Inför kyrkovalet: finns det fortfarande hopp om Svenska kyrkan?

Är Svenska kyrkans fana på väg att halas för gott?

Jag började första gången fundera över att begära utträde ur Svenska kyrkan under 1980-talets första hälft. Jag var då körsångare i Sankta Ragnhilds kyrkokör i Södertälje och tillika dess styrelsesekreterare. Vid denna tid fick kyrkan en reformerad allmän förbön, där tidigare ålderdomligt språkbruk rensats ut. Vidare uppmanades inte längre gudstjänstbesökarna bedja för ”konungen och hans hus”, något som upprörde mitt rojalistiska hjärta.

Vad värre var så nämndes icke med ett ord i den nya allmänna förbönen dem som förföljdes för sin kristna tro i kommunistiska eller muslimska länder, och de var – och är alltjämt – många. I stället hette det trendriktigt att kyrkan exempelvis skulle be för ”den värld som har glömt att alla människor är skapade av dig, för dem som är indragna i krigets elände, för dem som lider under rasförtryck och sociala orättvisor, för dem som kämpar för sitt människovärde…”

Men således ingenting om de miljontals kristna världen över som förtrycktes för sin tros skull varje dag för att de bekände sig till det glada budskapet om Jesus Kristus och hans frälsande kraft. Varför glömde den svenska folkkyrka, som jag en gång döpts in i, dessa förföljda? frågade jag mig.

För mig framstod det som skäligen uppenbart att det för Svenska kyrkan blivit betydligt viktigare att ligga rätt ”i tiden” än att måna om förföljda kristna trosfränder. Detta medförde bland annat att det kyrkliga språket miste sin sälta och ersattes av en platt politiker- och byråkratsvenska, som jag tyckte passade mycket illa eller inte alls i religiösa sammanhang.

Svenska kyrkan hade tillägnat sig, som jag såg det (och jag har inte ansett mig behöva rucka på den uppfattningen), en alldeles opassande vilja att ”hänga med sin tid”. Inte för att all form av modernisering är fel, självklart inte. När emellertid andliga värden alltmer hamnar i bakvattnet av en sekulär politisk medvetenhet började jag inse, att det var tid att säga ”stopp och belägg”.

Många upprördes av den blasfemiska fotoutställningen Ecce Homo.

Det slutliga steget att säga farväl till den kyrka jag en gång döpts in i tog jag dock först 1999. Den droppe som slutligen kom min bägare att rinna över var dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammars sanktionerande av Elisabeth Ohlson Wallins översexualiserade fotoutställning ”Ecce Homo” i Uppsala domkyrka 1998, som framställde Jesus och lärjungarna som homosexuella och transvestiter.

Denna för många förargelseväckande utställning hade godkänts av domprosten Tuulikki Koivunen Bylund, numera biskop i Härnösand, och då hjälpte det föga att biskopen i Uppsala stift, Tord Herlin, sade: ”I bästa fall är det dålig teologi. I värsta fall är det hädelse.” För min del var det helt uppenbart att det rörde sig om båda dessa ting samt dessutom om upprörande dålig smak. Följden blev att jag utan någon som helst saknad lämnade Svenska kyrkan.

En annan bidragande orsak till mitt utträde var att den gamla ärevördiga folkkyrkan, som förvisso insett att Jesus var sprungen ur det judiska folket, mer och mer kommit att utvecklas till att bli en antiisraelisk stöttrupp med antisemitiska inslag. K. G. Hammar har så vitt jag vet som ärkebiskop aldrig yttrat ett gott ord om Israel, och så torde även vara fallet med hans efterträdare Anders Wejryd. I stället har man ställt sig i spetsen för mångfaldiga krav på bojkotter och sanktioner riktade mot den judiska stat och det judiska folk som Jesus en gång utgick från.

Svenska kyrkan kallas understundom skämtsamt för ”salighetsinstitutet”, men det där med ”salighet” kan vi nog glömma i dessa yttersta av tider. I stället brukar jag tala om ett sekulärt rättfärdighetsinstut som ibland i högtidligare sammanhang använder kristen språkdräkt för att skänka litet lyster över ett krasst politiskt budskap, vare sig det nu gäller att racka ner på Israel, vänslas med islam, fördöma Sverigedemokraterna eller backa upp HBTQ-lobbyn.

Svenska kyrkan har i dag en antiisraelisk agenda.

