Posted tagged ‘Storbritannien’

Václav Klaus sågar Europas migrationspolitik jäms med fotknölarna

25 september, 2018

Václav Klaus (till höger) och Jiri Weigl.

Den tidigare tjeckiske presidenten Václav Klaus har, tillsammans med sin nära medarbetare Jiri Weigl, författat en skrift som borde läsas av varje politiker i Europa i allmänhet och EU i synnerhet. Författarna sågar här den katastrofala migrationspolitik som har förvandlat betydande delar av EU-området till en bakgård till Tredje världen jäms med fotknölarna.

Václav Klaus föddes i Prag 1941 och var finansminister i det postkommunistiska Tjeckoslovakien 1989-91, varefter han blev landets premiärminister 1992. När Tjeckoslovakien delades i Tjeckien och Slovakien 1993 fortsatte Klaus som premiärminister i Tjeckien till 1997. När den förre dramatikern och oliktänkanden Václav Havel (1936-2011) avgick efter tio år som Tjeckiens president 2003 efterträddes han av sin forne rival Václav Klaus. Havel hade bland annat varit kritisk till Klaus negativa hållning gentemot Europeiska Unionen (EU).

Václav Klaus väckte uppseende när han 2009 i det längsta vägrade skriva under Lissabonfördraget, vilket bland annat gav EU en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Sedan han slutligen skrivit under överenskommelsen, även kallad ”reformfördraget”, kunde denna ratificeras i december 2009.   https://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/6494675/Czech-President-Vaclav-Klaus-signs-EU-Lisbon-Treaty-into-law.html

Ett annat område där Klaus avvikit från den internationella politikens huvudfåra är tesen om den människoframkallade, globala uppvärmningen. Klaus har hävdat att denna är en myt och även ifrågasatt den mentala hälsan hos denna teoris ledande megafon, den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore. https://www.dw.com/en/czech-president-eus-outspoken-global-warming-doubter/a-3836446

Merkels och Junckers ansvar. Med skriften Folkvandring – en kort vägledning till vår tids migrationskris (utgiven på svenska 2016 av Rosa Alba förlag, 111 sidor) visar Václav Klaus att han äger djupa insikter också avseende den massinvandringspolitik som sedan ett antal år plågar den europeiska kontinenten och då icke minst Sverige.

En mycket viktig bok i ett mycket viktigt ämne. Foto: Tommy Hansson

Denna politik, med Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Tysklands förbundskansler Angela Merkel – båda kristdemokrater – som ledande tillskyndare, har bland annat lett till islamisering, flertalet terrordåd, ökad brottslighet, skenande så kallat hedersvåld, en stegrad våldtäktskurva, ökat kvinnoförakt, ett stadigt stigande antal no-go-zoner och allmänt sett ett tilltagande kaos på de flesta plan.

Klaus och Weigl ger tyska politiker en stor del av skulden till den pågående migrationskrisen (sidan 34): ”Tysklands förbundskansler Merkel och förbundspresident Joachim Gauck tog steget att direkt uppmana migranterna att marschera mot Europa. Till dem anslöt sig de europeiska politiker som identifierar sig med Bryssel och som tydligt visade att de menar allvar med sin mångkulturalism och med sin avsky mot nationalstaten.”

Lierade med dessa migrationsförespråkare, framhåller författarna, är påven Franciskus och hans anhängare med sin ”obegränsade barmhärtighet” samt ”Europas kosmopolitiska intellektuella och deras traditionella böjelse för abstrakta politiska ideal, men samtidigt totala, närmast rousseauska, likgiltighet för de konkreta mänskliga ödena.”

Enligt Klaus och Weigl bärs huvudansvaret dock av Merkel med hennes klämkäcka, av Barack Obama inspirerade stridsrop ”Wir schaffen das!” (Vi klarar det) som myntades under flyktingkrisen 2015. Det är en fras Merkel tvingats äta upp många gånger. https://en.wikipedia.org/wiki/Wir_schaffen_das

Angela Merkel: ”Wir schaffen das!”

”Massiv manipulation”. Václav Klaus och Jiri Weigl förklarar i förordet till bokens tyska upplaga att de haft som målsättning att skriva ”en kort vägledning” för den situation som uppstått. Avseende denna situation skriver de följande (sidan 18):

Allt tyder på att våra dagars migrationsvåg i ett historiskt perspektiv, knappast kan jämföras med något annat än den folkvandring som för 1500 år sedan kom att leda till det antika Roms undergång. Vi vill inte på något vis uteslutande utmåla katastrofscenarier eller bedriva populistisk uppvigling av opinionen genom att säga att dagens Europa kommer att gå en liknande förödelse till mötes. Men vi ser ett sådant scenario som en verklig fara. Det finns dessutom tydliga tecken som pekar i den riktningen.

Om vi får tro de båda författarna har hela den europeiska befolkningen, förutom migranterna själva, blivit utsatt för ”en massiv politisk och medial manipulation” och har därmed förvandlats till ”spelpjäser i ett gigantiskt socialt experiment.” Skeendet har enligt Klaus/Weigl med stöd av mainstream-media orkestrerats av europeiska toppolitiker med en multikulturalistisk agenda vilka i allt högre utsträckning ”fjärmat sig från sina respektive majoritetsbefolkningars synsätt och åsikter.”

Dock finns det, framhålles det, länder i Central – och Östeuropa vilka står för ett diametralt annat synsätt än de av mångkulturförespråkare och migrationsromantiker styrda nationerna i Västeuropa, länder som vill värna sina gränser och försvara den traditionella på kristendomen baserade inhemska kulturen. Tankarna går i sammanhanget till nationer såsom Ungern, Polen, Slovakien och Österrike men på senare tid även Italien.

Matteo Salvini: ”Italien är inte längre Europas dörrmatta.”

Det senare landets inrikesminister och vice premiärminister, Matteo Salvini, har exempelvis rutit till ordentligt mot EU-etablissemanget och frankt förklarat att ”Italien är inte längre Europas dörrmatta.” https://omni.se/salvini-italien-ar-inte-langre-europas-dorrmatta/a/kaO306

Skapa ett nytt Europa. Václav Klaus och hans vapendragare Jiri Weigl är djupt kritiska till EUs länge omhuldade strävan att fördela migranterna över hela EU-området men inte söka hejda invandringen som sådan. Resultatet blir förödande (sidan 44): ”Tusentals, tiotusentals och hundratusentals migranter blir för varje land till en enorm börda och till en faktor som riskerar att destabilisera de inhemska förhållandena i dessa länder.”
  
En naturlig fråga är vad som är syftet med EU-eliternas medvetna import av människor från länder vars religioner, traditioner och kulturer är väsensfrämmande för den västerländska kristna civilisationen. Det politiska etablissemanget följer, menar Klaus och Weigl, genomgående ”vänsterns progressism, en omfattande etatism och statspaternalism (statsförmyndigande), den gröna dirigismen (styrpolitiken) liksom en extensiv social konstruktivism.”

