Posted tagged ‘Stora synagogan’

Omöjligt ta SKMA på allvar efter pris till vänsterextrem hatsajt

8 november, 2016

henko

Henrik ”Henko” Johansson driver den nu prisbelönade, vänsterextrema hatsajten Inte rasist men.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har tillkännagivit att 2016 års så kallade Elsa-pris kommer att tilldelas sajten Inte rasist men (IRM). http://skma.se/inte-rasist-men-tilldelas-2016-ars-elsa-pris/

Därmed har ultraliberala SKMA underkänt sig själv från varje anspråk på att tas på allvar i fortsättningen. IRM är ju, som alla tänkande människor som inte är klavbundna av den politiska korrektheten och den därmed nära förbundna intelligensbefriade så kallade antirasismen vet vid det här laget, en oseriös hatsajt som ägnar all sin energi åt att förfölja och håna Sverigedemokraterna och personer med ett synsätt som liknar SDs.

Själv har jag blivit uthängd och bespottad av IRM fler gånger än jag kunnat hålla räkningen på, bland annat därför att jag föredrar Israel och judendomen framför islam och islamismen. Är jag fel ute om jag menar att SKMA inte borde uppmuntra och ännu mindre dela ut priser åt en sådan gruppering? Jag tror faktiskt inte det. Här följer en länk till ett blogginlägg där jag bemöter IRMs fullständigt barocka påhopp: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/06/jag-valjer-sjalv-vad-jag-vill-respektera/

IRM, med den beryktade Henrik ”Henko” Johansson som tongivande operatör, kommer att tilldelas SKMAs Elsa-pris om 20 000 kronor vid en minneskväll i Stora synagogan i Stockholm – helgedom för den extremt liberala Judiska församlingen i huvudstaden (även om det slags judendom församlingen representerar av någon anledning kallas ”konservativ”) – i åminnelse av Novemberpogromen (”Kristallnatten”) i Tyskland 1938.

Jag kan inte hjälpa att jag känner mig rent ut sagt äcklad över att en vänsterextrem hatsajt som IRM tillåts besudla ett seriöst evenemang av detta slag. Det kan inte annat än bidraga till ett ytterligare förråande av den samtidspolitiska debatten.

svante-weyler_480x265px-jpg_58070
SKMAs ordförande Svante Weyler säger sig vara ”imponerad” av IRM.

Elsa-priset delas sedan 2012 ut ”till unga som via sociala medier eller på annat sätt motverkar antisemitism och andra typer av fördomar”. Enligt SKMA delas aktuellt pris ut till IRM ”för dess outtröttliga granskning av rasistiska, antisemitiska och antidemokratiska uppfattningar i och kring Sverigedemokraterna”. SKMAs ordförande Svante Weyler säger sig yttermera vara ”imponerad” av IRMs verksamhet.

SD är även ett av SKMAs hatobjekt, vilket den som googlar på ”SKMA+Sverigedemokraterna” lätt kan konstatera. Där finns även kritiska ansatser mot antisemitism inom exempelvis Socialdemokraterna och Miljöpartiet, liksom mot islamistisk antisemitism, men att organisationens verkliga hatobjekt är Sverigedemokraterna är inte att ta fel på. Det gör att jag omöjligt kan ta SKMAs anspråk på att vara ”politiskt obunden” på allvar.

Och det hjälper inte vad SD än gör – det må vara nolltolerans mot extremism, uteslutande av bevisat antisemitiska medlemmar, avståndstagande gentemot antisemitism, stöd för den judiska staten Israel – SD gör i SKMAs ögon alltid fel. Värst av allt – SD förklaras ”utnyttja” antisemitism i islamiska kretsar för att angripa muslimer. Det är minst av allt en tillfällighet att SKMA synes skjuta in sig på så kallad islamofobi lika mycket som på antisemitism och arrangerar regelbundet seminarier mot ”antisemitism och islamofobi”http://skma.se/blogg/2012/03/%E2%80%9Djatteintressant-informativt-och-nyttigt%E2%80%9D-rapport-fran-skmas-seminarium-i-karlstad-om-antisemitism-och-islamofobi/

SKMA har i likhet med andra judiska eller det judiska närstående företeelser märkligt svårt att inse, att det som främst hotar judarna i dag – i Sverige liksom i det övriga Europa – inte är inhemska nationalsocialister eller fascister (hur otrevliga dessa än må vara och faktiskt även är).

bjrn-s1

SDs riksdagsledamöter Kent Ekeroth, Björn Söder och Josef Fransson på besök i knesset i Jerusalem.

Framförallt hotas judarna inte på något sätt av Sverigedemokraterna, som på goda grunder kan anses vara riksdagens mest Israel-vänliga parti och som jämväl kräver ett stopp för fortsatt svenskt bistånd till Palestinska myndigheten, vilken bland annat använder en del av biståndet till att avlöna terrorister i israeliska fängelser.

Läs gärna Björn Söders och Kent Ekeroths (båda SD) riksdagsmotion 2015/16:2016 med rubriceringen ”Upphörande av stöd till den palestinska myndigheten” här: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/upphorande-av-bistand-till-den-palestinska_H3022016 I en annan motion 2015/16:2111, ”Fred i Mellanöstern”, kräver Julia Kronlid med flera sverigedemokrater att Sverige återkallar erkännandet av ”Palestina”: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/fredsprocessen-i-mellanostern_H3022111

Man skulle kunna tycka, att sådana initiativ åtminstone skulle ge upphov till stilpoäng för SD från SKMAs sida. Men icke – SKMA har nu en gång för alla bestämt sig för att hata SD och premiera andra som gör det. Fakta betyder inte ett smack i sammanhanget.

