”SD skär som en rakkniv genom opinionen”

Aftonbladets krönikör Lena Mellin känner sig skrämd efter att ha tagit del av AB/Inizios opinionsmätning som visar, att SD dominerar tre politiska sakfrågor.

Enligt en av Aftonbladet/Inizio nyligen genomförd opinionsmätning har Sverigedemokraterna (SD) bäst politik i tre sakfrågor: flykting- och invandringspolitik, äldreomsorg samt försvarspolitik.

Den politiskt etablerade ”sanningen” har ju hittills varit att SDs enda ”riktiga” fråga varit invandringen, det vill säga att minska denna. Nu visar det sig att väljarna insett att riktigt så förhåller det sig inte. Detta föranleder Aftonbladets krönikör Lena Mellin att den 4 januari uttrycka följande: ”SD är inte längre ett enfrågeparti, om någon trodde det.

Vidare framhåller Mellin: ”Sverigedemokraterna skär som en rakkniv genom opinionen.” Detta är dock alls icke något som tilltalar Lena Mellin, som menar att det Sverige-vänliga alternativets frammarsch kan leda till en ”ganska farlig situation”:

Det här är den mest skrämmande opinionsmätning jag har läst i hela mitt liv. Den visar med vilken styrka, bredd och omfattning som Sverigedemokraterna tar plats i den svenska opinionen. De föser med obönhörlig kraft de andra partierna mot politikens utmarker.http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/p2oL1/aftonbladet-inizio-sd-vinner-fraga-efter-fraga

Widar Andersson, tidningschef på Folkbladet, uppmanar övriga partier att ”mogna på sig”.

Även Widar Andersson, tidningschef och ledarskribent på Folkbladet i Norrköping – vilken till skillnad från Lena Mellin ofta skriver vettiga saker – inser i ett inlägg den 5 januari att AB/Inizio-mätningen kan vara illavarslande för övriga partier. Socialdemokraterna och Moderaterna, de två största partierna i flertalet opinionsmätningar, har enligt Andersson anledning ändra sin hittillsvarande schablonmässigt falska syn på SD:

Jimmie Åkesson lär snart leda Sveriges största parti. Socialdemokraterna kan naturligtvis även fortsättningsvis välja att betrakta SD:s framgångar som ett uttryck för tilltagande nyfascism, rasism och nazism i Sverige. Eller så mognar de på sig och börjar ägna sig åt riktig politik i stället. http://www.folkbladet.se/opinion/akesson-ar-nog-snart-storst-om4446567.aspx

Det beprövade uttrycket ”för sent skall syndaren vakna” kan med fördel tillämpas här. Tesen om SD som ”enfrågeparti” har länge varit så rutinmässigt godtagen bland övriga partier och flertalet politiska bedömare att få, om ens några, på allvar vågat sig på att ifrågasätta den.

AB/Inizio-undersökningen visar emellertid att alltfler väljare genomskådat tesens ihålighet. Själv skrev jag i ett blogginlägg redan i maj 2009, således halvtannat år innan SD invaldes i Sveriges riksdag: ”De som tillåter sig förmoda att SD är ett ’enfrågeparti’ (invandring) kommer dessutom att bli besvikna – för tillfället jobbas det frenetiskt i olika arbetsgrupper inom SD för att utforma en heltäckande partiplattform”.

Flertalet väljare uppfattar SDs försvarspolitik som ledande i Sverige. På bilden Södra skånska regementet P7 uppställt på Revingehed.

Själv ingick jag vid denna tid i den arbetsgrupp som hade till uppgift att utforma SDs försvarspolitik – just försvarsfrågan var för övrigt det viktigaste skälet till att jag blev medlem i partiet i februari 2008 –  och gläder mig därför särskilt  åt att merparten väljare närmare åtta år efter det att jag skrev min bloggtext betraktar den försvarspolitik jag i någon ringa mån var med om att jobba fram fram som landets bästa. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/09/sd-vaxer-desperationen-okar/

Andra medlemmar i försvarsarbetsgruppen var Krister Maconi, Stellan Bojerud och Bertil Malmberg.

Om fler hade läst min blogg hade chocken över bredden och omfattningen i Sverigedemokraternas politik inte behövt bli så stor hos exempelvis Lena Mellin. Här i Södertälje, där jag är verksam som kommunalpolitiker, bekräftar mångfalden i alla de motioner SDs fullmäktigegrupp lagt fram sedan 2010 AB/Inizio-undersökningens bild av SD som ett parti som på ett seriöst sätt tar ställning i alla förekommande politikområden.

