Posted tagged ‘Stefan Löfven’

MP och L utanför riksdagen – Kristersson med störst förtroende

11 juni, 2021

Jimmie Åkesson (SD) – populärast bland de egna anhängarna.

C, SD och M ökar medan MP och L hamnar utanför riksdagen. M-ledaren Ulf Kristersson mest förtroendeingivande knappt före Stefan Löfven (S). Jimmie Åkesson (SD) mest uppskattad bland de egna,

Så kan man i korthet sammanfatta utfallet av Statistiska centralbyråns (SCB) partisympatiundersökning för maj 2021 samt Expressen/SIFOs úndersökning av förtroendet för partiledarna för juni 2021.

Bland riksdagspartierna är det Centerpartiet och Sverigedemokraterna som ökar mest. C noteras för 9,5 procent, vilket är 1,9 procentenheter bättre än vid den närmast föregående undersökningen i november samt 0,9 bättre än i valet 2018. Det gör C till fjärde största parti. SD på tredje plats får 18,9 procent, plus 1,3 jämfört med förra mätningen och 1,4 bättre än i valet. Övriga partiers förändringar uppges vara för små för att vara statistiskt säkerställda. https://www.scb.se/pressmeddelande/c-och-sd-okar-i-senaste-psu/

Socialdemokraterna toppar listan med 28,2 procent, en tillbakagång på 1,2 procentenheter jämfört med november 2020. S tangerar därmed nästan valresultatet. Näst största parti är Moderaterna med 22,4 procent med Sverigedemokraterna som trea med 18,9 procent. Båda dessa partier går framåt visavi förra SCB-mätningen och valet 2018.

Femte största parti enligt SCB är Vänsterpartiet med 8,9 procent – en minskning jämfört med förra mätningen men en uppgång på nästan 1 procentenhet relativt valet 2018. Nooshi Dadgostar, som efterträdde landsflyktige Jonas Sjöstedt som partiledare, måste sägas ha fått en tämligen lyckad inledning på sitt partiledarskap.

Desto värre ser det ut för listans tre bottennummer. Kristdemokraterna lyckas bara komma upp i 4,5 procents väljarsympatier och närmar sig 4-procentsspärren till riksdagen. En inte alltför vågad gissning är att detta till betydande del har att göra med partiledaren Ebba Buschs husaffärer. Miljöpartiet inte bara balanserar på utan hamnar under 4-procentsstrecket med 3,8 procent under det att Liberalerna bara kommer upp i katastrofala 2,5 procent.

Övriga partier antecknas för försumbara 1,4 procent.

Det överraskar föga att Stefan Löfven och Ulf Kristersson toppar Expressen/ SIFOs lista avseende partiledarsympatier. ”De två spelar just nu i en egen liga”, citeras således SIFOs opinionschef Toivo Sjörén. https://www.expressen.se/nyheter/dott-lopp-mellan-lofven-och-kristersson-i-en-egen-liga/

Den partiledare som genererar flest väljarsympatier är enligt aktuell mätning Moderaternas Ulf Kristersson, vilken kommer upp i 37 procent. Stefan Löfven (S) skuggar med 36 procent. Med tanke på att M för tillfället åtnjuter väsentligt lägre väljarstöd än Löfvens S är det uppenbart att Kristersson har fler anhängare utanför det egna partiet än statsministern.

Tredje populäraste partiledaren är enligt undersökningen Annie Lööf (C) på 32 procent.. Därefter följer Jimmie Åkesson (SD) med 27, Ebba Busch (KD) 26, Nooshi Dadgostar (V) 18, Per Bolund (MP) 12, Märta Stenevi (MP) 11 samt Nyamko Sabuni (L) på 10 procent,

Kristersson och Löfven är de enda partiledare  som är i balans vad beträffar väljare som har förtroende för dem respektive ogillar dem. För alla övriga överväger det negativa. Mest negativa är omdömena enligt undersökningen för Nyamko Sabuni (L), Per Bolund (MP) samt Jimmie Åkesson (SD).

Åkesson är den partiledare som med 97 procent har störst stöd bland de egna partivännerna. Därefter kommer Ebba Busch (93), Stefan Löfven (90), Annie Lööf (88), Ulf Kristersson (81), Nooshi Dadgostar (70), Märta Stenevi (60), Per Bolund (57) samt Nyamko Sabuni 54).

Israel och hennes fiender

25 april, 2021

 

snkrrw2vuzb3kw5u7uf4kfgag3gm3mz2yge4ym4cwv5xloy7f2fq-2732x1720

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Lagen om hets mot folkgrupp urholkar yttrandefriheten

16 mars, 2021

Den här skylten i anslutning till Einar Åbergs bokhandel i Stockholm renderade ägaren böter för förargelseväckande beteende.

En i vår tid uppmärksammad lagstiftning gäller ”hets mot folkgrupp”. Lagen antogs 1948 och gällde då huvudsakligen spridande av antisemitism i Andra världskrigets kölvatten. Under årens lopp har dock lagen svällt ut till att numera också omfatta sexuell läggning och könsidentitet. Lagen ifråga har blivit ett verksamt vapen i händerna på censurivrare, vilka anser att det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet.

Definitionen av brottet hets mot folkgrupp lyder enligt Åklagarmyndigheten på följande sätt: ”Att offentligt sprida uttalanden som hetsar eller är nedsättande om en grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Hets_mot_folkgrupp

Lagen benämndes först även Lex Åberg efter den fanatiske antisemiten och nazisympatisören Einar Åberg (1890-1970). När den nationalsocialistiska Förintelsen av Europas judar blev känd efter krigsslutet 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter fick även spridning utomlands, och det bedömdes att detta kunde skada Sveriges renommé i omvärlden.

Einar Åberg dömdes själv sex gånger i enlighet med den nya lagstiftningen. I de flesta fall utdömdes böter, men två gånger – 1954 och 1956 – tvingades Åberg skaka galler i sammanlagt tre månader. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är fängelse i två år om brottet anses grovt.