Det som hotar judarna är i verkligheten det massiva inflödet av islamiska trosbekännare med allt vad därav följer i form av förnedrande kvinnosyn, kravmentalitet och ingrott judehat som härrör från själva Koranen och dess upphovsman, som vid ett tillfälle lät halshugga minst 600 judar. Mer om Muhammed och judarna här: http://www.katoliknu.se/html/rel_islam24.htm

Enligt SKMA får man dock inte kritisera islam – på sin höjd islamismen/jihadismen – ty då lider man av den svårartat hemska åkomman ”islamofobi”.

Jag har själv följt med på en av SKMAs studieresor: 2009 gav jag ett bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i den lilla staden Bodzentyn i Polen och följde (givetvis på egen bekostnad) med SKMA dit. Det var en på alla sätt givande resa som omfattade besök på platser av betydelse för Förintelsen, vilken ju till stor del försiggick på polsk mark. Länken här går till den första av fem bloggtexter jag skrev på temat ”Det judiska Polen”:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/09/08/det-judiska-polen-i-bodzentyn-och-kielce/

img_1560
Mitt diplom från SKMA som tack för bidraget till restauration av den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn. Nu tyvärr devalverat i värde. Foto: Tommy Hansson

Svenska kommittén mot antisemitism grundades 1983 som en följd av den våg av antisemitism och Israel-hat som uppstod i kölvattnet av Libanonkriget 1982. Organisationen har absolut uträttat en hel del av värde genom årens lopp. Desto ledsammare är det i mina ögon att SKMA urartat till att bli en utbytbar del i det politiskt korrekta maskineriet med SD-hat som en rutinmässig beståndsdel i samma maskineri.

Priset till den obalanserade hatsajten Inte rasist men visar, att det fortsättningsvis är omöjligt att ta SKMA på allvar om man är intresserad av att komma åt den verkliga antisemitismen och inte den mera operettartade variant som florerar i nutidens försumbara nazirörelser, vilka tveklöst är mera psykiatriska än politiska fenomen.

Dessutom tänker jag, som älskat det judiska och den judiska staten Israel sedan barnsben, givetvis inte för ett ögonblick acceptera att få epitet som ”rasist” och ”antisemit” smetad på mig av hatare som ”Henko” Johansson som inte är torra bakom öronen. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/05/god-natt-med-judisk-musik-tankar-om-det-judiska/

 

Annonser

Antisemitismen sprider sig norrut

15 november, 2013

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=5699262

Det är alldeles tydligt att antisemitismen är på väg att utvecklas till ett allt större problem i Sverige. Jag har ofta på denna blogg berört det från Mellanöstern importerade judehatet i Malmö. Nu tycks antisemitismen också ha gjort inbrytningar längst upp i norra delen av vårt land.

untitledSkådespelerskan Bianca Meyer berättar mormoderns historia i ”En enkel biljett”.

På annat sätt kan man inte gärna tolka det spektakel som utspelade sig vid en skola i Kiruna. Den judiska skådespelerskan Bianca Meyer gav torsdagen den 14 november en föreställning av enmanspjäsen ”En enkel biljett”, som skrivits av Ingela Lekfalk. Pjäsen handlar om Meyers mormor som överlevde förintelselägret Auschwitz.

Bianca Meyer berättar på följande sätt för Radio Norrbotten (se länken överst) om vad som utspann sig mitt under föreställningen:

Jag berättade min mormors historia, hon satt i Auschwitz…Det var folk som skrattade när bilder från Förintelsen visades, det var en av killarna som skrek Heil Hitler och någon annan ropade någonting om att jag skulle våldtas.

Meyer tyckte av naturliga skäl att det hela var ”väldigt obehagligt”. Inte heller tycks någon av de närvarande lärarna ha reagerat. Det framgår inte om de skändande eleverna var infödda norrbottningar av svensk härkomst eller tillhörde någon annan etnicitet, men oavsett vilket var uppträdandet givetvis lika förkastligt. Det skall tilläggas att flickorna i publiken samt merparten pojkar inte deltog i grovheterna.

Pöbelfasoner av detta slag, åtalbara under bland annat  lagrubriceringen ”hets mot folkgrupp”, tyder både på undermålig förmåga till empati och tydlig historielöshet. Så går det när regering och skolmyndigheter låter historieämnet i våra svenska skolor förfalla.

Grobianerna på sajten nationell.nu, som står nationalsocialistiska Svenska motståndsrörelsen nära, gottar sig naturligtvis och skriver om ”de så kallade judeförföljelserna” samt upplåter kommentatorsfältet åt diverse vulgära grovheter som synes vara hämtade direkt från närmsta svinstia, där dessa nassar utan tvivel brukar vältra sig i den nazistiska dyngan.

Dessa individers sinnessvaga resonemang brukar lyda ungefär som så: ”Förintelsen har aldrig ägt rum, men det var synd att Hitler bara lyckades ta kål på sex miljoner.”

imagesCAE3PK9EKoncentrationslägerfångar bakom taggtråd.

Jag vill i sammanhanget passa på att tacka min mellanstadielärarinna Lena Forsberg Gunnarsson vid Högantorps folkskola utanför Södertälje, som lät oss 11-12-åringar få pålitliga kunskaper om vad som hade tilldragit sig i det nazityska imperiet mindre än 20 år tidigare. Vi bjöds även på skolresa till Judiska församlingen och Stora synagogan i Stockholm samt en biljett till föreställningen ”Anne Franks dagbok” med Maud Adelsohn i titelrollen på China-teatern.