Detta förklaras resultera i en vilja att urholka nationalstaterna och tvinga fram ett nytt Europa: ”Därför arbetar de europeiska eliterna mot målet att bryta ner de nationella strukturerna, tunna ut det nationella kapitalet och att konfrontera nationerna med den främmande värld som migranterna – som utan någon specifik lojalitet till det europeiska land de får bosätta sig i – för med sig.”

Systemkritiska partier demoniseras. Inte alla länder ställer, som nämnts ovan, upp på EU-eliternas nationalstatsfientliga och mångkulturalistiska projekt. I länder som Tyskland, Sverige, Storbritannien, Italien, Frankrike, Danmark, Norge, Finland med flera har dessutom bildats mer eller mindre framgångsrika, systemkritiska partier med värdekonservativa, nationalistiska och invandringskritiska agendor vilka regelmässigt demoniseras av etablissemanget såsom varande svårartat främlingsfientliga, rasistiska, högerpopulistiska och högernationalistiska.

Marine Le Pen har av en fransk domstol beordrats genomgå en psykiatrisk utvärdering.

I det av den liberale presidenten Emmanuel Macron styrda Frankrike har en domstol gått så långt att den beordrat Marine Le Pen, ledare för det nationalistiska partiet Front National, att genomgå en psykiatrisk utvärdering därför att hon på Facebook lagt ut bilder på massakrer genomförda av den islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (även kallad DAESH). Le Pen har upprört vägrat efterkomma domstolskraven. https://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-isis-beheading-pictures-twitter-psychiatric-test-tweets-national-rally-france-a8547946.html

Macron ingrep för övrigt i den svenska valrörelsen genom att hävda att Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson inte var besjälad av vad han kallade ”svenska värderingar.” Det skedde sedan Åkesson i ett radioprogram avstått från att välja mellan Macron och den ryske presidenten Vladimir Putin.https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/e1L1Ma/akesson-ville-inte-valja–nu-svarar-macron

”Ett livskraftigt och fungerande alternativ”. Den svenska versionen av Václav Klaus och Jiri Weigls skrift har publicerats av det lilla förlaget Rosa Alba och kommer förmodligen inte att få någon överväldigande stor läsekrets. Det hindrar inte att den är ett mycket viktigt debattinlägg i ett mycket viktigt ämne. Att författarna inte givit upp hoppet framgår av skriftens slutkläm i form av ett citat från det tal Klaus höll efter att ha mottagit The European Freedom Award av Institutet för direkt demokrati i Europa (IDDE) på Grand Hotel i Stockholm den 4 november 2016 (sidorna 109-110):

Vi bör försöka etablera ett livskraftigt och fungerande alternativ till de aktörer och de institutioner som stöder det politiska etablissemanget i Europa. Detta alternativ behöver föra samman alla dem som tror på ett Europa bestående av oberoende och självständiga länder, som tror på frihet och klassisk europeisk liberal demokrati och som tror på möjligheten att återföra politiskt ansvar så nära medborgarna som möjligt.

Annonser

Giuliani: ”Irans regim kommer att störtas”

23 september, 2018

Rudy Giuliani är övertygad om att Irans prästregim kommer att störtas.

”Iran´s regime will be overthrown” (Irans regim kommer att störtas).

Så uttryckte sig president Donald Trumps personlige advokat, Rudolph ”Rudy” Giuliani, i ett tal inför the Organization of Iranian-American Communities den 22 september. https://www.haaretz.com/middle-east-news/iran/giuliani-says-iran-regime-will-be-overthrown-could-be-years-but-it-s-going-to-happen-1.6493930

Enligt Rudy Giuliani, som var en mycket framgångsrik borgmästare i staden New York 1994-2001, är det troligt att USAs sanktioner mot Iran kommer att leda till ekonomiska svårigheter i landet som kan leda till en ”framgångsrik revolution”. Han framhöll vidare:

I don´t know when we´re going to overthrow them, it could be in a few days, months, a couple of years. But it´s going to happen.

Giulianis uttalanden stämmer inte överens med Trump-administrationens officiella Iran-politik. Trumps nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton uttalade i maj att Förenta staterna ej syftar till en regimförändring i Teheran utan snarare till en omfattande förändring av maktbalansen i Mellanöstern-regionen, där såväl USA som Israel på ytterst goda grunder uppfattar Iran som det stora hotet.

Det var i maj i år som regeringen Trump rev upp det omdiskuterade Iran-avtalet från 2015 mellan Iran, USA, EU, Ryssland och Kina som var avsett att få Iran att skära ner på sin produktion av kärnvapenrelaterad teknologi. Därefter har USA skärpt sanktionerna mot Irans shiamuslimska prästregim. Den 4 november sätts nya sanktioner in mot Irans oljeframställning.

En iransk separatistgrupp har tagit på sig ansvaret för terrorattacken i Ahvaz.

Jag förklarade på min blogg 2015 varför världen skulle bli farligare efter Iran-avtalet, en värdering som tydligtvis delas av Trump-administrationen: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/13/det-nya-iran-avtalet-kan-bli-en-ny-munchen-overenskommelse/

Klart är att mullornas förtryckarregim i Teheran är i blåsväder såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Samma dag som Rudy Giuliani höll sitt tal i New York genomfördes i staden Ahvaz i sydvästra delen av Iran en terrorattack mot en militärparad som uppges ha dödat minst 29 och skadat ett 60-tal personer varav en del barn.

Separatistgruppen Ahvaz nationella motstånd har tagit på sig ansvaret för dådet som skedde genom automateld. Ahvaz ligger i en region som domineras av en arabisk befolkning där det finns starka strömningar för att bryta sig ur Iran. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/flera-doda-i-iran-efter-attack-under-militarparad

Irans högste ledare, ayatollah Ali Khamenei, har ryggmärgsmässigt anklagat USA för att ha orkestrerat terrordådet via allierade arabstater i området kring Persiska viken. Några bevis för att så skulle ha skett har han emellertid inte kunnat anföra.

John Kerry och Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif kommer väl överens.

Trots att USA dragit sig ur Iran-avtalet finns krafter som till varje ris vill rådda detsamma. Dit hör Obamas-administrationens utrikesminister John Kerry, som rest i skytteltrafik till Iran och andra avtalsländer i syfte att rädda överenskommelsen och underminera Trumps Iran-politik. Han har bland annat utvecklat en nära relation till den iranske utrikesministern Mohammad Jahad Zarif. Kerrys verksamhet tangerar möjligen det landsförrädiska. https://www.businessinsider.com/john-kerry-secretly-working-to-save-iran-nuclear-deal-2018-5?r=US&IR=T&IR=T

Också EU-kommuniteten, inklusive Tyskland, Frankrike och Storbritannien och ledd av EUs utrikesansvarige Federica Mogherini, strävar föga sensationellt efter att rädda avtalet. https://www.nyteknik.se/samhalle/enighet-om-att-forsoka-radda-karnenergiavtal-med-iran-6914693

 

Det lyckade toppmötet i Helsingfors och hatet mot Trump

19 juli, 2018

Både Trump och Putin föreföll nöjda med mötet i Helsingfors.

