Posted tagged ‘Storbritannien’

Dags att dumpa sossarna!

24 juli, 2021
S har aldrig haft en sämre regering | Olof Ehrenkrona | SvD

Socialdemokraterna har gjort sitt.

Socialdemokraterna är blott en skugga av sitt forna jag. Det är kontentan av en debattartikel skriven av socialdemokraterna Sofie Eriksson, Markus Kallifatides och Daniel Suhonen i Aftonbladet den 7 september 2020. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/g7V241/vill-socialdemokratin-nagonting-alls-numera
  
”Vill socialdemokratin någonting alls numera?” frågar sig debattörerna samtidigt som de hävdar: ”Vårt parti har inte tagit riktigt ansvar sedan 2006.” Debattörerna menar vidare att S-partiet visserligen förfogar över ett antal regeringsposter men att de ledande företrädarna ”är mest att likna vid statstjänstemän”.
  
Ändå vill Socialdemokraterna framstå som ansvarstagande och närmast en garant för fortsatt demokrati och laglydnad i Sverige. Detta trots att S-MP-regeringen misslyckats på ett antal viktiga punkter.
  
Kriminaliteten skenar trots diverse regeringsledamöters försäkran om att de gängkriminella ska jagas till världens ände och liknande; den överdimensionerade immigrationen fortsätter mer eller mindre ohejdat trots försäkringar om motsatsen, vilket leder till obefintlig integration och ett ständigt ökande antal problemområden; äldrevården är fortsatt under all kritik, vilket framgått med övertydlighet under coronapandemin; vårdköerna visar inga tendenser att kortas. Så där skulle vi kunna fortsätta ett bra tag till.
  
Det är bara att konstatera att samtliga S-ledare som kommit efter Göran Persson – Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven – endast har varit bleka varianter av sina företrädare. Det är också betecknande att det bara är Sahlin, Juholt och Claes Tholin (partiledare 1896-1907) som inte beklätt statsministerposten.

Parallellt därmed har också röstetalen sjunkit påtagligt. Resultatet i riksdagsvalet 2018, 28,3 procent, var således det sämsta partiet lyckats åstadkomma sedan 1911, då 28,5 procent av detta års väljarkår röstade socialdemokratiskt.
  
Socialdemokraternas nedgång har medfört en ny situation i svensk partipolitik. I Kantar/SIFOs månatliga sammanvägning av de vanligaste opinionsmätningarna för juni minskade S till 25,5 procent medan Moderaterna fick 22,1 och Sverigedemokraterna 20,5 procent. Om den beskrivna utvecklingen håller i sig kommer dessa tre partier sannolikt att vara ungefär lika stora i valet den 11 september 2022.
  
Under de tre största partierna finns ett mellanskikt bestående av Vänsterpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna vilka samlar mellan omkring 11 och 6 procent. I bottenskiktet dväljs Miljöpartiet och Liberalerna, vilka i mätningarna mestadels hamnar under riksdagsspärren på 4 procent.
  
En fingervisning om det aktuella läget kan vi få vid kyrkovalet den 19 september i år.
  
Egentligen är det märkligt att S-nedgången inte varit kraftigare än vad som varit fallet. I åtskilliga EU- länder har de socialdemokratiska partierna närmast havererat under senare år, exempelvis i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Österrike. Storbritannien är det stora undantaget. https://arbetet.se/2018/05/28/socialdemokratin-i-fritt-fall-i-europa/
  
Inte heller i Södertälje kan den mångåriga S-dominansen anses vara ohotad. I kommunalvalet 2018 erhöll S 31,3 procent av rösterna, en minskning med icke obetydliga  3,3 procentenheter jämfört med föregående val. Det innebar att partiet tvingades söka hjälp hos ej endast Miljöpartiet utan också Centerpartiet och Kristdemokraterna. Det ska bli spännande att se vad KD-väljarna tycker om det i valet om drygt ett år…
  
Hur som helst: det är i högsta grad på tiden att vi får ett styre helt befriat från de stagnerande och alltmer idéfattiga Socialdemokraterna i kommunen såväl som i hela riket. Det är dags att dumpa sossarna!

Fotnot: Ovanstående text är en något utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 23 juli 2021. med denna bloggare och Beata Milewczyk från SD Södertälje som undertecknare.

Idrott och politik – OS och EM

5 juli, 2021

Euro 2020: Proposal to illuminate Munich arena in LGBTQ colors for visit of  Hungary | Sports| German football and major international sports news | DW  | 19.06.2021

UEFA nobbade Münchens förslag att färgsätta fotbollsarenan i regnbågsfärgerna.

Internationella olympiska kommittén (IOC) har meddelat att den kommer att tillåta politiska manifestationer i vissa former under de stundande olympiska spelen i Tokyo. Dock inte under pågående tävlingar eller på prispallen. Därmed ändrar IOC sitt tidigare beslut att helt bannlysa politiken från spelen.

 

OS tillåter protester, men inte under evenemang eller på medaljer

IOC och andra idrottsliga instanser har genom åren förgäves sökt hålla politiken borta från idrotten: idrott och politik går helt enkelt inte att hålla isär. Redan i Stockholms-OS 1912 utgjorde det faktum att Finland, i egenskap av storfurstendöme, var en del av det tsaristiska Ryssland ett olympiskt spänningsmoment.

De finländska idrottarna tvingades exempelvis avstå från den egna flaggan utan fick tåga in i Stockholms stadion med en skylt med nationsnamnet bakom den ryska olympiatruppen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Finland_i_olympiska_sommarspelen_1912

Det hindrade inte finska idrottsmän från att ha stora framgångar vid ”solskensolympiaden”, som Stockholms-OS också kallades. Finland placerade sig på fjärde plats i den olympiska medaljligan efter USA, Sverige och Storbritannien med Hannes Kolehmainen som klarast lysande stjärna – ”den leende finnen” tog tre individuella guld i löpning 5000 m, 10 000 m samt terränglöpning.

Som en form av politisk påverkan får man väl också räkna det faktum att de olympiska spelen 1916, 1940 och 1944 frös inne på grund av de pågående världskrigen. Tyskland utestängdes därtill från de första spelen närmast efter de båda världskonflikterna. OS i Montreal 1976, Moskva 1980 respektive Los Angeles 1984 bojkottades av ett antal länder till följd av politiska överväganden.

