MPs klimatbusar vässar retoriken: ”Vi har fem år på oss”

Panikmånglarna Alice Bah Kuhnke och Pär ”Snön kommer att försvinna” Holmgren toppar MPs EP-vallista.

Den 30 mars 2019 inträffade den tolfte upplagan av den så kallade Earth Hour. Den dag då miljömedvetna personer anmanades släcka lamporna mellan klockan 20.30 och 21.20 ”för jordens skull”. Jag och många med mig gjorde tvärtom – vi slog på alla lampor för livets och ljusets skull. Samma dag publicerade Expressen en debattext av klimatbusarna Alice Bah Kuhnke, Pär Holmgren och Rebecka Le Moine (MP). https://www.expressen.se/debatt/vi-har-fem-ar-pa-oss-for-att-undvika-katastrofen/

…insatsen vi gör under de kommande fem åren är helt avgörande för planetens framtid.

Bah Kuhnke och Holmgren är toppnamn på MPs EP-valsedel under det att Le Moine är riksdagsledmot och MPs talesperson för biologisk mångfald. De hävdar i sitt inlägg att det tid vi har kvar om vi vill, som det brukar heta,”rädda planeten” är fem år. Det är ett strå vassare än det tioårsperspektiv som de flesta andra domedagsprofeter tenderar att hänvisa till.

Således menade den dåvarande biträdande generalsekreteraren i FN, kanadensaren Maurice Strong, 1972 att det var tio år som gällde. Fixade vi inte det skulle katastrofen vara ett faktum. Dock fanns planeten av någon anledning kvar 1982, så jag förmodar att vi måste ha skött oss rätt bra. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/01/25/domedagshysteri-i-davos-och-det-ar-alltid-tio-ar-vi-har-pa-oss/

Det hindrade inte amerikanen Noel Brown, vid tillfället chef för FNs miljöprogram, från att 1989 upprepa tesen om ett tioårigt tidsfönster för att hindra jordens hotande undergång. Vilken som vi alla vet aldrig inträffade. Men vad vore miljöextremismen utan domedagsretorik? NASA-forskaren James Hansen drog 2006 till med, att under de kommande åren skulle Manhattan sjunka i havet och hälften av jordens arter utrotas.

James Hansen 2006: ”Manhattan kommer att sjunka i havet och hälften av jordens arter utplånas.”

Men, katten också, något som liknade jordens undergång behagade även denna gång lysa med sin frånvaro. Skam den som ger sig tänkte nog den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore när han 2007 – i samband med att han 2007 mottog Nobels fredspris, som han tilldelats av de tydligtvis svårt senila ledamöterna i den norska nobelpriskommittén – förutspådde Nordpolens nedsmältning inom sju år.

En av de senaste mer prominenta domedagsförkunnarna är Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, som 2018 menade att vi har ”mindre än tio år på oss” innan vi är rökta. Rockström tycks emellertid ha kommit på andra tankar, eftersom han tidigare i år i en debattartikel i Svenska Dagbladet hävdade att domedagsprofeterna har fel.

Professor Rockström är mig veterligt därmed den enda domedagsprofet som gått ut och tagit avstånd från sig själv. http://klimatsans.com/2019/02/24/rockstrom-backar/

För Pär Holmgren, Alice Bah Kuhnke och Rebecka Le Moine räcker det alltså inte med att profetera om jordens undergång och arternas utplåning i ett tioårigt perspektiv. Nu vässar de retoriken och påstår är det fem år som gäller. Allt för att tillsammans med Greta Thunberg och andra klimatbusar skrämma upp folk maximalt. Holmgren är beryktad för att tidigare ha förutspått att snön skulle försvinna och att det första han skulle göra om han blev statsminister vore att införa en klimatdiktatur.

Det avgörande misstaget Holmgren och hans kolleger bland panikmånglarna gör är att betrakta jorden som skör som vi människor måste linda in i bomull för att den inte skall kapsejsa och dö en kvalfull död tillsammans med oss arma jordbor. Detta synsätt har inte mycket med verkligheten att göra. Vår planet kan liknas vid en motståndskraftig organism som anpassar sig efter de mest skiftande förutsättningar och omständigheter. https://www.nsd.se/nyheter/jorden-overlever-med-eller-utan-manniskan-3679596.aspx

Jorden – en motståndskraftig organism.

Planeten Tellus har genom årmiljarderna överlevt de våldsammaste temperatursvängningar och naturkatastrofer. Jag vågar påstå att den, mänskligt att döma, kommer att överleva också det som väntar i framtiden ända tills solen slocknar och därmed omintetgör alla förutsättningar för liv på jorden. Därmed inte sagt att vi inte skall sträva efter att vårda vår natur och vår omgivning.

Klimatbusar, domedagsförkunnare och skräckmånglare kan vi dock vara utan.

Domedagshysteri i Davos – och det är alltid tio år vi har på oss

Två klimatalarmister på en bild  – Antonio Guterres och Greta Thunberg.

Det rådde, inte helt otippat, domedagshysteri när World Economic Forum drog igång i schweiziska Davos. FNs generalsekreterare Antonio Guterres hävdade inledningsvis att ”we are losing the race”. Han fortsatte: ”Climate change is the defining issue of our time”. https://voiceofeurope.com/2019/01/doomsday-hysteria-in-davos-un-chief-says-we-are-losing-the-race-on-climate-change/#.XEr1gshHxRg.twitter

Föga sensationellt menade Guterres att Parisavtalet från 2015 inte är tillräckligt och att det måste till ett batteri av åtgärder för att rädda klimatet och därmed jorden. Han fick medhåll av personer som USAs förre utrikesminister John Kerry – som skrev under Parisavtalet för USAs räkning – och filmaren David Attenborough. Bland annat diskuterades en internationell skatt på koldioxid – ett ämne som är absolut nödvändigt för att det över huvud taget skall finnas liv på jorden..

Den klimatologiska medvetenheten verkar emellertid inte ha slagit igenom riktigt bland världens ledare. Det har beräknats att omkring 1500 av dem som anländer till Davos gör så i privata jetplan. Så icke  den 16-åriga klimatprofetissan Greta Thunberg, som valde att ta tåget till Davos. Eljest har mycket av uppmärksamheten kring Davos-mötet kretsat kring USA-presidenten Donald Trumps frånvaro. https://www.theguardian.com/global-development/2019/jan/22/record-private-jet-flights-davos-leaders-climate-talk

Maurice Strong varnade 1972 för att vi bara hade tio år på oss för att ”hejda katastrofen”.

Sagda domedagshysteri är som vi alla vet tämligen utbredd i dessa yttersta av dagar. 87 så kallade influencers gick i Expressen den 24 januari ut i ett upprop riktat mot statsminister Stefan Löfven. ”Släpp taget om väljarstödet, Löfven, ,uppmanade de klämkäckt statsministern. ”Våga vara obekväm och kör över oss och våra klimatkatastrofala vanor med en statlig hockeytackling.” http://www.ttela.se/nyheter/sverige/87-influencers-i-klimatupprop-1.12703400

Sedan återstår givetvis att se hur Löfven hanterar dessa ”visdomsord” från ett gäng hjärntvättade B-kändisar och nobodys vilka i klimatalarmismens tidevarv ser en chans att göra sig ett namn. Den enda undertecknare jag kände igen var den hyfsat kända skådespelerskan Eva Röse.

Domedagsretorik är definitivt ingen nyhet i de här sammanhangen. Redan 1972 hävdade Maurice Strong, en kanadensisk affärsman och diplomat som var biträdande generalsekreterare i FN, att ”vi har tio år på oss att hejda katastrofen”. Eftersom ingen märkbar miljökatastrof inträffade de påföljande tio åren kan man kanske anta, att vi faktiskt lyckades rätt bra. https://samtiden.nu/2018/10/vi-har-tio-ar-pa-oss-idag-liksom-1972/

Detta hindrade inte Noel Brown, en före detta amerikansk director för FNs miljöprogram, att 1989 påstå att vi hade ”ett tioårigt fönster av möjligheter” på oss i syfte att hejda den kataklysmiska utvecklingen. Någon fullskalig katastrof hade dock inte skett 1999, så nu måste väl ändå domedagsprofetiorna vara uttömda? Nejdå. 2006 menade NASA-forskaren James Hansen att det närmaste decenniet skulle Manhattan sjunka i havet och jordens arter utplånas till hälften.

Al Gore gör reklam för sin nya film enligt en amerikansk karikatyrteckning.

Men inget som ens var i närheten av dessa dystopiska spådomar materialiserades. Skam den som ger sig, dock. 2018 var det dags för Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, att deklarera att ”hela världen måste drastiskt öka tempot och de kommande åren blir helt avgörande”. Rockström utnämndes av tidskriften Miljöaktuellt 2012 och 2016 till ”miljömäktigast” i Sverige. Den som lever får se.

Visst ja, jag höll på att glömma charlatanernas charlatan, den förre amerikanske vicepresidenten och senatorn Al Gore – som lyckligtvis aldrig lyckades bli USAs president – vilken i samband med att han mottog Nobels fredpris i Oslo i december 2007 varnade för att Nordpolens is kunde vara borta inom sju år. Isen är dock kvar ännu drygt elva år senare och tycks dessutom, i likhet med de isbjörnar som påstods vara utrotningshotade till följd av det milda klimatet, leva och ha hälsan. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Kv8ELE/nordpolens-is-borta-om-sju-ar

En klimatförkunnare av det något blygsammare formatet är förre meteorologen Pär Holmgren, numera Miljöpartiets (surprise) toppkandidat inför valet till Europaparlamentet. Denne siade 2006 om att snön var på väg att försvinna för alltid och att vi inom den närmaste 20-årsperioden inte längre skulle komma ihåg hur man åker skidor – Vasaloppet skulle därmed tillhöra historien. https://www.expressen.se/nyheter/snon-pa-vag-att-forsvinna-for-alltid/

Snön utanför min balkong trotsar Pär Holmgrens förutsägelser om att den skulle vara försvunnen vid det här laget. Foto: Tommy Hansson

Ja, så där håller det på. Läs gärna den alltid läsvärde och initierade Ronie Berggrens blogganalys Klimatapokalyps kontra Antikrist – vilken hotbild bör vi ta på allvar? http://www.ronie.se/kristendom/2018/12/07/klimatapokalyps-kontra-antikrist-vilken-hotbild-bor-vi-ta-pa-allvar/?fbclid=IwAR1k_v5vfKtueYI43gH2IEqkN8diMt7ox6wAwqI0Feyd-WGAD5kMJ9MwELM

Ni kan också med fördel ta del av mitt blogginlägg Är klimatalarmismen på väg utför? från 2013, där jag bland annat konstaterar inte bara att polarisarna växt i likhet med beståndet av isbjörnar utan också att vi här uppe i Norden hade ett avsevärt varmare klimat på vikingatiden för mer än 1000 år sedan; detta berodde garanterat inte på några utsläpp av växthusgaser från bilar eller industri. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/24/ar-klimatalarmismen-pa-vag-utfor/

 

 

Thunberg, Tännsjö och Claeson: infantilisering ett större hot än den ”globala uppvärmningen”

Greta Thunberg skolkar för klimatet.

