Posted tagged ‘Stora nordiska kriget’

Den besvärlige överste Gyllenkrok

10 juli, 2018

Docent  Göran Nilzén har skrivit boken Den besvärlige Gyllenkrok som avporträtterar en kontroversiell svensk militär. Foto: Tommy Hansson

Axel Gyllenkrok (1888-1946) var en på sin tid omtalad och omskriven officer. Han var mycket kompetent inom det han sysslade med och känd som en av våra stora militära begåvningar. Samtidigt var han en beryktad bråkmakare som gjorde livet surt för såväl överordnade som underlydande.

Gyllenkroks gärning har på ett överskådligt sätt sammanfattats av historiedocenten Göran Nilzén i boken Den besvärlige Gyllenkrok. Överste Axel Gyllenkrok (Carlssons förlag 2017). Nilzén konstaterar sammanfattningsvis att Gyllenkrok, trots sina obestridliga förtjänster, var ”för stöddig för sitt eget bästa”.

Axel Gyllenkrok föddes den 9 augusti 1888 i Karlskrona som son till kommendören Axel Gyllenkrok och dennes maka Elin Frick. Den friherrliga ätten har ett ärorikt förflutet. Dess mest bemärkte medlem är den karolinske krigaren Axel Gyllenkrok (1664-1730) som spelade en framträdande roll i Stora nordiska kriget i vilket han sårades två gånger. http://historiesajten.se/visainfo.asp?id=117

Denne Gyllenkrok deltog bland annat vid slagen i Riga och Narva samt i kriget i Polen. 1706 befordrades han till överstelöjtnant och året därpå till en av konung Carl XII mycket uppskattad generalkvartermästare. Efter nederlaget i Poltava 1708 följde Gyllenkrok med kungen till Bender men blev omsider krigsfånge i Moskva. Vid återkomsten till Sverige 1722 upphöjdes Gyllenkrok till generallöjtnant och 1727 till friherre och slutade sina dagar som landhövding i Göteborgs och Bohus län.

Generallöjtnanten och landshövdingen Axel Gyllenkrok (1664-1730).

Karolinen Gyllenkroks sentida ättling Axel avlade mogenhetsexamen (som studentexamen då kallades) 1906 och inträdde samma år i krigstjänst. Han visade sig tidigt vara en duktig idrottsman och god skytt. 1908 avlade Gyllenkrok officersexamen och utnämndes i slutet av samma år till underlöjtnant vid Svea livgarde i Stockholm.

Göran Nilzén kommenterar (sidan 12): ”Det är väl inte omöjligt att den mera sentida Axels val av levnadsbana bör ses i ljuset av militära släkttraditioner, som förövrigt än i dag upprätthålls.”

Efter flera års tjänstgöring inom armén i början av 1920-talet – han var bland annat kapten och stabsadjutant vid generalstaben – övergick Axel Gyllenkrok efter flygspanar- och fältflygarutbildning till det unga flygvapnet. Han hade insett att flyget skulle bli en viktig vapengren i framtiden. Gyllenkrok hann även med en kortare flygkommendering till England.

1932 utsågs Axel Gyllenkrok, som under flera års tid gjort sig besvärlig och riktat skarp och inte alltid så diplomatiskt formulerad kritik mot bristfällig materiel – flera dödsolyckor hade förekommit – och undermålig krigsduglighet vid flygförbanden, till major vid flygvapnet. Senare samma år utnämndes han till chef för Tredje flygkåren på Malmslätt i Östergötland.

Den frispråkige och dynamiske Gyllenkrok kunde emellertid inte undgå att stöta sig med både överordnat befäl och underlydande. Det ledde till att han flera gånger under sin karriär ställdes inför krigsrätt.

Den officiella bilden av Axel Gyllenkrok.

Nilzén framhåller (sidan 73): ”Gyllenkroks sätt och intriganta väsen medförde naturligtvis att han fick många fiender, och 1934 lämnade han flyget för armén, troligen mot sin vilja. De bakomliggande orsakerna är inte helt klarlagda, men man kan förstå att flygledningen ville ha honom på armlängds avstånd.”

Efter att ha återvänt till armén 1934 blev Gyllenkrok major vid Livregementets grenadjärer, varefter han 1934-35 fann sig kommenderad till ett grenadjärregemente i Rom i Mussolinis fascistiska Italien. Regementschefen, Giuno Ruggiero, var en av de relativt få officerare som Gyllenkrok kom väl överens med, och svensken ansåg sig ha lärt sig oerhört mycket under dennes befäl.

I ett brev från Italien redogör Gyllenkrok för vilka egenskaper han menar att den ideala krigsmakten bör ha (sidan 87):

1. Tysk eller engelsk drill på grundval av Lings gymnastik. 2. Fransk obundenhet i tillämpningen (ej i formen). 3. Italiensk trevnad och glädje i tjänsten. 4. Finsk seghet och envishet i genomförandet. 5. Tysk grundlighet. 6. Svensk organisation och planläggning.

En bidragande orsak till att Axel Gyllenkrok fann sig hemma i Italien vid denna tid var hans skepsis gentemot den västerländska demokratin, ”anarko-liberalism” som han kallade det svenska samhällssystemet. Det var också i Italien han första gången genom ambassadbjudningar kom i kontakt med diplomater och militärer från Sovjetunionen.

Gyllenkroks vän och förtrogna Marika Stiernstedt.

1937 erhöll Gyllenkrok tjänstledighet från sin befattning med graden överstelöjtnant vid Livregementets grenadjärer i Örebro för att genomföra en månads privat studiebesök i Sovjetunionen på inbjudan av vännen och förre sovjetiske militärattachén i Rom, Vasilij Lunev.

Att den svenske militären fann sig väl tillrätta i Stalins rike framgår av den bok han 1945 gav ut på ett kommunistiskt förlag, Utan uppdrag i Moskva, där Gyllenkrok bland annat uttrycker betydande beundran för den sovjetiska krigsmakten med dess ordning och disciplin och även för det sovjetiska samhället i stort.

Det kan tas för givet att den tydligen rätt naive Gyllenkrok förts bakom ljuset av den sovjetiska propagandan, även om han själv inte insåg detta.
”Det sticker emellertid i ögonen att Gyllenkrok går långt i sitt försvar för Sovjet”, konstaterar Göran Nilzén (sidan 116), ”som han ansåg vara utsatt för förtal i stora delar av västvärlden och att landets styrka gravt underskattades.”

Det kan här inskjutas att Gyllenkrok under senare år blev en nära vän och förtrogen till den 13 år äldre socialistiska och katolska författarinnan och debattören Marika Stiernstedt (1875-1954), vilken i likhet med Gyllenkrok 1934 besökt Sovjetunionen på inbjudan av den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontaj. Stiernstedt blev dock inte någon okritisk Sovjet-beundrare. http://www.signum.se/archive/read.php?id=753

1937-38 fungerade Axel Gyllenkrok som chef för Hallands regemente i Halmstad. Att han uppbar denna tjänst i endast ett drygt halvår berodde på att han anmäldes för trakasserier mot enskilda officerare och därför avpolletterades som chef samt suspenderades från armén och fördes över på reservstat.