1941 köpte Einar Åberg en bokhandel med adressen Beridarebangatan 25, numera Sergelgatan, i Stockholm. I anslutning till affären fanns ett stort anslag med texten ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”, något som väckte betydande uppmärksamhet och renderade Åberg bötesstraff för brottet förargelseväckande beteende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Einar_%C3%85berg

”Hatbrott”. Hets mot folkgrupp inrangeras under rubriceringen ”hatbrott” som enligt Wikipedia innebär följande: ”Hatbrott är ett samlingsnamn på flera olika brott där motivet kan härledas till förutfattade meningar mot en identifierbar grupp och därför strider mot de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värderingarna i samhället om alla människors lika värde.”

Hatbrott är emellertid inte en självständig brottsrubricering. Det är istället en straffskärpningsregel, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte varit hat mot en viss grupp eller person/personer ingående i gruppen ifråga.

Liknande lagstiftning finns exempelvis i övriga skandinaviska länder, Tyskland (där det är förbjudet att förneka Förintelsen), Frankrike, Storbritannien, Irland och Sydafrika. Dock förekommer inte denna typ av lagstiftning i USA, där yttrandefriheten ges ett starkt skydd i rättighetsförklaringen Bill of Rights.

Det pågår dock även i USA försök att inskränka yttrandefriheten genom att kalla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter för ”hate speech”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_of_Rights_(USA)

Dan Park har flera fängelsedomar för hets mot folkgrupp i sitt belastningsregister.

Fem domar mot Dan Park. Gatukonstnären Dan Park, född som Dan Appelblad i Tavelsjö i Umeå kommun i Västerbotten 1968 men bosatt och verksam i Malmö, är sannolikt det mest kända exemplet på en svensk som åtalats och dömts för brottet hets mot folkgrupp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Park

Dan Park har dömts fem gånger för sagda brott: 1998, 2012, 2014 (två gånger) samt 2018. De flesta av domarna avser Parks gatukonst, men en av domarna kom sedan Park ramat in och ställt ut en del av sin produktion på konstgalleriet Rönnquist & Rönnquist i Malmö i juli 2014.

Mitt under pågående utställning stövlade poliser in i galleriet och beslagtog några av Parks tavlor. Han dömdes några månader senare till sex månaders fängelse för innehållet i nio av konstverken. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom och kännbara böter för medverkan till brottslig gärning. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/05/sverige-moralisk-stormakt-eller-ansvarlos-bananrepublik/

Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges rykte som civiliserad rättsstat knakar betänkligt i fogarna. Man behöver inte uppskatta allt vad Park och hans anhängare anser vara konst – en viss del av denna kan nog på goda grunder anses vara tämligen tvivelaktig – för att uttrycka det han vill som han vill. Behandlingen av Park och hans konst för tankarna till diktaturstater av typ röda Kina, Sovjetunionen och Nazityskland, där endast sådan konst som godkänts av myndigheterna tolereras.

Undergräver yttrandefriheten. Problemet är att hetslagstiftningen i praktiken undergräver den i regeringsformen fastlagda yttrandefriheten. I Sverige finns två grundlagar som reglerar yttrandefriheten: tryckfrihetsförordningen (1949:105) samt yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469).

Tryckfrihetsförordningen började tillämpas 1949 och tar upp frågor om tryckfrihet, grundlagsskydd för vissa medier samt även offentlighetsprincipen. Den hämtar sitt ursprung ur 1766 års svenska tryckfrihetsförordning, den äldsta i sitt slag i världen. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/tryckfrihetsforordning-1949105_sfs-1949-105

Yttrandefrihetsgrundlagen, förkortad YGL, tillkom 1991 och är därmed den yngsta av Sveriges grundlagar. Den utgör tillsammans med tryckfrihetsförordningen en av två så kallade mediegrundlagar. Den omfattar inte tryckta skrifter utan behandlar bland annat radio- och TV-sändningar samt vissa webbplatser. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/yttrandefrihetsgrundlag-19911469_sfs-1991-1469

Lagen om hets mot folkgrupp har sedan 1948 ständigt utökats med nya grupperingar av människor som anses utgöra en ”folkgrupp”. Det senaste tillskottet är transpersoner inklusive så kallade könsdysforiker (eller icke-binära personer) vilka upplever sig vara varken män eller kvinnor. Och i takt med att allt fler personer ur olika kategorier, därtill uppmuntrade av den alltmer utbredda cancel culture enligt vilket personer som uttrycker av etablissemanget oönskade åsikter skall jagas med hugg och slag, känner sig ”kränkta” tyder alla tecken på att lagen kommer att svälla ytterligare.

Statsminister Stefan Löfven vill skärpa censuren av Internet med hjälp av EU.

Löfven vill skärpa censuren. Det är i sammanhanget minst sagt oroande att statsminister Stefan Löfven (S) gått i bräschen för en ökad reglering av medierna. Löfven tog i ett replikskifte med Jimmie Åkesson (SD) i 2021 års första partiledardebatt i riksdagen upp händelseutvecklingen i USA inklusive mobbens inträngande i kongressbyggnaden på Capitol Hill i Washington, D. C.

Statsministern menade att det fanns risk för att denna utveckling skulle sprida sig till Europa och Sverige. Lösningen skulle vara att under överinseende av EU införa en ökad reglering av medier på Internet: ”Det kan inte vara en mänsklig rättighet att jag ska få häva ur mig vad som helst i sociala media.” https://www.europaportalen.se/2021/01/lofven-kraver-eu-ordning-i-sociala-medier

Det är en möjlighet som inte heller existerar i dag, eftersom tongivande sociala medier såsom Facebook, Youtube och Instagram ägnar sig åt ett betydande mått av censur. Vänstern har satt i system att anmäla folk som uttrycker icke politiskt korrekta åsikter med vanlig påföljd att ”syndarna” stängs av för kortare eller längre tid eller helt plockas bort från aktuellt medium.

