska vi var.

Något borde det väl vidare irritera ambassadör Kulman att Sverige skänker bort miljardbelopp till Israels svurna fiender, främst ”det kära systerpartiet” Fatah. Ingen hade väl förväntat att Israel skulle avbryta kontakterna med sosseriet av ovanstående skäl. Den diplomatiska etiketten påbjuder naturligtvis att man skall odla förbindelser med alla regeringsbärande partier. Däremot borde Kulman låta S-partiet veta att han känner till dess förhistoria (om han nu gör det).

Frågan är då hur staten Israel skulle agera för den händelse Sverigedemokraterna kom med i en svensk regering som ett resultat av riksdagsvalet i september 2022, ett inte helt orealistiskt scenario. En annan fråga är om den förra israeliska regeringen, ledd av Benjamin Netanyahu, skulle ha skickat en så pass odiplomatisk representant till Sverige som Ziv Nevo Kulman. Jag tillåter mig tvivla.

Image
Ambassadör Isaac Bachman och statsminister Stefan Löfven vid Stockholm Pride 2016.

Ytterligare, och ett om möjligt ännu värre, exempel på Kulmans bristande diplomati, är han yviga utspel om den egna sexuella läggningen. Den 52-årige ambassadören, som också ingår i arrangörsstaben för Tel Avivs Pride-vecka, försäkrar QX-reportern om att han kommer att delta aktivt i Stockholms gayliv. Inte bara det: ”Jag har varit singel i fyra år nu, så jag är öppen för förslag. Vem vet, det är kanske i Sverige jag hittar Mr Right?” https://www.qx.se/samhalle/218553/det-ar-kanske-i-sverige-jag-hittar-mr-right-ziv-ar-israels-nya-ambassador/

Intresseklubben antecknar, som det brukar heta. Vem ambassadör Kulman delar sängkammare med är naturligtvis hans ensak. Han borde dock enligt min ringa mening ha förnuft nog att, bland det första han gör i Sverige, inte ge omfattande intervjuer med obskyra bögsajter och där vika ut hela sitt privatliv. Han borde inte heller, som sagt, stryka vissa partier ur adressboken innan han hunnit sätta sig in i hur det partipolitiska livet i Sverige fungerar.

Är detta för mycket begärt? Jag tror inte det. Men det är tydligen den här sortens diplomater den spretiga regering som leds av Naftali Bennett vill ha.

Israels representanter i Sverige har redan tidigare visat att de fäster betydande vikt vid HBTQ-kommuniteten genom att gå med i den årliga Pride-paraden i Stockholm. När ambassadör Isaac Bachman gjorde det för några år sedan dristade jag mig författa nedanstående bloggtext om saken:

Så blev Merkel en katastrof för Tyskland och Europa

30 oktober, 2021
Angela Merkel | Nyhetssajten Europaportalen

Angela Merkel avgår efter 16 år som tysk förbundskansler. Hennes politik har i väsentliga avseenden inneburit en katastrof för Tyskland och Europa.

”Det är bara att buga för hennes insats för Tyskland och Europa. Hon har varit väldigt viktig, och gjort en väldigt, väldigt stark insats.” https://omni.se/eus-ledare-hyllade-merkel-hon-ar-ett-monument/a/Jxv0kJ
   

Så uttryckte sig Sveriges avgående statsminister Stefan Löfven till TT då han vid EUs toppmöte i slutet av oktober hyllade Tysklands likaledes avgående förbundskansler Angela Merkel. Liknande tongångar hördes från andra toppar inom EU.

Angela Merkel, född 1954, har hunnit avverka 107 EU-toppmöten under sina 16 år vid makten. Det kan inte råda någon tvekan om att hon spelat en ytterst betydelsefull roll inom den Europeiska unionen, och många har också uppfattat henne som unionens faktiska ledare.
  
Eftersom så många andra har sjungit hennes lov – såsom brukar ske när en ledare avgår – finns all anledning att här ta upp hennes mindre goda insatser. Dessa är sannolikt så destruktiva för Tyskland och Europa att de överskuggar allt det andra. Jag syftar noga taget på två frågor: energipolitiken och immigrationspolitiken.

Likheter Merkel-Thatcher. Angela Merkel föddes i Hamburg i dåvarande Västtyskland den 17 juli 1954 som Angela Kasner i en familj som hade polsk bakgrund på fädernet. Fadern var präst, och då han blev kallad att tjänstgöra som ledare för det lokala prästseminariet i Templin i Östtyskland flyttade familjen dit. https://sv.wikipedia.org/wiki/Angela_Merkel
  
Då modern var hemmaarbetande kom Angela aldrig att gå i östtysk förskola utan kom i kontakt med det kommunistiska utbildningsväsendet först på grundskolenivå. Som barn var hon ansluten till partiorganisationen Pionierorganisation Ernst Thälmann och litet senare gick hon med i den frivilliga rörelsen Freie Deutsche Jugend. Hon blev konfirmerad i kyrklig regi och inte enligt den sekulära modell som var bruklig i det kommunistiska Östtyskland.
  
Unga Angela visade sig ha fallenhet för studier. 1973 tog hon således studentexamen med högsta betyg och inledde universitetsstudier i fysikalisk kemi vid universitetet i Leipzig. Det kom att dröja till 1986 innan hon doktorerade i kvantkemi. Också den blivande maken Joachim Sauer, som hade med två barn från ett tidigare äktenskap i boet, var kemist; Angela Merkel har inga egna barn. Före äktenskapet med Sauer var hon under några år gift med Ulrich Merkel.
  
Det är för övrigt anmärkningsvärt att Merkel vad beträffar det ursprungliga yrkesvalet har mycket gemensamt med Margaret Thatcher (1925-2013), som var Storbritanniens premiärminister 1979-90 och som sådan en av västvärlden viktigaste ledare under det Kalla kriget. Thatcher inledde sin yrkesbana som forskande kemist vid Somerville College men blev sedan advokat med skatterätt som specialområde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Margaret_Thatcher

”Mutti” litade på magkänslan. Angela Merkel anslöt sig 1989, samma år som Östtyskland bröt samman, till det oppositionella partiet Demokratischer Aufbruch, som återföreningsåret 1990 gick samman med kristdemokratiska Christlich Demokratische Union Deutschlands (CDU). Det kan vidare nämnas att Merkel var talesperson för Östtysklands sista regering som leddes av Lothar de Maizière som också han blev kristdemokrat. Vid den historiska tyska återföreningen kom såväl Merkel som de Maizière att ingå i förbundsdagen redan från början. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lothar_de_Maizi%C3%A8re
  

Fästmöns ex-man stämmer Gerhard Schröder

2005 efterträdde Angela Merkel socialdemokraten Gerhard Schröder som förbundskansler.