USAs president Donald J. Trump har träffat sina ryska motsvarighet Vladimir V. Putin i Finlands huvudstad Helsingfors. Det borde han enligt den samlade klokskapen hos etablerade media och politiker inte ha gjort. Trump har således i amerikanska media kallats både ”traitor” och ”Putin´s bitch” och detta enbart på grund av presskonferensen efter mötet med Putin.

Det har knappast varit bättre i Sverige. Somliga mediaoperatörer som man hade förväntat sig betydligt mer av tycks få kortslutning i hjärnregionerna när det gäller den 45e amerikanske presidenten: den eventuella analytiska förmågan får ge vika för hat och illvilja.

Ett typexempel härvidlag är Svenska Dagbladets Per Gudmundson, som hävdar att Trump ”lever vänsterns våta dröm” och talar om presidentens ”diplomatiska härjningståg” I Europa; Gudmundson syftar även på det likaledes lyckade NATO-mötet i Bryssel.. Att Gudmundson förlorat förmågan till klart tänkande när det gäller Donald Trump visas av att han – på fullt allvar, får man förmoda – jämför USAs 45e president med Filippinernas Rodrigo Duterte och Zimbabwes Robert Mugabe. https://www.svd.se/donald-trump-lever-vansterns-vata-drom

Det är sannerligen ett medialt lågvattensmärke när bedömare saknar förmågan att skilja USAs ordinarie utrikespolitik från uttalanden på en presskonferens efter ett toppmöte ägnat åt det onekligen vällovliga syftet att minska spänningarna mellan två av världens mäktigaste statsbildningar. Precis som när Richard Nixon mötte Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnev och Röda Kinas envåldshärskare Mao Tse-tung året 1972.

Richard Nixon och Leonid Brezjnev i Vita huset 1972.

Jag vågar påstå att båda dessa möten gagnade världsfreden, och Nixon (och hans dåvarande nationelle säkerhetsrådgivare Henry Kissinger) fick också välförtjänt beröm för sin framsynta utrikespolitik. Med Trump är det annorlunda – han skall av någon svårbegriplig anledning rullas i tjära och fjädrar oavsett vad han tar sig för. Problemet för Trump-hatets vänner är bara att mötet med Putin – liksom mycket annat som Trump gjort – blev en betydande framgång, något som till och med SVTs utrikesreporter Per Anders Engler tvingades erkänna i ett inslag.

Trumps kritiker på hemmaplan och ute i världen tycks mena att USA-presidenten borde ha läst lusen av sin ryska motsvarighet och mer eller mindre hotat med krig. Istället valde Trump, att döma av det som sades på presskonferensen, att tona ner skiljaktigheterna mellan de båda stormakterna även om alla vet vet att sådana finns det rätt gott om. Att det ändå förekom divergerande meningar under det 90 minuter långa mötet framgår av att Putin kallade mötet ”uppriktigt”, en diplomatisk omskrivning för att allt inte var harmoniskt.

Det visar enligt min mening att Trump är en ansvarsfull världsledare som inser att bilateral konfrontation mellan USA och Ryssland inte är något självändamål. Som Trump själv har uttryckt saken: ”I would rather take a political risk in pursuit of peace, than to risk peace in pursuit of politics.” Mer om mötet Trump-Putin här: https://www.lewrockwell.com/2018/07/donald-jeffries/the-trump-putin-conference/

Vad Trump framför på ett toppmöte med Ryssland och efterföljande presskonferens är en sak. USAs utrikespolitik visavi ryssarna en helt annan. Att påstå att Trump skulle vara Putins nickedocka är bara löjeväckande om man ser till hans göranden och låtanden så här långt. Man kan gott säga att president Trump varit tuffare mot Ryssland under de 18 månader han haft Ovala kontoret i Vita huset som sin arbetsplats än vad hans företrädare barack Obama var under sina åtta år vid makten.. http://thehill.com/opinion/white-house/397212-president-trump-is-tougher-on-russia-in-18-months-than-obama-in-eight

Redan under sin första månad som president införde Trump strikta sanktioner mot Ryssland för att visa vad han tyckte om den ryska annekteringen av Krim i Ukraina. Han har gått hårt åt Moskvas stöd för Syriens diktator Bashar al-Assad. Trump har vidare låtit stänga ryska diplomatiska egendomar i San Francisco, Washington, D. C. och New York samt det ryska konsulatet i Seattle.  Vidare solidariserade sig Trump-administrationen med Storbritannien när denna brännmärkte Ryssland som ansvarigt för mordförsöken på paret Sergej och Julia Skripal genom att utvisa ett antal ryska diplomater.

Det ryktas nu om att brittisk säkerhetstjänst har lyckats identifiera de personer av rysk härkomst som är ansvariga för förgiftningen av far och dotter Skripal, vilka för övrigt erbjudits nya identiteter i USA. Detta har emellertid tillbakavisats av den brittiska administrationen som enbart spekulationer.  Personligen tvivlar jag inte ett ögonblick på att ryssarna var inblandade. https://www.politico.eu/article/sergei-skripal-russia-spy-poisoning-uk-police-identify-suspects-report/

Donald Trump i bönemöte med kristna pastorer från Las Vegas-området under sin presidentvalskampanj 2016.

Frågan är vad som ligger bakom det formliga hat som kommit president Donald Trump till del. Själv skulle jag vilja peka på två faktorer:

1. Trump är så politiskt inkorrekt man kan vara med exempelvis en skeptisk inställning till klimatevangeliet; han är en varm Israel-vän som flyttat USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem; han har en kritisk uppfattning om EU och dess immigrationspolitik; han driver en tullvänlig politik som avviker från frihandelsidealet; han vill kraftigt begränsa muslimsk invandring till USA; han hyllar familjen som institution och har genomgått något av en kristen väckelse under sin hittillsvarande tid i Vita huset.

2. Etablerade politiker och media klarar helt enkelt inte av Trumps ledarstil som gör det svårt eller omöjligt för dem att placera in honom i ett visst fack. Det är naturligtvis sant att många av hans uttalanden och Twitter-aktiviteter tycks spreta åt alla håll, men man tycker ändå det skulle vara möjligt att skilja detta från USAs aktuella politik. Att så icke är fallet framgår tydligt av reaktionerna på mötet Trump-Putin i Helsingfors. Då är det alltför lätt att som Per Gudmundson göra helt vansinniga jämförelser med ett par av världens mest beryktade ledare.

Det måste därtill reta mediasnubbarna något oerhört att Trump inte har för vana att göra avbön varje gång han utsätts för en kritikstorm. Han rider istället ut stormen ifråga och fortsätter på sin linje som om inget har hänt. Inte heller har det förbättrat Trumps ställning i etablerade media att han betat av vallöfte efter vallöfte.

Ny bok av NATO-general: hur ett krig med Ryssland skulle kunna te sig

3 juni, 2018

General sir Richard Shirreffs bok Krig med Ryssland visar hur ett krig mellan väst och Ryssland skulle kunna gestalta sig.

