Så blev P. O. Enquist ett redskap för KGB och Röda khmererna

Per Olov Enquist (1934-2020).

Författaren Per Olov (P. O.) Enquist har som bekant avlidit 85 år gammal. Han drabbades av en stroke för fyra år sedan vilket satte stopp för hans författarskap. Vid sitt frånfälle fick han översvallande omdömen av honoratiores som kungen och statsministern ner till de värsta pretentiösa dyngspridarna på systemmedias kultursidor.

Jag ifrågasätter inte att P. O. Enquist var en framstående författare, regissör och dramatiker. Därom vittnar en lång rad priser och utmärkelser såväl inhemskt som internationellt. Vad jag ifrågasätter är den ensidiga skönmålning som Enquist  vederfarits i anledning av sin bortgång. Nog borde åtminstone en liten del av det han gjort sig skyldig till ha nämnts i sammanhanget?

Per Olov Enquist föddes i västerbottniska Sjön i byn Hjoggböle i Bureå församling 1934. Han sällar sig därmed till andra bemärkta författare i Västerbotten såsom akademiledamoten Torgny Lindgren, Sara Lidman, Stieg Larsson och Stig Larsson. Enquist var enda barnet och växte upp tillsammans med sin mamma Maja, som var aktiv i Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS); fadern dog tidigt. https://sv.wikipedia.org/wiki/P.O._Enquist

Per Olov var i sin ungdom medlem i nykterhetsrörelsen och även en lovande höjdhoppare med 1,97 som bästa resultat (han var själv lika lång). 1961 publicerades hans debutroman Kristallögat och 1964 Magnetisörens femte vinter, som blev något av ett genombrott. Riktigt känd blev han dock först med Legionärerna 1968, som handlar om en av de största svenska regeringsskandalerna i modern tid, den så kallade baltulämningen. Boken blev 1970 film med titeln Baltutlämningen med Enquist själv som manusförfattare och Johan Bergenstråhle som regissör. https://sv.wikipedia.org/wiki/Legion%C3%A4rerna

Det kommuniststyrda Sovjetunionen hade den 2 juni 1945 av den svenska samlingsregeringen ledd av Per Albin Hansson begärt, att Sverige skulle utlämna krigsflyktingar som stridit i tysk uniform mot de sovjetiska styrkorna. Den efterföljande socialdemokratiska regeringen, nu ledd av Tage Erlander och med Östen Undén som en mycket prosovjetisk utrikesminister, beslutade sig för att efterkomma denna begäran trots att Sverige officiellt förde en neutralitetspolitik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Baltutl%C3%A4mningen

Trots att händelsen mestadels rubriceras som baltutlämningen var endast 147 av de i läger placerade flyktingarna av baltisk börd, varav merparten letter – det överväldigande flertalet var tyskar. Den sista överskeppningen av baltiska och tyska krigsflyktingar skedde från Trelleborgs hamn den 25 januari 1946. Sammanlagt överlämnade Sverige till Stalins Sovjet 2518 personer. Minst sju av de internerade begick självmord efter beskedet om överlämnande. Under den riksdagsdebatt som föregick utlämnandet krävde det Stalin-trogna förrädarpartiet Sveriges kommunistiska parti (SKP), att även de 30 000 civila baltiska flyktingar som fanns i Sverige skulle utvisas.

Letten Valentins Silamikelis släpas av utkommenderad polis ombord på det fartyg som skulle ta honom till Sovjetunionen. Ett halvt sekel senare skrev han en självbiografisk bok om de tragiska händelserna.

Per Olov Enquists bok blev mycket uppmärksammad och belönades 1969 med Nordiska rådets litteraturpris. Samtidigt väcktes kritik som gick ut på att författaren sprungit den sovjetiska spionorganisationen KGBs ärenden. Författaren Bertil Häggman sammanfattade 1991 kritiken i sin bok Medlöparna (1991):

Författaren P O Enquist, som nu lever i Köpenhamn, uppträdde 1968 medvetet eller omedvetet som ombud för KGB. Han gav då ut en bok, Legionärerna, om baltutlämningen…Syftet med den var inte att ge någon historiebeskrivning av vad som hände utan rättfärdiga utlämningen med hjälp av sovjetiskt källmaterial och intervjuer i Sovjetlettland…Författaren har stora svårigheter då det gäller att förstå människor som lämnat en kommunistisk regim. Det är naturligt för honom att misstänka att de gjorde sig skyldiga till något brott för att undkomma den socialistiska rättvisan.(Sidan 92) https://www.contra.nu/produkter/bertil-haggman-medloparna/

Anders Jallai lyfter å sin sida på sin blogg den 15 september 2012 fram Enquists nära kontakter med KGB-agenten Nikolaj Nejland, vilken hade goda relationer till den socialdemokratiska partitoppen. Bland annat var han tennispartner till Olof Palme. Enligt Jallai blev Enquist redan i början av 1960-talet en måltavla för KGB. Han citerar härvidlag den förre lettiske KGB-medarbetaren Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.”

Enligt Lesinskis var Nikolaj Nejland en av de KGB-agenter som tilldelats uppdraget att hjärntvätta Enquist och säkerställa, att denne spred en version av baltutlämningen som nära överensstämde med den sovjetiska versionen.

Palme och KGB agenten Nikolaj Nejland

De som vill ha en rättvisande bild av vad som egentligen tilldrog sig i samband med balt- och tyskutlämningen har tyvärr inte mycket att hämta hos P. O. Enquist. De bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).

Jallai påtalar ävenledes att P. O. Enquist emfatiskt försvarar regeringen Erlanders mörkande av turerna kring den svenske diplomaten Sverker Åström, vilken av spionmakarna Jevdokia Kartseva-Petrova och Vladimir Petrov – som på 1940-talet var stationerade vid Sovjetunionens Stockholms-ambassad men senare hoppade av till väst i Australien – i samtal med SÄPO-kommissarien Otto Danielsson avslöjas vara identisk med KGB-medarbetaren ”Getingen”. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

Anders Jaillai framhåller: ”Han /Enquist/ inte bara mörkar och tonar ned anklagelserna – nej, han förvanskar dem helt enkelt.”

P. O. Enquists version av Pol Pots massmord på den egna befolkningen 1975-79: ”Horhuset utrymt, städning pågår.”

Det finns ett citat som förföljt P. O. Enquist under alla år sedan han satte det på pränt i en kulturartikel i Expressen den 15 maj 1975. Han valde då att kommentera de Röda Khmerernas brutala utrymning av Kambodjas huvudstad Phnom Penh med följande ord:

I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk stad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att denna fina stad måste återställas. Då utrymde man huset och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom inte människor skulle leva i förnedring här, utan i fred och med värdighet. I väst flödar då krokodiltårar. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke, den pågår. https://sv.wikiquote.org/wiki/P.O._Enquist

I sin memoarbok Ett annat liv (2008) många år senare uttrycker P. O. Enquist någon form av ånger över sina ord den gången men vidhåller, att han hade ”fullständigt rätt” i det han skrev när han skrev det. Och i en intervju med David Suhonen i Aftonbladet den 23 september 2014 i anledning av sin 80-årsdag citeras författaren så: ”Jag hade rätt om Phnom Penh utifrån vad jag visste.” Så uttrycker sig väl endast den borne rättshaveristen. Att avstå från uppseendeväckande kommentarer i ett läge då han inte hade säker information om händelserna – vilket borde ha varit den normala reaktionen – tycks inte ha föresvävat Enquist. http://blog.svd.se/ledarbloggen/2009/02/19/kambodja-po-enquists-bittra-tarar/

Det beräknas att Pol Pots regim i det så kallade Kampuchea mördade omkring en femtedel av sitt eget lands befolkning mellan 1975 och 1979, då Vietnam invaderade landet och tog över regeringsmakten. Det räckte med att en person bar glasögon för att han skulle stämplas som västerländsk agent och mördas – ofta genom att hackas ihjäl eller kvävas med en plastpåse. Men då hade P. O. Enquist tappat intresset för vad som hände i det avlägsna landet.

Slutligen kan nämnas att Enquist då och då utgjöt sig om Palme-mordet, bland annat i sin essäsamling Kartritarna (1992). Det enquistska huvudbudskapet synes vara att det förelåg något slags konspiration som gick ut på att till varje pris skylla mordet på det stackars utslagna socialfallet Christer Pettersson. Kort sagt: P. O. Enquist har absolut ingenting att tillföra diskussionen om vem som mördade Palme, vilket med önskvärd tydlighet torde framgå av denna video där Enquist svamlar på av hjärtans lust.

