Posted tagged ‘Stockholm’

Spioneriets historia: lika gammal som människan själv

25 september, 2020

Nils Lindberg: ”Spejarna med druvklasen”. Kurbitsmotiv på textil från 1700-talet.

Spioneri förknippas ofta med 1900- och det begynnande 2000-talet. Faktum är dock att verksamheten i fråga sannolikt är lika gammal som människan själv: det har alltid funnits ett behov att inhämta underrättelser om väsentliga ting som andra söker hemlighålla. Så var förmodligen fallet redan i det gamla jägar- och samlarsamhället, då de grupper som konkurrerade om de befintliga växterna och djuren ville ta reda på vad rivalerna höll på med.

Den första kända beskrivningen av ett underrättelseuppdrag och dess resultat ges i Fjärde Moseboken, där det berättas om hur Mose sänder ut tolv israelitiska spejare i syfte att ta reda på förhållandena i det av Gud utlovade Kanaans land, som sades ”flöda av mjölk och honung”.

Moses spejare. Bibeltexten lyder (4 Moseboken 13:1-3):

Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. Och HERREN talade till Mose och sade: ”Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva till Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=4%20Mosebok%2013&version=SV1917

När de tolv utvalda spejarna återkom till israeliternas läger kunde de förtälja för Mose och allt folket om ett rikt land, och som ett bevis på detta medförde de en jättelik druvklase som var så stor att två män fick bära den på en stång emellan sig. Problemet var att spejarna också hade stött på starka och skräckinjagande folk som amalekiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Endast två av spejarna, Kaleb från Juda och Josua från Efraims stam, tyckte det var självklart att israeliterna ändå skulle tåga in i landet.

Folkets flertal var dock mer benäget att ta åt sig av de övriga spejarnas avskräckande berättelser och vägrade tåga in i landet. Straffet blev en 40 år lång ökenvandring innan intåget i det förlovade landet kunde ske. Endast Kaleb och Josua tilläts leva bland spejarna – de övriga dödades. Det blev den sistnämnde som kom att leda intåget i Kanaan sedan patriarken Mose avlidit.

Längre fram i den gammaltestamentliga berättelsen kan vi läsa om hur israeliterna behövde ännu fler och mer detaljerade underrättelser om förhållandena i Kanaans land. Därför sänder Josua ut två spejare i syfte att undersöka staden Jerikos försvar innan denna kunde erövras. De lyckas ta sig in i staden och blir härbärgerade av den välvilligt inställda skökan Rahab.

Som tack för sin insats skonades Rahab när israeliterna sedan intog Jeriko och enligt den bibliska berättelsen utplånade allt liv i staden. Hon och hela hennes släkt upptogs också i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/20/kvinnor-i-bibeln-rahab-den-gudomliga-horan/

”Kungens ögon och öron”. I sin bok Det dunkla pusslet. Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning (Natur & Kultur 2018, 390 sidor) kommenterar Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, de israelitiska spejarnas insatser runt 1400 före Kristi födelse på följande sätt (sidan 8):

Berättelserna om de utsända spejarna tyder på att Gamla testamentets anonyma författare inte bara hade klart för sig informationsinsamlandets betydelse i största allmänhet, utan också förstod underrättelsearbetets politiska och psykologiska sidor, från Moses insikt att han måste kunna visa upp konkreta ovedersägliga bevis på det förlovade landets bördighet, till Josuas två spejares mellanhavanden med vad som några årtusenden senare skulle gå under beteckningen en understödjande agent.

Professor Wilhelm Agrell kartlägger i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets historia.

Arkeologiska fynd visar att det av faraonerna styrda Egypten förfogade över en underrättelsetjänst som var minst lika gammal som den israelitiska motsvarigheten. Behovet av korrekt information om omvärlden blev särskilt tydligt när det egyptiska riket under den 18e dynastin ( 1550-1295 f. Kr) begynte expandera i olika geografiska riktningar.

Agrell (sidan 15): ”För att hålla ihop detta vidsträckta rike behövde centralmakten, på samma sätt som andra efterföljande imperier, bygga upp ett system för rapportering och ordergivning.” Av sammanhanget i det gamla egyptiska källmaterialet klargörs att det existerade ett kurirsystem vilket följde fasta rutter. Det övergripande ansvaret för det antika Egyptens inre säkerhet åvilade en hög hovfunktionär som betitlades ”Kungens ögon och öron”.

Om de antika israeliterna och egyptierna haft ett fungerande underrättelsesystem kan detsamma enligt Agrell inte sägas om de gamla romarna. Trots en stundom förkrossande stark militärmakt och välutvecklad förvaltning tycks Romarriket aldrig ha lyckats bygga upp någon motsvarighet till de ändamålsenliga system som fanns i Mellanöstern. Bristerna framgår bland annat av vältalaren, författaren och politikern Marcus Tullius Ciceros (106-43 f. Kr.) brev från sin tvååriga befattning som ståthållare i provinsen Cilicien i nuvarande sydöstra Turkiet: ingen hade orienterat honom om förhållandena i området och inte heller fanns någon expertis på plats som han kunde rådfråga. https://biblioteket.stockholm.se/titel/18883

Englands hemliga polis under Walsingham. Förflyttar vi oss halvtannat årtusende framåt i tiden från Ciceros dagar hamnar vi i 1500-talet. Då uppträdde i den elisabetanska erans England en av tidernas mest meriterade spioneriexperter – Francis Walsingham (cirka 1532-90), som efterträdde William Cecil som drottning Elizabeth Ias underrättelsechef. Walsingham grundade Englands hemliga polis och var pionjär i Europa när det gällde att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Walsingham

Walsinghams spioner infiltrerade ärkefienden Spaniens statsapparat ända upp i dess högsta ledning och samlade därtill in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad potentiellt dödliga komplotter riktade mot den engelska drottningen. Den strikt protestantiske Francis Walsingham hade inte endast hand om den engelska underrättelsetjänsten – han var desslikes en nära rådgivare till drottningen och som sådan delaktig i övervakningen av utlänningar samt utformandet av såväl inrikes- som utrikespolitik inklusive ockupationen av det katolska Irland. Walsingham var även en förespråkare för att England skulle skaffa sig kolonier i Nordamerika.

Den engelske spionmästaren Francis Walsingham och hans chef, drottning Eilzabeth I.

Spionchefens tentakler gjorde det möjligt för honom – och därmed den engelska statsledningen – att vara underrättad om den spanska armadans planerade anfall mot England flera år innan denna inträffade med katastrofalt resultat för Spanien 1588. Walsingham var även instrumental när det gällde att få Elizabeths utmanare om tronen, den katolska skotska drottningen Maria Stuart (1542-87), dömd till döden och avrättad. Agrell beskriver Walsinghams underrättelsesystem som ”ett nätverk av ett antal kompletterande grupper av agenter” (sidan 54).

Gustaf Vasas och Gustaf IIIs spioner. Det svenska underrättelseväsendet har i ett historiskt perspektiv aldrig tillnärmelsevis varit lika välorganiserat som det engelska, vilket icke hindrar att det även hos svenska makthavare funnits ett behov av att känna till vad fienden har för sig.

Gustaf Vasa (1496-1560) hade inte kunnat slå ned alla uppror som riktades mot honom utan vänligt inställda personer som höll honom underrättad om vad som tilldrog sig i riket. En av dessa benägna uppgiftslämnare kallas Hans Våghals, som förekommer i den kunglige krönikören Peder Swarts krönika och dessutom figurerar som romanfigur i en bok av den på sin tid populäre och mycket produktive författaren Carl August Cederborg (1849-1933). http://torehartung.se/artikel/hans-vaghals-gustav-vasas-hemlige-agent/

Hans Våghals skall i Hova i Västergötland ha snappat upp viktiga brev, vilka bidrog till att organisatörerna bakom Västgötaherrarnas uppror 1529 kunde infångas, dömas till döden och avrättas. I Stenkullen i Lerums kommun finns för övrigt en väg uppkallad efter Hans Våghals.

En särskild roll i den svenska underrättelsehistorien spelar vidare de spioner som 1791 utsändes av Gustaf III till Frankrike. Syftet var att kartlägga området mellan Paris och Le Havre som förberedelse för den svenske konungens planerade invasion med sikte på att störta de franska revolutionärerna – enligt Gustaf III ”Europas orangutanger” – och återinföra monarkin. Dessa modiga män var kaptenen, Finlands-vännen och kartografen Otto Carl von Fieandt (1758-1823) och Carl Fredrik König (1767-1858).

Om dessa kungliga spioner har min gamle klasskamrat från Salems kyrkskola, Thorsten Sandberg, skrivit boken Gustav III:s spioner (Historiska Media 2006, 160 sidor). König och von Fieandt utförde sitt uppdrag och kunde återvända hem med väl förrättat värv. De underrättelser inklusive en noggrant utförd karta de medförde kom dock aldrig att användas för avsett ändamål – Gustaf IIIs tilltänkta contrarevolution i Frankrike blev som bekant aldrig av.

Otto Carl von Fieandt – en av Gustaf IIIs spioner.

