Tredje världskriget? – Nej, femte!

General (senare president) Dwight D. Eisenhower (till vänster) och president Harry S Truman var två av USAs främsta profiler under det Kalla kriget.

Man kan ofta höra varnande röster i samband med det förhandenvarande ryska angreppskriget mot Ukraina att konflikten skulle kunna leda till vad som kallas ”det tredje världskriget”. Detta är enligt min mening en felaktig terminologi.

Jag instämmer i att Vladimir Putins/Rysslands krig i Ukraina i värsta fall riskerar leda till en världsomspännande konflikt. En sådan borde emellertid som jag ser det kallas Femte världskriget. Jag skall här förklara varför.

Första världskriget (1914-18) inleddes med den serbiske terroristen Gavrilo Princips mord på Österrike-Ungerns storhertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie von Chotek i Sarajevo den 28 juni 1914. Det slutade med att Tyskland kapitulerade den 11 november 1918.

Med krigets utgång krossades den gamla auktoritära och till stor del militaristiska världsordningen och lades grunden till den moderna världen med dess demokratiska och frihetliga värden. Den största världskonflikten sedan Trettioåriga kriget (1618-48) beräknas ha skördat mellan 8,5 och 16 miljoner människoliv. Gavrilo Princip är för övrigt än i dag nationalhjälte i Serbien.

Andra världskriget (1939-45) inleddes med det nationalsocialistiska Tysklands anfall på Polen den 1 september 1939, vilket möjliggjorts av non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland en dryg vecka tidigare. 14 dagar efter Tysklands invasion lade Sovjet beslag på den andra delen av Polen.

Efter betydande inledande framgångar för Nazityskland vände krigslyckan vid Stalingrad 1943. Tyskarna kapitulerade den 7 maj 1945 under det att japanerna skrev under kapitulationsavtalet avseende striderna i Stilla havet den 2 september 1945. Tysklands nederlag möjliggjorde Sovjets överhöghet över Östeuropa minus Finland. Krigets förluster uppgick till omkring 50 miljoner människor.

Kalla kriget (1945-91). Det jag vill kalla Tredje världskriget är synonymt med det Kalla kriget, som utbröt när det Andra världskriget slutade med Josef Stalins Sovjet som ledande makt. 1949 fick det onda sidan förstärkning genom kommunistledaren Mao Tse-tungs seger över nationalisterna i det kinesiska inbördeskriget. Det var också den blodigaste av här beskrivna världskonflikter.

I västvärlden fanns en tendens att överskatta den sovjetiska styrkan, men när det kom till kritan säckade sovjetväldet ihop som en punkterad luftmadrass den 31 december 1991. Om vi räknar ihop dödsoffren för den globala kommunismen i länder som Sovjet, Kina, Kuba, Angola, Nordkorea, Kambodja, Vietnam, Albanien och Östblocket inklusive Rumänien kommer vi upp i kanske 100 miljoner.

Kriget mot islamistisk terrorism (2001-21), Fjärde världskriget enligt mitt sätt att se inleddes med att två passagerarplan, framförda av medlemmar i terrorrörelsen al-Qaida, rammade tvillingtornen i World Trade Center i New York och att ett plöjde in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon den 11 september 2001. Ett fjärde plan, troligen ämnat för Vita huset, störtade sedan hjältemodiga passagerare övermannat kaparna.

USAs president George W. Bush svarade med att först invadera Afghanistan och därefter Irak i syfte att slå ut de terroristiska krafterna och oskadliggöra al-Qaida-ledaren Usama bin-Laden. Detta lyckades inte, men bin-Laden kunde spåras upp och elimineras av en amerikansk elitstyrka nära Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011.

Dessförinnan hade Iraks blodige diktator Saddam Hussein infångats och avrättats i Irak den 31 december 2006. Kriget kan sägas ha avslutats med att de sista amerikanska trupperna lämnade Afghanistan den 31 augusti 2021. Dödssiffrorna är osäkra, men de kan sannolikt uppskattas till cirka en miljon. Förutom al-Qaida har Islamiska staten (IS) spelat en betydande roll i denna konflikt – dess ledare al-Qurayshi dödades av amerikanska elitsoldater i Syrien den 3 februari 2022.

Samtliga ovan beskrivna världskonflikter slutade med vad som, något förenklat, kan beskrivas som det godas seger över det onda. Dock med förbehållet att såväl kommunism som islamistisk terrorism alltjämt existerar, även om dessa fenomen vingklippts så pass att de inte längre ställer till lika stora problem som tidigare. Det allra viktigaste är att minnas att demokratin aldrig kan tas för given – kampen fortsätter.

Låt oss dock innerligt hoppas att det inte måste till ett femte världskrig för att säkra dess fortbestånd!

Ryssland och Kina hotar världsfreden

En bild av diktaturernas intressegemenskap: Xi Jinping möter Vladimir Putin.

Under uppmarschen mot invasionen i Ukraina har Moskva och Peking bakom kulisserna hållit varandra underrättade om sina planer avseende Ukraina respektive Taiwan. Det deklarerar enligt tidningen The Epoch Times den 28 februari två amerikanska kongressledamöter.

https://www.theepochtimes.com/russia-china-plotting-behind-the-scenes-ahead-of-ukraine-invasion-congressman_4303372.html?utm_source=uschinanoe&utm_campaign=uschina-2022-02-26&utm_medium=email&est=VrJbeeBg%2BBDL4gWHwHjsLkJpR%2F%2BQbMLvyE6kDnxgPj%2B2iriDW21wKp1DREntwdA%2FWp1Lqak%3D

Ledamoten i representanthuset Ken Buck, en republikan från Colorado, har uttalat sig på följande sätt: ”I think they have coordinated and I think that China is in a better position letting Russia go first, to evaluate.”

Buck menar att genom att passivt bedöma den ryska krigsinsatsen i Ukraina kan det röda Kina stå bättre rustat att ta itu med Republiken Kina på Taiwan, även kallat det fria Kina, som kineserna menar skall införlivas med fastlandet.