 

Med Per Olov Enquist har Sverige förlorat en av sina mest framstående författare under efterkrigstiden. Politiskt stod han, liksom så många andra kulturpersonligheter, till vänster och bekände sig enligt egen utsago till socialdemokratin. Som så många andra naiva sossar lät sig Enquist, som framgått här ovan, i skilda frågor påverkas av den kommunistiska propagandan. Till skillnad från den obotfärdige Pol Pot-anhängaren Jan Myrdal kan han alltså inte urskulda sig med att han var kommunist.

SÄPO – ett redskap för regeringen och Expo?

 

I går den 26 mars såg jag större delen  av ett presseminarium där medarbetare i Säkerhetspolisen (SÄPO), med dess chef Klas Friberg i spetsen, höll ett presseminarium på distans i anledning av dess Årsbok 2019. Övriga deltagare i presentationen var chefsanalytiker Ahn-Zha Hagström och senior analytiker Kennet Alexandersson. https://www.sakerhetspolisen.se/publikationer/om-sakerhetspolisen/sakerhetspolisen-2019.html

Jag fick via SVT ett på det stora hela taget gott intryck av vad som sades på seminariet, där pressens representanter fick ställa frågor via länk. Särskilt Kennet Alexandersson tyckte jag gjorde bra ifrån sig. Det som uppmärksammats mest i media är att SÄPO anser att vad som kallas ”våldsbejakande högerextremism” växt till sig i styrka.

SÄPO kan mycket väl ha rätt i detta, med  reservationen att vad som kallas ”våldsbejakande högerextremism” i själva verket noga taget är att betrakta som vänsterextremism; nationalsocialism/nazism/fascism är som framgår av namnet socialistiska ideologiska synsätt, vilka i likhet med kommunismen förordar totalitär eller auktoritär styrning av samhället. Extremnationalism är i mitt tycke en bättre benämning.

Sedan jag sett vad företrädare för SÄPO skrivit och sagt efter seminariet i går  ställer jag mig dock frågande till vad man egentligen menar. I ett språkligt såväl som sakligt taffligt twittermeddelande heter det så: ”Våldsbejakande högerextremism består av mycket mer än ”bara” främlingsfientligheten och rasism. Här finns till exempel antifeminism, kvinnohat och motstånd mot HBTQ. Här finns också djurrättsaktivism och klimatfrågor.” (Se bilden överst).

I en TV-intervju hävdade vidare Klas Friberg, SÄPO-chef sedan 2018, att Ryssland och Kina söker sprida desinformation om att Sverige har en för stor och okontrollerad invandring och inte har kontroll över den grova kriminaliteten. Ursäkta mig, Klas Friberg, detta är sannerligen ingen desinformation – att det är precis så det förhåller sig behöver man varken ryssar eller kineser för att själv kunna avgöra!

Däremot är det naturligtvis riktigt att det auktoritära Ryssland och  det totalitära Kina ägnar sig åt desinformation. Det ingår i varje diktaturstats arbetsbeskrivning. Det gäller i nuläget i allra högsta grad Kina-viruset (corona).

Kommunistregimen i Peking ljög för hela världen och möjliggjorde därmed coronaspridningen.

En hög representant för Rysslands militära underrättelsetjänst, GRU, hävdade exempelvis i en intervju i rysk TV den 24 mars att bakom den aktuella smittan står ”sionist-finansiella” (en mer sofistikerad omskrivning för ”judar”) kretsar. Dessa inledde enligt GRU-översten sina strävanden med angreppen mot USA den 11 september 2001 och sedan har det rullat på. Det påstådda målet: att minska världens befolkning till en miljard. https://www.youtube.com/watch?v=SZJC9JM2u70&fbclid=IwAR0V4YtGvUmC0CN61XA5YDuSeWLaisD45vppz6UHp88P8Llx8Ofuyr8iMTY

Det kommunistiska Kina har försökt skylla USA eller möjligen Kanada för att ha inplanterat coronaviruset i Kina. Kineserna, som har ett speciellt horn i sidan till Sverige på grund av Gui Minhai-affären, har även beskyllt Sverige för att vara sämst i klassen i Europa när det kommer till att stävja virusets utbredning. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/03/20/kina-sverige-och-viruset/

Vad SÄPO kan ha rätt i är att vissa svenskar med anknytning till extremnationalistiska sammanhang har en tendens att ta Ryssland och Kina i försvar mot kritik från Sverige och andra västländer. Det behöver man inte vistas särskilt länge ute på nätet för att konstatera. Kanske inte så konstigt – såväl höger- som vänsterextremister föredrar ofta hårda tag framför mesig demokrati.

För att återgå till det överst återgivna SÄPO-tweetet så är det tydligt att kritik mot feminismen samt någon aspekt av HBTQ-narrativet av SÄPO betraktas som svårartad högerextremism. Litet överraskande är förvisso att även djurrättsaktivism, normalt en gren på det vänsterextremistiska trädet, ses som exempel på vad som benämns våldsbejakande högerextremism liksom även ”klimatfrågor” – Greta Thunberg skulle alltså vara högerextremist?

När man tar del av Säkerhetspolisens senaste analyser kan åtminstone inte denna bloggare frigöra sig från intrycket, att organisationen betydligt påverkats av den vänsterextremistiska stiftelsen Expo som grundades 1995 av bland andra trotskisten Stieg Larsson och den våldsbrottsdömde vänsterextremisten och rasisten Tobias Hübinette (den senare anser sig vara ensam grundare). Expo hävdar också att SÄPO använder sig av material från Expo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Expo

SÄPOs Klas Friberg, Ahn-Zha Hagström och Kennet Alexandersson under presseminariet den 26 mars.

Det bör ha varit en aning pinsamt för såväl Expo som SÄPO att Expo i en forskningsrapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) finns med bland de rörelser som inrangeras bland den autonoma vänsterns digitala nätverk. Förutom Expo nämns här även Antifascistisk aktion (AFA), Syndikalistiska ungdomsförbundet, Allt åt alla, Researchgruppen samt vänstersajten Aktuellt Fokus.

I rapporten heter det bland annat: ”I Sverige är Researchgruppen och stiftelsen Expo två exempel på organisationer som också granskar nationalistiska miljöer.”

Expo pekas ut i FOI-rapport om vänsterextrema rörelser

Säkerhetspolisen är sedan 2015, efter att tidigare ha sorterat under rikspolisstyrelsen, en egen myndighet under regeringen. På SÄPOs hemsida kan vi läsa: ”Precis som andra myndigheter styrs  Säkerhetspolisen genom den instruktion, det regleringsbrev och det anslag myndigheten får från regeringen.” https://www.sakerhetspolisen.se/om-sakerhetspolisen/lagar-och-regler/dokument-som-styr-sakerhetspolisens-verksamhet.html

Man kanske kan tillägga: Och precis som andra myndigheter förutsätts SÄPO dela regeringens politiska och ideologiska bedömningar. Därav tonvikten på den så kallade högerextremismen och nedtoningen av islamism och vänsterextremism. Därav att SÄPO-chefen kallar företeelser vi dagligen ser i det svenska samhället för ”desinformation” från Ryssland och Kina. 

En mediaoperatör som är nära nog lyrisk över SÄPOs arbete är TV4-profilen Marcus Oscarsson. Han är så till sig i trasorna att han på sitt Facebook-konto infört förbud mot SÄPO-kritik – vilket han påstår sig ha gjort för att ”rädda demokratin” – och kallar oliktänkande för ryska och kinesiska element som är ute efter att skada Sverige.

Oscarsson uppfattades av många för ett par år sedan som en frispråkig, frisk fläkt i mediesverige. Numera får han snarast ses som ännu en av de fega syltryggar som noggrant anpassat sig till vad man får och inte får säga i den hårt åsiktsstyrda svenska televisionen.

TV4:s Marcus Oscarsson vill rädda demokratin – förbjuder kritik mot Säpo

Slutligen frågar jag mig, liksom Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, varför det inte finns en rad i SÄPOs årsbok om alla dödsskjutningar och sprängningar – företeelser som gör Sverige unikt i världen – som ägde rum i vårt land under 2019. Jag gissar att det skulle kunna bero på att regeringen inte är särskilt intresserad av att dess helt otillräckliga kriminalpolitik hamnar i centrum. https://www.svd.se/agrell-sapo-borde-analyserat-dodsskjutningar

Kvinnohatande vänsterprofilen Bengtsson avgår – skyller på sjukdom

Alex Bengtsson: manipulativ kvinnoskändare och vänsterextremist.

I söndags meddelade Alex Bengtsson att han avgår som förbundsordförande i extremvänsterrörelsen Tillsammansskapet. Orsaken är enligt Bengtsson ”en kronisk och progressiv sjukdom”.

Sedan dess har det från flera källor framkommit, att det sannolikt är helt eller åtminstone delvis andra faktorer som lett fram till Bengtssons sorti. I en artikel i vänstertidningen Flamman berättas således om en ”vänsterprofil” som officiellt arbetade mot ”diskriminering, kränkningar och för jämlikhet” men som satt i system att kränka kvinnor på olika sätt.