Krig är nästan alltid något oönskat. Så var det med såväl Första som Andra världskriget. Likväl bröt dessa krig ut med förödande resultat. Ingen vill ha en ny världskonflikt med allt vad detta skulle innebära i form av miljontals dödsoffer och mänskligt lidande. General sir Richard Shirreff, som varit ställföreträdande befälhavare för NATOs styrkor i Europa, ger i en ny bok en inträngande och sakkunnig skildring av hur ett krig mellan Ryssland och Västvärlden skulle kunna gestalta sig.

I den fiktiva skildringen Krig med Ryssland (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 316 sidor) beskriver general Richard Shirreff hur en väpnad konflikt bryter ut mellan ett aggressivt Ryssland under ledning av en krigshetsande, icke namngiven president och ett svagt NATO. Presidenten (läs: Vladimir Putin) räknar med att NATO, liksom tidigare, skall nöja sig med lama protester och tandlösa sanktioner och beordrar därför med stöd av sina ja-sägande underhuggare ryska styrkor att ta tillbaka de baltiska staterna.

Enligt ett gammalt latinskt talesätt heter det: Si vis pacem, para bellum (Den som önskar fred bör förbereda sig på krig). Sedan Kalla krigets slut har denna kloka anmaning till stora delar avaktualiserats, icke minst i Sverige där det militära försvaret rustats ner på ett oansvarigt sätt i övertygelsen att en ny världskonflikt vore mer eller mindre otänkbar.

Det nya Kalla kriget. Epicentrum för den i boken beskrivna konflikten är Baltikum, och enkannerligen den rysktalande befolkningen därstädes. Putin – och bokens ryske president – betraktar alla områden som befolkas av ryssar som delar av Ryssland. Precis som i Ukraina talas det mycket ryska i Estland och Lettland i områdena närmast gränsen mot Ryssland. Det är delvis en följd av den medvetna förryskningspolitik som förekom på Sovjetunionens tid.

”Kriget med Ryssland inleddes i Ukraina i mars 2014”, skriver författaren i bokens Inledning (sidan 11). ”Krimkrisen, Rysslands stöd åt separatisterna i östra Ukraina, dess invasion av detta land och president Putins tillkännagivande i mars 2014 att han vill återförena alla etniska ryssar under en fana, har emellertid ändrat min syn på Rysslands intentioner i grunden.”

Det nya Kalla kriget övergår i en varm konflikt i general Shirreffs bok. Foto: Tommy Hansson

Vad vi nu har är en situation där Ryssland genom sin expansiva politik återigen har hamnat på kollisionskurs med Västvärlden, något som bekräftas i nyhetsflödet så gott som dagligen. Ryssarna har byggt upp sin militära förmåga på nytt efter Sovjetunionens sammanbrott och struntar enligt författaren i att följa ”de överenskommelser som har styrt den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter det kalla krigets slut” (sidan 11). Vi befinner oss helt enkelt i ett nytt kallt krig vilket inleddes med Putins makttillträde 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Kallt krig blir varm konflikt. I general Shirreffs skildring övergår detta nya kalla krig i en varm konflikt. Precis som var fallet med utbrottet av Andra världskriget med Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939, vilken kunde bli verklighet på grund av västmakternas tidigare passivitet och benägenhet att överse med Tysklands expansionspolitik i form av exempelvis besättelsen av Saarlandet 1935, Anschluss av Österrike våren 1938 och ockupationen av Tjeckoslovakien senare samma år. Väst gjorde ingenting då och Hitler räknade inte med att det skulle göra något när Tyskland – och Sovjetunionen ett par veckor senare – gick in i Polen. Däri misstog han sig emellertid som vi alla vet.

Prologen till kriget med Ryssland inträffar med ryska militära och politiska provokationer i mindre skala i Charkiv i Ukraina i maj 2017, varefter ryssarna utökar sina aktioner till Lettland. I boken beskrivs ingående möten mellan den ryske presidenten och hans stab samt möten i NATO-sfären. På västsidan råder till en början åtskillig tveksamhet att besvara de ryska provokationerna militärt, men beslutsamheten ökar genom att både USA och Storbritannien fått ledare vilka är betydligt mer resoluta än sina föregångare.

Läget utvecklas i katastrofal riktning när ryska stridskrafter sänker det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, som till följd av tidigare neddragningar av den brittiska militärbudgeten sånär som på några helikoptrar saknar flygstridskrafter samt även ett tyskt krigsfartyg. Åtgärderna blir samtidigt en signal för USA, Storbritannien och NATO att enas mot det ryska hotet.

President Vladimir Putin tillsammans med den ännu kortare före detta KGB-chefen Lazar Matvejev.

Rysslands president förödmjukad. General Richard Shirreff låter i sin bok lettiska gerillastyrkor, arvtagare till de så kallade Skogsbröderna, spela en vital roll i bekämpandet av den ryska aggressionen. Skogsbröderna var en irreguljär motståndsrörelse som från och med Andra världskrigets slut till långt in på 1950-talet – i en del fall ännu längre – genom gerillakrigföring utmanade den sovjetiska ockupationen i de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsbr%C3%B6derna

Tom Morland, en duglig brittisk kapten som är en av bokens hjältar, avdelas att samverka med de lettiska motståndskämparna. ”Morland hade hört talas om skogsbröderna när han utbildade de lettiska specialstyrkorna”, läser vi på sidan 177. ”Det var namnet på de tusentals partisaner som hade gett sig in i Baltikums djupa skogar för att utkämpa ett gerillakrig mot de sovjetiska ockupanterna…Den siste partisanen lämnade otroligt nog inte skogen förrän 1995, hela fyra år efter att Lettland blev självständigt från Sovjetunionen.”

Det verkliga elddopet för Morland och hans lettiska partisaner inträffar i samband med ett ryskt så kallat VIP-besök. De antiryska styrkorna hade snappat upp ett meddelande om att befälhavaren för Västra militärdistriktet skulle besöka Ligatne, som var platsen för en rysk framgång i kampen mot de besvärliga lettiska rebellerna.

Befälhavaren skulle ha en framträdande VIP-person – det vill säga den ryske presidenten – i släptåg. Motståndskämparna fick order om att under befäl av kapten Tom Morland störa besöket på ett spektakulärt sätt, dock utan att skada eller döda presidenten. Uppgiften löses på så sätt att ett par ryska helikoptrar skjuts ner mitt under den ryska propagandasändningen. Något som givetvis blir till en gigantisk prestigeförlust för den ryske presidenten personligen – vilken som en följd av förödmjukelsen beordrar sina styrkor att tillfångata Morland och föra denne till Moskva.


En rysk Iskander-bataljon visas upp på Röda torget i Moskva i maj 2015.