De ryska sågfilarna. Inför det Första världskrigets utbrott 1914 skedde en successiv uppladdning på spionagets område bland huvudaktörerna England, Tyskland, Ryssland och Frankrike. Wilhelm Agrell konstaterar att de krigförande parterna i stort hade ”med några få undantag mycket begränsade möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet djupt in i motståndarens område” (sidan 143). Istället fick signalspaningen en allt större betydelse i takt med att de militära staberna och förbanden alltmer började använda sig av radiokommunikation.

Trots att underrättelseverksamheten var tämligen outvecklad i samband med det stora krigets utbrott rådde på sina håll en utbredd spionskräck, till stor del förmedlad och förstärkt av pressen, som inte stod i proportion till den verksamhet som faktiskt förekom. I vårt land var det arvfienden Ryssland som hamnade i fokus. Agrell skriver (sidan 146):

Sverige var ett av de länder som tidigast drabbades av denna massmedialt genererade spionrädsla i form av de så kallade sågfilarna, kringresande ryska hantverkare som dök upp i olika landsdelar från sekelskiftet och framåt. Trots omfattande insatser från den 1908 inrättade underrättelsebyrån vid generalstaben lyckades man aldrig lagföra någon sågfilare eller riktigt komma underfund med vari den antagna illegala verksamheten skulle ha bestått. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5gfilare

De ryska sågfilarna var verksamma i Sverige 1899-1914 och bestod till övervägande delen av bönder från trakterna kring Novgorod, vilka sökte dryga ut sina magra inkomster. Dock skall under perioden 1909-12 några av de kringvandrande hantverkarna ha varit ryska militärer.

Den 22 september 1901 anlände fyra ryska sågfilare till Skeppsbron i Stockholm med fartyget Bore II och togs av polisen genast in till förhör. De lystrade enligt samtida uppgifter och stavning till namnen Stephan Federof Merkuschew, Michail Spiridonoff Oparkin, Ivan Dimitrief Ostimof samt Ivan Masseliwitch Makarof. Varken dessa eller någon av deras kolleger kunde överbevisas om brottslig verksamhet, men de fyllde en viktig funktion – som argument för upprustning av det eftersatta svenska försvaret. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30723

Mata Hari var vacker att titta på men värdelös som spion.

Den inkompetenta Mata Hari. Paradoxalt nog är det en fullkomligt inkompetent spion som gått till hävderna som Första världskrigets mest berömda underrättelseagent. Jag syftar på Mata Hari, eller Margaretha Geertruida Zelle (1876-1917) som hon egentligen hette. Hon föddes i nederländska Leeuwarden som dotter till en hattmakare. 1895 gifte hon sig med den 20 år äldre kaptenen Rudolph McLeod, en nederländare med skotskt påbrå, med vilken hon fick två barn. Paret flyttade 1897 till Java i Indonesien, som då var en nederländsk koloni. https://www.faktoider.nu/matahari.html

Paret skilde sig 1906 och Margaretha Zelle flyttade tillbaka till Europa och Paris, där hon antog artistnamnet Mata Hari, som är indonesiska för ”sol” (ordagrant ”dagens öga”). Hon gjorde sig en karriär som exotisk dansare och lättklädd posör på ekivoka vykort. Sedan denna karriär avslutats tycks Zelle mestadels ha försörjt sig på att vara älskarinna åt olika välbeställda män.

I maj 1916 kontaktades Zelle av den tyska underrättelsetjänsten och mottog förskottsbetalning för att bedriva spionage för dess räkning; hon utförde dock aldrig några tjänster för tyskarna emedan hon enbart var intresserad av pengarna. I augusti kontaktades hon av fransmännen och blev därmed dubbelagent. Mata Hari torde ha varit en av tidernas mest värdelösa spioner och kommunicerade helt öppet med sina uppdragsgivare via klartext i telefon eller brev. Det höll naturligtvis inte i längden.

Även om Mata Hari aldrig utförde några faktiska uppdrag för tyskarnas räkning var det ett faktum att hon fått betalt av dem. Det räckte för att hon skulle dömas till döden av en fransk domstol och arkebuseras i Vincennes i norra Frankrike den 15 oktober 1917. Flera filmer har gjorts om Mata Haris sorgliga öde, bland annat Mata Hari med Greta Garbo i titelrollen 1931.

Inte alla svenska KGB-agenter åkte dit. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 hamnade de ryska kommunisterna och Sovjetunionen i fokus för västvärldens underrättelsetjänster. Det Kalla kriget, i realiteten det Tredje världskriget, är inte minst en historia om de respektive spionorganisationernas verksamhet. Sverige har som neutralt land varit en viktig arena i denna kamp mellan västliga och östliga underrättelseintressen. Ett antal svenskar har dömts till fängelsestraff för Sovjetunionens och/eller dess satellitstaters räkning: Hilding Andersson, Enbomligan med Fritiof Enbom i spetsen, Stig Wennerström, Stig Bergling och Bertil Ströberg.

Fritiof Enbom från Boden dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Ännu mer intressanta än de svenska östspioner som överbevisats om sin skuld och dömts är enligt min mening de som inte åkte fast. Den mest spektakulära av dessa var en sovjetagent som gick under kodnamnet ”Getingen”, vilken skall ha haft en hög befattning inom den svenska utrikesförvaltningen.

När Otto Danielsson, kommissarie på SÄPO och chef för den så kallade ryssroteln samt ansvarig för svenskt contraspionage, besökte de avhoppade sovjetspionerna Vladimir och Jevdokia Petrov i Australien – makarna Petrov tjänstgjorde vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm på 1940-talet – kunde dessa berätta att ”Getingen” var identisk med en svensk diplomat och utrikestjänsteman som hette Åström i efternamn.

Det kunde följaktligen knappast röra sig om någon annan än den homosexuelle Sverker Åström (1915-2012), som efter en inledande diplomatisk karriär i Stalins Sovjet sedan bland annat blev kabinettssekreterare och FN-ambassadör. Han undgick åtal tack vare att han hölls om ryggen av regering och utrikesförvaltning. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

En annan högt uppsatt ryssagent som avslöjades av makarna Petrov var agenten ”Senator”. Denne var identisk med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting (1887-1965), son till statsminister Hjalmar Branting och en öppen beundrare av Stalins Sovjetunionen.

Ytterligare en sovjetisk agent som hittills undgått att ställas till svars för sin landsförrädiska verksamhet är Pierre Schori, född 1938. Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra #2 1999 att Schori under en följd av år var Sovjetunionens främsta informationskälla i Sverige och som sådan tveklöst viktigare än journalisten och författaren Jan Guillou, som erkänt att han 1967-72 samarbetade med KGB.

Pierre Schori var i likhet med Sverker Åström bland annat kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör samt under en period även riksdagsledamot. Schori ingick tillsammans med Sten Andersson och Anders Thunborg i den grupp socialdemokrater som under 1960- och 1970-talet enligt Olof Frånstedt i första delen av  boken Spionjägaren (2013) hade regelbundna kontakter med KGBs högste befattningshavare på sovjetambassaden i Stockholm.

Det är symptomatiskt för Schoris utrikespolitiska inställning att han vid ett möte med Socialistinternationalen den 13 december 1980 uttalade sitt stöd för de sovjetiske diktatorn Leonid Brezjnevs planer – som aldrig blev av – att, med stöd av Brezjnevdoktrinen, intervenera militärt i Polen för att slå ner fackföreningsrörelsen Solidaritets uppror mot den sovjetiska övermakten. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/09/07/sovjetlakejen-schori-stodde-sovjetisk-intervention-i-polen/

Sverker Åström alias ”Getingen”. Han skyddades av regering och utrikesförvaltning och undgick därmed åtal.

Kina, Iran och Ryssland. Den internationella spionageverksamheten förändras fortlöpande i takt med världshändelserna, och i dag är det ställt utom allt tvivel att det är från det kommunistiska Kina, den islamistiska terrorstaten Iran och det putinska Ryssland med dess auktoritära styre som de främsta hoten mot friheten och demokratin i väst kommer. Wilhelm Agrell sammanfattar i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets metamorfosering på följande sätt (sidan 369):

Underrättelseverksamhetens utveckling kan liknas vid en person som springer uppför en nedåtgående rulltrappa och springer allt snabbare bara för att märka att också rulltrappan ökar farten. Genom historien har underrättelsetjänster uppfunnit och utnyttjat alla upptänkliga metoder för att komma åt eftertraktad information eller manipulera personer, institutioner och stater. Men varje framgång har visat sig vara av tillfällig art, en begränsad tid och åtkomst, inblick eller kontroll.

 

Den undersätsige spionen: vad alla bör veta om Jan Guillou

18 september, 2020

Den något undersätsige före detta spionen Jan Guillou har stått på den röda scenen i åtskillig tid nu.

Det väckte visst uppseende när Jan Guillou, född 1944, i sin krönika i Aftonbladet den 13 september om Kristdemokraternas partiledare skrev: ”Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan.” Som till på köpet ville ”gosa med extremhögern” (läs: Sverigedemokraterna).