Denna sekulärt-politiska utveckling kan härledas till den närmaste efterkrigstiden, då den dåvarande ärkebiskopen Gunnar Hultgren gav en mindre grupp vänsterinriktade präster, med den blivande biskopen i Stockholms stift Ingemar Ström i spetsen, möjligheten att i kyrkliga sammanhang introducera ett så kallat social-etiskt tänkande. Denna gruppering koncentrerade sig initialt på att missionera bland industriarbetare och knyta kontakter med fackföreningsrörelsen. Denna försöksverksamhet, som avvek bjärt från Svenska kyrkans tidigare i stort högerinriktade hållning, blev dock varken särskilt långlivad eller framgångsrik. Någon kristen väckelse inom fackföreningsrörelsen var det aldrig tal om.

Snarare blev det precis tvärtom. Kyrkan kom gradvis att anamma socialistiska och sekulära tänkesätt, vilka slog ut i full blom med den ”kristna vänster” som fick vind i seglen under 1960-talet och som på många sätt ingick ett symbiotiskt förhållande med den så kallade 68-vänstern. En ledande revolutionspräst var Ingemar Simonsson i Båstad, som kom att spela en ledande roll i samband med extremvänsterns protester mot Davis Cup-matchen Sverige-Rhodesia i Båstad 1968.

Den viktigaste milstolpen i kyrkans vänstervridning blev dock det internationella kyrkomötet i Uppsala 1968, som förgylldes av den amerikanske protestsångaren Pete Seegers framträdande i domkyrkan. Seeger stod den amerikanska kommunismen nära. Ögonvittnen har även berättat hur dåvarande ärkebiskopen Olof Sundby personligen motade bort antikommunistiska flygbladsutdelare utanför domkyrkan.

Den kyrkliga vänstervridningen påbörjades under Gunnar Hultgrens tid som ärkebiskop.

Inom den kyrkliga vänsterrörelsen fanns en aggressivt polemisk strömning som strävade efter att upplösa skiljelinjerna mellan socialism och kristendom och som i många fall hyllade kommunistiska diktatorer och massmördare i Tredje världen. Så här skrev exempelvis prästen Per Frostin i skriften Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som inte hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan.

Den kyrkliga vänsterns företrädare fick med tiden högt uppsatta poster i Svenska kyrkan som ärkebiskopar, biskopar, domprostar och kyrkoherdar. De kolporterade entusiastiskt ut ett politiserande budskap som alltmer kom att fjärma kyrkan från sina andliga rötter. Numera möter vi sällan hos kyrkans representanter något upphöjt andligt förhållningssätt. I stället anses världens ondska emanera ur ett så kallat inomvärldsligt perspektiv. Svälten, krigen, den andliga rotlösheten, rasismen, omoralen, brottsligheten, arbetslösheten, sjukdomarna – allt skall till sist ordna sig bara vi är solidariska mot våra medmänniskor och tänker/handlar rätt politiskt.

Kort sagt: materialismen och politiken har tagit över i vår forna folkkyrka. Frågan är naturligtvis om det finns hopp om förbättring, eller om Svenska kyrkan är räddningslöst förlorad. Även om jag själv lyckligt och väl slunkit ur detta mestadels sekulära rättfärdighetsinstitut som gjort den politiska korrektheten till kardinalsdygd, lider jag med alla dem som finns kvar i det kyrkliga hägnet.

I kyrkovalet den 15 september finns en liten möjlighet att göra något åt situationen. Det bästa man som väljare enligt min mening kan göra är att rösta för Sverigedemokraterna som vill få bort det politiskt korrekta raseriet och i stället få till stånd ett återupprättande av kristen tro och tradition på den kyrkliga agendan.

Amen till detta!

Helle Klein: socialistisk hatmånglerska i kyrkoskrud

Helle Klein i sin numera avlagda prästkappa.

Journalisten, prästen och socialistiska debattören Helle Klein fyller år om precis en vecka (9 juli). Jag bjuder henne här på en tidig födelsedagspresent i form av den här texten.

Helle Louise Klein föddes i en judisk familj i Enskede i södra Stockholm 1966. Farfarsfar var överrabbinen Gottlieb Klein (1852-1914), som var född i dåvarande Ungern. Rabbi Klein företrädde en liberal uttolkning av den judiska religionen. Helle Klein är ett strå vassare när det kommer till att vara radikal eftersom hon inte bara övergett det judiska arvet till förmån för kristendomen utan också är radikalfeminist och socialist.