Det kan väl råda liten tvekan om att Sveriges mest kända person just nu är 15-åriga Greta Thunberg. Unga Greta har varit i polska Katowice och deltagit i FNs klimatjippo samt fått träffa världsorganisationens generalsekreterare António Guterres. https://omni.se/gretas-klimattal-till-fn-ledarna-beter-sig-som-barn/a/8w02Gd?fbclid=IwAR0nAMjp_X9215Bx_biicHz8zpl_eD0TNvQb4HuDM8143f1ZxK3wNFFRgAQ

”Ledarna beter sig som barn”, hävdar Greta Thunberg och anklagar världens ledare för att inte uppmärksamma det så kallade klimathotet på ett tillbörligt sätt. Även om man lätt kan få intrycket att klimatfrågan är det som alla ständigt orerar om i alla möjliga och omöjliga olika tonarter. Thunberg menar också att det inte finns något behov av att forska vidare om klimatet: ”Vi har redan alla fakta och lösningar.”

Ursäkta, men det har vi inte alls. Tesen om den människoframkallade så kallade globala uppvärmningen är en bluff som kan ledas tillbaka till amerikanska senatsförhör som hölls 1988, då klimatforskare förkunnade att jorden just drabbats av global warming, en påstådd världsomspännande uppvärmning förment framkallad av mänskliga aktiviteter. https://www.nytimes.com/1988/06/24/us/global-warming-has-begun-expert-tells-senate.html

Budskapet plockades snabbt upp av trendkänsliga amerikanska politiker som Al Gore och Timothy E. Wirth och har i dag närmast status av religion. Eller kanske snarare religionssubstitut. Dystopin om en förestående klimatkataklysm fyller samma funktion som doktrinen om en domedag, vilken finns i de flesta religioner.

Det  är emellertid osant att det skulle finnas allmän samstämmighet om att det förekommer en global uppvärmning förorsakad av mänskliga utsläpp av ”växthusgaser” – i den så kallade Oregon Petition, som offentliggjordes 1998 och 2007. skrev drygt 31 000 forskare av skilda slag under på att utsläpp av beskrivet slag inte förorsakar en global uppvärmning .https://en.wikipedia.org/wiki/Oregon_Petition

Torbjörn Tännsjö (V): ”Inför klimatdiktatur.”

I och för sig kan jag hålla med Greta Thunberg om att ledarna beter sig som barn. Om man likt FN-chefen António Guterres går med på att träffa en lillgammal 15-åring för att diskutera lösningar på världsproblemen beter man sig verkligen som ett barn. En av de få världsledare som förmått tänka klart är Australiens premiärminister Scott Morison, som framhållit det självklara att skolbarn inte bör ägna sig åt aktivism utan i stället sköta sina studier. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/unga-i-varlden-gor-som-greta-tunberg-och-strejkar-for-klimatet-australiens-premiarminister-upprord

Frågan är hur unga Gretas föräldrar, Malena Ernman och Svante Thunberg, beter sig. Fullständigt ansvarslöst, skulle jag vilja hävda. Före detta operasångerskan Ernman har under en följd av år lajvat klimatexpert och exploaterar nu tillsammans med maken den 15-åriga dottern vilken diagnostiserats med den psykiska funktionsstörningen Aspergers syndrom, vilket  bland annat kan innebära att man har begränsade intressen och har svårt att se helheten. Att Ernman själv i vuxen ålder fått diagnosen ADHD är knappast någon bra ursäkt. https://www.hemtrevligt.se/icakuriren/artiklar/aktuellt/20180913/malena-ernman-jag-fick-min-diagnos-som-vuxen/

Diskussionen om klimatet förs nu i ett så pass hysteriskt tonläge att vilka argument som helst kan användas om det bara hänvisas till nödvändigheten att ”rädda planeten”. Som när Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, i en debattartikel i Dagens Nyheter förespråkade att demokratin borde avskaffas och ersättas av en ”globalt upplyst despoti” i syfte att rädda jordens klimat.

Expressens alltid läsvärde krönikör Johan Hakelius blev inte svaret skyldig utan avkrävde svar angående vilka metoder den anbefallda klimatdiktaturen skulle använda sig av. Det är naturligt att vilja få svar på den frågan. Skall man införa koncentrationsläger? Tortyrkamrar? Massmord? Eller räcker det med att, som nu ofta sker, avfärda kritiker av klimatalarmismen som stollar och ”klimatförnekare”? https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/drommen-om-klimatdiktaturen-kittlar-och-bubblar-under-ytan/?fbclid=IwAR10FjQse8Muoc_7KFgHsxwYaYQ5T9qCw1PyArSJggytNODJW8eV67ymcgA

Torbjörn Tännsjö har varit en inflytelserik medlem i Vänsterpartiet (kommunisterna) sedan 1970 och var med och skrev partiprogrammet i samband med namnbytet till Vänsterpartiet 1990. Han har gjort sig känd för ett antal extrema uppfattningar och fått stort utrymme för dessa bakom sin akademiska fasad. Bland annat har han hävdat att det är försvarbart att abortera flickfoster på grund av könsrelaterade skäl. https://docplayer.se/8845028-Darfor-ska-det-vara-tillatet-att-abortera-flickfoster.html

Jag vågar påstå att det inte är den påstådda uppvärmningen av klimatet som hotar mänskligheten. En betydligt större fara är infantiliseringen av samhället, politiken och debatten, vilket upphöjelsen av en 15-årig skolskolkare till klimatorakel är ett eklatant exempel på.

Linnéa Claeson: ”Göm en flykting. Om det blir olagligt – göm två!”

Ett annat talande exempel på samma infantilisering är tidskriften Dagens Juridiks framröstning av den före detta handbollsspelaren Linnéa Claeson, 26 som ”årets jurist”. Det hör till saken att Claeson visserligen studerar juridik vid Stockholms universitet men ännu inte tagit någon examen. Litet pikant får det sägas vara att Claeson i form av en tröjtext uppmanar till lagbrott: ”Göm en flykting. Om det blir olagligt – göm två.” https://nyheteridag.se/sa-hanas-arets-jurist-priset-som-gick-till-linnea-claesson/

Stefan Wahlberg, chefredaktör för Dagens Juridik, har inga betänkligheter mot att utse en juridikstudent utan examen till ”årets jurist”. Detta vore enligt Wahlberg ”alldeles för formalistiskt”. Själv är Claeson föga sensationellt pleased as punch över utnämningen: ”Det känns lite kontroversiellt och busigt.” Claeson uppger vidare att hon vetat att hon ville bli jurist sedan hon var fem år.

Stort genomslag fick Linnéa Claeson när hon i en krönika i Aftonbladet den 2 december 2017 krävde ”representation på riktigt”. Bland annat önskade hon sig flator i regeringen, romska kvinnor i riksdagen samt en svart kvinna som statsminister. Att fler bögar skall ”komma ut” i fotbollsallsvenskan stod också högt på önskelistan för denna godhetsonanerande posör. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/ddOl2O/jag-vill-ha-representation–pa-riktigt

Glöm således alla fördomar om att det är kompetensen och lämpligheten för uppgiften som skall avgöra i vilken position någon hamnar. Det avgörande är vilken hudfärg, etnicitet och sexuell läggning du har. Tänk att vi inte fattat det tidigare!

Greta Thunberg må vara årets klimatforskare och Linnéa Claeson årets jurist. Själv väntar jag vilken dags som helst på att bli uppringd av Esrange, Sveriges enda rymdraketbas, och bli utnämnd till ”årets raketforskare”. Trots allt byggde jag vid ungefär fem års ålder en rymdraket av kål- och potatislådor.

Ny bok om den komplexe Carl Bildt: goda insatser varvade med bottennapp

Carl Bildt tar som utrikesminister emot de svenska deltagarna i det anti-israeliska propagandajippot Ship to Gaza i Turkiet.

Vi som började aktivera oss politiskt kring 1970 kunde inte undgå att stöta på fenomenet Carl Bildt. Uppmärksammad studentpolitiker redan i mitten på 1960-talet blev han snart efter några år ett ungt stjärnskott inom den moderata partiapparaten och med tiden partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och även svärson. Den erfarne journalisten Björn Häger har skrivit vad som nog måste sägas vara det definitiva verket om Carl Bildt: Uppdrag Bildt. En svensk historia (Norstedts 2017, 645 sidor).

Carl Bildt har aldrig tillhört mina politiska favoriter, även om jag gärna erkänner att jag stundom uppskattat hans politiska fingerfärdighet, debattskicklighet och något torra humor. Bildt tillhörde vad jag och mina meningsfränder gärna refererade till som den ”ljusblå maffian” inom Moderata samlingspartiet och ungdomsförbundet, en inriktning som ogillade alltför uttalad konservatism och antikommunism.

Vid ett tillfälle debatterade jag mot Carl Bildt (eller Calle Bult som han ibland kallades i ungdomsåren). Det var vid Stockholms-moderaternas partistämma i Åsö gymnasium på Södermalm 1976. Jag hade väckt en motion med rubriceringen ”Sovjetunionens illegala underrättelseverksamhet i Sverige” och pläderade i denna för att moderaterna skulle verka för en mer ingående granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Carl Bildt hade fått uppdraget att lägga fram partiets syn på motionen. Kontentan var att någon ytterligare granskning av KGB inte behövdes eftersom M-partiet redan gjorde tillräckligt. Det är dock värt att notera att motionen inte avslogs utan ansågs besvarad.

Handlingarna – inklusive min motion om KGB – till moderatstämman i Stockholm 1976. Foto: Tommy Hansson

Elevrådsordförande och studentpolitiker. Björn Häger lutar sig tydligt mot Lars Lundbergs bok Bilder av Bildt (Legus 1994, 187 sidor) när det gäller att skildra Carl Bildts barn- och ungdomsår samt tiden som elevrådsordförande, studentpolitiker och åren som politiker fram till dess att han klev in i Rosenbad som statsminister 1991. https://www.bokborsen.se/view/Lundberg-Lars/Bilder-Av-Bildt-Om-Livet-F%C3%B6re-Rosenbad/7151013

Lundberg redogör även för Bildts släktbakgrund. Farfars farfar var generallöjtnant Gillis Bildt (1820-94), som var statsminister 1888-89 och under sin karriär även var riksmarskalk, landshövding på Gotland, diplomat och överståthållare i Stockholm. Gillis Bildt upphöjdes till friherre 1864. Söner till Gillis var Carl Bildt den äldre (1850-1931), vilken som diplomat bodde i Rom i närmare 30 år, samt Knut Bildt (1854-1927) som ändade sin karriär som generalmajor och chef för generalstaben.

Carl Bildts farfar hette Nils Bildt (1889-1969), överste vid försvarsstaben och far till Daniel Bildt (1920-2010) som blev officer vid Hallands regemente I 16, senare byrådirektör och far till Carl (född 1949) och Nils Bildt (född 1952). Nils blev med tiden civilekonom och egen företagare i databranschen. Carl Bildts mor hette Kerstin Andersson-Alwå (1922-2010).

Carl Bildt fick något av ett publikt genombrott under sin tid som ordförande vid elevrådet i Östra Real i Stockholm, då han organiserade elevernas självstudier under lärarstrejken 1966. Han intervjuades under lärarstrejken av den dåvarande enkanaliga och svart-vita televisionen.

Bilder av Bildt av Lars Lundberg skildrar Carl Bildts tid från barn- och ungdomstiden fram till posten som statsminister 1991. Foto: Tommy Hansson

Ljusblå – med anstrykning av rött. Carl Bildt gick ut gymnasieskolan med glänsande betyg 1968 och skrev samma år in sig vid Stockholms universitet. Planen var att inom tre år avlägga en pol. mag. – examen med 120 poäng i ämnena statskunskap, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi och sociologi. Verkligheten kom att se något annorlunda ut: under fem års tid avlade Bildt ett (1) betyg i statskunskap samt motsvarande ett halvt betyg i nationalekonomi.