Orsaken till den förre spionens utbrott var att Busch föreslagit, att Sverige skulle bygga fängelser i länder som Somalia och Afghanistan för att kunna härbärgera brottslingar som ej är svenska medborgare. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/dldRJo/ebba-busch-framstar-som-en-elak-liten-fan

Det förtjänar i sammanhanget påpekas, att den undersätsige Jan Guillou mäter 1,70 meter över havet  – att jämföra med Ebba Buschs 1,72…

Frågan är förstås varför någon skulle bry sig om ett dyft vad Jan Oskar Sverre Henri Guillou tycker, tänker och skriver. Han är och förblir en obalanserad vänsterextremist, vilket han också utan försök till omskrivningar tillstår i en intervju med den statligt sponsrade vänsterblaskan ETC. Här passar han även på att, och håll i er nu, varna för ”en rent fascistisk utveckling i Sverige”. https://www.etc.se/kultur-noje/jan-guillou-jag-var-och-ar-vansterextremist

Guillou är inte direkt någon muntergök vad gäller utvecklingen under 1900-talet: ”Allt gick åt helvete. Det vi klarade oss från var det slutgiltiga kärnvapenkriget. Det kan man sätta på plusskontot. Vi förintade inte världen.” Det har Guillou förstås helt rätt i. Däremot förintades en stor del av den kommunistiska delen av världen med den demokratiska västsidans seger i det Kalla kriget, något som i hög grad förklarar Guillous svårmod.

IB-chefen Birger Elmér.

Jan Guillou och denna bloggare har en sak gemensamt: vi föddes båda i Södertälje. Guillou fick en priviligierad uppväxt men har i efterhand påstått att han misshandlades regelbundet av en sadistisk styvfar. Detta har förnekats av Guillous mamma, Marianne Hansén, som avled 91 år gammal 2013. https://www.expressen.se/nyheter/min-son-ljuger-om-ondskan/

Kontroverserna med sonen ledde till att Hansén gjorde den senare arvlös och testamenterade all sin kvarlåtenskap till Jan Guillous halvsyster. Såväl familjen som före detta studiekamrater har dessutom förnekat att Guillou utsattes för svår pennalism på internatskolan Solbacka i Södermanland, något som Guillou i sin filmatiserade bok Ondskan påstår skall ha ägt rum.

Jan Guillou blev megakändis med sina reportage i FiB Kulturfront 1973 om den av Socialdemokraterna i hemlighet ledda underrättelseorganisationen IB (egentligen Försvarsstabens särskilda byrå), styrd av Olof Palmes tennispartner Birger Elmér (IB är en förkortning av ”Inhämtning Birger”). https://sv.wikipedia.org/wiki/Birger_Elm%C3%A9r

Guillou och hans kumpaner Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes till fängelse för spioneri, då deras verksamhet ansågs hota rikets säkerhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Guillou

Den från Jönköping bördige yrkesmilitären Elmér skall enligt uppgift långt efter IB-affären ha stött ihop med Jan Guillou på en bank, varvid de båda tidigare antagonisterna skall ha kommit överens om att samarbeta i samband med att Guillou började producera sina kioskdeckare om den övermänsklige  svenske underrättelseagenten Carl Hamilton; Elmérs uppgift var att förse författaren med militärt bakgrundmaterial.

Innan Guillou blev rikskändis var  han på 1960-talet reporter på den delvis pornografiska tidningen FiB Aktuellt. Därefter hamnade han på FiB Kulturfront med Greta Hofsten som chefredaktör. Samtidigt var han ansluten till den marxistiska grupperingen Clarté, som sympatiserade med det maoistiska röda Kina.

Jan Guillou och Arne Lemberg på FIB Aktuellts redaktion.

Det var i slutet av 1960-talet som Jan Guillou etablerade kontakt med Jevgenij Gergel, verksam inom spionorganet KGB vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. Guillou träffade Gergel regelbundet under fem års tid och utförde uppdrag mot betalning för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Historien uppdagades av Expressen, som tagit del av en  SÄPO-akt omfattande 700 sidor om Gergel varav ett 20-tal inbegrep Jan Guillou. 2009. Gergel. https://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jan-guillou-hemlig-agent-at-sovjet/

Jan Guillou vore inte den han är utan att ljuga som en häst travar. Hans föga trovärdiga förklaring till samröret med KGB var att han ville ”avslöja” spionorganisationen genom att skriva om den i FIB Aktuellt. En som inte trodde på detta var Guillous dåvarande chefredaktör Arne Lemberg (1941-79), som tipsade SÄPO om Guillous suspekta kontakter med ryssarna. Lemberg mördades 1979 på reportageresa i Idi Amins Uganda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Lemberg

Jan Guillou hann under 1960- och 1970-talen också med att engagera sig till förmån för palestinaarabernas sak i Mellanöstern. I egenskap av Israel-hatare uti fingerspetsarna var det naturligt för Guillou att engagera sig för de värsta mördarbanden av typ DFLP och det av läkaren George Habash ledda PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse, en del av paraplyorganisationen PLO). https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

Han tillbringade bland annat en månad tillsammans med dessa terrorister, beväpnad med en svensk kpist. I släptåg i sin terrorvänliga verksamhet hade Guillou Göran Rosenberg, för övrigt också han född i Södertälje, vilken trots judiskt påbrå av någon för mig okänd anledning alltid hatat Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/18/forre-forradaren-guillou-kan-inte-halla-sig/

Jag har  något som kan kallas ett personligt minne av Jan Guillou. Det härrör från hösten 1978,då jag bevistade en presskonferens som ägde rum i festlokalen överst i Wenner-Gren Center i Stockholm. På presskonferensen presenterades Dragan Jovius då nyutkomna bok Sovjetspionage i Sverige. Plötsligt stod Jan Guillou utanför hissen, iförd sportig klädsel efter att ha cyklat längs Sveavägen, och ville komma in. Han blev dessbättre avvisad av arrangörerna.

En spion som verkligen släpptes in på presskonferensen var för övrigt Stig Bergling (1937-2015). Det var förstås innan Bergling avslöjats som spion för Sovjetunionen, vilket skedde 1979 då Bergling greps av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling

Två terroranhängare på en bild: Jan Guillou och Göran Rosenberg.

Jan Guillou tillåts alltjämt, trots att han dömts till fängelse för spioneri och bevisats ha varit KGB-agent, breda ut sig i det mediala Sverige. Nyligen visade SVT två hyllningsprogram till hans ära. Om Sverige hade varit ett normalt land hade Guillou och den vämjeliga ideologi han står för sedan länge varit förpassade till historiens  bekanta soptipp.

 

 

Damlandslaget föll på knä för BLM-våldet

17 september, 2020

Damlandslagets knäfall inför BLM-våldet.

Kan inte påstå att damfotboll är någon av mina favoritsporter. Ty vem behöver se fotboll som motsvarar typ herrarnas division 4 när man kan se the real thing när som helst? Det händer dock att jag tittar när det är fråga om mästerskap eller kval till sådana. Ikväll var det EM-kval mellan Sverige och Ungern på Gamla Ullevi i Göteborg.

Huvudorsaken till att jag slog på TVn var att landslagets kapten, Caroline Seger, inför matchen sagt att spelarna övervägde att gå ner på ett knä i syfte att ge sitt stöd till den så kallade Black Lives Matter-rörelsen: ”Alla människor ska behandlas lika, och det vill vi vara tydliga med som landslag.” Jag ville se om planerna skulle förverkligas. https://www.svt.se/sport/fotboll/landslaget-vill-knaboja-viktigt-for-oss?fbclid=IwAR2FOhi0UtNYf92dvUZ8DtIKvAkgiDjZeJGEhaDcBZItVy02M5WWeqKLsA8

När jag ser sådana här uttalanden av idrottsutövare brukar jag alltid tänka att de senare borde försöka hålla sig till det de kan bäst – det vill säga sin idrott. Politik begriper de sig oftast inte alls på, vilket Segers uttalande är ett nog så eklatant exempel på. Man får väl dock vara tacksam över att knäfallet inte skedde i samband med nationalsångerna utan strax före avspark. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/Epov3a/sveriges-markering–gick-ner-pa-kna

Knäfall som markering mot vad som kallas ”polisbrutalitet och rasism” begynte i USA i augusti 2016, då den amerikanske fotbollsspelaren Colin Kaepernick i NFL-laget San Francisco 49ers gick ner på ett knä (”took a knee”) när den amerikanska nationalsången spelades. När sedan president Donald Trump fördömde oskicket spred det sig som en farsot. Ny fart fick det sedan den påtände gangstern George Floyd avlidit under ett polisingripande i Minneapolis den 25 maj i år. https://en.wikipedia.org/wiki/U.S._national_anthem_protests_(2016%E2%80%93present)

Colin Kaepernick går ner på knä under nationalsången.

I dag förknippas knäböjandet mest med den vänsterextremistiska och svårartat rasistiska organisationen Black Lives Matter (BLM), vars anhängare bär ansvaret för den tsunamivåg av våldsamheter, mord och bränder som drabbat ett större antal städer i USA. En organisation som väl snarare bör heta Only Black Lives Matter (OBLM).