Det har visat sig att den vänsterprofil det rör sig om är just Alex Bengtsson. http://flamman.se/a/kvinnor-vittnar-om-vansterprofilens-sexuella-overgrepp

Bengtsson skall ha ägnat sig åt bland annat våldtäkter och andra sexuella övergrepp samt psykiska trakasserier och alternativa former av kränkningar. ”Hans kvinnohat, det genomsyrade verkligen allt”, citeras en kvinna som drabbats av Bengtsson i Flamman. https://samnytt.se/expos-alex-bengtsson-anklagas-for-sexuella-overgrepp-avgar-pa-grund-av-sjukdom/

Alex (egentligen Alexander) Bengtsson är född i Åsa i Halland 1984 och har arbetat som fiskare. Han blev tidigt aktiv i Vänsterpartiets ungdomsförbund Ung Vänster, där han var lokal ordförande i Halland och senare i Sundsvall. Mest känd blev dock Bengtsson under sin tid i stiftelsen Expo, som grundades av trotskisten och författaren Stieg Larsson 1995.

Afghaner i Sverige protesterar mot utvisningar.

En fyllig analys av Expo och dess vänsterradikala agenda, inklusive dess band till organisationen Tillsammansskapet, signerad Rebecca Weidmo Uvell finns här: https://uvell.se/2017/09/06/expo-tillsammansskapet-och-valet-2018/

Tillsammansskapet är en uttalad vänsterorganisation som påstår sig verka ”för en rättvis och jämlik värld”, vilken i tidernas fullbordan skall åvägabringas genom ”organisering”. Organisationen har bland annat gjort sig känd för organiserade protester mot möten med Sverigedemokraterna och dess ledare Jimmie Åkesson. Av allt att döma står man också bakom de uppmärksammade demonstrationerna till förmån för utvisningshotade afghaner.

Vid ett möte med Åkesson i Nässjö hade exempelvis ett gäng från Tillsammansskapet sällat sig till åhörarna – endast för att på ett givet kommando resa sig och lämna mötet. http://omni.se/latsades-lyssna-pa-akesson-lamnade-mote-i-protest/a/wBmeo

Tillsammansskapet kunde grundas tack vare en donation från miljardären George Soros. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/27/ar-george-soros-varldens-farligaste-man/

Tillsammansskapet kan sägas vara en vänsterextrem avknoppning av Expo som möjliggjorts genom en donation om 25 000 dollar av den i USA verksamme, ungerskfödde finansmannen George Soros i syfte att påverka det svenska valet 2014. http://www.friatider.se/soros-gav-pengar-till-expo-f-r-att-p-verka-valet-i-sverige

Expo utsåg Alex Bengtsson som förbundsordförande för Tillsammansskapet men valde att avsluta samarbetet med denna organisation för ett par veckor sedan, då den enligt Expos VD Daniel Poohl blivit alltför vänsterpolitiserad. http://www.mynewsdesk.com/se/expo/pressreleases/expo-avslutar-samarbete-med-tillsammansskapet-2310211

Beträffande avslöjandena om Alex Bengtsson som kvinnohatande våldtäktsman citeras Poohl på följande sätt i Flamman: ”Det här visar att vi inte är på något sätt immuna mot den här typen av händelser eller beteende/…/Det här är en brutal läxa för oss.”

Alex Bengtsson är ännu ett i raden av exempel på tidigare uppburna personer som avslöjas som brutala utövare av sexuella aggressioner. Att han har en utpräglad vänsteragenda är inte överraskande. Den totalitära vänstern erbjuder genom sin hierarkiska och auktoritära struktur rikliga möjligheter för brutala personlighetstyper som Bengtsson att få utlopp för sina drifter.

Gamle kommunisten Lars Ohly vägrar lämna ordförandeskapet i Funktionsrätt Sverige.

För kort tid sedan avslöjades som bekant den forne ledaren för Vänsterpartiet, Lars Ohly, även han som tafsande kränkare av kvinnor. Ohly vägrar fortfarande när detta skrivs hårdnackat att lämna ordförandeskapet för rörelsen Funktionsrätt Sverige, som samlar 41 olika intresseorganisationer för personer med funktionsvariationer. Tre styrelseledamöter inklusive förra S-ministern Ines Uusmann har valt att lämna styrelsen som protest mot att Ohly vägrar avgå.

Det måste slutligen anses vara symptomatiskt för en manipulativ personlighetstyp av Alex Bengtssons snitt, att han hellre än att lägga alla kort på bordet skyller på en sjukdom som skäl att avgå från Tillsammansskapet. Jag ifrågasätter inte att Bengtsson är sjuk – han är det uppenbarligen på flera sätt.

 

Den nya vänsterrasismen och dess chefsideolog: apartheid nästa?

 

 En bild av så kallad småskuren apartheid: en del av trappan för vita (européer), en för icke-vita.

En betydande del av vänsterrörelsen tycks ha fått ett nytt ideologiskt ideal: det gamla sydafrikanska apartheidsystemet.

Jag besökte Sydafrika under en rundresa i södra Afrika 1988; besökte även Angola och Namibia. Fick naturligtvis en del skit för det eftersom detta var under apartheidtidens sista, låt vara tämligen urholkade fas. Ett antal reformer var redan på gång och de flesta vita jag träffade  föreföll medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken, som rått sedan Nationalistpartiet tog över makten i parlamentsvalen 1948, skulle tvingas skatta åt förgängelsen.

Inför de lokaval som skulle hållas i landet hösten 1988 intervjuade jag parlamentariska representanter för samtliga tre kammare i det nationella parlamentet i Kapstaden: en kammare var för de vita, färgade och asiatiska folkgrupperna. Landets stora folkmajoritet, de svarta, hade däremot ingen parlamentarisk representation men var med i lokalvalen över hela landet.

Så här utlät sig Leo Dilley, en tidigare borgmästare i staden Simonstown söder om Kapstaden som företrädde det styrande Nationalistpartiet i parlamentet, om det då pågående reformarbetet: ”Vårt parti innehåller starka krafter för förändring av förhållandena i landet. Det råder inga tvivel om att förhållandena skett mycket snabbare om det inte varit för den konservativa opinionen som vill återinföra en strikt apartheidpolitik.” /Fotnot 1/

 Min artikel i Morgonposten inför de sydafrikanska lokalvalen i oktober 1988. Foto: Tommy Hansson

Grundstenen i apartheid var indelningen av landets befolkning i de fyra grupperna vita, svarta, färgade och asiater. I teorin innebar det att människorna i de olika grupperna skulle utvecklas var för sig under rättvisa förhållanden, men eftersom regeringen och statsapparaten var överväldigande vit var den vita gruppen priviligierad. Lagen Group Areas Act, som infördes 1950, drog upp riktlinjerna för apartheidsystemets bostadspolitik med gruppåtskilda boendeområden. /Fotnot 2/

Så såg det alltså ut i Sydafrika från 1948 och fram till 1994, då ANCs tidigare fängslade ledare Nelson Mandela (1918-2013) efterträdde F. W. de Klerk (född 1936) som landets president och de sista resterna av det vacklande apartheidsystemet avskaffades. De Klerk var sedan vicepresident fram till 1996. 1993 tilldelades Mandela och de Klerk Nobels fredspris för sina insatser i försoningens tjänst.

Den lagstadgade rasismens avskaffade i Sydafrika tycks emellertid inte ha imponerat över hövan på delar av dagens vänsterrörelse, vilka trots bedyranden om sin grundmurade ”antirasism” – bland annat yttrande sig i våldsamma demonstrationer mot misshagliga partier och andra grupperingar (exempelvis Sverigedemokraterna och Pegida) – förefaller bli alltmer absorberad i ett kufiskt rastänkande som utgår från begreppet ”rasifiering” vilket börjar bli alltmer i ropet.

 Rasifieringsideologen och marxisten Frantz Fanon (1925-61).

Ordet rasifiering (alternativt etnifiering) skall ha använts första gången redan 1961 av den franske (färgade) marxisten och psykatrikern Frantz Fanon (1925-61) i boken Jordens fördömda. Fanon talade bland annat om ”tankens rasifiering”, det vill säga vita européer utgick i sin syn på andra folk i de gamla kolonierna och den så kallade tredje världen i stort från gamla fördomar.

Moderna rasifieringstillskyndare erkänner inte mänskliga raser eller etniciteter som fysiska eller biologiska skiljemärken utan påstår att ras- eller etnicitetsbegreppet är en social konstruktion, ungefär på samma sätt som radikala feminister hävdar att könstillhörighet inte har med biologiska skillnader att göra. Det krävs dock knappast något övermänskligt intellekt för att konstatera, att människors hudfärg och andra yttre egenskaper inte skapats genom fördomar lika litet som könsorganen gjort det (trots att någon feminazist lär ha hävdat att det finns omkring 53 olika kön…).