Det är svårt med ironi…

 ”Fridsfurste” med skavanker…

Det är ett känt faktum att ironi och sarkasm går dåligt eller inte alls ihop med partipolitik. Antingen förstås det inte eller så misstolkas det medvetet. Här följer några exempel.

Det klassiska exemplet härpå torde vara den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Brandt (1884-1955) från Borrby i Kristianstads län, som i januari 1939 nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris. I ett brev till den norska nobelpriskommittén skrev han bland annat:

Till Det Norske Stortings Nobelkomité /sic!/

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoners uppfattning framför varje man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse /…/ Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.”

Bakgrunden till prästsonen Brandts smörande för Hitler var, att tolv svenska riksdagsledamöter och säkerligen ett ytterligare antal naiva människor på fullaste allvar nominerat den brittiske premiärministern Neville Chamberlain till Nobels fredspris.

 Chamberlain viftar med papperet som skulle garantera ”fred i vår tid”.

Denne hade på hösten året innan återvänt från tyska München och på flygplatsen viftat med den så kallade Münchenöverenskommelsen, där bland andra statsmän Adolf Hitler placerat sin namnunderskrift och därmed – så trodde i alla fall den olycksalige Chamberlain – garanterat ”Peace in our time” (fred i vår tid).

Brandt var dock en övertygad antinazist, vilket han demonstrerat såväl före som efter sin säregna fredsprisnominering av dåtidens värste krigshetsare och internationelle buse alla kategorier. Han blev därför ursinnig över Chamberlains kriminella godtrogenhet – därav den ironiska/sarkastiska nomineringen av Hitler.

Ironin har emellertid misstolkats och i stället tagits som intäkt för att en hög socialdemokratisk politiker verkligen stödde Hitler. Så skedde i så gott som alla samtida tidningar med undantag för den konsekvent antinazistiska Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning under Torgny Segersteds redaktörsskap, som genast fattade galoppen. Brandt själv blev förbluffad över reaktionerna – han hade uppenbarligen överskattat den allmänna förmågan att förstå sig på ironi. Följdriktigt drog han tillbaka sin nominering bara några dagar efter det att den lämnats in.

Erik Brandt hade blivit riksdagsledamot 1938 och ställde inte upp för omval när hans mandat löpte ut 1943. Till yrket folkskoleinspektör kvarstod han emellertid som landstingsman till 1950. Han avled i Stora Tuna i Dalarna 1955.

Riksdagsman Brandt hade alltså som kämpande antinazist fullständigt rent mjöl i påsen. Onekligen tragiskt då att just han hängts ut som exempel på socialdemokratisk nazisympatisör. Eljest fanns det rätt gott som sådana i såväl sosseriet som andra partier, särskilt innan kriget bröt ut med ”fridsfursten” Hitlers överfall på Polen den 1 september 1939 och fram till att det började gå illa för Tyskland i kriget runt 1943.

Mer om denna historia via denna länk:

http://bengt_nilsson.tripod.com/Historia/brandt.htm

Dessvärre fortsätter folk att tro på äktheten i Erik Brandts Hitler-sympatier närmare 80 år efter hans beryktade nominering. Exempelvis den vanligtvis läsvärda Petterssons blogg borde veta bättre än så här (men ta gärna del av bloggarens övriga exempel på sossarnas faiblesse för ting som rashygien och liknande):

http://petterssonsblogg.se/2014/06/03/socialdemokrat-nominerade-hitler-till-nobels-fredspris/

Nu till mina övriga exempel på vådan av ironi i politiken.

Inför valet 2010 föreläste Stellan Bojerud (1944-2015) inför medlemmar i SD Stockholms län om vad som förväntades av en politiker. Bojerud, en välkänd före detta yrkesofficer, försvarsdebattör, historisk skribent och tidigare politiker för Moderaterna, förmanade bland annat oss närvarande att inte försöka oss på att vara ironiska eller humoristiska. Ironi och humor, förklarade Bojerud, är det nämligen många som inte uppfattar utan tolkar ironin/humorn efter bokstaven.