Den kanske mest kända politiska manifestationen förekom dock vid OS i Mexico City 1968, då de amerikanska löparna Tommie Smith och John Carlos gjorde black power-hälsningar med knuten näve på prispallen. https://www.history.com/news/1968-mexico-city-olympics-black-power-protest-backlash

I sammanhanget måste även nämnas att det palestinaarabiska terrororkommandot Svarta september mördade elva medlemmar ur den israeliska truppen i samband med OS i München 1972. Fem av terroristerna sköts sedan ihjäl av västtysk polis. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_vid_OS_i_M%C3%BCnchen

Som vi kunnat konstatera har politiken på skilda sätt  gjort sig gällande även vid den pågående EM-turneringen i fotboll. Ett frekvent inslag har således varit knäböjandet före avspark av några lag som ett sätt att protestera mot ”rasismen” i solidaritet med den våldsbejakande extremistgrupperingen Black Lives Matter (BLM). https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/07/blm-nar-trasproletariatet-gor-revolution/

Trasproletära BLM förvandlade i samarbete med likasinnade Antifa flera städer till kaotiska slagfält efter den knarkande yrkesbrottslingen George Floyds död vid ett polisingripande i Minneapolis för ett drygt år sedan med flera dödsoffer som följd. Dessa manifestationer har varit måttligt populära hos publiken – Englands knäande elva brukar visslas och buas ut när den ägnar sig åt denna gymnastiska övning.

Ett annat ganska häpnadsväckande försök att politisera fotbolls-EM var staden Münchens försök att färgsätta Allianz Arena i staden inför drabbningen Tyskland-Ungern. Detta skulle ske som en solidaritetshandling gentemot unga homosexuella efter det ungerska parlamentets förbud mot propaganda för homosexualitet bland barn och unga nyligen. Europeiska fotbollsförbunder UEFA satte dock stopp för tilltaget. https://svenska.yle.fi/a/7-10002544

Nog måste det anses minst sagt anmärkningsvärt och rent stötande att hemmanationen väljer att mobba det gästande nationslaget på detta sätt. Staden Münchens socialdemokratiske borgmästare Dieter Reiter, som var drivande i frågan , borde skämmas!

Syltryggarna i UEFAs ledning förmådde dock inte stå på sig utan ersatte efter händelsen sin logotyp med en i regnbågens färger och talade sig varma för så kallade HBTQ-rättigheter. https://www.facebook.com/photo?fbid=4201224893301841&set=a.489250801165954

 

öäpb

När diktaturens kreatur agerar: Belarus och Ryssland

2 juni, 2021

Belarus självständighet på spel när Putin träffar Lukasjenko - DN.SE

Europas sista diktatorer: Vladimir Putin och Aleksandr Lukasjenka.

Olof Palme kallade i ett av sina mer uppmärksammade tal den tjeckiske diktatorn Gustav Husak och hans regim för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Tyvärr finns i dag en uppsjö av ledare världen över som motsvarar denna välfunna formulering. I vår del av världen går tankarna osökt till Belarus mångårige diktatur Aleksandr Lukasjenka och dennes ryske kollega Vladimir Putin. Det är känt att den senare ser ner på sin vitryska motsvarighet som en ganska primitiv figur. Icke desto mindre är Putin och Lukasjenka bundna vid varandra i en för båda parterna nödvändig intressegemenskap. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-lukasjenko-och-putin-ar-beroende-av-varandra

Lukasjenka är född 1954 och har innehaft makten i Belarus sedan 1994, då han störtade en demokratisk men  bräcklig regering över ända. Regimen inklusive säkerhetstjänsten KGB har hållit oppositionella krafter i strama tyglar men kunde ändå inte förhindra, att omfattande demonstrationer med krav på dess avgång utbröt i fjol. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/flera-gripna-i-nya-protester-i-belarus

Att Lukasjenka och hans anhang är beredda att gå nära nog hur långt som helst i syfte att vingklippa den demokratiska oppositionen demonstrerades med önskvärd tydlighet den 23 maj, då ett passagerarplan från Ryanair på väg från Aten till Vilnius med 100-talet personer ombord av belarusiska jaktplan tvingades landa i den belarusiska huvudstaden Minsk.

Den officiella orsaken till nedtvingandet var att planet skulle ha utsatts för ett bombhot. Få eller inga trodde på den förklaringen. Den verkliga orsaken var att myndigheterna i Minsk upptäckt att ombord på planet fanns Raman Pratasevitj, en 26-årig oppositionell i exil vilken under ett flertal år utgjort ett horn i sidan på Lukasjenka-juntan. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pA39d1/darfor-gjorde-lukasjenko-allt-for-att-gripa-protasevitj-vill-hamnas

Journalisten och aktivisten Raman Pratasevitj har varit efterlyst som ”terrorist” av den belarusiska regimen sedan protesterna 2020-21, då en arresteringsorder mot hans person utfärdades. Exilen har inte hindrat Pratasevitj från att inom ramen för appen Telegram grunda kanalen Nexta samtidigt som han spridit sin regimkritik via andra kanaler.

Pratasevitj har varit politiskt aktiv sedan tonåren men tvingades 2019 gå i exil i Polen och Litauen. Hans föräldrar, Dmitri och Natalia, delade först inte sonens åsikter men står numera helhjärtat vid hans sida. Också föräldrarna lever nu i exil och har lovat att göra allt för att sonen skall bli fri.

Raman Pratasevitj och hans flickvän Sofia Sapega greps på flygplatsen i Minsk så fort planet tagit mark. Den internationella reaktionen blev hård – bland annat har utrikesministrarna i G7-länderna Frankrike, Japan, Storbritannien, Italien,Tyskland, Kanada och USA fördömt kidnappningen av Pratasevitj och krävt att han skall friges. En rad sanktioner har redan vidtagits.