Att det sket sig med universitetsstudierna förklarar Lars Lundberg (sidorna 33-34) så här:

För det första var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i kårpolitiken för partiet Opposition -68. För det andra var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i Fria moderata studentförbundet. För det tredje var Bildt mycket politiskt intresserad och blev därför redaktör för, och flitig medarbetare i, tidskriften Svensk Linje. För det fjärde, ej minst viktigt, hyste Bildt ett brinnande politiskt intresse och ägnade därför tid och krafter åt att författa ett par skrifter om EU samt knyta kontakter med konservativa studenter ute i Europa.

I egenskap av ordförande i studentkårens internationella utskott drev Carl Bildt initialt tre internationella biståndsprojekt: den kommunistiska Frelimo-gerillan i Mocambique, ett program för familjeplanering i Costa Rica och hjälp till den grekiska exilorganisationen EEEE. Snart kom även den kommuniststyrda rebellrörelsen FNL (Viet Cong) i Sydvietnam med som biståndsprojekt.

Under Bildts och moderate studentpolitikerkollegan Carl Cederschiölds tid i Internationella utskottet månade sig detta även om goda förbindelser med Östeuropa, enkannerligen Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Bildt pläderade för ett svenskt erkännande av Östtyskland. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping 1971 kom Bildt, Cederschiöld med flera enligt Lars Lundbergs redovisning att uttrycka sympatier för ”palestinierna”.

Som utrikesminister i alliansregeringen långt senare förhöll sig Bildt skeptisk till den judiska staten Israel, som i sin tur aldrig hyst någon kärlek till Bildt. När det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza under Bildts tid som utrikesminister anlände till Turkiet fanns Bildt på plats och mötte deltagarna, bland dessa kommunisterna Mattias Gardell (mottagare av Leninpriset) och Henry Ascher.

Tre anti-israeliska svenska politiker: Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Olof Palme (S).

Faktum är att Bildt var minst lika propalestinsk under sin tid som svensk utrikesminister som någonsin Margot Wallström, eller för den delen Olof Palme, kanske dock något mer balanserad än de båda senare. https://blogg.mittmedia.se/ledarbloggen/2016/01/14/minnet-ar-kort-bildt-var-minst-lika-hard-mot-israel/

Av ovanstående torde framgå varför den unge Carl Bildt av mer konservativa bedömare kom att betraktas som ”ljusblå”, kanske till och med med en anstrykning av rött på den politiska färgskalan.

Medlem i Ubåtsskyddskommissionen. På sin väg mot den politiska toppen utsågs Carl Bildt i början av 1970-talet till den moderate partiledaren Gösta Bohmans (1911-97) handsekreterare. Sedan Bildt 1984 ingått äktenskap med Bohmans dotter Mia blev han även dennes svärson. Bildt hade då ett kort äktenskap med Kerstin Zetterberg bakom sig. Även äktenskapet med Mia Bohman slutade i skilsmässa 1997. Året därpå gifte sig Carl Bildt och Anna Maria Corazza, i dag moderat EU-parlamentariker, med varandra (mer därom nedan).

1973 valdes Carl Bildt in i Stockholms läns landstingsfullmäktige och 1979 i Sveriges riksdag. Samtidigt hade han en mängd uppdrag av skiftande slag inom dåvarande Moderata samlingspartiet. Den framgick tidigt av Bildts insatser i riksdagen att han hyste ett brinnande intresse för utrikesfrågor, och 1981 blev han fullvärdig medlem i utrikesutskottet.

En fråga som i högsta grad kom att fånga den blivande stats- och utrikesministerns intresse var de ubåtar som hade konstaterats kränka svenska farvatten i början på 1980-talet. Bildt deltog i den svenska Ubåtsskyddskommissionens arbete, som utmynnade i en rapport där Sovjetunionen utpekades som skyldig till att ”sända in farkoster under ytan på det svenska territorialvattnet.” (Lundberg, sidan 155). http://www.regeringen.se/49bb4a/contentassets/8eb8b2c27c2e47c09c58dc496715be1d/del-2-t.o.m.-kap.-5

Carl Bildt på presskonferens med Ubåtsskyddskommissionen 1983.

Sedan Ubåtsskyddskommissionen framlagt sin rapport reste Carl Bildt till Washington, där han bereddes tillfälle att inför ledande amerikanska militärer presentera rapportens slutsatser. Detta fick statsminister Olof Palme (S) att gå i taket – Palme fick regeringen att samfällt fördöma Bildts resa. ”Men Bildts resa var inte straffbar”, konstaterar Lundberg (sidan 155), ”och samtida kommentarer går ofta ut på att Olof Palme irriterades över att bli utmanad på sitt eget område, utrikes- och säkerhetspolitiken.”

Statsminister med problem. Efter de fyra borgerliga partiernas seger i riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt i sin egenskap av ledare för det största borgerliga partiet svensk statsminister. Han hade bland annat att ta ställning till hur Ny demokrati, som efter bara ett halvårs existens kommit in i riksdagen, skulle behandlas. Bildts tidigare konkurrent om posten som moderat partiledare, Ingegerd Troedsson, blev i egenskap av ny talman i riksdagen den som formellt fick klubba in Bildt som regeringschef.

Det vore att fara med osanning att hävda att Carl Bildts tre år som statsminister – mandatperioderna var vid denna tid ett år kortare än de är nu – förlöpte smärtfritt. Den nu 42-årige Bildt ser dock till att han runt sig har ett gäng nära medarbetare vilka samtliga i Björn Hägers historieskrivning hyser en närmast gränslös beundran för den nye statsministern. I Bildts kansli huserade en samling ungefär med Bildt jämnåriga män vilka internt gick under beteckningen ”Hjärnkontoret”.

Detta bestod av pressekreteraren Lars Christiansson, planeringschefen Olof Ehrenkrona samt statssekretetaren Peter Egardt. Med på ett hörn fanns också en lovande 23-åring som hette Anders Borg, vilken 15 år senare skulle bli finansminister under Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en för Bildt central person var vännen och allt-i-allon Jonas Hafström, som blev utrikespolitisk rådgivare. ”Bildt dominerar så starkt att omgivningen sällan vågar säga emot”, skriver Häger (sidan 195).

Två ädlingar i svensk politik: Carl Bildt och Ny demokratis partiledare, greve Ian Wachtmeister, i TV-studion.

Den borgerliga ministärens tre år vid makten präglades av en ekonomi i kris, ett arv från den tidigare S-styrda regeringen som medförde en snabbt stigande arbetslöshet, en allt sämre lönsamhet för de svenska industriföretagen och kris för bankerna. Problemen kräver ibland drastiska åtgärder i form av krispaket och annat som inte blir populära. Det kan nämnas att regeringen och Ny demokrati 1993 enas om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ny demokrati får igenom två av sina hjärtefrågor: sänkt turistmoms och visumtvång för flyktingar från kriget i Bosnien-Hercegovina. https://books.google.se/books?id=OaEzDwAAQBAJ&pg=PT249&lpg=PT249&dq=visumtv%C3%A5ng+f%C3%B6r+flyktingar+fr%C3%A5n+kriget+i+bosnien&source=bl&ots=cOIxDNQM3H&sig=ux04gphEuUGPwviYWk_nqMme72Q&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiyydHUy4XZAhXMjCwKHYPTClQQ6AEIOjAE#v=onepage&q=visumtv%C3%A5ng%20f%C3%B6r%20flyktingar%20fr%C3%A5n%20kriget%20i%20bosnien&f=false

Det hjälper inte att Moderaterna i riksdagsvalet 1994 får en halv procent fler röster än tre år tidigare. Socialdemokraterna kan bilda regering med Ingvar Carlsson som statsminister och Miljöpartiet återinträder i riksdagen. Ny demokrati kollapsar totalt och åker ur parlamentet. Det skulle dröja tolv år innan en ny borgerlig regering, nu kallad alliansen, såg dagens ljus. Med Carl Bildt som utrikesminister.

Bildt efterträdde britten David Owen som EUs medlare i det forna Jugoslavien.

”Jag har förhandlat med många skurkar”. När EUs medlare i Bosnien-konflikten, den före detta brittiske utrikesministern David Owen, avgår från sin post 1995 utses Carl Bildt till hans efterträdare med stöd från USA. För tidningen Expressen (Häger sidan 273) kommenterar Bildt så här varför han anser sig vara kvalificerad för uppdraget: ”Jag har förhandlat med många skurkar i mina dar. Min inrikespolitiska erfarenhet är stor.”

Och nog skulle Bildt tvingas förhandla med skurkar under sitt medlaruppdrag. alltid. De värsta av dessa var Serbiens och det så kallade rest-Jugoslaviens diktator Slobodan Milosevic (1941-2006), Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadzic samt militärbefälhavaren Ratko Mladic. Milosevic avled under pågående rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag under det att Karadzic 2017 dömdes till 40 års fängelse och Mladic till livstid, båda för folkmord i bland annat staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina.

Vad man än må säga om Carl Bildts insatser som medlare i Bosnien-konflikten så kan man näppeligen klaga på de arbetsvolymer han lade ned. Bildt verkar ha farit runt som ett skållat troll i regionen och träffat de aktuella aktörerna men tyvärr utan att få särskilt mycket av substans uträttat. Milosevic träffar han första gången strax före midsommar 1995, och det skulle bli många fler möten dessa båda män emellan. Den serbiske ledaren försäkrar Bildt att han har allt under kontroll, och den senare förefaller tro honom.

När det börjar bränna till i Srebrenica – den vidriga massakern ägde rum under tiden 11 juli till omkring 22 juli 1995 – var medlaren Carl Bildt på väg till Laholm i Sverige för att uppvakta sin far Daniel Bildt på dennes 75-årsdag den 9 juli. Den etniska rensningen i Srebrenica under Ratko Mladics ledning ledde till att 8373 muslimska bosniska pojkar och män i åldrarna 13-78 år mördades på bestialiskt sätt. Det konstaterades senare att Serbien under Milosevics ledning visserligen inte var direkt ansvarigt för massakern men heller inte gjort mycket för att förhindra den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern

Det är en vanlig uppfattning bland bosniaker (bosniska muslimer) att Carl Bildt var en av dem som genom sin passivitet och inkompetens gjorde de bosniska serbernas etniska rensning möjlig.

Förhållandevis blygsamma insatser. Den som endast tog del av svenska massmedier vid den här tiden kunde lätt ha fått intrycket, att det till stor del var den outtröttligt ambulerande fredsmäklaren Carl Bildts förtjänst att det till slut ingicks ett fredavtal i Bosnien-konflikten.

Carl Bildt utpekades som den store fredsmäklaren i svenska medier. Men i verkligheten var det amerikanen Richard Holbrooke som mest gjorde sig förtjänt av den titeln. Foto: Tommy Hansson

”I svenska medier är Carl Bildt den som fixar freden”, skriver Björn Häger (sidan 295). ”Men när fredsförhandlingarna tar fart efter Natos bombningar är det amerikanen Richard Holbrooke som tar initiativet och får uppmärksamhet i internationell press. Historieskrivningen blir att det är amerikanernas bombningar och tuffa diplomati som får parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och att Holbrooke lyckades där Bildt misslyckades.”