Det sistnämnda var vad som drabbade den alternativa TV-kanalen SwebbTV, som lyftes bort från Youtube på grund av spridande av vad som betecknades som konspirationsteorier om Kina-viruset samt vad som med en svepande formulering kallades   ”hatretorik”. SwebbTV fortsätter sända men nu uteslutande på den egna hemsidan. https://swebbtv.se/

I USA har mediacensuren gått så långt att Twitter och Instagram släckte ner den folkvalde presidentens, Donald Trump, konton. Inte nog därmed: konton för en rad andra konservativa företrädare, exempelvis den tidigare Trump-medarbetaren Steve Bannon, har raderats.

Den beskrivna utvecklingen påbörjades långt innan mobben trängde in i kongressbyggnaden. Denna beklagliga händelse blev emellertid ytterligare ett incitament för det fria ordets motståndare i USA, EU och på andra ställen att gå vidare i sina försök att tysta politiska meningsmotståndare. Nu anförs den alltså av Stefan Löfven i syfte att skärpa censuren av sociala medier.

Voltaire och vänstern. Den grundlagsskyddade yttrandefriheten har mer och mer blivit en fråga om att yttra sig på ”rätt” eller ”fel” sätt. De som uttrycker åsikter och synpunkter som ogillas av etablissemanget med regeringen i spetsen kan i värsta fall förvänta sig inte bara motargument – vilket givetvis ä helt i sin ordning – utan också att utestängas eller kraftigt begränsas i sin offentliga verksamhet och i sin levnad över huvud taget.

Voltaire – yttrandefrihetens försvarare.

Den franske upplysningsfilosofen Francois-Marie Arouets (1694-1778), mer känd som Voltaire, inställning till yttrandefriheten har av den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall (1868-1956) sammanfattats så: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” https://tommyhansson.wordpress.com/2011/10/06/nagot-om-tolerant/

Dagens censurivrare på vänsterkanten, i den mån de alls hört talas om Voltaire, verkar snarare operera enligt principen: ”Jag håller inte med om vad du säger, och jag är beredd att gå i döden för att hindra dig från att säga det.”

Näthatsgranskaren. Den ständigt utökade lagstiftningen om hets mot folkgrupp har med åren blivit ett allt mer verksamt instrument i händerna på censurivrare för vilka det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet. För några aktörer har det till yttermera visso blivit en affärsidé att dammsuga sociala medier efter förgripliga yttranden att anmäla till polisen.

Dit hör den beryktade så kallade Näthatsgranskaren med expolisen Tomas Åberg som ledande namn. Näthatsgranskaren har sedan starten 2017 lämnat in över 1000 anmälningar till polisen med målsättningen att få ut så stora skadestånd som möjligt.

De som drabbas är ofta pensionärer som, av fullt förklarliga skäl, upprörs över samhällsutvecklingen och därför i affekt råkar uttrycka sig mindre rumsrent på Internet. https://katerinamagasin.se/sa-har-nathatsgranskaren-tomas-aberg-gjort-forfoljelse-av-pensionarer-till-en-affarside/

Sverigedemokraterna är mig veterligt det enda riksdagsparti som uttryckt skepsis gentemot lagen om hets mot folkgrupp, och dess ungdomsförbund Ungsvenskarna vill helt avskaffa den. Det vill för övrigt enligt uppgift också partiet Medborgerlig samling. https://nyheter24.se/maktkamp24/918006-sds-ungdomsforbund-vill-avskaffa-lagen-om-hets-mot-folkgrupp.

Knivdådet i Vetlanda: Bara Åkesson talar i klartext om invandringen

6 mars, 2021

Löfvens verklighetsuppfattning enligt Steget efter.

”Varje attack mot oskyldiga ska mötas av samhällets samlade kraft”. Det hävdade statsminister Stefan Löfven på en presskonferens efter det blodiga knivdådet i Vetlanda då sju personer skadades.https://www.gp.se/nyheter/sverige/l%C3%B6fven-m%C3%B6tas-med-hela-samh%C3%A4llets-kraft-1.42437402

Följdfrågan blir då: exakt vad menar Löfven med ”samhällets samlade kraft”? Jag vågar mig inte på en gissning och jag tror inte ens statsministern själv hade en susning om vad han talade om. Mer än att han uppenbarligen tycker att det låter bra. Det enda vi i nuläget med säkerhet kan säga är att den 22-årige gärningsmannen kommer att åtalas och dömas för dådet och att domen blir fängelse eller, vilket kanske förefaller troligast, rättspsykiatrisk vård.

Det dröjde ett tag innan media valde att offentliggöra den 22-årige mannens identitet. Det enda vi till en början fick veta var att den för knivdådet misstänkte var en yngre man hemmahörig på ”småländska höglandet”. Så småningom visade det sig att han kommit hit från Afghanistan 2016, folkbokförts i Sverige 2017 och tillåtits stanna för att bedriva gymnasiestudier. https://www.expressen.se/nyheter/den-gripne-mannen-22-aring-domd-for-cannabis/

22-åringen – om nu åldersangivelsen är korrekt – har inte lyckats lära sig svenska under de fem år han vistats i landet. Han har vidare dömts för narkotikabrott för innehav av cannabis samt drabbats av mental ohälsa och varit i ”dåligt skick”, kanske beroende på att han har haft ett utvisningsbeslut hängande över dig. Det uppges också att han bedrivit boxningsträning men inte lyckats knyta några kontakter med andra.

Det står fullständigt klart att den misstänkte mannen inte hade kunnat komma till och stanna i Sverige om det inte hade varit för den svenska migrationspolitiken. Ändå hävdar Stefan Löfven med den drucknes envishet: ”Det här är inte en migrationsfråga, som Sverigedemokraterna vill göra den till.”

Löfvens retorik är en illustration så god som någon till den fråga som Dick Erixon ställde i Samtiden den 1 mars 2021: ”Varför är det så svårt att säga som det är om invandringen?” S-ledaren är dock inte ensam om att ogärna tala i klartext om invandringen – detsamma gäller i princip sju av riksdagens åtta partiledare. https://samtiden.nu/2021/03/varfor-ar-det-sa-svart-att-saga-som-det-ar-om-invandringen/?fbclid=IwAR1eAkGvM00k2LdPOOpnXXennXG9gE4eyg-UR-RoxqnFGBfIu9wDzvME7XA

Jeanders syn på svensk migrationspolitik.