Nästa mål: Kaliningrad. Nästa viktiga mål för de antiryska styrkorna skulle bli den ryska exklaven Kaliningrad, där det finns ett permanent förband med kärnvapenkapabla Iskander-robotar med kapacitet att nå stora delar av Europa. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/karnvapenkapabla-robotar-pa-plats-i-kaliningrad

Kaliningrad kallades fram till 1946, då området tillföll Sovjetunionen efter krigsslutet, Königsberg och var huvudstad i Ostpreussen. Staden hade anlagts av tyska ordensbröder på medeltiden och var hemort för den berömde tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804), vilken verkade där hela sitt liv. Kaliningrad, huvudort i det administrativa området Kaliningrad oblast, är uppkallat efter den Stalin närstående Michaeil Kalinin (1875-1946) som var ordförande i Sovjetunionens centrala verkställande kommitté och därmed landets formelle statschef. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/kant-bodde-i-konigsberg/

I boken heter det (sidan 205):

Storbritannien råkade ha en liten militär instruktörsgrupp som opererade tillsammans med skogsbröderna i Lettland och det var tänkbart att dessa skulle kunna utnyttjas som en spaningsresurs på marken i Kalingrad. Det var dessutom fullt möjligt för Storbritannien, USA och dess Nato-allierade att skapa en kombinerad anfallsstyrka med förband ur samtliga vapenslag för att slå ryssarna där det skulle orsaka mest problem för presidenten och hans egen befolkning: det ryskkontrollerade Kaliningrad.

 

Genom att framgångsrikt slå ut de ryska datasystemen i Kaliningrad, var tanken, skulle ryssarna förhindras att genomföra sin plan med namnet Borodino som gick ut på att avfyra kärnvapenbestyckade Iskander-robotar mot väst och därmed tillfoga fienden ett slag som den senare inte skulle kunna återhämta sig från. Så blev det också.

När NATO-stridsflyget bekämpade de ryska avfyringsramperna och andra militära mål kunde dessa inte försvaras. Flyginsatsen blev därför ”som en nattövning i Nevada-öknen” (sidan 293). Jag överlåter till läsarna att utifrån detta dra sina egna slutsatser om krigets utgång.

General sir John Hackett skrev om ett krig som aldrig kom. Foto: Tommy Hansson

Hacketts bok om Tredje världskriget. Efter kriget sammanträffar Tom Morland med sin kvinnliga medarbetare Nicola Allenby på Browns restaurang på Woodstock Road i Oxford. De kunde gemensamt se tillbaka på en laddad tid då såväl Baltikums som hela västvärldens frihet och självbestämmande hängde i vågskålen.

Mina militära fackkunskaper är inte av den kalibern att jag kan bedöma om det scenario general sir Richard Shirreff målar upp är trovärdigt, men författarens meritlista med posten som biträdande NATO-chef i Europa borgar sannolikt ändå för detta. Han skriver avslutningsvis att han fått inspiration till boken via goda vänner i Estland, Lettland och Litauen under besök därstädes.

Boken kan ses som en sentida motsvarighet till den fiktiva skildringen Tredje världskriget. Augusti 1985 (Ordfront 1981, 406 sidor), författad av en annan brittisk general, nämligen sir John Hackett. Förutsättningarna är likartade som i Shirreffs skildring: NATO och väst har låtit sig invaggas i en falsk säkerhet avseende Sovjetunionens (Rysslands) aggressiva intentioner och underlåtit att se till att det militära försvaret besitter nödvändig slagstyrka.

Nu blev dessbättre inte Hacketts spådomar om ett tredje världskrig verklighet, och orsaken till detta kan uttryckas i ett namn: Ronald Reagan, USAs 39e president som med sin militära upprustning körde slut på Sovjetunionen och dess ekonomi vilket ledde till dennas undergång nyåret 1991.

Sverige/Gotland ligger risigt till… Det är väl bekant att för Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB – han var en tid stationerad i Dresden i dåvarande Östtyskland – innebar Sovjetunionens upplösning en av den moderna historiens största katastrofer. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds nära Kreml den 28 februari 2015.

Han har därför ägnat alla sina krafter som rysk stats- och regeringschef åt att bygga upp Rysslands militära förmåga, framflytta dess internationella positioner och inte tvekat att ingripa aktivt i detta syfte såsom i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Samtidigt har Putin undan för undan lämpat alltmer av det som fanns av demokrati i det postkommunistiska Ryssland överbord. Valen har riggats och en rad mer eller mindre bemärkta samhällskritiker och oppositionspolitiker har antingen mördats, fängslats eller tvingats i landsflykt.

Att Ryssland mot denna bakgrund skulle få för sig att, som i Shirreffs fallstudie, återföra Baltikum till den ryska fållan är minst av allt någon orimlighet. Vi behöver bara kasta en hastig blick på kartan för att upptäcka att i så fall ligger Sverige och då i synnerhet Gotland i synnerhet rätt risigt till…

Lyckad ambassadceremoni i Jerusalem trots Hamas-terror vid Gaza-gränsen

16 maj, 2018

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu tackade president Donald Trump för att ha förverkligat Jerusalem Embassy Act 23 år efter dess tillkomst. Till vänster USAs ambassadör David Friedman.

Den 15 maj såg jag i SVT en palestinaarabisk företrädare med darr på stämman stå och prata om 52 ”martyrer” vilka dödats av israeliska försvarsstyrkor vid gränsen mellan Gaza och Israel. Han försökte också tuta i tittarna att de protesterande är ”fredliga demonstranter”.

Det är alltså dessa uppemot sammanlagt 40 000 ”fredsälskare” som anlänt till den israeliska gränsen och kastat brandbomber och handgranater, tänt på omkring 10 000 bildäck och med våld sökt forcera gränsbarriären. Det märkliga är att, såvitt jag känner till, de länder och organisationer som kommenterat händelserna enbart haft kritik för Israels agerande och inte med ett ord uppmanat de Hamas-ledda våldsverkarna att sansa sig eller skyllt våldsutvecklingen på Hamas.

Ett undantag är dock Australiens premiärminister Malcolm Turnbull, som placerar hela skulden där den hör hemma – hos Hamas: ”Blame Hamas for Gaza deaths.”.http://www.virtualjerusalem.com/news.php?Itemid=28087

Faktum är att Gaza-borna står inför en humanitär katastrof just till följd av de ack så ”fredliga” demonstranternas aktioner. Således har Hamas-ledda sabotörer förstört bränsleterminalen Kerem Shalom belägen vid den enda gränsövergång där bränsle kunnat importeras från Israel till Gaza (så mycket för Israels omskrivna ”blockad” mot Gaza). Enligt FN-kontoret Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA) måste alternativ snabbt hittas, eljest kommer Gazas befolkning drabbas av bränslebrist för sjukhus, vattenpumpar, sophantering och andra vitala samhällsfunktioner. https://worldisraelnews.com/un-warns-of-collapse-of-gaza-services-after-hamas-destroys-fuel-depot/

Israels försvarsminister Avigdor Liberman har godkänt de israeliska försvarsstyrkornas, IDF, rekommendationer att tills vidare stänga gränsövergången. Den avses hållas stängd tills skadorna för upploppen kunnat repareras. De palestinaarabiska protesterna har hittills lett till att ett halvt dussin lastbilar som forslar varor och utrustning inklusive bränsle från Israel till Gaza stoppats. Så kan det gå när driften att förstöra och riva ner vinner över det sunda förnuftet. Några tidigare stängda gränsövergångar har emellertid åter öppnats. http://edition.cnn.com/2008/WORLD/meast/06/29/israel.gaza/index.html

Tre av de Hamas-krigare som eliminerats av de israeliska försvarsstyrkorna.