Problemet för härskarna i Peking är att det lilla men till tänderna rustade fria Kina på Taiwan, som dessutom backas upp av USA, knappast blir någon militär ”munsbit”. Folkrepubliken Kina har vid två tillfällen angripit Taiwan men inte ens lyckats inta Kinmenöarna mellan de kinesiska och taiwanesiska fastlanden. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/01/03/kinesiskt-vapenskrammel-men-taiwan-ar-ingen-munsbit-for-kommunisterna-i-peking/

Bucks republikanske representanthuskollega Steve Chabot från Ohio påpekade att Vladimir Putin och Xi Jinping nyligen möttes vid de vinterolympiska spelen i Peking, något som ledde till ett ”no limits” partnerskap. ”They´ve been plotting behind the scenes”, konstaterade Chabot.

Ukraina-krisen kan tvivelsutan sägas gynna kineserna, då den tar bort USAs uppmärksamhet från Kina. Buck målar upp ett olustigt scenario: ”If the United States starts pouring troops into Europe and do our part as a NATO partner, we are not going to do what we want to do or need to do in the Pacific.”

Det ligger mot denna bakgrund i Folkrepubliken Kinas intresse att kriget i Ukraina förlängs så länge som möjligt samt att Putins ryska imperium fortsätter att utgöra ett potent hot mot Baltikum, Polen, Ungern och andra forna sovjetiska satellitstater. Inte ens Finland och Sverige kan känna sig säkra.

Makthavarna i Peking har så här långt avstått från att kalla Putins angreppskrig för ”invasion” men, för att vara garderad, hävdat att man respekterar ”all countries´sovereignty and territorial integrity”. Detta är minst av allt någon garanti för att kineserna kommer att avhålla sig från angrepp på Taiwan, då de inte betraktar Taiwan som ett självständigt land utan en integrerad del av Kina.

Steve Chabot menar att det är ”absolute critical” att Kina inser att ett anfall mot Taiwan medför direkt konfrontation med USA. ”The Taiwan Relations Act” är det avtal som reglerar förbindelserna mellan Förenta staterna och Republiken Kina. Det ålägger USA att stödja Taiwan med olika typer av krigsmateriel men stipulerar inte direkt att USA måste lägga sig i en militär konflikt mellan det kommunistiska Kina och det fria Taiwan. https://en.wikipedia.org/wiki/Taiwan_Relations_Act

Det är ingen överdrift att säga att intressegemenskapen mellan diktaturerna Kina och Ryssland hotar världsfreden. Den avgörande frågan i sammanhanget är om den skakiga Biden-administrationen i Washington, D. C. verkligen skulle komma att försvara Taiwan med vapenmakt om Peking sätter sina hot i verket.

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

Isbjörnarna blir allt fler: de obekväma felen i Gores film

2006 siade Al Gore i sin film ”En obekväm sanning” om att isbjörnarna i Arktis var på väg att dö ut på grund av issmältningen. I Gores ”En obekväm uppföljare” från 2017 har isbjörnarna helt utelämnats. https://www.na.se/artikel/debatt/en-obekvam-sanning-4

Man behöver inte ha ett knivskarpt intellekt för att inse varför Gore dumpade isbjörnarna. Ty de isbjörnar som var på väg att skatta åt förgängelsen hade elva år efter Gores första larmrop blivit alltfler.

En analys visar i själva verket att av Gores 15 katastrofscenarier från 2006 har inte ett enda förverkligats, bland dessa att isen på Grönland skulle ha smält till 2015. Vidare demonstrerades redan i höjd med att filmen hade premiär att det fanns åtminstone nio eklatanta (eller varför inte obekväma) fel i den. https://www.nyteknik.se/energi/nio-obekvama-fel-br-br-i-al-gores-miljofilm-6413761.

Bland de uppenbara felen märks följande:

-Världshavet kommer att stiga med sju meter inom en nära framtid. En sådan dramatisk förändring kan emellertid endast inträffa inom en tidrymd av tusentals år.

-Snön smälter på Kilimanjaro i norra Tanzania, världens högsta fristående berg, på grund av den så kallade globala uppvärmningen. Det finns inga vetenskapliga belägg för detta.

-Lågt liggande atoller i Stilla havet kommer att försvinna till följd av stigande havsnivåer förorsakade av global uppvärmning. Detta är inte vetenskapligt bevisat.

-Isbjörnar drunknar därför att de till följd av uppvärmningen inte får tag i tillräckligt stabila isflak. Fel – de enda isbjörnar som bevisligen omkommit genom drunkning gjorde så i en storm.

Gore hade fel – snön på toppen av Kilimanjaro smälter inte på grund av den så kallade globala uppvärmningen.

The Polar Bear Specialist Group, sorterande under International Union for the Conversation of Nature, publicerade under perioden 1972 till 2010 vart fjärde år en rapport om isbjörnsbeståndet i Arktis (Nordpolen). Så sker icke längre, men professor Susan Crockford vid University of Victoria i British Columbia i Kanada – Crockford är evolutionsbiolog – har valt att i egen regi sammanställa liknande rapporter, varav den senaste från 2018.

År 2005 uppskattades antalet isbjörnar i Arktis till 24 500. Den siffran uppskattas i dag ha plussats på till 28 500, låt vara att det är knepigt att göra exakta beräkningar. Sistnämnda siffra är den högsta som angivits sedan isbjörnarna blev föremål för beskydd via ett internationellt avtal 1973. Al Gore och andra domedagsprofeter hade alltså eftertryckligt fel.

En starkt bidragande orsak till att isbjörnarna inte bara blir alltfler utan också tycks må alldeles utmärkt är ett ökande antal arktiska sälar, isbjörnarnas favoritmat. Isbjörnarna har blivit fetare, även om  också dessa djur naturligtvis kan bli sjuka och magra av.

Vetenskapen delar in isbjörnspopulationen i världen i 19 geografiska områden. Av dessa uppvisar fyra ett växande bestånd, nio anses vara stabila under det att det saknas tillräckligt med tillförlitlig statistik för fem områden. I blott ett område, Södra  Beaufort i gränstrakterna mellan norra Alaska och Kanada, har isbjörnarna blivit färre.

Största tillväxten sker i anslutning till den norska ögruppen Svalbard, där isbjörnsantalet skjutit i höjden med 42 procent 2004-15. Dessa isbjörnar har vid flera tillfällen angripit människor; i fjol utsattes exempelvis en man i en turistgrupp utsatt för en attack, varvid en besättningsman på aktuellt fartyg tvingades skjuta ihjäl den aggressiva isbjörnen. Att Svalbards isbjörnar går upp på land har att göra med att istillgången i polarhavet minskat just i detta område. https://www.expressen.se/allt-om-resor/isbjorn-attackeradem-turistgrupp-pa-svalbard/

En karikatyrtecknares bild av Al Gores katastrofretorik.

