Kriminell aningslöshet bäddar för Sveriges islamisering (men det finns hopp…)

 Den så kallade Islamiska statens (IS) flagga vajar i Fallujah i Irak.

https://insynsverige.se/documentHandler.ashx?did=1798005

Stockholms socialnämnd har producerat ett dokument om våldsbejakande extremisters återanpassning i samhället som redan lyckats med konststycket att bli ansett som ökänt. Dokumentet kan läsas via länken överst.

Det så kallade strategidokumentet har på bara ett dygn fått hård kritik från skilda håll. Lotta Edholm (FP), oppositionsborgarråd i Stockholm, citeras i tidningen Metro den 20 maj på följande sätt om socialnämndens strategi: ”Jag tycker att den är extremt naiv och det saknas helt en insikt att det här är människor som enligt svensk lag är grova brottslingar. De har begått folkmord…De ska åtalas och sättas i fängelse.”

Hela artikeln i Metro här:

http://www.metro.se/nyheter/folkpartiet-stockholms-stad-vill-ge-is-krigare-fortur-i-bostadskon/EVHoet!GqYRkRRlx60g/

P. J. Anders Linder, chefredaktör för tidskriften Axess, bloggar den 20 maj under rubriken ”Haveriet om extremisterna: från Stockholms stadshus till Stockholms dårhus” enligt följande:

Svampighet och oförmåga att se verkligheten i vitögat är två av många egenskaper som kännetecknar den strategi mot våldsbejakande extremism som i går antogs av socialnämnden i Stadshuset…Språket är vagt och klichéfyllt och det är omöjligt att se vem som ska ha någon nytta av ”strategin” som läggs upp här…Mest stötande är den monumentala oviljan att tala klarspråk om vad den våldsbejakande extremismen kan utgöra i verkligheten.

 Hur skall hemvändande människoslaktare kunna återanpassas i det svenska samhället?  På bilden egyptiska kristna före en IS-massaker.

Linder konstaterar att IS-terroristerna med vett och vilja anslutit sig till en rörelse som ”slaktar människor som boskap, skär huvudet av folk med fel tro, kidnappar och våldtar kvinnor, idkar slavhandel och kastar ner homosexuella från hustak”. I dokumentet, fastslår vidare Linder, ”saknas varje antydan till genuin omsorg om dem som blivit utsatta för extremisternas härjningar och deras anhöriga. Offrens röster får inte höras.” Linder anser för sin del att det bör vara straffbart redan att gå med i en rörelse av IS kaliber.

Enligt Stockholms socialnämnds socialdemokratiska och miljöpartistiska majoritet är det de hemvändande IS-terroristerna som är offer, ett synsätt som tidigare såväl Mona Sahlin (S) som Anna Kinberg Batra (M) anslutit sig till. De har fallit offer för olyckliga omständigheter och skall fås på rätt köl genom att bli föremål för Socialsveriges omsorger i form av terapi, bidrag och förtur i bostadskön.

Linders bloggtext här:

http://www.axess.se/blog/2015/5/20/haveriet-om-extremisterna-fran-stockholms-stadshus-till-stockholms-darhus#.VVxq9mcw9Ms

 Mona Sahlin (S) med ”palestinske” ledaren Mahmoud Abbas.

Även Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Ludvigsson uttrycker djup skepsis gentemot Stockholms stads så kallade strategi. Hon menar att ”IS-krigarna” (en enligt mig alldeles för välvillig beteckning för de terrorister, sadister, psykopater, våldtäktsmän och mördare som avses) är alldeles för förhärdade för att kunna vårdas till något slags normalt liv:

Det går inte att förstå ihjäl fenomen som jihadkrigare och IS-resenärer. Ej heller kan de ”samordnas” tillbaka till en mental verklighet som bygger på varje människolivs absoluta värde. De har brutit med varje värdering som utgör fundament för ett mänskligt samhälle och därför krävs extraordinära insatser…Dokumentet andas en aningslöshet som måste skrämma även den mest luttrade. De IS-krigare det handlar om omnämns exempelvis genomgående /som/ ”personer som deltagit i strid” eller ”kommer från strider utomlands”.