Dåvarande kaptenen och flygspanaren Axel Gyllenkrok på Malmslätt.

Axel Gyllenkrok var på många sätt en typisk militär. Han spottade definitivt inte i glaset och hans språk var minst sagt mustigt. Han var uppenbart kompetent och framåtsyftande i mycket av det han gjorde och var icke minst en framstående militär skribent och debattör. Bland annat anlitades han ofta för att författa militära reglementen och instruktioner av skilda slag.

Han kan tvivelsutan kritiseras för en hel del saker men ändå hedras mer ändå!

”Den besvärlige Gyllenkrok” avled två dagar före sin 58-årsdag den 7 augusti 1946. Han gifte sig aldrig utan kan väl snarast anses ha varit ”gift” med sitt yrke.

Kan det extrema Sverige bli ett normalt land?

19 januari, 2016

Sjunne Sverige 002 Sverige kan bli normalt på sju år, menar Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

”Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det.”

Detta är Jan Sjunnessons utgångspunkt i boken Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013, 328 sidor), som först skrevs på engelska för en utländsk läsekrets. Författaren ägnar större delen av boken åt att beskriva hur och varför Sverige blev så extremt och avslutar med en diskussion om hur landet skall kunna bli ett normalt västland.

Sjunnesson går omsorgsfullt till väga och kan knappast anklagas för att ha skrivit någon särskilt lättillgänglig bok som läsaren avverkar på en kaffekvart, men jag vågar påstå att den som ger sig i kast med läsningen kommer att bli rikt belönad. Här finns en stor mängd fakta och exempel av oskattbart värde för den som inte väjer för information och synpunkter som ofta är allt annat än politiskt korrekta. Författarens upplägg är att först rekapitulera Sveriges historia och sedan redogöra för dagens extrema samhälle. ”Tonen i boken är polemisk, ibland ironisk och det komplicerade ämnet Sveriges historia och extrema samtid starkt förenklat”, tillstår författaren (sidan 9).

Och förvisso krävs en viss förenkling för att pressa samman närmare 1000 år av svensk historia åren 1000-1930 inom ramen för knappt 22 sidor, som Sjunnesson gör i bokens andra kapitel. Noga taget inleder författaren sin historiska genomgång redan omkring 10 000 år före Kristi födelse, då det kilometertjocka istäcket började dra sig norrut för att ge plats för glest invandrande skaror människor.

Det var emellertid först med Kalmarunionens inträde 1397, skriver Sjunnesson, som landet började få kontroll över det egna territoriet. Det var bara ett fåtal i den tidens Sverige som kan sägas ha varit en del av dåtidens högkultur med dess förfinade seder och bruk av utländska språk, där latinet utgjorde ett lingua franca för samhällets tunna elitskikt.   

”Vad som blev specifikt svenska särdrag”, skriver Sjunnesson (sidan 29), ”var inte någon utvecklad fin adelskultur eller kulturliv utan det fria bondeståndet och såväl herrars som bönders planeringsförmåga och fascination av teknik. Det kärva klimatet tvingade fram god planering för att överleva i kyla och snö under sex månader på konserverad föda med få mänskliga kontakter och lite solljus. ”   

Jan Sjunnesson framhåller att i Sverige utvecklades tidigt förhållandevis demokratiska traditioner. Någon allmän rösträtt var det givetvis inte tal om, men fria självägande bönder tog som en självklarhet stämma och säte i den dåtida ståndsriksdagen jämte adel, präster och borgare. I det perspektivet har den svenska demokratin sex århundraden på nacken.

210px-Gustav_Vasa Gustaf Vasa avmålad 1542.

Adelsmannen Gustaf Eriksson Vasa, vid rikets roder från 1521 till sin död 1560, blev den kraftfulla gestalt som kastade av det utländska (läs: danska) oket och för första gången i vår historia byggde upp en egentlig nationalstat, låt vara med ytterst hårdhänta metoder. Med det enda syftet att säkra statens ekonomiska överlevnad bröt den nye konungen med den romersk-katolska kyrkan, lät införa den lutherska protestantismen och konfiskerade kyrkornas tillgångar. Med katolicismen försvann dessvärre också mycket av den dåtida kulturen.

”Underdånighet och en ovilja att slåss för principer karakteriserade svenskarna redan vid tiden för Vasa”, kommenterar Sjunnesson (sidan 31). ”Uppsala universitet som inrättats år 1477 fick se sina lärda präster och lärare förlora rättigheter och undervisningen drogs in. Man skyllde på lärarnas kvarvarande trohet till katolicismen.”   

Alla såg dock inte stillatigande på när Gustaf Vasa och hans hejdukar med tillhjälp av våld, förtryck och hänsynslöst makt(miss)bruk rev ner allt det gamla för att bygga nytt. I Småland gjorde bondeledaren Nils Dacke uppror 1542-43 och även andra ansatser till motstånd förekom, i längden dock till ingen nytta. Upprorsmakarna kunde se fram emot död och pina i kungens hand. http://www.vasatiden.se/gustav-vasa/

Efter omkring 100 år med stormaktsstatus under regenterna Gustaf II Adolf, drottning Christina, Carl XI och Carl XII inträdde efter det så kallade Stora nordiska krigets slut 1721 vad som har gått till historien som Frihetstiden, då de båda partierna Hattarna (konservativa och rysshatande) och Mössorna (mer liberala och proryska) kreerade embryot till det moderna partiväsendet. Den friare tidsanda som nu kom att råda medförde ett uppsving för vetenskap, teknik och kultur, en utveckling som fortsatte även sedan Gustaf III upprättat ett kortvarigt kungligt envälde från 1772 fram till sitt hastiga frånfälle 1792.

Tyvärr tar Jan Sjunnesson över huvud taget inte upp enväldet och Gustaf IIIs betydande insatser för det svenska riket, något som skulle ha varit mycket befogat. ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, skaldade 1800-talsförfattaren och biskopen Esaias Tegnér, och faktum är att om inte den så kallade tjusarkonungen hade genomfört sin oblodiga statskupp och själv fattat tömmarna så är det mycket möjligt för att inte säga troligt att Sverige hade upphört att existera som självständig nation och tvingats dela Polens öde att delas upp mellan flera stormakter: https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetstiden

JAG_w230x320 Johan August Gripenstedt, omdanande finansminister i mitten på 1800-talet.

Något av ett startskott för den moderna tidens inträde i Sverige kan sägas ha varit den liberale adelsmannen Johan August Gripenstedts tid som finansminister 1856-66, då ekonomin förändrades i grunden. Sjunnesson beskriver Gripenstedts landvinningar på följande sätt (sidan 37): ”Under detta decennium infördes ekonomisk frihet, avreglering av banker och räntor, kvinnlig myndighetsålder vid 25 år, järnvägs- och telegrafutbyggnad, avskaffande av husaga och fri in- och utvandring. Mest betydelsefullt var naturligtvis frihandel, avskaffande av skråprivilegier och fri etableringsrätt.”   