Det väckte icke obetydlig uppmärksamhet när den svenska polisrookien Lisa Simonsson, 22, gick ner på knä inför en hotfull pöbel på Sergels torg i Stockholm i juni och fotograferades då hon tårfyllt kramade om några ur pöbeln. Simonsson är inte det enda exemplet på att svensk polis har svåra interna problem. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/06/06/efter-knafallet-infor-valdet-vad-ar-det-som-hander-med-den-svenska-polisen/

Caroline Seger med flera svenska damfotbollsspelare må vara övertygade om att de gör en behjärtansvärd insats mot polisbrutalitet och rasism genom att gå ner på knä för BLM. Tyvärr är det verkliga förhållandet det rakt motsatta. Jag har ovan konstaterat att BLM är en vänsterextremistisk organisation och en företrädare för svart rasism.

Jag sammanfattade för en tid sedan dess verksamhet på följande sätt:

Den verkliga målsättningen är ingenting mindre än att göra det västerländska samhället oregerbart genom att försvaga dess polismakt och angripa dess demokratiska och frihetliga fundamenta. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/07/blm-nar-trasproletariatet-gor-revolution/

Hur ledare i Black Lives Matter ser på sig själva och sin organisation framgår av nedanstående presentation:

 

 

De menar sig vara utbildade och drivna marxister men kan nog snarare mer korrekt definieras som ett slags trasproletariat av det slag vänsterideologerna Karl Marx och Friedrich Engels skulle ha avskytt. Snarare är de att betrakta som våldsbejakande anarkister i Marx-rivalen Michail Bakunins anda.

Hur det gick i fotbollsmatchen mot Ungern? Sverige vann med 8-0.

 

Goda nyheter för oppositionen: S tappar mest, MP och L utanför riksdagen

4 september, 2020

Aftonbladet/Demoskop september 2020.

Socialdemokraterna är fortfarande rikets största parti med god marginal. Det visar Aftonbladet/Demoskops mätning som utfördes 25 augusti till 1 september 2020. Resultatet 26,1 procent lär dock inte framkalla några glädjeutbrott på partikansliet på Sveavägen 68 i Stockholm – med minus 1,2 procentenheter sedan förra mätningen och drygt 2 procentenheter sämre än det historiskt usla valresultatet 2018 är S det parti som noterar den största tillbakagången. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Wb9zmj/varannan-valjare-skulle-rosta-konservativt?fbclid=IwAR3NBVlCmqJ3yx3U6fYEqGB5vlE5ciOSNzJF3JsCIwpc-vjw1C55ph4WqA8

Jag skall villigt erkänna att jag sannolikt tog miste, när jag efter sossarnas 30,2 procent i SIFOs majundersökning förutspådde en lång S-dominans i svensk partipolitik mot bakgrund i att partiet av många upplevdes som ett tryggt alternativ mitt i den osäkerhet som den kinesiska smittan förorsakat. Jag tillade dock att ingen skulle bli gladare än jag om det visade sig att jag hade fel. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/05/05/forbered-er-pa-en-lang-socialdemokratisk-dominans-i-svensk-politik/

Aftonbladets ofta Löfven-kritiska kolumnist Lena Mellin framhåller den 4 september: ”Missnöjet, eller misstron, mot regeringens förmåga att leda landet är alltså omfattande och man kan inte säga att det syns någon ljusning på den fronten, sett ur regeringens synvinkel. Siffrorna är alltså skräckläsning för särskilt Socialdemokraterna som misslyckats med att förvalta förtroendet medborgarna visade dem under inledningen av coronakrisen.”

Demoskopmätningen är trevlig läsning för Ms Ulf Kristersson och SDs Jimmie Åkesson.

Den nu föreliggande undersökningen visar att 49,1 procent skulle rösta på Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna om det vore val i dag mot endast 29,3 procent på regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Visserligen ökar regeringens stödparti Centern något, men eftersom såväl MP som Liberalerna hamnar utanför riksdagen med 3,2 respektive 3,1 procent ser det ljust ut för oppositionens chanser att bilda regering – förutsatt att man kan enas om synen på Sverigedemokraterna.

Moderaterna, som synts flitigt i media under undersökningstiden, blir mätningens andra största parti med 22,2 procent, en ökning med 0,6 procentenheter jämfört med den förra Demoskop-mätningen. Ännu mer (1,1 procentenheter) ökar tredje största partiet Sverigedemokraterna fram till 21,6 procent.

Vänsterpartiets 7,5 procent innebär en ökning om 0,7 procentenheter och sedan följer Kristdemokraterna på 5,3 (-0,3), Miljöpartiet 3,2 (-0,2) samt Liberalerna 3,1 (-0,2). Övriga partier noteras för försumbara 1,8 procent en tillbakagång om 0,9 procentenheter.

Demoskop: SD och M ökar mest – katastrof för MP och V

8 augusti, 2020

Aftonbladet/Demoskop augusti 2020.

Enligt Peter Santesson, opinionschef vid mätinstitutet Demoskop, tyder den senaste mätningen på en normalisering av det partipolitiska opinionsläget i Sverige. Han citeras i Aftonbladet: ”Vi börjar röra oss tillbaka till läget före corona, men det går lite långsammare än vi hade trott.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Qod4wJ/coronaeffekten-borta-for-lofven?fbclid=IwAR3EU8If-6XwFGkXVnI9t9pfAFX2OEnXaQm61aHQEOJ8H9b_F-eljMEiDr8

Socialdemokraterna är alltjämt rikets största parti trots en nedgång med 1,2 procentenheter jämfört med närmast föregående mätning. Jag kan inte säga att jag är förvånad över att tappet inte är ännu större – folk har en omvittnad benägenhet att hålla sig till det trygga och invanda i omtumlande tider och Kina-smittan är på långa vägar ännu inte ett avslutat kapitel.

Hoppingivande för oss som håller tummarna för oppositionen är att även Vänsterpartiet och Miljöpartiet går tillbaka. V med så mycket som 1 procentenhet ned till 6,8 procent och MP med 0,6 procentenheter ner till 3,4 procent, det vill säga klart under riksdagsspärren. Miljöpartiets partisekreterare Märta Stenevi säger till Aftonbladet: ”Vi ser allvarligt på siffrorna och opinionsläget och är inte nöjda med att inte få ut vår egen politik.”

Möjligen kan man spekulera i att den ovanligt kalla och regniga månaden juli kan ha fått folk att ifrågasätta MP:s ständiga tjat om den globala uppvärmningen, ett ämne jag tog upp i ett debattinlägg i Länstidningen, Södertälje den 5 augusti: https://www.lt.se/artikel/debatt-ar-vi-pa-vag-mot-ny-liten-istid-kallaste-juli-pa-nara-60-ar?fbclid=IwAR3LsjPX6K6zQ-o6J477I3lDnA0hPasKK1XmY9jfcMrlntP2VEFjS5J9V7g

Såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna går framåt med 0,8 procentenheter till 21,6 respektive 20,5 procent. Vilket tyder på att M förstärkt sin ställning som ledare för den icke-socialistiska oppositionen – partiet har såvitt jag kan bedöma lyckats något bättre än SD med att synas i debatten.

Ebba Busch Thor med sin dåvarande pressekreterare Fredrik Hardt i ett Pride-tåg i Stockholm för några år sedan.

Fjärde största parti hos Demoskop är Centerpartiet med 8,8 procent. Det är en framryckning med 0,4 procentenheter jämfört med föregående mätning. Sjätte störst är Kristdemokraterna med 5,6 procent (-0,1). Det är en tämligen normal notering för KD men långt ifrån de glädjesiffror partiet en gång var uppe på. Det kan tas för givet att flertalet av KDs konservativt disponerade sympatisörer inte är överförtjusta över partiledare Ebba Buschs entusiasm för Pride-spektaklet.

Återstår att redovisa resultatet för Liberalerna, som verkligen inte är mycket att hurra för – 3,3 procent (+ 0,1) placerar L med god marginal under riksdagsspärren på 4 procent. Jag tror Nyamko Sabuni och hennes stab redan nu får inrikta sig på en tillvaro utanför riksdagen och eventuellt också på att hitta en ny partiledare. Sabuni har på intet sätt rosat marknaden.

Stapeln för ”övriga partier” når denna gång upp till 2,7 procent.

Skulle vi ha val i dag så skulle vi av allt att döma få ett ytterst välbehövligt regeringsskifte. De regeringsbärande partierna S, MP, C och V lyckas nämligen bara skrapa ihop 42,8 procent; räknar vi bort de två partier som hamnar under riksdagsspärren blir det endast 36,1 procent. Oppositionspartierna M, SD och KD å sin sida noteras för 47,7 procent.

 

 

Illavarslande utveckling: attackerna på den kristna tron trappas upp

14 juli, 2020

Hagia Sofia i Istanbul var en av kristenhetens viktigaste kyrkor i nästan 1000 år. Nu vill Erdogan göra den till moské.

Förföljelsen av kristna runtom i världen ökar ständigt. Värst är det i det kommunistiska Nordkorea, men sedan är det idel muslimskt dominerade länder på tio i topp-listan över de länder där kristna trosbekännare förföljs mest. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/kristna-mest-forfoljda

Det visar den kristna människorättsorganisationen Open Doors redovisning. ”Det är en ökning på alla fronter, i alla världsdelar”, citeras Peter Paulsson, som är generalsekreterare i Open Doors svenska gren. Närmast efter Nordkorea på den föga ärorika listan kommer Irak, Eritrea, Afghanistan och Syrien.