De åtgärder strategidokumentet torgför avser främjande, förebyggande, anhörigstöd och efterperspektiv, och i varje del föreslås samordning, samverkan och kommunala insatser av typ hjälp med att skaffa bostad, jobb samt bidrag. De hemvändande, av vilka åtminstone ett visst antal kan förutsättas ha ägnat sig åt verksamhet som gör dem diskvalificerade att någonsin mer ingå i civiliserade mänskliga sammanhang, skall enligt S och MP mötas med ”anpassade inkluderande insatser”.

”Har man över huvud taget”, frågar sig Ludvigsson, ”frågat sig om de föreslagna insatserna har förankring i verkligheten? Vilka hyresvärdar avses och vem ska pynta hyran? Och varför ska personer som krigat för IS hälsas som VM-hjältar?” Det troligen mest graverande i det aktuella dokumentet är enligt min mening, att det inte ger uttryck för någon som helst omtanke om de människor som kan komma att utsättas för de hemvändande terroristernas aktiviteter. I stället är det terroristerna som skall tyckas synd om och ses som offer!

Läs Maria Ludvigssons ledartext här:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/jihad-och-naiva-stockholm_4577052.svd

 Islamismens ansikte i den svenska regeringen: Mehmet Kaplan (MP), som liknat IS-terrorister vid Finlands-frivilliga.

Socialdemokraternas och Miljöpartiets flathet gentemot jihadismen och islamismen är föga överraskande för den som något studerat den  muslimska infiltrationen i dessa partier. Således var det minst av allt en tillfällighet, att det enda vallöfte S-MP-regimen såvitt jag vet infriat är föresatsen att erkänna det så kallade Palestina, en arabisk/islamistisk ”stat” som aldrig existerat och som enbart lever för att utplåna den judiska staten Israel.

Bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) är, för att ta ett enda exempel, som bekant herostratiskt ryktbar för att ha jämfört IS-resenärer från Sverige med våra hjältemodiga Finlands-frivilliga, vilka försvarade vårt östra broderland mot sovjetkommunistisk aggression. Stockholms stad flathet mot de hemvändande IS-terroristerna är blott en aspekt av den för fullt pågående islamiseringen av det svenska samhället, som väl i dag endast de mest förhärdade bland politiskt korrekta fanatiker och toleransfascister kan förneka pågår.

I en insiktsfull artikel under vinjetten ”Perspektiv” behandlar Aje Carlbom, docent i socialantropologi och lärare i religionsfrågor vid Malmö högskola, i tidningen Dagens Samhälle # 19 2015 Saudiarabiens strävanden att omvända Sverige till den islamska läran:

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/sa-vill-saudiarabien-omvaenda-sverige-till-den-islamiska-laeran-15647

”Sedan 1970-talet”, konstaterar Carlbom, ”har Saudiarabien varit globalt aktivt med att missionera för sin speciella tolkning av islam, så kallad wahhabism eller salafism, som den kommit att kallas under senare år. Det är den mest bokstavstrogna varianten av islamiska tolkningar (sunni) och har påverkat tänkandet hos många unga muslimer de senaste åren.” Det är organisationen Muslim World League (MWL), som har ett 30-tal kontor på fem kontinenter, som orkestrerar nämnda mission. Aje Carlbom uppger att den senaste svenska översättningen av Koranen delvis finansierades med saudiskt kapital.

 Stora moskén i Malmö har byggts för saudiska och libyska pengar.

En väsentlig del i spridandet av Koranens budskap har varit moskébyggen. När den stora moskén i Malmö, Islamic Center, uppfördes i början på 1980-talet betalades den av Saudiarabien och Muammar Khadaffis Libyen. Det kan råda liten tvekan om att den saudiska islammissionen rönt framgång i Sverige och då främst bland identitetskrisande muslimska ungdomar. ”Ungdomarna som dras in i salafismens ideologiska värld är ute efter att hitta ‘sann’ islam”, skriver Carlbom. ”Ungdomarna upplever att den saudiska tolkningen erbjuder en entydig lära med klara instruktioner från Gud på hur man bör uppföra sig som muslim.”