Det må tyckas något märkligt att Sjunnesson i sin låt vara starkt komprimerade genomgång av den svenska historien avstår från att kommentera den kanske största reformen av dem alla: ståndsriksdagens avskaffande 1865 till förmån för en tvåkammarriksdag, där ledamöterna i den första kammaren valdes indirekt av landstingen. Endast män som levde upp till vissa ekonomiska och skatterelaterade kriterier omfattades av rösträtten medan kvinnorna fick rösträtt först 1921. https://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Fragor–svar/Riksdagens-historia/Nar-avskaffades-standsriksdagen/?sid=67288

Sjunnesson framhåller att vårt land under tiden 1870-1970 åtnjöt en i det stora hela obruten tillväxtperiod som internationellt sett var nära nog unik – endast Japan kunde uppvisa högre tillväxttal. Den socialdemokratiska rörelsen med dess mäktiga propagandaapparat har försökt påskina, att allt ekonomiskt och materiellt välstånd är ett resultat av den egna politiken. Så är det dock inte, konstaterar Jan Sjunnesson (sidorna 39-40):

En vanlig svensk tror nästan alltid att välfärdsstaten infördes av socialdemokratin på 1930-talet. Men forskare och engagerade medborgare utanför arbetarrörelsen känner till att vi redan på 1500-talet lade grunden för socknarnas fattighus och sjukstugor genom fattigvårdslagstiftningen. Sedan fortsatte välfärden att organiseras i frivilliga humanitärt inriktade självhjälpsorganisationer på 1800-talet när behoven växte med inflyttade arbetarfamiljer till städerna och fattiga på landet.

I själva verket var det en rad olika grupperingar som byggde upp vad som blivit känt som det typiskt svenska välståndet, vilket ännu i dessa yttersta av tider fungerar som magnet för de asylsökande av olika slag vilka från Mellanöstern och Nordafrika söker sig till det som tros vara paradisiska Sverige. Det var nykterhetsrörelser, kyrkor och andra religiösa samfälligheter, skytteföreningar, egnahemsbyggen, hantverksverkstäder, folkbildningscirklar med flera vilka alla brann för att ge allt fler svenskar en drägligare levnadsstandard både materiellt och andligt innan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades 1889.

hjalmar-branting-jpg Hjalmar Branting – förste socialdemokratiske statsministern.

Därmed är vi inne på den långa eran av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Först ut av socialdemokratiska statsministrar var Hjalmar Branting, titulerad redaktör, som blev regeringschef första gången 1920. Branting fick för övrigt, tillsammans med norrmannen Christian Lange, Nobels fredpris året därpå för sina insatser inom det då nyligen bildade Nationernas förbund (NF). Här en förteckning över våra statsminsitrar från och med Louis De Geer till och med Stefan Löfven: http://web.comhem.se/dier/

Betecknande nog har Jan Sjunnesson valt att kalla bokens tredje kapitel för ”Hybris 1930-1970”. Det var på hösten 1932 som Socialdemokraterna inledde, med Sjunnessons ord (sidan 59), ”världens längsta folkvalda regeringsinnehav, 44 år från år 1932 till år 1976”. Sistnämnda år fick sossarna och deras stödtrupper i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) se sig slagna av den borgerliga trojkan Centerpartiet, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet med förstnämnda partis ledare Thorbjörn Fälldin som statsminister.

Den avgångne statsministern Olof Palme lovade nu i TV med illa dold illvilja att ”Nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”. Om Palme och sistnämnda citat skriver förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson här: http://stenkyrka.blogspot.se/2011/02/25-ar-sedan-mordet-pa-olof-palme.html

Med Olof Palme i landets ledning 1970 inleddes oundvikligen Sveriges nedgång som nationellt socialt experiment, och att den i breda lager älskade landsfadern Tage Erlander efter 23 år som statsminister valde att lämna över till just denne arrogante och flåsradikale överklassprätt är en av de politiska gåtor jag då och då brukar fundera över. Palme var nämligen enligt mitt förmenande på alla sätt en katastrof, även om Jan Sjunnesson menar att hans inverkan på det svenska samhället var ”på gott och ont” (sidan 95).

Författaren sammanfattar Palmes insatser på följande sätt (sidan 97):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare.

PalmeArafat Vapenbröder i kampen mot den judiska staten Israel: Olof Palme och Yassir Arafat.

Icke minst grenomförde Olof Palme tillsammans med en handfull likasinnade socialdemokratiska politruker en radikalisering av svensk utrikespolitik med stöd till kommunistiska diktaturer såsom Kuba, Nordvietnam och Östtyskland samt marxist-leninistiska upprorsrörelser i Tredje världen, vilka kämpade med vapen i hand mot så kallad kolonialism och imperialism.

Med sin överklassbetingat negativa syn på judar föll det sig också naturligt för Palme att ge den judiska staten Israel på båten och upprätta vänskapliga förbindelser med den palestinaarabiska terrorrörelsen PLO och det anslutande partiet al-Fatah under den bisarre Yassir Arafats ledarskap. Det är ett arv som sedan dess omsorgsfullt förvaltats av sosseriet, något som resulterade i att regeringen Löfvens första åtgärd efter sitt makttillträde hösten 2014 var att erkänna ”Palestina” som självständig stat.

Frågan är då hur den extremt experimentella och läckande skutan Sverige med en immigrationspolitik som i realiteten består av svängdörrar och en häpnadsväckande underdånighet gentemot allt som luktar främmande seder och kulturer, även omfattande öppet kvinnoförakt och barnäktenskap, skall kunna vändas och tätas så att vi åter kan bli vad Sjunnesson kallar ”en normal nation”.

Att det är en hjärtefråga för folk-och opinionsbildaren Jan Sjunnesson förstår vi av att han i inledningen på kapitel 7, ”Ett normalt Sverige”, skriver (sidan 291): ”Att göra Sverige till ett normalt land är syftet med att skriva och ge ut denna bok på eget bevåg.” Främsta hindren på vägen för att uppnå denna onekligen nobla målsättning är enligt författaren hög beskattning och omfattande välfärdsstat; extrem sekulär rationalism och individualism; tyst konformism och öppet åsiktsförtryck; vänsterpolitik.

Visst ligger det en hel del i den beskrivningen. Något konkret recept på hur förvandlingen skall gå till ges dock inte av Sjunnesson, men utan tvivel fäster han – liksom denna bloggare – betydande förhoppningar vid den ”Sverige-vänliga” rörelsen inklusive Sverigedemokraterna, en rad alternativa medier som lyckats med konststycket att luckra upp den hävdvunna åsiktskonformismen samt ideellt verkande individer som han själv.

untitled Folk- och opinionsbildaren Jan Sjunnesson.