Konsekvensen av rasifieringstänkandet (om man nu kan kalla det så) blir en ny form av rasism, där de rasifierade individerna –  vare sig dessa nu har rötter i Mellanöstern, Afrika, Rumänien, Korea eller annorstädes – anses vara en ny sorts övermänniska som per definition anses överlägsen den vite/a mannen eller kvinnan. Inte nog därmed – de rasifierade förutsätts också ha de rätta åsikterna, det vill säga vara ”vänster”. Är så ej fallet blir det mordhot, anklagelser om rasism eller påståenden om SD-sympatier. Tillmälen som brukar höras är husneger, husblatte, Onkel Tom med flera.

Den mest uppmärksammade  rasifieringsteoretikern i Sverige är tveklöst Tobias Hübinette (tidigare Karlsson), född i Sydkorea 1971 som Lee Sam-dol och adopterad av en svensk familj i tidiga år. Efter att ha gått med i extremgruppen Antifascistisk aktion (AFA) i början på 1990-talet blev Hübinette en förhärdad  kriminell, som i svensk domstol är dömd för brott såsom skadegörelse, sabotage, ofredande, uppvigling och förtal. 2005 släcktes hans hemsida vid Stockholms universitet ner på grund av dess rasistiska innehåll.

 Tobias Hübinette vill registrera befolkningen enligt rastillhörighet/etnicitet.

Under tidsperioden 2006-2008 dömdes Hübinette åter för en rad brott av typ framkallande av fara för annan och hot av olika slag. Flera av dessa brott riktade sig mot den forna flickvännen och dennas nya sällskap. Det kan även nämnas att Hübinette varit misstänkt för det så kallade fryshusmordet på 16-årige Anders Gustafsson nyårsnatten 1994-95, men bevisen räckte inte den gången.

Hübinette var 1995 med och bildade stiftelsen/tidskriften Expo tillsammans med bland andra den sedermera posthumt närmast helgonförklarade journalisten och trotskisten Stieg Larsson och var tidskriftens researchchef till 1997. Herostratiskt ryktbar har Hübinette blivit för ett citat ur en artikel i tidningen Creol 1: 1996, då Hübinette lade ut texten så:

Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin! /Fotnot 3/

Om Tobias Hübinette hade haft en annan politisk åskådning än en vänsterradikal sådan hade han, som en följd av sitt kriminella belastningsregister och uttalanden liknande det ovan angivna, av fullt förståeliga skäl varit portad från alla seriösa sammanhang. I stället är han i dag verksam vid stiftelsen Mångkulturellt center i Botkyrka och som docent i ”interkulturell pedagogik” vid Södertörns högskola (var annars?). Vår man doktorerade 2005 i ämnet koreanologi vid Stockholms universitet.

2013 blev Tobias Hübinette uppmärksammad sedan han av alliansregeringen utsetts till utredare av det påstått växande fenomenet ”afrofobi” (mer plumpt och mindre politiskt korrekt uttryckt negerskräck) i Sverige. I februari 2014 utkom hans rapport i ämnet.

Nu är den bålde Hübinette på gång igen. I en debattartikel i Aftonbladet den 9 mars 2015 argumenterar han för att det är på tiden att regeringen gör upp ett svenskt rasregister (Hübinette har valt termen ”jämlikhetsregister”). Hübinettes artikel publicerades sedan SVT granskat den etniska sammansättningen i de tio största svenska bolagen, ett projekt som fått utstå hård kritik av bland andra Timbros Adam Cwejman som i Expressen den 25 februari skriver följande: ”Begriper inte SVT att många av oss med bakgrund utanför Sverige inget annat vill än att betraktas som komplexa individer som inte kan reduceras till vår etniska bakgrund?” /Fotnot 4/

 Timbros Adam Cwejman är kritisk till SVTs rastänkande avseende svenska bolag.

Tobias Hübinette har ett helt annat förhållningssätt. Han tycker det är utmärkt att statstelevisionen börjat göra rasutredningar i de svenska bolagen och vill gå åtskilliga steg längre. Han uppmanar därför regeringen Löfven att inrätta ett nationellt rasregister:

Alla dessa räkningar pekar på att Sverige – trots världens mest progressiva antidiskrimineringslagstiftning – verkar vara det västland där underrepresentationen av icke-vita inom den priviligierade delen av befolkningen är som allra mest extrem. Samtidigt gör avsaknaden av statistik om ras det omöjligt att kunna följa denna underrepresentation både över tid och i större skala…
Så i stället för att slå ned på de journalister och forskare som trots allt försöker räkna andelen vita och icke-vita inom olika sammanhang är det i stället hög tid att arbeta för införandet av jämlikhetsstatistik i Sverige. Det är det enda instrumentet som kan leda till ett jämlikt samhälle för alla befolkningskategorier i samhället…/Fotnot 5/

Hübinette presenteras i Aftonbladet som ”Docent och kritisk ras- och vithetsforskare”. I andra sammanhang brukar han presentera sig som ”forskaraktivist”, en ännu så länge med allt skäl rätt kontroversiell titel i vårt land.

Det är känt sedan tidigare att Tobias Hübinette tycker mycket om listor och tabeller. 2002 utkom hans bok Den svenska nationalsocialismen 1931-45 (Carlssons bokförlag), där författaren rabblar upp 28 000 namn som hämtats från exempelvis  medlemsregistret i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Bland annat anklagas författarinnan och nobelpristagaren Selma Lagerlöf för att ha varit nazist.

Boken rönte bitvis mycket hård fackkritik, delvis på grund av dess bristande bevisföring – det går inte att bevisa att en person med nödvändighet varit nazist på grund av en positiv inställning till Tyskland eller för att vederbörande prenumererat på eller satt in annonser i nazistiska tidningar. I efterhand har Hübinette menat att han sammanställde boken mest som en ”provokation”.

 Några av de nummer av Aktuellt om Korea jag svarade för genom åren. Foto: Tommy Hansson

Om exemplet Tobias Hübinette kan jag slutligen nämna, att jag själv råkat ut för honom i någon mån. Han ringde hem till mig, det bör ha varit på 1990-talet,  och presenterade sig med ett vanligt svenskt namn och ställde frågor om mitt vid denna tid omfattande engagemang kring Korea. Jag var exempelvis 1981-96 redaktör för tidskriften Aktuellt om Korea. Hübinette omnämner mig sedan som ”koreakännare” (man tackar) i avsnittet ”Koreasvenskarna” i arbetet Varför dras nazister och högerextremister till Asien? (2003). /Fotnot 6/

Tobias Hübinette har, som torde framgått av ovanstående, en i det närmaste  sjuklig fixering vid ämnet rasism. Nu föreslår han alltså till och med att befolkningen i Sverige skall inrangeras i rasrelaterade grupperingar. Man kan undra vilka grupper Tobias tänkt sig här. I Sydafrika hade man på den tid det begav sig de fyra grupperna vita, svarta, färgade samt asiater (oftast indier eller malaysier). I Sverige kunde man kanske tänka sig vita, svarta, asiater, araber, latinos och romer – eller vad säger ”raskännaren” Tobias?

Det finns fler rastänkare inom den svenska vänstern än Tobias Hübinette, men han är sannolikt den mest beryktade av våra rasifieringsteoretiker och den som bäst stämmer in på termen chefsideolog i detta lugubra sammanhang. Det verkligt obehagliga är när individer som Hübinette kombinerar en grav psykisk obalans innefattande benägenhet för våld med ett skarpt intellekt.

Den beskrivningen stämmer även väl in på några av Tredje rikets toppfigurer som en Heinrich Himmler, en Hermann Göring eller en Reinhard Heydrich, händelsevis arkitekterna bakom den nazityska Förintelsen. Dessa kunde nå den tyska riksledningen tack vare den oreda och det kaos som rådde i landet som ett resultat av bland annat en alltför svag regeringsmakt. Således delvis liknande förhållanden som råder i Sverige i dag, även om likheterna inte bör överdrivas.

Historien visar oss att det alltid är illavarslande när en viss politisk gruppering utväljer en annan gruppering till sin huvudfiende. I förlängningen väntar, om det vill sig maximalt illa, nackskottet, gasugnen, fängelset eller koncentrationslägret. Våra vänsterrasifierare lär inte heller behöva sakna villiga händer om det värsta skulle inträffa: i västvärlden i stort och i stigande antal härhemma finns ett betydande antal unga jihadkrigare som brinner för att döda kristna, judar med flera icke muslimska grupper. Och i slutändan givetvis också vänsterrasisterna, sekularister och ateister som inte har någon plats i det globala kalifatet,.