Helle Klein blev tidigt engagerad i socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. 1991-95 var hon verksam som politisk chefredaktör i socialdemokratiska Örebro-Kuriren för att därefter hamna som ledarskribent på Aftonbladet. 2001 blev hon politisk chefredaktör därstädes. Utmärkande för Helle Klein är hennes djupa avsky för den judiska staten Israel och hennes omhuldande av palestinaaraberna, en ganska typisk inställning för kategorin självhatande judar som hon delar med personligheter som exempelvis Göran Rosenberg, Henry Ascher och Dror Feiler.

I en lång och svassande intervju med Erica Treijs i Svenska Dagbladet den 28 april 2013 beskrivs hon på följande sätt: ”En sökare och en rebell i en och samma kropp, med en inre motor som ständigt går på högvarv.” Vidare: ”…mitt kall är att bilda opinion och förmedla evangelium.” Frågan är bara vilket evangelium det är Klein förmedlar. Särskilt många likheter med det som Jesus predikade har det i varje fall inte, vilket kommer att framgå nedan.

Överrabbin Gottlieb Klein, Helles farfars far.

Om Israel och det judiska citeras hon så: ”Att man är kritisk till en stats politik innebär inte att man kritiserar det judiska – tvärtom.” Om man får tro Klein är alltså  våldsamt ensidig kritik mot den judiska staten Israel lika med att vara för det judiska. Det är en märklig inställning gentemot en stat som bildades just för att tillförsäkra det genom hela historien förföljda judiska folket ett nationellt hem.

Helle Kleins hela skrivarkarriär är fylld av hätska utfall mot den judiska staten. Såvitt jag kunnat utröna har hon aldrig någonsin skrivit ett enda gott ord om Israel. Detta har oundvikligen medfört anklagelser om antisemitism, vilka stundom besvarats med att hennes farfars far minsann var överrabbin. Eljest finns gott om exempel på judar som varit antisemiter med den socialistiske demagogen Karl Marx som mest kända exempel.

Här en länk till bloggen Sapere Aude! (latin för ”Våga att vara vis!”) som analyserar Kleins oförblommerade israelhat och totala bortseende från den palestinaarabiska terrorn mot Israel:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=3094

Under sin tid på Aftonbladet, där Klein bland annat nitiskt försvarade kulturredaktionens publicering av Donald Boströms antisemitiska drapa om påstådda organstölder från den israeliska arméns sida 2009, tjänade hon 140 000 kronor i månaden, hade tjänstebil samt åtnjöt förmånen av en så kallad fallskärm på 2,3 miljoner kronor.

Det gjorde att hon utan några ekonomiska bekymmer kunde utbilda sig till präst i Svenska kyrkan. Den 13 januari 2008 prästvigdes Helle Klein i Stockholms stift. Därefter har hon tjänstgjort som pastorsadjunkt i Nacka församling och präst i Sofia församling på Södermalm. Parallellt med sin prästerliga gärning var Klein även krönikör vid Svenska kyrkans Kyrkans Tidning. Hon fick emellertid sparken därifrån efter en schism med chefredaktör Anders Ahlberg som handlade om hennes personliga vendetta mot prästen Helena Edlund, vilken ett tag var knuten till Sverigedemokraterna (SD).

Ärkebiskop Anders Wejryd lobbar för utökad massinvandring i Almedalen.

I ovan nämnda SvD-intervju förklarar sig Helle Klein vara besviken på Svenska kyrkan, som i hennes ögon uppenbarligen inte är tillräckligt vänstervriden: ”Jag är besviken på kyrkan för att den inte tydligare står upp mot rasism, främlingsfientlighet och islamofobi.” Måhända har denna kritik tagit skruv hos kyrkans makthavare. Under Almedalsveckan i Visby har nämligen ärkebiskop Anders Wejryd  bokat in möten med såväl migrationsminister Tobias Billström som integrationsminister Erik Ullenhag för att understryka vikten av att ha en ännu generösare invandringspolitik.

Det är utmärkande för Helle Klein och andra kyrkliga vänstervridare att de inte förmår skilja det politiska från det religiösa. Allt går i ett. Det är därför Klein kan hoppa på en prästkollega som Dag Sandahl och anklaga denne för att, som i Sandahls fall, ha medverkat i den enligt Klein ”extremistiska rasisttidningen” Dispatch International. Som jag för övrigt själv har förmånen att få medverka i.