Ett alldeles särskilt angrepp på kristendomen har Turkiets islamistiske president Recep Tayyip Erdogan svarat för. Erdogan har förutskickat att den historiska byggnaden Hagia Sofia i Istanbul åter skall bli moské. Hagia Sofia byggdes som en kristen kyrka på initiativ av den bysantinske kejsaren Justinianus I 532-87.

1453 omvandlades den till moské efter den muslimska erövringen av Konstantinopel, men 1935 lät den sekuläre turkiske regenten Kemal Atatürk byggnaden bli ett museum och på så sätt tjäna alla trosriktningar. Ett stort antal kristna kyrkor och länder inklusive Vatikanen har protesterat mot Erdogans beslut.

Nidaroskatedralen i Trondheim byggdes till den kristne kungen Olav den heliges ära. Nu vill en norsk präst att den rivs för att inte minoriteterna skall känna sig åsidosatta.

Kritik har icke minst kommit från EU, som dock befinner sig i dilemmat att man inte upplever sig kunna ta i för mycket mot Turkiet då Ankara har makt att öppna spjället för ohejdad immigration till EU-länderna. https://omni.se/eu-landerna-fordomer-turkiet-for-hagia-sofia/a/vQ04m4

Också i Sverige befinner sig kristendomen under attack. Patrik Lindenfors från den fanatiskt ateistiska organisationen Humanisterna menar exempelvis i en debattartikel i Göteborgs-Posten att det kristna korset bör avlägsnas från den blågula flaggan och ersättas av något mer ”inkluderande”. https://www.dagen.se/nyheter/forslag-ta-bort-korset-fran-den-svenska-flaggan-1.1742934

Bland de argument Lindenfors anför för sitt förslag kan nämnas att muslimerna i Afghanistan med flera muslimska länder kan bli förnärmade, om svenska soldater på uppdrag bär korsprydda nationssymboler. Föga överraskande drar Lindenfors i sin argumentation även till med BLM-stuket att ifrågasätta historiska symboler.

Lindenfors attack på en central kristen symbol är ändå närmast en mild västanfläkt vid en jämförelse med förslag som framställts av en sinnessvag kvinnlig präst i vårt västra grannland. Gyrid Gunnes, tidigare känd för att ha bland annat tillbett Allah i full prästerlig ornat och att ha smetat in Bibeln med sitt eget mensblod, anser i ett inlägg i tidningen Vårt Land att det kan vara dags att riva Nidarosdomen i Trondheim.

BITTE ASSARMO: Dags att riva kyrkor – för minoriteternas skull

Katedralen i Nidaros i Trondheim uppfördes med början omkring 1070 och är sannolikt Nordens viktigaste kyrkobyggnad. Här finns bland annat konung Olav den heliges grav. Enligt Gunnes bör kyrkan rivas för att blidka minoriteterna. En rivning vore, anser Gunnes, också en naturlig följd av BLMs statyrivningar.

Biskop Eva Brunne i Pride-tåg i Stockholm.

Tokiga präster av kvinnligt (och för den delen också manligt) kön är vi dessvärre inte heller befriade från i Sverige. För några år sedan ville Eva Brunne, lesbisk biskop i Stockholm, avlägsna korset i Sjömanskyrkan i Stockholm med motiveringen, att muslimer då skulle känna sig mer välkomna i kyrkan. Varför muslimskt troende skulle vilja besöka en kristen kyrka förblev dock osagt.

I Sverige har vi därtill en kvinnlig ärkebiskop, den tyskfödda Antje Jackelén, som inte kan se skillnad på den våldsutövande profeten Muhammed och den kristne fridsfursten Jesus Kristus. Sedan sliter man sitt hår inom den forna statskyrkan för att analysera varför folk flyr från den. Jag vågar påstå att svaret ligger i öppen dag för den som har ögon att se med. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/13/flykten-fran-svenska-kyrkan-vad-den-verkligen-beror-pa/

Situationen för kristna trosbekännare i vår del av världen är naturligtvis inte lika utsatt som för våra trosbröder i länder såsom Nordkorea, Afghanistan och röda Kina där kristna riskerar livet varje dag och i en del fall också mister det på grund av sin tro. Upptrappningen av attackerna på kristen tro hos oss är dock varningssignaler som varslar om ytterligare marginalisering av och intolerans mot kristet troende.

 

Sverige-bildens utveckling: från internationellt föredöme till pariastat

28 juni, 2020

 

Företrädare för ”världens första feministiska regering” besöker Iran.

Sveriges rykte utomlands är inte längre vad det har varit. Från att tidigare ha ansetts vara ett internationellt föredöme som det perfekta exemplet på ”demokratisk socialism” med såväl välfärd som bibehållen demokrati, betraktas vårt land numera på sina håll som en pariastat. https://www.msn.com/en-us/news/world/sweden-tries-out-a-new-status-pariah-state/ar-BB15Qn1L

Det liberala flaggskeppet The New York Times – i och för sig långt ifrån alltid något sanningsvittne – hade således den 25 juni en artikel med rubriken ”Sweden Tries Out a New Status: Pariah State”. Bakgrunden är, föga oväntat, den svenska hanteringen av Kina-smittan. I artikeln citeras förra norska statsministern Gro Harlem Brundtland: ”When you see 5000 deaths in Sweden and 230 in Norway, it is quite incredible.”

I tidningstexten omtalas också det faktum, att svenskar inte är välkomna i något av de andra nordiska länderna på grund av rädsla för smittorisken. Personligen anser jag denna rädsla vara våldsamt överdriven, men jag kan inte förneka att den existerar och att den ger Sverige och oss svenskar ett dåligt rykte.

Svenska kvinnor i slöja blir världsnyhet

Jag undrar om inte den minskade uppskattning av Sverige i världen vi nu ser tog sin början, då ett antal kvinnliga medlemmar i ”världens första feministiska regering” jämte statsminister Stefan Löfven besökte Iran i februari 2017 för att underteckna ett antal handelsavtal med mullorna i Teheran. Det blev en världsnyhet då de svenska ministrarna uppträdde i slöja och i övrigt såg ut som om de hade ekiperat sig i närmaste lumpbod.

Det konstaterades i världspressen, att vare sig Tysklands förbundskansler Angela Merkel eller Storbritanniens premiärminister Theresa May hade beslöjat sig i möten med iranska ledare. De svenska ministrarna fick kritik från feminister såsom den iranska journalisten Masih Alinejad, som menade att svenskorna borde ha kritiserat diskrimineringen av kvinnor i Iran i stället för att dansa efter mullornas pipa.

Dåvarande EU- och handelsministern Ann Linde tillhörde de svenska delegaterna i Iran. Som utrikesminister sedan september 2019 har hon knappast inneburit någon förbättring jämfört med sin föregångerska på posten, Margot Wallström vilken lyckades med konstycket att göra sig ovän med både arabstaterna och den judiska staten Israel – i sistnämnda land förklarades hon persona non grata.

Dansande polis i Stockholms Pride-tåg.

Orsaken till israelernas ställningstagande bottnade dels i att en av den nya svenska regeringens första åtgärder 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som statsbildning, dels att Wallström i riksdagen anklagat Israel för att ägna sig åt ”utomrättsliga avrättningar” då man oskadliggjorde palestinaarabiska terrorister. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/01/15/sr-wallstrom-persona-non-grata-i-israel

Ett direkt beklämmande intryck gjorde Linde vid en TV-intervju med tyska Deutsche Welle, då hon i en intervju skulle försvara Sveriges pandemistrategi på grötig engelsk-skånska. Bland annat påstod hon att i Sverige kunde alla som ville bli testade för den kinesiska smittan, vilket var sakligt fel. I efterhand sökte hon, med begränsad framgång, rådda sitt anseende med att hon hade menat Stockholm och inte Sverige som helhet. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7500581

Kritiken lät inte vänta på sig. Bland annat anmälde Sverigedemokraterna Ann Linde till riksdagens konstitutionsutskott (KU) för att hon ljugit om pandemitestningen.

Listan över exempel som visar att bilden av Sverige som internationellt föredöme flagnat betänkligt skulle kunna göras mycket lång. Jag skall ge ytterligare ett par exempel. Ett är att personer med funktionsnedsättning halkat efter betydligt i det svenska så kallade välfärdssamhället, vilket konstateras av Elisabeth Wallenius, ordförande i Funktionsrätt Sverige i en debattartikel i Expressen den 3 december 2019. https://www.expressen.se/debatt/sverige-fran-foredome-till-riktigt-daligt-exempel/

Sanningen är att inte ens ett av världens största skatteuttag räcker till för vård av sjuka, handikappade och andra behövande i dagens Sverige. Inte när oproportionerliga resurser går till att vidmakthålla världens mest extrema immigrationspolitik.

Kommer därtill polismaktens sorgliga utveckling under senare år. Från att ha satt brottslighetens bekämpande i första rummet tycks svensk polis numera prioritera socialt experimenterande och genustrams – vi har sålunda sett manliga gay-poliser i uniform dansa i Pride-tåg och en kvinnlig polis som böjt knä inför våldsamma demonstranter samtidigt som hon gjorde black power-hälsning.