En annan belarusisk regimkritiker som råkat illa ut är den 41-årige Stsiapan Latypov, som nyligen fördes till sjukhus sedan han huggit sig i halsen med en panna i en rättssal i Minsk. Myndigheterna hade hotat hans familj med vedergällning ifall han inte erkände att han organiserat regimfientliga protester. https://www.bbc.com/news/world-europe-57320591

Pratasevitj har av regimen i Minsk bland annat pressats erkänna att han planerat upplopp, erkännanden som av allt att döma är resultatet av tortyr i fängelset. Han uppges nu riskera att dömas till 15 års fängelse. Många observatörer förutspår att den belarusiska oppositionen kommer att sporras av gripandet och utöka sina aktiviteter. Parallellt härmed blir Aleksandr Lukasjenka alltmer desperat och isolerad och har bara Ryssland att ty sig till.

Vladimir Putin, född 1952, har omväxlande som president och premiärminister innehaft den yttersta makten i Moskva sedan 2000, då han efterträdde Boris Jeltsin som landets president. Putin har ett förflutet som officer inom underrättelsetjänsten KGB, numera FSB, och har tjänstgjort bland annat i Dresden i den sovjetiska lydstaten Östtyskland.

Att Putin gör allt för att behålla makten visas av att han, trots ett utbrett folkligt stöd, tillsammans med sitt parti Enade Ryssland sorgfälligt riggar varje val så att den hårt hållna oppositionen inte skall få alltför mycket att säga till om. I den ryska statsduman finns visserligen några partier – Kommunisterna är det största oppositionspartiet – vilka nominellt är oppositionella, men dess företrädare vet vad de har att rätta och packa sig efter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statsduman

Genom åren har ett antal personer framträtt och utmanat den putinska överhögheten på olika sätt. De som av Putins regim uppfattats som särskilt svåra hot har undanröjts på olika sätt. Således mördades journalisten Anna Politkovskaja och den avhoppade säkerhetsagenten Aleksandr Litvinenko båda 2006; båda var kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien. 2009 avled Sergej Magnitskij i ryskt fängelse sedan han anklagat regimen för omfattande korruption. 2015 sköts oppositionspolitikern Boris Nemtsov ihjäl på en gata nära Kreml i Moskva. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Den under senare år mest uppmärksammade regimkritikern i Ryssland har varit Alexej Navalnyj. Politikern, bloggaren och aktivisten Navalnyj, född 1976, har gått hårt åt Putins parti Enade Ryssland och kallat det ”tjuvarnas och mördarnas parti.” Navalnyj har såväl juridisk som ekonomisk examen, den senare från amerikanska Yale-universitetet, och hamnade i det liberala partiet Jabloko som han dock uteslöts från till följd av kontakter med nationalistiska grupperingar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksej_Navalnyj

Myndigheterna har genom åren på olika sätt sökt stoppa eller förhindra Navalnyjs regimkritiska verksamhet. 2013 dömdes han till 15 års fängelse för förskingring, ett straff som emellertid omvandlades till villkorlig dom. 2017 ställde Navalnyj upp i borgmästarvalet i Moskva och kom på andra plats med 27 procent av rösterna.

Den 20 augusti fördes Alexej Navalnyj till ett sjukhus i Omsk sedan han insjuknat under en flygresa mellan Tomsk och Moskva. Han överflyttades sedan till ett sjukhus i Berlin i Tyskland, där det kunde konstateras att han förgíftats med det i Sovjetunionen utvecklade nervgiftet novitjok – samma typ av gift som användes mot Sergej och Julia Skripal i Salisbury 2018 och som tog livet av en ortsbo. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/12/15/navalnyj-jag-vet-vem-som-forsokte-morda-mig/

Navalnyj överlevde förgiftningen och återvände till Ryssland för att återuppta sin politiska verksamhet – ett beslut vars vishet kan diskuteras. Den 2 februari 2021 dömdes Alexej Navalnyj till 3,5 års fängelse av en domstol i Moskva. I april hämtades han från sitt fängsliga förvar till en domstol för att ställas inför rätta för förtal av ryska krigsveteraner. Vid förhandlingarna kallade Navalnyj Putin för ”kejsaren utan kläder” samt påpekade att ”landet förfaller för varje år av Putin-styre”.

Vladimir Putin skulle kunna slå sig till ro i vetskapen om att han har ett utbrett stöd av väljarna i Ryssland. Han och hans regim skulle inte behöva ägna sig åt valfusk eller jaga kritiker med blåslampa. Ändå sker detta och man kan fråga sig varför. Nyligen godkände såväl under- som överhuset i det ryska parlamentet en ny lag som skulle göra det brottsligt för medlemmar i grupperingar vilka stämplats som ”extremistiska ”att verka politiskt.

Det antas på goda grunder att den nya lagen, som måste godkännas av Putin för att träda i kraft, har utformats i syfte att sätta stopp för Navalnyjs och hans anhängares verksamhet. Nyligen har vidare de oppositionella Andrej Pivivarov och Dmitrij Gudkov gripits och fänsgslats. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/weaBO1/gripen-kremlkritiker-blir-kvar-i-hakte

Belarus och Ryssland är de sista diktaturerna i Europa. Medan de internationella fördömandena och sanktionerna haglat över Belarus har kritikerna, icke helt oväntat, varit betydligt försiktigare när det gäller det mycket större och mäktigare Ryssland.

Israel och hennes fiender

25 april, 2021

 

snkrrw2vuzb3kw5u7uf4kfgag3gm3mz2yge4ym4cwv5xloy7f2fq-2732x1720

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Är det röda Kina på väg att ta över världen?

16 april, 2021

¨

Är Kommunistkina på väg att ta över världen?

USAs och Europas politiker har fått ordentligt påskrivet av ekonomer och företagsledare för att ha varit alltför passiva när det röda Kina storsatsar för att lägga beslag på viktiga naturtillgångar i Tredje världen, enkannerligen Afrika. Mycket tyder på att dessa ansträngningar är ett led i en medveten kinesisk strävan att dominera världen. https://www.dagensps.se/investerardygnet/laskig-utveckling-kinas-strypgrepp-pa-varlden/?utm_campaign=dagliga&utm_medium=email&utm_source=nyhetsbrev-one&link_id=ENPqT578CJ1Lpz

Kineserna har under hela 2000-talet bedrivit en sannskyldig massinvasion av Afrika, som är jordens näst största kontinent efter Asien. Kinas inblandning har varit dramatisk och i dag är landet Afrikas största handelspartner; västländer såsom USA, Frankrike och Storbritannien har hamnat klart på efterkälken. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/03/15/tar-kina-over-afrika

Det kommunistiska Kina är framförallt ute efter Afrikas enorma naturresurser – det beräknas att kontinenten har omkring 40 procent av världens naturresurser. Så är Peking beroende av importerad olja och importerar runt halva sitt oljebehov från Mellanöstern och en tredjedel av detsamma från afrikanska länder av typ Angola, Sudan, Republiken Kongo, Nigeria, Ekvatorialguinea med flera. Kina är även intresserat av afrikanska naturtillgångar som järnmalm, metaller och annat som behövs för storskalig industriproduktion.