Bojerud blev sedan invald som ersättare i Sveriges riksdag för Sverigedemokraterna. Personligen tycker jag att han med sin ganska imponerande meritlista hamnade alldeles för långt ner på kandidatlistan till riksdagen. Dessvärre tycktes Stellan sedan ha glömt bort sitt eget råd om att inte vara ironiska till oss andra som kandiderade i 2010 års val.

 Stellan Bojerud levde inte som han lärde.

I ett kommentatorsfält på nätet skrev han i december 2013 bland annat: ”Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska /sic!/ En utlandsadopterad dotter som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn /…/ Nu gift med Manora från Laos /…/ Men jag är rasist” https://sdkuriren.se/aftonbladet-gor-karlek-till-hat/

Envar med normal fattningsförmåga inser naturligtvis att detta är skrivet med ironi kombinerat med sarkasm. Detta för att förlöjliga sådana som anklagat Stellan Bojerud för att vara rasist. Detta inses givetvis också av slaskblaskan Aftonbladet. Ändå tar tidningen fasta på början och slutet av Bojeruds inlägg och skriver i rubriken: ”SD-riksdagsman: ‘Jag är en stolt rasist’.” Det är här fråga om ren illvilja.

I någon mån får dock Bojerud skylla sig själv. Han visste att det är vanskligt att använda ironi och sarkasm i partipolitiken – och själv strängeligen avrått andra från att använda detta – eftersom det så lätt kan misstolkas och motståndarna tar varje chans till karaktärsmord och smutskastning.

Också den kände sverigedemokraten Linus Bylund, riksdagsledamot sedan valet 2014, har råkat ut för Aftonbladets illvilja. När Linus yngsta dotter skulle fira Lucia på sitt dagis 2012 twittrade han: ”Yngsta ska på nån KKK-pryl på dagis.” Given rubrik i AB: ”SD-topp jämför Lucia på dagis med Ku Klux Klan.” Naturligtvis borde även Bylund ha vetat bättre.

Övergrepp av det här slaget är väl närmast slask- och skandalpressens livsluft. Det har dock betalat sig dåligt i längden eftersom sanningen alltid kommer fram förr eller senare, och i dag befinner sig den här sortens skrupelfria media i kris med raskt fallande upplagor. Hut går hem.

Vem som tilldelades Nobels fredspris 1939? Ingen alls. Priset delades av lätt insedda skäl inte ut under krigsåren 1939-43. 1944 mottogs det av Internationella röda kors-kommittén.

Gerontokrati eller ungdomsvälde?

http://www.youtube.com/watch?v=19SbkXCWfuw

Länken ovan går till låten ”Så gick det till när farfar var ung” exekverad av ”vikingarockarna” Ultima Thule med bidrag av Eddie Meduza. Jag tycker det kan vara en lämplig inledning på en liten betraktelse om ungdom contra ålderdom i politiken.

Själv fyller jag 62 år i november och har således åldern inne för att bli farfar eller morfar. När jag talar med äldre personer händer det att jag blir kallad ”unga pojken”. Det sägs att dagens svenskar blir äldre och äldre och att hälften av de barn som föds i dag kommer att bli 100 år gamla. Det må vara hur det vill med den saken. Dyrkan av det ungdomliga är fortfarande påtaglig i vårt samhälle.

William Petzäll (1988-2012).

Detta gäller icke minst i politiken. När Sverigedemokraternas (SD) riksdagslista skulle snickras ihop till valet 2010 fanns det några av kandidaterna som bara var litet över 20 år gamla och som dessutom åtnjöt förmånen av att ha ett tämligen fördelaktigt yttre. Jag anser att detta var olyckligt, eftersom en person som ännu inte fyllt 25 i blott sällsynta fall besitter den livserfarenhet och mognad som krävs för att ta säte och stämma i Sveriges riksdag. Ett fräscht/ungdomligt utseende kan enligt min enkla mening i sig aldrig få tillåtas vara en politisk merit.

Ett tragiskt exempel härvidlag var William Petzäll (1988-2012), som endast var 22 år fyllda när han 2010 invaldes i riksdagen. Nog för att William var försigkommen och begåvad, därtill en utmärkt talare, men riksdagsinträdet blev helt enkelt för mycket för honom, särskilt med tanke på de missbruksproblem som borde ha varit ganska uppenbara för hans politiska omgivning redan före katastrofen. Om William hade fått stå på tillväxt i alla fall fyra år till tror jag han hade varit i livet i dag och i bästa fall kvitt sina drogrelaterade problem.

