Posted tagged ‘Stig-Björn Ljunggren’

Nyheter idag/Sentio: SD fortsatt största parti, ”minusbonus” för M

18 mars, 2017

Nyheter idag/Sentio mars 2017. SD största parti, C går marginellt framåt och M kraftigt bakåt.

Resultatet av Nyheter idag/Sentios marsmätning bekräftar det vi sett i flera opinionsundersökningar under senare tid: att Moderaterna går bakåt, att Sverigedemokraterna går fortsatt starkt och att Centerpartiet avancerar. http://nyheteridag.se/botten-ur-for-krisande-m-lagsta-uppmatta-stod-nagonsin-i-sentio/

Det norska mätinstitutet Sentio brukar negligeras av svenska MSM, dels därför att dess webb-baserade mätmetodik rynkas på näsan åt, dels därför att SD brukar hamna i topp och dels beroende på att institutets resultat presenteras av alternativsajten Nyheter idag. Ändå är det ett faktum att Sentio var det institut som i den sista mätningen före valet 2014 lyckades bäst med att pricka in SDs resultat om 12,9 procent.

Det är därför inte osannolikt att de 26,0 procent SD nu får i det stora hela faktiskt motsvarar partiets reella väljarstöd. Resultatet är en tillbakagång med nästan en procentenhet jämfört med föregående månad men innebär ändå, att det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik är största parti.

Att Moderaterna med rekordlåga 15,2 procent befinner sig i en allvarlig kris framgår tydligt. Partiet upplever en identitetskris med svagt ledarskap under Anna Kinberg Batra och vinglig politik. Den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som intervjuas av Nyheter idags Chang Frick, menar att nedgången handlar om en ”minusbonus” – i och med att M-krisen avhandlas titt som tätt i media drar sig alltfler väljare för att tillstå att de sympatiserar med partiet.


Moderaterna upplever enligt Stig-Björn Ljunggren en ”minusbonus”.

”Var gränsen går för Moderaterna vet vi inte riktigt”, citeras Ljunggren. Vad vi vet är emellertid att Högerpartiet under Yngve Holmbergs tid som partiledare noterade 13,8 procent av rösterna vid riksdagsvalet 1968 och att det under Bo Lundgrens ledarskap i början på 2000-talet inte var särskilt mycket bättre. Om den moderata kräftgången fortsätter är sådana siffror fullt realistiska i september 2018.

Mer om Yngve Holmberg och hans tid här: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/03/sa-minns-jag-yngve-holmberg/

Om detta blir verklighet kommer Centerpartiet att överta ledartröjan inom alliansblocket. C får hos Sentio 11,0 procent, en uppgång på 0,3 procentenheter jämfört med förra mätningen. Det är rätt uppenbart att de liberala M-väljare som ogillar det moderata närmandet till SD nu satsar på det borgerliga alternativ de upplever som minst dåligt, ty jag har svårt att tänka mig att Annie Lööfs politik i sig ger upphov till särskilt många jubelrop.

De båda övriga allianspartierna noteras för varken mer eller mindre än katastrofsiffror hos Sentio. Liberalerna halkar med 3,9 procent ner under riksdagsspärren, där Kristdemokraterna parkerar sedan länge. Med diminutiva 2,4 procent passeras sistnämnda parti till och med av knäppgöksmässiga Feministiskt initiativ som får 3,0 procent. Såväl F! som Piratpartiet ökar sedan februarimätningen, PP upp till 1,7 procent. F!-noteringen uppges vara undersökningens enda statistiskt säkerställda resultat.


Yngve Holmberg – föga framgångsrik ledare för Högerpartiet/Moderaterna 1965-70.

Inom regeringsblocket noteras mätningens tvåa Socialdemokraterna för 24,1 procent, en uppgång med 0,9 procentenheter men likväl uppseendeväckande svaga siffror för att gälla förra seklets helt dominerande parti i svensk politik och svenskt samhällsliv. En utveckling som i det senaste nederländska valet, där S sjönk som en sten, ter sig inte helt osannolik. Partiets regeringsföreträdare har ju inte direkt rosat marknaden, om man säger så.

Miljöpartiet fortsätter neråt och får nu hos Sentio 3,1 procent, något som på intet sätt överraskar med tanke på den nära nog totala inkompetens och bristande verklighetsförankring som utmärker detta parti och dess företrädare. Enda partiet på uppgång inom regeringsblocket är Vänsterpartiet med 8,9 procent, uppåt med en halv procent. Vilket snarare har mer att göra med att de forna kommunisterna slipper ta ansvar för regeringspolitiken än ett tilltalande partiprogram: ekonomisk realism är något detta parti inte kan stava till.