Freden mellan de stridande parterna – Bosnien-Hercegovina, Serbien/rest-Jugoslavien och Kroatien – och deras högsta representanter förhandlades fram på en flygbas i Dayton i Ohio 1-21 november och ratificerades i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Och visst, Carl Bildt gjorde säkerligen så gott han kunde – hans insatser i sammanhanget måste ändå anses ha varit förhållandevis blygsamma, även om Bildt själv av naturliga skäl har en annan uppfattning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Daytonavtalet

Ett resultat av Carl Bildts ansträngningar blev boken Uppdrag fred, som kom ut på Norstedts förlag 1997. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppdrag_fred
Det mest påtagliga resultatet av Bildts medlarinsatser får nog ändå sägas ha varit att det var i samband med dessa han träffade sin blivande italienska hustru Anna Maria Corazza Bildt, född i Rom 1963 och med ett förflutet som tennisspelare i elitklass. Hon hade under tiden 1992-98 en rad olika FN-uppdrag i det forna Jugoslavien.

Corazza Bildt sitter sedan 2003 med i styrelsen för Moderaterna i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet för samma parti. Makarna Bildt har tillsammans sonen Nils Bildt, född 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Corazza_Bildt

Plattar till journalister. Något som tydligt framkommer i Björn Hägers tegelstenstjocka Uppdrag Bildt är Carl Bildts om man så vill mästerliga sätt att hantera representanter för media. Såvitt jag vet är det få om ens några reportrar som hittills lyckats ”sätta dit” Carl Bildt. Hägers bok innehåller gott om exempel på hur Bildt plattar till journalister och reportrar, bland annat genom att gå in på deras personliga förhållanden i syfte att vända bort oönskad uppmärksamhet mot sig själv.

Mitt favoritexempel från Uppdrag Bildt rör Bildts påstådda läckor från hemliga regeringsöverläggningar efter det borgerliga segervalet 1976 till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Enligt Häger hade Bildt i förtid avslutat sin militärtjänst i syfte att medverka i ett amerikanskt underrättelseprojekt syftande till att, med Hägers ord, ”bekämpa kommunismen”. Som deltagare i projektet skall Bildt ha fått en summa pengar motsvarande 100 000 kronor samt en exklusiv USA-resa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5475198

Bildts kontakter med amerikanerna 1976 vinner bredare burskap först med telegram som offentliggörs av Wikileaks 2013. Aftonbladets reporter Josefin Sköld försöker i mars 2013, i samband med Moderaternas så kallade Sverigekonferens, ställa Bildt mot väggen i anledning av Wikileaks avslöjanden. Följande samtal utspann sig då (Häger sidan 81):

Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt? –Ja, absolut. Om inte ens svenska folket får veta det? – Det här var ju sånt som stod i tidningarna då. Det stod ju inte alls om det i tidningarna. – Jaha. Vad hade du då för mandat att prata med dem? – Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning. Det var ju slutna förhandlingar. – Det var inte alls slutna förhandlingar. Det står ju här att det var slutna förhandlingar. – Ja, det är möjligt att det står så. Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA? – Ingen aning. Men så kan du väl inte säga? – Jag kan säga vad jag vill. Finns det mer? – Ingen aning. Det här är ju ingenting.

Med någon förenkling kan man säga att så här har Carl Bildt vid kontakter med media hanterat större och mindre skandaler genom åren, från egna lägenhetsaffärer till styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och intressen i rysk energiproduktion. Varje gång har skandalen eller vad media framställt som skandal förbleknat.

Carl Bildt är hejaklacksledare för Turkiet i Sverige. På bilden tillsammans med Turkiets islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan.

 Den komplexe Bildt. Carl Bildt har hunnit fylla 68 år men är fortfarande synnerligen aktiv med sitt famösa twittrande och som konsult och styrelseledamot i olika sammanhang. Min uppfattning är dock att han tappat en del av sin forna slagfärdighet och torrt studentikosa humor, vilket dock kanske i alla fall delvis beror på att han numera inte befinner sig i det absoluta rampljuset.

I de yttersta av dessa dagar har Bildt dessutom tillsammans med företrädare för den rödgröna regeringen deltagit på ett hörn i den till slut framgångsrika kampanjen för att få Sverige invalt på två år i FNs säkerhetsråd. Han har dessutom riktat hafsig och dåligt underbyggd kritik mot sådana – såsom den oppositionella författarinnan Katerina Janouch och USAs president Donald Trump – som hävdat att tillståndet i Sverige är långt ifrån idealiskt.   https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Avslutningsvis kan det med fog hävdas att Carl Bildts verksamhet genom åren varit komplex. Goda, ibland utomordentliga, insatser har blandats med tvivelaktigheter och rena bottennapp. Till de senare kategorierna får man räkna Bildts självpåtagna roll att bereda väg för Turkiet med dess islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan i Europeiska unionen (EU). https://www.bakom-kulisserna.biz/news/christian-dahlgren-tyranniets-medlopare-carl-bildt/

 

SD ökar mest i Poll of polls och är störst i Yougov

Dagens Samhälles Poll of polls oktober 2016. Foto: Tommy Hansson

Knappt två år före valet – eller rättare sagt valen – 2018 fortsätter våra älskade opinionsinstitut att mala fram siffror medelst skilda mätmetoder: telefonpåringningar och webbpaneler. Något som leder till spekulationer i nära nog det oändliga, och så måste det väl vara även om en och annan av oss må tycka att det kan bli tjatigt emellanåt..

Vad Sverigedemokraterna (SD) beträffar är det inte svårt att urskilja den diskrepans som existerar mellan olika institut. Högst andel sympatier brukar partiet få från dem som tillämpar undersökningar via självvald webbpanel, typ Sentio, Yougov och tidigare United Minds. Hos övriga institut, som använder sig av telefonintervjuer, blir det oftast lägre siffror.

Detta fenomen förklaras vanligen med att ”skämmighetsfaktorn” är högre vid telefonuppringning – svarande drar sig stundom för att erkänna, att vederbörande röstar på SD. Ingår man i en webbpanel försvinner detta obehag och man känner sig friare att välja önskat parti. Teorin är inte bevisad, men den som har den minsta aning om hur det mänskliga psyket fungerar inser att det sannolikt ligger mycket i detta.

För den som är intresserad av en kvalificerad, om än inte invändningsfri, analys av de olika opinionsmätningsinstituten och deras respektive metodik finns en länk till Politologerna här: https://politologerna.wordpress.com/2015/10/16/en-rankning-av-svenska-valjarbarometrar/

Segerjubel på SDs valvaka 2014, då partiet fick 12,9 procent i riksdagsvalet – SCB hade 8,1 procent i sin mätning närmast före valet.

Politologerna gör bedömningen, att Statistiska centralbyråns (SCB) halvårsbarometrar – som offentliggörs i maj respektive november varje år – över partisympatierna är det bästa och säkraste sättet att bilda sig en uppfattning om det partipolitiska läget. Det får stå för Politologerna – tittar vi på hur SCB mätte SD-sympatierna fyra månader före valet den 14 september 2014 finner vi att SCB med uppskattade 8,1 procent tillhörde de sämsta bland siarna. Blott Skop med 8,0 procent var ännu uslare vad jag kunnat utröna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Opinionsm%C3%A4tningar_inf%C3%B6r_riksdagsvalet_i_Sverige_2014

SCBs mätningar har också, trots att de bygger på det största antalet tillfrågade personer bland samtliga institut, stundom utsatts får hård kritik. En osäkerhetsfaktor är det stora bortfall, med ibland cirka hälften uteblivna svar jämfört med namnen på telefonlistorna, som kan förekomma. Detta påpekas i en debattartikel här: http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/vardelosa-valjarsympatier-fran-scb/

För att gå över till aktuella väljarsympatier är en titt på den så kallade Poll of polls – ”Mätningarnas mätning” – av stort intresse. Denna mätning utförs av tidningen Dagens Samhälle och är en sammanfattning av samtliga företagna mätningar. Sverigedemokraterna erhåller i oktobervarianten 2016 18,6 procent, vilket innebär en ökning med 45 procent jämfört med valresultatet på 12,9 procent 2014. Det är, alls icke oväntat, den i särklass största ökningen av alla partier.

KDs Ebba Busch Thor glatt leende trots grisigt opinionsläge…

Mest notabelt med senaste upplagan av Poll of polls är att Kristdemokraterna (KD) med 3,3 procent noteras för detta partis sämsta resultat sedan Poll of Polls startade i januari 2012. Att påstå att KD befinner sig i kris är verkligen ett understatement. Illa ute är även Liberalerna som antecknas för 5,1 procent trots sin potenta nya partisymbol, det kraftfullt erigerade L:et. Också regeringsbärande Miljöpartiet (MP) är minst sagt illa ute med 4,4 procent.

Socialdemokraterna är med 26,2 procent största parti, drygt 2 procentenheter före Moderaterna. Något som åtminstone denna bloggare finner anmärkningsvärt – enda förklaringen torde vara att vi har en svag oppositionen som räds maktens ansvar, vilket knappast undgått någon som intresserar sig den ringaste för svensk partipolitik. http://www.dagenssamhalle.se/dagens-samhaelle-poll-of-polls

I Metro/Yougoves oktobermätning blir SD trots en marginell tillbakagång jämfört med förra mätningen största partiet med 24,2 alternativt 24,3 procent av väljarsympatierna. Det är ungefär som väntat, då SD normalt noteras för höga siffror hos detta institut. Vad som orsakat viss uppståndelse bland så kallade experter är trendbrottet med KD landande på förhållandevis mycket goda 4,9 procent.

Statsvetaren Marja Lemne finner KDs Yougove-resultat ”häpnadsväckande”.

Professor Sören Holmberg vid Göteborgs universitet menar exempelvis: ”Jag är skeptisk till resultaten. Speciellt uppgången för KD.” Statsvetaren Marja Lemne, Stockholms universitet, finner KD-siffrorna ”häpnadsväckande”. KDs notering anses ändå statistiskt säkerställd.

En tänkbar delförklaring till uppgången kan vara att KD-ledaren Ebba Busch Thor skött sig hyggligt i sista tidernas partiledardebatter. http://www.metro.se/nyheter/senaste-matningen-fran-yougov-det-ar-hapnadsvackande/EVHpjs!yuTXf3B0sfPzI/

 

Så sätts svensk yttrandefrihet ur spel: politisk korrekthet, gummilagar och självcensur

Ryska människorättsaktivister hedrar mördade journalisten Anna Politkovskaya.

Gratistidningen Metro markerade den så kallade Pressfrihetens dag den 3 maj med en förstasida, där all text hade täckts över med svart färg utom ord som bildar meningen ”Så här liten del av världens Befolkning /sic!/ har tillgång till fri press.” Inne i tidningen konstateras att situationen för pressfriheten – och i ett vidare perspektiv yttrandefriheten över huvud taget – förvärrats globalt.

Bland annat har hoten mot journalister i krigs- och oroszoner i Mellanöstern och Afrika blivit allvarligare. I en krönika bereds vänsterdemagogen Göran Greider dessutom utrymme att förklara varför den fria pressen behövs och att ondgöra sig över att ”Medierna har blivit alldeles för rojalistiska”.

Jag betvivlar inte att det kan vara förenat med livsfara att arbeta som krigsreporter i Syrien eller Irak eller att bevaka mullornas regim i Iran.  Självfallet sitter press- och yttrandefriheten trängre i sådana länder, liksom i totalitära/kommunistiska diktaturstater såsom Nordkorea, Kina och Kuba. Vi behöver bara förflytta oss cirka 30 mil över Östersjön för att konstatera, att en skribent eller publikation som rackar ner på Putins styre i Ryssland inte ligger speciellt bra till. Anna Politkovskaja, mottagare av Olof Palmes pris 2004, fick 2006 plikta med livet sedan hon rapporterat ”fel” om Putins krig i Tjetjenien för att nu ta det troligen mest kända exemplet på journalistmord i Ryssland. http://www.sydsvenskan.se/varlden/kand-rysk-journalist-mordad/

Detta innebär emellertid inte, att vi har någon större anledning att slå oss för vårt kollektiva svenska bröst vad beträffar yttrandefriheten. Det kanske inte behöver framkalla någon katastrofvarning att Sverige sjunkit från plats fem till plats åtta i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2016 http://www.gp.se/nyheter/sverige/sverige-tappar-i-pressfrihetsindex-1.196177, men det finns sannerligen tillräckligt många exempel på att utvecklingen går mot mindre, inte större, frihet och förnuft i press, etermedia och rättsväsende även i vårt trots allt relativt fredade hörn av världen.