Angela Merkel valdes, efter att ha tjänstgjort som partisekreterare i två år, till ordförande i CDU den 10 april 2000, då hon efterträdde Wolfgang Schäuble. Och den 22 november 2005 efterträdde hon socialdemokraten Gerhard Schröder som tysk förbundskansler. Innan dess hade hon hunnit pröva på regeringssysslor som federal minister för kvinno- och ungdomsfrågor 1991-94 och miljöminister 1994-98 då Helmut Kohl (1930-2017) var förbundskansler.
  
Merkel har av sin befolkning otvivelaktigt kommit att representera trygghet och kontinuitet och har betecknande nog fått smeknamnet Mutti (Morsan). Inom de båda områdena energipolitik och immigrationspolitik har hon emellertid genom att mer lita på sin magkänsla än på sitt i övrigt tämligen välutvecklade rationella förnuft fört Tyskland – och på samma gång EU-sfären – i en närmast katastrofal riktning.
  
Redan 2002 hade den rödgröna tyska regeringen ledd av Gerhard Schröder beslutat att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2022. Angela Merkel och hennes regering beslutade dock 2010 att förlänga driftstiden till i genomsnitt tolv år. https://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rnkraft_i_Tyskland
  
Den händelse som kom att definiera Merkels nya energipolitik var den allvarliga olycka, förorsakad av en jordbävning med därpå följande tsunami, som inträffade vid kärnkraftverket i Fukushima i Japan i mars 2011. Hon kom då hastigt till slutsatsen att all kärnkraft i Tyskland måste avvecklas fram till 2022. Merkels Tyskland har lagt ner enorma summor på en energipolitisk omställning med tonvikt på vind- och solkraft. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fukushima-olyckan

Katastrofal omställning. Utbyggnaden av dessa osäkra och våldsamt fluktuerande energikällor uppges nu emellertid ha stagnerat. Precis som i Sverige vill folk inte ha bullrande vindkraftverk inpå knutarna, otympliga plåtschabrak som dödar fåglar och insekter i förfärande mängd. Följden har blivit att Tyskland tvingats fortsätta använda kolkraftverk vilka spyr ut allehanda giftiga ämnen och även koldioxid. https://kvartal.se/artiklar/energipolitik-i-tyskland/
  
Omställningen från den rena och effektiva kärnkraften har blivit en katastrof för alla som oroar sig för klimatet och dessutom kostat de tyska elkonsumenterna ofantliga summor: det tyska elpriset är högre än någon annanstans i Europa. Framtiden ter sig osäker: Tyskland avser att stänga ner kolkraften till 2038 och vilken kraftkälla som då skall lösa Tysklands energibehov står skrivet i stjärnorna. https://timbro.se/smedjan/tysklands-energiomstallning-blev-ett-klimathaveri/
 
Den tyska allmänheten tycks fortsatt vara skräckslagen inför kärnkraften, och i en undersökning daterad 2019 svarade 77 procent av de tillfrågade att de ville avveckla den. Motsvarande siffra vid en svensk undersökning vid samma tid var 19 procent. I Tyskland är det endast det nationalistiska partiet Alternative für Deutschland som är kritiskt till nedstängningen av kärnkraften.
  
Philip Franzén skriver i Kvartal den 17 mars 2021: ”Men trots massiv utländsk kritik står Angela Merkel hittills fast vid att låta projektet slutföras…Medan andra länder hellre kompletterar sin förnybara elproduktion med kärnkraft, planerar Tyskland att komplettera med naturgas.”

”Wir schaffen das”. När flyktingströmmen från Syrien drabbade Tyskland och Europa i sin helhet 2015 tvekade inte Angela Merkel att ta emot immigranterna med öppna armar. ”Wir schaffen das” (Vi ordnar det), förklarade hon entusiastiskt ungefär samtidigt som Fredrik Reinfeldt (M) manade oss svenskar att ”öppna våra hjärtan”. Sammanlagt tog Tyskland emot omkring en miljon personer från Syrien 2015. https://www.bloomberg.com/news/features/2021-09-18/berlin-s-arab-street-shows-merkel-immigration-legacy
  

Om Tyskland byter inställning om flyktingpolitiken får det följder i  Sverige och EU. - DN.SE

Merkels immigrationspolitik har förändrat den demografiska och kulturella sammansättningen i Tyskland och Europa.

Senare erkände Merkel att hon haft fel: ”…vi både ignorerade problemet alltför länge och uteslöt nödvändigheten att finna en pan-europeisk lösning.” Hon har emellertid förnekat att den överdimensionerade invandringen lett till ökad terrorism. ”Tyskland kommer att förbli Tyskland”, har hon deklarerat, ”med allt som är kärt för oss. Men Tyskland har genomgått ständig förändring sedan begynnelsen av den federala republiken. Förändring är inte något dåligt. Det är en nödvändig del av livet.” https://www.dw.com/en/merkel-says-mistakes-made-in-germany-eu-concerning-refugees/a-19515071
  
2016 stämde en grupp advokater Angela Merkel inför en författningsdomstol i Karlsruhe till följd av att hennes våldsamt generösa immigrationspolitik inte hade prövats i parlamentet. På grund av att EUs yttre gräns kollapsade vällde mängder av asylsökande in i Tyskland. En del av dessa fortsatte sedan norrut och många hamnade slutligen i Sverige.
  
Liksom i Sverige har de invällande personerna, varav ett överväldigande flertal män, satt sin distinkta prägel på landet. I Berlin har immigranter från Syrien förändrat den kulturella verkligheten på ett oåterkalleligt sätt. Gatan Sonnenallee i den tyska huvudstaden går exempelvis under namnet Arabgatan. https://www.spiegel.de/politik/deutschland/fluechtlinge-zurueckweisung-an-der-grenze-laut-bundesregierung-zulaessig-a-1073404.html

Lätt att genomskåda Löfvens hyckleri och lögner

17 oktober, 2021
Wallström – en av årets mest prominenta antisemiter | Tommy Hanssons Blogg

Dåvarande utrikesminister Margot Wallström är en av socialdemokratins mer profilerade antisemiter. På bilden får hon en fin utmärkelse av Palestinska myndighetens förintelseförnekande ”president” Mahmoud Abbas.

Malmös internationella forum om hågkomsten av Förintelsen och bekämpande av antisemitism skulle bli Stefan Löfvens klang- och jubelföreställning som avgående socialdemokratisk partiordförande. Det blev inte riktigt så.