Forskningen visar således att isbjörnarna blir fler och mår bättre. Detta till trots fortsätter oseriösa organisationer som World Wildlife Fund (WWF) att tjäna pengar på att lura godtrogna människor att bli ”isbjörnsfaddrar”. https://www.wwf.se/stod/bli-fadder/isbjornsfadder/#bli-fadder

Jag har avslutningsvis alltid undrat över titeln på Gores film: ”En obekväm sanning” (An Inconvenient Truth). Det är ju inte ett dugg ”obekvämt” att orera om en förestående klimatkatastrof; det enda den som gör så ”riskerar” är att utsättas för en massa oförtjänt beröm, vilket mycket riktigt charlataner som Gore, Pär Holmgren och Greta Thunberg råkat ut för.

I Gores fall ledde det till att han av den debila norska nobelpriskommittén tillsammans med FNs klimatpanel, IPCC, råkade ut för det hemska ödet att tilldelades Nobels fredpris. Det skulle inte förvåna mig ett ögonblick om detta öde även drabbar klimat-Greta.

 

Nagasaki och Hiroshima: Atombomber för fred?

 Besättningen på ”Bockscar”, som av allt att döma säkrade Japans kapitulation. Bilden tagen två dagar efter bombmissionen mot Nagasaki.

Denna dag, den 9 augusti 2015, är det jämnt 70 år sedan USA genom bombplanet ”Bockscar”, ett så kallat B-29 Superfortress, släppte historiens andra och förhoppningsvis sista atombomb över staden Nagasaki på ön Kyushu i sydligaste Japan. Bomben, som vägde fem ton,  kallades ”Fat man” och befälhavare ombord var majoren Charles William ”Chuck” Sweeney (1919-2004).

Om atombombningen av Nagasaki, som är betydligt mindre uppmärksammad än bombningen av Hiroshima på ön Honshu tre dagar tidigare, finns mer information i tidskriften New Yorker här:

http://www.newyorker.com/tech/elements/nagasaki-the-last-bomb

Medan Hiroshima-missionen med fyratonsbomben (varav 60 kilogram uran) ”Little boy”, ledd av befälhavaren överste Paul Warfield Tibbets, Jr. (1915-2007) ombord på B-29an Enola Gay – uppkallad efter Tibbets mor Enola Gay Tibbets, född Haggard – förflöt utan komplikationer, var det knepigare med bombningen av Nagasaki. Till följd av bränsleproblem och längre tid i luften än beräknat kom Sweeney och hans män i tidsnöd och hade vid landningen efter utfört uppdrag endast kvar bränsle för någon minut.

 Charles ”Chuck” Sweeney (1919-2004): ”I felt no remorse or guilt.”

Sweeney fick också ordentligt påskrivet efter fullgjort uppdrag, men högste chefen för bombningen av Japan under kriget, general Curtis Lee May (1906-90), ansåg att ingenting stod att vinna genom att starta en rättslig process mot Sweeney. Denne gav 1997 ut memoarboken War´s End: An Eyewitness Account of America´s Last Atomic Mission, vilken utsattes för en hel del kritik då den av kritikerna ansågs ge en delvis felaktig bild av händelseförloppet.

Varken Sweeney eller Tibbets, vilka båda uppnådde hög ålder, ångrade någonsin sina roller i atombombningen av Hiroshima och Nagasaki.

Sweeney skrev i sina memoarer: ”I took no pride or pleasure then, nor do I take any now, in the brutality of war. Every life is precious. But I felt no remorse or guilt that I had bombed the city where I stood.The true vessel of remorse and guilt belonged to the Japanese nation…” http://www.nytimes.com/2004/07/19/us/charles-sweeney-84-pilot-in-bombing-of-nagasaki-dies.html

 Paul W. Tibbets (1915-2007): ”I know we did the right thing.”

Tibbets uttalade sig på följande sätt i en intervjuartikel publicerad i The Guardian 2002: ”Second thoughts? No…I knew we did the right thing becasuse when I knew we´d be doing that I thought, yes, we´re going to kill a lot of people, but my God we´re going to save a lot of lives. We won´t have to invade /Japan/.” Tibbets förklarade också utan vidare att han skulle göra det igen om han blev ombedd: ”Oh, I wouldn´t hesitate if I had the choice.” http://www.theguardian.com/world/2002/aug/06/nuclear.japan

Bomben över Nagasaki blev spiken i kistan för den japanska krigsviljan. Strax efter midnatt den 9 augusti hade Sovjetunionen invaderat den japanska lydstaden Manchukuo (Manchuriet), och detta i kombination med ”Bockscars” dödliga last över Nagasaki tog knäcken på den japanska stridsledningen med den gudomligförklarade kejsar Hirohito i spetsen. Efter flera dagars förhandlingar meddelade han över radion den 15 augusti Japans villkorslösa kapitulation.

De västallierade hade ursprungligen varit angelägna om att få med Stalins Sovjet i kriget mot Japan, som förväntades bli långdraget till följd av japanernas fanatiska motståndsvilja med inslag såsom självmordsuppdrag i form av kamikazebombning av allierade krigsfartyg. Med framtagandet av atomvapnet stod det dock klart att de västallierade kunde klara Japan på egen hand, och i samband med Potsdam-konferensen i det redan besegrade Tyskland den 15 juni 1945 hade Storbritanniens premiärminister Winston S. Churchill i förtroende sagt att britterna och amerikanerna inte längre brydde sig om i fall Stalin kom med i kriget eller ej – ”Vi behöver honom inte längre”.

 Boeing 29 ”Enola Gay”. Planet uppkallades efter Paul Tibbets mamma.

Detta till trots hävdar en del historiker och andra bedömare, att USAs president Harry S Truman borde ha avstått från att ge order om atombomberna över Japan, vilka fick sådana fruktansvärda humanitära konsekvenser: i Hiroshima dog mellan 80 000 och 90 000 människor inom några minuter, i den mindre staden Nagasaki 60 000-80 000. Därtill måste man foga alla dem som avled dagarna, veckorna, månaderna och åren efter bombsläppen samt följdverkningar i form av bland annat fosterskador, cancer etcetera.