När det gäller exemplet Sverige är det anmärkningsvärda det faktum, att press- och yttrandefrihet inte i första hand hotas av regeringen eller militären – hotet kommer till betydande del från medierna själva, som dels förvränger och vinklar verkligheten, dels undanhåller fakta, dels tillämpar självcensur.

Birger Schlaug, ett av Miljöpartiets mer lyckade språkrör genom åren, skrev 1997 en bok med titeln Svarta oliver och gröna drömmar (Norstedts 1997) där han öppenhjärtigt lyfte fram de styrande klassernas tysta överenskommelse att mörka sanningen om massinvandringen och dess långtgående negativa konsekvenser för vårt land:

Lögnen kan få dystra konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga hela sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. https://sv.wikiquote.org/wiki/Birger_Schlaug

Antagligen trodde tillskyndarna av denna självcensur, att folk i allmänheten var så korkade att de faktiskt skulle kunna gå i land med den stora lögnen. De hade fel. De hade blivit betydligt mindre besvikna om de tagit den amerikanske presidenten Abraham Lincolns (1809-65) välmenta råd ad notam: ”Du kan lura alla ibland och en del av tiden, och en del hela tiden, men aldrig alla hela tiden.”

Nu sket det sig rejält, och följderna av detta blev att det föraktade partiet Sverigedemokraterna inte bara såg dagens ljus utan även kom in i riksdagen 2010 samt att en hel flora av alternativa medier av skilda slag växte fram. Detta har på ett genomgripande sätt förändrat det politiska och mediala landskapet i Sverige. Birger Schlaug och ett fåtal andra mer eller mindre insiktsfulla aktörer må ha lärt sig läxan, men det märkliga är att många andra inte har blivit ett dugg klokare av utvecklingen. Nedan följer några ganska slumpvis utvalda exempel härpå.

Ett tämligen dråpligt exempel gäller en 38-årig Facebook-användare i Nyköping i Södermanland, som ilsknade till på högljudda böneutrop i samband med en muslimsk utomhusgudstjänst nära hans hem 2014 så till den grad att han skrev följande: ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen.”

En kammaråklagare vid namn Michael Forsberg visade sig sakna såväl humor som vanligt sunt förnuft och väckte åtal mot Facebook-skribenten för brottet ”hets mot folkgrupp”. Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, var en av dem som insåg att åklagaren i fråga gjorde alla en otjänst genom åtalet – Facebook-skribenten, yttrandefriheten, rättsväsendet och icke minst de muslimska gudstjänstfirarna, vilka som en följd av den uppmärksamhet åtalet väckte kom att framstå i en löjeväckande dager.

Schultz framhöll i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Det är väldigt märkligt och är en rejäl inskränkning i yttrandefriheten om det inte går att uttrycka sig raljant och kritiskt om religion.” http://www.svd.se/atal-for-hets-mot-folkgrupp-inskranker-yttrandefriheten Uppenbarligen gick också tingsrätten i den goda staden Nyköping på denna linje, eftersom den ogillade åtalet och frikände den sarkastiske skribenten 2015.

Tingsrätten underkände åtalet mot en man som liknade en muslimsk böneutropare vid en magsjuk åsna.

Det bör påpekas, att ett raljant yttrande av det här slaget aldrig hade uppmärksammats om religionen det var fråga om hade varit någon annan än islam; muslimer är ohotade världsmästare när det gäller att känna sig kränkta.

Den svenske debattören Björn Norström, som är bosatt i USA, gör i ett inlägg på sajten Avpixlat den 2 september 2014 bland annat följande intressanta reflektion:

Det är också värt att notera att /genom/ massinvandringen till Sverige från kulturer som helt saknar respekt, uppskattning och förståelse för yttrandefrihet och demokrati och framväxten av islam i landet, inskränks den svenska yttrandefriheten och demokratin successivt. http://avpixlat.info/2014/09/02/yttrandefrihet-i-sverige-och-usa-en-jamforelse/

Yttrandefriheten och demokratin är, menar Norström, betydligt livskraftigare i USA där en händelse som jämförelsen mellan den magsjuka åsnan och böneutroparen knappast skulle ha kunnat föras till domstol eftersom det inte finns någon lagstiftning motsvarande den om hets mot folkgrupp. Här ges yttrandefriheten ett starkt skydd genom Bill of Rights (rättighetsförklaringen). Denna består av de tio första tilläggen till USAs konstitution och antogs av kongressen 1789 och trädde i kraft 1791. Dock skall inte undanskymmas att det även i USA pågår lobbyverksamhet i syfte att minska yttrandefriheten genom att stämpla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter inklusive raljerande kritik mot religion såsom hate speech.

Rättighetsförklaringen garanterar amerikanska medborgare yttrandefrihet.

”Hets mot folkgrupp” sorterar i Sverige under den juridiska samlingsrubriken ”hatbrott”. Detta är dock ingen självständig brottsrubricering utan en straffskärpningsförordning, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte hade varit hat mot en bestämd grupp eller en person/personer som tillhör denna grupp. Etniska svenskar är dock undantagna från den aktuella lagstiftningen.

Hets mot folkgrupp kallades tidigare ofta även Lex Åberg efter nationalsocialisten och antisemiten Einar Åberg (1890-1970). När Förintelsen av judarna blev allmänt känd efter Andra världskrigets slut 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter spreds också utomlands, vilket bedömdes kunna ge Sverige dåligt internationellt rykte. Detta var skälet till att lagen rörande ”hets mot folkgrupp” antogs 1948.

Einar Åberg dömdes vid sex tillfällen enligt denna lagstiftning. Mest blev det bötesstraff, men åren 1954-56 blev det fängelsestraff i sammanlagt tre månader för Åberg. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är två års fängelse om brottet bedöms som grovt.

Syftet med lagen rörande hets mot folkgrupp var gott: den skulle förhindra fortsatt antisemitism och hets mot judar efter kriget. Under senare år har lagstiftningen i fråga emellertid utvecklats till att bli ett av de främsta hoten mot yttrandefriheten i Sverige. Den bör därför enligt denna bloggares mening avskaffas skyndsammast möjligt. Den har blivit en gummilag syftande till att klämma åt debattörer som inte anpassar sig enligt rådande normer om politisk korrekthet. Den har blivit ett hot mot demokratin.

Polisen gjorde en mycket märklig husrannsakan hemma hos Åsa Westerberg på grund av påstådd misstanke om ”hets mot folkgrupp”.

Denna slutsats är ofrånkomlig när man studerar några av de rättsfall och polisingripanden som hittills gjorts med hänvisning till den aktuella lagstiftningen sedan det senaste sekelskiftet. Låt oss börja med det mig veterligen senaste fallet, som vad jag känner till endast tagits upp till behandling på alternativsajten Avpixlat.

Den 28 april 2016 vaknade Åsa Westerberg, bosatt i södra Stockholms-området, av att det bultade på hennes dörr. Det visade sig vara några personer som hävdade att de kom från polisen och ville göra husrannsakan. De vägrade identifiera sig och var därtill obenägna att uppge av vilken anledning husrannsakan skulle göras (regeln om en warrant, alltså att polisen måste förete en obligatorisk av åklagare utfärdad order om husrannsakan som vi ser prov på i nästan alla amerikanska och brittiska kriminalfilmer, gäller inte i Sverige). http://avpixlat.info/2016/05/03/tankebrott-nu-gor-polisen-husrannsakan-om-du-skriver-fel-saker-

Omsider framkom att brottet som Åsa misstänktes för gällde hets mot folkgrupp – hon skulle ha skrivit något på sitt Facebook-konto som skulle kunna hänföras till denna lagstiftning; under genomsökningen av Åsas bostad, då bland annat underkläder och annat fotograferades och rotades i, antyddes dock att det skulle kunna vara frågan om skattebrott. Dock hittade Åsa, sedan poliserna avlägsnat sig, en handskriven lapp som fastställde det misstänkta brottet till ”hets mot folkgrupp”. Texten var undertecknad av en Anders Garter, stationsbefäl hos polisen i Västberga. När detta skrivs har Åsa Westerberg varken delgivits misstanke eller kallats till förhör avseende något brott. http://avpixlat.info/2016/05/04/handskriven-lapp-fran-polisen/

Så här kan det alltså gå till i det svenska så kallade rättssamhället anno domini 2016: skriver du något som någon upplever som olämpligt kan polisen komma och bulta på din dörr när du minst anar det. Det behöver dock inte vara polisen som står på tröskeln. Det kan också vara en aggressiv reporter som kör upp en mikrofon och en kamera eller ett anteckningsblock i synen på dig och kräver dig på besked om saker du påstås ha skrivit om på nätet, eventuellt under signatur.

Docent Jim Olsson bad Expressen-reportern dra åt helvete och stämde sedan tidningens chefredaktör för förtal.

Detta hände Jim Olsson, bosatt i göteborgska Västra Frölunda och docent i partikelfysik, vilken råkade ut för Expressens gangsterlika journalistiska metoder för något år sedan då tidningen bestämt sig för att avslöja ”näthatet” och under den vänsterextrema Researchgruppens (tidigare AFA-dokumentation) ledning uppsökte docent Olsson och ett antal andra ”syndare”. Resultatet blev svarta krigsrubriker med åtföljande personliga tragedier inklusive ett självmord. http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/har-ar-fler-som-hatar-anonymt-pa-avpixlat/pa-facebook/

Docent Jim Olsson ställde emellertid till ett våldsamt rabalder, vilket tidningen sannolikt inte hade väntat sig. Dels skällde han ut reportern efter noter och bad denne ”dra åt helvete” , dels polisanmälde han tidningens ansvarige utgivare Thomas Mattsson för förtal, då tidningen påstod att han skrivit saker han inte hade gjort. http://nyheteridag.se/nu-atalas-expressen-for-grovt-fortal-mot-jim-olsson/

Det bör framhållas att även den andra slaskpressdraken, Aftonbladet, ägnat sig åt liknande verksamhet som ovan beskrivits och även anlitat Researchgruppen.

När det gäller lagen om hets mot folkgrupp blev åtalet mot pingstpastorn Åke Green 2004 ett pionjärfall, då det var första gången åtal väckts sedan lagen kommit att omfatta homosexuella. Green hade i en predikan i sin församling i Borgholm på Öland redogjort för Bibelns avvisande syn på homosexualitet och därvid polisanmälts av RFSLs lokale ordförande i Kalmar.

Green dömdes för hets mot folkgrupp av tingsrätten i Kalmar 2004. När fallet togs upp i Göta hovrätt 2005 blev det dock frikännande, liksom fallet blev även i Högsta domstolen senare samma år. Detta kunde Green dock inte tacka svensk lagstiftning för, ty i Sverige kan det vara ett brott att citera Bibeln, utan det kunde ske först sedan försvaret under rättegångarna hänvisat till den yttrandefrihet och de mänskliga rättigheter som garanteras av Europadomstolen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/hd-friar-ake-green/

Fallet Green rönte betydande uppmärksamhet i omvärlden och ledde till att Green några år efter frikännandet inbjöds att tala om sina erfarenheter av det svenska rättsväsendet i USA och Etiopien. Som ett kuriosum kan nämnas att pastor Green uteslöts ur den ängsligt politiskt korrekta nykterhetslogen IOGT-NTO på grund av sina bibelrelaterade åsikter om homosexualitet – dock välkomnades han som medlem av Sveriges Blåbandsförbund.