Anton Abele (född 1992).

Nu är ju inte SD enda syndaren när det gäller att skylta med överdrivet ungdomliga ansikten. Värst härvidlag är Moderaterna: när Anton Abele, född 1992, invaldes i riksdagen vid förra valet blev han den yngsta riksdagsledamoten genom tiderna. Senare utsågs han till yttermera visso till statsrådsersättare för kulturminister Lena Liljeroth Adelsohn. Det är förstås möjligt att unge Anton är osedvanligt mogen för sin ålder.

Ett historiskt exempel på en ovanligt brådmogen politiker var William Pitt den yngre (1759-1806), som blev engelsk premiärminister första gången 1783 vid endast 24 års ålder. Han hade det dock väl förspänt på fädernet, då även hans far med samma namn (William Pitt den äldre) var premiärminister på sin tid.

William Pitt den yngre (1759-1806).

Om SD skall dessutom sägas att man på valbar plats riksdagslistan hade namn som Tony Wiklander (född 1939), Sten Andersson (1943-2010)), Stellan Bojerud (1944) och Jonas Åkerlund (1949). Riksdagens äldsta ledamot är för övrigt folkpartisten Barbro Westerholm som är född 1933 och således fyllde 80 år den 16 juni.

Att hög ålder inte behöver utgöra något hinder för politiker i hög position demonstrerade Kinas Deng Xiaoping (1904-97) som satt vid rikets roder vid fyllda 90. I Orienten medför framskriden ålder hög status och respekt enligt de gamla konfucianska principerna. Ibland kan man här verkligen tala om gerontokrati (åldringsvälde).

Det råder med andra ord en betydande spännvidd vad gäller åldern i Sveriges riksdag. Rent tekniskt skulle Anton Abele kunna vara barnbarnsbarn till Barbro Westerholm. Och det är givetvis bra att olika generationer finns representerade i den högsta lagstiftande församlingen. Förhoppningsvis kan de äldre ”ringrävarna” lotsa fram de yngre förmågorna på ett väl avvägt sätt.

Detta kräver dock att de yngre är beredda att lyssna till råd av äldre och hoppeligen visare personer, vilket möjligen ej alltid är fallet.

Tony Wiklander, född 1939, nestor i SDs riksdagsgrupp.

Så vad blir svaret på frågan – är  gerontokrati ellet ungdomsvälde lyckligast för ett givet samhälle? Det ganska självklara svaret är: ingetdera. Enligt min föga originella uppfattning är det de mest kompetenta och kapabla politikerna som bör styra. Vare sig de är 20 eller 90.

Förutsättningen är givetvis att vederbörande har de erfarenheter och kunskaper samt alla själsliga och kroppsliga färdigheter som krävs för att de på ett framgångsrikt sätt skall kunna ta sig an det jobb de valts att utföra. Det är ju långt ifrån alldeles säkert att vare sig 20- eller 90-åringen besitter samtliga dessa egenskaper. Personligen ser jag dock hellre litet äldre och därmed erfarnare personer på ansvarfulla poster än spolingar och flicksnärtor som valts  främst på grund av ungdom och utseende.

Riksdagsman (M) skämtar smaklöst om kvinnoöverfall

Nyligen överfölls och rånades en gravid kvinna med barnvagn av tre män i stockholmsförorten Tensta. Kvinnan sparkades i magen och barnvagnen med hennes barn i vältes omkull. Hon hjälptes till sjukhus av polis. Det signalement av den aktive mannen hon enligt Expressen gav till polisen (innan tidningen plockade bort artikeln på nätet) var att han var kort samt mörkhyad.

Det råa överfallet har med rätta upprört många oavsett politisk uppfattning. En av dem som reagerat är riksdagsledamoten Lars Beckman, född 1967, invald i Gävleborgs läns valkrets 2010. Han har skrivit följande på Twitter:

Vad är det för fega kräk som angriper en kvinna med barnvagn? Hade de järnrör?

Lars Beckman pajasskämtar om kvinnoöverfall.

Som alla vet är ”järnrör” numera i vulgärpropagandan synonymt med Sverigedemokraterna (SD). Beckman söker alltså antyda att det var SD-aktivister som brutalt överföll och rånade kvinnan, som chockades svårt av händelsen. Själv spelar Beckman oförstående när han på Twitter tas i upptuktelse av Stellan Bojerud (SD) som påpekar, att så fort ordet ”järnrör” nämns nu för tiden så är detta synonymt med SD. Beckman:

aha – så du kopplar ihop järnrör med sd. Gör du det mellan helrör och sd också?