Det bör dock påpekas att det inte behövdes atombombning för att ge upphov till många japanska dödsoffer. När USAs bombflotta angrep Tokyo i mars 1945 omkom 125 000 människor. Det var fler än som dog i Hiroshima. Den skrämmande skillnaden var att över tusen plan medverkade i bombningen av Tokyo men bara ett enda när Hiroshima attackerades.

”Japan hade kapitulerat även utan bomberna”, brukar det således heta. Se följande artikel i Svenska Dagbladet på detta tema:

http://www.svd.se/japan-hade-kapitulerat-aven-utan-bomberna

Original caption: 6/26/1946-Nagasaki, Japan: The leveled area you see here was once the industrial heart of the great city of Nagasaki. A single atomic bomb, the third ever exploded, made it a wilderness. In the background, the skeletal remains of the Mitsubishi steel and arms works survived for use as junk. Nagasaki, Japan

Efter bombningen av Nagasaki den 9 augusti 1945. I bakgrunden resterna av Mitsubishi-fabriken.

Det är emellertid alltför lätt att vara efterklok. Som jag ser saken är nog ansträngningarna att förringa atombombernas kapitulationsframkallande verkan mest av allt försök att dels, liksom skett så många gånger förr, kasta skulden på USA, dels ärerädda den japanska krigsledningen. Låt oss se hur en av mina favoriter när det gäller att lägga fram historiska skeenden på ett klart och lättfattligt sätt, Jan Olof Olsson (signaturen Jolo), beskriver situationen i sitt bokverk 20e århundradet (del 5):

Beslutet att kasta atombomben över en japansk stad hade diskuterats i flera månader. President Truman hade först när han efterträdde Roosevelt upplysts om att arbetet på att framställa atombomben pågick. När bomben slutligen sattes in – sedan den första framställda bomben hade provats i staten New Mexico den 16 juli – befann sig USA i en prekär politisk situation. Kriget mot Japan var inte slut. En invasion av de stora japanska huvudöarna planerades. Det fanns fortfarande fem miljoner stridande japanska soldater att räkna med. USA behärskade nu hela Stilla Havet med sin flotta och luftrummet i hela Fjärran Östern, men landstrider mot japanerna antogs kunna kräva upp mot en halv miljon amerikanska förluster…Bomben skulle sålunda kunna spara liv och förkorta kriget. Det var ett motiv för att använda den. Det anfördes också av president Truman  fyra år senare, då han i ett tal vid Atlantpaktens tillkomst sade att han beslutat använda bomben mot Japan i vetskapen att den skulle spara ”200.000 amerikanska och 200.000 till 400.000 japanska liv.”

Den 2 september 1945 klev de japanska chefsförhandlarna ombord på det amerikanska slagskeppet ”USS Missouri” som ankrat i Tokyobukten och skrev under överinseende av general Douglas MacArthur, befälhavare för de amerikanska stridskrafterna i Stilla havet, under kapitulationsvillkoren. MacArthur, som därefter med ackuratess tog över rollen som amerikansk militärguvernör i Tokyo, hade förutsagt att en fullskalig landinvasion i Japan skulle kosta 50 000 amerikanska liv enbart under de första dagarna.

 En japansk representant undertecknar fredsvillkoren ombord USS Missouri den 2 september 1945. General Douglas MacArthur står vid mikrofonerna.

Enligt min uppfattning kan det inte råda några tvivel om att de båda atombomberna över Hiroshima och Nagasaki tvingade den japanska militärregimen att ge upp. 28 av dess civila och militära medlemmar med generalen och premiärministern Hideki Tojo i spetsen åtalades efter krigsslutet i den så kallade Tokyoprocessen för krigsförbrytelser, som ägde rum 3 maj 1946 till 12 november 1948. Däremot beslöt segrarmakterna att inte röra kejsaren Hirohito, även kallad Showa (1901-89), eftersom hans fortsatta innehav av tronen med rätta ansågs garantera stabilitet i det hårt drabbade japanska samhället.

Det var en motsvarighet till den betydligt mer omtalade Nürnbergprocessen i Tyskland. Detta skedde i regi av den av de segrande allierade makterna tillsatta Internationella militärtribunalen för Fjärran Östern. Samtliga åtalade befanns skyldiga och sju av dem dömdes till döden och hängdes. Dit hörde general Tojo, som var premiärminister 1941-44. Han befanns skyldig till folkmord på omkring 10 miljoner kineser, koreaner, filippiner och indonesier.

Mer om Tokyoprocessen här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tokyoprocessen

1978 placerades urnor med askan efter Tojo och ytterligare elva av de mest bekanta japanska krigsförbrytarna i Yasukunitemplet, något som ända sedan dess givit upphov till vrede, bitterhet och officiella protester från de länder som drabbades av den japanska militarismens aggression i samband med Andra världskriget.

 Hideki Tojo: hängd som krigsförbrytare skyldig till folkmord 1948.

Historiens första och hittills enda demonstration av atomvapnet över två japanska städer förde det goda med sig, att dess fruktansvärda verkningar blev uppenbara för alla människor. Avskräckningen var helt enkelt enorm. Därför kom det aldrig till användning i det som jag vill karaktärisera som Tredje världskriget, det Kalla kriget som utbröt omedelbart efter krigsslutet 1945 och inte slutade förrän Sovjetunionen imploderade den 31 december 1991.

Den så kallade terrorbalansen mellan det totalitärt kommunistiska Östblocket och den mer eller mindre Fria världen fungerade som en effektiv hämsko mot kärnvapenbruk. På så sätt kan det faktiskt hävdas, att existensen av atomvapen på båda sidor fungerade på ett fredsbevarande sätt. Så är fortfarande fallet, trots att skurkstater såsom Nordkorea och Iran oroande nog fortsätter att utveckla sin kärnvapenkapacitet och skrupulösa terrorrörelser ingenting hellre vill än få tillgång till sådan.

Dessvärre kan vi därför heller inte känna oss helt säkra på att Nagasaki och Hiroshima var de sista platserna på jorden att drabbas av kärnvapenanfall.