Den snöpliga västgötaklimaxen blev att Lettlands president Egils Levits, testades positivt för covid-19 vid hemkomsten och att Finlands president Sauli Niinistö satte sig själv i karantän då han ätit lunch med Levits under konferensens gång. https://www.europaportalen.se/content/lettlands-president-sjuk-i-covid-19-testade-positivt-efter-malmokonferensen

Aktiviteterna i Malmö började annars bra med kungaparets ankomst. Löfven hade på ett tidigt stadium bjudit in en rad världsledare, därbland USAs dåvarande president Donald Trump, till eventet i Malmö. Även efterträdaren Joe Biden bjöds in. De enda statscheferna som fanns på plats var de ovan nämnda Egils Levits och Sauli Niinistö. Däremot hade samtliga Löfvens nordiska statsministerkolleger valt att stanna hemma.

Frankrikes president Emmanuel Macron deltog via ett förinspelat videobudskap medan Israels president Isaac Herzog och USAs utrikesminister Anthony Blinken medverkade på länkar. I övrigt fanns på mötet ett antal ambassadörer från när och fjärran samt författare och journalister.

Den som är någorlunda insatt i Socialdemokraternas historia är inte det minsta förvånade över den skrala uppslutningen. De inser alltför väl att Löfvens konferens dels är ett äreminne över honom själv, dels är ett försök att med tillhjälp av hinkvis med kosmetika dölja den blatanta antisemitismen i det egna partiet.

Och man behöver inte gå tillbaka till 1940- och 1940-talen, då S-partiet krävde att Tyskland skulle stämpla ”J” i judiska medborgares pass så att det skulle gå lättare att avvisa dem och då den av sossepartiet dominerade samlingsregeringen lät tyska vapen- och trupptransporter färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. Socialdemokraterna var allmänt proisraeliska fram till Olof Palmes tillträde som partiordförande och statsminister. Med Palme kom sympatierna för palestinaaraberna i allmänhet och PLO/Fatah under ledning av ärketerroristen Yassir Arafat i synnerhet.

Den Mellanöstern-politik som drogs upp av Palme och utrikesminister Sten Andersson har fortsatt oförändrad och kulminerade med erkännandet av det så kallade Palestina under Stefan Löfvens första tid som statsminister i slutet av 2014. Löfven hade som S-ordförande vid partikongressen 2013 kallat Fatah under Mahmoud Abbas för ”vårt kära systerparti”.

2016 gjorde vidare utrikesminister Margot Wallström i riksdagen gällande, att terroristbekämpning enligt israelisk modell var samma sak som ”utomrättsliga avrättningar”. Uttalandet ledde till att Wallström, som enda utrikesminister inom EU, förklarades persona non grata i Israel och dessutom hamnade på åttonde plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över det årets mest prominenta antisemiter.

Vidare är det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, en pålitlig härd för gapig antisemitism. I maj 2019 skanderade SSU-medlemmar ”Krossa sionismen” i det årets Första maj-tåg, något som uppgavs anspela på en palestinaarabisk kampsång. Detta kan svårligen tolkas som annat än att de unga sossarna vill att att den judiska staten Israel skall upphöra att existera: sionismen, som bygger på tanken att judar skall ha en nationell fristad, är ju själva förutsättningen för Israels existens.

Mogna – i alla fall till åren – socialdemokrater har inte varit mycket bättre än sina ungdomliga partikamrater. Förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) är beryktad för att bland annat ha skyllt antisemitiska manifestationer i Malmö på judarnas stöd för Israel och för att i alla sammanhang ha tagit ställning för palestinaaraberna mot judarna i staden, ”Israel-lobbyn” för att tala med Reepalu. 2009 gick han med i ett demonstrationståg anordnat av vänsterextremistiska AFA mot en tennismatch mellan Sverige och Israel i Malmö.

Ilmar Reepalu (S) tillsammans med ASFA-folk, sossar, Hamas-anhängare och annat slödder i en demonstration mot en Davis Cup-match mellan Sverige och Israel 2009.

Riksdagsledamot Hillevi Larsson från Malmö har vidare exempelvis låtit sig fotograferas, glatt leende, med ett diplom hon fått av Palestinska myndigheten med en karta över regionen där Israel saknas. Det väckte yttermera uppmärksamhet då Larsson för en del år sedan framträdde som talare vid en pro-palestinsk demonstration i Malmö där det bland annat ropades på att israeliska soldater skulle knivhuggas.

2009 deltog dåvarande partiledaren Mona Sahlin och tidigare diplomaten och utrikesministern Jan Eliasson vid en manifestation på Sergels torg i Stockholm där det viftades med Hamas- och Hizbollah-flaggor och den israeliska flaggan brändes. Vid denna manifestation förekom även hakkors och då inte i något negativt sammanhang.

Socialdemokraterna har nu att utvärdera konferensen i Malmö, en stad som är internationellt känd som huvudstad för antisemitism och judehat i norra Europa. Det är medlemmar av partiets väljarbas som står får den absoluta merparten av de brott och trakasserier mot stadens judar som fått antalet judar att minska från omkring 3000 till cirka 500 på några år. Utrikesminister Ann Linde har redan konstaterat att sammankomsten blev en stor framgång, och det finns väl ingen anledning förmoda att den avgående partiordföranden ser det på annat sätt.

Johan Westerholm sammanfattar på Ledarsidorna den 14 oktober konferensen på följande sätt: ”Med Malmö-konferensen avslutas Stefan Löfvens tid som partiordförande. Den konferens som skulle bli hans avskedsföreställning blev i det närmaste en manifestation av en sju år lång tid som statsminister som kantats av ihärdigt förnekande av bjälken i hans eget öga i form av antisemitismen inom partiet i allmänhet och partiorganisationen av Malmö i synnerhet.”

Om Löfven verkligen hade brytt sig om Sveriges judar hade han naturligtvis rensat ut antisemiterna i S-partiet och SSU för länge sedan. Han hade också avbrutit samarbetet med organisationen Tro & Solidaritet, fram till 2011 Socialdemokraternas kristna avdelning under namnet Broderskapsrörelsen. Därefter har organisationen närmast blivit en kamporganisation för att tillvara islams intressen.