Undersökningen genomfördes under tiden 9-13 mars. Av 1000 medverkande uppgav 737 partipreferenser.

 

En vinnare och två förlorare: Jimmie Åkesson (SD), Anna Kinberg Batra (M) och Stefan Löfven (S)

SD större än M: ketchupeffekt med fördröjning

23 juli, 2015

11209560_466529243520759_4394722185055859822_n

Det var vid sitt bildande 1988 som Sverigedemokraterna (SD) med icke alltför stor finess började skaka och slå på den så bekanta ketchupflaskan.

Det dröjde länge innan det kom ut något över huvud taget och hela 22 år innan  partiet nådde riksdagen. 27 år efter bildandet går det bättre och bättre för SD att bearbeta den ordspråksrelaterade flaskan, men ännu finns det ketchup kvar att få fram.

En bra bit på väg mot målet – att åstadkomma ketchupeffekten genom att tömma hela innehållet och bli landets största parti – kom partiet dock vid det norska institutet Sentios julimätning som förde SD förbi Moderaterna med 23,1 procent mot 20,8 till positionen som rikets näst största parti. Endast 0,8 procent återstår nu fram till Socialdemokraterna, som landar på 24,1 procent hos Sentio vars mätning presenterades i samarbete med Nyheter Idag och dess eminente Chang Frick: http://nyheteridag.se/chockmatningen-som-skakar-sverige-sd-for-forsta-gangen-storre-an-moderaterna/

Jag måste erkänna att jag är rätt tagen av SDs utveckling. Att vårt parti skulle avancera förbi Moderaterna är i sig ingen överraskning, det har jag länge sett som en självklarhet. Fredrik Reinfeldts, Anders Borgs och Per  Schlingmanns metamorfosering till oigenkännlighet av Arvid Lindmans, Jarl Hjalmarsons, Gunnar Heckschers och Gösta Bohmans gamla parti ledde visserligen till åtta års regeringsinnehav, men samtidigt bar den också på fröet till en kommande katastrof.

safe_image

Till slut fanns det nämligen ingenting kvar av det gamla konservativt-klassiskt liberalt färgade idégodset, bara Reinfeldts utopiska drömmerier om att svenskarna skulle ”öppna sina hjärtan” jämte plånböcker för alla som var vänliga nog att ”välja Sverige”. Addera de mer eller mindre hallucinogena vanföreställningarna om ett Sverige med påhittade gränser som egentligen tillhör alla som kommer hit utifrån ”mitt i livet”. Följaktligen behövdes vare sig militärt försvar eller gränsskydd av någon betydelse.https://tommyhansson.wordpress.com/2014/12/25/reinfeldts-oppna-granser-och-de-utopiska-nya-moderaterna/

Följden har blivit en flodvåg av bidragsturister, lycksökare, grova brottslingar och för all del också ett mindre antal personer med reella flyktingskäl, även om detta har varit svårt eller omöjligt att avgöra då det stora flertalet av de hitkommande gjort sig av med alla identitetshandlingar.

Så ja, jag har sedan länge förutsett att SD skulle passera M. Dock trodde jag länge att detta troligast skulle ske i höjd med riksdagsvalet 2022. I stället äger denna historiska händelse rum redan nu, ett knappt år in på fyraårsperioden fram till valet 2018! Visserligen ”bara” enligt det norska opinionsinstitutet Sentio, men då skall man minnas att just Sentio varit bäst av alla på att pricka in SDs valresultat såväl 2010 som 2014. http://www.svd.se/sd-nast-storst-m-ner-pa-20-procent

978x409 Rollfiguren George Costanza (Jason Alexander) i ”Seinfeld” testar ketchupeffekten.

Största partiet enligt den här refererade mätningen är Socialdemokraterna med 24,1 procent. SD sackar alltså efter S med försumbara 0,8 procentenheter och kan vara i fatt redan vid nästa månads mätning. I övrigt hänvisar jag till stapeldiagrammet överst på den här sidan, då övriga partiers prestationer knappast är något att över hövan orda om.