Putin skickar fram sin bandhund: rysk aggression alltmer uppenbar

 Hotfulla tongångar från Putins ”bandhund” /testpilot Sergej Markov.

http://www.svt.se/nyheter/varlden/estland-och-lettland-ska-vara-radda-for-oss

Rysslands gudfaderliknande ledare Vladimir Putin har åter skickat fram sin bandhund, eller testpilot om man föredrar den beteckningen, att morra och skälla litet på västvärlden. Statsvetaren och journalisten Sergej Markov, en av Putins förtrogna, inskärper i en intervju med SVT – länken ovan – att baltstaterna Estland och Lettland har allt skäl att rädas Ryssland.

Markov citeras på följande sätt:

Ni i Sverige behöver inte vara rädda. Lettland och Estland har däremot anledning att vara rädda. Om det blir ett stort krig är det möjligt att det inte blir något kvar av de här länderna.

Markov hävdar även att stackars Ryssland plågas av en ”fientlig omvärld” som hänger sig åt ”russofobi”. Ursprunget till detta, förklarar Markov, står att finna i 2013 års Ukraina-kris, då EU och USA tvingade Ukraina att välja mellan Ryssland och väst och förde en med ryska ögon ”fascistisk” regim till makten. Ryssarna menar i det perspektivet att de var tvungna att lägga beslag på Krim i syfte att skydda etniska ryssars intressen.

Sergej Markovs (läs: Putin-regimens) utfall ligger väl i linje med Rysslands aggressiva beteende i omvärlden under 2014. Enligt en genomgång av brittiska Sky News har ryska stridskrafter uppträtt provokativt mot västvärlden vid åtminstone 14 tillfällen hittills under det gångna året. Sky News lista omfattar följande incidenter, varav några inbegriper Sverige.

Om nu Ryssland vill undvika att omvärlden intar en fientlig attityd borde man kanske överväga att  sluta ägna sig åt sådan provokativ verksamhet inklusive kränkningar av andra länders territorier. Eller är det för mycket begärt?

 Karta över ryska provokationer i vårt närområde.

3 mars/ Ryskt spaningsplan som inte tillkännager sin position hotar ett SAS-plan med 132 passagerare som startat från Köpenhamn. En kollision kunde undvikas tack vare god sikt och SAS-pilotens skicklighet. Om något allvarligt inträffat kunde följden ha blivit exempelvis västliga sanktioner mot Ryssland och NATO-patrullering i Östersjön.

12 april/ Obeväpnat ryskt stridsflyg närmar sig tolv gånger det amerikanska stridsfartyget USS Cook i Svarta havet. Om den amerikanske befälhavaren varit på det humöret kunde han ha svarat med ett motangrepp.

27 april/ Ett beväpnat ryskt stridsflygplan genomför hotande manövrar nära ett amerikanskt spaningsfartyg i Ochotska havet, en del av Stilla havet utanför Sibiriens kust.

Juni/ Beväpnat ryskt stridsflygplan gör inflygning mot den tätbefolkade danska ön Bornholm innan det avviker. Troligen rörde det sig om en simulerad attack.

16 juli/ Ett väpnat ryskt plan stör svenskt spaningsflyg i internationellt luftrum mellan Gotland och Lettland. Det ryska planet uppges flyga inom tio meter från det svenska planet.

18 juli/ Ett amerikanskt spaningsplan tvingas av ryskt stridsflyg under operationer nära Kaliningrad in i svenskt luftrum.

September/ Ryskt strategiskt bombplan simulerar angrepp mot USA med kryssningsrobotar i Labradorhavet mellan Grönland och Kanada.

 Den påstådde estniske spionen Eston Kohver kidnappades av ryska säkerhetsmän två dagar efter Barack Obamas besök i Estland.

5 september/ Den estniske säkerhetstjänstemannen Eston Kohver, född 1971, förs bort av ryska agenter från en estnisk gränspostering. Detta sker två dagar efter USAs president Obamas besök i Estland. Kohver anklagas för spioneri mot Ryssland. Under bortförandet använder sig ryssarna av rökgranater och kommunikationsstörande verksamhet. Kohver kvarhålls alltjämt i Ryssland.

Mer om den ryska operationen via denna länk:

http://en.wikipedia.org/wiki/Eston_Kohver

7 september/ Den kanadensiska fregatten HMCS Toronto ofredas av ett ryskt stridsflygplan i Svarta havet. Det ryska planet flög inom 300 meters avstånd från fartyget.

Mer om denna incident inklusive filmklipp här:

http://www.cbc.ca/news/world/russian-military-planes-buzzed-hmcs-toronto-in-black-sea-1.2759843

17 september/ Två ryska militärflygplan kränker svenskt luftrum söder om Öland.

19 september/ Ryska officerare stoppar ett litauiskt fartyg i Barents hav, ett bihav till norra Ishavet, och för det till Murmansk.

3 oktober/ Ryskt stridflygplan flyger ”några meter” från ett svenskt spaningsplan i Östersjön i vad som betecknats som en ”ovanligt provokativ” incident.

17-27 oktober/ Svenska sjöstridkrafter genomför den största anti-ubåtsoperationen sedan det Kalla krigets dagar efter underrättelseuppgifter om ”undervattensverksamhet” av provokativt slag i Stockholms skärgård. Bland annat talas om möjliga miniubåtar. Ingen ubåt påträffas dock.

28-30 oktober/ Ryssland genomför en stor övning i Nordsjön, Atlanten, Svarta havet och Östersjön, något som anses ha lett till ökad spänning mellan USA och Ryssland.

 Den ryska miniubåten Triton-2 användes av ryska Östersjöflottan.

I ljuset av Sergej Markovs hotfulla uttalanden och ovanstående lista över incidenter involverande ryska stridskrafter ser det ut som om det nya Kalla kriget redan har börjat. Markovs försäkran om att Sverige inte behöver oroa sig gör vi bäst i att ta med en hel grabbnäve salt. Ryska talesmän och befattningshavare säger vad som passar för stunden utan hänsyn till vad som är sant eller inte och har som princip att förneka all rysk inblandning så länge det går.

Om ovannämnda nya, kalla krig skrev jag redan för något år sedan följande:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

 

 

 

Därför bör USA vara världspolis

Sänkningen av Lusitania ledde fram till att USA ingrep i Första världskriget.

I mitt tidiga politiska liv som aktiv i Demokratisk Allians i Stockholm förekom ett rockslagsmärke med texten ”Tack US” i anslutning till en amerikansk nationalsymbol och därunder årtalen 1918 och 1945. Årtalen syftade givetvis på den lyckosamma utgången av Första och Andra världskriget, då frihet och demokrati segrade över förtryck och diktatur. I båda världskrigen var det USA som stod för de avgörande insatserna.