Eller hoppa på präster som Helena Edlund och Annika Borg; den senare har av den Klein närstående Seglora smedja påståtts normalisera ”främlingsfientliga krafter i kyrkan och samhället.” Sådana präster har enligt Klein ”bruna åsikter” och ”står för en ideologi som ledde till folkmord.” Sagt alltså av en person som aldrig haft några bekymmer med att negligera det kommunistiska folkmordet på minst 100 miljoner människor.

Dag Sandahl: rasiststämplad av Klein och Seglora för att ha skrivit i Dispatch.

Helle Klein grundade tillsammans med den frånskilda prästen Ewa Lindqvist Hotz, född 1972, 2008 Seglora smedja, avsett att vara en tankesmedja som ”vill verka i kritisk solidaritet med Svenska kyrkan och bilda opinion för öppenhetens och mångfaldens samhälle”. Man vill vidare främja en ”progressiv” teologi inom kristendom, judendom och islam.

Seglora smedja har ibland kallats ”Svenska kyrkans Expo” därför att man ägnar sig åt åsiktsregistrering av kyrkans män och kvinnor som inte står till vänster politiskt och åt att karaktärsmörda avvikare med hjälp av invektiv såsom ”bombhöger”, ”främlingsfientlig”, ”rasist” och så vidare.

Seglora smedja har en nättidning, ger ut böcker och arrangerar seminarier i samarbete med exempelvis Sigtunastiftelsen och Skansen. Ämnen som behandlats är bland andra burkan, abortfrågan, sekulär humanism, sexuella övergrepp inom kyrkan samt svensk vapenexport. Seglora, uppkallad efter den till Skansen flyttade västgötakyrkan med samma namn, hålls ekonomiskt under armarna av Svenska kyrkan i Stockholms stift och har även fått stiftskollekter att förfoga över.

Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz, ledare för Seglora smedja som är en socialdemokratisk lobbygrupp nödtorftigt maskerad som kristen tankesmedja.

Alla kristet  och/eller troende är nu inte så förtjusta i Segloras verksamhet. Så här skrev Marcus Birro i en blogg i anslutning till den kristna  tidningen Världen idag:

 Men jag har ingen som helst lust att skänka en enda extra krona till Seglora och Helle Klein. Hennes uppfordrande och arroganta ton i olika sammanhang är inte i linje med hur jag ser på Gud, församlingen eller kollekt heller. Kollekt ska gå till fattiga och utsatta i Sverige eller utomlands. Kollekt ska gå till sådant som hjärtat är fullt av. Kollekter ska gå till människor som verkligen behöver dem, inte till socialdemokratiskt styrda tankesmedjor. Helt otroligt.

Hela bloggtexten här:

http://blogg.varldenidag.se/birros-blogg/aldrig-jag-ger-pengar-till-helle-klein/

Marcus Birro har givetvis alldeles rätt. Helle Klein är ingen trevlig person. Det ”evangelium” hon talar om är det socialistiska budskap som härstammar från den självhatande juden Karl Marx. Hon är ingen kristen kärlekspredikant i Jesu efterföljd utan en skamlös hatmånglerska i kyrkoskrud som numera, efter den i alla fall tillfälligt aborterade prästkarriären, härjar i fackförbundstidningen Dagens Arbete med en upplaga på närmare en halv miljon.

Kristne debattören Marcus Birro uppskattar inte Seglora smedja.

Att en figur som Helle Klein tillåts utöva något som helst inflytande över Svenska kyrkan säger egentligen allt om hur lågt denna en gång samhällsbärande institution sjunkit. Den har blivit en advokat för terror i Mellanöstern, ursäktare av totalitära ideologier och ett leverne som flerfaldiga bibelställen skarpt fördömer.

Hur det en gång möjligen kommer att gå för en sådan inrättning tror jag följande ord av Jesus Kristus, yttrade då Mästaren sände ut sina tolv lärjungar att predika det verkliga evangeliet, ger en rätt god uppfattning om (Matteus 10:15):

Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bliva drägligare än för den staden.

Byt ordet ”staden” mot kyrkan så tror jag ni förstår vad jag menar. Förmodligen gör Helle Klein det också.