Konstnären Dan Park leds bort av polis medan galleristen Henrik Rönnquist ser på.

Det mest kända – och mest frekventa – offret för hets mot folkgrupp-lagen är tvivelsutan gatuartisten Dan Park. Denne dömdes första gången för brottet i fråga 1998 och då av Umeå tingsrätt, sedan han i provocerande syfte burit en jacka försedd med hakkors. Åren 2012 respektive 2014 dömdes han för samma brott av Lunds tingsrätt på grund av förgriplig konst.

När Park i juli 2014 fick möjlighet att ställa ut några av sina kontroversiella alster på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö dröjde det inte länge innan ditkommenderad polis på order av åklagaren Linda Rasmussen i värsta Gestapo-stil stövlade in i galleriet och beslagtog några av Parks tavlor och grep konstnären, vilken senare dömdes till fängelse i sex månader. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom samt kännbara böter för medhjälp till brott.

Jag vill hävda att i fallet Dan Park sammanfaller rättsväsendets, den politiska korrekthetens och kulturelitens negativa syn på Dan Parks konstutövning på ett sätt som för tankarna till totalitära diktaturstater av typ Nazityskland, Kina, Sovjetunionen och Östtyskland, där endast konst av den typ som godkänts av myndigheterna accepteras medan avvikelser bestraffas.  Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges ställning som civiliserat rättssamhälle där yttrandefrihet råder knakar betänkligt i fogarna.

Exempel på Dan Parks ”olämpliga” konst.

Mer om ingreppen mot Dan Park på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/05/svensk-ddr-polis-slar-till-mot-obekvam-konstnar-beslagtar-konst/

I det formellt demokratiska Sverige behövs det ingen statlig censur där stötande text i tidningar och tidskrifter döljs med svart tusch, som Metro gjorde den 3 maj i pedagogiskt syfte. Här bestämmer politisk korrekthet, självcensur och gummilagar, som lagen om hets mot folkgrupp, vad som får och inte får framföras. Polis och domstolar blir i det perspektivet lydiga redskap för den bestämmande samhällseliten.

Särskilt olyckligt blir det naturligtvis när de så kallade public service-företagen, med ett annat uttryck statsmedia, dit Sveriges television (SVT), Sveriges radio (SR) och Utbildningsradion (UR) räknas, genom en medveten anställningspolitik förvandlas till indoktrineringsinstitutioner för politisk korrekthet i allmänhet och vänsterpolitik i synnerhet med det svenska folket som målgrupp.

Läs mer om denna för demokratin och yttrandefriheten katastrofala utveckling på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/01/02/svt-och-sr-har-blivit-propagandaredskap-for-ras-och-mangfaldsvanstern/

Journalisten och författaren Göran Rosenberg uppskattar inte ”den kompromisslösa yttrandefriheten”.

Det råder slutligen ingen brist på mediapersonligheter för vilka den här utvecklingen alls icke innebär några problem. Tvärtom – de stödjer den aktivt. Dit hör författaren och journalisten Göran Rosenberg, som hänvisar till luddigheter som ”informella regler” när han angriper ”den kompromisslösa yttrandefriheten” och menar att endast vissa åsikter bör få komma till uttryck i medierna: http://www.expressen.se/kultur/frihet-for-vem/

Om Rosenbergs upprörande försvar för självcensur i media har jag skrivit följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/03/05/rosenbergs-forsvar-for-sjalvcensur/

Mina prylar (23): Klädborste i träfodral i form av hund

 Borsten i hundfodralet på sin nya plats på hallväggen. Foto: Tommy Hansson

En av mina charmigare gamla prylar är en röd klädborste hemmahörande i ett snidat träfodral med hundprofil.

Liksom ett antal andra saker jag redogjort för här på min blogg kommer denna något udda tingest från min mormor/morfars hem på Gula gården i Södertälje. Den hängde på en vägg i hallen i den etta som min mormors familj bebodde.

Inte så långt ifrån satt ett idolporträtt av Nils Erik Baehrendtz (1916-2002), programledare för frågeleken ”Tiotusenkronorsfrågan/Kvitt eller dubbelt” som var ett av den enkanaliga televisionens absolut populäraste program  på 1950/60-talen, som min mormor klippt ur en tidning.https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Erik_B%C3%A6hrendtz

 Docent Nils Erik Baehrendtz, tidig TV-idol.

10 000 kronor, som segraren i ett ämne alltså fick, var vid denna tid en rätt svindlande summa, säkerligen motsvarande minst en normal halv årslön (kanske mer?).

Baehrendtz var en rätt osannolik TV-idol. Han var docent i litteraturhistoria vid Stockholms universitet och hade ett ganska stelt och högdraget sätt, men gick uppenbarligen hem hos framförallt ”tanterna” med sitt vågiga hår och propra klädstil. Han blev senare chef för stiftelsen Skansen.

Vill minnas att mormor även hade satt upp en idolbild på konung Gustaf VI Adolf någonstans, så sosse hon var.

Nu var det dock klädborsten i dess märkliga hundfodral detta skulle handla om. Tja, så mycket mera är väl inte att säga. Mer än att den legat i en hylla här hemma i många år. I går fick jag emellertid för mig att hänga upp mojängen i hallen. Borsten är förvisso en aning sliten men fyller säkert fortfarande sin funktion.

Framförallt är det dock en rolig sak att titta på!

SDare har ”sämre” människosyn enligt studie från ”B-lagets specialskola”

 Maria Sandgren och Henry Montgomery: Varför röstar vi som vi gör?

Sverigedemokratiska väljare har ”sämre”, ”mörkare” alternativt ”mer negativ” människosyn än andra partiers väljare.

Det hävdas i den nyutkomna forskningsrapporten Varför röstar vi som vi gör? med Maria Sandgren, filosofie doktor och lektor i psykologi vid Södertörns högskola, samt Henry Montgomery, professor emeritus vid Stockholms universitet, som huvudansvariga. http://www.forskning.se/2016/03/09/negativ-manniskosyn-hos-sd-valjare/

Följande motivering ges till varför SD-väljarna skulle ha en ”sämre” människosyn än andra:

Sverigedemokraternas väljare tror i större grad att folk är onda och egoister än andra människor.

Enligt nämnda rapport, som bygger på 1331 enkätsvar av de 4000 förfrågningar som skickades ut 2015, följer omkring 30 procent av dem som svarat ett ”tankemönster” som gör dem benägna att rösta på SD.

Enligt forskarrapporten har även ”vissa” som föredrar Kristdemokraterna, Moderaterna och Socialdemokraterna en ”världsuppfattning” som ligger nära det sverigedemokratiska synsättet. Miljöpartiets väljare har enligt undersökningen den mest ”positiva” människosynen. Kanske är Åsa Romsons beryktade utsaga, att hon betraktar alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar, en konsekvens av denna människosyn?

 Plats där svenskheten frodas, enligt MPs ”positiva” människosyn?

Enligt SD-väljarna, förklaras det i rapporten, är det emellertid i motsats till Romsons syn naturligt att betrakta infödda svenskar snarare än utlandsfödda individer som svenskar. En som jag ser det inte helt orimlig uppfattning: en person som är född i låt oss säga Danmark (som kan bytas ut mot valfritt land) men bosatt i Sverige ser med största sannolikhet på sig själv som dansk snarare än svensk. Oavsett hur ofta vederbörande nyttjar tunnelbanan.

Jag skulle aldrig i livet se på mig själv som dansk om jag flyttade till Danmark. Hur trevligt jag nu än råkar tycka att Danmark är.

För den som önskar tillgodogöra sig hela rapporten – som består av diagram och korta texter fördelade på ett fåtal sidor – går det bra att göra det via denna länk: https://www.sh.se/p3/ext/res.nsf/vRes/personal_1323865874422_forskningsprojektet_polor_sh_160310_pdf/$File/Forskningsprojektet_POLOR_SH_160310.pdf

Frågan är då varför det skulle anses vara ”sämre” att se på människor som delvis onda och egoister. Man skulle lika väl  kunna anse att detta är ett mer verklighetsbaserat och realistiskt synsätt.

Detta är även, om man så vill, en konservativ kungstanke och även en hörnsten enligt den kristna tesen om den mänskliga arvsynden som nedärvts genom generationerna som följt på Adams och Evas syndafall. Det finns dock ett hopp, och det består i Guds och Jesu Kristi nåd och barmhärtighet.

Har man varit med ett tag är det förmodligen oundvikligt att komma till slutsatsen, att människor man träffar i vardaglivet – och detta alldeles oavsett etnisk härkomst – bakom en välvillig yttre mask inte så sällan döljer ett mindre tilltalande inre som kan yttra sig i illvilja och svek. Ulvar i fårakläder, om man så vill.

 Ulv i fårakläder: typisk SD-syn?

Personligen har jag så länge jag kan minnas varit benägen att se det goda i mina medmänniskor även om jag till min sorg tvingats konstatera, att praktiskt taget alla, även jag själv, också har mörkare personlighetsdrag. Skulle detta vara uttryck för en mindre ”humanistisk” människosyn, som det också hävdas i rapporten? Självfallet inte.

Däremot är den en frukt av de erfarenheter ett hyfsat långt liv givit mig så här långt. Jag menar att dessa erfarenheter (eller empiri som det brukar heta i akademiska sammanhang) gör mig bättre skickad att hantera vardagens prövningar utan att jag behöver hysa alltför många illusioner om mina medmänniskor.

Den här undersökningen gör det väl oundvikligt att vi nu åter en tid framöver kommer att få stå ut med att höra paradordet när det gäller att brännmärka oss sverigedemokrater: ”människosyn”. Om detta ämne skrev jag för några år sedan följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/08/03/nu-kommer-det-att/

Maria Sandgrens och Henry Montgomerys i media rätt uppmärksammade rapport luktar beställningsarbete lång väg. Tidigare talades det av SD-belackarna rätt luddigt om partiets fruktansvärda människosyn; nu får man genom föreliggande studie litet mer råg i ryggen: SD kan ju nu enligt ”vetenskapen” sägas ha en taskig människosyn.

Problemet för SD-hatarna är förstås att rapporten emanerar ur den beryktade Södertörns högskola, ibland kallad ”specialskolan för B-laget”, där låtsasvetenskap och allmänt flum har sitt högsäte i den svenska akademiska världen. Vilket inte vill säga litet, eftersom det akademiska livet i Sverige tenderar att urarta alltmer för varje år som går. Här en artikel i Ordfront om krisen i den svenska högskolan: http://omlinemagasin.se/2014/06/11/kunskapsbrist-och-ankdammar-i-hogskola-och-pa-universitet/

Inför valet i september 2014 gick en del personal från Södertörns högskola ut och vandaliserade SD-affischer. Dit hörde filosofie doktor Ylva Habel, som njöt i fulla drag när hon fick kasta ägg på sverigedemokratiska affischer i Stockholms tunnelbana. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/05/17/forskare-som-kastar-masken-och-agg/

 Södertörns högskolas stolthet – vithetsforskaren Tobias Hübinette.