Löfvens lögnaktiga hyckleri tar sig också andra uttryck. När det således nyligen avslöjades att tjänstemannen Johan Lindblad vid Sverigedemokraternas riksdagskansli hade anknytning till extremnationalistiska intressen förklarade Löfven att detta bevisade att SD var ett rasistiskt parti. Vad han inte låtsades om var att samme Lindblad hade ett förflutet i Miljöpartiet och dess ungdomsförbund Grön ungdom; Lindblad var 1996-97 förbundssekreterare i Grön ungdom.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gr%C3%B6n_Ungdom

Men inte nog därmed. Lindblad var under ett flertal år verksam vid Nordiska rådet och utförde då arbetsuppgifter åt Britt Bohlin (S), som var gruppledare för Socialdemokraterna under den Israel-vänlige Göran Perssons tid som statsminister. Bohlin var väl medveten om tjänstemannens ”sidoprojekt” med anknytning till extremnationalismen, främst projektet att bryta ut svenska kommuner och förvandla dem till så kallade svenska zoner. En annan S-märkt riksdagsledamot han samarbetade med var Pyry Niemi.

Stefan Löfven måste rimligen vara medveten om den utpekade SD-tjänstemannens bakgrund. Ändå väljer han att mörka denna och kalla SD ”ett rasistiskt parti”. För en sådan politiker kan denna bloggare endast känna förakt. Det är lätt att avslöja Löfvens hyckleri och lögner. Att Stefan Löfven är landets genom tiderna sämste statsminister torde stå klart för de flesta vid det här laget.

Sentio augusti : SD i topp – bakåt för S

7 augusti, 2021

Sverigedemokraterna i topp enligt senaste Sentio-mätningen.

Jag tycker att Nyheter idag/Sentios opinionsmätningar är uppfriskande. Dels avviker deras siffror ibland rätt uppseendeväckande från de mer etablerade svenska mätinstituten, dels brukar mitt parti – Sverigedemokraterna – antecknas för tämligen uppmuntrande resultat.

Den senaste mätningen från den 5 augusti 2021 utgör intet undantag. SD toppar här listan över svenska riksdagspartier med 23,9 procent, en ökning med 2,0 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Socialdemokraterna blir näst störst med 23,6 – en minskning med 0,2 procentenheter och historiskt sett ett rejält bottennapp för S-partiet.

Sentio

Tredje störst blir Moderaterna med 18,9 procent, vilket är en kraftig minskning – minus 2,1 jämfört med föregående resultat. De tre största partierna SD, S och M bildar ett ohotat block i övre delen av listan. Härefter följer Vänsterpartiet på 10,8 (+0,5), Centerpartiet 6,5 (+0,5), Kristdemokraterna 5,1 (-1,0), Miljöpartiet 5,0 (+0,7) samt Liberalerna 4,1 (-0,2).

Enligt aktuell Sentio-undersökning får SD ett något bättre och S ett något sämre resultat än vad som är fallet i flertalet andra mätningar. Det innebär inte med automatik att det är Sentio som fallerar. Notabelt är vidare att C går omkring 2 procentenheter sämre än i de flesta andra mätningar.

Detta skulle kunna tyda på att Centerns sex- och pedofilskandaler med EU-parlamentarikern Fredrick Federley i centrum faktiskt givit avtryck i opinionen.

Kan Federley lösa tvisterna kring fiske, säl och skarv?

Fredrick Federley (C) – i centrum av pedofilskandalerna.

Vi har i svensk partipolitik en situation där vi går mot tre ungefär lika stora partier. Två av dessa kan med litet god vilja kallas konservativa. Till dessa kan läggas ett tredje – Kristdemokraterna – vilket dock balanserar farligt nära 4-procentsstrecket. Socialdemokraterna har noterats för en nedåtgående trend från och med Mona Sahlins partiledarskap, och valresultatet 2018 på 28,3 procent var partiets sämsta sedan 1911.

Det faktum att S-partiet under stolpskottet Stefan Löfven fortsätter neråt i opinionsmätningarna indikerar att det närmar sig en europeisk situation: i vissa EU-stater har partiet nära nog totalhavererat medan det i andra till nöds hankar sig fram.

De svenska sossarnas utveckling är ett eklatant exempel på vad Vilhelm Moberg på sin tid slog fast: Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer på programmet – att ta makten och behålla den.

Aningen oroväckande med föreliggande Sentio-undersökning är att galningarna i extremistpartiet MP ökar med 0,7 procentenheter till 5,0 procent, vilket är något bättre än vad partiet brukar få i andra mätningar då man mestadels hamnat under riksdagsspärren.

Mandatfördelningen enligt den här refererade mätningen skrivs till 185-164 i ”konservativ” favör.

Sentio är ett av Norges största och mest respekterade mätinstitut men brukar ofta misstros i Sverige, icke minst beroende på att SD har en tendens att överskattas. Dock skall framhållas att Sentio var det institut som bäst av alla lyckades pricka in SD-resultatet i valet 2014 på 12,9 procent.

Dags att dumpa sossarna!

24 juli, 2021
S har aldrig haft en sämre regering | Olof Ehrenkrona | SvD

Socialdemokraterna har gjort sitt.

Socialdemokraterna är blott en skugga av sitt forna jag. Det är kontentan av en debattartikel skriven av socialdemokraterna Sofie Eriksson, Markus Kallifatides och Daniel Suhonen i Aftonbladet den 7 september 2020. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/g7V241/vill-socialdemokratin-nagonting-alls-numera
  
”Vill socialdemokratin någonting alls numera?” frågar sig debattörerna samtidigt som de hävdar: ”Vårt parti har inte tagit riktigt ansvar sedan 2006.” Debattörerna menar vidare att S-partiet visserligen förfogar över ett antal regeringsposter men att de ledande företrädarna ”är mest att likna vid statstjänstemän”.
  
Ändå vill Socialdemokraterna framstå som ansvarstagande och närmast en garant för fortsatt demokrati och laglydnad i Sverige. Detta trots att S-MP-regeringen misslyckats på ett antal viktiga punkter.
  
Kriminaliteten skenar trots diverse regeringsledamöters försäkran om att de gängkriminella ska jagas till världens ände och liknande; den överdimensionerade immigrationen fortsätter mer eller mindre ohejdat trots försäkringar om motsatsen, vilket leder till obefintlig integration och ett ständigt ökande antal problemområden; äldrevården är fortsatt under all kritik, vilket framgått med övertydlighet under coronapandemin; vårdköerna visar inga tendenser att kortas. Så där skulle vi kunna fortsätta ett bra tag till.
  
Det är bara att konstatera att samtliga S-ledare som kommit efter Göran Persson – Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven – endast har varit bleka varianter av sina företrädare. Det är också betecknande att det bara är Sahlin, Juholt och Claes Tholin (partiledare 1896-1907) som inte beklätt statsministerposten.

Parallellt därmed har också röstetalen sjunkit påtagligt. Resultatet i riksdagsvalet 2018, 28,3 procent, var således det sämsta partiet lyckats åstadkomma sedan 1911, då 28,5 procent av detta års väljarkår röstade socialdemokratiskt.
  