Sådant borde enligt mitt förmenande resultera i avsked på grått papper. Så kommer dock icke att ske – istället uppmuntras svåitt jag förstår dylikt beteende från den högsta polisledningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/06/06/efter-knafallet-infor-valdet-vad-ar-det-som-hander-med-den-svenska-polisen/

Den moderna ikonoklasmens historielöshet: statyer rivs ner på löpande band

13 juni, 2020

Ett inspektionsteam besiktigar ryttarstatyn av general Robert F. Lee sedan guvernör Ralph Northam beordrat att den skall avlägsnas.

Efter George Floyds död i samband med ett polisingripande i Minneapolis har USA och andra delar av världen drabbats av något som liknar en masspsykos. Allting som har med ”rasism” att göra skall rensas ut. Ett stort antal statyer har redan rivits ner, framförallt i USA men även i andra länder.

Jag förstår mycket väl att folk som förtryckts av blodtörstiga och grymma despoter inte vill ha kvar dessa i statyform. Sådana som Nicolae Ceausescu i Rumänien, Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Saddam Hussein i Irak för att inte tala om Adolf Hitler och Hermann Göring i Naziyskland. Good riddance, säger jag.

När man emellertid sätter igång med att förstöra minnesmärken över mer komplexa personligheter – det kan vara politiker men också vetenskapsmän och författare – därför att dessa på ett mer eller mindre avlägset sätt anses kunna knytas till rasism eller slaveri går det definitivt för långt.

Nu är det exempelvis på gång i det lättrörliga USA att allt och alla som hade med Amerikas konfedererade stater (CSA) att göra skall bort, såsom den gamla sydstatsflaggan ”Dixie” samt statyer och andra minnesmärken efter bemärkta sydstatsrepresentanter av typ general Robert E. Lee och CSA-presidenten Jefferson Davis. Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har nyligen klargjort att hon vill ha bort statyer över elva personer med sydstatsanknytning i Washington, D. C. https://www.washingtontimes.com/news/2020/jun/12/nancy-pelosi-adamant-statues-honoring-confederates/?utm_source=onesignal&utm_campaign=pushnotify&utm_medium=push

Bland de figurer Pelosi vill se skatta åt förgängelsen finns hennes egen partikamrat Jefferson Davis (1806-89), som var president i Amerikas konfedererade stater under hela dess existens 1861-65. Davis var ursprungligen inte för att sydstaterna skulle bryta sig ur unionen av amerikanska delstater men ställde lojalt upp då så krävdes. Han var före inbördeskriget senator samt krigsminister 1857-61. Efter krigsslutet var han bland annat VD för ett livförsäkringsbolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jefferson_Davis

Virginias guvernör Ralph Northam, partikamrat med Pelosi, dekreterade i förra veckan att den berömda ryttarstatyn föreställande general Robert E. Lee skulle avlägsnas från sin plats på Monument Avenue i Richmond ”så snart som möjligt”. En Lee-staty har redan nedmonterats i New Orleans. https://www.wtvr.com/news/local-news/new-developments-in-richmond-lawsuit-over-removal-of-robert-e-lee-statue

Jag har naturligtvis inget annat val än att överlåta åt amerikanerna själva att avgöra hur de skall hantera sina historiska minnesmärken, men låt mig i alla fall klargöra att i mina ögon är det som nu sker ett övergrepp på historien. Statymarodörerna tycks mena, att i historien finns bara gott och ont och att allt som anses representera det sistnämnda skall rensas bort. Jag kan också konstatera, att det Demokratiska partiet i USA på relativt kort tid tappat all normal politisk anständighet och blivit den tanklösa radikalismens och historielöshetens ömkliga parti.

Det föreligger vissa missförstånd om vem som bar ansvaret för grundandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala…

Det är ett farligt förenklat synsätt som inte lämnar utrymme för de många gånger komplexa tankar och handlingar som skapat det som vi kallar historia. Ett exempel på detta är den amerikanske generalen Benedict Arnold, som betraktas som nattsvart förrädare i USA men som hjälte i Storbritannien på grund av att han gick över från den amerikanska till den brittiska sidan under Frihetskriget. Vi kan inte göra historien om intet eller ens förändra den endast därför att vi förstör sådant som påminner oss om mindre trevliga inslag i denna.

Den nästan alltid läsvärde Johan Hakelius tar i en krönika i Expressen den 13 juni upp precis detta under den något (i alla fall för göteborgarna) provocerande rubriken ”Borde man inte jämna hela Göteborg med marken?” Hakelius framhåller:

Människor har i alla tider levt med historien. Den har aldrig varit blid och rättfärdig. Men den finns där. Mångskiftande, skitig, full av nyanser och ytterligheter, dumheter och genidrag, övergrepp och hjältedåd. https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/borde-man-inte-jamna-hela-goteborg-med-marken/

Som ett exempel på vad han menar anför Hakelius den brittiske köpmannen och filantropen Edward Colston (1635-1721), som tills helt nyligen stod staty i födelsestaden Bristol innan fanatiska anhängare av Black Lives Matter (BLM) kom på att de skulle riva ner statyn och slänga den i Bristols hamn. De hade upptäckt att bland Colstons försyndelser märktes att han varit verksam i Kungliga afrikanska kompaniet, som tillskansat sig monopol på den brittiska slavhandeln. Polisen stod overksam och tittade på när pöbeln rev ner denna staty och flera andra statyer.

Hakelius: ”Men det här var drygt 300 år sedan…Därför är det inte så märkligt att Edward Colston gjorde en del bra saker. Han donerade massor av pengar till fattiga, till sjukhus, till skolor och mycket annat.” Fanatiker förmår dock sällan hålla fler än en faktor åt gången i huvudet, därför måste minnesmärket över Colston väck. https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Colston

Nu går det ju förstås inte alltid som aktivisterna tänkt sig. Så när den antihistoriska pöbeln skulle dra ner en staty i Portsmouth, Virginia i USA lyckades man visserligen få ner statyn i fråga, men det bar sig inte bättre än att den landade i huvudet på en av aktivisterna med ymnig blodsutgjutelse och skallbrott som följd. Det uppges att aktivisten, Chris Greene, ligger i koma. https://twnews.co.uk/se-news/vansterextremister-rev-ned-staty-fick-den-i-huvudet

Frågan är hur länge Astrid Lindgren får sitta och läsa i sin stol utanför Junibacken i Stockholm.

Jag kan ha fel, men mig veterligt har i Sverige ännu ingen staty demolerats på samma sätt som skett i USA eller England. Viljan finns dock. Aktivisten Lovette Jallow, född i Gambia 1984, har deklarerat att hon vill få bort alla statyer av ”blomsterkungen” Carl von Linné (1707-78), vilken som bekant kategoriserat och namngivit betydande delar av världens flora och fauna. ”Gud skapade, Linné ordnade”, lyder ett gammalt talesätt.

Detta struntar Jallow fullständigt i. Hon har av någon anledning fått för sig att Linné var ”rasbiologins fader” och initiativtagare till Statens institut för rasbiologi i Uppsala. ”Jag vet att Linnéstatyerna i Sverige skakar”, menar hon. Det stämmer visserligen att Linné, liksom många andra vetenskapsmän vid denna tid, fuskade litet i rasforskning men dessa insatser förbleknar när vi vet vad han i övrigt åstadkom. Och Statens institut för rasbiologi bildades först 1922, närmare 150 år efter Linnés död när socialdemokraten Hjalmar Branting var statsminister.

Aktivisten Lovette Jallow: ”Jag vet att Carl von Linné-statyerna i Sverige skakar”

Jag undrar mot ovan skisserad bakgrund hur länge statyn av en sittande Astrid Lindgren utanför Junibacken får vara i fred för BLM-pöbeln. Ni vet ju, kära läsare, vilken syssla Lindgren låter Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, ha. Så kan vi ju inte ha det, menade de politiskt korrekta renhetsivrarna och ändrade pappa Långstrumps profession som ”negerkung” till ”härskare av kurrekurredutterna” i de senare upplagorna av berättelsen om Pippi Långstrump. https://sv.wikipedia.org/wiki/Efraim_L%C3%A5ngstrump

Den masspsykos jag ovan beskrivit är ingen historisk innovation. Den går historiskt sett tillbaka till den så kallade ikonoklasmen, vilken under 700- och 800-talen yttrade sig i en massiv förstörelse av ikoner och andra påtagliga religiösa yttringar i det Bysantinska riket. Ikonoklasterna, eller bildstormarna, ansåg att bilder av sådant slag stred mot bibliska förbud att avbilda religiösa gestalter. På 1500-talet flammade företeelsen upp på nytt under reformationen, då reformerta proselyter gick lös på konstverk i kyrkor i Tyskland, Nederländerna och England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ikonoklasm

Ett mer sentida exempel på ikonoklasm är förstörelsen av statyn av amiral Horatio Nelson (1758-1805) i centrala Dublin – kallad Nelson´s Pillar – den 8 mars 1966. Statyn hade då stått på sin pelare sedan 1808 och övervakat O´Connell Street. Detta sprängattentat utfördes av medlemmar av den republikanska organisationen IRA (Irish Republican Army), som först förnekat att den var inblandad. Statyns skadade huvud återfinns numera som utställningsföremål i Dublin City Library.