Jan Sjunnesson menar att det under åren 2013-2020 skall kunna gå att förvandla Sverige från extremt experiment till ett land i normalare tillstånd. Således befinner vi oss just nu mitt i denna omvandlingsprocess. Det vill säga lika lång tid som det tog för palmeismen att de sju åren 1969-76 förändra Sverige i extrem riktning. ”Att bli normal är att tillfriskna från paniksyndrom och rädslor för vad folk ska säga”, avslutar Jan Sjunnesson föreliggande skildring av Sverige (sidan 307). ”Det är inte farligt. Det är normalt.”

En djupdykning i historien: så blev vi en nation av mesar och idioter

22 september, 2015

5156149_26112015 Hårnätsprydda svenska soldater.

1970 infördes hårnät i den svenska krigsmakten, som då hade tröttnat på att försöka få alla värnpliktiga att klippa håret kort. Året innan hade Olof Palme efterträtt Tage Erlander som svensk statsminister. Jag undrar om det inte var ungefär där som Sverige definitivt anträdde utvecklingen mot att bli en nation som med expressfart närmar sig rangen av en Tredje världen-nation, där inbördeskrigslika förhållanden tillhör det möjligas gräns om man får tro somliga bedömare.

Jag måste väl i sanningens namn erkänna, att argumentet att de svenska värnpliktigas hårnät m/70 skulle ha varit avgörande för den svenska nationens dekadens kanske inte är helt seriöst menat. Ändå tror jag det ger litet av den tvivelaktiga utvecklingen i ett nötskal.

Det militära hårnätet är i mina ögon en symbol för hur ett land som tidigare inte tvekat att med vapen i hand slå vakt om sina gränser, ett land bestående av militärer, hårt arbetande bönder, handelsmän och industriarbetare, snillrika uppfinnare och inte minst strävsamma och begåvade kvinnor, inom loppet av drygt en generation förvandlats till övervägande mesar, töntar och idioter som därmed öppnat portarna till en nationell katastrof i vardande.   

Etablerandet av den så kallade värnpliktsriksdagen eller värnpliktskongressen var en annan milstolpe när det gäller den ovan skisserade utvecklingen. Här kunde framtidens politiker, bland dem den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt, lägga fram en mängd kostnadskrävande förslag om hur de värnpliktigas materiella standard skulle förbättras.

Ja, det motionerades till och med om att lägga ner det svenska försvaret: http://gg-kamratforening.se/artik_ka4/1970-1979/1978/1978-02-14%20o%2010%20Dags%20for%20varnpliktsriksdagen.pdf

Annat var det förr.

Hårnät och värnpliktsriksdagar var ett okänt fenomen under vår långa krigshistoria, även om vissa långhåriga svenska kungar och härförare kanske skulle ha varit betjänta i alla fall av det förstnämnda.

500821_0413012afp2fb8m0mgj411 Konung Erik Segersäll (cirka 940-995).

Om vi går tillbaka till den förste monarken vi egentligen vet något om, Erik Segersäll Björnsson, så är det känt att han föddes 940 och dog senast 995. Det hörs på själva det namn han begåvades med, Segersäll, att han var framgångsrik i vapnens bruk i syfte att värna om sitt rike. Erik var konung över vad som benämndes Svearike, varur namnet Sverige uppstod. Det var ett område som i stort bestod av Mälardalen. Troligen styrde han även över Västergötland samt mot slutet av sitt liv även Danmark.

För många av forna dagars regenter gällde också att freda tronen från inhemska rivaler. I Erik Segersälls fall var det sonen Styrbjörn som gjorde anspråk på Svearikets krona sedan Eriks broder och medregent, Olof, avlidit på 970-talet. En sammandrabbning mellan Eriks och Styrbjörns arméer inträffade vid Fyrisvallarna i ett legendomsusat slag som slöt med att Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersäll dog sedan i en sjukdom omkring 993. Han hade då återvänt till asatron efter att under en kortare period ha bekänt sig till kristendomen.

Svearikets och Västergötlands krona övertogs av Eriks son Olof Skötkonung, född cirka 980, som regerade till 1022. Under Olofs kungatid präglades de första svenska mynten i Sigtuna samtidigt som kristendomen bröt igenom på allvar. Den tyske aposteln Ansgar hade i slutet på 820-talet visserligen anlänt till Birka på Björkö i Mälaren för att, på inbjudan av sveakungen Björn, presentera kristendomen för dem som ville låta omvända sig till denna religion men den fick aldrig riktigt fäste då: http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

olofOlof Skötkonung lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna.

Olof Skötkonung skall i början av sin regeringstid ha deltagit i ett vikingatåg mot England tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg och var en av kontrahenterna vid det så berömda sjöslaget vid Svolder år 1000. Olof döptes till kristendomen först i England och därpå enligt traditionen vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland år 1008. Dopförrättare skall ha varit aposteln Sigfrid från England och med vid dopet var även Olofs dotter, prinsessan Ingegerd, som senare blev gemål till konung Jaroslav I i Kiev och är begravd i Sofiakatedralen därstädes tillsammans med maken.

Olof är den förste svenske kung som döps in i den kristna tron och sedan också håller fast vid den. Att han nu accepterat fridsfursten Jesus Kristus som sin herre var inget som hindrade honom från att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ”, för att låna ett citat ur Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner. Detsamma kan sägas om alla efterföljande svenska monarker till början på 1800-talet.

En av de mer bemärkta monarkerna från tidig medeltid är Erik (IX) den helige Jedvardsson, som alltjämt är Stockholms skyddshelgon trots att han sannolikt var född i Västergötland kring 1120 och mördades på anstiftan av medtävlaren om makten Magnus Henriksson i Uppsala 1160. Han dyrkades tidigt som svenskt helgon men erkändes aldrig som sådant av Rom trots ivrig lobbyverksamhet av sonen Knut Eriksson som var kung 1167-96. Erik skall enligt traditionen ha deltagit i det första korståget mot de hedniska finnarna i mitten på 1150-talet.

Erik den heliges relikskrin öppnades för övrigt 2014 av forskare: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/nu-ska-sanningen-om-legenen-avslojas

kraniumokrona Erik den heliges kranium och kungakrona.

Under 1200- och 1300-talen inträder ett något större mått av stabilitet i Sveariket, men stridigheterna fortsätter. Episk är konflikten mellan Magnus Ladulås son Birger Magnusson, kung 1290-1318, och dennes yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Kungen och hans drottning tillfångatas i samband med den så kallade Håtunaleken 1306 varefter Birger hämnas genom Nyköpings gästabud 1317-18, då hertigarna spärras in och kungen slänger nyckeln i Nyköpingsån.

Därpå följer Magnus Erikssons – han var son till hertig Erik – långa men alls icke bekymmerslösa regenttid 1319-60. Han var även kung i Norge till 1343 och över Skåne. Sverige härjades då av digerdöden, pestsjukdomar av olika slag som reducerade befolkningen med upp till hälften, samt inre stridigheter. Magnus genomförde även två korståg mot Novgorod 1348 respektive 1350 med syftet att omvända invånarna från ortodoxin till den katolska formen av kristendomen. Det lyckades inget vidare, och efter sin avsättning som konung finns uppgifter om att han själv skall ha konverterat till den ortodoxa tron. Han dog drunkningsdöden i början av 1370-talet. Hans främsta bedrift var att avskaffa slaveriet i Sverige.