Förhör med tillfångatagna gränsterrorister har avslöjat att beväpnade våldsverkare enligt order från Hamas skulle försöka forcera gränsen, ta sig in i Israel och där begå våldshandlingar mot den israeliska befolkningen samt förstöra infrastruktur. Det kan nämnas att enligt israeliska källor minst 24 av dödsoffren för oroligheterna var militanta medlemmar i Hamas militära förgreningar. Förhören visade också på vidden av Hamas syftemål med upploppen: http://www.virtualjerusalem.com/news.php?Itemid=28081

  1. Hamas instruerade vid upploppens begynnelse den 30 mars villiga aktivister att klippa upp gränsstängslen, stjäla övervakningskameror och störa IDFs verksamhet före den så kallade Nakbadagen den 14 maj (Israels självständighetsdag betecknas enligt palestinaarabisk terminologi nakba, katastrof).
  2. Hamas eftersträvar att aktiviteterna i internationella media framställs som ett ”folkligt uppror” av fredligt slag som utsätts för israeliskt våld.
  3. Hamas militärpersonal blandar sig med civilbefolkningen vid gränsen och leder samt tar aktiv del i våldshandlingarna.
  4. Hamas förser demonstranterna med brandbomber och bildäck och hjälper dem att sätta eld på de senare. Hamas-personalen försöker också motivera demonstranter att forcera gränsen och ta sig in i Israel.

Den som vill kan läsa mer om palestinaarabernas version av Nakbadagen och vad som verkligen hände den 14 maj 1948 här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/16/palestinsk-historik-sanningen-om-nakbadagen/

En av de fredliga demonstranterna i aktion…

Terrorn vid Gaza-gränsen kunde inte hindra den ceremoni som hölls på Israels 70-årsdag den 14 maj i syfte att markera USAs omskrivna ambassadflytt från Tel Aviv till Amona i Jerusalem. ”We are here in Jerusalem and we are here to stay”, förkunnade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu som tackade president Donald Trump för att äntligen ha genomfört den amerikanska kongressens Jerusalem Embassy Act från 1995.

USA representerades av ambassadör David Friedman, finansminister Steven Mnuchin, biträdande utrikesminister John J. Sullivan, presidentens rådgivare Jared Kushner samt dotter Ivanka Trump. Medan presidenterna Clinton, Bush den yngre och Obama pratade om flytten agerade Trump och infriade därmed ännu ett vallöfte. https://en.wikipedia.org/wiki/Jerusalem_Embassy_Act

Representanter från 32 länder deltog i ceremonin: vilka dessa var framgår av nedanstående tablå hämtad ur den israeliska tidningen Haaretz:

32 länder från alla delar av världen deltog i ambassadceremonin i Jerusalem den 14 maj 2018. https://www.haaretz.com/israel-news/these-countries-participating-in-israel-s-gala-for-u-s-embassy-move-1.6077598

Sveriges utrikesminister Margot Wallström – persona non grata i Israel och utnämnd till en av världens mest prominenta antisemiter av Wiesenthalcentret i Los Angeles 2016 – tillhör dem som skyllt det dödliga våldet på Trumps beslut att flytta USAs ambassad till Jerusalem. USAs FN-ambassadör Nikki Haley har emellertid påpekat, att de våldsamma oroligheterna i Gaza inte är en följd av ambassadflytten utan planlades av Hamas med stöd av Iran långt tidigare.

Haley har vidare framhållit att Israel, trots de litet över 100 dödsoffren sedan oroligheterna sparkade igång den 30 mars i samband med den så kallade Landdagen, agerat med anmärkningsvärd återhållsamhet gentemot mörkra krafter som egentligen bara varit intresserade av att slakta så många judar som möjligt.

Hon framhöll vidare i FN att Israel har en självklar rätt att fred sitt territorium: ”I ask my colleagues here: who among us would accept this type of acting on your border? No one would. No country in this chamber would act with more restraint than Israel has.” https://www.washingtonpost.com/world/national-security/un-security-council-meets-to-discuss-violence-along-the-israeli-gaza-border/2018/05/15/9599baae-583e-11e8-858f-12becb4d6067_story.html?noredirect=on&utm_term=.ab849f00af90

Fotbollsklubben Beitar Jerusalem hyllar president Trump genom att byta namn till Beitar Trump Jerusalem.

Detta borde vara självklarheter och kunna förstås av varje civiliserad nation. Trots detta har såväl Storbritannien som, av alla länder, Tyskland begärt att det företas en ”oberoende utredning” av händelserna. Starkaste reaktionen har dock kommit från Turkiet – landets blodbesudlade diktator Recep Tayyip Erdogan har utvisat såväl Israels som USAs ambassadörer samt den israeliske generalkonsuln i Istanbul, varpå Israel svarade med att utvisa motsvarande diplomater från Turkiet. https://www.haaretz.com/israel-news/turkey-expels-israel-s-ambassador-due-to-gaza-death-toll-1.6092965

På hemmaplan har Sverigedemokraterna befäst sin ställning som riksdagens mest Israel-vänliga parti genom att i en debattartikel författad av riksdagsledamöterna Björn Söder, Julia Kronlid, Josef Fransson och Markus Wiechel förorda att också Sverige överflyttar sin ambassad till Israels huvudstad. Även KD har i princip samma inställning men vill att en sådan åtgärd skall vidtagas först efter överläggningar mellan israeler och palestinaaraber. http://www.varldenidag.se/nyheter/sd-vill-flytta-sveriges-ambassad-till-jerusalem/repqln!66HD@W9syacSU8YovyNNEQ/

Det var 2005 som Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon tog det djärva steget att låta palestinaaraberna själva styra Gaza. Sedan Hamas valdes att styra området har den Iran-stödda islamistgruppen tackat Israel genom en aldrig upphörande ström av hatfylld retorik och terrorhandlingar. En favoritmetod har varit att använda de egna barnen som mänskliga sköldar, något som i gränsupploppen ledde till ett spädbarns tragiska död. https://en.wikipedia.org/wiki/Israeli_disengagement_from_Gaza

Ett av den israeliska premiärministern Golda Meirs mest berömda citat är detta: ”Fred kan det bli först när palestinierna älskar sina barn mer än de hatar oss.” Att döma av utvecklingen är detta mycket långt ifrån att realiseras. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/03/golda-meir-israels-jarnlady/

Har Syrien och Ryssland förstått att brott inte lönar sig?