Carlbom avrundar:

Globaliseringen har inneburit att islamism blivit en del av den politiska verkligheten i den sekulära nationalstaten. Internationella och nationella organisationer konkurrerar om att skaffa sig inflytande genom att sprida sina idéer hos såväl icke-muslimer som hos muslimer. Förvånande nog är det ett område som i stort sett saknar journalistisk bevakning. Det är hög tid att ändra på det om vi vill förstå de sociala och politiska processer som pågår hos salafistiska och andra islamistiskt inspirerade svenska ungdomar.

Slutligen vill jag ändå förmedla ett hoppets budskap. Länken nedan går till en kort film som via den alltid informativa sajten Jihad i Malmö gör gällande att det finns ett hopp även för den mest förhärdade, jihadistiske massmördare: Love is coming after you:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/05/ett-personligt-budskap-till-varje.html

Vi får inte förledas tro att den för ögonblicket framstormande islamismen på något sätt utgör en oundviklig framtid för vare sig Sverige, Europa eller världen. Det är enligt min mening en naturlag att allt som är ont och falskt förr eller senare kommer att besegras. Precis som kommunismen som globalt hot besegrades genom ett fast uppträdande från den fria västvärlden i det Kalla kriget.

 ”Våld är fel”. – ”Ta tillbaka det eller så dödar jag dig.”

Varje normalt tänkande människa, som inte frivilligt eller på annat sätt hämmas av politisk korrekthet och/eller missriktad toleransfanatism, inser givetvis att i dag är det den radikala islamismen och jihadismen som står för den globala ondskan. Att inte göra det är enligt min mening lika med kriminell aningslöshet. Och den kommer lika säkert som att solen går upp i öster och ner i väster att få stryka på foten en vacker dag.

Hur lång tid detta kommer att ta beror dock på vår egen beslutsamhet och förmåga att inse sanningen.

Rebellsånger, Arboga och Kron

https://www.youtube.com/watch?v=oiIkRz_aP8M

Okej, okej, så jag har klämt ett par Arboga 10,2 och tagit några dragnaglar Kron denna afton. Håll i alla fall med om att det är lämpligt dryckjom till sill, potatis och köttbullar.

Självklart bojkottar jag dagens pingvin- och påfågelsparad i Blå hallen i Stockholms stadshus dit kommunistledare Sjöstedt och företrädare för några av världens blodigaste diktaturer, men icke representanter för Sveriges tredje största parti, är bjudna.

Roligare då att lyssna till den Glasgow-födde, irländske rebellsångaren Gary Og sjunga ”Fields of Athenry” via länken överst. Ett tack till SD-kamraten Jocke Larsson, som lade upp den på Twitter. Og lär vara vänsteranhängare ut i fingerspetsarna, men det förlåter jag honom för hans insats i denna episka livespelning från 2005.

Klockan är över tolv på natten och jag sitter ensam vid mitt tangentbord. Ja, jag saknar någon att krama, men jag har i alla fall mina barns avlagda gosedjur. Och det finns någon jag tänker på ibland.

Är ändå mestadels glad, och om en dryg vecka blir jag ännu gladare för då kommer min duktiga och vackra dotter Isabella tillbaka från Skottland för att fira jul med mig, sin bror och sina mostrar.

Vad sägs om ännu en rebellsång med Gary Og? ”Irish Soldier Laddie”:

https://www.youtube.com/watch?v=gwOmYNvISnM

 

Litet om veckan efter valet

 Intervju med DNs utsända. Foto: Kenneth Nygren

Nog känns det litet omtumlande att vakna dagen efter valet och veta att man är med i ett parti som fördubblat sina mandat och det både på riks- och kommunplanet!

Inte för att jag är överraskad, förstås. Mitt tips var att SD skulle få 13,6 procent i riksdagsvalet och något mer i kommunen. Nu blev det 12,9 respektive 13,4 procent och det är gott så. Det gör 49 platser i riksdagen och preliminärt 10 i Södertälje kommunfullmäktige, sistnämnda resultat med reservation för att det kan ändra sig något när det definitiva valresultatet i kommunen meddelas troligen i nästa vecka. För övrigt fick jag nyss veta, att jag ser ut att få en ersättarplats i Stockholms läns landstingsfullmäktige.