Jihadister som av rasifierarna och deras påhejare Mona Sahlin ses som offer för vithetsnormen och självfallet inte bör hindras från att utkräva hämnd i fall av en revolutionär situation, vilken kan inträffa fortare än vi anar.

 Reichsführer SS Heinrich Himmler.

För mig står det fullständigt klart att Tobias Hübinette för sin del utgår från sitt eget adoptionstrauma och använder sitt ideologiserande i syfte att ta revansch på det svenska samhälle han så djupt föraktar på grund av dess basala ”vithet”.

Jag skall avrunda genom att återge följande tänkvärda ord ur en ledare i Sydsvenskan den 14 juli 2014:

Vänstern har alltid varit besatt av klassificering. Dess politiska identitet har vilat på klassretoriken…Därför är det oroväckande att det nu finns en helt ny, avvikande vänsterlinje som har börjat byta ut kapitalismen mot vithetsnormen som sin främste fiende. Den sanna underklassen anses nu vara de som bryter mot vihetsnormen…Är man inte vit så är man också per definition, per automatik, ett offer. Etnicitet har blivit den nya vänsterns kapital. /Fotnot 7/

 

Fotnot 1: Artikeln publicerades i Morgonposten i Göteborg den 7 oktober 1988 med rubriken ”Lokalvalen en huvudvärk för regeringen Botha.”

Fotnot 2: En kortfattad sammanfattning av apartheid finns här: http://www.debok.net/historia/2015/02/Vad-ar-Apartheid.html

Fotnot 3: Här återfinns en lista på mer eller mindre smaskiga Hübinette-citat:http://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Fotnot 4: Hela Cwejmans debattartikel i Expressen här: http://www.expressen.se/debatt/svts-hudfargsanalys-goder-rastankande/

Fotnot 5: Hübinettes debattinlägg i Aftonbladet här:http://www.aftonbladet.se/debatt/article20439966.ab

Fotnot 6: ”Varför dras…”: http://www.tobiashubinette.se/asienforskare_1.pdf

Fotnot 7: Ledartexten i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/rasifiering-ar-det-nya-svarta/

Svenskan värmer upp härsken gammal Palmemords-soppa

 SvD värmer upp den härskna Palmemordssoppan.

Till tioårsminnet av Palmemordfallet 1996 kokade sensationalistiska media ihop en hiskelig soppa som gick under benämningen ”Sydafrikaspåret”. Den gick ut på att Sydafrika stod bakom mordet på Sveriges statsminister tio år tidigare. I denna soppa ingick förment skumma sydafrikanska aktörer samt en svensk journalist vid namn Bertil Wedin, som 1975 hade lämnat Sverige och bosatt sig först i England och därefter på norra Cypern. Lämpligt nog hade Wedin ett mångårigt och väldokumenterat förflutet som antikommunistisk aktivist, reservofficer samt FN-soldat.

Nu har i dessa yttersta av tider Svenska Dagbladet, av alla tidningar, värmt upp den gamla härskna Palmemordssoppan genom att hänvisa till en privat mordutredning av den trotskistiske före detta gerillainstruktören och Expo-grundaren Stieg Larsson – posthumt världsberömd  (möjlig) thrillerförfattare – som via en PM visade sig ha lyckliggjort polisen med sina tankar om mordet. Jag skriver ”möjlig”, då inte alla är övertygade om att den skäligen mediokre politiske pamflettisten Larsson verkligen varit förmögen att tota ihop den efter hans död så  berömda Millenniumtrilogin.

SvDs intervju med Wedin här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bertil-wedin-jag-ar-inte-mordaren_3302356.svd

Enligt Larsson var det Sydafrikas apartheidregering som var skyldig med Bertil Wedin som en av aktörerna i den påstådda mordkomplotten. Tidningen har till och med kostat på sig att åka ner till Cypern för en intervju med Wedin, som ju endast kan upplysa om att han inte var inblandad eftersom han befann sig i sitt hem på norra Cypern då Palme sköts till döds på Sveavägen den 28 februari 1986.

Till saken hör att Bertil Wedin var (och är) medarbetare i den partipolitiskt oberoende borgerliga tidskriften Contra, som jag vid denna tidpunkt – alltså 1996  då Sydafrikaspåret först avhandlades – var ansvarig utgivare för och alltfort medarbetar i. Det kändes ganska skrämmande men även spännande att för en gångs skull befinna sig mitt i ”stormens öga” när det gäller medial uppmärksamhet.

 Journalisten och antikommunisten Bertil Wedin.

Wedin skrev vid tillfället ihop en egen analys om Palmemordfallet, som vad jag minns gick ut på att det var den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som kunde tänkas stå bakom mordet. Redan innan jag hunnit redigera in Bertils artikel för tryckning i Contra köpte tidningen Aftonblodet, förlåt Aftonbladet, in det opublicerade manuset för en icke föraktlig penningsumma och publicerade det.

De myckna skriverierna om Wedin ledde även till att Contras dåvarande tryckeri, Abrahamsons i Karlskrona, drog öronen åt sig och ur åtagandet visavi Contra av den enda anledningen att Wedin tillhörde medarbetarstaben. Ynkligt, tyckte jag då och tycker fortfarande. Nåja, vi hittade snart ett nytt tryckeri och fick som plåster på såren ett ökat tillflöde av nya prenumeranter på grund av en uppmärksamhet som vi alls icke sökt.

Storyn om den påstådda sydafrikanska inblandningen i Palmemordfallet dog snart ut, och det av fullt naturliga skäl.  Det fanns ju i polisens ögon ingen som helst substans i allt detta, varför man inte ens brydde sig om att höra Wedin i frågan. Sydafrikaspåret var bara ännu ett av många villospår rörande ett brutalt och tragiskt mord som jag personligen är övertygad om begicks av Christer Pettersson.

Denne dömdes som bekant skyldig av Stockholms tingsrätt men frikändes efter överklagande i hovrätten beroende på att det begåtts polisiära misstag i samband med Lisbet Palmes valkonfrontation. Ett ljushuvud hade upplyst henne om att den misstänkte Palme-mördaren var svårt alkoholiserad, och fru Palme utbrast vid åsynen av Pettersson något i stil med att ”Det ser man ju vem som är alkoholist”. Ridå.

Med påföljd att den så kallade Palmeutredningen tröskar vidare på tomgång ännu 28 år efter mordet, förbrukande den ena skattemiljarden efter den andra utan något som helst hopp om att någonsin kunna lösa en spektakulär illgärning av det enkla skälet, att den verklige mördaren sedan länge är död och begraven. Att Christer Pettersson i privata sammanhang, till exempel inför sin gamle vän, journalisten Gert Fylking, bekänt mordet utgör naturligtvis inte något handfast bevis på hans skuld.

 Herostratiskt ryktbare Palme-utredaren Hans Holmér, mannen bakom ”kurdspåret” och spåret med ”33-åringen”.

På liknande sätt fortsätter media att, exempelvis i samband med Palmemordfallets årsdagar, portionera ut de mer eller mindre omöjliga teorierna för att inte säga skrönorna om mordet. Svenska Dagbladet må ha sina poänger, framförallt på ledar- och bloggarsidan med skribenter såsom Per Gudmundson, Ivar Arpi och Tove Lifvendahl. Men på nyhetssidan är tidningen sannsynligtvis precis lika sensationalistisk och oseriös som resten av etablissemangsmedia.

Om den i en del kretsar till sekulärt helgon upphöjde Stieg Larsson som en varböld i det mediala Sverige kan ni läsa följande på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/11/stieg-larsson-en-varbold-i-mediasverige/

Om Olof Palme kan jag avslutningsvis upplysa, att jag var och är en eftertrycklig kritiker av denne som jag menar gott kan kallas en det svenska samhällets destruktör. Läs gärna avsnittet om Palme i min bok Destruktörerna (Contra förlag 2008). Ledare och politiker vi inte gillar skall vi dock visa vårt missnöje med genom att rösta bort dem i allmänna val. Inte genom att avlägsna dem på våldsamt sätt.

http://www.contra.nu/HanssonDestruktorerna.html

Därför ber jag Postkodlotteriet dra åt fanders

 Oföränderligt stomatolleende Rickard Sjöberg tillsammans med pristagare i Postkodmiljonären.

För några månader sedan approcherades jag på Gågatan i Södertälje av en yngre, verbal man med invandrarbakgrund som hävdade att han ville ge mig en gåva. Jag hade satt mig ner att vila på en bänk med ett par tunga matkassar bredvid mig. Det rörde sig om typ några lotter, sex vill jag minnas att det var.