Bojerud blev inte svaret skyldig: ”Du är ledamot av Sveriges Riksdag! Var värdig o sök inte clownaktiga lustigheter. Sagt i all välmening.”

Jag skulle tro att den artigheten är bortkastad på en pajas som Lars Beckman, som inte tvekar att på ett vulgärt sätt plocka vad han tror är partipolitiska skämtpoäng på ett rått kvinnoöverfall. Tyvärr lär det inte finnas stort hopp om att de ack så ”nya moderaterna” – Jarl Hjalmarson och Gösta Bohman gråter förvisso i sin himmel – följer SDs exempel och kastar ut riksdagsledamöter som uppträtt olämpligt.

Jag har tidigare aldrig hört talas om denne Beckman, som vid sidan av riksdagsuppdraget lär sälja swimmingpooler. Mer än att har twittrat om hur mycket Cola han dricker och att det äntligen är dags för ”Sommarkrysset” i TV. Av ovanstående inlägg att döma skulle man kunna tro att han konsumerat ett helt annat slags cola (eller ”coke”) än det som finns i flytande form.

Så är det nog troligen ändå inte. Lars Beckman är sannolikt helt enkelt så här tölpaktig. Man kan undra vad hans partikamrater tycker.

Dispatch International: ett salt i samhällsdebatten

Dispatch och dess chefredaktör Ingrid Carlqvist: ett välbehövligt salt i samhällsdebatten.

I egenskap av chefredaktör för SD-Kuriren skrev jag i anslutning  till tidningens senaste nummer ett brev till läsarna, där jag förklarade varför den nya tidningen Dispatch Internationals svenska upplaga distribuerades med det aktuella utskicket. Bland annat förklarade jag att SD-Kuriren och Sverigedemokraterna inte nödvändigtvis stöder allt som står i Dispatch men ändå menade att tidningen är viktig ur ett yttrandefrihetsperspektiv.

Dispatch, utgiven av Tryckfrihetssällskapet med Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard som svensk respektive dansk chefredaktör, har upprört olika aktörer i det ängsligt politiskt korrekta segmentet. Icke minst den beryktade publikationen Expo som alltid när den tar upp ämnet Dispatch skriver att det är en ”rasistisk” tidning. Precis som om just Expo är rätt instans att komma med en sådan kritik.

Tobias Hübinette – rasist och akademiker samt en av Expos grundare.

En av dem som var med och grundade Expo var sålunda Tobias Hübinette, som torde vara en av de absolut värsta rasister som uppträtt i den svenska samhällsdebatten i modern tid och dessutom en brottsdömd person med en dokumenterad benägenhet för både politiskt och annat våld. Hübinette är en adopterad sydkorean vars koreanska namn är Lee Sam-dol. Han tillhörde det vänsterextrema gänget kring trotskisten och gerillaromantikern  Stieg Larsson och var verksam på tidningen 1994-98.

I ett av sina mest uppmärksammade utspel – i tidningen Creol 1996 – skrev Hübinette:

Att känna eller t. o. m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!

Jag har skrivit om den ökände rasisten Hübinette tidigare i min blogg, och i Dispatch den 10 januari 2013 presenterar även chefredaktör Ingrid Carlqvist denne under den fullt adekvata rubriceringen ”Expo jagar rasister – men glömmer sina egna”.

Trotskisten Stieg Larsson: numera helgonförklarad Expo-grundare.

Tro nu inte att Tobias Hübinette fått lida nämnvärt för sina häpnadsväckande rasistiska floskler. Han tvingades visserligen lämna en tjänst vid Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet för några år sedan till följd av sina våldsamma utfall mot vita män. Det dröjde dock inte länge innan han dök upp som docent i något som kallas ”interkulturell pedagogik” vid Mångkulturellt Centrum i Botkyrka och som lektor vid Södertörns högskola i Flemingsberg.

I Sverige är det nämligen så att man kan vara hur rasistisk som helst om man bara riktar sina fördomar mot etniskt vita personer och/eller grupper. Lagparagrafen om ”hets mot folkgrupp” gäller inte etniska svenskar. Däremot krävs det inte mycket innan man blir bildligt talat rullad i tjära och fjädrar av PK-etablissemanget med det ylande vänsterbladet Expo i täten.