17 april, 2018

Personer som skadats av en syrisk kemvapenattack mot staden Saraqeb den 4 februari 2018. https://www.timesofisrael.com/us-gravely-alarmed-after-fresh-syria-chemical-weapons-attack/

På nätet finns en uppsjö kommentarer som går ut på att Assad-regimens Syrien omöjligen kunde ha utfört kemvapenattacken mot syriska Douma den 12 april, vilken gav upphov till riktade raketanfall mot kemvapenanläggningar i Damaskus och Homs från USA, Frankrike och Storbritannien. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/who-500-med-forgiftningssymptom-i-douma

Varför skall då detta, om vi får tro notoriska Assad- och Putin-anhängare i förening med allehanda ”nyttiga idioter”, ha varit en omöjlighet? I brist på faktabaserade bevis synes den bärande invändningen vara, att eftersom Assad-regimen med rysk hjälp var på väg att vinna kriget så hade det varit ologiskt och rentav idiotiskt av Assad att beordra attacken och därmed få den civiliserade världen emot sig. Sannolikt var det därför oppositionen som kembombade Douma, menar man.

Ologiskt eller ej – vad Assad- och Putin-svansen missat är att normal logik och så kallat sunt förnuft inte biter på massmördande psykopater som Assad. De kör sitt eget race och efter egen logik ända in i kaklet tills det slutar i en bunker som det gjorde för Adolf Hitler i Berlin 1945 alternativt som det gjorde för Nicolae Ceausescu 1989, Saddam Hussein 2006 och Muammar Khadaffi 2011.


Huvudargumenten mot att Assad-regimen beordrade kemvapenattacken mot Douma framgår av ovanstående bildtext.

Det är en argumentation som bevisligen imponerar på somliga, tyvärr också på personer inom Sverigedemokraternas ledning – partiets nyutnämnde försvarspolitiske talesman Roger Richtoff är ett beklagligt exempel härpå – och andra vilka borde veta betydligt bättre. Jag behöver knappast tillägga att de SDare som hemfaller åt detta slags kommentarer underblåser myten om SD som ett Putin-kramande parti.

Man kan mycket väl vända på resonemanget och fråga sig, vad de syriska oppositionsgrupper som huserade i Douma skulle ha att vinna på attackera en befolkning som faktiskt stödde dem. Den nu aktuella attacken var inte den första i sitt slag. Redan 2013 konstaterades att kemisk krigföring använts i den syriska konflikten och Vita huset gav också då Assad-regimen skulden – men utan att agera. https://www.sydsvenskan.se/2013-08-30/usa-assad-bakom-kemattack

Målsättningen med den västliga attacken mot syriska kemvapenanläggningar var att ge ett proportionerligt svar på Assads-sidans vidriga krigföring mot sin egen civilbefolkning: det var således inte alls fråga om att avsätta Bashar al-Assad som syrisk ledare och inte heller om urskillningslös terrorbombning. Detta tycks också ha lyckats. Frågan är bara om Moskva och Damaskus nu förstått att brott inte lönar sig.

President Donald J. Trump har pekat ut den syriska regimen för kemvapenattacken i Douma den 12 april och varnat Ryssland för fortsatt stöd till den syriska krigföringen.

Det finns en mängd i mitt tycke övertygande argument som påvisar regimsidans kemkrigföring i Syrien. Det finns exempelvis ögonvittnesskildringar av regimhelikoptrar av fabrikatet Mi-8 som ej endast cirklat över Douma utan fastmer släppt bomber över Damaskus-förorten. Vita huset har sammanfattat argumenten för att det var Assad-regimen som bombade Douma i en rapport som behandlas här: https://www.cnbc.com/2018/04/13/read-white-house-assessment-of-suspected-chemical-attack-in-syria.html

I mitt tycke är Trump-administrationens sammanfattning betydligt mer övertygande än motsidans försök att frikänna Damaskus från kembombningen:

The US assesses with confidence that the Syrian regime used chemical weapons in the eastern Damascus suburb Duma on Aptil 12, 2018, killing dozens of men, women, and children, and severely injuring hundreds more.  This conclusion is based on descriptions of the attack in multiple media sources,  the reported symptoms experienced by victims, videos and images showing two assessed barrel bombs from the attack, and reliable information indicating coordination between Syrian military officials before the attack.

De kemiska ämnen som kom till användning vid attacken var, av symptomen att döma, klorgas och sarin. Kemisk krigföring med bland annat just klorgas och senapsgas användes av båda sidor under Första världskriget och bedömdes då vara så avskyvärda som stridsmedel betraktade att de officiellt bannlystes av världssamfundet – en uppfattning som uppenbarligen inte delas av den syriska regimen. https://www.youtube.com/watch?v=vmir6SxYNII

Tyska soldater under en kemgasattack i Flandern under Första världskriget.

Enligt den amerikanska administrationens bedömning skedde kemattacken därför att regimen i Damaskus ville 1. minimera sina förluster; 2. straffa befolkningen i Douma för dess stöd till rebellgrupper; 3. kompensera för brist på konventionella militära resurser. Attacken genomfördes vidare därför att man visste att man skulle få uppbackning av stormakten Ryssland och dess amoraliska regim.

Kembombningen i Douma står helt i överensstämmelse med den syriska regimens tidigare upprepade användning av kemisk krigföring i den nuvarande konflikten. Det går dessutom en råd tråd från Bashar al-Assads föregångare som syrisk diktator, Hafez al-Assad, som 1982 lät genomföra ett massivt flyganfall mot staden Hamah varvid mellan 7000 och så många som 25 000 (även siffran 40 000 har nämnts) människor dödades beroende på källa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_i_Hamah

 

 

 

Rysslands-anhängarna har bytt skepnad från vänster till höger

10 april, 2018

C-H Hermansson höll ett devot hyllningstal till Stalin i samband med dennes begravning 1953.

I takt med att Ryssland förändrats har också dess anhängare bytt skepnad. Inget konstigt med det i och för sig, låt vara att utvecklingen nog kan anses vara tämligen anmärkningsvärd.

Sovjetunionen erbjöd från 1922 och nästan 70 år framåt ett ideal och en fast punkt i tillvaron för såväl doktrinärt blodtörstiga kommunister som exempelvis socialdemokrater, vänsterliberaler och välmenande fredsvänner. Konservativt disponerade personer ställde sig dock praktiskt taget alltid avvisande till den sovjetiska diktaturen, även om ett och annat undantag sannolikt fanns. https://www.so-rummet.se/content/vad-ar-grejen-med-sovjetunionen

Under det Kalla kriget och dessförinnan ställde sig alla troende kommunister obrottsligt på Sovjetunionens sida. Detta trots företeelser som folkmordet i Ukraina i början på 1930-talet, då upp till tio miljoner människor avled i en artificiellt framkallad svältkatastrof, Stalins massiva utrensningar på 1930-talet, pakten mellan Stalin och Hitler 1939 som möjliggjorde Andra världskriget och dominansen över folken i Östeuropa.