Det var dock tydligen inte bara att räcka över lotterna till den trötte vandringsmannen, utan jag måste nödvändigtvis följa med till ett bord litet längre bort. Sedan jag kånkat mina matkassar dit fick jag, så långt tämligen glad i hågen, emottaga ”presenten” jag blivit utlovad. Den bestod alltså av lotter vilka jag nu anmodades skrapa. Kanske väntade en vinst i miljonklassen runt hörnet? Den verbale mannen frågade insmickrande vad jag skulle göra om jag vann en bil och liknande i samma stil.

Jag vann! Nu anmodades jag skriva under ett papper för att bekräfta min storstilade vinst. Eftersom jag var ganska trött och ville gå vidare skrev jag hastigt på för att få det hela avklarat. Det visade sig dock inte alls vara frågan om någon ”gåva” eller ”present”, som den snacksalige mannen ställt i utsikt. Genom underskriften förband jag mig att gå med i Miljonlotteriet till ett pris av någon hundralapp, som jag skulle inbetala när jag fått en försändelse från Postkodlotteriet. ”Presenten” var alltså något jag måste betala för att få!

Mannen fortfor med sin svada och talade sig varm för vilken storartad humanitär insats jag just utfört, icke minst till förmån för den organisation han själv sade sig representera, nämligen nykterhetsrörelsen IOGT-NTO som påstods hjälpa barn till alkoholister. Normalt hade jag givetvis aldrig, i egenskap av förhärdad drinkare, stött en fanatisk nykterhetsorganisation.

Mannens beteende måste, helt objektivt betraktat, sägas ha gränsat till det rent bedrägliga. Uppenbart var han ingen bra reklam vare sig för Postkodlotteriet eller IOGT-NTO. Jag lommade därför något slokörad – och samtidigt inte så litet förbannad för att varit ett så lätt offer – därifrån och lovade mig själv att aldrig någonsin i fortsättningen slå mig i slang med pratglada personer som vill framföra något slags budskap på stan.

Det löftet har jag sedan dess stått fast vid. Det var heller inte första gången jag haft att göra med Postkodlotteriet.

Välgörenhet kan löna sig…också för de så kallade välgörarna.

Något år tidigare hade jag nappat på en telefonförsäljares anbud och anslutit mig till lotteriet men tappade ganska snabbt intresset för att skrapa lotter, vilka som mest gav typ  80 kronor i vinst. Orkade inte ens ”registrera” dessa försumbara vinster på lotteriets hemsida. Följaktligen drog jag mig ur så snart jag kunde.

Postkodlotteriet kom jag, liksom så många andra, först i kontakt med via frågesportprogrammet Postkodmiljonären i Tv4, lett av den alltid lika svärmodersdrömlikt stomatolleende, två meter långe superfjanten Rickard Sjöberg som till på köpet är född i min hemstad Södertälje, låt vara uppvuxen i Tyresö. Jag följde nog det programmet i ett par år innan jag till slut fick nog av alla avbrott.

När det var som mest spännande avbröt sagde Sjöberg, med ett leende som gav fri insyn ända in till visdomständerna,  frågesporten för att hänvisa tittarna till Emmaboda, Örebro, Ljungbyhed eller någon annan plats där det påstods råda så kallad ”grannyra” därför att en eller annan lottinnehavare vunnit en hacka.

Bara det jag skrivit ovan räcker mer än väl som skäl för att jag aldrig mer kommer att beblanda mig med Postkodlotteriet. Det finns dock fler och betydligt allvarligare orsaker än så för att be detta dubiösa, kommersiella företag dra åt fanders.

Idén bakom Postkodlotteriet emanerar från Nederländerna. Där måste man enligt lag ge minst 50 procent av inkomsterna till välgörenhet.  Något sådant krav finns dock inte i Sverige. Här ger man ut endast omkring 25 procent till så kallade välgörande ändamål. Resten går åt till administration och löner åt de anställda.

 Niclas Kjellström-Matete (till höger), miljonär och VD för Postkodlotteriet, tycker om att synas med internationella celebriteter. Här med Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair.

Av detta kan Niclas Kjellström-Matetete, VD sedan 2005, kamma hem en bonusbaserad och furstlig lön varje år. 2007 tjänade Kjellström-Matete således 2,3 och 2008 5,7 miljoner kronor. 2009 var lönen nere på ”bara” 2,7 miljoner. Jag förmodar att inte heller programledaren Rickard Sjöberg är helt lottlös.

Niclas Kjellström-Matete föddes i Karlstad 1970 men har sina rötter i Sydafrika. Farfadern var enligt uppgift med och grundade det i dag regeringsbärande partiet African National Congress (ANC), den forna terroriströrelsen som nu är i full färd med att köra Sydafrika i botten både ekonomisk, socialt och moraliskt.

Om Postkodlotteriet och dess ekonomiska förhållanden kan ni läsa mer här:

http://www.svd.se/naringsliv/tv-lotteriet-har-gjort-vdn-till-miljonar_5436117.svd

2012 sjösatte Postkodlotteriet något som kallades Human Rights Project med den officiella målsättningen att ”främja och stärka mänskliga rättigheter”. Åtta projektdelar får sammanlagt 70 miljoner kronor. Behjärtansvärt så det förslår, kan tyckas. Tills man scrollar neråt i Postkodlotteriets projektpresentation och hittar rubriken ”Värsta fördomen”.

Här tillkännages att organisationerna Scouterna, Röda korsets ungdomsförbund, Ungdom mot rasism och Expo tilldelas 6,5 miljoner kronor. Stiftelsen Expo grundades 1995 av bland andra trostkisten och vapeninstruktören Stieg Larsson och flerfaldigt brottsdömde rasisten Tobias Hübinette.

Expo Arkiv för register över meningsmotståndare och politiskt inkorrekta och har nyligen varit aktuellt som kollaboratör till Expressen och AFAs Researchgruppen i projektet att hänga ut SD-sympatisörer. Enligt Jan Guillou driver Expo ”en klassisk underrättelsetjänst”. Genom mitt korta engagemang i Postkodlotteriet har jag medverkat till att skänka Expo några extra kronor, vilket jag härmed djupt beklagar. Åsiktsfascister som det Stasi-liknande Expo skall givetvis inte ha ett rött öre.

 Gamle marxist-leninisten Robert Aschberg – grå eminens i Expo.

Det kan nämnas att det även finns andra tveksamma understödstagare på lotteriets mottagarlista. Dit räknar jag den kyrkliga biståndsorganisationen Diakonia, som aktivt stöttar palestinskarabisk terror riktad mot Israel, klimatfundamentalistiska lobbyorganisationen World Wildlife Fund (WWF) samt hopplöst korrupta Röda korset.

Här Postkodlotteriets egen lista på bidragsmottagare:

https://www.postkodlotteriet.se/Formanstagare/Vara-formanstagare/Formanstagarorganisation/Human-Rights-Project.htm

En sak är fullständigt klar: Postkodlotteriet kommer aldrig att få ett rött öre av mig i framtiden. Däremot kommer jag även i fortsättningen, precis som jag gjort under många år, stötta hjälporganisationer för exempelvis döva, synskadade samt mun- och fotmålare.

Om de oundvikliga lagercrantzarna

 David Lagercrantz med ett exemplar av den franska upplagan av Zlatan-boken.

http://www.expressen.se/kultur/det-ligger-i-slakten/

Ja, dessa Lagercrantzar. Tala om överlevare. Det senaste är att David Lagercrantz (son till Olof) hittat på en ny genre. Han tar en bunt bästsäljare och skriver en fortsättning. Tre böcker tar han och skriver del fyra. Författaren är död. Änkan var aldrig gift med den avlidne men jämrar sig över detta intrång. Själv tycks denna David Gunnar Franciskus inte ha något eget att skriva om. Han klarar att spela in vad en fotbollsspelare har att säga och tillsammans med honom sila snacket så att den så kallade biografin blir full av luckor. Boken går bra att sälja.

Den som skriver detta i Expressen Kultur den 20 december är Annette Kullenberg. Hon tar därmed upp ett ämne som jag själv då och då funderat över: alla med det knapadliga namnet Lagercrantz som skriver och skriver och tycks göra det överallt och i alla sammanhang. Den David Lagercrantz, född 1962, Kullenberg nu tar upp är mest bekant för att ha agerat spökskrivare åt Zlatan Ibrahimovic i boken Jag är Zlatan Imbrahimovic, som enligt Bonniers är den bok som sålt mest i Sverige på kortast tid – 500 000 inbundna exemplar på ett par veckor före julen 2011.

David Lagercrantz, som är bror till aktrisen Marika, är nu alltså åter på tapeten. Som Kullenberg antyder är han på gång med att skriva en fortsättning på Stieg Larssons Millenniumtrilogi, som av för mig okänd anledning tydligen blivit en världssuccé såväl litterärt som cinematografiskt. Överskottet från bokförsäljningen, har det sagts, kommer att gå till den vänsterextremistiska stiftelsen Expo och dess fortsatta registrering och förföljelse av oliktänkande.