Det röda Kina – eller rättare sagt kinesiska företag – bidrar i sin tur genom att bygga ut den afrikanska infrastrukturen i form av bostäder, vägnät, broar, sjukhus, skolor och till och med optisk fiberteknik. Emedan kineserna struntar helt i krav på demokrati och miljö blir det möjligt också för afrikanska diktaturer såsom Zimbabwe, Sudan med flera att dra fördel av den kinesiska satsningen.

Även om Afrika är den världsdel där Peking varit mest aktivt har man även flyttat fram sina positioner i exempelvis Asien och Sydamerika. Mest oroväckande är måhända det faktum att Kina mutat in sällsynta mineraler som kan användas för elbilsbatterier. Här skulle kommunistkineserna kunna bedriva utpressning av mycket otrevligt slag.

Banker i väst har i statistiken satt Kinas utveckling i relation till ländernas BNP. Republiken Kongo och Laos beräknas till exempel hämta cirka 30 procent av sina respektive BNP-värden från inlåningar från Kina. Om detta hade gällt också för Sverige hade siffran varit omkring 1,5 biljoner kronor. Andelarna gällande Kirgizistan, Angola och Zimbabwe beräknas till 15 procent.

Det är svårt för låneberoende länder av ovan nämnt slag att gå emot Folkrepubliken Kina i viktiga internationella organisationer såsom FN. Kina har på ett hänsynslöst sätt gjort ett antal länder i Tredje världen beroende av sig, något som i hög grad kommer att gynna landet i konkurrensen med USA och Europa om världsherraväldet.

Det accelererande kinesiska inflytandet världen över är synnerligen dåliga nyheter för alla anhängare av demokrati och frihet. Kina, som styrs av det kommunistiska partiet med rötter i ordförande Mao Tse-tungs tänkande, föraktar västerländsk demokrati som man betraktar som svaghet.

Vad som ytterligare talar för Kina är det faktum att västvärlden är kraftigt försvagad av de omfattande nedstängningar som hysterin inför coronaviruset medfört – samtidigt som Kina, där smittan startade för drygt ett år sedan, agerat smartare och nu tycks vara fit for fight igen. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/10/19/kinas-ekonomi-aterhamtar-sig-fran-coronakrisen-kan-bli-den-enda-storre-ekonomin

Lagen om hets mot folkgrupp urholkar yttrandefriheten

16 mars, 2021

Den här skylten i anslutning till Einar Åbergs bokhandel i Stockholm renderade ägaren böter för förargelseväckande beteende.

En i vår tid uppmärksammad lagstiftning gäller ”hets mot folkgrupp”. Lagen antogs 1948 och gällde då huvudsakligen spridande av antisemitism i Andra världskrigets kölvatten. Under årens lopp har dock lagen svällt ut till att numera också omfatta sexuell läggning och könsidentitet. Lagen ifråga har blivit ett verksamt vapen i händerna på censurivrare, vilka anser att det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet.

Definitionen av brottet hets mot folkgrupp lyder enligt Åklagarmyndigheten på följande sätt: ”Att offentligt sprida uttalanden som hetsar eller är nedsättande om en grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Hets_mot_folkgrupp

Lagen benämndes först även Lex Åberg efter den fanatiske antisemiten och nazisympatisören Einar Åberg (1890-1970). När den nationalsocialistiska Förintelsen av Europas judar blev känd efter krigsslutet 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter fick även spridning utomlands, och det bedömdes att detta kunde skada Sveriges renommé i omvärlden.

Einar Åberg dömdes själv sex gånger i enlighet med den nya lagstiftningen. I de flesta fall utdömdes böter, men två gånger – 1954 och 1956 – tvingades Åberg skaka galler i sammanlagt tre månader. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är fängelse i två år om brottet anses grovt.

1941 köpte Einar Åberg en bokhandel med adressen Beridarebangatan 25, numera Sergelgatan, i Stockholm. I anslutning till affären fanns ett stort anslag med texten ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”, något som väckte betydande uppmärksamhet och renderade Åberg bötesstraff för brottet förargelseväckande beteende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Einar_%C3%85berg

”Hatbrott”. Hets mot folkgrupp inrangeras under rubriceringen ”hatbrott” som enligt Wikipedia innebär följande: ”Hatbrott är ett samlingsnamn på flera olika brott där motivet kan härledas till förutfattade meningar mot en identifierbar grupp och därför strider mot de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värderingarna i samhället om alla människors lika värde.”

Hatbrott är emellertid inte en självständig brottsrubricering. Det är istället en straffskärpningsregel, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte varit hat mot en viss grupp eller person/personer ingående i gruppen ifråga.

Liknande lagstiftning finns exempelvis i övriga skandinaviska länder, Tyskland (där det är förbjudet att förneka Förintelsen), Frankrike, Storbritannien, Irland och Sydafrika. Dock förekommer inte denna typ av lagstiftning i USA, där yttrandefriheten ges ett starkt skydd i rättighetsförklaringen Bill of Rights.

Det pågår dock även i USA försök att inskränka yttrandefriheten genom att kalla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter för ”hate speech”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_of_Rights_(USA)

Dan Park har flera fängelsedomar för hets mot folkgrupp i sitt belastningsregister.

Fem domar mot Dan Park. Gatukonstnären Dan Park, född som Dan Appelblad i Tavelsjö i Umeå kommun i Västerbotten 1968 men bosatt och verksam i Malmö, är sannolikt det mest kända exemplet på en svensk som åtalats och dömts för brottet hets mot folkgrupp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Park

Dan Park har dömts fem gånger för sagda brott: 1998, 2012, 2014 (två gånger) samt 2018. De flesta av domarna avser Parks gatukonst, men en av domarna kom sedan Park ramat in och ställt ut en del av sin produktion på konstgalleriet Rönnquist & Rönnquist i Malmö i juli 2014.