Socialdemokraternas nedgång har medfört en ny situation i svensk partipolitik. I Kantar/SIFOs månatliga sammanvägning av de vanligaste opinionsmätningarna för juni minskade S till 25,5 procent medan Moderaterna fick 22,1 och Sverigedemokraterna 20,5 procent. Om den beskrivna utvecklingen håller i sig kommer dessa tre partier sannolikt att vara ungefär lika stora i valet den 11 september 2022.
  
Under de tre största partierna finns ett mellanskikt bestående av Vänsterpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna vilka samlar mellan omkring 11 och 6 procent. I bottenskiktet dväljs Miljöpartiet och Liberalerna, vilka i mätningarna mestadels hamnar under riksdagsspärren på 4 procent.
  
En fingervisning om det aktuella läget kan vi få vid kyrkovalet den 19 september i år.
  
Egentligen är det märkligt att S-nedgången inte varit kraftigare än vad som varit fallet. I åtskilliga EU- länder har de socialdemokratiska partierna närmast havererat under senare år, exempelvis i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Österrike. Storbritannien är det stora undantaget. https://arbetet.se/2018/05/28/socialdemokratin-i-fritt-fall-i-europa/
  
Inte heller i Södertälje kan den mångåriga S-dominansen anses vara ohotad. I kommunalvalet 2018 erhöll S 31,3 procent av rösterna, en minskning med icke obetydliga  3,3 procentenheter jämfört med föregående val. Det innebar att partiet tvingades söka hjälp hos ej endast Miljöpartiet utan också Centerpartiet och Kristdemokraterna. Det ska bli spännande att se vad KD-väljarna tycker om det i valet om drygt ett år…
  
Hur som helst: det är i högsta grad på tiden att vi får ett styre helt befriat från de stagnerande och alltmer idéfattiga Socialdemokraterna i kommunen såväl som i hela riket. Det är dags att dumpa sossarna!

Fotnot: Ovanstående text är en något utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 23 juli 2021. med denna bloggare och Beata Milewczyk från SD Södertälje som undertecknare.

MP och L utanför riksdagen – Kristersson med störst förtroende

11 juni, 2021

Jimmie Åkesson (SD) – populärast bland de egna anhängarna.

C, SD och M ökar medan MP och L hamnar utanför riksdagen. M-ledaren Ulf Kristersson mest förtroendeingivande knappt före Stefan Löfven (S). Jimmie Åkesson (SD) mest uppskattad bland de egna,

Så kan man i korthet sammanfatta utfallet av Statistiska centralbyråns (SCB) partisympatiundersökning för maj 2021 samt Expressen/SIFOs úndersökning av förtroendet för partiledarna för juni 2021.

Bland riksdagspartierna är det Centerpartiet och Sverigedemokraterna som ökar mest. C noteras för 9,5 procent, vilket är 1,9 procentenheter bättre än vid den närmast föregående undersökningen i november samt 0,9 bättre än i valet 2018. Det gör C till fjärde största parti. SD på tredje plats får 18,9 procent, plus 1,3 jämfört med förra mätningen och 1,4 bättre än i valet. Övriga partiers förändringar uppges vara för små för att vara statistiskt säkerställda. https://www.scb.se/pressmeddelande/c-och-sd-okar-i-senaste-psu/

Socialdemokraterna toppar listan med 28,2 procent, en tillbakagång på 1,2 procentenheter jämfört med november 2020. S tangerar därmed nästan valresultatet. Näst största parti är Moderaterna med 22,4 procent med Sverigedemokraterna som trea med 18,9 procent. Båda dessa partier går framåt visavi förra SCB-mätningen och valet 2018.

Femte största parti enligt SCB är Vänsterpartiet med 8,9 procent – en minskning jämfört med förra mätningen men en uppgång på nästan 1 procentenhet relativt valet 2018. Nooshi Dadgostar, som efterträdde landsflyktige Jonas Sjöstedt som partiledare, måste sägas ha fått en tämligen lyckad inledning på sitt partiledarskap.

Desto värre ser det ut för listans tre bottennummer. Kristdemokraterna lyckas bara komma upp i 4,5 procents väljarsympatier och närmar sig 4-procentsspärren till riksdagen. En inte alltför vågad gissning är att detta till betydande del har att göra med partiledaren Ebba Buschs husaffärer. Miljöpartiet inte bara balanserar på utan hamnar under 4-procentsstrecket med 3,8 procent under det att Liberalerna bara kommer upp i katastrofala 2,5 procent.

Övriga partier antecknas för försumbara 1,4 procent.

Det överraskar föga att Stefan Löfven och Ulf Kristersson toppar Expressen/ SIFOs lista avseende partiledarsympatier. ”De två spelar just nu i en egen liga”, citeras således SIFOs opinionschef Toivo Sjörén. https://www.expressen.se/nyheter/dott-lopp-mellan-lofven-och-kristersson-i-en-egen-liga/

Den partiledare som genererar flest väljarsympatier är enligt aktuell mätning Moderaternas Ulf Kristersson, vilken kommer upp i 37 procent. Stefan Löfven (S) skuggar med 36 procent. Med tanke på att M för tillfället åtnjuter väsentligt lägre väljarstöd än Löfvens S är det uppenbart att Kristersson har fler anhängare utanför det egna partiet än statsministern.

Tredje populäraste partiledaren är enligt undersökningen Annie Lööf (C) på 32 procent.. Därefter följer Jimmie Åkesson (SD) med 27, Ebba Busch (KD) 26, Nooshi Dadgostar (V) 18, Per Bolund (MP) 12, Märta Stenevi (MP) 11 samt Nyamko Sabuni (L) på 10 procent,

Kristersson och Löfven är de enda partiledare  som är i balans vad beträffar väljare som har förtroende för dem respektive ogillar dem. För alla övriga överväger det negativa. Mest negativa är omdömena enligt undersökningen för Nyamko Sabuni (L), Per Bolund (MP) samt Jimmie Åkesson (SD).

Åkesson är den partiledare som med 97 procent har störst stöd bland de egna partivännerna. Därefter kommer Ebba Busch (93), Stefan Löfven (90), Annie Lööf (88), Ulf Kristersson (81), Nooshi Dadgostar (70), Märta Stenevi (60), Per Bolund (57) samt Nyamko Sabuni 54).