Endast Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson säger precis som det är. Någon vecka innan den 22-årige afghanen löpte amok i Vetlanda twittrade Åkesson enligt följande: ”Vårt land behöver ett totalstopp för all asyl- och anhöriginvandring, inklusive kvotflyktingar.”

Vetlanda i Jönköpings län med närmare 14 000 invånare har hittills mest varit känt för sitt framstående bandylag Vetlanda BK med tre SM-guld på meritlistan, det lika framstående speedwaylaget Vetlanda Speedway (tidigare Njudungarna) med lika många SM-tecken samt som födelseort för sångerskan, låtskriverskan och arkitekten Lena Philipsson. Nu blir det tyvärr också känt för helt andra saker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vetlanda

Det har framkommit vittnesuppgifter om att knivmannen skall ha skrikit ”Allahu akbar” (Allah är större) innan han påbörjade sin blodiga illgärning. Troligen skall dock inte alltför stora växlar dras härpå – den fortsatta förundersökningen får utvisa huruvida mannen verkligen hyser terrorsympatier eller ej.

Sveriges vidlyftiga immigrationspolitik gör händelser som den ovan beskrivna mer eller mindre ofrånkomliga. Vårt fortsatta mottagande av terrorridkande IS-resenärer är en tickande bomb som kan få tragiska konsekvenser oavsett Löfvens rundhänta men synnerligen vaga löften om att sätta in ”samhällets samlade kraft”.

Som ett exempel kan nämnas att Borås förbereder sig på att i dagarna ta emot två återvändande IS-kvinnor och deras barn. ”Vi är förberedda”, försäkrar en talesperson för västgötakommunen. Något som återstår att se. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/is-kvinnorna-och-barnen-ar-snart-tillbaka-i-boras

SVT Novus mars 2021: Medias klappjakt på Ebba Busch har givit resultat

4 mars, 2021

SVT/Novus mars 2021.

Medias klappjakt på KD-ledaren Ebba Busch har givit resultat. Det är en uppenbar slutsats man kan dra av SVT/Novus partisympatimätning för mars 2021. Med blott 4,1 procent av väljarsympatierna i ryggen löper Kristdemokraterna en klar risk att åka ur riksdagen vid valet om halvtannat år. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-novus-tre-partier-riskerar-aka-ur-riksdagen

Ebba Buschs pågående husfejd mot en 81-årig man och några av dennes släktingar har varit gefundenes fressen för systemmedia en längre tid nu. Affären har stötts och blötts ur alla tänkbara synvinklar med helhetsintrycket att KD-ledaren är en kallhamrad individ. Som nu till på köpet också är föremål för en förundersökning angående förtal av 81-åringens försvarare.

Bakgrunden är att, om jag fattat saken rätt, 81-åringen undertecknat ett köpeavtal med Ebba Busch som han efter påverkan av släktingar i efterhand ångrat. Kontraktet är dock påskrivet varför Busch rimligen har rätt i sak. Sedan är det en helt annan femma att Busch, i egenskap av högprofilerad partiledare, nog ändå borde ha avstått från att driva saken vidare om hon haft sitt partis bästa för ögonen.

4,1 procent innebär att KD tappat cirka en tredjedel av väljarna jämfört med de 6,3 procent partiet erhöll i valet 2018. Husaffären lär fortsätta vara huvudnyhet i media ytterligare ett bra tag, varför det inte alls är omöjligt att partiet i höjd med nästa mätning är nere på katastrofsiffrorna under Göran Hägglunds ledarskap som fick mig att blogga om att KD möjligen kunde vara ett döende parti: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/03/kds-dodskamp/

Det enda parti som i föreliggande mätning befinner sig under 4-procentsspärren till riksdagen är nu Liberalerna med 3,3 procent. Det är långt ifrån det senaste valets 5,5 procent men ändå en uppgång om 0,6 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Crackpot-mässiga Miljöpartiet tangerar med sina 4,4 procent valresultatet, vilket är en marginell men dock uppgång.

Inte så muntert för Ebba Busch och KD.

Professor emeritus Sören Holmberg säger i en kommentar till SVT Nyheter att det inte är bra om det finns för många partier i riksdagen. ”Det gör det svårare att bilda regering, vi får ett instabilare system.” Frågan är hur många partier som tvingas ta avsked av den svenska partipolitikens finrum 2022. MPs och KDs chanser att hänga kvar ligger av allt att döma i stödröster från väljare vilka normalt skulle ha röstat på andra partier. Något som jag inte tror gäller ständigt velande L i någon högre grad.

I undersökningens topp återfinner vi som väntat Socialdemokraterna med 27 procent. Det är historiskt sett en mycket låg nivå för det svenska sosseriet men i skrivande stund likväl en stabil nivå. Det bekräftar återigen att i kristider har många en tendens att hålla sig till det gamla och invanda: man vet vad man har men inte vad man får. Näst störst är Moderaterna på 24,0 procent och tredje störst Sverigedemokraterna med 17,9 procent, vilket är obetydligt mer än SDs valresultat på 17,5 procent.

Den socialdemokratiska medvinden bekräftas av SIFOs årliga mätning av partiledarsympatierna. Statsminister Stefan Löfven toppar med 39 procent, tätt följd av Ulf Kristersson (M) på 38 procent. Centerns Annie Lööf noteras för 30 procent och SDs Jimmie Åkesson för 26 procent. För Ebba Busch (KD) blir det icke oväntat närmast katastrofala 23 procent – att jämföra med 37 procent i fjol. I särklass impopulärast är MPs nyvalda språkrör Märta Stenevi med magra 4 procent. https://www.expressen.se/nyheter/pandemiarets-politiska-vinnare-och-forlorare/

I mätningens mellanskikt återfinner vid Vänsterpartiet på 9,5 procent och Centerpartiet med 8,4 procent. För V innebär det en nedgång med 1,3 procentenheter under det att C minskar med 0,2. För kommunistpartiet är det ändå rejält bättre än valets 8,0 procent medan C ligger marginellt under valresulatet om 8,6 procent.