Mitt under pågående utställning stövlade poliser in i galleriet och beslagtog några av Parks tavlor. Han dömdes några månader senare till sex månaders fängelse för innehållet i nio av konstverken. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom och kännbara böter för medverkan till brottslig gärning. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/05/sverige-moralisk-stormakt-eller-ansvarlos-bananrepublik/

Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges rykte som civiliserad rättsstat knakar betänkligt i fogarna. Man behöver inte uppskatta allt vad Park och hans anhängare anser vara konst – en viss del av denna kan nog på goda grunder anses vara tämligen tvivelaktig – för att uttrycka det han vill som han vill. Behandlingen av Park och hans konst för tankarna till diktaturstater av typ röda Kina, Sovjetunionen och Nazityskland, där endast sådan konst som godkänts av myndigheterna tolereras.

Undergräver yttrandefriheten. Problemet är att hetslagstiftningen i praktiken undergräver den i regeringsformen fastlagda yttrandefriheten. I Sverige finns två grundlagar som reglerar yttrandefriheten: tryckfrihetsförordningen (1949:105) samt yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469).

Tryckfrihetsförordningen började tillämpas 1949 och tar upp frågor om tryckfrihet, grundlagsskydd för vissa medier samt även offentlighetsprincipen. Den hämtar sitt ursprung ur 1766 års svenska tryckfrihetsförordning, den äldsta i sitt slag i världen. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/tryckfrihetsforordning-1949105_sfs-1949-105

Yttrandefrihetsgrundlagen, förkortad YGL, tillkom 1991 och är därmed den yngsta av Sveriges grundlagar. Den utgör tillsammans med tryckfrihetsförordningen en av två så kallade mediegrundlagar. Den omfattar inte tryckta skrifter utan behandlar bland annat radio- och TV-sändningar samt vissa webbplatser. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/yttrandefrihetsgrundlag-19911469_sfs-1991-1469

Lagen om hets mot folkgrupp har sedan 1948 ständigt utökats med nya grupperingar av människor som anses utgöra en ”folkgrupp”. Det senaste tillskottet är transpersoner inklusive så kallade könsdysforiker (eller icke-binära personer) vilka upplever sig vara varken män eller kvinnor. Och i takt med att allt fler personer ur olika kategorier, därtill uppmuntrade av den alltmer utbredda cancel culture enligt vilket personer som uttrycker av etablissemanget oönskade åsikter skall jagas med hugg och slag, känner sig ”kränkta” tyder alla tecken på att lagen kommer att svälla ytterligare.

Statsminister Stefan Löfven vill skärpa censuren av Internet med hjälp av EU.

Löfven vill skärpa censuren. Det är i sammanhanget minst sagt oroande att statsminister Stefan Löfven (S) gått i bräschen för en ökad reglering av medierna. Löfven tog i ett replikskifte med Jimmie Åkesson (SD) i 2021 års första partiledardebatt i riksdagen upp händelseutvecklingen i USA inklusive mobbens inträngande i kongressbyggnaden på Capitol Hill i Washington, D. C.

Statsministern menade att det fanns risk för att denna utveckling skulle sprida sig till Europa och Sverige. Lösningen skulle vara att under överinseende av EU införa en ökad reglering av medier på Internet: ”Det kan inte vara en mänsklig rättighet att jag ska få häva ur mig vad som helst i sociala media.” https://www.europaportalen.se/2021/01/lofven-kraver-eu-ordning-i-sociala-medier

Det är en möjlighet som inte heller existerar i dag, eftersom tongivande sociala medier såsom Facebook, Youtube och Instagram ägnar sig åt ett betydande mått av censur. Vänstern har satt i system att anmäla folk som uttrycker icke politiskt korrekta åsikter med vanlig påföljd att ”syndarna” stängs av för kortare eller längre tid eller helt plockas bort från aktuellt medium.

Det sistnämnda var vad som drabbade den alternativa TV-kanalen SwebbTV, som lyftes bort från Youtube på grund av spridande av vad som betecknades som konspirationsteorier om Kina-viruset samt vad som med en svepande formulering kallades   ”hatretorik”. SwebbTV fortsätter sända men nu uteslutande på den egna hemsidan. https://swebbtv.se/

I USA har mediacensuren gått så långt att Twitter och Instagram släckte ner den folkvalde presidentens, Donald Trump, konton. Inte nog därmed: konton för en rad andra konservativa företrädare, exempelvis den tidigare Trump-medarbetaren Steve Bannon, har raderats.

Den beskrivna utvecklingen påbörjades långt innan mobben trängde in i kongressbyggnaden. Denna beklagliga händelse blev emellertid ytterligare ett incitament för det fria ordets motståndare i USA, EU och på andra ställen att gå vidare i sina försök att tysta politiska meningsmotståndare. Nu anförs den alltså av Stefan Löfven i syfte att skärpa censuren av sociala medier.

Voltaire och vänstern. Den grundlagsskyddade yttrandefriheten har mer och mer blivit en fråga om att yttra sig på ”rätt” eller ”fel” sätt. De som uttrycker åsikter och synpunkter som ogillas av etablissemanget med regeringen i spetsen kan i värsta fall förvänta sig inte bara motargument – vilket givetvis ä helt i sin ordning – utan också att utestängas eller kraftigt begränsas i sin offentliga verksamhet och i sin levnad över huvud taget.

Voltaire – yttrandefrihetens försvarare.

Den franske upplysningsfilosofen Francois-Marie Arouets (1694-1778), mer känd som Voltaire, inställning till yttrandefriheten har av den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall (1868-1956) sammanfattats så: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” https://tommyhansson.wordpress.com/2011/10/06/nagot-om-tolerant/

Dagens censurivrare på vänsterkanten, i den mån de alls hört talas om Voltaire, verkar snarare operera enligt principen: ”Jag håller inte med om vad du säger, och jag är beredd att gå i döden för att hindra dig från att säga det.”