Israel och hennes fiender

25 april, 2021

 

snkrrw2vuzb3kw5u7uf4kfgag3gm3mz2yge4ym4cwv5xloy7f2fq-2732x1720

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Lagen om hets mot folkgrupp urholkar yttrandefriheten

16 mars, 2021

Den här skylten i anslutning till Einar Åbergs bokhandel i Stockholm renderade ägaren böter för förargelseväckande beteende.

En i vår tid uppmärksammad lagstiftning gäller ”hets mot folkgrupp”. Lagen antogs 1948 och gällde då huvudsakligen spridande av antisemitism i Andra världskrigets kölvatten. Under årens lopp har dock lagen svällt ut till att numera också omfatta sexuell läggning och könsidentitet. Lagen ifråga har blivit ett verksamt vapen i händerna på censurivrare, vilka anser att det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet.

Definitionen av brottet hets mot folkgrupp lyder enligt Åklagarmyndigheten på följande sätt: ”Att offentligt sprida uttalanden som hetsar eller är nedsättande om en grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Hets_mot_folkgrupp

Lagen benämndes först även Lex Åberg efter den fanatiske antisemiten och nazisympatisören Einar Åberg (1890-1970). När den nationalsocialistiska Förintelsen av Europas judar blev känd efter krigsslutet 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter fick även spridning utomlands, och det bedömdes att detta kunde skada Sveriges renommé i omvärlden.

Einar Åberg dömdes själv sex gånger i enlighet med den nya lagstiftningen. I de flesta fall utdömdes böter, men två gånger – 1954 och 1956 – tvingades Åberg skaka galler i sammanlagt tre månader. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är fängelse i två år om brottet anses grovt.

1941 köpte Einar Åberg en bokhandel med adressen Beridarebangatan 25, numera Sergelgatan, i Stockholm. I anslutning till affären fanns ett stort anslag med texten ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”, något som väckte betydande uppmärksamhet och renderade Åberg bötesstraff för brottet förargelseväckande beteende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Einar_%C3%85berg

”Hatbrott”. Hets mot folkgrupp inrangeras under rubriceringen ”hatbrott” som enligt Wikipedia innebär följande: ”Hatbrott är ett samlingsnamn på flera olika brott där motivet kan härledas till förutfattade meningar mot en identifierbar grupp och därför strider mot de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värderingarna i samhället om alla människors lika värde.”

Hatbrott är emellertid inte en självständig brottsrubricering. Det är istället en straffskärpningsregel, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte varit hat mot en viss grupp eller person/personer ingående i gruppen ifråga.

Liknande lagstiftning finns exempelvis i övriga skandinaviska länder, Tyskland (där det är förbjudet att förneka Förintelsen), Frankrike, Storbritannien, Irland och Sydafrika. Dock förekommer inte denna typ av lagstiftning i USA, där yttrandefriheten ges ett starkt skydd i rättighetsförklaringen Bill of Rights.

Det pågår dock även i USA försök att inskränka yttrandefriheten genom att kalla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter för ”hate speech”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_of_Rights_(USA)

Dan Park har flera fängelsedomar för hets mot folkgrupp i sitt belastningsregister.

Fem domar mot Dan Park. Gatukonstnären Dan Park, född som Dan Appelblad i Tavelsjö i Umeå kommun i Västerbotten 1968 men bosatt och verksam i Malmö, är sannolikt det mest kända exemplet på en svensk som åtalats och dömts för brottet hets mot folkgrupp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Park

Dan Park har dömts fem gånger för sagda brott: 1998, 2012, 2014 (två gånger) samt 2018. De flesta av domarna avser Parks gatukonst, men en av domarna kom sedan Park ramat in och ställt ut en del av sin produktion på konstgalleriet Rönnquist & Rönnquist i Malmö i juli 2014.

Mitt under pågående utställning stövlade poliser in i galleriet och beslagtog några av Parks tavlor. Han dömdes några månader senare till sex månaders fängelse för innehållet i nio av konstverken. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom och kännbara böter för medverkan till brottslig gärning. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/05/sverige-moralisk-stormakt-eller-ansvarlos-bananrepublik/

Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges rykte som civiliserad rättsstat knakar betänkligt i fogarna. Man behöver inte uppskatta allt vad Park och hans anhängare anser vara konst – en viss del av denna kan nog på goda grunder anses vara tämligen tvivelaktig – för att uttrycka det han vill som han vill. Behandlingen av Park och hans konst för tankarna till diktaturstater av typ röda Kina, Sovjetunionen och Nazityskland, där endast sådan konst som godkänts av myndigheterna tolereras.

Undergräver yttrandefriheten. Problemet är att hetslagstiftningen i praktiken undergräver den i regeringsformen fastlagda yttrandefriheten. I Sverige finns två grundlagar som reglerar yttrandefriheten: tryckfrihetsförordningen (1949:105) samt yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469).

Tryckfrihetsförordningen började tillämpas 1949 och tar upp frågor om tryckfrihet, grundlagsskydd för vissa medier samt även offentlighetsprincipen. Den hämtar sitt ursprung ur 1766 års svenska tryckfrihetsförordning, den äldsta i sitt slag i världen. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/tryckfrihetsforordning-1949105_sfs-1949-105

Yttrandefrihetsgrundlagen, förkortad YGL, tillkom 1991 och är därmed den yngsta av Sveriges grundlagar. Den utgör tillsammans med tryckfrihetsförordningen en av två så kallade mediegrundlagar. Den omfattar inte tryckta skrifter utan behandlar bland annat radio- och TV-sändningar samt vissa webbplatser. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/yttrandefrihetsgrundlag-19911469_sfs-1991-1469

Lagen om hets mot folkgrupp har sedan 1948 ständigt utökats med nya grupperingar av människor som anses utgöra en ”folkgrupp”. Det senaste tillskottet är transpersoner inklusive så kallade könsdysforiker (eller icke-binära personer) vilka upplever sig vara varken män eller kvinnor. Och i takt med att allt fler personer ur olika kategorier, därtill uppmuntrade av den alltmer utbredda cancel culture enligt vilket personer som uttrycker av etablissemanget oönskade åsikter skall jagas med hugg och slag, känner sig ”kränkta” tyder alla tecken på att lagen kommer att svälla ytterligare.

Statsminister Stefan Löfven vill skärpa censuren av Internet med hjälp av EU.

Löfven vill skärpa censuren. Det är i sammanhanget minst sagt oroande att statsminister Stefan Löfven (S) gått i bräschen för en ökad reglering av medierna. Löfven tog i ett replikskifte med Jimmie Åkesson (SD) i 2021 års första partiledardebatt i riksdagen upp händelseutvecklingen i USA inklusive mobbens inträngande i kongressbyggnaden på Capitol Hill i Washington, D. C.