Mytomanen Henrik Arnstad i Goebbels fotspår

18 februari, 2021

Henrik Arnstad: SD är ”fascister” och ”terrorister”.

Den beryktade vänsterdebattören och mytomanen Henrik Arnstad hävdar på fullt allvar på Twitter dagens datum att Sverigedemokraterna i riksdagen motionerat om att ”införa en fascistisk diktatur i Sverige”. Ja, ni läser rätt.

Arnstad: SD motionerar om att införa fascistisk diktatur

Det är sajten Samhällsnytt som tar upp det faktum att Arnstad tolkar riksdagsmannen Josef Franssons (SD) motion 2020/21:601 Åtgärder mot institutionaliserad korruption som ett förslag om att införa fascism i Sverige.https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/atgarder-mot-institutionaliserad-korruption_H802601?fbclid=IwAR09IreG1D6XfNN2kpFN6PsF9sdt_v5lsVE8yN4rtb4XYxhqBsJLjDQKzVU

Bland Franssons förslag till samhällsreformer märks slopande av presstödet, bantning av public service, återinförande av tjänstemannaansvaret, beivrande av myndighetsaktivism, avskaffande av det nationella sekretariatet för genusforskning samt avskaffande av stödet till genusvetenskap. Detta är alltså fascism om man får tro Arnstad.

I en tweet den 17 februari 2021 påstår Arnstad yttermera att Sverigedemokraterna är ”Sveriges genom tiderna farligaste terrororganisation” med ”mord, mordhot och trakasserier” på agendan. Det är långt ifrån första gången Henrik Arnstad vräker ur sig något dylikt, som vanligt utan tillstymmelse till belägg för det han anför.

Han följer därmed tätt i alla lögnaktiga propagandisters läromästare, den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels (1897-1945), fotspår. Det var Goebbels som myntade uttrycket: ”Om du upprepar en lögn tillräckligt ofta kommer folk att tro den, och du kommer till och med själv att tro den.”

Det är ingen tillfällighet att Henrik Arnstad har kallats statsminister Stefan Löfvens viktigaste ideologiska rådgivare, och Löfven har själv hänvisat till hans syn på SD som en källa till sin egen bild av partiet som fascistanstucket. Som här i en TV-intervju, där Löfven felaktigt kallar Arnstad ”historiker”: https://www.youtube.com/watch?v=sSiuBhk351E&fbclid=IwAR28RqLowRlbaKkx8a8dIZ3EZzfsPZwJEXMMoujrA02VwRxsHwDAGfjsJMQ

Det är alldeles uppenbart att Arnstads ande alltjämt svävar över Socialdemokraterna. På annat sätt kan man inte gärna tolka den senaste tidens stormflod av osakligt propagandistiska S-angrepp på SD med tal om sminkade grisar, krigsretorik (av ett slag som sossarna själva brukar excellera i) med mera. https://tommyhansson.wordpress.com/2021/02/10/peter-hultqvist-ett-snabbportratt-utan-smink/

Löfven har försvarat dessa påhopp och förutskickat att de kommer att fortsätta fram till valet 2022. Det är tänkt att sådan greuelpropaganda (se fotnot) skall skrämma de borgerliga partierna Moderaterna och Kristdemokraterna från att på något sätt samverka med SD i samband med det förestående valet. https://omni.se/lofven-forsvarar-sattacker-pa-sd-maste-ha-diskussion/a/2dmwm4

Det föreligger emellertid, som jag ser det, en uppenbar risk att Socialdemokraterna, och andra som ägnar sig åt liknande propaganda, skjuter sig själva i foten genom att grovt underskatta väljarna.

Författaren och debattören Henrik Arnstad är född i Uppsala 1967. Han är son till journalisten Lennart Arnstad (1939-2007), vilken påbörjade sin bana som volontär på Länstidningen i Södertälje. Han var bland annat verksam som utrikeskorrespondent för Expressen och Aftonbladet och skrev ofta om bostadsfrågor. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lennart_Arnstad

Fotnot: Greuelpropaganda är ursprungligen ett tyskt uttryck för skräck- och lögnpropaganda som är ämnad att ställa den som blir utsatt för den i dålig dager. https://sv.wikipedia.org/wiki/Greuelpropaganda

 

Peter Hultqvist: Ett snabbporträtt utan smink

10 februari, 2021

Peter Hultqvist ser nöjd ut sedan han av Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas 2015 utnämnts till kommendör av Palestinska förtjänstorden. Till vänster dåvarande utrikesministern Margot Wallström.

Försvarsminister Peter Hultqvist har av någon anledning bland icke-sossar haft rykte om sig att vara ”den gode socialdemokraten”. Det kan i någon mån bero på att han visat upp en försvarsvänlighet som har upplevts vara större än hos de flesta partikolleger, men också på Hultqvists framtoning som en rejäl karl med rejäl daladialekt.

Efter Hultqvists senaste bravader, med vilt sluggande mot Sverigedemokraterna i krönikor i Dala-Demokraten och i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson i SVTs nyhetsprogram Aktuellt den 9 februari 2021, torde emellertid försvarsministerns i mitt tycke helt oförtjänta rykte som god eller åtminstone acceptabel socialdemokrat vara ett minne blott.

Den 21 januari publicerades i Dala-Demokraten en krönika av Peter Hultqvist där denne gick till storms mot Sverigedemokraterna. Bland annat anmärkte han på SDs retorik i form av hänvisningar till strid och krig, något som Hultqvist påstod var hämtat från fascism och nazism. Han avfärdade också SD som ”högerextremister” som inte går att tämja.