I tisdags blev jag intervjuad på Gågatan av Dagens Nyheter i form av en kvinnlig journalist och tillika fotograf. Resultatet kan ni avnjuta via nedanstående länk, där dock huvudparten ägnas åt SD Stockholm och dess nya gruppledare Maria Danielsson vilken jag önskar all lycka i det kommande värvet i Stockholms stadshus med design av Ragnar Östberg.

Tycker kanske att man kunde tagit med något av de foton fotografen knäppte av undertecknad. Dessbättre var en förbipasserande fotograf alert nog att föreviga intervjusituationen, vilken redovisas överst. Delen som handlar om mig, SDs ”starke man” i Södertälje”, återfinns ungefär i mitten av artikeln:

http://www.dn.se/sthlm/sds-toppnamn-bussa-stockholmselever-for-att-motverka-segregationen/

På onsdagen var det dags för den första gruppledarträffen efter valet under ledning av KS-ordföranden Boel Godner, som slapp den ”katastrof” det hade inneburit om SD blivit vågmästare i kommunen. Det blev ett ganska kort möte som kom att handla om den prekära situationen för Södertäljes ishockey- respektive fotbollsarenor, det kommande bytet på kommunens finanschefspost samt det förestående bostadsbyggandet vid Igelstaviken med dess arsenikbemängda marker.

 

 Vy från Jimmies besök i Södertälje den 4 september. Foto: Tommy Hansson

Noteras bör att den första kommunala partirepresentant som (precis som vid förra valet) gratulerade mig till valframgången var Vänsterpartiets kommunalråd Staffan Norberg. Inte för att han gillar SDs politik (vilket han inte gör, han tillhörde dem som vände ryggen åt Jimmie Åkesson vid dennes besök i Södertälje den 4 september) utan för att han är en hygglig prick som person.

I dag, fredagen den 19 september, gällde det att prioritera. Den kommunala så kallade Citygruppen, som på sina möten avhandlar den förestående utvecklingen av Södertäljes stadskärna, råkade sammanträda samtidigt som jag var bokad på en intervju med Sveriges radio/Radio Stockholm i Nykvarn jämte våra unga, nyvalda Nykvarns-representanter John Hult och Patrick Claesson. Detta i anledning av valresultatet i Stockholms län i allmänhet och Södertälje/Nykvarn i synnerhet.

De båda radioreportrarna var hyggliga nog att hämta upp mig på min bostadsadress – vare därmed sagt att jag prioriterade intervjun – för vidare befordran till Nykvarns centrum, där vi skulle sammanstråla med John och Patrick. Sagt och gjort. Resultatet av intervjuerna finns det kanske anledning återkomma till.

På fredagens eftermiddag fikade jag och min partikollega Tommy Blomqvist med en person med rötter i ett annat parti som uttryckt intresse för att engagera sig i SD Södertälje. Det blev ett bra möte. Jag har en känsla av att det kan bli flera sådana möten framöver…

Det har framgått med all önskvärd tydlighet att övriga partier såväl som media ännu inte riktigt tagit in det faktum, att de förhatliga Sverigedemokraterna numera är Sveriges (och Södertäljes) tredje största parti. De ”analyser” angående valutkomsten som gjorts har oftast varit erbarmliga. Man undrar i all stillsamhet när det politiska och mediala etablissemanget skall växa upp och agera som vuxna och mogna människor.

 David Lång skulle bli en värdig andre vice talman i riksdagen. Foto: SD Stockholms län

Ett steg i rätt riktning är onekligen, att SD nu ser ut att begåvas med posten som riksdagens andre vice talman. Om jag fick lämna ett förslag – och ingen torde kunna hindra mig – skulle budet gå till den alltid värdige och korrekte riksdagsmannen David Lång, tillika ordförande i vår kommunförening.

Jag misstänker att chocken blir ännu större efter valet 2018, då SD med all sannolikhet passerat Moderaterna (som efter Reinfeldts fega avgång nog har slopat epitetet ”nya”) och blivit landets andra största parti. Eller kanske rentav det allra största. Fyra år med en rumphuggen och förmodligen svag och inkompetent regering under Stefan Löfven – om den nu håller så länge – kan mycket väl bli spiken i kistan  för Socialdemokraterna som rikets största parti. 