Heder åt en sådan lärare – genom hennes initiativ blev jag och övriga elever effektivt vaccinerade mot alla  nazistiska försök till historieförvanskning.

Sanningen om den ”svenska” antisemitismen

6 september, 2013

snaphanen-053 Malmös ortodoxe rabbin Shneur Kesselman på promenad med familjen i ett Malmö präglat av importerat judehat.

Under sitt två dagar långa besök i Sverige besökte president Barack Obama Stora synagogan i Stockholm. Detta besök anses vara en markering mot den ökande antisemitismen i Sverige och samtidigt en indirekt knäpp på näsan åt regeringen Reinfeldt, som gjort absolut ingenting för att stävja denna form av rasism.

Jag skriver helt medvetet ”antisemitismen i Sverige”, inte ”den svenska antisemitismen”. Det finns nämligen inte mycket svenskt över den våg av judehat som plågar framförallt det mångkulturella Malmö, ”Sveriges Gaza” enligt malicen. Praktiskt taget alla antisemitiska handlingar i Sveriges tredje största stad signeras invandrare från Mellanöstern, vilka tagit med sig sin judefientliga attityd från respektive hemländer.

Antisemitismen i Malmö, som blivit ett internationellt uppmärksammat problem och som fått en hel del Malmö-judar att emigrera till exempelvis Israel och USA, tas upp på ett förtjänstfullt sätt av Ivar Arpi i ett inlägg på Svenska Dagbladets  ledarblogg den 5/9.

Enligt Arpi är det en ”skam” för Sverige att Obama under sitt korta besök i vårt  land kände sig tvingad att markera mot antisemitismen genom ett besök i Stockholms Stora synagoga. Det bör även nämnas att den amerikanska regeringens särskilda sändebud för frågor om antisemitism, Hanna Rosenthal, besökte Malmö i april 2012 för att bland annat sammanträffa med den chazzidiske rabbinen Shneur Kesselman.

504116-10945271-640-360Fullt ös från extremt vänsterhåll och islamister i samband med DC-matchen Sverige-Israel 2009. Bland demonstrationsdeltagarna fanns dåvarande vänsterledaren Lars Ohly.

Arpi påminner vidare om de vildsinta demonstrationerna mot Israel i samband med en tennismatch mellan Sverige och Israel i februari 2009 – som Israel för övrigt vann – i en hall som stängts för allmänheten på order av Malmös skandalomsusade kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu. I demonstrationen ropades bland annat ”djävla judar”. Bland demonstrationsdeltagarna fanns Vänsterpartiets dåvarande ledare Lars Ohly.

Antimsemitismen i Malmö var, understryker Arpi, dock en realitet för Malmö-judarna långt innan Davis Cup-kravallerna skämde ut Sverige och Malmö. Judar har angripits på gator och torg, fått sina dörrar nedsprejade och fått glåpord såväl som stenar kastade efter sig sedan lång tid tillbaka. Barnen har trakasserats under sin skolväg och judiska gravar har vandaliserats.

Arpi skriver:

Varför finns det då så mycket antisemitism i Malmö? Visst begås hatbrott av människor från vit makt-miljön, men enligt BRÅ:s statistik utgör det  trots allt en liten andel. Tyvärr har en del av Malmös många invandrare tagit med sig antisemitiska attityder som många i Mellanöstern hyser, vilket går ut över svenska judar.

I klartext: den allt överskuggande majoriteten av hatbrotten mot Malmös judar kommer från muslimska invandrare. Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har till exempel drabbats av stenkastning och andra former av trakasserier när han visat sig ute i traditionell chazzidisk klädsel.

untitledMalmö synagoga har vandaliserats upprepade gånger.

Antisemitismen har enligt poliskällor trappats upp i Malmö under senare år, och 2012-2013 har de antisemitiska hatbrottsanmälningarna trefaldigats. Tidigare skedde incidenterna oftast i nära anslutning till Malmös synagoga, men numera förekommer de överallt i staden.

Judehatet i Malmö har på belysande sätt tagits upp i skriverier av journalisterna Niklas Orrenius och Paula Neuding. Liksom av mig i en artikel i tidskriften Contra 5/2011. Judiska församlingen i Malmö har såvitt jag känner till  inte gjort någon hemlighet av att de antijudiska hatbrotten nästan uteslutande emanerar från den talrika muslimska kommuniteten. Ändå är det fortfarande kontroversiellt att öppet tala om detta, icke minst i den konservativa – det vill säga teologiskt liberala – Judiska församlingen i Stockholm.

Icke heller Expo och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) talar gärna om den ”svenska” antisemitismens muslimska rötter, även om dessa är uppenbara för den som har ögon att se med och ett verksamt intellekt att göra bruk av. När man från det hållet omnämner antisemitism i Sverige skyndar man sig i regel att i nästa andetag peka finger åt den så kallade islamofobin.

imagesReepalu skyller antisemitismen på ”den israeliska lobbyn” i ett TV-inslag.

Det är mycket viktigt för dessa ultraliberala krafter att framstå som så verserat toleranta som det bara är möjligt, sedan må antisemiterna på arabiska vråla ”Leve Hitler” och ”Gud är större (än er gud)” så mycket de behagar. Därför är det viktigt att en mainstreamskribent som Ivar Arpi kallar saker och ting vid deras rätta namn.

Arpis text kan läsas i sin helhet här:

http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/09/05/antisemitismen-i-malmo-fortsatter-att-oka/

Läs gärna också vad jag skrev om ”toleransmånglarna” i samband med en så kallad kippavandring till stöd för Malmös utsatta och i en del fall livrädda judar i maj:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/21/de-intoleranta-toleransmanglarna/

Därför bör USA vara världspolis

5 september, 2013

Lusitanias%20Sänkningen av Lusitania ledde fram till att USA ingrep i Första världskriget.