Han passade också på att indirekt ge SD skulden för några huliganers inträngande i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari och raljerade över att ett par SD-företrädare velat se Donald Trump som fredspristagare. Vad som väckte störst uppmärksamhet i Hultqvists krönika var emellertid följande mening: ”Hur mycket man än sminkar en gris så är det en gris.” https://www.dalademokraten.se/artikel/peter-hultqvists-kronika-hogerextremismen-gar-inte-att-tamja

SDs Jimmie Åkesson blev inte Hultqvist svaret skyldig. Åkesson erinrade i Expressen om att försvarsministern kallat SD för ”grisar” och att partiet ”inte går att tämja”. Och ja, det måste anses vara övermåttan lågt att i en debatt benämna meningsmotståndare som djur som skall tämjas. Med tanke på Peter Hultqvists eget utseende borde han dessutom kanske ha valt ett annat djur än just gris.

”Alltså, det är så lågt och det är ett sådant uppskruvat tonläge”, framhöll Jimmie Åkesson, ”och vi är inte ens nära valrörelsen än.” Enligt SD-ledaren handlar Hultqvists och andra S-toppars retorik om att de inte vill prata om att vi har en skjutning om dagen, att vi har över 12 000 döda i covid-19 och att det i Sverige för närvarande råder elbrist på grund av en förfelad energipolitik. https://www.expressen.se/nyheter/jimmie-akesson-man-kallar-oss-for-grisar/

När vidare Hultqvist talar om SDs ”krigsretorik” tycks han lyckligt ovetande om att den socialistiska kampsång som han och flertalet andra socialdemokrater sjunger minst en gång om året – Internationalen – är fullproppad med martialiskt vapenskrammel.

Internationalen som traditionell allsång på sossekongress med Stefan Löfven i mitten: ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.”

Redan i första versen i den av Henrik Menander till svenska översatta sången heter det sålunda: ”Det dånar uti rättens krater, snart skall uppbrottets timma slå. Störtas skall det gamla snart i gruset, slav, stig upp för att slå dig fri.” I en senare vers läser vi: ”Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång, vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.” Refrängens bevingade ord icke att förglömma: ”Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är…”

Stå inte där och mumla – här är texten!

Hultqvist borde kanske också ha pluggat på vad hans egen partiledare, Stefan Löfven, förkunnat i icke-fredlig väg förliden tid. I en intervju inför det för S-partiet segerrika valet 2014 sade han således till SVT den 17 februari 2014: ”Jag kommer att kriga som om vi är på väg att förlora valet.”https://www.svt.se/nyheter/val2014/lofven-1

Också när det gäller den så kallade svenska modellen kan Löfven understundom känna sig motiverad att ta till krigsretorik. I ett tal i Bandhagen i södra Stockholm den 29 februari 2016 försäkrade han åhörarna: ”Därför blåser jag här och nu till strid om den svenska modellen” (som Löfven i meningen innan förklarat sig vara ”förbannat stolt” över). https://www.regeringen.se/tal/2016/02/tal-av-stefan-lofven-striden-om-den-svenska-modellen/

Peter Hultqvist föddes i Gävle på nyårsafton 1958 men växte upp i Stora Tuna socken i Borlänge kommun. Hans far var till yrket revisor medan modern kom till Sverige som finskt krigsbarn. 1975 gick han med i SSU Libertas i hemkommunen, där han längre fram i karriären var kommunalråd i 17 år. Som journalist var Hultqvist bland annat verksam vid Dala-Demokraten och Norrländska Socialdemokraten. 2006 valdes han in i riksdagen för Dalarna och 2014 utsågs han till försvarsminister i Löfvens decemberregering, en post han innehaft sedan dess. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Hultqvist

Vad som är anmärkningsvärt med Hultqvist och hans statsrådspost är att han inte fullgjort värnplikten, som var obligatorisk då han ryckte in som rekryt med befattningen skyttesoldat vid Dalregementet i Falun. När den blivande försvarsministern lämnade regementet efter 57 dagar berodde detta dock inte på att han var en samvetsöm vapenvägrare. Han och några andra nyinryckta strejkade som protest mot viss typ av tjänstgöring de inte uppskattade. https://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/hur-forsvarar-du-detta-ministern/

”Jag hamnade snett”, ursäktade sig Hultqvist senare, något som förefaller fullt trovärdigt med tanke på hans koleriska läggning. Hultqvist sökte efter att ha lämnat regementet vapenfri tjänst och hamnade efter en tid på en expeditionstjänst inom kriminalvården (själv föredrar han titulaturen ”utredare”).

Hultqvist är nu inte den förste av våra försvarsministrar som gjort vapenfri tjänst. Detsamma gäller exempelvis Sten Tolgfors (M), som var försvarsminister i alliansregeringen 2007-12. I Tolgfors fall rörde det sig om vapenvägran av religiösa skäl då han var medlem i Missionskyrkan. Han gick allmänt under öknamnet ”Tomhylsan”. Tolgfors ersattes som försvarsminister av Karin Enström (M). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/kallades-for-tomhylsan

Erik Nises (till höger) hade inga problem med att besegra Peter Hultqvist i kampen om att bli ordförande i S Borlänge.

Peter Hultqvist har länge varit anhängare av det så kallade Palestina. Vid sitt riksdagsinträde 2006 var han pådrivande vid bildandet av Svensk-palestinska parlamentariska föreningen och var dess ordförande tills han blev försvarsminister.

Hultqvist har flera gånger tagit upp Palestina-frågan i riksdagen. I interpellationen 2011/12:5, ”Erkännande av Palestina” riktad till utrikesminister Carl Bildt, argumenterade han att Sverige skulle erkänna ”Palestina” som självständig statsbildning. Flera år tidigare hade Hultqvist ställt en skriftlig fråga, 2006/07: 1080, ”Samarbete med Palestina” till Bildt. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/interpellation/erkannande-av-palestina_GZ105

2015 tilldelades så Peter Hultqvist av den Palestinska myndighetens ”president”, Mahmoud Abbas, den höga utmärkelsen Order of Merit som tack för sina exceptionella insatser till ”Palestinas” fromma. Hultqvist kommenterade: ”Hedrande. Jag har varit engagerad i Mellanöstern-frågan ända sedan SSU-tiden.” Olof Palme, upphovsmannen till socialdemokratins Israel-fientliga utrikespolitik, erhöll samma utmärkelse posthumt. https://www.dt.se/artikel/abbas-prisade-hultqvist