En intressant infallsvinkel gällande moderatpartiets tillbakagång har den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som enligt citat i Nyheter Idag uttalar följande:

Det man ska ha klart för sig när man bedömer Moderaterna är att de ligger högre nu än vad de gjort historiskt. Så att raset är en normalisering av Moderaterna utifrån den exceptionella tiden med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det tror jag är en viktig förklaring.

På jämförbart sätt menar Ljunggren att även Kristdemokraterna och Centerpartiet nu är nere i ”normala” siffror jämfört med glansperioderna med Alf Svensson respektive Thorbjörn Fälldin. Moderaternas kräftgång är dock den enda i föreliggande mätning som är statistiskt säkerställd.

Stig-Bjorn082-664x346 Stig-Björn Ljunggren menar, att M-tappet innebär en normalisering.

SD-toppen Mattias Karlsson för sin del citeras så i Nyheter Idag: ”Det handlar om att väljarna köper inte Anna Kinberg Batras förklaringar när det gäller Decemberöverenskommelsen…Sen har det såklart också att göra med att partiet /SD/ lyckas bygga trovärdighet och bredd men även att invandringspolitiken är så pass extrem som den är just nu.”

Jag skulle vilja tillägga, att väljarkåren inte heller köper de etablerade partiernas djävulsmålning av Sverigedemokraterna ”som ”rasistiskt”, ”främlingsfientligt” eller rentav ”nyfascistiskt”, som den lindrigt begåvade kommunistmegafonen Henrik Arnstad lyckats tuta i Stefan Löfven att SD är. Folk är inte dummare än att de inser, att SD faktiskt inte bara är det enda oppositionspartiet utan fastmer  det enda partiet i Sveriges riksdag samt ute i kommuner och landsting som lever mitt i verkligheten och inte ägnar sig åt substanslöst prat i vädret.

Den bästa bilden av de sverigedemokratiska opinionsframgångarna över tid får vi genom att studera tidningen Dagens Samhälles grafik över sin Poll of polls, som omfattar samtliga mätinstituts siffror över ett års tid. Tidningens chefredaktör Mats Edman skriver följande i sin presentation:

SD är det enda svenska parti som har en riktigt stark trend – positiv, alltså. Så här stark är utvecklingen mellan juli 2014 och juli 2015. Grafen bygger på vägda medelvärden från samtliga opinionsmätningar.

Dagens Samhälles graf här:

11745742_10153564894238578_3886292042353344047_n

När Jimmie Åkesson i sitt tal i Almedalen för några veckor sedan hävdade, att SD inom en överskådlig framtid skulle bli Sveriges största parti påstod Aftonbladets Lena Mellin att han var högmodig och påminde om talesättet ”högmod går före fall”: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab De orden lär hon få äta upp i en nära framtid. Det bör slutligen erinras om, att Åkesson även förutsagt att SD kommer att bli ett regeringsfähigt parti.

Jag är litet osäker på om min liknelse med ketchupflaskan håller streck, men jag fullföljer den ändå: först när Åkesson flyttat in i Rosenbad blir den fulla ketchupeffekten verklighet – låt vara med viss fördröjning.

Därför åker jag inte till Almedalen

3 juli, 2011

Almedalstraditionen  begynte som bekant 1968 med att Olof Palme – närmare presentation överflödig – höll ett sommartal från ett lastbilsflak. Vad som inte är lika känt är att också sossekollegan Krister  Wickman (1924-93) medverkade i dessa Almedals-tradionens första, skälvande minuter.

Palme var vid denna tid utbildningsminister  och designerad att bli statsminister Tage Erlanders ”kronprins”. Wickman var biträdande finansminister under den legendariske Gunnar Sträng och skulle på 1970-talet i rask följd bli såväl utrikesminister (1971-73) som chef för riksbanken (1973-76). Det ryktades om att han blev utburen från många representationsmiddagar, därav öknamnet ”Frisker Drickman”.

Palme pratar på med Wickman i bakgrunden.

Hur som helst. Almedalstraditionen har därefter ångat på som ett politiskt och propagandistiskt tingel-tangel utan dess like, ett gyckelspel som sväller ut för varje år oberoende om det är valår eller ej. Alla tänkbara samhällsintressen finns representerade, och i går såg jag på text-TV att enbart försvarsmakten lägger ner nära en miljon kronor på årets vecka på Gotland.

Risken med all denna hysteri är naturligtvis att mycket av det som torgförs under  juliveckan kommer att drunkna i bråten av det som politiska partier, regeringsorgan, kyrkor, kommuner, företag, skolor etcetera dukar upp.