Mellan 1521, då Gustaf Vasa valdes till svensk konung, och 1814 deltog Sverige i 29 krig från och med Befrielsekriget mot Danmark 1521-23 till och med Norska kriget 1814. Ungefär lika många av krigen utkämpades mot ”arvfienden” Danmark respektive Ryssland. I det sista kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade vi ”östra rikshalvan” Finland.

Under perioden 1554-1660 rådde praktiskt taget oavbrutet krigstillstånd inklusive Trettioåriga kriget 1618-48, då Sverige utgjorde ryggraden på den protestantiska sidan och Gustaf II Adolf av krigspropagandan framställdes som det frälsande ”Lejonet från Norden”. Det var under denna tid Sveriges ställning som europeisk stormakt grundlades. Den gick dock förlorad med Stora nordiska kriget 1700-21 och Carl XII:s död i Norge 1718.

640px-Strasbourg_walter_gustave_adolphe Gustaf II Adolf, ”Lejonet från Norden”, efter segern vid Breitenfeld i Trettioåriga kriget 1631.

Här en lista över hela krigshistoriken 1521-1814: http://www.historiesajten.se/krig.asp?sortering=fran

Flera gånger genom Sveriges ofta mycket blodiga historia har det rått inbördeskrigslika tillstånd. Så var fallet under den segdragna konflikten mellan Gustaf Vasas söner Erik XIV, Johan III och Carl IX. Slutpunkten för denna period kom med konflikten mellan den katolske konung Sigismund, som även var kung i Polen, och dennes farbror hertig Carl 1598-99. Hertigen segrade och lade beslag på tronen under namnet Carl IX. År 1600 lät den brutale Carl halshugga fem av de rådsherrar som ställt sig på den laglige konungens (Sigismund) sida i det så kallade Linköpings blodbad.

Den lärdom vi alla kan dra av Sveriges omfattande krigshistoria är, att alla regenter och betydande statsmän utan undantag ansett att de gränser de styrt över varit i högsta grad värda att slå vakt om med alla till buds stående medel. Sverige har varit en nationalstat sedan åtminstone Gustaf Vasas regeringstid, vilken inleddes för nästan precis 500 år sedan och kunde bli det tack vare de insatser som gjorts av furstar och folk under minst lika lång tid dessförinnan.

Sverige gick efter 1814 in i en ny och fredligare tid och det militära försvaret tilläts tidvis förfalla. Varje gång så skett fanns det emellertid krafter som såg vad som var på väg att hända och tog verkningsfulla initiativ som skulle leda till förbättring. 1860 bildades således Skarpskytterörelsen på initiativ av skriftställarna Viktor Rydberg, Karl Adolf Hedlund, August Blanche och Lars Johan Hierta. Dessa var alla liberala och nytänkande kulturpersonligheter vilka insåg att det svenska försvaret måste väckas ur sin törnrosasömn: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skarpskytter%C3%B6relsen

Viktor_Rydberg_1876 Viktor Rydberg: en av Skarpskytterörelsens skapare.

Genom Skarpskytterörelsen ville man dels skapa en starkare försvarsvilja, dels ge upphov till en folkbeväpning som skulle kunna ge oss ett försvar av schweizisk modell. Dessa tankar bar några årtionden senare frukt genom tillkomsten av den allmänna värnplikten, som infördes 1901.

Ett annat exempel med försvarsanknytning är det privata initiativ som resulterade i Pansarbåtsföreningen 1912, som drog igång en oerhört framgångsrik penninginsamling för att den svenska flottan skulle få ett nytt, slagkraftigt krigsfartyg – den så kallade F-båten – till sitt förfogande. Bland initiativtagarna märktes den kyrklige förnyaren och blivande biskopen Manfred Björkquist. Detta gjorde att fartyget HMS Sverige kunde byggas och överlämnas till flottan för en totalkostnad om 13 459 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Något år senare, den 6 februari 1914, invaderades Kungliga slottet i Stockholm av ungefär 30 000 försvarsvänliga bönder – Bondetåget – som hos konung Gustaf V, kronprins Gustaf (VI) Adolf och andra medlemmar av den kungliga familjen protesterade mot den liberala regeringen Karl Staafs nedrustningspolitik mitt under en kritisk internationell tid. Konungen själv och upptäcktsresanden Sven Hedin höll uppmärksammade brandtal.

HMS_Sverige_after_1931 Pansarbåten HMS Sverige efter 1931.

Efter Första världskriget troddes det allmänt att den stora freden hade inträtt, och 1925 års försvarsbeslut signerat den socialdemokratiske försvarsministern Per Albin Hansson blev ett svårt slag mot vårt militära försvar. Också nu uppkom en proteströrelse, låt vara inte med lika dramatiska resultat som i form av pansarfartyget HMS Sverige. 1936 kom i alla fall ett nytt försvarsbeslut vilket gjorde att samme Hansson som tidigare gått i bräschen för den dittills största nedrustningen i svensk historia som statsminister i ett radiotal vid utbrottet av Andra världskriget ansåg sig kunna deklarera ”Vår beredskap är god”.

Alla vet i dag att Per Albin ljög när han yttrade dessa ord, men med åren lyckades den socialdemokratiska regeringen med skattebetalarnas hjälp verkligen bygga upp ett funktionellt försvar. Inte bara det – Sverige hade under 1950-talet ett av världens starkaste krigsmaskinerier i förhållande till landets befolkning om sex miljoner människor med tonvikten lagd på flygvapnet. Och det behövdes verkligen mot bakgrund av det högst reella hotet från det kommunistiska Sovjetunionen bara cirka 25 svenska mil på andra sidan Östersjön.

Det var då det.

Under det senaste halvseklet har pågått en fortlöpande utveckling som har resulterat i den sämsta regering Sverige haft i mannaminne. Under andra hälften av 1960-talet infiltrerade den så kallade 68-vänstern alla vitala samhällsinstitutioner och kunde framförallt i massmedia ostört bedriva sitt underminerande mullvadsarbete.

hqdefault Christopher Jolin kartlade vänstervridningen i Sverige.

Redaktören och författaren Christopher Jolin varnade för detta i en bok med titeln Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige 1973, men sedan boken inledningsvis bemötts relativt välvilligt utsattes Jolin för ett karaktärsmord med få motsvarigheter och bokens välmotiverade varningsord fick i det stora hela förklinga ohörda: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Trist nog blev Jolin med tiden extremnationalist, men då han skrev Vänstervridningen och uppföljaren Sverige nästa? var han ännu liberalt betonad västvän.