Det aktuella märket var, under Vietnamkrigets dagar då kritiken och hatet mot USA hela tiden eskalerade, avsett att vara en påminnelse om USAs viktiga insatser för världens frihet under världsomspännande konflikter. Situationen påminner en del om den som råder i dag, då Obama-administrationen ansätts med hätska angrepp från såväl SD-renegater som Tommy Funebo till höger som bedagade islamister och numera kommunister som Mohamed Omar till vänster. En ohelig allians ingången av USA-hatets vänner.

Jag har på det här utrymmet åtskilliga gånger klargjort, att jag på många sätt är skarpt kritisk mot Barack Obama och hans styre. En öppet socialistisk president är inte min modell för hur USA borde styras. Jag hade alla gånger föredragit John McCain eller Mitt Romney som president.

Amerikas Förenta stater är emellertid så mycket större och viktigare än vem som för tillfället råkar vara dess statschef. Den amerikanska revolutionen 1776 ledde till en unik statsbildning med en konstitution som erkände alla människors lika värde, men som även fastslog att den nya  staten skulle vara ”one nation under God”. USA har stått för frihet och demokrati i över 200 år och ej endast varit en ideologisk fyrbåk och/eller en tillflyktsort för världens förföljda och förtrampade.

Douglas MacArthur var en av USAs ledande krigsgestalter under Andra världskriget. Här vadar han tillsammans med sina generaler i land på den filippinska ön Leyte för att häva den japanska ockupationen.

USA har också på ett handfast sätt, när behov ansetts förelegat, upprepade gånger militärt och politiskt ingripit i världens öden. Därmed övertog landet Storbritanniens tidigare världsdominans. Helt klart är det befogat att tala om USA som en ”världspolis”. Frågan är givetvis om detta är bra eller dåligt. Jag kommer här att argumentera för att det inte endast är bra att det är så, utan faktiskt helt nödvändigt. Alternativen är nämligen ganska så förfärliga.

Det dröjde tre år efter krigsutbrottet innan USA blandade sig i Första världskriget. Den 6 maj 1915 sänktes det brittiska passagerarfartyget Lusitania vid Old Head of Kinsale utanför Irlands kust av torpeder avfyrade från en tysk ubåt. 1198 av fartygets 1959 passagerare omkom, bland de förolyckade 124 amerikanska medborgare.

Krav restes nu på att USA skulle inträda i kriget på ententens sida, men president Woodrow Wilson nöjde sig med att skicka en protestnot till Tyskland. Tyskarna upphörde dessutom med det oinskränkta ubåtskriget men återupptog det igen i februari 1917. Nu kunde Wilson inte längre stå emot trycket utan beslutade om amerikanskt krigsdeltagande den 6 april 1917. USAs ingripande blev tungan på den våg som slutligen vägde över till ententemakternas fördel och förpassade Tyskland och andra obsoleta imperiebyggen såsom Tsarryssland, Österrike-Ungern och Ottomanska riket till historiens soptipp.

När Andra världskriget bröt ut med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 – vilket följdes upp med Sovjetunionens invasion av en annan del av samma land ett par veckor senare – förklarade Storbritannien och Frankrike Tyskland krig. USA nöjde sig i detta läge med materiellt stöd för krigsansträngningarna. Detta ändrades över en natt, då japanskt bombflyg angrep den amerikanska marinbasen Pearl Harbor på Hawaii den 7 december 1941 och ödelade en betydande del av USAs Still havs-flotta.

Japan hade med attacken avsett att hålla USA utanför kriget i Stilla havet, men tvärtemot denna fromma förhoppning blev amerikanerna fly förbannade vilket ledde till att president Franklin D. Roosevelt redan dagen efter attacken förklarade Japan krig och gav order om en militär upprustning utan motstycke. De isolationistiska strömningar som tidigare legat som en hämsko över den amerikanska krigsdebatten försvann i ett slag. Och som vi alla vet kunde axelmakterna Tyskland, Italien och Japan inte stå emot den amerikanska kolossen och dess förbundsförvanter med Storbritannien i främsta ledet.

Låt oss ta ett kliv i historien fram till den 12 oktober 2000, då det amerikanska krigsfartyget USS Cole utsattes för en självmordsattack då det låg stilla i hamnen Aden i Jemen. 17 amerikanska sjömän dog och 39 sårades i ett dåd som terrornätverket al-Qaida tog på sig ansvaret för. Den amerikanska Clinton-administrationen föredrog att inte besvara angreppet. Några månader senare hade emellertid USA i George W. Bush fått en annan president från ett annat parti än det Bill Clinton representerade.

Det amerikanska krigsfartyget USS Cole utsattes 2000 för en terrorattack från al-Qaida.

När al-Qaida sedan på uppdrag av sin galjonsfigur Usama bin Ladin den 11 september 2001 angrep USA genom en serie flygburna terrorangrepp, som bland annat lade World Trade Center i New York i grus och aska med cirka 3000 dödsoffer som följd, var måttet rågat för amerikanerna: Bush gav order om att USA skulle invadera Afghanistan i syfte att knäcka talibanregimen och försöka spåra upp terrorarkitekten bin Ladin.

2003 var det dags för USA att angripa Irak under den storhetsvansinnige diktatorn Saddam Hussein, som man menade förfogade över massförstörelsevapen. Några sådana hittades inte emedan Saddam kort tid före angreppet låtit exportera dessa vapen till grannlandet Syrien, något som avslöjats i boken Saddam´s Secrets av den före detta Saddam-generalen Georges Sada. Det viktigaste som uppnåddes under den USA-ledda koalitionens ingrepp i Irak var gripandet och den senare avrättningen av Saddam. Därigenom blev världen tveklöst en säkrare och bättre plats. Senare kunde också en amerikansk elitstyrka spåra upp och oskadliggöra Usama bin Ladin i hans pakistanska gömställe.

Det fortgående Kriget mot terrorn är i mina ögon det Fjärde världskriget efter de båda första världskrigen samt Kalla kriget. På många sätt är den fjärde globala konflikten svårare att handskas med, då det inte handlar om fältslag eller ens krig mellan länder på övligt sätt. Det är i stället fråga om irreguljär krigföring med inslag som självmordsbombning, medvetna övergrepp mot civila och inspärrande av kombattanter utan föregående rättslig prövning.