Årets Almedalen 3 – 10 juli innebär premiär för det nya riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD), som försökte  komma med i gemenskapen redan i fjol men då fick nobben. SD väckte trots detta betydande uppmärksamhet genom att Jimmie Åkesson ändå tilläts medverka i en TV-debatt, men kanske främst genom att Gotlands-biskopen Lennart ”Koskenkorva” Koskinen vinglade upp på en scen och sökte stoppa en debatt mellan en sverigedemokrat och en kristdemokrat.

I år har SD en hel dag till sitt förfogande, nämligen avslutningsdagen den 10 juli. Då kommer både Åkesson och nyvalde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand att hålla anföranden.

Statsvetaren och högersossen Stig-Björn Ljunggren har skrivit en mycket intressant och underhållande debattartikel i Svenska Dagbladet 29/6 där han bland annat konstaterar följande:

Almedalen har gått från ett improviserat sommartal till en gigantisk PR-cirkus, där hela propagandaindustrin samlas för att under en vecka ha stundtals vansinnigt intressant och djuplodande seminarier till att pussa kind och sippa rosé under trivsamma former…
   Men Almedalen är ändå stundtals lite kontroversiellt. Det finns olika stragier för att hantera detta. Två ytterligheter gör sig påminda när det gäller Almedalsveckan.
   Den ena är den aningslösa livsnjutande följa-med-strömmenattityden, den typ av folk som går på alla mingel och gratisätningar som finns, som har sååååå trevligt, och kan inte se något fel i att dricka ett glas bubbel utan att veta vem som egentligen betalt.
   Den andra är asketiska och puritanska rebellerna som inte tycker att det är koscher att njuta medeltidsstadens sötma, utan fördömer Almedalen som en Babylons sköka där demokratin offras på PR-branschens altare. Och som vill ha en annan värld, antingen Olof Palmes sextiotal tillbaka (reaktionärerna) eller en ordning där makt inte finns (idealisterna).
   De aningslösa är förstås lite tragiska i sin naivitet och glada uppträdande som Nyttiga Idioter. Men asketerna är ännu mer boring. Förr drog sig sådana figurer ut i skogen och levde som eremiter på vildhonung och myror. Nu bloggar de istället.

Själv  menar sig Ljungren i början av veckan tillhöra de aningslösa, för att mot slutet av densamma glida över mot asketerna: ”Lösningen blir att diskutera Machiavelli OCH slicka i sig ett glas rosé.”

Gustav Kasselstrand kommer att premiärtala i Almedalen jämte Jimmie Åkesson. Foto: Tommy Hansson

Var jag själv står vet jag inte riktigt eftersom jag – hittills – aldrig besökt Almedalen. Jag avser inte att göra det i år heller. Det beror på att jag dels formellt har semester, dels känner en naturlig aversion mot att klumpa ihop mig med en massa för mig huvudsakligen okända människor i sommarhettan. Det är därför jag lagt över SD-Kurirens Almedals-reportage på andra.

Dessutom vill jag inte ”bränna ut mig” på Almedalen med tanke på allt annat jag planerat göra i juli, såsom att göra reportage i Härjedalen, idka 1700-talsanknutna aktiviteter i Medevi brunn, partaja i norra Uppland samt bese en konstutställning i Valdemarsvik. Man tvingas sovra litet när man börjar komma upp i åren…

Om jag får leva och ha hälsan är det emellertid mer än troligt att jag något av de kommande åren kommer att sälla mig till populasen i Almedalen. Om inte annat så i rent studiesyfte.

Litet om Wiehe, Afzelius, Ljunggren – och SD

11 augusti, 2010

Den här artikeln kommer att handla om hur ett par sinsemellan skilda vänsterpersonligheter ser på Sverigedemokraterna.

Låt oss börja med Mikael Wiehe (född 1946), den något bedagade proggaren som så sent som 2007 spelade på en konsert till förmån  för kommunistdiktaturen Kuba i Malmö som arrangerades av Revolutionär kommunistisk ungdom och Svensk-kubanska föreningen. Wiehe försvarade sitt ställningstagande i media och hävdade bland annat att ”revolutionen är en önskvärd självklarhet.” 1985 hade Wiehe varit med att i Göteborg arrangera en stödgala för det prokommunistiska och och numera statsbärande ANC (African National Congress) i Sydafrika.