Statsministern menade att det fanns risk för att denna utveckling skulle sprida sig till Europa och Sverige. Lösningen skulle vara att under överinseende av EU införa en ökad reglering av medier på Internet: ”Det kan inte vara en mänsklig rättighet att jag ska få häva ur mig vad som helst i sociala media.” https://www.europaportalen.se/2021/01/lofven-kraver-eu-ordning-i-sociala-medier

Det är en möjlighet som inte heller existerar i dag, eftersom tongivande sociala medier såsom Facebook, Youtube och Instagram ägnar sig åt ett betydande mått av censur. Vänstern har satt i system att anmäla folk som uttrycker icke politiskt korrekta åsikter med vanlig påföljd att ”syndarna” stängs av för kortare eller längre tid eller helt plockas bort från aktuellt medium.

Det sistnämnda var vad som drabbade den alternativa TV-kanalen SwebbTV, som lyftes bort från Youtube på grund av spridande av vad som betecknades som konspirationsteorier om Kina-viruset samt vad som med en svepande formulering kallades   ”hatretorik”. SwebbTV fortsätter sända men nu uteslutande på den egna hemsidan. https://swebbtv.se/

I USA har mediacensuren gått så långt att Twitter och Instagram släckte ner den folkvalde presidentens, Donald Trump, konton. Inte nog därmed: konton för en rad andra konservativa företrädare, exempelvis den tidigare Trump-medarbetaren Steve Bannon, har raderats.

Den beskrivna utvecklingen påbörjades långt innan mobben trängde in i kongressbyggnaden. Denna beklagliga händelse blev emellertid ytterligare ett incitament för det fria ordets motståndare i USA, EU och på andra ställen att gå vidare i sina försök att tysta politiska meningsmotståndare. Nu anförs den alltså av Stefan Löfven i syfte att skärpa censuren av sociala medier.

Voltaire och vänstern. Den grundlagsskyddade yttrandefriheten har mer och mer blivit en fråga om att yttra sig på ”rätt” eller ”fel” sätt. De som uttrycker åsikter och synpunkter som ogillas av etablissemanget med regeringen i spetsen kan i värsta fall förvänta sig inte bara motargument – vilket givetvis ä helt i sin ordning – utan också att utestängas eller kraftigt begränsas i sin offentliga verksamhet och i sin levnad över huvud taget.

Voltaire – yttrandefrihetens försvarare.

Den franske upplysningsfilosofen Francois-Marie Arouets (1694-1778), mer känd som Voltaire, inställning till yttrandefriheten har av den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall (1868-1956) sammanfattats så: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” https://tommyhansson.wordpress.com/2011/10/06/nagot-om-tolerant/

Dagens censurivrare på vänsterkanten, i den mån de alls hört talas om Voltaire, verkar snarare operera enligt principen: ”Jag håller inte med om vad du säger, och jag är beredd att gå i döden för att hindra dig från att säga det.”

Näthatsgranskaren. Den ständigt utökade lagstiftningen om hets mot folkgrupp har med åren blivit ett allt mer verksamt instrument i händerna på censurivrare för vilka det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet. För några aktörer har det till yttermera visso blivit en affärsidé att dammsuga sociala medier efter förgripliga yttranden att anmäla till polisen.

Dit hör den beryktade så kallade Näthatsgranskaren med expolisen Tomas Åberg som ledande namn. Näthatsgranskaren har sedan starten 2017 lämnat in över 1000 anmälningar till polisen med målsättningen att få ut så stora skadestånd som möjligt.

De som drabbas är ofta pensionärer som, av fullt förklarliga skäl, upprörs över samhällsutvecklingen och därför i affekt råkar uttrycka sig mindre rumsrent på Internet. https://katerinamagasin.se/sa-har-nathatsgranskaren-tomas-aberg-gjort-forfoljelse-av-pensionarer-till-en-affarside/

Sverigedemokraterna är mig veterligt det enda riksdagsparti som uttryckt skepsis gentemot lagen om hets mot folkgrupp, och dess ungdomsförbund Ungsvenskarna vill helt avskaffa den. Det vill för övrigt enligt uppgift också partiet Medborgerlig samling. https://nyheter24.se/maktkamp24/918006-sds-ungdomsforbund-vill-avskaffa-lagen-om-hets-mot-folkgrupp.

Knivdådet i Vetlanda: Bara Åkesson talar i klartext om invandringen

6 mars, 2021

Löfvens verklighetsuppfattning enligt Steget efter.

”Varje attack mot oskyldiga ska mötas av samhällets samlade kraft”. Det hävdade statsminister Stefan Löfven på en presskonferens efter det blodiga knivdådet i Vetlanda då sju personer skadades.https://www.gp.se/nyheter/sverige/l%C3%B6fven-m%C3%B6tas-med-hela-samh%C3%A4llets-kraft-1.42437402

Följdfrågan blir då: exakt vad menar Löfven med ”samhällets samlade kraft”? Jag vågar mig inte på en gissning och jag tror inte ens statsministern själv hade en susning om vad han talade om. Mer än att han uppenbarligen tycker att det låter bra. Det enda vi i nuläget med säkerhet kan säga är att den 22-årige gärningsmannen kommer att åtalas och dömas för dådet och att domen blir fängelse eller, vilket kanske förefaller troligast, rättspsykiatrisk vård.

Det dröjde ett tag innan media valde att offentliggöra den 22-årige mannens identitet. Det enda vi till en början fick veta var att den för knivdådet misstänkte var en yngre man hemmahörig på ”småländska höglandet”. Så småningom visade det sig att han kommit hit från Afghanistan 2016, folkbokförts i Sverige 2017 och tillåtits stanna för att bedriva gymnasiestudier. https://www.expressen.se/nyheter/den-gripne-mannen-22-aring-domd-for-cannabis/

22-åringen – om nu åldersangivelsen är korrekt – har inte lyckats lära sig svenska under de fem år han vistats i landet. Han har vidare dömts för narkotikabrott för innehav av cannabis samt drabbats av mental ohälsa och varit i ”dåligt skick”, kanske beroende på att han har haft ett utvisningsbeslut hängande över dig. Det uppges också att han bedrivit boxningsträning men inte lyckats knyta några kontakter med andra.

Det står fullständigt klart att den misstänkte mannen inte hade kunnat komma till och stanna i Sverige om det inte hade varit för den svenska migrationspolitiken. Ändå hävdar Stefan Löfven med den drucknes envishet: ”Det här är inte en migrationsfråga, som Sverigedemokraterna vill göra den till.”