Oskadliggörandet av Usama bin Ladin har varit en amerikansk milstolpe i Kriget mot terrorn – Fjärde världskriget.

USAs ovedersägliga svårigheter och motgångar under Kriget mot terrorn har inte fått mig att tvivla på att USA behövs som ett slags världspolis till skydd för frihet, mänskliga rättigheter och demokrati världen över. Sedan kan man givetvis beklaga den massiva övervakning som amerikanska regeringar ansett sig behöva tillgripa inom ramen för det nu pågående kriget. Låt mig presentera det så här: om inte USA påtog sig rollen som världens skyddsmakt skulle någon annan göra det. Och de enda alternativ till USA som står till buds är dels en kommunistisk diktatur med storhetsvansinne (Kina), dels en halvfascistisk autokrati med imperieambitioner (Ryssland). Av dessa alternativ väljer jag självklart USA, även fast den nuvarande presidenten heter Barack Obama.

Om USA bör ingripa i Syrien sedan det, i mitt tycke tämligen övertygande, konstaterats att Assad-regimen använt kemisk krigföring mot den egna befolkningen – och i så fall på vad sätt – är något jag här inte tar ställning till. Såvitt jag kan se finns det faktorer som talar både för och emot ett militärt ingrepp, vilket i så fall torde bli av begränsad natur.

President Barack Obama besökte under sin Sverige-visit Stora synagogan i Stockholm. Det hedrar Obama att han på detta sätt markerade mot den växande antisemitismen i Sverige.

Kamikazepiloten Reinfeldts SD-fobi sänker alliansen

En bild påstås säga mer än tusen ord…desperationen lyser i Reinfeldts ögon när han talar om SD.

Varför flipprar statsminister Fredrik Reinfeldt ur varje gång han pratar om Sverigedemokraterna (SD)?

Jag har ställt den frågan förut och tvingas göra det igen efter statsministerns pinsamma föreställning i Almedalen den 3 juli. Reinfeldt gjorde SD till ett huvudnummer i sitt tal och hävdade att partiet fört in ”hatet” i riksdagen. Naturligtvis återkom många andra punkter i den floskelretorik Reinfeldt och andra brukar använda mot SD såsom ”främlingsfientlighet”, ”vi och dom” och så vidare.

Hej och hå så länge skutan kan gå.

Ett antal borgerliga twittrare, bland dessa Göran Hägglunds (KD) pressekreterare Fredrik Hardt och folkpartistiske riksdagsmannen Fredrik Malm, dunkar varann i ryggen och hävdar att det var ett ”mycket starkt” tal av Reinfeldt. Och det är fullt troligt att allianselitisterna verkligen tror på detta själva.

Det borde emellertid vara alldeles uppenbart för den som har ögon och öron i behåll att Fredrik Reinfeldt bäddar för en allianskatastrof i valet 2014. Inte mig emot. Men har inte Reinfeldt och hans entusiastiska uppbackare någon form av självbevarelsedrift i behåll?

Om jag vore en presumtiv alliansväljare som stod i valet och kvalet skulle jag utan att tveka glida över i SD-fållan som en direkt följd av Reinfeldts fullständigt irrationella SD-fobi. Jag skulle helt enkelt bli förbannad över att karln står där på Visby-scenen och skriver svenska folket på näsan  hur vi skall betrakta ett parti som har ett väljarstöd om ungefär 600 000 personer i ryggen. Dessa är alltså enligt statsministern hopplösa främlingsfiender med hat i sina hjärtan som helst inte borde få utnyttja sin rösträtt.

Demoskop juli 2013. SD får bästa noteringen någonsin med 11,6procent. M minskar medan både C och KD halkar ur riksdagen.

Reinfeldts brandtal mot SD kommer samma dag som det senare partiet noteras för bästa resultatet någonsin i en Demoskop-mätning: 11,6 procent, en ökning med 2,0 procent jämfört med föregående mätning. Samtidigt går Moderaterna tillbaka med 1,3 procent medan C och KD återfinns vid 3 procent och således hamnar utanför riksdagen.

Detta tycks nu inte bekymra Reinfeldt, som än en gång gör klart att han gärna  offrar regeringsmakten för det heliga målet att isolera SD. Därmed torde han bädda för ett SD-resultat på låt oss säga runt 15 procent, det vill säga ungefär vad M fick i valet 2002 då Bo Lundgren var partiledare.

Jag håller inte för osannolikt att det är där M kommer att hamna igen. Kanske inte redan 2014 men absolut 2018. Faktum är att Reinfeldts fixa idé om SDs bottenlösa ondska förefaller vara den enda politiska övertygelse han är i besittning av. I alla andra frågor har han gjort sig känd som en syltryggad pragmatiker. Möjligen skulle han behöva tala med en psykoterapeut om saken. Han bör definitivt redan nu kolla upp arbetsmarknaden inom tänkbara EU- och/eller FN-organ; det finns väl anledning tvivla på att han nöjer sig med en landshövdingspost.

Jag tycker absolut Hardt, Malm med flera allianselitister skall fortsätta ryggdunkningarna och fortsätta isolera sig från sina egna väljare. Det bådar gott för oss sverigedemokrater. För mig verkar det dock vara ett helt osannolikt agerande. Det är förstås fullt möjligt att man helt och fullt delar Reinfeldts kamikazelinje och tror på hans floskelretorik.

SDs partiledare Jimmie Åkesson, som till skillnad från statsministern aldrig förlorar sitt lugn, kommenterade Reinfeldts Almedalsretorik så:

Ikväll fick vi klart besked från Fredrik Reinfeldt. Det kändes desperat. Alliansen väljer att ge upp alla sina övriga politiska ambitioner och skänka bort regeringsmakten framför att minska invandringen till våra grannländers nivå. Moderaterna har därmed blivit ett enfrågeparti för fortsatt massinvandring.

Åkesson förklarade även att han gärna, i egenskap av ledare för Sveriges nu officiellt enda oppositionsparti, tar fighten mot ”den blårödgröna kartellen/röran” i valet 2014.

I dag presenterades slutligen en statsvetenskaplig undersökning som visar att 67 procent av svenska folket vill se större skillnader mellan de politiska partierna. Den som drar slutsatsen att denna inställning gagnar Sverigedemokraterna är sannolikt inte helt fel ute.