I mitt tidiga politiska liv som aktiv i Demokratisk Allians i Stockholm förekom ett rockslagsmärke med texten ”Tack US” i anslutning till en amerikansk nationalsymbol och därunder årtalen 1918 och 1945. Årtalen syftade givetvis på den lyckosamma utgången av Första och Andra världskriget, då frihet och demokrati segrade över förtryck och diktatur. I båda världskrigen var det USA som stod för de avgörande insatserna.

Det aktuella märket var, under Vietnamkrigets dagar då kritiken och hatet mot USA hela tiden eskalerade, avsett att vara en påminnelse om USAs viktiga insatser för världens frihet under världsomspännande konflikter. Situationen påminner en del om den som råder i dag, då Obama-administrationen ansätts med hätska angrepp från såväl SD-renegater som Tommy Funebo till höger som bedagade islamister och numera kommunister som Mohamed Omar till vänster. En ohelig allians ingången av USA-hatets vänner.

Jag har på det här utrymmet åtskilliga gånger klargjort, att jag på många sätt är skarpt kritisk mot Barack Obama och hans styre. En öppet socialistisk president är inte min modell för hur USA borde styras. Jag hade alla gånger föredragit John McCain eller Mitt Romney som president.

Amerikas Förenta stater är emellertid så mycket större och viktigare än vem som för tillfället råkar vara dess statschef. Den amerikanska revolutionen 1776 ledde till en unik statsbildning med en konstitution som erkände alla människors lika värde, men som även fastslog att den nya  staten skulle vara ”one nation under God”. USA har stått för frihet och demokrati i över 200 år och ej endast varit en ideologisk fyrbåk och/eller en tillflyktsort för världens förföljda och förtrampade.

Douglas_MacArthur_lands_Leyte1Douglas MacArthur var en av USAs ledande krigsgestalter under Andra världskriget. Här vadar han tillsammans med sina generaler i land på den filippinska ön Leyte för att häva den japanska ockupationen.

USA har också på ett handfast sätt, när behov ansetts förelegat, upprepade gånger militärt och politiskt ingripit i världens öden. Därmed övertog landet Storbritanniens tidigare världsdominans. Helt klart är det befogat att tala om USA som en ”världspolis”. Frågan är givetvis om detta är bra eller dåligt. Jag kommer här att argumentera för att det inte endast är bra att det är så, utan faktiskt helt nödvändigt. Alternativen är nämligen ganska så förfärliga.

Det dröjde tre år efter krigsutbrottet innan USA blandade sig i Första världskriget. Den 6 maj 1915 sänktes det brittiska passagerarfartyget Lusitania vid Old Head of Kinsale utanför Irlands kust av torpeder avfyrade från en tysk ubåt. 1198 av fartygets 1959 passagerare omkom, bland de förolyckade 124 amerikanska medborgare.

Krav restes nu på att USA skulle inträda i kriget på ententens sida, men president Woodrow Wilson nöjde sig med att skicka en protestnot till Tyskland. Tyskarna upphörde dessutom med det oinskränkta ubåtskriget men återupptog det igen i februari 1917. Nu kunde Wilson inte längre stå emot trycket utan beslutade om amerikanskt krigsdeltagande den 6 april 1917. USAs ingripande blev tungan på den våg som slutligen vägde över till ententemakternas fördel och förpassade Tyskland och andra obsoleta imperiebyggen såsom Tsarryssland, Österrike-Ungern och Ottomanska riket till historiens soptipp.

När Andra världskriget bröt ut med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 – vilket följdes upp med Sovjetunionens invasion av en annan del av samma land ett par veckor senare – förklarade Storbritannien och Frankrike Tyskland krig. USA nöjde sig i detta läge med materiellt stöd för krigsansträngningarna. Detta ändrades över en natt, då japanskt bombflyg angrep den amerikanska marinbasen Pearl Harbor på Hawaii den 7 december 1941 och ödelade en betydande del av USAs Still havs-flotta.

Japan hade med attacken avsett att hålla USA utanför kriget i Stilla havet, men tvärtemot denna fromma förhoppning blev amerikanerna fly förbannade vilket ledde till att president Franklin D. Roosevelt redan dagen efter attacken förklarade Japan krig och gav order om en militär upprustning utan motstycke. De isolationistiska strömningar som tidigare legat som en hämsko över den amerikanska krigsdebatten försvann i ett slag. Och som vi alla vet kunde axelmakterna Tyskland, Italien och Japan inte stå emot den amerikanska kolossen och dess förbundsförvanter med Storbritannien i främsta ledet.

Låt oss ta ett kliv i historien fram till den 12 oktober 2000, då det amerikanska krigsfartyget USS Cole utsattes för en självmordsattack då det låg stilla i hamnen Aden i Jemen. 17 amerikanska sjömän dog och 39 sårades i ett dåd som terrornätverket al-Qaida tog på sig ansvaret för. Den amerikanska Clinton-administrationen föredrog att inte besvara angreppet. Några månader senare hade emellertid USA i George W. Bush fått en annan president från ett annat parti än det Bill Clinton representerade.

Limburg%20Oil%20Tanker%20FireDet amerikanska krigsfartyget USS Cole utsattes 2000 för en terrorattack från al-Qaida.

När al-Qaida sedan på uppdrag av sin galjonsfigur Usama bin Ladin den 11 september 2001 angrep USA genom en serie flygburna terrorangrepp, som bland annat lade World Trade Center i New York i grus och aska med cirka 3000 dödsoffer som följd, var måttet rågat för amerikanerna: Bush gav order om att USA skulle invadera Afghanistan i syfte att knäcka talibanregimen och försöka spåra upp terrorarkitekten bin Ladin.