Orsaken till att Dispatch International nu hängs ut så envetet är att tidningen ägnar rätt mycket utrymme åt att belysa skilda aspekter av islamismen samt den muslimska invandringen till Sverige, Danmark och andra västländer. I en artikel hävdade en skribent att en orsak till den så kallade fördumningen av västerlandet (eller ”nord”) var invandringen av lågintelligenta personer från ”syd” och det har naturligtvis Expo tagit fasta på i sin hysteriska häxjakt på ”rasister”.

Jag skulle aldrig ha skrivit så själv och tror dessutom inte det är sant. Fördumningen av västerlandet har i mina ögon helt andra orsaker och får nog helt lastas på infödda PK-lobbyister och skrällande åsiktsmegafoner på företrädesvis vänsterkanten i förening med – när det gäller fallet Sverige – svenskens typiska ovilja att diskutera kontroversiella ämnen.

Islamismen med dess dokumenterade strävan efter världsherravälde tillhör de ämnen som kommer till belysning i Dispatch International.

Dessutom vet jag inte om det är speciellt ointelligent att ta sig från låt oss säga Somalia till något av de nordiska länderna, eftersom man lärt sig från släktingar som gjort resan tidigare att det går utmärkt väl att leva på social- och allehanda andra bidrag samtidigt som man upprätthåller sin livsstil från hemlandet med exempelvis kat-konsumtion och stöd till terrorister. Därmed inte sagt att sådant gäller alla invandrare från Somalia och/eller andra länder, långt därifrån.

Så visst har i alla fall ovan nämnda och utan tvekan mindre välbetänkta yttrande luftats i Dispatch. Däri har Expo rätt. Det innebär dock inte alls att man utan vidare kan avfärda denna publikation som ”rasistisk” i dess helhet. I tidningen tas upp ett brett spektrum av ämnen – från halalslaktat kött på svenska tallrikar till hetsen mot Israel från antisemitiskt håll. I senaste numret fanns även en läsvärd artikel om Sveriges försvar av riksdagsman Stellan Bojerud (SD). Själv är jag nybliven prenumerant och så här långt klart nöjd med tidningen.

Rasistisk? Glöm det. Det är bara amsagor från en obskyr men av obegriplig anledning uppburen tidning som heter Expo, vars affärsidé är att kasta så mycket dynga på Sverigedemokraterna som möjligt och som gör det med en skenhelighet som får de helvetespredikande penningpastorerna i USA att framstå som ärligheten själv. Dessutom är tidningens artiklar ofta slafsigt skrivna och felstavade.

Mikael Jalving ger en kritisk bild av Sverige i sin bok Absolut Sverige.

Jag läser för tillfället den danske historikern, författaren och samhällskommentatorn Mikael Jalvings bok Absolut Sverige (LTD förlag 2012) vilken onekligen ger ett intressant perspektiv på skillnaden mellan Sverige och Danmark. Denna kan sammanfattas med ett citat från ett av bokens försättsblad där författaren återger ett citat från Hans Hauge, filosofie doktor och lektor vid Nordiska Institutet vid Aarhus universitetet:

Danskarna tror de kan tala bort problemen. Svenskarna tror de kan tiga ihjäl problemen. Då välfärdsstaten växte fram efter andra världskriget bestämde sig de vanliga svenskarna för en sak: Att aldrig diskutera politik.

Därav den i mitt och förmodligen också i Jalvings tycke ohälsosamma konsensus, som präglar så mycket i den svenska så kallade debatten, där icke minst etnicitet och invandring är tabubelagda ämnen om man skulle råka ha kritiska synpunkter. Då går drevet och då hojtas det om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” i alla tänkbara och otänkbara tonarter.

Jag vill varmt rekommendera Mikael Jalvings bok och jag vill även lägga ett gott ord för Dispatch International som berikar och utgör ett välbehövligt salt i vår samhällsdebatt. Att tidningen därtill tar ut svängarna ordentligt gör den inte mindre tilltalande enligt mitt sätt att se, snarare tvärtom. Allt håller jag som sagt inte med om – men säg den tidning man kan göra det med!

Prenumerera kan man göra här:

subscribe@d-intl.com

Petzäll och hans demoner

William Petzäll på riksdagsbänken. Men riksdagen är nog inte den bästa platsen för den som vill vara en nykter missbrukare.