I hemstaden Borlänge är Peter Hultqvist inte särdeles populär ens bland ortens socialdemokrater. När han 2020 kandiderade till posten som ordförande i Borlänges socialdemokratiska förening gick det, trots att han var valberedningens kandidat, inte som han tänkt sig. Till ny ordförande valdes istället Erik Nises, tidigare presschef hos Stefan Löfven och i likhet med Hultqvist i grunden journalist, med röstsiffrorna 79-65. https://annonsbladet.com/erik-nises-valdes-till-ny-s-ordforande/

Framträdandet i SVT-debatten med Jimmie Åkesson torde effektivt ha avlivat myten om Peter Hultqvist som en sansad debattör. Istället fick TV-tittarna se en kolerisk man som, samtidigt som han läste innantill från en fusklapp, högröd i ansiktet skrek och gjorde obalanserade utfall mot den hela tiden kolugne SD-ledaren som Hultqvist sedan länge haft ett gott öga till.

Det är symptomatiskt för det mentala läget inom sosseriet och övrig vänster att Hultqvist fick motta taktfasta applåder och hurrarop från personer som den röda prästinnan Helle Klein och advokatsamfundets förra ordförande Anne Ramberg: tydligen skall SD skrikas ner – inte bemötas med sansade argument inom ramen för en anständig debatt.

Förtroendeligan: Kristersson i topp före Löfven och Åkesson, Sabuni i botten

29 januari, 2021

Partiledarförtroende SVT/Novus januari 2021.

I SVT/Novus undersökning vad avser sympatier för partiledarna är det så gott som dött lopp mellan Moderaternas Ulf Kristersson och Socialdemokraternas Stefan Löfven. M-ledaren har med 37 procent ett försprång på 1 procent före statsministern. Trea i förtroendeligan ligger Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson med 25 procent. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ulf-kristersson-m-toppar-fortroendeligan-i-ny-undersokning

Novus VD Torbjörn Sjöström kommenterar resultaten för M- respektive S-ledaren på följande sätt: ”Skillnaden ligger inom den statistiska felmarginalen, så man kan verkligen säga att de slåss om förstaplatsen.”

Dock visar sympatierna för Kristersson en svagt uppåtgående tendens med en ökning om 1 procentenhet sedan förra mätningen. Detta medan sympatierna för Löfven tenderar att vika något med en minskning på 1 procentenhet.

Samtidigt noteras också en nedgång i de positiva omdömena om statsministerns sätt att hantera Kina-pandemin: 37 procent anser att han hanterat pandemin i huvudsak dåligt medan endast 26 procent tycker att han hanterat samma pandemi i huvudsak bra.

Minskat stöd för Löfvens sätt att hantera Kina-smittan.

Kristdemokraternas ledare Ebba Busch placerar sig på fjärde plats i förtroendeligan och får 24 procent. Det är en nedgång med 2 procentenheter sedan förra mätningen och ytterligare ett tecken på att sympatierna för hennes ledarskap är i dalande. Något som också gjort att sympatierna för hennes parti sjunkit ned under femprocentsstrecket i ett par mätningar under senare tid.

Centerns Annie Lööf noterar samma procentsiffra som Busch men ökar lika mycket som Busch minskar sedan den föregående förtroendeundersökningen. Det märkliga med C är ju att dess väljare, av opinionssiffrorna att döma, inte tycks bry sig det minsta om alla pedofil- och övergreppsskandaler – minst ett tiotal under senare tid – som härjat inom partiet.

Lööf personligen klarar sig undan med ett tandrikt leende, genomträngande blick och trygg småländsk dialekt.

Vänsterpartiet har i opinionsmätningarna legat kvar på samma nivå som under den förre ledaren Jonas Sjöstedt. Däremot har hans efterträdare, Nooshi Dadgostar, ännu inte lyckats uppbåda tillnärmelsevis samma personliga stöd som kom den populäre Sjöstedt till del. 14 procent är dock en liten uppgång avseende förtroende för Dadgostar.

I botten av förtroendeligan hittar vi som vanligt Miljöpartiets Per Bolund och Isabella Lövin samt Liberalernas Nyamko Sabuni.

 

Juholt varnade för en annalkande diktatur

25 januari, 2021

Håkan Juholt, 58, var Sveriges ambassadör i Reykjavik 2017-20.

Håkan Juholt var Socialdemokraternas partiledare under tio månader 2011-12. Han tvingades avgå under förödmjukande former efter flera skandaler varav de avgörande var av ekonomisk natur. 2017-20 var han Sveriges ambassadör på Island och är sedan september 2020 ambassadör i Sydafrika.

Det fanns förvisso ett och annat att kritisera hos Håkan Juholt. Jag gjorde det själv, bland annat i detta blogginlägg där jag kallar honom både ”skojare” och ”idiot”. Hårda ord, kanske, men det var så jag upplevde honom då: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/12/juholt-inte-bara-skojare-utan-ocksa-idiot/

Med det här inlägget vill jag ge Håkan Juholt en senkommen men dock upprättelse. Det beror på att jag helt nyligen av en händelse fick syn på en kort intervjutext i tidningen Dagens Industri den 16 oktober 2017, där Juholt förutspår att Sverige på sikt kommer att avveckla demokratin. https://www.di.se/nyheter/hakan-juholt-vi-haller-pa-att-avveckla-demokratin/

Juholt citeras i artikeln: ”Hur gammal är din son? Fyra? När han är gammal kommer han inte att leva i en demokrati utan i en teknokrati, eller en diktatur. Det är så in i helvete sorgligt. Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin.”

Den förre sosseledaren fyller på: ”Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter oss styras av medborgarnas värderingar.” Demokratin ”glider oss ur händerna”, menar Juholt och pekar på det faktum att partierna har svårt att hitta personer som vill kandidera till offentliga uppdrag.

Håkan Juholt yttrade dessa ord när han nyligen avslutat sitt riksdagsuppdrag och inte längre riskerade att bli utsparkad ur riksdagen och/eller socialdemokratin. Han tyckte att han kunde tala ut och det gjorde han med besked. Jag instämmer i Juholts farhågor men med den skillnaden, att jag tror att den hotande diktaturen kommer att te sig annorlunda.