Den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners gjorde händelsen känd genom sången Nelson´s Farwell som innehåller bland annat dessa textrader: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave oul´ Nelson standing there, but no one tells the Irish what they´ll view”. https://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

De båda Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan sprängdes i luften med dynamit av talibanerna 2001. (Teckning Alexander Burnes)

Ett modernt exempel på ikonoklasm av brutalaste slag var sprängningen av de båda monumentala Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan 2001. Denna genomfördes av talibanerna på order av den beryktade dåvarande afghanske diktatorn mulla Mohammed Omar (1960-2013), en nära två meter lång enögd analfabet. Japans regering och flera internationella företag har åtagit sig att återuppbygga statyerna med utgångspunkt från de rester som finns kvar. Statyerna uppfördes under 500-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturlandskapet_och_fornl%C3%A4mningarna_i_Bamiyandalen

Krister Peterssons sagostund: inget mordvapen, inget DNA, inga nya vittnesmål, ingenting

11 juni, 2020

 

 

 

Dagen före chefsåklagare Krister Peterssons numera herostratiskt ryktbara presskonferens om Palmegruppens slutsatser angående Palme-mordfallet lade den socialdemokratiske partigängaren Daniel Suhonen ut ovanstående på Twitter. I dag – för Suhonen i dubbel bemärkelse dagen efter – ångrar han sannolikt att han inte höll händerna i styr.  Dessutom torde Suhonen ha anledning att säga upp bekantskapen med ett par personer han säger sig ha litat på…

Suhonen var i sanningens namn dock inte ensam om att tro sig veta vad åklagare Petersson skulle lägga fram. Den icke helt obekante pensionerade kriminologiprofessorn Leif G. W. Persson kände sig också helt säker på att det var mordvapnet som skulle företes. I Expressen citeras han på följande sätt: ”Vad finns det för bevisning i ärendet att plocka fram eller hitta, det kokar i stor sett ner till ett mordvapen.” https://omni.se/gw-saker-pa-att-polisen-har-vapnet-som-dodade-palme/a/g7bEq0

Jag skall villigt erkänna att jag också hade väntat mig betydligt mer av det förebådade ”stora avslöjandet”. Nu fick vi istället avnjuta något vad jag skulle vilja kalla en i och för sig rätt underhållande men dock sagostund, exekverad av Palmegruppens förundersökningsledare Krister Petersson, vilken presskonferensen igenom förde ett resonemang kring olika vittnesmål och uppgifter i anslutning till den så kallade Skandiamannen Stig Engström.

Däremot inte tillstymmelse till bevisning i form av mordvapen, DNA eller nya vittnesmål. Endast indicier, vilka dessutom mycket väl kan tolkas på diametralt andra sätt än de hemsnickrade teorier Petersson torgförde. Den på sina håll hett emotsedda presskonferensen utmynnade i vad som måste betecknas som det mest praktfulla Västgötaklimax svenskt rättsväsende någonsin skådat. (Fotnot)

När Krister Petersson i februari kungjorde att  lösningen på Palme-mordfallet skulle presenteras till sommaren hade Petersson och spaningsledaren Hans Melander säkert hoppas på en mer handfast bevisning. Försök att få fram sådan gjordes också. Bland annat lyckades utredningen få tillgång till en vapensamling som tillhört en (avliden) god vän till Stig Engström. I samlingen fanns ett vapen med rätt kaliber, men när vapnet provsköts vid Nationellt Forensiskt Center (NFC) kunde konstateras att det varken gick att bevisa eller motbevisa att detta var mordvapnet.

De båda vittnena Leif Ljungqvist och Hans Johansson är båda överens om att Stig Engström inte är identisk med Palmes baneman. Ljungqvist, känd som ”Chevamannen” och den som ringde ett larmsamtal med uppgift om att ett mord var begånget, citeras på SVT Nyheter: ”Jag tror inte att det är Stig Engström för han kom efter att mordet hade skett.”

Den ursprunglige Skandiamannen.

Leif Ljungqvist beskriver mördaren som en atletiskt byggd man på cirka 190 centimeter. Den då 52- årige Stig Engström var knubbigare, hade kortare ben och sprang inte likadant som mördaren. Ljungqvist menar: ”Presskonferensen var ett fiasko och det är skandal att man kan gå ut med något sådant här. Det finns ju ingen rättvisa för en död person.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vittnena-det-var-inte-stig-engstrom-som-skot-olof-palme

Stig Engström föddes i Bombay i dåvarande brittiska kronkolonin Indien den 26 februari 1934 och avled – han begick enligt uppgift självmord – i bostadsorten Täby den 26 juni 2000. Fadern, Folke Engström, var maskinspecialist hos Ivar Krüger och beordrades att flytta till Indien och bedriva verksamhet där 1926.

Engström utbildade sig till grafiker och hade olika anställningar innan han 1969 anlitades som reklamkonsulent av försäkringsbolaget Skandia på Sveavägen i Stockholm. Det kan nämnas att hans mor, Rut Engström, avled 111 år gammal i Stockholm 2013 – hon var Sveriges genom tiderna dokumenterat åttonde äldsta person. https://www.expressen.se/nyheter/han-talade-om-mordet-med-exfrun-under-sista-samtalet/

Tesen om att Skandiamannen Stig Engström var inblandad i mordet på statsminister Olof Palme har framförts flera gånger tidigare. En av de första som luftade denna teori var kommunisttidningen Proletärens chefredaktör Olle Minell. En annan var ”privatspanaren” Sven Anér. Den som på senare tid rönt störst uppmärksamhet är den socialdemokratiske journalisten och läraren Thomas Pettersson, vilken 2018 gav ut den uppmärksammade boken Den osannolika mördaren vilken översatts till ett flertal språk. https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Pettersson_(journalist)

Att Stig Engström skulle ha mördat Olof Palme eller varit med i en konspiration som gjort det är emellertid inte en teori som imponerar på de många privatspanare, vilka lagt ner många år på att ingående granska Palmemord-fallet. Dit hör exempelvis Gunnar Wall, Jan Stocklassa och Lars Borgnäs vilka samtliga uttrycker besvikelse över Krister Peterssons slutsatser. https://www.gp.se/nyheter/sverige/privatspanarnas-besvikelse-som-en-d%C3%A5lig-sammanfattning-av-en-d%C3%A5lig-bok-1.29293912

Kari Poutiainen avfärdar tesen om Stig Engström som Palme-mördare.

Kari Poutiainen, som tillsammans med sin bror Pertti 1995 utgav den mest ingående bok som skrivits om Palme-utredningen, Inuti labyrinten, avfärdar även han Stig Engström som Palme-mördare. I Länstidningen, Södertälje framhåller han den 11 juni att Engström hade ett alibi. Det har att göra med att Lisbet Palme i polisförhör dagen efter mordet på hennes make uppgivit att mördaren hade blå täckjacka. Ett par timmar tidigare hade Engström ringt till polisen och berättat samma sak. Poutiainen frågar sig mot denna bakgrund:

Hur kunde Engström veta det  om han var mördaren? Vittnena säger ju att mördaren sprang direkt efter att han skjutit. Lisbet Palme kan inte ha pratat med mördaren, däremot med Stig Engström som kom senare. När Engström sen återkommer till brottsplatsen 23.40 hade Lisbet Palme lämnat brottsplatsen, hon var där i cirka sex minuter. Jag menar att denna uppgift ger Stig Engström alibi.

”Jag har omvärderat Stig Engström”, fastslår Kari Poutiainen, ”han var ingen mytoman. Tvärtom stämmer det han säger väldigt väl.”.

För att återvända till Leif G. W. Persson så sällar han sig till de otaliga bedömare som avfärdar åklagare Peterssons fabulerande i TV. ”Den här presskonferensen var en kolossal besvikelse”, sade G. W.  i direktsändning i TV4 och fortsatte: ”Åklagaren har faktiskt inte kunnat producera någonting mer substantiellt i ärendet utan det är bara hans egna tolkningar utav det som inträffat.” Enligt Persson kan det också vara så att vi fått bevittna ännu ett brott begås, låt vara av ringare art: förtal av avliden. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/awmOVO/leif-gw-persson-ingen-losning-pa-palme-mordet

Krister Petersson har själv erkänt att han ”tveklöst” gjort sig skyldig till förtal av avliden. Han anser ändå inte att han begått något brottsligt med hänvisning till Palme-mordfallets ”allmänintresse” och att han anser sig ha ”skälig grund” för utpekandet av Stig Engström. https://omni.se/petersson-det-ar-tveklost-fraga-om-fortal-av-avliden/a/Joj63j

Jag instämmer inte i den tolkningen. Förvisso föreligger ett allmänintresse när det gäller Palme-mordet rent allmänt, men att behöva ta del av Kristerssons personliga hjärnspöken är inget allmänintresse. I egenskap av en av rikets högsta juridiska företrädare borde Petersson ha insett det gravt oetiska i att, för all framtid, dra en avliden persons renommé i smutsen grundat på personliga tolkningar av ett komplext utredningsmaterial. Jag har mot den bakgrunden svårt att se att Krister Petersson, född 1961, skulle ha någon framtid att tala om i juridiska sammanhang.