2003 var det dags för USA att angripa Irak under den storhetsvansinnige diktatorn Saddam Hussein, som man menade förfogade över massförstörelsevapen. Några sådana hittades inte emedan Saddam kort tid före angreppet låtit exportera dessa vapen till grannlandet Syrien, något som avslöjats i boken Saddam´s Secrets av den före detta Saddam-generalen Georges Sada. Det viktigaste som uppnåddes under den USA-ledda koalitionens ingrepp i Irak var gripandet och den senare avrättningen av Saddam. Därigenom blev världen tveklöst en säkrare och bättre plats. Senare kunde också en amerikansk elitstyrka spåra upp och oskadliggöra Usama bin Ladin i hans pakistanska gömställe.

Det fortgående Kriget mot terrorn är i mina ögon det Fjärde världskriget efter de båda första världskrigen samt Kalla kriget. På många sätt är den fjärde globala konflikten svårare att handskas med, då det inte handlar om fältslag eller ens krig mellan länder på övligt sätt. Det är i stället fråga om irreguljär krigföring med inslag som självmordsbombning, medvetna övergrepp mot civila och inspärrande av kombattanter utan föregående rättslig prövning.

imagesCA7GA18TOskadliggörandet av Usama bin Ladin har varit en amerikansk milstolpe i Kriget mot terrorn – Fjärde världskriget.

USAs ovedersägliga svårigheter och motgångar under Kriget mot terrorn har inte fått mig att tvivla på att USA behövs som ett slags världspolis till skydd för frihet, mänskliga rättigheter och demokrati världen över. Sedan kan man givetvis beklaga den massiva övervakning som amerikanska regeringar ansett sig behöva tillgripa inom ramen för det nu pågående kriget. Låt mig presentera det så här: om inte USA påtog sig rollen som världens skyddsmakt skulle någon annan göra det. Och de enda alternativ till USA som står till buds är dels en kommunistisk diktatur med storhetsvansinne (Kina), dels en halvfascistisk autokrati med imperieambitioner (Ryssland). Av dessa alternativ väljer jag självklart USA, även fast den nuvarande presidenten heter Barack Obama.

Om USA bör ingripa i Syrien sedan det, i mitt tycke tämligen övertygande, konstaterats att Assad-regimen använt kemisk krigföring mot den egna befolkningen – och i så fall på vad sätt – är något jag här inte tar ställning till. Såvitt jag kan se finns det faktorer som talar både för och emot ett militärt ingrepp, vilket i så fall torde bli av begränsad natur.

imagesCAW3EY01President Barack Obama besökte under sin Sverige-visit Stora synagogan i Stockholm. Det hedrar Obama att han på detta sätt markerade mot den växande antisemitismen i Sverige.

Förintelsens minnesdag i Israel och antisemitismen som fenomen

8 april, 2013

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=OeozUSWdoQA

Länken ovan går till en video som belyser Yom Hashoah – Förintelsens minnesdag – som högtidlighålls i Israel 7 – 8 april. Denna minnesdag initierades 1953 av staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion, i syfte att hedra de omkring sex miljoner judar som föll offer för den nationalsocialistiska Förintelsen i samband med Andra världskriget.

imagesCA9BVD1ZDavid Ben-Gurion initierade Yom Hashoah i Israel för 60 år sedan.

Högtidlighållandet av Yom Hashoah inleds på kvällen före själva minnesdagen vilken prägas av allvar och solennitet. Nöjesinrättningar såsom teatrar, biografer och pubar håller stängt och i TV och radio förekommer dokumentärer, minnesprogram och seriös musik. Klockan 10.00 hålls två minuter av stillhet då alla upphör att göra vad de håller på med och stannar upp för en kort stunds begrundan och reflektion. I skolor, på militärbaser, företag etcetera hålls högtidliga ceremonier för att hedra förintelseoffren.

The American Jewish Yearbook har angivit att 1933, det år Adolf Hitler och nationalsocialisterna kom till makten i Tyskland, uppgick Europas judiska befolkning till 9,5 miljoner. Detta utgjorde 60 procent av hela världens judiska befolkning som låg på 15,3 miljoner. De flesta europeiska judar levde i östra Europa, varav 5,3 miljoner i Polen och Sovjetunionen. Fram till 1933 hade Europa en dynamisk och välutvecklad judisk befolkning.

480775_603901222973176_1696802099_n

Inom loppet av tolv år skulle två av tre av de europeiska judarna ha dött som ett resultat av den nazityska utrotningspolitiken, vars riktlinjer utmejslades efter hand. Till en början var Hitler och nazisterna mer intresserade av att deportera judarna i Tyskland och närområdet till utlandet, men småningom växte beslutet att utrota denna folkgrupp – vilken enligt den förvirrade nazistiska världssynen ansågs stå bakom i stort sett allt ont i världen – fram.

På en konferens för nazihöjdare i en villa Berlin-förorten Wannsee i januari 1942, ledd av Reinhard Heydrich,  diskuterades massutrotning som det bästa sättet att definitivt bli av med judarna. Ett beslut i den riktningen hade fattats av Hermann Göring redan i juli 1941. De flesta judar dog efter 1940, då dödslägret Auschwitz i Polen kom i gång. En betydande del av Israels befolkning utgörs i dag av överlevare eller barn till överlevare från Förintelsen.