Vänstervridningen och revolutionsromantiken resulterade visserligen inte i någon kommunistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, men ledde likväl till förödande konsekvenser när det gällde att bryta ner och förstöra traditionell sexualmoral, familjeideal, historiemedvetande, nationalstolthet och icke minst försvarsvilja. Den förvandlade oss till mesar och idioter. Olof Palme, varmed så mycket destruktivt i det svenska samhället hänger samman, surfade på denna våg och lyckades leda in en del revolutionärer i sossepartiet och samtidigt fjärma Sverige från den demokratiska västvärlden genom sin rabiata USA-kritik och stöd till revolutionsrörelser i Tredje världen.

Det var också under Palmes statsministerår som riksdagen 1975, litet i skymundan och utan egentlig debatt, tog beslut om att Sverige officiellt skulle bli ett mångkuturellt samhälle. Invandrarna skulle hädanefter inte påverkas att assimilera sig i det svenska samhället utan fick i stället välja om de ville assimileras eller fortsätta odla egna kulturer och egna språk i sina egna enklaver. Resultatet ser vi idag i alla otaliga problemområden av vilka många blivit no go-zoner där kriminalitet och kaos är ordningen för dagen och polis och räddningstjänst bombarderas med stenar och någon gång handgranater.

En tillfällig tillnyktring skedde med det så kallade Lucia-beslutet i december 1989, då den socialdemokratiska Carlsson-regeringen i ett akut anfall av klarsyn insåg att den dittills förda, rundhänta immigrationspolitiken inte längre höll. I stället skulle endast asylsökande med reella flyktingskäl accepteras. Men så kom den borgerliga regeringen Bildt 1991 samtidigt som Balkan-krisen accelererade och en flodvåg av nya flyktingströmmar drabbade Sverige, vilket ledde till att FP-ledaren Bengt Westerberg med sin ”generösa flyktingpolitik” hotade lämna regeringen om inte Lucia-beslutet revs upp. Bildt föll till föga.

untitled Förre elitsoldaten Reinfeldt struntade som statsminister i försvaret.

När den borgerliga så kallade Alliansen med Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat vann valet över en socialdemokrati handikappad av en allt tröttare Göran Persson 2006, väntade nog många väljare inklusive artikelförfattaren på en förbättring. Själv hoppades jag i främsta rummet på ett starkare försvar men också på en uppryckning på skolans område och en något mer realistisk immigrationspolitik.

Jag och många med mig blev grymt besvikna. Reinfeldt visade sig vara en fanatisk invandringsförespråkare och uppmanade folk att öppna både hjärtan och plånböcker för alla som valde Sverige. Överraskande nog struntade därtill den tidigare elitsoldaten Reinfeldt, som en gång inlett sin karriär som toppolitiker med att bli invald i värnpliktsriksdagen, i försvaret och valde i stället att beteckna detta som ett ”särintresse”.

I följande film inslag förklarar Reinfeldt att Sverige tillhör alla invandrare som kommer hit ”mitt i livet” och inte de infödda svenskarna som tror på några ”påhittade gränser”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

Det är enligt min mening omöjligt att se på detta som något annat än en spark rätt i skrevet på alla svenskar, finnar och andra nationaliteter som offrat allt för att försvara svenska gränser och områden genom århundradena, och som dessutom givit sina liv på utländsk botten till kristendomens och den nationella ärans försvar. Allt för att Fredrik Reinfeldt och alla andra efterkommande skulle få en så dräglig tillvaro som möjligt.

Ledargestalter som Erik Segersäll, Erik den helige, Gustaf II Adolf och till och med Per Albin Hansson kan inte gärna annat än gråta i sina himlar över hur det har blivit!

Utvecklingen bekräftas av internationella bedömningar. FNs Human Development Index (HDI) förutspår i en rapport från 2012 att Sverige i höjd med år 2030 har halkat ner till 45e plats i den internationella välståndsligan och då fått finna sig i att ha passerats av länder som Kuba, Mexiko och Bulgarien efter att ha varit uppe på 15:e plats 2010: http://www.etableringutomlands.se/sverige/sverige/item/svenskt-vaelstand-rasar-till-2030

724074_1200_800 En allt vanligare syn i Sverige.

Och i Danmark begår en ledarskribent i Jyllands-Posten närmast lustmord på sin nordiska granne genom att varna för kommande inbördeskrig och anarki i ett Sverige som för en nationell självmordspolitik genom hämningslöst inflöde av asylanter, varav det stora flertalet av muslimsk härkomst. http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/

Vi har visserligen haft flera inbördeskrig tidigare, men det senaste utkämpades mellan Gustaf Vasas söner för nästan 500 år sedan så man kan inte säga att vi mesiga svenskar har vanan inte. I förlängningen kan den med fjärrskådarblick försedde betraktaren urskilja ett muslimskt Sverige som en integrerad del i det internationella kalifatet. Inga hårnät kommer då att finnas tillgängliga, men däremot förväntas alla med skäggväxt begåvade män bära kraftiga helskägg och behandla sina kvinnor som lägre stående varelser.

Som kristen vet jag dock att om Gud tillåter något dåligt att hända så sänder han också ett botemedel mot det dåliga. Som jag ser det finns bara ett botemedel som kan rädda det här landet från den slutliga katastrofen bortom vilken återvändo finns: Sverigedemokraterna. Men det kommer att sitta hårt åt och det är en kamp som kommer att kräva uppoffringar av alla som vill värna om Sverige som ett civiliserat land.

Om de oundvikliga lagercrantzarna

20 december, 2013

images David Lagercrantz med ett exemplar av den franska upplagan av Zlatan-boken.

http://www.expressen.se/kultur/det-ligger-i-slakten/

Ja, dessa Lagercrantzar. Tala om överlevare. Det senaste är att David Lagercrantz (son till Olof) hittat på en ny genre. Han tar en bunt bästsäljare och skriver en fortsättning. Tre böcker tar han och skriver del fyra. Författaren är död. Änkan var aldrig gift med den avlidne men jämrar sig över detta intrång. Själv tycks denna David Gunnar Franciskus inte ha något eget att skriva om. Han klarar att spela in vad en fotbollsspelare har att säga och tillsammans med honom sila snacket så att den så kallade biografin blir full av luckor. Boken går bra att sälja.

Den som skriver detta i Expressen Kultur den 20 december är Annette Kullenberg. Hon tar därmed upp ett ämne som jag själv då och då funderat över: alla med det knapadliga namnet Lagercrantz som skriver och skriver och tycks göra det överallt och i alla sammanhang. Den David Lagercrantz, född 1962, Kullenberg nu tar upp är mest bekant för att ha agerat spökskrivare åt Zlatan Ibrahimovic i boken Jag är Zlatan Imbrahimovic, som enligt Bonniers är den bok som sålt mest i Sverige på kortast tid – 500 000 inbundna exemplar på ett par veckor före julen 2011.

David Lagercrantz, som är bror till aktrisen Marika, är nu alltså åter på tapeten. Som Kullenberg antyder är han på gång med att skriva en fortsättning på Stieg Larssons Millenniumtrilogi, som av för mig okänd anledning tydligen blivit en världssuccé såväl litterärt som cinematografiskt. Överskottet från bokförsäljningen, har det sagts, kommer att gå till den vänsterextremistiska stiftelsen Expo och dess fortsatta registrering och förföljelse av oliktänkande.

secondColumn50 Olof Lagercrantz under sin reportageresa i det röda Kina.