Det absolut bästa hade varit att offentligt sätta punkt för utredningen med den helt sanningsenliga motivationen, att det under förhandenvarande omständigheter inte går att komma längre. Tydligen kunde han dock inte motstå frestelsen att gå till historien som den som gav Olof Palmes mördare ett namn.

Nej, det blev ingen klang- och jubelföreställning för Krister Petersson (till höger) och hans underhuggare Hans Melander.

Palmeutredningen är den i särklass mest kostsamma brottsutredning som gjorts i Sverige. Redan 2006 bedömdes den ha gått lös på en halv miljard kronor. Sedan 2011 har kostnaderna dämpats och i skrivande stund kan de polisiära kostnaderna beräknas till runt 600 miljoner kronor. Då har emellertid inte Åklagarmyndighetens kostnader för åklagare eller Domstolsverkets kostnader för de båda rättegångarna mot Christer Pettersson medräknats, https://omni.se/polisutredningen-har-kostat-runt-600-miljoner-kronor/a/Adebwq

Det finns som jag ser det främst två ljusglimtar i Krister Peterssons etiskt mycket tvivelaktiga fabulerande. Dels att förundersökningen kring Palme-mordfallet avvecklas. Dels att det undermåliga och av konspirationstänkande färgade så kallade Sydafrikaspåret definitivt kan förpassas till historiens proverbiala soptipp.

Utredningen borde emellertid ha lagts ner för länge sedan, exempelvis i anslutning till Lisbet Palmes bortgång 2018 om inte förr. Hon förblev fast i sin övertygelse att det var Christer Pettersson som mördade hennes make, och hon borde sannerligen ha vetat vad hon talade om eftersom hon såg mördaren på bara någon meters avstånd. Att polis och rättsväsende inte tog någon hänsyn till detta fick både hon och alla vi andra leva med. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/10/19/lisbet-palme-r-i-p-dags-lagga-ner-palme-utredningen/

Fotnot: Västgötaklimax innebär att någonting som förväntats bli helt sensationellt mynnar ut i något ganska obetydligt. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stg%C3%B6taklimax

Efter knäfallet inför våldet: vad är det som händer med den svenska polisen?

6 juni, 2020

”White silence is violence” står det på den skylt som knäböjande Lisa Simonsson håller upp.

Sajten Samhällsnytt har avslöjat att det var den nyutexaminerade polisassistenten Lisa Simonsson, 22, från Göteborg som böjde knä inför vänstervåldet på Sergels torg i Stockholm samtidigt som hon gjorde knuten kommunisthälsning och visade en skylt med texten White silence is violence. https://samnytt.se/uppgifter-knabojande-polisen-nyexaminerad-och-har-sjukt-svart-for-vapen/?fbclid=IwAR0VO9Ww3ug664bu-wbLYv7oiCIT7dQgaKQsRlLOHGt2gmkxCYz0CHHnVOg

Att åsidosätta sina plikter och skyldigheter som värnare av lag och ordning och istället solidarisera sig med den ordningsstörande och sannolikt även smittspridande och polishatande pöbeln måste enligt min enkla mening betraktas som grovt tjänstefel och rendera någon form av efterräkning för vederbörande. För mig står det klart att Lisa Simonsson valt helt fel yrke – kanske skulle hon passa som sagotant på dagis eller liknande, under förutsättning att hon inte försöker hjärntvätta barnen med sitt politiska budskap.

Jag hyser dock inte några överdrivna förhoppningar om att polisen skall agera mot Simonsson. Inte i ett läge när poliskommissarien Teodor Smedius i Göteborg för SVT utlåter sig: ”Jag vill att vi ska visa att vi står på demonstranternas sida.” Vilket givetvis är en gravt felaktig hållning: polisen skall vara opartisk och i alla lägen stå på lagens och de laglydiga medborgarnas sida! https://twitter.com/patrikgolsson/status/1268845040878653440/photo/1

Därtill kommer att Lisa Simonsson är nyutexaminerad från polisutbildningen vid Södertörns högskola i Huddinge utanför Stockholm, en för sitt genusflummande beryktad utbildningsanstalt där polisstudenterna enligt uppgift inte får lära sig opartiskhet eller att alla är lika inför lagen. Istället skall så kallade utsatta grupper behandlas med särskild hänsynsfullhet ”i ett samhälle i ständig förändring”. https://www.sh.se/samverka–mot-sodertorn/det-har-ar-sodertorns-hogskola/polisutbildningen

Föga oväntat har ett antal vänsterliberala kulturknuttar och skribenter såsom Jens Liljestrand och Göran Greider solidariserat sig med den knäböjande polisassistenten. Patrik Oksanen tweetade exempelvis följande: ”Imponerad över modet, kylan, hjärtat och klokskapen hos den här polisen i en läskig och kaotisk situation.” Tweeten retweetades sedan av inrikesminister Mikael Damberg (S). https://twnews.se/se-news/inrikesminister-mikael-damberg-tycker-det-var-klokt-att-poliskvinnan-knabojde

Peter Springare och hans bok ”Peter Springare, polis”.

Tyvärr har politiseringen och tramsigheten inom den svenska polismakten tillåtits fortskrida på tok för länge. Ex-polisen Peter Springare från Örebro, ryktbar för sin internkritiska hållning som fått höga polischefer att gå i taket, skrev så här på Facebook om Lisa Simonssons knäfall:

Idag skäms jag över att ha varit svensk polis i nästan 45 år. Pinsamt, mycket pinsamt. Den här stackarn har ju helt tappat det. Tragiskt nog är hon inte ensam. Tyvärr är detta ett resultat av den stressade och ångestdrivna poliskåren vi har idag. Att ta politisk ställning och enbart drivas av värdegrunder och politisk korrekthet är legio idag inom polisutbildningen och polisverksamheten. Istället för att agera med fasthet och ägna sig åt uppdraget och opartiskt värna vår demokrati med dödligt våld om så behövs. Dessa vilsna poliser leds av lika vilsna och stressade chefer. https://www.facebook.com/peter.springare

Peter Springare har helt rätt. Lisa Simonsson är inte ensam om att skylta med sin politiska korrekthet. Ett typexempel i detta sammanhang är Irmeli Krans, 55, brottsutredare vid Norrmalmspolisen som på yrkesnätverket Linkedin valt att sammanfatta sin person sålunda: ”Älskar att sno ihop mingel och festa. Arrangerar Tornedalsyran och leker som kriminalinspektör lite till vardags.” Hon är även grundare av ett företag som saluför silversmycken. https://www.linkedin.com/in/irmeli-krans-b102831a/?originalSubdomain=se

Irmeli Krans är aktiv socialdemokrat, radikalfeminist, öppet lesbisk och HBTQ-aktivist. Under perioden 2006-15 var hon ledamot av Socialdemokraternas styrelse i Stockholm. 2011 var hon 1 maj-talare på den socialdemokratiska manifestationen i den sydliga stockholmsförorten Högdalen. Bland hennes uppdrag märks även att hon är styrelseledamot i European Gay Police Association. Hon har deltagit flitigt i utbildning mot homofobi i polissammanhang. https://www.gd.se/artikel/utbildning-mot-homofobi

Krans uppmärksammades i mindre smickrande sammanhang då hon 2011 förhörde den ena av de två kvinnor, Sofia Wilén, som anmält Wikileaks-grundaren Julian Assange för våldtäkt. Det inledande förhöret spelades dock inte in eftersom nödvändig utrustning skall ha saknats. Istället gjorde Krans en sammanfattning av målsägarens utsago med sina egna ord. Förhören med Wilén och den andra målsägaren, Anna Ardin, har fått skarp kritik från erfarna poliser. Krans var för övrigt personlig vän och partikollega till Ardin. https://www.svd.se/forhoren-i-assangeutredningen-kritiseras

Irmeli Krans – socialdemokrat, radikalfeminist och HBTQ-aktivist.

Lisa Simonsson och Irmeli Krans är, vilket framgår av Peter Springares kritik enligt ovan, långt ifrån ensamma inom poliskåren i sin strävan att bli tjänis med buset ute i samhället. I takt med att polisutbildningen och polisyrket urartar kan vi desslikes vänta oss en ständig påfyllning av sådana lagens väktare.

Manifestationer till förmån för ”Black lives matter” och mot polisen liknande den som hölls i Stockholm har förekommit också i exempelvis Malmö  och Örebro. För mig är det en gåta att polismyndigheten ens kan tänka tanken att ge tillstånd till demonstrationer av dylikt slag i tider av pandemisk smittspridning med närmare 5000 döda i Sverige av den kinesiska smittan.

Jag skulle slutligen vilja citera överläkare Björn Olsen, som i Aftonbladet citerats på följande sätt om besluten att ge tillstånd:

Det är som att säga ”fuck you” till alla som kämpar med att få bukt med smittspridningen…Har de hål i huvudet? De förstår väl att 50 personer snabbt blir tusen?De måste ha förstått vad de sätter igång. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9vR5vq/smittskyddsexperten-om-demonstrationerna-hal-i-huvudet?fbclid=IwAR0ZgWj81qfzMxKn7ZlSGv-hTbUmBBlohRTO_RQ-QvV4_UAkhhMOwdRzKt8

Facit vads avser den smittspridning som manifestationerna genererat får vi först om cirka två veckor.