Det finns få om ens några historiska händelser som är mer sorgfälligt dokumenterade än just Förtintelsen. Merparten av den seriösa forskningen i ämnet visar att mellan 5,6 och 6,3 miljoner judar dog i Förintelsen. Därtill kommer tre miljoner polacker, två miljoner ryska krigsfångar, en halv miljon zigenare, 120 000 handikappade samt homosexuella och politiskt och religiöst oliktänkande. Medlemmar från ett 30-tal nationaliteter mördades i Förintelsen genom avrättningar, svält och sjukdomar i omänskliga döds- och arbetsläger eller på annat sätt. Sammanlagt beräknas minst 12 miljoner människor ha dött på detta sätt.

antisemitism01Arabisk invandring har medfört att antisemitismen sprider sig i Europa.

Ändå finns så kallade förintelseförnekare, ibland benämnda ”revisionister”, eller dem som söker förringa omfattningen och/eller betydelsen av det nationalsocialistiska massmördandet. Antisemitismen är en uråldrig företeelse som går tillbaka åtminstone till den judiska fångenskapen i Egypten för tusentals år sedan och den har tyvärr inte upphört efter Andra världskriget, vilket många trodde skulle förpassa judehatet till historiens soptipp.

Mer om antisemtism som företeelse här:

http://www.levandehistoria.se/taxonomy/term/36

Den antisemitiske svenske bokhandlaren Einar Åberg (1890-1970) förnekade Förintelsen redan 1945, vilket knappast var oväntat. När Åberg inköpt en bokhandel i Stockholm 1941 satte han upp ett anslag som tillkännagav att judar icke ägde tillträde. Samma år bildade han Sveriges antijudiska kampförbund. Han dömdes ett antal gånger för sin grovt judefientliga agitation, och när lagen om hets mot folkgrupp tillkom  1948 kallades den även Lex Åberg. En minnesfond bildades i Åbergs namn.

För mig har antisemitism och judehat alltid framstått som en gåta. Jag kan för mitt liv inte förstå vad det är hos denna etniska grupp som förmår väcka sådana irrationella antipatier hos vissa människor. Den traditionella arabisk-judiska konflikten är en sak, och genom importen av arabiska invandrare har vi dessvärre sett talrika exempel på en ökande antisemitism i Sverige.

Särskilt har detta skett i Malmö, där hatet mot judarna underblåsts av kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S). Men annan form av antisemitism? Personligen lutar jag åt att det mer är en fråga om ett psykiatriskt än ett politiskt fenomen.

Anne-FrankAnne Frank (1929-45).

Personligen blev jag effektivt vaccinerad mot antisemitismen genom den historieundervisning jag erhöll i skolans mellanstadium och en skolresa till Stora synagogan i Stockholm, som även omfattade en föreställning av teaterpjäsen ”Anne Franks dagbok” på den närbelägna Chinateatern.

Slutligen ett belysande citat från den nyligen avlidne norske teologen, politikern och utbildaren Inge Lönning:

Det farligaste med antisemitismen är inte de bekännande antisemiterna, utan de andras villighet att tillerkänna delar av deras trosbekännelse ett visst mått av rimlighet och berättigande.

73 år sedan Kristallnatten skakade världen

10 november, 2011

 Tysk mobb i form av SA-män i aktion i samband med Kristallnattens brutala excesser mot judarna.

Den 9-10 november 1938 inträffade den fruktansvärda historiska händelse som gått till eftervärlden som Kristallnatten. Namnet var en förskönande nazistisk omskrivning för vad som egentligen hände och kommer av, att fönsterrutorna till ett stort antal judiskägda butiker över hela Tyskland krossades med en mängd glassplitter som resultat.

Kristallnattens excesser i brutalitet hade sin upprinnelse i mordet på en tysk ambassadtjänsteman i Paris som hette Ernst vom Rath. Förövaren var den 17-årige juden Herschel Grynszpan. De tyska nationalsocialisterna tog mordet som förevändning för att starta en terrorvåg mot judarna i Tyskland. Kristallnatten kan ses som avstampet mot Förintelsen som tog livet av sex miljoner judar.

Jag har tidigare på denna blogg skrivit en utförlig text om Kristallnatten och dess betydelse i ett vidare historiskt perspektiv:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/11/07/kristallnatten-borjan-till-forintelsen/

Här har jag tänkt ge en personlig redogörelse för det minnesprogram för Kristallnatten som den 9 november 2011 arrangerades av Samarbetsrådet för judar och kristna i Stockholm.

 Interiör från Sankta Eugenia-kyrkan. Foto: Tommy Hansson

Kvällen inleddes med en sammankomst i den katolska kyrkan Sankta Eugenia vid Kungsträdgården. Här fick deltagarna, som inkluderade bland andra Judiska församlingens rabbin David Lazar, Tor Carlid från Betlehemskyrkans Israelgrupp, riksdagsledamoten Annelie Enochsson (KD) och Salomo Berlinger, före detta ordförande i Judiska församlingen, lyssna till förnämlig orgelmusik samt tal/uppläsningar.

En av talarna framhöll  att den nationalsocialistiska grymheten kunde komma till stånd först sedan den kärlek som endast religionen förmår frambringa – och som är direkt från Gud –  förlorat inflytande i det tyska samhället.

Stegen styrdes därefter till Sankt Jacobs protestantiska kyrka med för kvällen stämningsfull belysning. Domkyrkokaplanen Kristina Ljunggren samt ytterligare en kvinnlig representant för församlingen framförde textläsning – bland annat en bön av den omdiskuterade sydafrikanske pastorn Allan Boesak.

 Interiör från Sankt Jacobs kyrka. Foto: Tommy Hansson

Ljunggren underströk att ”Kristallnatten” egentligen är ett alldeles för vackert namn som beteckning för de obeskrivliga grymheter som utövades under denna tilldragelse.