En kamikazepilot fotograferad strax före sitt självmordsuppdrag.

Fotnot: Kamikazepiloter kallades de japanska stridsflygare som i Andra världskrigets slutskede utförde självmordsattacker mot allierade fartyg i Stilla havet genom att krascha sina plan mot dessa fartyg. På så sätt lyckades man oskadliggöra några fartyg men förlorade som bekant kriget. Kamikaze betyder ”gudomlig vind” på japanska.

Nordkorea ställer krav

John Kerry och hans sydkoreanska motsvarighet Yun Byung-se.

Nyligen genomförde USAs utrikesminister John Kerry en rundresa i Ostasien och besökte då Sydkorea, Kina och Japan. Målsättningen var att få till stånd en enad front mot det hot den oberäkneliga kommunistdiktaturen Nordkorea utgör mot freden, inte bara i den aktuella regionen utan i hela världen.

Kerry konstaterade bland annat:

Vi är alla överens om att Nordkorea inte kommer att accepteras som en kärnvapenmakt.

Kerrys sydkoreanske kollega Yun Byung-se höll med och inskärpte, att Nordkorea utan tvivel har en nukleär kapaicitet redan i dag. Denna bedöms dock inte vara tillräckligt utvecklad för att tillåta precisionsavfyringar av kärnvapenbetyckade missiler, låt vara att nordkoreanerna själva gärna vill låta påskina just detta. Yun efterlyste även ett ”aktivt svar” från nordkoreansk sida.

Ett  svar levererades också nyligen från Nordkorea. Detta bestod i ett antal krav vilka redovisas av det amerikanska nyhetsmediet Fox News här:

http://www.foxnews.com/world/2013/04/18/north-korea-demands-end-sanctions-end-drills-as-conditions-for-resuming-talks/

Nordkorea kräver således ett stopp för alla sanktioner riktade mot landet; att alla gemensamma militärövningar mellan USA och Sydkorea ställs in; att USA avlägsnar alla kärnvapeninstallationer i Sydkorea och regionen i stort; att Sydkorea upphör med alla utfall mot Nordkorea.

Kim Jong-un inspekterar en nordkoreansk stridsvagn.

För närvarande pågår en amerikansk-sydkoreansk militärmanöver kallad Foal Eagle, vilken avses fortsätta till slutet av april. Sådana övningar genomförs varje år. USA har för närvarande 28 500 soldater i Sydkorea som värn mot en eventuell attack från norr. Förra månaden drabbades vidare Sydkorea av cyberattacker som stängde ner bland annat banker samt datorer hos sydkoreanska nyhetsmedier – enligt sydkoreanerna låg Nordkorea bakom.

De nordkoreanska kraven har mottagits kallsinnigt i USA och Sydkorea, som ser mönstret upprepa sig: först svarar Nordkorea för provokativa uttalanden och militära åtgärder för att sätta press på omvärlden, därefter ställer man en rad krav för att upphöra med sina aggressioner.

Den här gången har dock den nye ledaren, Kim Jong-un, gått osedvanligt långt genom blodtörstiga uttalanden om nukleär ödeläggelse och genom att flytta avskjutningsramper med vidhäftande missler så att de kan nå mål i Sydkorea, Japan och amerikanska mål i Stilla havet. Dessutom har den interkoreanska samarbetszonen i Kaesong stängts ner. Förutom att vinna internationella fördelar vill den ännu ej 30-årige Kim genom sina ustpel av allt att döma stärka sin inhemska maktposition.

En sydkoreansk delegation besöker Rangoon i Burma 1983. Några sekunder efter att denna bild tagits var samtliga döda, offer för ett nordkoreanskt bombattentat riktat mot Sydkoreas president Chun Doo Hwan. Presidenten undkom attentatet.

När den Schweiz-utbildade Kim Jong-un tog över den yppersta makten i Nordkorea efter sin far Kim Jong-il för ett och ett halvt år sedan, fanns förhoppningar i omvärlden om att unge Kim skulle genomföra nödvändiga ekonomiska reformer i den utfattiga och svältande kommunistdiktaturen. I stället finns tecken på att Kim Jong-un är på väg att bli en ännu värre diktator än fadern Kim Jong-il och farfadern Kim Il-sung.

Det menar den nordkoreanske avhopparen Rim Il, som mot alla odds lyckades fly från Nordkorea i slutet på 1990-talet och nu är en respekterad författare och kommentator i Sydkorea. Han har bland annat skrivit en bok om Kim Jong-il. Läs om Rims synpunkter i en DN-intervju här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5444182

Det är sedan lång tid tillbaka känt att det över hela Nordkorea finns ett antal slavarbetsläger där det råder de mest omänskliga förhållanden, men som först på senare tid på allvar börjat uppmärksammas av omvärlden. Jag skrev följande om de nordkoreanska lägren för ett par år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/13/nordkoreas-lagerssystem-i-nytt-ljus/

Frågan är hur länge den nordkoreanska regimen kommer att kunna fortsätta existera. Att det finns ett uppdämt folkligt missnöje med de usla förhållandena i landet är känt, icke minst genom avhoppares vittnesbörd. Ute i provinserna har, trots de drakoniska straff som väntar, skett spontana folkliga uppror mot en övermakt som berikar sig själv på folkets bekostnad.

Koreakriget (1950-53) pågår tekniskt sett fortfarande.

För den som vill läsa mer om fenomenet Nordkorea rekommenderas boken Alla monster måste dö (Albert Bonniers förlag 2011) av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. Boken bygger på en gruppresa till Nordkorea och kom ut strax före Kim Jong-ils frånfälle. Boken skildrar ett absurt samhälle byggt på propagandalögner, minutiös kontroll av medborgarna och extremt militärstyre.

Det är alltför lätt att slå sig till ro i den fromma förhoppningen att Kim Jong-un är något slags pajas som bara snackar och ingenting gör. En sådan förhoppning har omvärlden inte råd med. Den nordkoreanska regimen har tidigare startat ett förödande krig, vilket tekniskt sett fortfarande pågår eftersom inget officiellt fredsfördrag slutits, samt sprängt sydkoreanska flygplan i luften, sänkt sydkoreanska fartyg och upprepade gånger sökt mörda sydkoreanska presidenter.

Den som därför tror att Kim Jong-un skulle dra sig för att som en desperat åtgärd attackera omvärlden med kärnvapen bör tänka om.