Låt mig till en början klargöra att jag inte har något emot William Petzäll. Ärligt talat så känner jag honom inte tillräckligt mycket för att vara vare sig särskilt mycket emot eller särskilt mycket för honom. Dock vill jag honom väl.

Första gången jag stötte ihop med William Petzäll var under en rökpaus utanför en restuarang på Södermalm i Stockholm, där det hölls valvaka i samband med EU-valet i början av juni 2009. Han framstod då för mig som en artig, trevlig och begåvad ung man. Jag förstod att han i Sverigedemokraternas innersta kretsar ansågs vara ett stort framtidslöfte.

Det intrycket bekräftades naturligtvis av det faktum, att han sattes på valbar plats på den riksdagslista som valberedningen med Michael Rosenberg som ordförande producerade förra våren samt att han även utsågs till ordförande i Sverigedemokratisk ungdom (SDU) efter Erik Almqvist.

Att William Petzäll blev ny SDU-ordförande kan jag förstå, jag vill minnas att han redan var vice ordförande när så skedde. Däremot reagerade jag direkt när han placerades högt upp på riksdagslistan. Duktig och lovande, visst – men riksdagsman? Vid 22 års ålder kan man enligt min mening omöjligt ha den livserfarenhet och självdistans som faktiskt krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att representera såväl sitt parti som uppemot en halv miljon människor i Sveriges riksdag.

Det är lätt att vara efterklok med facit i hand. Men i stället för att kastas huvudstupa in i krävande rikspolitik i så unga år borde William ha fått stå på tillväxt till nästa val. Det tyckte jag när riksdagslistan presenterades våren 2010 och det tycker jag fortfarande. Att jag inte upphov min stämma den gången berodde på att jag inte ville vara osolidarisk med vare sig valberedning eller partiledning, relativt ny i partiet som jag dessutom var.

Mitt intryck förstärktes ju närmare vi kom valet. Jag fick nästan en chock när jag träffade William i samband med premiären för Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg i början av augusti i fjol. Han hade nämligen blivit en helt annan människa! Ny frisyr, ny kostym med tufft uppkavlade ärmar och en artificellt framkallad solbränna som gjorde att han närmast såg ut som en mörkhyad afrikan eller åtminstone västindier.

Intrycket jag fick den gången var att Petzäll var i färd med att skapa sig en ny identitet inför de fullt realistiska möjligheterna, att han skulle få tillbringa de fyra närmast följande yrkesåren i riksdagen. Sedan framgick det i SVTs skildring av Sverigedemokraternas väg till riksdagen att Petzäll legat och pressat fram sin solbränna som stamkund i ett solarium. Anmärkningsvärt – och samtidigt litet rörande.

Det är nog inga överord om man påstår att William Petzäll gjorde succé i riksdagen genom sin rappa replikföring, som skakade om även etablerade riksdagsrävar från sjuklöverpartierna. Jag måste erkänna att jag var imponerad. Kanske hade jag tagit fel ändå.

Kanske var han osedvanligt mogen för sin ålder. Kanske var han verkligen torr bakom öronen.  Enda lilla anmärkningen jag hade var att han i en riksdagsdebatt sade ”20 decennier” (det vill säga 200 år) när han menade två decennier (20 år). Jag skrev ett försynt mejl och påtalade detta för William men fick inget svar.

Sedan kom incidenten där den unge riksdagsstjärnan vid en fest hemma i lägenheten välte omkull den egna TVn i fyllan och villan. Det resulterade i omhändertagande av polisen och logi i fyllecell över natten. Det framkom att Petzäll i själva verket ända sedan tonåren haft allvarliga missbruksproblem. I samråd med partiet tog han nu, förnuftigt nog, time-out från riksdagspolitiken och avgick samtidigt som SDU-ordförande till förmån för duktige Gustav Kasselstrand. Han fick också hjälp med behandling av partiet.

Under Almedalsveckan i juli dök William upp i TV-rutan och gjorde på mig då ett förmånligt intryck – jag hade inget skäl att misstänka att han redan, där och då, åter hade börjat dricka. Jag utgick ifrån att han nu hade fått rätsida på sina problem och såg fram emot att åter få se en skärpt William Petzäll i riksdagens talarstol.

Länkarna har länge hjälpt alkoholister att komma till rätta med sina problem.