Så var också Davids fader, författaren och tidningsmannen Olof Lagercrantz (1911-2002), en framträdande prokommunist som introducerade Mao-kulten på Dagens Nyheter sedan han tagit över sysslan som chefredaktör efter den store Herbert Tingsten. Lagercrantz förvandlade under sin tid som chefredaktör – han delade sysslan med Sven-Erik Larsson – Sveriges största morgontidning från ett antitotalitärt forum till en tummelplats för rödskägg inom 68-vänstern.

I DN den 20 februari 1971 skrev Lagercrantz följande i en text ingående i en propagandistisk artikelserie om tillståndet i Mao Tse-tungs Kina: ”Kommunismen, och den kinesiska kommunismen inte minst, är helt genomsyrad av de västerländska värderingarna och förvaltar Prometeustraditionen inom mänsklighetens historia.” Den helt aningslöse Lagercrantz förnekade till och med det som mest utmärkte det kommunistkinesiska styret under Mao, nämligen de brutala utrensningarna, skenrättegångarna och häxprocesserna mot dem som avvek från den rådande normen.

Den som vill ta del av en lika osminkad som sannfärdig bild av Olof Lagercrantz bör läsa Sven Stolpes föga smickrande porträtt Olof Lagercrantz (1980). Så här skriver Stolpe bland annat:

Han ville införa ett helt nytt klimat, en helt ny politisk inriktning efter Tingstens fall. Själv saknar han varje form av spiritualitet och humor men ville ändå att ledarna skulle vara ”kvicka”. Men framförallt ville han bekämpa kristendomen, som han ju frenetiskt hatade…Lagercrantz är omvänd till extrem hatare av alla borgerliga livsvärden och unnar den klass han utgått från allt ont.

untitled Sven Stolpe läser lusen av Olof Lagercrantz i sin bok.

Det måste dock erkännas att Olof Lagercrantz var en framstående skribent som ägnade sig åt såväl poesi som prosa. Han har författat monografier över exempelvis Dante, Stig Dagerman och August Strindberg. Det sista han skrev i livet var en biografi över den svenske visionären Emanuel Swedenborg.

Släkten Lagercrantz utgår från en Jakob Larsson Gavelius, som var assessor i Göta hovrätt och dog 1652. Dennes son Magnus Gavelius adlades med namnet Lagercrantz under konung Carl XIs regim 1682. Magnus blev far till den frihetstida militären och politikern Carl Otto Lagercrantz (1683-1746), en riktig hårding som deltog i Stora nordiska kriget i början av 1700-talet och utnämndes till överstelöjtnant 1731 efter att ha varit i fransk tjänst några år. 1734 blev denne Lagercrantz ledamot i det famösa så kallade Sekreta utskottet under Fredrik Is regeringstid; Carl Otto tillhörde den mest hetlevrade falangen i det rysshatande partiet Hattarna.

Carl Otto Lagercrantz fängslades efter det fiaskobetonade kriget mot Ryssland 1743, vilket renderade överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt dödsstraff och halshuggning. När sedan det inrikespolitiska uppror som kom att kallas Stora daldansen slogs ner med hård hand i Stockholm – åtskilliga upprorsmän dödades av militären – spelade Lagercrantz en ledande roll. Han avled kort tid därefter.

En betydligt fredligare Lagercrantz var affärsmannen Herman, som, till skillnad från den kämpande ateisten Olof, tillsammans med sin maka Hedvig gjorde en storartad insats för att bredda det kristna livet i vårt land genom att bidraga till bildandet av den svenska grenen av Frälsningsarmén (FA).

untitled Herman Lagercrantz: föregångsman för FA i Sverige.

Släkten Lagercrantz har förgreningar till många andra adliga ätter såsom Hamilton, Geijer, Wrangel och von Krusenstjerna. Även Annette Kullenberg räknar släktskap till lagercrantzarna och skriver i den inledande texten i Expressen om sin farmors syster Ava Lagercrantz, som blev en framstående porträttmålerska som anlitades av förnäma familjer i Förenta staterna såväl som av det svenska kungahuset. Kullenberg avslutar så:

Den som inte orkar med mer om släkten Lagercrantz gör bäst i att lämna landet. Här fortsätter några av alla dessa Lagercrantzar att snickra och smickra. In till tidens ände. Amen.

Fotnot: Läs gärna mitt porträtt av Olof Lagercrantz i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag, 2008. 169 sidor.

Några tankar om Carl XII och 30 november

30 november, 2010

En ung Carl XII avporträtterad i moderiktig peruk och allt.

När detta skrivs visar almanackan den 30 november. Detta datum – 11 december enligt den nya tidräkningen – sköts konung Carl XII till döds vid Fredrikstens fästning i vad som nu är Halden i Norge under omständigheter som ännu får betecknas som oklara. Så vitt jag kunnat utröna tyder det mesta på att han träffades av druvhagel från de norska linjerna.

30 november var främst under 1980- och 1990-talen ett datum som förknippades med sammandrabbningar mellan extremnationalister och vänsterextremister i anslutning till fackeltåg till Carl XIIs ära som anordnades av 30 november-föreningen i Lund. Det hade inte alltid varit så. Jag gick själv med i ett fackeltåg den 30 november 1976 i arrangemang av Narvaförbundet i Stockholm. Deltagarna, män och kvinnor i alla åldrar, gick i god ordning och utan några incidenter från Östermalms torg ner till Börjessons Carl XII-staty i Kungsträdgården där en krans nedlades. Mer dramatiskt än så var det inte, vare sig i Stockholm eller Lund.

Våldsutvecklingen i samband med Carl XII-firandet började med att danskt anarkistslödder från föreningen BZ i Köpenhamn inbjöds av svenska likasinnade att störa 30 november-föreningens manifestationer i Lund på 1980-talet. Det kriminella slöddret medförde kedjor, påkar, knogjärn och andra tillhyggen och gav sig hämningslöst på de fredliga demonstranterna samt anställde stor skadegörelse i staden. Följden blev en gradvis upptrappning av våldet där också Carl XII-firarna med tiden fick en alltmer militant prägel. Kulmen nåddes i samband med Carl XII-firandet 1991, då en ung deltagare sköts till döds av utkommenderad polis.

I dag har Carl XII-firandet i stort sett upphört eftersom deltagarnas liv och lem inte kan garanteras. Detta utgör naturligtvis ett nederlag för åsikts- och demonstrationsfriheten i vårt land, vilket är beklagligt. Ändå undrar jag om det inte är lika bra så som skett. Jag har städse haft funderingar över om det inte vore bättre och mer positivt att högtidlighålla någons födelse än någons död.