Stora Synagogan på Wahrendorffsgatan var nästa mål för ”pilgrimerna” denna osedvanligt milda novemberkväll. Här hölls en ”Högtidsstund till minne av ‘Rikskristallnatten’ den 9 november 1938”.

Högtidligheterna inleddes med ett kort anförande av redaktör Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Agneta Berliner, tidigare riksdagsledamot (FP) och ledamot av SKMAs arbetsutskott, höll härefter ett tal med temat ”Förtryck, förödelse och fasa” med det allvar stunden krävde. Möjligen bröt talarens röda glasögon det allvarliga mönstret något.

Monumentet över Förintelsens offer utanför Stora Synagogan. Foto: Tommy Hansson

Talet var väl framfört men tarvar enligt min mening viss kritik. Det var föga oväntat men icke desto mindre malplacerat att, som Berliner gjorde, dra in det demokratiska – och mig närstående – riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) i retoriken.

SD är för det första inte ett spår antisemitiskt utan arbetar tvärtom synnerligen aktivt mot de krafter, vilka med det  judehat som alltmer sticker upp sitt fula tryne också i vårt land förpestar mångas tillvaro. SDs opinionsbildande arbete härvidlag är noga taget något som SKMA  och andra projudiska grupper har all anledning vara tacksamma för!

Berliner tog även upp den utbredda antisemitism inklusive våldshandlingar som gjort Malmö till en farlig stad för judar att vistas och bo i. Däremot nämnde hon av någon anledning inte vilka grupperingar det är som står för våldet och trakasserierna mot Malmös krympande judiska befolkning: muslimska invandrare, vilka av födsel och ohejdad vana hyser ett primitivt och oresonligt judehat. Däremot kritiserades, dock utan namns nämnande,  det beryktade kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) för sin uppenbart antijudiska hållning.

Kanske ansåg Berliner att det är uttryck för så kallad islamofobi att tala klarspråk i ämnet. Detta är i så fall en ytterligt beklaglig inställning vittnande om en närmast desperat politisk korrekthet. Jag hävdar kategoriskt att detta motverkar de svenska judarnas egna syften.

Fredrik Meyer, Anna Agoston, Ludvig Josephson och Stefan Böhm framförde härefter texter på temat ”Röster från ‘Rikskristallnatten'” alltmedan auditoriet i bakgrunden kunde studera bilder med anknytning till texterna. Sedan var det dags för Christer Mattsson, Kungälv från Forum för levande historia att hålla ett personligt och (väl) långt anförande.

Avslutning skedde i form av kaddish-bön exekverad av rabbi David Lazar och kantor Maynard Gerber. Willy Silberstein yttrade sist några avslutningsord. Det skall också nämnas att violinisten Kersti Dahlkvist framförde verk av Erwin Schulhoff och J. S. Bach.

 Salomo Berlinger berättade om Adat Jeschuruns fascinerande historia. Foto: Tommy Hansson

Kvällens i mitt tycke intressantaste pilgrimsmål var den ortodoxa synagogan Adat Jeschurun, som med adress Riddargatan 5 är inrymd i Judiskt center på Östermalm. Salomo Berlinger redovisade på ett levande och intresseväckande sätt denna judiska helgedoms minst sagt fascinerande historia.

Synagogans inventarier skeppades nämligen över till Sverige från Synagoge Bornstrasse i Hamburg efter att på ett mirakulöst sätt ha klarat sig undan Kristallnatten. Härefter har Torah-skåpet, bänkarna, pulpeterna, textilierna med flera attiraljer oundgängliga för den judiska gudstjänsten kommit i bruk i Adat Jeschurun. Det var den i Stockholm bosatte affärsmannen – och ortodoxe juden – Hans Lehmann som arrangerade överskeppningen.

Det var emellertid först nödvändigt med en grundlig renovering, eftersom nationalsocialistiska hamnarbetare i Tyskland gått löst på de för dem så förhatliga inventarierna. 1940 stod i alla fall den märkliga synagogan klar att användas.

Jeschurun-synagogan är vidare, berättade Berlinger om, ett omtyckt internationellt turistmål som attraherar icke minst amerikanska judar vilka kunnat läsa om den – och framförallt dess intressanta förhistoria – i exempelvis The New York Times. Den forne amerikanske utrikesministern Henry Kissingers bror besökte Jeschurun vid ett tillfälle, och på en vägg utanför synagogans ingång finns inom glas och ram ett brev från den berömde brodern.

Fram till Kristallnatten var det möjligt för tyska judar att ta sig ut ur Hitlers rike – nazisterna ville rentav bli av med dem – men därefter hårdnade inställningen. Judarna skulle nu utrotas, inte utvisas eller tillåtas flytta. Hitlers vision var ju att utplåna judenheten i hela världen.

Det har beräknats att omkring 1400 synagogor och andra judiska lokaler avsedda för gudstjänstbruk antändes eller brändes ner till grunden natten mellan den 9 och 10 november 1938. 7500 judiskägda butiker demolerades. 30 000 judar fördes bort till koncentrationsläger.

Dachau koncentrationsläger, där minst 185 judar mördades i anslutning till Kristallnatten.

Tusentals judar mördades eller skadades till följd av nazistmobbens övergrepp. Bara i koncentrationslägret Dachau utanför München dog 185 judar i samband med Kristallnatten.

Mänskligheten får aldrig tillåtas glömma dessa ominösa händelser som ledde fram till morden på sex miljoner judar, ungefär hälften av jordens judiska befolkning!