 Olof Lagercrantz under sin reportageresa i det röda Kina.

Så var också Davids fader, författaren och tidningsmannen Olof Lagercrantz (1911-2002), en framträdande prokommunist som introducerade Mao-kulten på Dagens Nyheter sedan han tagit över sysslan som chefredaktör efter den store Herbert Tingsten. Lagercrantz förvandlade under sin tid som chefredaktör – han delade sysslan med Sven-Erik Larsson – Sveriges största morgontidning från ett antitotalitärt forum till en tummelplats för rödskägg inom 68-vänstern.

I DN den 20 februari 1971 skrev Lagercrantz följande i en text ingående i en propagandistisk artikelserie om tillståndet i Mao Tse-tungs Kina: ”Kommunismen, och den kinesiska kommunismen inte minst, är helt genomsyrad av de västerländska värderingarna och förvaltar Prometeustraditionen inom mänsklighetens historia.” Den helt aningslöse Lagercrantz förnekade till och med det som mest utmärkte det kommunistkinesiska styret under Mao, nämligen de brutala utrensningarna, skenrättegångarna och häxprocesserna mot dem som avvek från den rådande normen.

Den som vill ta del av en lika osminkad som sannfärdig bild av Olof Lagercrantz bör läsa Sven Stolpes föga smickrande porträtt Olof Lagercrantz (1980). Så här skriver Stolpe bland annat:

Han ville införa ett helt nytt klimat, en helt ny politisk inriktning efter Tingstens fall. Själv saknar han varje form av spiritualitet och humor men ville ändå att ledarna skulle vara ”kvicka”. Men framförallt ville han bekämpa kristendomen, som han ju frenetiskt hatade…Lagercrantz är omvänd till extrem hatare av alla borgerliga livsvärden och unnar den klass han utgått från allt ont.

 Sven Stolpe läser lusen av Olof Lagercrantz i sin bok.

Det måste dock erkännas att Olof Lagercrantz var en framstående skribent som ägnade sig åt såväl poesi som prosa. Han har författat monografier över exempelvis Dante, Stig Dagerman och August Strindberg. Det sista han skrev i livet var en biografi över den svenske visionären Emanuel Swedenborg.

Släkten Lagercrantz utgår från en Jakob Larsson Gavelius, som var assessor i Göta hovrätt och dog 1652. Dennes son Magnus Gavelius adlades med namnet Lagercrantz under konung Carl XIs regim 1682. Magnus blev far till den frihetstida militären och politikern Carl Otto Lagercrantz (1683-1746), en riktig hårding som deltog i Stora nordiska kriget i början av 1700-talet och utnämndes till överstelöjtnant 1731 efter att ha varit i fransk tjänst några år. 1734 blev denne Lagercrantz ledamot i det famösa så kallade Sekreta utskottet under Fredrik Is regeringstid; Carl Otto tillhörde den mest hetlevrade falangen i det rysshatande partiet Hattarna.

Carl Otto Lagercrantz fängslades efter det fiaskobetonade kriget mot Ryssland 1743, vilket renderade överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt dödsstraff och halshuggning. När sedan det inrikespolitiska uppror som kom att kallas Stora daldansen slogs ner med hård hand i Stockholm – åtskilliga upprorsmän dödades av militären – spelade Lagercrantz en ledande roll. Han avled kort tid därefter.

En betydligt fredligare Lagercrantz var affärsmannen Herman, som, till skillnad från den kämpande ateisten Olof, tillsammans med sin maka Hedvig gjorde en storartad insats för att bredda det kristna livet i vårt land genom att bidraga till bildandet av den svenska grenen av Frälsningsarmén (FA).

 Herman Lagercrantz: föregångsman för FA i Sverige.

Släkten Lagercrantz har förgreningar till många andra adliga ätter såsom Hamilton, Geijer, Wrangel och von Krusenstjerna. Även Annette Kullenberg räknar släktskap till lagercrantzarna och skriver i den inledande texten i Expressen om sin farmors syster Ava Lagercrantz, som blev en framstående porträttmålerska som anlitades av förnäma familjer i Förenta staterna såväl som av det svenska kungahuset. Kullenberg avslutar så:

Den som inte orkar med mer om släkten Lagercrantz gör bäst i att lämna landet. Här fortsätter några av alla dessa Lagercrantzar att snickra och smickra. In till tidens ände. Amen.

Fotnot: Läs gärna mitt porträtt av Olof Lagercrantz i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag, 2008. 169 sidor.

Dispatch International: ett salt i samhällsdebatten

Dispatch och dess chefredaktör Ingrid Carlqvist: ett välbehövligt salt i samhällsdebatten.

I egenskap av chefredaktör för SD-Kuriren skrev jag i anslutning  till tidningens senaste nummer ett brev till läsarna, där jag förklarade varför den nya tidningen Dispatch Internationals svenska upplaga distribuerades med det aktuella utskicket. Bland annat förklarade jag att SD-Kuriren och Sverigedemokraterna inte nödvändigtvis stöder allt som står i Dispatch men ändå menade att tidningen är viktig ur ett yttrandefrihetsperspektiv.

Dispatch, utgiven av Tryckfrihetssällskapet med Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard som svensk respektive dansk chefredaktör, har upprört olika aktörer i det ängsligt politiskt korrekta segmentet. Icke minst den beryktade publikationen Expo som alltid när den tar upp ämnet Dispatch skriver att det är en ”rasistisk” tidning. Precis som om just Expo är rätt instans att komma med en sådan kritik.

Tobias Hübinette – rasist och akademiker samt en av Expos grundare.

En av dem som var med och grundade Expo var sålunda Tobias Hübinette, som torde vara en av de absolut värsta rasister som uppträtt i den svenska samhällsdebatten i modern tid och dessutom en brottsdömd person med en dokumenterad benägenhet för både politiskt och annat våld. Hübinette är en adopterad sydkorean vars koreanska namn är Lee Sam-dol. Han tillhörde det vänsterextrema gänget kring trotskisten och gerillaromantikern  Stieg Larsson och var verksam på tidningen 1994-98.

I ett av sina mest uppmärksammade utspel – i tidningen Creol 1996 – skrev Hübinette:

Att känna eller t. o. m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!

Jag har skrivit om den ökände rasisten Hübinette tidigare i min blogg, och i Dispatch den 10 januari 2013 presenterar även chefredaktör Ingrid Carlqvist denne under den fullt adekvata rubriceringen ”Expo jagar rasister – men glömmer sina egna”.

Trotskisten Stieg Larsson: numera helgonförklarad Expo-grundare.

Tro nu inte att Tobias Hübinette fått lida nämnvärt för sina häpnadsväckande rasistiska floskler. Han tvingades visserligen lämna en tjänst vid Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet för några år sedan till följd av sina våldsamma utfall mot vita män. Det dröjde dock inte länge innan han dök upp som docent i något som kallas ”interkulturell pedagogik” vid Mångkulturellt Centrum i Botkyrka och som lektor vid Södertörns högskola i Flemingsberg.

I Sverige är det nämligen så att man kan vara hur rasistisk som helst om man bara riktar sina fördomar mot etniskt vita personer och/eller grupper. Lagparagrafen om ”hets mot folkgrupp” gäller inte etniska svenskar. Däremot krävs det inte mycket innan man blir bildligt talat rullad i tjära och fjädrar av PK-etablissemanget med det ylande vänsterbladet Expo i täten.

Orsaken till att Dispatch International nu hängs ut så envetet är att tidningen ägnar rätt mycket utrymme åt att belysa skilda aspekter av islamismen samt den muslimska invandringen till Sverige, Danmark och andra västländer. I en artikel hävdade en skribent att en orsak till den så kallade fördumningen av västerlandet (eller ”nord”) var invandringen av lågintelligenta personer från ”syd” och det har naturligtvis Expo tagit fasta på i sin hysteriska häxjakt på ”rasister”.

Jag skulle aldrig ha skrivit så själv och tror dessutom inte det är sant. Fördumningen av västerlandet har i mina ögon helt andra orsaker och får nog helt lastas på infödda PK-lobbyister och skrällande åsiktsmegafoner på företrädesvis vänsterkanten i förening med – när det gäller fallet Sverige – svenskens typiska ovilja att diskutera kontroversiella ämnen.

Islamismen med dess dokumenterade strävan efter världsherravälde tillhör de ämnen som kommer till belysning i Dispatch International.

Dessutom vet jag inte om det är speciellt ointelligent att ta sig från låt oss säga Somalia till något av de nordiska länderna, eftersom man lärt sig från släktingar som gjort resan tidigare att det går utmärkt väl att leva på social- och allehanda andra bidrag samtidigt som man upprätthåller sin livsstil från hemlandet med exempelvis kat-konsumtion och stöd till terrorister. Därmed inte sagt att sådant gäller alla invandrare från Somalia och/eller andra länder, långt därifrån.