Löfvens retorik är en illustration så god som någon till den fråga som Dick Erixon ställde i Samtiden den 1 mars 2021: ”Varför är det så svårt att säga som det är om invandringen?” S-ledaren är dock inte ensam om att ogärna tala i klartext om invandringen – detsamma gäller i princip sju av riksdagens åtta partiledare. https://samtiden.nu/2021/03/varfor-ar-det-sa-svart-att-saga-som-det-ar-om-invandringen/?fbclid=IwAR1eAkGvM00k2LdPOOpnXXennXG9gE4eyg-UR-RoxqnFGBfIu9wDzvME7XA

Jeanders syn på svensk migrationspolitik.

Endast Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson säger precis som det är. Någon vecka innan den 22-årige afghanen löpte amok i Vetlanda twittrade Åkesson enligt följande: ”Vårt land behöver ett totalstopp för all asyl- och anhöriginvandring, inklusive kvotflyktingar.”

Vetlanda i Jönköpings län med närmare 14 000 invånare har hittills mest varit känt för sitt framstående bandylag Vetlanda BK med tre SM-guld på meritlistan, det lika framstående speedwaylaget Vetlanda Speedway (tidigare Njudungarna) med lika många SM-tecken samt som födelseort för sångerskan, låtskriverskan och arkitekten Lena Philipsson. Nu blir det tyvärr också känt för helt andra saker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vetlanda

Det har framkommit vittnesuppgifter om att knivmannen skall ha skrikit ”Allahu akbar” (Allah är större) innan han påbörjade sin blodiga illgärning. Troligen skall dock inte alltför stora växlar dras härpå – den fortsatta förundersökningen får utvisa huruvida mannen verkligen hyser terrorsympatier eller ej.

Sveriges vidlyftiga immigrationspolitik gör händelser som den ovan beskrivna mer eller mindre ofrånkomliga. Vårt fortsatta mottagande av terrorridkande IS-resenärer är en tickande bomb som kan få tragiska konsekvenser oavsett Löfvens rundhänta men synnerligen vaga löften om att sätta in ”samhällets samlade kraft”.

Som ett exempel kan nämnas att Borås förbereder sig på att i dagarna ta emot två återvändande IS-kvinnor och deras barn. ”Vi är förberedda”, försäkrar en talesperson för västgötakommunen. Något som återstår att se. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/is-kvinnorna-och-barnen-ar-snart-tillbaka-i-boras

SVT Novus mars 2021: Medias klappjakt på Ebba Busch har givit resultat

4 mars, 2021

SVT/Novus mars 2021.

Medias klappjakt på KD-ledaren Ebba Busch har givit resultat. Det är en uppenbar slutsats man kan dra av SVT/Novus partisympatimätning för mars 2021. Med blott 4,1 procent av väljarsympatierna i ryggen löper Kristdemokraterna en klar risk att åka ur riksdagen vid valet om halvtannat år. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-novus-tre-partier-riskerar-aka-ur-riksdagen

Ebba Buschs pågående husfejd mot en 81-årig man och några av dennes släktingar har varit gefundenes fressen för systemmedia en längre tid nu. Affären har stötts och blötts ur alla tänkbara synvinklar med helhetsintrycket att KD-ledaren är en kallhamrad individ. Som nu till på köpet också är föremål för en förundersökning angående förtal av 81-åringens försvarare.

Bakgrunden är att, om jag fattat saken rätt, 81-åringen undertecknat ett köpeavtal med Ebba Busch som han efter påverkan av släktingar i efterhand ångrat. Kontraktet är dock påskrivet varför Busch rimligen har rätt i sak. Sedan är det en helt annan femma att Busch, i egenskap av högprofilerad partiledare, nog ändå borde ha avstått från att driva saken vidare om hon haft sitt partis bästa för ögonen.

4,1 procent innebär att KD tappat cirka en tredjedel av väljarna jämfört med de 6,3 procent partiet erhöll i valet 2018. Husaffären lär fortsätta vara huvudnyhet i media ytterligare ett bra tag, varför det inte alls är omöjligt att partiet i höjd med nästa mätning är nere på katastrofsiffrorna under Göran Hägglunds ledarskap som fick mig att blogga om att KD möjligen kunde vara ett döende parti: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/03/kds-dodskamp/

Det enda parti som i föreliggande mätning befinner sig under 4-procentsspärren till riksdagen är nu Liberalerna med 3,3 procent. Det är långt ifrån det senaste valets 5,5 procent men ändå en uppgång om 0,6 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Crackpot-mässiga Miljöpartiet tangerar med sina 4,4 procent valresultatet, vilket är en marginell men dock uppgång.

Inte så muntert för Ebba Busch och KD.

Professor emeritus Sören Holmberg säger i en kommentar till SVT Nyheter att det inte är bra om det finns för många partier i riksdagen. ”Det gör det svårare att bilda regering, vi får ett instabilare system.” Frågan är hur många partier som tvingas ta avsked av den svenska partipolitikens finrum 2022. MPs och KDs chanser att hänga kvar ligger av allt att döma i stödröster från väljare vilka normalt skulle ha röstat på andra partier. Något som jag inte tror gäller ständigt velande L i någon högre grad.

I undersökningens topp återfinner vi som väntat Socialdemokraterna med 27 procent. Det är historiskt sett en mycket låg nivå för det svenska sosseriet men i skrivande stund likväl en stabil nivå. Det bekräftar återigen att i kristider har många en tendens att hålla sig till det gamla och invanda: man vet vad man har men inte vad man får. Näst störst är Moderaterna på 24,0 procent och tredje störst Sverigedemokraterna med 17,9 procent, vilket är obetydligt mer än SDs valresultat på 17,5 procent.

Den socialdemokratiska medvinden bekräftas av SIFOs årliga mätning av partiledarsympatierna. Statsminister Stefan Löfven toppar med 39 procent, tätt följd av Ulf Kristersson (M) på 38 procent. Centerns Annie Lööf noteras för 30 procent och SDs Jimmie Åkesson för 26 procent. För Ebba Busch (KD) blir det icke oväntat närmast katastrofala 23 procent – att jämföra med 37 procent i fjol. I särklass impopulärast är MPs nyvalda språkrör Märta Stenevi med magra 4 procent. https://www.expressen.se/nyheter/pandemiarets-politiska-vinnare-och-forlorare/

I mätningens mellanskikt återfinner vid Vänsterpartiet på 9,5 procent och Centerpartiet med 8,4 procent. För V innebär det en nedgång med 1,3 procentenheter under det att C minskar med 0,2. För kommunistpartiet är det ändå rejält bättre än valets 8,0 procent medan C ligger marginellt under valresulatet om 8,6 procent.