Näthatsgranskaren. Den ständigt utökade lagstiftningen om hets mot folkgrupp har med åren blivit ett allt mer verksamt instrument i händerna på censurivrare för vilka det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet. För några aktörer har det till yttermera visso blivit en affärsidé att dammsuga sociala medier efter förgripliga yttranden att anmäla till polisen.

Dit hör den beryktade så kallade Näthatsgranskaren med expolisen Tomas Åberg som ledande namn. Näthatsgranskaren har sedan starten 2017 lämnat in över 1000 anmälningar till polisen med målsättningen att få ut så stora skadestånd som möjligt.

De som drabbas är ofta pensionärer som, av fullt förklarliga skäl, upprörs över samhällsutvecklingen och därför i affekt råkar uttrycka sig mindre rumsrent på Internet. https://katerinamagasin.se/sa-har-nathatsgranskaren-tomas-aberg-gjort-forfoljelse-av-pensionarer-till-en-affarside/

Sverigedemokraterna är mig veterligt det enda riksdagsparti som uttryckt skepsis gentemot lagen om hets mot folkgrupp, och dess ungdomsförbund Ungsvenskarna vill helt avskaffa den. Det vill för övrigt enligt uppgift också partiet Medborgerlig samling. https://nyheter24.se/maktkamp24/918006-sds-ungdomsforbund-vill-avskaffa-lagen-om-hets-mot-folkgrupp.

Påven besökte Irak för interreligiös samvaro – judarna stängdes ute

14 mars, 2021

Påvens besök i Irak omfattade bland annat interreligiöst umgänge i Ur, patriarken Abrahams hemstad.

Påven Franciskus genomförde i början av mars ett fyra dagars besök i Irak vilket av många sågs som historiskt. Besöket var späckat av fagert tal från såväl påven som hans irakiska värdar, men så värst mycket konkret kommer den påvliga trippen med all sannolikhet inte att leda till. https://www.jpost.com/middle-east/iraqs-government-accused-of-preventing-jews-from-attending-popes-visit-661220

Franciskus visit omfattade stopp i irakiska städer såsom Bagdad, Ur, Mosul och Najaf samt även en avstickare till den autonoma irakiska regionen Kurdistan. Enligt Vatikanens presentation av påveresan var denna ägnad att skapa ett fredligt samförstånd mellan de tre så kallade abrahamitiska religionerna kristendom, judendom och islam.

Ett viktigt stopp på resan var i det perspektivet Ur (arabiska Tell al-Muqajjar), den stad i Kaldéen i det forna södra Mesopotamien som det i Gamla testamentet anges att patriarken Abraham härstammade från. Ur anses vara en av världens äldsta städer där man funnit byggnadslämningar från perioden 5000-300 före Kristi födelse. Ur är beläget vid mynningarna till floderna Eufrat och Tigris. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ur,_Mesopotamien

Den största stötestenen för den interreligiösa harmonin var att inga judar fanns på plats. Den irakiska regeringen tycks aktivt ha förhindrat judar att resa till Bagdad för att träffa den 84-årige Franciskus. I en artikel av Seth J. Frantzman i den liberala israeliska tidningen The Jerusalem Post den 7 mars 2021 heter det:

The Iraqi government ignored the history of Iraqi Jews during the visit of Pope Francis last week, marring an otherwise unprecedented visit and wasting an opportunity to highlight the Jewish part of Iraq´s history.

Edwin Shuker, en sefardisk jude född i Bagdad 1955 och bosatt i Storbritannien sedan 1971, var besviken över den uteblivna judiska närvaron under påvens besök. Han menade att Iraks regering missade en historisk möjlighet att erkänna judarnas bidrag till det irakiska samhället ”and correct the injustice committed against them by successive governments.” Shuker besöker regelbundet Bagdad men fick ingen möjlighet att göra det under påvens besök.https://www.sephardivoices.org.uk/Interviewee/-Edwin-Shuker

Påvens vällovliga budskap stod i bjärt kontrast till Iraks handlande: ”As the children of Abraham, Jews, Christians and Muslims, together with other believers and all persons of good will, we thank you for having given us Abraham. Irakierna föredrog dock att ignorera sina judar. I Mosul, som påven besökte efter visiten i Ur, fanns en gång en livaktig judisk samfällighet; resterna efter minst sex äldre synagogor har hittats här.

Påvens fyra dagar långa besök i Irak blev mycket uppmärksammat men kommer troligen inte att leda till så mycket.

Uteslutningen av judarna ur den interreligiösa gemenskapen i Irak har tvivelsutan skadat anspråken på enighet mellan världsreligionerna. Judisk närvaro i vad som i dag är Irak finns dokumenterad sedan judarnas så kallade babyloniska fångenskap runt 586 före Kristi födelse. Den skriftlärde Esra, känd från Gamla testamentet, tillhörde dem som fick tillåtelse att lämna Babylonien och bege sig till Jerusalem. https://www.churchofjesuschrist.org/study/scriptures/gs/ezra?lang=swe

Under 1900-talet kom irakiska judar att spela en viktig roll i kampen för Iraks självständighet. Som mest bestod Bagdads befolkning till en tredjedel av judar. Efter hand blev deras närvaro i landet emellertid alltmer oönskad, och många valde då att flytta till Israel där det 2014 fanns omkring 227 900 judar av irakisk härkomst. Många av dessa söker bevara sederna och bruken från det gamla landet. I dagens Irak finns knappt några judar kvar. https://sv.qaz.wiki/wiki/History_of_the_Jews_in_Iraq

En annan fråga som aktualiserades under Franciskus visit i Irak var om landets kristna på sikt skulle kunna undgå att utplånas. Kristna trosbekännare har varit föremål för förföljelser under flera decennier och många troende är skeptiska till om en fyra dagar lång påvlig blixtvisit kan göra de muslimska makthavarna mer välvilligt inställda. https://www.dw.com/en/what-can-pope-francis-really-achieve-in-iraq/a-56769175

När den irakiske utrikesministern Fuad Hussein mötte Franciskus på flygplatsen i Bagdad hälsade han den celebre gästen och dennes ”message of peace and tolerance” välkommen. Under sitt besök ledde påven sedan kyrkliga ceremonier i Bagdad och möten med muslimska präster i den för shiamuslimer heliga staden Najaf i centrala Irak. Franciskus sammanträffade bland annat med den shiamuslimske ayatollan Ali al-Sistani.