 Kommunistiske massmördaren Fidél Castro tillhör Mikael Wiehes politiska förebilder.

Mikael Wiehe blev först allmänt känd genom sin medverkan i proggbandet Hoola Bandoola Band, vilket lades ned 1976. Ett senare projekt blev Kabaréorkestern där bland andra den senare kände TV-profilen Göran Skytte – numera omvänd kristen – ingick. Mikael Wiehe har så vitt jag förstår en trogen skara anhängare som inte bara omfattar certifierat vänsterfolk. Det framgick icke minst nyligen, då den sverigedemokratiske trubaduren Linus Bylund framförde Wiehes låt ”Flickan och kråkan” i samband med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg.

Bylunds sånginsats, som uppskattades ljudligt av SD-publiken, fick Mikael Wiehe att gå i taket. Inte bara därför att Bylund framförde en sång av Wiehe, utan därför att att han desslikes tagit sig friheten att ändra några rader i sångens tredje vers enligt följande: ”Vårt land är en skadeskjuten kråka” samt ”Vi vet att det är vi som har svaren.” Stor sak i det, kan tyckas, men kommunisttrubaduren Wiehe blev mäkta upprörd och har talat om att stämma SD men först efter valet.

 Bylund.

I ett yttrande i anledning av händelsen väljer således Wiehe att citera vad han kallar ”maffian”: ”Hämnd är en rätt som ska avnjutas kall.” Vi får väl se vad som händer och på vems sida sympatierna finns.

Personligen har jag aningen svårt att förstå entusiasmen över Mikael Wiehe och hans konstnärliga verk, även om jag tycker Linus Bylund har gjort en anmärkningsvärd insats som lyckats provocera fram Röd-Mickel ur dennes gryt. Några av Hoola Bandoolas låtar kan jag uppskatta när jag är på det humöret, medan exempelvis Wiehes knastertorra Dylan-tolkningar lämnar mig helt likgiltig.

Då tilltalar mig Wiehes tyvärr framlidne proggkollega Björn Afzelius – megarökaren Afzelius avled i lungcancer 1999 – betydligt mer. Och det beror inte enbart på att Afzelius till skillnad från Wiehe hade den goda smaken att före sin död ta avstånd från diktaturen och förtrycket på Kuba. Afzelii känsliga röst – en blandning av skånska, småländska och stockholmska – kontrasterar på ett välgörande sätt mot Wiehes gnälligt skånska pipa. Så är Afzelius också tidernas mest framgångsrika svenska skivartist med 2,5 miljoner sålda album.

 Ytterligt beklämmande men föga sensationellt är det att vår statstelevision nu tycks ha fått för sig att Wiehe är ett slags nationaltrubadur och som sådan bör inbjudas till programpunkter såsom ”Allsång på Skansen”, där Wiehe framträdde den 6 juli i år. Målsättningen, förklarade den genompolitiserade Wiehe, var att ”välta regeringen.”

Fast det skall nog mer till än en enstaka uppvisning av en Röd-Mickel utanför sitt gryt för att det skall bli ett regeringsskifte. Inte heller torde dennes hysteriska utfall mot Sverigedemokraterna bidraga till ett färre antal röster på SD i det kommande valet. Partiets opinionssiffror är stadigt på väg uppåt, och den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren menade i ett uttalande för någon vecka sedan att det var fullt möjligt att SD kunde få tolv procent av rösterna i det kommande valet (WighsNews 6/8):

SD har skaffat sig tre starka ledare med Jimmie Åkesson i spetsen. och man har klokt nog rensat upp i leden och gjort sig av med alltför extrema människor och åsikter, det är både möjligt och troligt att SD skulle kunna få så mycket som 12 procent och att de kommer in i riksdagen kan man bedöma som fullt klart.

 Ljunggren har bland annat skrivit om ”Nya Moderaterna.”

Ljunggren har vidare uppfattningen att väljarna i de starka sverigedemokratiska fästena Skåne och Blekinge kommer att avgöra höstens val och att två eller tre av de mindre riksdagspartierna riskerar att åka ur. Orsaken till att Nationaldemokraterna står och stampar under en procent, anser Ljunggren slutligen, är att denna partibildning inte har tillräckligt starka ledare samt har lockat till sig ”en del knäppskallar.” Ta del av hela intervjun via länken här:

 http://www.wighsnews.se/utskriftsmoment/readreportage.php?id=70385