Varför är USAs – och Sveriges – judar vänstervridna?

9 december, 2010

Den judiske konservative tänkaren Norman Podhoretz.

I en debattartikel i Wall Street Journal den 10 september 2010 frågar sig den välkände konservative politiske kommentatorn Norman Podhoretz (född 1930) hur det kommer sig att större delen av USAs judar är vänstervridna (med amerikanskt språkbruk liberal) och i mycket stor utsträckning väljer att rösta på presidentkandidater från det Demokratiska partiet.

Frågeställningen är aktuell för Podhoretz, vars senaste bok har just titeln Why Are Jews Liberals? (Doubleday 2010). Norman Podhoretz härstämmar själv från judiska invandrare som kom till USA från Galicien i östra Europa i slutet på 1800-talet (området är i dag delat mellan Polen och Ukraina) och växte upp i Brownsville i New York-förorten Brooklyn. Familjen var solitt vänsterinriktad, vilket ledde till att Norman Podhoretz själv kom att anamma ett sådant synsätt.

Han bröt emellertid med vänsterideologin för närmare ett halvsekel sedan och anslöt sig till den politiska högern. Podhoretz, som var redaktör för den intellektuella tidskriften Commentary 1960-95, var en av grundarna av det ideologiska synsätt som kallas neokonservatismen:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Neokonservatism

Podhoretz pekar på det faktum att judarna i USA sedan 1928 har stött presidentkandidater från det Demokratiska partiet med i genomsnitt hela 75 procent. Presidentvalet 2008 utgjorde härvidlag intet undantag: Barack Obama erhöll då 78 procent av de judiska rösterna och fick därmed det näst högsta röstetalet från någon etnisk eller religiös gruppering; endast afroamerikanerna röstade på Obama i högre utsträckning (95 procent).

Podhoretz förvånar sig över att John McCain med sin historia av stöd för Israel inte förmådde attrahera fler judiska väljare, särskilt med tanke på Obamas kända association med rabiata Israel-kritiker som pastor Jeremiah Wright och historikern Rashid Khalidi. Ändå slog Obama McCain med uppseendeväckande 57 procent vad beträffar judiskt stöd.

Podhoretz konstaterar uppgivet:

…the continued Jewish commitment  to the Democratic Party has become an anomaly. Jews also remain far more heavily committed to the liberal agenda than any of their other ethno-religious New Deal partners.

Sålunda har, konstaterar Norman Podhoretz, de amerikanska judarna genomgående stött en lång rad klassiska vänsterkrav som exempelvis ökade statliga utgifter, växande offentliga förmåner för de fattiga och de lägre klasserna, större regleringar inom näringslivet, rättigheter för de homosexuella, nära nog obegränsade möjligheter till abort, förslag till vapenkontroll, ökad makt till den fackliga rörelsen, hjälp till självmord samt förbud mot skolböner.

Troende judar vid Västra tempelmuren i Jerusalem.

Enligt Podhoretz bottnar detta till betydande del i att sekulariserade och liberala judar tenderar att se vänsterpolitik såsom ett uttryck för judendomens värden. Om så verkligen vore fallet skulle den mindre del av judarna som är ortodoxt troende, menar Podhoretz, vara de allra mest vänstervridna i politiskt hänseende. Så är dock inte fallet – tvärtom hävdar de ortodoxa judarna att vänsterideologin står i direkt strid med budskapet i de judiska urkunder som återfinns i det vi kallar Gamla testamentet.

Enligt traditionell judisk lag är exempelvis abort tillåten endast då det gäller att rädda moderns liv, medan homosexuella handlingar mellan män är förbjudet och till och med medför dödsstraff enligt Mose lagar. Också självmord är otillåtet enligt judisk lag om det inte rör sig om en desperat handling inför en förestående tvångskonversion.

Om den moderna hyperliberlism som utmärker de flesta amerikanska judar skriver Podhoretz så:

It has for all practical purposes superseded Judaism and become a religion in its own right.

Med andra ord vänstervriden politisk korrekthet som sekulär religion.

Norman Podhoretz uttrycker i sitt inlägg besvikelse över att inte fler amerikanska judar gjort honom sällskap och blivit konservativa:

…our true friends are now located not among liberals, but among conservatives.

Läs hela artikeln här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203440104574402591116901498.html

Det som ovan sagts om amerikanska judar är giltigt även på andra håll, icke minst i Sverige. Den största judiska församlingen i Sverige i anslutning till Stora synagogan i Stockholm är grundmurat liberal, vilket till exempel framgår av lika hätska som ofokuserade utfall mot Sverigedemokraterna från representanter som Lena Posner Körösi.

Ändå måste just detta parti betecknas som ett av riksdagens mest pro-israeliska partier vilket dessutom driver en hård linje mot den muslimska extremismen, en inriktning som utgör ett påtagligt hot mot judar överallt.

 Knappast projudiska islamister.

Sveriges liberala judar bekänner sig här inte till ett rationellt synsätt utan reagerar ryggmärgsmässigt mot ett nonkonformistiskt parti som etablissemanget skyr som pesten, samtidigt som man tenderar att hänge sig åt mångkulturalistisk flumretorik.

Jag kan i likhet med Norman Podhoretz – även om jag inte själv är av judisk börd – känna en viss besvikelse över att det judiska etablissemanget i Sverige inte har ett mer öppet sinne för dagspolitikens realiteter.

Dock är jag tämligen säker på att det finns judar i Malmö, som har egna bittra erfarenheter av de olägenheter accelererad muslimsk invandring kan medföra, som har en avsevärt större förståelse för SD:s politik än vad etablissemangsjudarna i Stockholm har.