Men jag hade underskattat William Petzälls demoner. Redan i början av augusti blev han kallad till partiledningen som klargjorde, att det här går inte längre. Petzäll kunde inte få fortsätta i riksdagsgruppen utan uppmanades lämna sitt uppdrag till förmån för en partikamrat. Det hade väl blivit Stellan Bojerud som än en gång fått rycka in under fanorna eller möjligen unge östgöten Markus Wiechel.

Vi vet hur det gick: William Petzäll vägrade. Han skulle, förklarade han, fortsätta som politisk vilde och från riksdagstaburetten engagera sig hårt i missbruksfrågor. Luttrade bedömare påpekade dock att en garanterad månadslön på 56 000 kronor tre år till möjligen kunde spela en minst lika stor roll för Williams vägval.

I den yviga diskussionen kring affären  Petzäll har det framskymtat ställvis kritik mot partiet för att man inte gav den unge politikern en ny chans. Trots allt, har det hetat, både från William själv och andra, att alkohol- och drogmissbruk är en sjukdom som kräver tålamod och förståelse. I ”Debatt”-studion i SVT häromkvällen jämförde Petzäll sitt sjukdomstillstånd med cancer. Skulle man ha kastat ut honom om det var cancer han hade haft?

Jag vet faktiskt inte svaret på den frågan. Jag föreställer mig dock att även cancer i icke ringa grad komplicerar riksdagsarbetet, och det kan kanske inte tas för givet att alla riksdagsledamöter är kämpar av samma halt som Stellan Bojerud som skötte sitt värv med den äran trots svåra hjärtproblem i kombination med sjukhusvistelser. Så jag föreställer mig att vilken partiledning som helst skulle ta ett allvarligt snack även med en cancersjuk riksdagsledamot.

Min uppfattning är att partiledningen trots allt gjort allt som kan begäras, och jag har full förståelse för att man inte ser en möjlig fortsättning på William Petzälls riksdagsmannabana. Trots allt är SD ett politiskt parti och inget behandlingshem eller social välgörenhetsinrättning.

Ett har jag dock lärt mig under ett förhållandevis långt liv: det går inte att lita på en alkoholist och/eller drogmissbrukare. Den sjuke tar alla chanser han/hon får att framställa sig själv och sin sjukdom i så förmånlig dager som möjligt. Nästan aldrig är det missbrukarens eget fel – det är alltid omgivningen som bär den tyngsta skuldbördan. En stor del av missbrukarens vakna liv går åt till att ljuga och manipulera omgivningen med målsättningen, att missbruket skall kunna vidmakthållas.

Det här skriver jag inte för att jag särskilt vill racka ner på William Petzäll. Det kan också bekräftas av varje nykter missbrukare själv och vederbörandes anhöriga. För den obotfärdige missbrukaren är det drogerna och drogerna allena som gäller. Jag har som sagt ingenting särskilt emot William Petzäll och önskar honom all personlig lycka och framförallt att han blir frisk. Eller kanske rättare – att han blir en nykter missbrukare.

Det krävs emellertid ingen större fantasi för att se vilka faror som lurar bakom hörnet. För det första finns det ingenting som säger att William Petzäll säger sanningen när han hävdar, att han nu i riksdagen avser att ta tag i missbruksfrågorna. Det skulle han kunna göra på andra och kanske också effektivare sätt i andra fora.

Att han framlägger sin påstådda plan på ett till synes övertygande sätt – som i ”Debatt” – säger absolut ingenting. Wiliam är en driven retoriker som sannolikt skulle kunna sälja sand till beduinerna i Sahara. Det är fullt möjligt att han har endast en sak i huvudet: att kunna finansiera sitt drogmissbruk. Om så är fallet är det bara en tidsfråga innan det blir fråga om ny ambulanstranport till sjukhuset – denna gång kanske med mindre lycklig utgång än senast det begav sig.

Detta är förstås ett worst case scenario. Jag hoppas innerligt att den här begåvade 23-åringen tar tag i sina problem och hittar en ny mening i sitt liv. Och det tror jag uppriktigt sagt inte att han kommer att klara av i den ogästvänliga och kalla riksdagskammaren.

Om William läser det här bör han slutligen klicka på länken nedan till en klok krönika av förre missbrukaren men numera nyktre/kristne Marcus Birro nyligen (om han inte redan läst den):

http://www.expressen.se/1.2574240

För ditt eget bästa, William – avgå. Och gör det nu.