Framträdande svenska kommunister såsom partiledaren Hilding Hagberg och partisekreteraren, senare partiledaren Carl-Henrik (C-H) Hermansson hyllade Josef Stalin i alla möjliga och omöjliga tonarter och önskade sig inget hellre än en blodig svensk revolution, då kapitalister och borgare skulle skjutas eller spärras in. Beryktad är Hermanssons devota hyllning till Stalin vid dennes död 1953. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/31/c-h-hermansson-rip-bakom-fasaden-var-han-en-akta-kommunist/

Sovjetunionen hyllade Olof Palme genom att ge ut ett frimärke med Palmes porträtt på.

Farligare bland sovjetanhängarna än de stelbenta kommunisterna var emellertid tveklöst de socialdemokrater och andra som höll på Sovjetunionen under det Kalla kriget med motiveringen, att sovjetriket ju ändå i någon mening var ”socialistiskt” och att man därför skulle förhålla sig solidarisk gentemot Moskva. Framträdande svenska sovjetvänner inom det regeringsbärande partiet var finansministern Ernst Wigforss och utrikesministern Östen Undén.

Olof Palme ärvde denna inställning  när han på tillskyndan av den mångårige statsministern Tage Erlander inträdde i den socialdemokratiska makteliten för att slutligen utses till statsminister i oktober 1969. Palme visade under hela sin karriär stor förståelse för sovjetiska utrikeskrav av typ ”en kärnvapenfri zon i Norden” samtidigt som han utverkade frikostigt stöd till av ryssarna understödda upprorsrörelser på olika håll i Tredje världen.

Att Sverige skulle stödja palestinaarabiska intressen med anknytning till ”det kära systerpartiet” Fatah och samtidigt gå hårt åt det demokratiska Israel var en hörnsten i den S-märkta utrikespolitiken som vidmakthållits in i vår tid.

”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism” var en av hans mer anslående utsagor beträffande svensk utrikesorientering under Kalla kriget. Den mig veterligt enda gången Palme röt till mot sovjetiska intressen var då han i ett tal 1968 kallade sovjetsatelliten Tjeckoslovakiens regim med diktatorn Gustav Husak i spetsen för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Boris Jeltsin utsåg Vladimir Putin till sin efterträdare som rysk ledare.

I den högsta S-ledningen under 1960- och 1970-talen fanns en kärna bestående av tre prosovjetiska befattningshavare som hette Pierre Schori, Anders Thunborg och Sten Andersson, vilka regelbundet stämde av den svenska hållningen med KGB-företrädare på den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Schori, den ende som fortfarande är i livet av de nämnda tre socialdemokraterna, har i efterhand sökt göra gällande att syftet med KGB-träffarna var att ”underminera kommunismen” – något som få om ens någon vid sunda vätskor kan tro på. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Allt förändrades när Sovjetunionen slutligen upplöstes den 31 december 1991. De forna sovjetrepublikerna blev självständiga och även satellitstaterna i Östeuropa kunde frigöra sig från kommunism och sovjetvälde. Ledare för det postkommunistiska Ryssland blev Boris Jeltsin vars demokratiska reformverksamhet dock blev ett gigantiskt fiasko, vilket banade väg för en ny ”stark man” vid namn Vladimir Putin med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelse- och spionorganisationen KGB.

Sedan Putin kom till makten kring millennieskiftet 1999-2000 efterträddes det tidigare Kalla kriget av ett nytt kallt krig, också det med varma inslag såsom Rysslands invasioner i Georgien 2008 och Krim i Ukraina 2014. Vladimir Vladimirovitj Putin är känd för sin åsikt att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största politiska katastrof. Ryssland förlorade tidigare ockuperade områden som de tre baltiska staterna, Finland, Ukraina och hela det östeuropeiska väldet.

Ryska soldater på Krim 2014.

Putin, ibland kallad ”den nye tsaren”, satte genast igång med att rusta upp Rysslands krigsmakt och stärka sitt grepp över den ryska politiken. En viss opposition tillåts som en sorts demokratisk fernissa, men verkligt oppositionella – personer som Garri Kasparov, Boris Nemtsov och Aleksej Navalnyj – råkar illa ut: Kasparov har tvingats i landsflykt, Nemtsov mördats, Navalnyj dömts för uppdiktad ekonomisk brottslighet och fängslats. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Parallellt härmed har Putin-kritiska individer såsom journalisten Anna Politkovskaja, förre underrättelseagenten Aleksandr Litvinenko samt revisorn och juristen Sergej Magnitskij mördats. Litvinenko togs av daga i London 2006 genom förgiftning med det radioaktiva ämnet polonium, och tolv år senare förgiftades den tidigare dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia i Salisbury i England. Det nervgift som då användes heter novitjok vilket utvecklades i det gamla Sovjetunionen. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/26/putins-giftiga-strategi-lognen-satt-i-system/

Till skillnad mot vad som var fallet under sovjettiden kan Moskva numera inte påräkna stöd från Sverige. Således har både utrikesminister Margit Wallström och statsminister Stefan Löfven solidariserat sig med Storbritannien och övriga västvärlden i fördömandet av Putins Ryssland som extremt sannolik förövare i Kripal-fallet; såväl Sergej som Julia Skripal tycks nu dessbättre ha övervunnit den svåraste hälsokrisen. Storbritannien, USA och andra västländer har utvisat ett försvarligt antal ryska diplomater medan Sverige nöjt sig med en så här långt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/L0q9oQ/lofven-stoder-may-i-nervgiftutredningen

Den främsta uppbackningen som i dag kommer Ryssland till del emanerar alltså inte ur socialdemokratin och knappast heller från det forna kommunistpartiet utan från ett helt annat håll. Den kommer noga taget i första hand från högerinriktade aktörer vilka i stort ser Putin som världens frälsare och hans auktoritära Ryssland som ett bättre alternativ än det som dekadent betraktade väst. De här krafterna tycker det är onödigt att ägna sig åt någon högre grad av demokrati utan ser tvärtom med gillande på att Putin slår ner all verklig opposition, fixar valen och invaderar andra länder.

Sergej Magnitsij dog i Butyrka-fängelset i Moskva 2009.

Några av figurerna i Rysslands- och Putin-klacken här hemma samlas i nätforumet Ryssland i massmedia, där Putin givetvis hyllas i alla tonarter och USA, Israel (”sionisterna”), Storbritannien, Sverige med flera länder fördöms och förlöjligas. När jag har tråkigt brukar jag ibland gå in och bråka litet med Putin-kramarna, det piggar upp. Det verkar finnas en viss besvikelse över Sverigedemokraternas ljumma inställning till Ryssland, ”…men lyckligtvis finns ju numer AfS att rösta på” som en debattdeltagare med svenskt namn uttryckte saken nyligen.

Vilken inställning det så kallade Alternativ för Sverige de facto har till Ryssland har jag inte närmare kännedom om, men det lär väl visa sig. Det kan ju tänkas att Rysslands-fanatikerna kommer att bli lika besvikna på AfS som på SD.