Jag är medlem i Skandinaviska Swedenborgs-sällskapet (som inom parentes sagt inte är en religiös utan en kulturellt och vetenskapligt betonad organisation) vilken uppmärksammar siaren och vetenskapsmannen Emanuel Swedenborgs (1688-1772) födelsedag den 29 juanuari varje år genom ett föredrag som handlar om någon aspekt av Swedenborgs gärning samt intar en enkel måltid.

Carl XII-intresserade kunde kanske tänka sig att börja fira Carl XIIs födelsedag den 17 juni i stället för hans tragiska dödsdag?

Låt mig så övergå till att något beröra konung Carl själv, en monark om vilken jag skrev på följande sätt i min skrift Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra förlag 1991, 63 sidor):

Karl XII var ingen dålig kung och hade många goda egenskaper. Tyvärr fick han aldrig möjligheten att visa dem i någon större utsträckning. Ännu i denna dag finns en aura av mysticism kring hans genomskjutna huvud…Karl XII var en tragisk gestalt som personifierade den svenska stormaktstidens nedgång och slutliga fall.

Cederströms målning ”Narva”, som visar hur slagna ryssar lägger ner sina vapen, fanor och standar framför Carl XII och hans närmaste män. Tittar man riktigt noga ser man att en av de molokna ryssarna till höger bär August Strindbergs drag, medan en av männen till häst nära kungen har Verner von Heidenstams profil: konstnärens inlägg i den pågående ”Strindbergsfejden.”

Carl XII föddes alltså den 17 juni 1682 på det kungliga slottet Tre Kronor i Stockholm, son till konung Carl XI och dennes hustru Ulrika Eleonora den äldre. Enligt hävderna visade han tidigt talang för björnjakt och militaria. 1697 avled hans fader i magkräfta vid 41 års ålder; det var när Carl XI stod lik på slottet som detta totalförstördes vid en ödeläggande brand. Följaktligen tvangs kronprins Carl – eller Carolus som han officiellt hette – axla det tunga ansvaret att själv leda landet vid blott 15 års ålder, låt vara efter en treårig förmyndarregim.

Tre år senare nödgades den unge kungen definitivt ta farväl av uppsluppna ynglingaupptåg och övrigt lättsinnigt leverne bland annat involverande galanta damer: Ryssland, Sachsen och naturligtvis arvfienden Danmark hade ingått en antisvensk allians med syftet att störta det svenska stormaktsväldet över ända. I fortsättningen skulle Carl XII bekänna sig till ett slags spartansk stoicism, präglad av extrem enkelhet. Det är sant att Carl XII var en ”krigarkung” (han kallades även ”Järnskallen”), men han blev det mot sin vilja. Att låta fienden hållas och  därmed garantera det svenska rikets undergång var givetvis otänkbart och hade varit det för vem som än haft makten.

Carl XII har vidare kallats envåldshärskare och också det är sant. Liksom sin fader, och i enlighet med statsvetenskapliga teorier som låg i tiden, såg han  på sig själv som en absolut monark av Guds nåde med mycket vittgående befogenheter. När han kröntes var det därför ingen tillfällighet att han själv satte kronan på sitt huvud; att den sedan föll av ansågs vara ett dåligt förebud.

Det som i hävderna kallas Stora nordiska kriget inleddes med Danmarks angrepp på det svenskallierade Holstein-Gottorp i februari år 1700 och en månad senare med Sachsens intagande av Riga  i Livland, som var det svenska rikets största stad. Carl XII och den övriga svenska militärledningen agerade snabbt. Den 25 juli var Danmark besegrat och den 20 november kunde en svensk styrka besegra den numerärt överlägsna ryska styrka som intagit Narva i nuvarande Estland.

Om fortsättningen på kriget skrev jag i stark sammanfattning på följande sätt i Neutralitetsmyten:

Karl XIIs stora misstag var att låta sig dras in i kriget i Polen alldeles för länge innan den svenska armén gick in i Ryssland. Slutligen kom det ödesdigra slaget i Poltava 1709 vilket så insiktsfullt skildrats i Peter  Englunds redan klassiska verk. Kungen flydde därefter till Bender i Turkiet och skulle aldrig mer återvända till Stockholm. Han sköts till sist genom huvudet vid Fredrikstens fästning i Norge 1718.

karl-xii-dodsmask               6607377-Y07s6

Carl XIIs dödsmask respektive huvud sådant det tedde sig vid gravöppningen i Riddarholmskyrkan 1917.

Med Carolus död vid endast 36 års ålder kom det kungliga enväldet till ett abrupt slut och den så kallade Frihetstiden inträdde med den döde kungens syster Ulrika Eleonora den yngres tronbestigning 1719; hon överlämnade kort tid därpå kungamakten till sin gemål Friedrich av  Hessen (Fredrik I), som trots att han var en handlingskraftig militär skulle bli en av vårt lands mest odugliga monarker någonsin. Stora nordiska kriget slutade med ett fredsfördrag ingånget 1721 sedan ryska galärflottan i flera omgångar farit härjande fram längs den svenska östersjökusten.

Frihetstiden och återstoden av 1700-talet medförde ett välkommet uppsving för svensk kultur, vetenskap och partiväsende, även om det sistnämnda var skäligen korrumperat. Bland berömda svenskar som verkade under denna period märks Carl von Linné, Emanuel Swedenborg, Torbern Bergman, Kristoffer Polhem och Anders Celsius, andra icke att förglömma. Under en kortare tid (1772-93) skulle ”tjusarkonungen” Gustaf III ge monarkin ett sista uppsving. Befarande att Sverige skulle gå under som nation och uppdelas av stormakterna genomförde kungen en lika oblodig som lyckosam statskupp 1772 och gjorde sig själv till enväldig härskare. Dessutom gynnade han konst, kultur och vetenskap, införde ett större mått av religionsfrihet, introducerade en humanare strafflagstíftning samt öppnade landet för inflytande från såväl Frankrike, Italien som Kina. Hans försök att få revansch på Ryssland misslyckades dock.

Om Carl XII hade fått leva och härska under fredligare förhållanden kan det enligt min mening inte råda några tvivel om att hans inflytande hade blivit högst avsevärt mer godartat än det i verkligheten blev – det långa kriget ruinerade Sverige ekonomiskt och berövade landet hundratusentals män i sina bästa åldrar. Vi skall komma ihåg att Carolus var en begåvad karl,  som i början av sin regenttid – innan han blev uppslukad av kriget – ansträngde sig hårt för att lindra nöden i landet. Swedenborg, som i yngre dagar samarbetade med kungen i vetenskapliga frågor och träffade denne i Lund, har vittnat om hans matematiska begåvning och vetenskapliga insikter. Senare skulle Swedenborg bli en av kungens bittraste vedersakare.

Professionella ”antirasister” – måhända några av Lars Ohlys utomparlamentariska stormtrupper – i farten.

Personligen ser jag ingen större anledning att fira Carl XIIs dödsdag och tycker även att det är patetiskt att våra professionella så kallade antirasister väljer denna dag för att protestera mot ”rasismen”. Dels därför att Sverige sannolikt är ett av jordens minst rasistiska länder, dels därför att Carl XII inte hade ett spår med rasism att göra.