Så visst har i alla fall ovan nämnda och utan tvekan mindre välbetänkta yttrande luftats i Dispatch. Däri har Expo rätt. Det innebär dock inte alls att man utan vidare kan avfärda denna publikation som ”rasistisk” i dess helhet. I tidningen tas upp ett brett spektrum av ämnen – från halalslaktat kött på svenska tallrikar till hetsen mot Israel från antisemitiskt håll. I senaste numret fanns även en läsvärd artikel om Sveriges försvar av riksdagsman Stellan Bojerud (SD). Själv är jag nybliven prenumerant och så här långt klart nöjd med tidningen.

Rasistisk? Glöm det. Det är bara amsagor från en obskyr men av obegriplig anledning uppburen tidning som heter Expo, vars affärsidé är att kasta så mycket dynga på Sverigedemokraterna som möjligt och som gör det med en skenhelighet som får de helvetespredikande penningpastorerna i USA att framstå som ärligheten själv. Dessutom är tidningens artiklar ofta slafsigt skrivna och felstavade.

Mikael Jalving ger en kritisk bild av Sverige i sin bok Absolut Sverige.

Jag läser för tillfället den danske historikern, författaren och samhällskommentatorn Mikael Jalvings bok Absolut Sverige (LTD förlag 2012) vilken onekligen ger ett intressant perspektiv på skillnaden mellan Sverige och Danmark. Denna kan sammanfattas med ett citat från ett av bokens försättsblad där författaren återger ett citat från Hans Hauge, filosofie doktor och lektor vid Nordiska Institutet vid Aarhus universitetet:

Danskarna tror de kan tala bort problemen. Svenskarna tror de kan tiga ihjäl problemen. Då välfärdsstaten växte fram efter andra världskriget bestämde sig de vanliga svenskarna för en sak: Att aldrig diskutera politik.

Därav den i mitt och förmodligen också i Jalvings tycke ohälsosamma konsensus, som präglar så mycket i den svenska så kallade debatten, där icke minst etnicitet och invandring är tabubelagda ämnen om man skulle råka ha kritiska synpunkter. Då går drevet och då hojtas det om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” i alla tänkbara och otänkbara tonarter.

Jag vill varmt rekommendera Mikael Jalvings bok och jag vill även lägga ett gott ord för Dispatch International som berikar och utgör ett välbehövligt salt i vår samhällsdebatt. Att tidningen därtill tar ut svängarna ordentligt gör den inte mindre tilltalande enligt mitt sätt att se, snarare tvärtom. Allt håller jag som sagt inte med om – men säg den tidning man kan göra det med!

Prenumerera kan man göra här:

subscribe@d-intl.com

Helt olika resultat i mätningarna: men hos Expo går ränderna aldrig ur

Sverigedemokraterna tredje största parti.

Ibland blir man inte så litet förvånad över vilka resultat de många olika opinionsmätningsinstituten kommer fram till. Nyligen redovisade Sentio Research respektive Skop sina senaste siffror och det är till del helt olika trender som kommer fram.

I Sentios mätning, genomförd 23/2 – 1/3 2012, erhåller Sverigedemokraterna (SD) rekordhöga 8,6 procent och blir därmed det tredje största partiet. Större är bara starkt framåtgående S (31,8) samt backande M med 29,7 procent.

SD går hos Sentio förbi MP, som noterar den lägsta siffran på länge med 8,1 procent. Även V går bakåt och får nu 7,4 procent. Eftersom även regeringsalliansen går back över hela linjen ( med undantag för KD som når 4,6) och nu bara noteras för 42,8 procent leder de röd-gröna med totalt 47,3 procent. SD vågmästare med god marginal.

Skop har helt andra resultat. Här går M fram 0,5 procentenheter till 33,4 procent, medan alla övriga alliansmedlemmarna – utom KD som bara når 3,3 procent – ökar. Hos oppositionen får S goda 30,8 procent medan dock såväl MP som V backar.

6,1 procent för det forna kommunistpartiet visar att Sjöstedt-effekten är på väg att klinga av. Sammanlagt en knapp ledning för alliansen. Om man räknar bort KD befinner sig dock de röd-gröna i knapp ledning. SD fortsatt vågmästarparti.

Så där kan det alltså svänga. Det behöver inte framhållas att media regelmässigt lyfter fram Skop-mätningen, medan Sentio lika självklart mörkas.Vilken mätning av de båda som redovisas här skall anses mest tillförlitlig har jag inte en aning om.

Vad jag däremot vet är att vänsterextrema Expo fortsätter att angripa SD på ett ibland synnerligen smaklöst sätt. Det tillhör dagsrutinerna att man tillåter kommentarer som innehåller blatanta dödshot mot sverigedemokrater. Nyligen tillät Expo på sin facebook-sida följande teckning:

Det förefaller klart att det gamla talesättet ”ränderna går aldrig ur” stämmer ovanligt väl in på Expo. Trots aktningsvärda försök att framstå som etablerat och salongsfähigt under senare år sticker bockfoten från stiftelsens/tidskriftens första tid fram.

Det var då kommunister och dömda våldsverkare såsom Stieg Larsson och Tobias Hübinette gjorde Expo till en kamporganisation mot allt man på ibland ytterst lösan grund betecknade som ”högerextremistiskt”.

Sagde Larsson, den framlidne deckarförfattaren och trotskistiske revolutionären, har upphöjts till helgon och hyllas ständigt och okritiskt i de flesta Expo-sammanhang.

Ändå fortsätter Expo på sina håll att betraktas som ett oförvitligt sanningsvittne. Det är obegripligt.

Myrdals folkmördarpriser

Jan Myrdalsällskapets stora litterära pris, Leninpriset, har 2011 tilldelats filmaren Maj Wechselmann. Sällskapets lilla pris, Robespierrepriset, gick till  journalisten Martin Schibbye med ett förflutet i tidskriften Folket-i-Bild/Kulturfront.

 Myrdal.

Det ligger naturligtvis en glasklar logik i att de två priserna, uppkallade efter en stor och en något mindre politisk massmördare, går till två kommunister med stalinistiska förtecken.

Vladimir Illitj Lenin-Uljanov (1870-1924) räknas som grundare av Sovjetunionen, ett imperialistiskt-kommunistiskt rike som uppskattas ha tagit livet av omkring 60 miljoner människor. Det var Lenin själv som inrättade den fruktade Tjekan, den sovjetiska underrättelsetjänsten som i tidernas fullbordan ledde fram till KGB, i syfte att eliminera verkliga eller påhittade meningsmotståndare. Lenin avled i hjärnsyfilis 1924.

 Lenin.

Maximilien Robespierre (1758-94) var en av den Franska revolutionens förgrundsgestalter och en av Lenins politiska förebilder. Han initierade 1793 det så kallade skräckväldet i Frankrike men dödsdömdes och avrättades själv året därpå av sina forna vapenbröder. Skräckväldet skördade tiotusentals offer.

Att Lenin och Robespierre, jämte genocidkollegerna Mao Tse-tung och Pol Pot, tillhör Jan Myrdals idoler visste vi förstås  redan. Myrdal har alltid varit renons på allt som kan kallas politiskt omdöme, något som också demonstreras av hans stöd till förintelseförringarna/förnekarna Robert Faurisson och Mohamed Omar.

Att nu mer eller mindre framstående svenska kulturutövare önskar förknippas med Myrdal och hans tvivelaktiga idoler genom att acceptera sagda priser är möjligen litet mer överraskande men långt ifrån sensationellt för den som är underkunnig om den svenska kulturelitens ideologiska preferenser…

 Robespierre.

2010 års priser tillföll filmregissören Roy Andersson (Leninpriset) samt journalisten Kajsa ”Ekis” Ekman (Robespierrepriset). Religionshistorikern och Hamas-anhängaren Mattias Gardell (äldre bror till den mer kände Jonas) fick Leninpriset året dessförinnan.

Kort efter det att 2011 års pristagare tillkännagivits inleder Aftonbladet, en tidning som under krigsåren, under ledning av Torsten Krüger, utgjorde Nazitysklands mest pålitliga stöd i Sverige, en ”granskning” av Sverigedemokraterna genom att portionera ut gammal skåpmat från vänsterextrema Expo med gamle trotskisten Stieg Larsson och den brottsdömde vänsterextremisten Tobias Hübinette som ett par av initiativtagarna.

 Krüger.

En av höjdpunkterna i första granskningsavsnittet var ett 20 år gammalt citat av förre partiledaren Mikael Jansson. Tilläggas kan att Jan Myrdal är en gammal AB-medarbetare.

Redan Predikaren i den judiska bibeln framhöll att ”intet är nytt under solen”…