Slutligen känner jag mig nöjd med att ha hittat min gamla, lilla fina mobiltelefon av märket Samsung, som jag trodde jag tappat bort för gott – så nu har jag två!

 

Monarkin är en tillgång för Sverige!

Kungen och drottningen på statsbesök i Sydkorea 2012.

I Sverige åtnjuter vi förmånen att få ha en konstitutionell monarki. Det innebär att konungen är statschef men saknar reella maktbefogenheter. Det är en ganska så elegant lösning som går tillbaka till den så kallade Torekovkompromissen 1974: den konstitutionella monarkin förenar moderna krav på demokrati med den stabilitet och inslag av festivitas och solennitet som är ett resultat av vår mer än tusenåriga monarkiska tradition.

Det är väl känt att den svenska monarkin är synnerligen uppskattad i utlandet, kanske särskilt i länder som av olika anledningar gjort sig av med sina kungahus. Kungens och kungafamiljens närvaro vid olika statsbesök och samarbete med den svenska exportindustrin skänker ej endast extra glans åt evenemangen, utan är även en mycket lönsam affär för Sverige.   

Detta duger dock inte för svenska republikaner. Representanter för Republikanska föreningen brukar ibland att benämna vår konung ”Carl Gustaf Bernadotte”, vilket givetvis är avsett som en ganska barnslig men dock förolämpning. Vidare säger sig republikanerna vilja ”värna ”demokratin” och anmanar därför med jämna mellanrum kungen och hans familj att frivilligt lämna sin ställning.

Fullt så enkelt är det nu inte. Kungafamiljens abdikation skulle inte medföra att Sverige per automatik får ett republikanskt statskick. Den konstitutionella monarkin är inskriven i grundlagen, och en grundlagsändring kräver riksdagsbeslut i två riksdagar med allmänna val emellan. Och vad det skulle finnas för odemokratiskt med att ha ett statskick som i alla fall runt 70-80 procent av vårt folk önskar behålla har jag uppriktigt sagt mycket svårt att förstå.

Från vänster kronprins Gustaf (VI) Adolf, arvprins Gustaf Adolf (vår nuvarande konungs far) och kung Gustaf V vid ”lillprinsen” Carl Gustafs dop den 6 juni 1946.

Republiken Sverige skulle vidare bli en avsevärt mycket kostsammare historia med återkommande presidentval än vad konungariket Sverige är. Presidentval är aldrig några billiga historier. Fråga amerikanerna – eller för den delen finnarna. Monarkin har därtill den ovanskliga fördelen att konungen står över det partipolitiska käbblet och därmed är en samlande gestalt för hela nationen och dess folk.

Monarkin är en tillgång för Sverige!

Det finns, som jag ser det, betydligt angelägnare uppgifter att lägga skattepengarna på än att plöja ner dessa i dyra presidentval. Exempelvis  att erbjuda behövande en effektiv sjukvård, att ge våra äldre som byggt upp landet en värdig ålderdom och att trygga en fungerande utbildning för våra barn.

Kungen firar i dagarna 40 år på tronen. Längre än så har bara två monarker suttit genom vår drygt tusenåriga kungahistoria: Magnus Eriksson (1319-65) med en 46-årig regeringstid samt Gustaf V (1907-50) med 43 år på tronen. Med sina nu 40 år som statschef överträffar Carl XVI Gustaf Gustaf Vasa (1521-60) med ett år.

Magnus Eriksson regerade i 46 år.

Vår konung har skött sin uppgift på ett förnämligt sätt, även om han naturligtvis begått misstag som alla andra människor. I sitt tal i Stockholms stadshus i samband med tsunamikatastrofen i Thailand 2004 framträdde han som en samlande kraft och fick beröm från alla håll för sina lugnande och inkännande ord, där han bland annat framhöll att han själv förlorade sin fader i unga år.

Bernadotterna brukar bli gamla. Kungens farfar Gustaf VI Adolf (kung 1950-73) blev 90 och dennes företrädare och fader Gustaf V 92. Vår nuvarande kung är 67 i dag och kan nog hänga med i 30 år till!