Iraks kyrkliga ledare menar att den kristna tron i landet hotas av utplåning och att utvecklingen för de troende kan bli densamma som för judarna i landet. Under Saddam Husseins sekulära regim 1979-2003 tolererades de kristna till viss del och det fanns till och med kristna på höga positioner i Saddams regering. Efter USAs invasion 2003 blev det betydligt värre.1987 uppgick landets kristna kommunitet till cirka 1,4 miljoner men i dag finns endast omkring 200 000-300 000 kvar.

Bashar Matti Warda, kaldeisk biskop i staden Irbil i irakiska Kurdistan, tror inte att påvens besök kommer att vara till stor hjälp: ”It´s not going to help the Christians materially or directly, because we are really in a very corrupt political and economic system.” Warda utesluter dock inte att Franciskus visit kan få en del irakier att reflektera på ett positivt sätt över den kristna närvaron i Irak.

 

Glömda svenska fotbollshjältar (25): ”Kalle Köping” – komplett fältherre som blev uttagen till fyra OS

24 februari, 2021

Karl ”Köping” Gustafsson: 32 landskamper, 22 mål.

Det 25e avsnittet i min bloggserie ”Glömda svenska fotbollshjältar” (se fotnot) blir också det sista. Jag har i den här serien porträtterat spelare som intresserat mig snarare än de bästa och mest välkända. Första avsnittet i serien handlade om anfallaren Erik Börjesson, som var verksam i början av 1900-talet. Med föreliggande porträtt återvänder jag i tiden till Börjessons samtida Karl ”Köping” Gustafsson (1888-1960). https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Gustafsson_(fotbollsspelare)

”Kalle Köping” är främst bekant för att ha gjort det allra första svenska landslagsmålet. Det skedde en landskamp mot Norge i Balders hage i Göteborg den 27 juli 1908. Norge hade tagit ledningen med ett snabbt mål av den unge Minotti Böhn innan det blev Karl Gustafsson förunnat att kvittera till 1-1 i den 14e minuten. https://no.wikipedia.org/wiki/Minotti_B%C3%B8hn

Sedan rann det iväg, och den blågula segern fastställdes slutligen till 11-3. Erik Börjesson svarade för hela fem fullträffar och Erik Bergström för fyra under det att Gustafsson spelade in två mål. Det historiska svenska laget hade följande sammansättning från målvakt till vänsterytter: 1. Ove Erickson (målvakt). 2. Theodor ”Thodde” Malm. 3. Nils Andersson. 4. Sven Olsson. 5. Hans Lindman. 6. Thor Ericsson. 7. Gustaf ”Foten” Bergström. 8. Erik Bergström. 9. Erik Börjesson. 10. Karl ”Köping” Gustafsson. 11. Karl Ansén. Domare var Charles Smith från England.

Segern över Norge blev den enda svenska vinstmatchen under OS-året 1908. Efter Norge-matchen blev det förluster mot i tur och ordning England hemma (1-6), Storbritannien i OS i London (1-12), Nederländerna i OS i London, match om tredje pris (0-2), Nederländerna borta (3-5) samt Belgien borta (1-2). https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1908%E2%80%931919

Det första svenska fotbollslandslaget anno 1908.

”Kalle Köping” avverkade 32 matcher och gjorde 22 mål  landslagströjan 1908-24 och uttogs till fyra olympiska spel: London 1908, Stockholm 1912, Antwerpen 1920 och Paris 1924 (i Paris, där Sverige tog brons, var han reserv och spelade inte). Han ansågs vara landslagets borne fältherre. När han invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som # 3 i den första selektionen motiverades invalet så: ”‘Köping’ var vår förste komplette spelare. Svenska landslagets förste målskytt. Landslagskarriären sträckte sig ända till 1924.” Gustafsson blev även en svensk fotbolls första ”stora grabbar”.

Första klubben fram till  1909 var IFK Köping, i vars A-lag Kalle debuterade redan som 15-åring. I en del matcher öste han in kopiösa mängder mål, exempelvis tolv fullträffar mot Arboga 1906. Han lånades därefter ut till Västmanland-Nerikes BK under ett år. 1910-13 hette klubbadressen Köpings IS. 1913 reste Kalle till England i syfte att förkovra sina färdigheter i den ädla leken med läderkulan och fick ett amatörkontrakt med Leicester City FC, som han spelade tolv matcher för.

Året därpå var ”Köping” tillbaka i Köpings IS innan han avrundade karriären med två SM-guld för Djurgårdens IF i Stockholm 1916-24. Gustafsson bildade ett fruktat mittfält tillsammans med landslagskamraterna Ragnar Wicksell och Bertil Nordenskjöld. Efter den aktiva spelarbanan hade ”Köping” en mängd tränaruppdrag för olika föreningar och inte bara i fotboll – hans idrottsintresse var synnerligen omfattande, och efter spelarbanan öppnade han en framgångsrik sportaffär som snart blev rikskänd.

1916 inträffade en milstolpe i den svenska landslagsfotbollen. Det tidigare som ”omöjligt” ansedda Danmark betvingades med 4-0 (2-0) på Stockholms stadion den 8 oktober. Målskyttar i den historiska segermatchen var Carl Karlstrand, Karl Gustafsson, Ivar Svensson och Rune Bergström. Segern var desto mer välkommen då Sverige tidigare under säsongen sensationellt förlorat mot USA hemma med 3-2. I matchen mot Danmark förekom för första gången organiserat ”hejande” på läktarna.

Karl Gustafsson före en träningslandskamp mot Ryssland på bortaplan 1913: svensk seger med 4-1.

Enligt Karl ”Köping” Gustafssons noggrant förda statistik avverkade han totalt 635 matcher varav 296 segrar, 232 förluster och 107 oavgjorda. Han gjorde sammanlagt 483 mål.

Enligt en anekdot, vars sanningshalt jag inte går i god för, blev medlemmarna i det svenska OS-laget i Antwerpen 1920 så glada efter seger med 9-0 i öppningsmatchen mot Grekland att de festade hela natten trots att en match mot Nederländerna väntade dagen därpå.