Södertörns högskolas stolthet är dock docenten, förre Expo-grundaren Tobias Hübinette, som genom sina ras- och vithetsstudier håller apartheidtänkandets idégods vid liv 25 år efter  dess avskaffande i Sydafrika: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/11/den-nya-vansterrasismen-och-dess-chefsideolog-apartheid-nasta/

Så nej, det finns nog ingen större anledning för oss SD-väljare att förtvivla över Sandgrens och Montgomerys rapport. Snarare är den, som jag skriver ovan, ett vittne om att SDare är mer realistiska och illusionsfria än andra. Vilket faktiskt är något gott!

 

Den nya vänsterrasismen och dess chefsideolog: apartheid nästa?

 

 En bild av så kallad småskuren apartheid: en del av trappan för vita (européer), en för icke-vita.

En betydande del av vänsterrörelsen tycks ha fått ett nytt ideologiskt ideal: det gamla sydafrikanska apartheidsystemet.

Jag besökte Sydafrika under en rundresa i södra Afrika 1988; besökte även Angola och Namibia. Fick naturligtvis en del skit för det eftersom detta var under apartheidtidens sista, låt vara tämligen urholkade fas. Ett antal reformer var redan på gång och de flesta vita jag träffade  föreföll medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken, som rått sedan Nationalistpartiet tog över makten i parlamentsvalen 1948, skulle tvingas skatta åt förgängelsen.

Inför de lokaval som skulle hållas i landet hösten 1988 intervjuade jag parlamentariska representanter för samtliga tre kammare i det nationella parlamentet i Kapstaden: en kammare var för de vita, färgade och asiatiska folkgrupperna. Landets stora folkmajoritet, de svarta, hade däremot ingen parlamentarisk representation men var med i lokalvalen över hela landet.

Så här utlät sig Leo Dilley, en tidigare borgmästare i staden Simonstown söder om Kapstaden som företrädde det styrande Nationalistpartiet i parlamentet, om det då pågående reformarbetet: ”Vårt parti innehåller starka krafter för förändring av förhållandena i landet. Det råder inga tvivel om att förhållandena skett mycket snabbare om det inte varit för den konservativa opinionen som vill återinföra en strikt apartheidpolitik.” /Fotnot 1/

 Min artikel i Morgonposten inför de sydafrikanska lokalvalen i oktober 1988. Foto: Tommy Hansson

Grundstenen i apartheid var indelningen av landets befolkning i de fyra grupperna vita, svarta, färgade och asiater. I teorin innebar det att människorna i de olika grupperna skulle utvecklas var för sig under rättvisa förhållanden, men eftersom regeringen och statsapparaten var överväldigande vit var den vita gruppen priviligierad. Lagen Group Areas Act, som infördes 1950, drog upp riktlinjerna för apartheidsystemets bostadspolitik med gruppåtskilda boendeområden. /Fotnot 2/

Så såg det alltså ut i Sydafrika från 1948 och fram till 1994, då ANCs tidigare fängslade ledare Nelson Mandela (1918-2013) efterträdde F. W. de Klerk (född 1936) som landets president och de sista resterna av det vacklande apartheidsystemet avskaffades. De Klerk var sedan vicepresident fram till 1996. 1993 tilldelades Mandela och de Klerk Nobels fredspris för sina insatser i försoningens tjänst.

Den lagstadgade rasismens avskaffade i Sydafrika tycks emellertid inte ha imponerat över hövan på delar av dagens vänsterrörelse, vilka trots bedyranden om sin grundmurade ”antirasism” – bland annat yttrande sig i våldsamma demonstrationer mot misshagliga partier och andra grupperingar (exempelvis Sverigedemokraterna och Pegida) – förefaller bli alltmer absorberad i ett kufiskt rastänkande som utgår från begreppet ”rasifiering” vilket börjar bli alltmer i ropet.

 Rasifieringsideologen och marxisten Frantz Fanon (1925-61).

Ordet rasifiering (alternativt etnifiering) skall ha använts första gången redan 1961 av den franske (färgade) marxisten och psykatrikern Frantz Fanon (1925-61) i boken Jordens fördömda. Fanon talade bland annat om ”tankens rasifiering”, det vill säga vita européer utgick i sin syn på andra folk i de gamla kolonierna och den så kallade tredje världen i stort från gamla fördomar.

Moderna rasifieringstillskyndare erkänner inte mänskliga raser eller etniciteter som fysiska eller biologiska skiljemärken utan påstår att ras- eller etnicitetsbegreppet är en social konstruktion, ungefär på samma sätt som radikala feminister hävdar att könstillhörighet inte har med biologiska skillnader att göra. Det krävs dock knappast något övermänskligt intellekt för att konstatera, att människors hudfärg och andra yttre egenskaper inte skapats genom fördomar lika litet som könsorganen gjort det (trots att någon feminazist lär ha hävdat att det finns omkring 53 olika kön…).

Konsekvensen av rasifieringstänkandet (om man nu kan kalla det så) blir en ny form av rasism, där de rasifierade individerna –  vare sig dessa nu har rötter i Mellanöstern, Afrika, Rumänien, Korea eller annorstädes – anses vara en ny sorts övermänniska som per definition anses överlägsen den vite/a mannen eller kvinnan. Inte nog därmed – de rasifierade förutsätts också ha de rätta åsikterna, det vill säga vara ”vänster”. Är så ej fallet blir det mordhot, anklagelser om rasism eller påståenden om SD-sympatier. Tillmälen som brukar höras är husneger, husblatte, Onkel Tom med flera.

Den mest uppmärksammade  rasifieringsteoretikern i Sverige är tveklöst Tobias Hübinette (tidigare Karlsson), född i Sydkorea 1971 som Lee Sam-dol och adopterad av en svensk familj i tidiga år. Efter att ha gått med i extremgruppen Antifascistisk aktion (AFA) i början på 1990-talet blev Hübinette en förhärdad  kriminell, som i svensk domstol är dömd för brott såsom skadegörelse, sabotage, ofredande, uppvigling och förtal. 2005 släcktes hans hemsida vid Stockholms universitet ner på grund av dess rasistiska innehåll.

 Tobias Hübinette vill registrera befolkningen enligt rastillhörighet/etnicitet.

Under tidsperioden 2006-2008 dömdes Hübinette åter för en rad brott av typ framkallande av fara för annan och hot av olika slag. Flera av dessa brott riktade sig mot den forna flickvännen och dennas nya sällskap. Det kan även nämnas att Hübinette varit misstänkt för det så kallade fryshusmordet på 16-årige Anders Gustafsson nyårsnatten 1994-95, men bevisen räckte inte den gången.

Hübinette var 1995 med och bildade stiftelsen/tidskriften Expo tillsammans med bland andra den sedermera posthumt närmast helgonförklarade journalisten och trotskisten Stieg Larsson och var tidskriftens researchchef till 1997. Herostratiskt ryktbar har Hübinette blivit för ett citat ur en artikel i tidningen Creol 1: 1996, då Hübinette lade ut texten så:

Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin! /Fotnot 3/

Om Tobias Hübinette hade haft en annan politisk åskådning än en vänsterradikal sådan hade han, som en följd av sitt kriminella belastningsregister och uttalanden liknande det ovan angivna, av fullt förståeliga skäl varit portad från alla seriösa sammanhang. I stället är han i dag verksam vid stiftelsen Mångkulturellt center i Botkyrka och som docent i ”interkulturell pedagogik” vid Södertörns högskola (var annars?). Vår man doktorerade 2005 i ämnet koreanologi vid Stockholms universitet.

2013 blev Tobias Hübinette uppmärksammad sedan han av alliansregeringen utsetts till utredare av det påstått växande fenomenet ”afrofobi” (mer plumpt och mindre politiskt korrekt uttryckt negerskräck) i Sverige. I februari 2014 utkom hans rapport i ämnet.

Nu är den bålde Hübinette på gång igen. I en debattartikel i Aftonbladet den 9 mars 2015 argumenterar han för att det är på tiden att regeringen gör upp ett svenskt rasregister (Hübinette har valt termen ”jämlikhetsregister”). Hübinettes artikel publicerades sedan SVT granskat den etniska sammansättningen i de tio största svenska bolagen, ett projekt som fått utstå hård kritik av bland andra Timbros Adam Cwejman som i Expressen den 25 februari skriver följande: ”Begriper inte SVT att många av oss med bakgrund utanför Sverige inget annat vill än att betraktas som komplexa individer som inte kan reduceras till vår etniska bakgrund?” /Fotnot 4/

 Timbros Adam Cwejman är kritisk till SVTs rastänkande avseende svenska bolag.

Tobias Hübinette har ett helt annat förhållningssätt. Han tycker det är utmärkt att statstelevisionen börjat göra rasutredningar i de svenska bolagen och vill gå åtskilliga steg längre. Han uppmanar därför regeringen Löfven att inrätta ett nationellt rasregister:

Alla dessa räkningar pekar på att Sverige – trots världens mest progressiva antidiskrimineringslagstiftning – verkar vara det västland där underrepresentationen av icke-vita inom den priviligierade delen av befolkningen är som allra mest extrem. Samtidigt gör avsaknaden av statistik om ras det omöjligt att kunna följa denna underrepresentation både över tid och i större skala…
Så i stället för att slå ned på de journalister och forskare som trots allt försöker räkna andelen vita och icke-vita inom olika sammanhang är det i stället hög tid att arbeta för införandet av jämlikhetsstatistik i Sverige. Det är det enda instrumentet som kan leda till ett jämlikt samhälle för alla befolkningskategorier i samhället…/Fotnot 5/

Hübinette presenteras i Aftonbladet som ”Docent och kritisk ras- och vithetsforskare”. I andra sammanhang brukar han presentera sig som ”forskaraktivist”, en ännu så länge med allt skäl rätt kontroversiell titel i vårt land.

Det är känt sedan tidigare att Tobias Hübinette tycker mycket om listor och tabeller. 2002 utkom hans bok Den svenska nationalsocialismen 1931-45 (Carlssons bokförlag), där författaren rabblar upp 28 000 namn som hämtats från exempelvis  medlemsregistret i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Bland annat anklagas författarinnan och nobelpristagaren Selma Lagerlöf för att ha varit nazist.

Boken rönte bitvis mycket hård fackkritik, delvis på grund av dess bristande bevisföring – det går inte att bevisa att en person med nödvändighet varit nazist på grund av en positiv inställning till Tyskland eller för att vederbörande prenumererat på eller satt in annonser i nazistiska tidningar. I efterhand har Hübinette menat att han sammanställde boken mest som en ”provokation”.

 Några av de nummer av Aktuellt om Korea jag svarade för genom åren. Foto: Tommy Hansson

Om exemplet Tobias Hübinette kan jag slutligen nämna, att jag själv råkat ut för honom i någon mån. Han ringde hem till mig, det bör ha varit på 1990-talet,  och presenterade sig med ett vanligt svenskt namn och ställde frågor om mitt vid denna tid omfattande engagemang kring Korea. Jag var exempelvis 1981-96 redaktör för tidskriften Aktuellt om Korea. Hübinette omnämner mig sedan som ”koreakännare” (man tackar) i avsnittet ”Koreasvenskarna” i arbetet Varför dras nazister och högerextremister till Asien? (2003). /Fotnot 6/

Tobias Hübinette har, som torde framgått av ovanstående, en i det närmaste  sjuklig fixering vid ämnet rasism. Nu föreslår han alltså till och med att befolkningen i Sverige skall inrangeras i rasrelaterade grupperingar. Man kan undra vilka grupper Tobias tänkt sig här. I Sydafrika hade man på den tid det begav sig de fyra grupperna vita, svarta, färgade samt asiater (oftast indier eller malaysier). I Sverige kunde man kanske tänka sig vita, svarta, asiater, araber, latinos och romer – eller vad säger ”raskännaren” Tobias?