Jag tror inte heller mycket på stridvagnarna på Sergels torg eller andra platser förutsatt att vi inte får en rysk invasion på halsen, något som inte helt kan uteslutas. Det är dock knappast teknokraterna och tjänstemännen som kommer att bestämma över oss utan – precis som förut – politikerna.

Intrånget i kongressen har tagits som intäkt för att censurera Trump-anhängare och konservativa.

Vi kan se klara tecken på detta i dessa tider, då framförallt S-politiker tar Trump-anhängares intrång i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari som intäkt för att inte bara trumpister utan även konservativa i stort hyser förgripliga åsikter vilka bör stoppas genom censur och deplattformering.

Statsminister Stefan Löfven hävdade i årets första riksdagsdebatt att det inte finns någon absolut rätt att ”häva ur sig vad som helst” på sociala medier och efterlyste tvingande diktat från EU. Enligt Mattias Lindberg, en borgerlig debattören och krönikör i nättidningen Bulletin, använder sig Socialdemokraterna  av en strategi man brukar se prov på i diktaturstater.

”Ett av kännetecknen för ett land med auktoritära tendenser”, konstaterar Lindberg i ett debattinlägg i Expressen den 23 januari 2021, ”är att den politiska oppositionen inte ses som legitim. Ledande socialdemokrater ägnar sig i detta nu åt att försöka detsamma i Sverige.” https://www.expressen.se/debatt/s-anvander-en-strategi-vi-brukar-se-i-diktaturer/

Som när justitieminister Morgan Johansson hävdar att Moderaterna söker ”gripa makten” med hjälp av Sverigedemokraterna. Eller som när energiminister Anders Ygeman, utan att bli ifrågasatt av moderatorn, i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson i SVT i det närmaste anklagar Åkesson och SD för att ha stormat Capitolium.

Håkan Juholt, som föddes i Oskarshamn 1962, verkar klara sig bättre som diplomat än som politiker. Som tack för sin gärning som Sveriges ambassadör på Island fick han av den isländska regeringen mottaga storkorset av den isländska Falkorden och nu återfinns han alltså i Pretoria i Sydafrika. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5kan_Juholt

 

 

Cancel culture och deplattformering i censurivrarnas tjänst

22 januari, 2021

En mycket oroande tendens i den aktuella samhällsutvecklingen är att allt fler aktörer i politik och media tycks ta turbulensen i samband med mobbens inträngande i kongressbyggnaden i Washington, D. C. som intäkt för införande av ökad censur.

Detta framgick inte minst av statsminister Stefan Löfvens (S) resonemang i årets första partiledardebatt i riksdagen. Löfven varnade för utvecklingen i USA och menade att det behövs en ny reglering orkestrerad av EU av media på Internet: ”Det kan inte vara en mänsklig rättighet att jag ska få häva ur mig vad som helst i sociala medier.” https://www.europaportalen.se/2021/01/lofven-kraver-eu-ordning-i-sociala-medier

Jimmie Åkesson (SD) tog itu med Stefan Löfvens (S) censurivranden.

Problemet med Löfvens resonemang är bara vem som avgör vad som är olämpligt att ”häva ur sig” och vad som bedöms förenligt med den grundlagsfästa yttrandefriheten. Det var också med all rätt Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson invände: ”I dag har vi en situation med IT-jättar som tar sig rätten att begränsa människors yttrandefrihet, stänga av människor som har misshagliga uppfattningar.”

I USA har det gått så långt att sociala media av typ Twitter och Instagram släckt ner den folkvalde presidentens, Donald Trumps, konton och inte bara det: konton för en lång rad andra konservativa företrädare, som till exempel den förre Trump-medarbetaren Steve Bannon, har raderats.

Den här utvecklingen påbörjades långt innan en mobb trängde in i kongressbyggnaden i Washington, D. C. Denna djupt beklagliga händelse, som jag tar största tänkbara avstånd från, blev dock ytterligare ett incitament för det fria ordets motståndare inom USA, EU och på andra ställen att gå vidare i sina censursträvanden.

Angreppen på yttrandefriheten, nödtorftigt maskerade som något slags omtanke om sanning och rätt, är en bekräftelse på det hot mot demokratin och dess värden som den så kallade cancel culture utgör. Den tongivande politiska korrekthetens företrädare inom vänstern är inte tillfreds med att bemöta motståndarna till höger enbart med argument – misshagliga yttranden ska stoppas och de som torgför dem ska tas heder och ära av.

En i detta sammanhang ofta använd teknik är deplattformering. Personer som ogillar vissa inlägg på exempelvis Twitter, Google eller Facebook anmäler sådana inlägg i syfte att få individerna bakom dem att bli avstängda – helst på permanent basis. Ett färskt svenskt exempel på detta var avstängningen av webb-TV-kanalen Swebb-TV som ofta gav utrymme åt politiskt inkorrekta aktörer.

Yttrandefriheten har blivit en fråga om att yttra sig på rätt eller fel sätt: de som uttrycker ”fel” åsikter och synpunkter kan i värsta fall förvänta sig inte bara motargument – något som givetvis är fullt acceptabelt – utan också att utestängas eller kraftigt begränsas i sin offentliga verksamhet.

Voltaire – Francois-Marie Arouet (1694-1778).

Den franske filosofen Voltaires (Francois-Marie Arouet, 1694-1778) attityder sammanfattades en gång av författarinnan Evelyn Beatrice Hall på följande sätt: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.”

Frågan är om dagens censurivrare på vänsterkanten ens hört talas om Voltaire. De bekänner sig snarast till devisen, för att travestera det Voltaire tillskrivna yttrandet: ”Jag håller inte med om vad du säger, och jag är beredd att gå i döden för att kunna hindra dig från att säga det.”

Fotnot: Inlägget är en lätt reviderad variant av en debattartikel som var införd i Länstidningen, Södertälje den 22 januari 2021.