Det finns fler rastänkare inom den svenska vänstern än Tobias Hübinette, men han är sannolikt den mest beryktade av våra rasifieringsteoretiker och den som bäst stämmer in på termen chefsideolog i detta lugubra sammanhang. Det verkligt obehagliga är när individer som Hübinette kombinerar en grav psykisk obalans innefattande benägenhet för våld med ett skarpt intellekt.

Den beskrivningen stämmer även väl in på några av Tredje rikets toppfigurer som en Heinrich Himmler, en Hermann Göring eller en Reinhard Heydrich, händelsevis arkitekterna bakom den nazityska Förintelsen. Dessa kunde nå den tyska riksledningen tack vare den oreda och det kaos som rådde i landet som ett resultat av bland annat en alltför svag regeringsmakt. Således delvis liknande förhållanden som råder i Sverige i dag, även om likheterna inte bör överdrivas.

Historien visar oss att det alltid är illavarslande när en viss politisk gruppering utväljer en annan gruppering till sin huvudfiende. I förlängningen väntar, om det vill sig maximalt illa, nackskottet, gasugnen, fängelset eller koncentrationslägret. Våra vänsterrasifierare lär inte heller behöva sakna villiga händer om det värsta skulle inträffa: i västvärlden i stort och i stigande antal härhemma finns ett betydande antal unga jihadkrigare som brinner för att döda kristna, judar med flera icke muslimska grupper. Och i slutändan givetvis också vänsterrasisterna, sekularister och ateister som inte har någon plats i det globala kalifatet,.

Jihadister som av rasifierarna och deras påhejare Mona Sahlin ses som offer för vithetsnormen och självfallet inte bör hindras från att utkräva hämnd i fall av en revolutionär situation, vilken kan inträffa fortare än vi anar.

 Reichsführer SS Heinrich Himmler.

För mig står det fullständigt klart att Tobias Hübinette för sin del utgår från sitt eget adoptionstrauma och använder sitt ideologiserande i syfte att ta revansch på det svenska samhälle han så djupt föraktar på grund av dess basala ”vithet”.

Jag skall avrunda genom att återge följande tänkvärda ord ur en ledare i Sydsvenskan den 14 juli 2014:

Vänstern har alltid varit besatt av klassificering. Dess politiska identitet har vilat på klassretoriken…Därför är det oroväckande att det nu finns en helt ny, avvikande vänsterlinje som har börjat byta ut kapitalismen mot vithetsnormen som sin främste fiende. Den sanna underklassen anses nu vara de som bryter mot vihetsnormen…Är man inte vit så är man också per definition, per automatik, ett offer. Etnicitet har blivit den nya vänsterns kapital. /Fotnot 7/

 

Fotnot 1: Artikeln publicerades i Morgonposten i Göteborg den 7 oktober 1988 med rubriken ”Lokalvalen en huvudvärk för regeringen Botha.”

Fotnot 2: En kortfattad sammanfattning av apartheid finns här: http://www.debok.net/historia/2015/02/Vad-ar-Apartheid.html

Fotnot 3: Här återfinns en lista på mer eller mindre smaskiga Hübinette-citat:http://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Fotnot 4: Hela Cwejmans debattartikel i Expressen här: http://www.expressen.se/debatt/svts-hudfargsanalys-goder-rastankande/

Fotnot 5: Hübinettes debattinlägg i Aftonbladet här:http://www.aftonbladet.se/debatt/article20439966.ab

Fotnot 6: ”Varför dras…”: http://www.tobiashubinette.se/asienforskare_1.pdf

Fotnot 7: Ledartexten i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/rasifiering-ar-det-nya-svarta/

När de svenska zigenarna skulle assimileras

 Carl-Herman Tillhagen (till vänster) och Arne Trankell möts i dåtidens enkanaliga television 1965 med ”zigenarfrågan” som ämne.

När jag studerade etnologi (folklivsforskning) vid Stockholms universitet i början på 1970-talet kom jag i kontakt med namnet Carl-Herman Tillhagen (1906-2002).

Tillhagen var en etnolog som specialiserat sig på folkloristik och var verksam som intendent vid Nordiska museet. Mot slutet av sin yrkesbana var han även gästprofessor i USA.  Jag kom i personlig kontakt med denne vänlige gentleman då jag samlade in material till min tvåbetygsuppsats om sägnerna i Halland kring den föregivne gasten (spöket) Pål Rasmus, som trycktes i Varbergs museums årsbok 1979.

Uppsatsen omnämns här:

http://pra-antikvariat.se/listor/etnologi.html

Orsaken till att jag tar upp Carl-Herman Tillhagen här är emellertid en helt annan. Han var nämligen på sin tid landets ohotat främste expert på svenska zigenare (romer) och tillsattes av staten 1954 som ansvarig för den så kallade Zigenarutredningen. Han var därefter expert på zigenarfrågor i Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) från 1959 och i Socialstyrelsen 1961-66. Detta var innan ordet ”zigenare” lystes i bann och ersattes av ”romer”.

Tillhagen berättar i ett TV-program från den 25 januari 1965 för professor Arne Trankell (1919-84), ingående i serien ”Duellen”, om sina rön om svenska zigenare utifrån sin då nyligen publicerade bok Zigenarna i Sverige (Natur och kultur förlag 1965, 173 sidor).

TV-programmet kan avnjutas här:

http://www.svtplay.se/klipp/132724/romsk-kultur-och-zigenarfragan

Att hävda att Carl-Herman Tillhagen var expert på vad som på sin tid kallades ”zigenarfrågan” i Sverige är en verklig underdrift. Han hade, då ovannämnda TV-program spelades in, under 22 års tid varit i ständig kontakt med zigenare och personligen träffat var och en av landets då cirka 1000 zigenare, vilka han enligt egen utsago lärt sig älska.   

 Nutida zigenarläger befolkat av tiggare från Östeuropa.

Den zigenare han träffat mest var den ledargestalt han kallar ”gubben Taikon”, det vill säga Johan Taikon som var far till de bekanta författarinnorna Katarina och Rosa Taikon.

Här en intervju med Rosa om hennes barndom:

http://www.spl.nu/spl-nyheter/livslang-kamp-till-synes-utan-slut

När Carl-Herman Tillhagen av professor Trankell får frågan vad ”zigenarfrågan” egentligen är svarar han att frågan är komplicerad, men att den i hög grad gäller att få de svenska zigenarna integrerade i samhället. Tillhagen hade under sitt studium av denna folkgrupp sett hur de levde.

En del, förklarade Tillhagen, var visserligen lyckliga med att bo i tältläger och vagnar under påvra förhållanden, speciellt så länge de kunde få sin utkomst genom sina traditionella sysslor som exempelvis guldsmeder, kittelflickare och hästtränare. ”Men när det underlaget försvann”, förklarar Tillhagen, ”var det uppenbart att de måste in i samhället”. Särskilt var det bostadsfrågan som måste lösas – genom Carl-Herman Tillhagens oförtröttliga insatser kunde 90 procent av alla svenska zigenare få en fast bostad och slippa ifrån de hälsovådliga tältlägren.

Alla problem var emellertid inte lösta i och med att lejonparten av zigenarna fick fast bostad. Det gällde också att de inte skulle isolera sig genom att låsa in sig i de egna bostäderna, låt vara att där fanns alla tidens moderna bekvämligheter. Det krävdes också miljöanpassning, skolgång för barnen, utbildning för de vuxna – många av dessa var analfabeter – och att männen fick tillgång till yrkesarbete. Som vi skall se nedan förblev så gott som alla av dessa problem dessvärre olösta.

Carl-Herman Tillhagens närmast hjältemodiga kamp för att få de svenska zigenarna att assimileras i samhället blev på flera sätt framgångsrik. Talrika representanter för denna folkgrupp blev verkligen assimilerade och detta trots motstånd från det etablerade samhället, som i stort betraktade zigenarna som paria, och de zigenare som inte hade någon som helst önskan att uppgå i majoritetskulturen.

Ni har säkert redan gissat, kära läsare, att Carl-Herman Tillhagens statligt understödda verksamhet att få zigenarna att anpassa sig till det svenska så kallade folkhemmets krav och normer hade varit otänkbar i dag. I dessa yttersta av dagar är det inte minoritetskulturerna som skall anpassa sig till majoritetskulturen, utan alldeles tvärtom – assimilering har blivit ett fult ord i en tid när den mångkulturalistiska ideologin regerar och alla kulturer påstås vara lika mycket värda och ingen kultur skall tillåtas vara normgivande.

 Professor emeritus Karl-Olov Arnstberg – persona non grata i PK-Sverige.

Om Tillhagen hade levt och varit verksam i dag och uttryckt de synpunkter han gör i TV-programmet från 1965 hade han med all sannolikhet avfärdats som rasist, ja kanske rentav som sverigedemokrat. Ungefär som professor emeritus Karl-Olov Arnstberg, född 1943, som var en respekterad etnologisk forskare och eftersökt föredragshållare ända tills han skrev boken Svenskar och zigenare (Carlssons förlag) 1998.

Med denna bok blev han, trots en mycket positiv recension som denna i Folket i Bild/Kulturfront 1/1999, i stort sett ansedd som persona non grata i den politiska korrekthetens ögon:

http://fib.se/fib_1/multikul.html

Arnstberg lyfter fram drag i den zigenska/romska kulturen som etablissemanget helt enkelt inte ville höra talas om. FiB/K-Recensenten skriver: ”Arnstbergs genomgång av läget för romerna visar…att situationen inte förbättras utan att de blir alltmer beroende av socialhjälp, arbetslösheten ökar, kriminalitet och asocialitet breder ut sig, alkohol och narkotikamissbruk tilltar.” Detta sker parallellt med att ingen annan så kallad utsatt grupp fått så mycket stöd och hjälp från samhället som just romerna.

Professor Arnstberg slår i sin bok hål på myten om zigenarkulturen som svag och i behov av massivt samhällsstöd. Tvärtom, menar han, är kulturen i fråga påtagligt stark i och med att den, under uppmuntrande tillrop från blödande hjärtan som exempelvis den ovan nämnde pedagogikprofessorn Arne Trankell och hans sentida efterföljare, vägrar att låta sig assimileras in i det svenska. Enligt Arnstberg blir den mångkulturalistiska ideologin till ”ett slags järnring kring det zigenska”.   

I en intervju i Svenska Dagbladet den 29 mars 2005 lägger Karl-Olov Arnstberg under rubriken ”Sveriges framtid oroar Arnstberg” fram sina synpunkter bland annat på följande sätt:

Romerna betecknas med rätta som förtryckta, och offer. Med det följer att vi ser dem som goda – och samhället som skyldigt. Det är där felet ligger. Att romerna ofta själva ställer till det för sig, att mycket är självförvållat, det går knappast att säga högt.

Hela intervjun här:

http://www.svd.se/kultur/sveriges-framtid-oroar-arnstberg_407713.svd

 Gatuartisten Dan Parks drift med den politiska korrekthetens syn på zigenare/romer.

Som så mycket annat i förhandenvarande samhällsklimat, kan och bör tilläggas. Hur zigenarkulturen i Sverige kommer att påverkas av inströmningen av romska tiggare från Östeuropa är ännu oklart, men det kommer sannolikt att vara ett angeläget ämne för vetenskapliga studier i en framtid. Om nu någon modig forskare skulle våga sig på detta.

Så mycket torde under alla omständigheter stå klart, och det är att Carl-Herman Tillhagens banbrytande arbete i zigenarfrågan på sin tid svårt förfuskats av senare generationers mångkulturalistiska demagoger och verklighetsförfalskare.