Den svenske managern, ”fotbollsgeneralen” Anton Johanson (1877-1953), lovade de svenska spelarna att han skulle prata med domaren om att behandla det blågula laget på ett så välvilligt sätt som möjligt. Det blev nu inte riktigt som Johansson hade tänkt sig, vilket skall ha berott på att nederländarna för dagen spelade i gula och inte som vanligt i orangea tröjor. Johanson var liksom Karl Gustafsson född i Köping. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anton_Johanson

Matchen mot Nederländerna förlorades med 5-4, och även i den därpå följande matchen mot Spanien blev det förlust, denna gång med 2-0.

Fotnot: Bloggserien ”Glömda svenska fotbollshjältar” omfattar följande spelare: 1. Erik Börjesson. 2. Per ”Pära” Kaufeldt. 3. Sven ”Svenne Berka” Bergqvist. 4. Sven Jonasson. 5. Malte Mårtensson. 6. Sune ”Mona-Lisa” Andersson. 7. Erik Nilsson. 8. Arne Selmosson. 9. Gösta ”Knivsta” Sandberg. 10. Yngve Brodd. 11. Bengt ”Zamora” Nyholm. 12. Gunnar ”Säffle” Andersson. 13. Hasse Jeppson. 14. Lennart Wing. 15. Lennart Backman. 16. Harry Bild. 17. Ove Grahn. 18. Roger Magnusson. 19. Hasse ”HP” Persson. 20. Prawitz Öberg. 21. Sven-Gunnar Larsson. 22. Inge Danielsson. 23. Kurt Axelsson. 24. Tom Turesson. 25. Karl ”Köping” Gustafsson.

 

 

 

 

 

 

Themsen fryser till för första gången sedan 1963

19 februari, 2021

Det är ovanligt att floden Themsen fryser till.

Från Storbritannien rapporteras att delar av floden Themsen (Thames) har frusit till för första gången på 58 år. Det var den ovanligt kalla vintern 1963 detta skedde senast. Jag citerar sajten republicworld.com:

Chills from the Baltic led to the river at Teddington Lock, south-west London, freezing partially as it became a skating rink. https://www.republicworld.com/world-news/uk-news/thames-freezes-for-the-first-time-in-60-years-due-to-extreme-cold-condition-in-the-uk.html

Storbritannien har under senaste tiden, närmare bestämt i Braemar i Aberdeenshire, noterat sin kallaste februarimånad sedan 1955. Den 13 februari uppmättes minus 23 grader Celsius klockan 08.13.

Den för Storbritannien och andra europeiska länder ovanliga kylan sägs av expertisen bero på att jetströmmen, som befinner sig cirka 10 kilometer ovanför Nordpolen, denna vinter varit mild och omväxlande. Därmed har den så kallade polarvirveln, som roterar moturs vid Nordpolen, brutits upp. Polarvirveln vid Sydpolen roterar å sin sida medurs.

Jetströmmen består av ett band av starka vindar, dels i form av varm luft från tropiska områden, dels i form av kall polarluft. Innevarande säsong har alltså polarvindarna hittills varit dominerande.

1814 hölls en marknad på Themsens is.

Under tidsperioden 1309-1814, då den så kallade Lilla istiden inföll, frös Themsen på 23 gånger. Fem gånger var isen så tjock att sannskyldiga marknader kunde hållas. Det finns till och med uppgifter om att en elefant vid ett tillfälle beträdde isen. https://www.bbc.com/news/magazine-25862141

Den senaste omfattande ”frostmarknaden” arrangerades vintern 1814 då Napoleonkrigen stod för dörren och ”mad king” George III innehade tronen. Då förekom, förutom sedvanlig varuförsäljning, exempelvis dans och tillfälliga pubar på floden.

Kylan innevarande år skulle enligt väder- och solforskare kunna tyda på att en ny ”liten istid” står för dörren. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/27/solforskare-ny-liten-istid-kan-vara-pa-vag/

Europarådet: vaccination mot covid-19 är inte obligatorisk

9 februari, 2021

Joe Biden får sina andra covid-19-dos.

Nej, jag är inte någon vaccinationsmotståndare. Vaccinationer spelar en viktig roll i ett folkhälsoperspektiv. Vad jag alltid kommer att vara motståndare till är tvång och försök från överheten att få alla att inordna sig i ett visst mönster.

Det är därför med tillfredsställelse jag hälsar Council of Europes (Europarådet) direktiv 2361/2021 vilket, utöver andra direktiv som utfärdats till de europeiska staterna om vacciner och vaccinationer avseende covid-19, bland annat innehåller följande uppmaningar (min översättning från engelska):

7.3.1. Säkerställ att medborgare är informerade om att vaccinationen INTE är obligatorisk och att ingen är politiskt, socialt eller på annat sätt pressad att bli vaccinerad om de inte själva önskar det.

7.3.2. Säkerställ att ingen diskrimineras mot för att inte ha blivit vaccinerad på grund av möjliga hälsorisker eller en önskan att inte bli vaccinerad.

7.5.2. Använd vaccinationsintyg endast för dessas avsedda syfte  att övervaka vacciners effektivitet, potentiella biverkningar och olika evenemang. https://id-ont.org/en/articles/e-government/the-council-of-europe-on-vaccinations-and-the-certificate-not-digital-vaccination

Europarådet är Europas ledande organisation för mänskliga rättigheter. Det bildades 1949 och har sitt säte i Strassbourg. Ordförande sedan 2019 är kroatiskan Marija Pejcinovic Buric. Europarådet har 47 medlemsländer varav 27 är medlemmar i Europeiska unionen (EU). https://sv.wikipedia.org/wiki/Europar%C3%A5det

Europarådets direktiv 2361/2021, som antagits av organisationens parlamentariska församling, synes stå i motsatsställning till alla de initiativ som uppkommit i olika länder om att införa så kallade coronapass med uppgifter om genomgången vaccination. Relativt nyligen har meddelats att Danmark ämnar införa sådana pass vilka kan användas av personer som reser utomlands.

Europarådet fastslår i ett direktiv att vaccination mot den kinesiska smittan inte är obligatoriskt.

De omtalade passen skall även kunna användas för tillträde till restauranger, konferenser, musikfestivaler etcetera. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/danmark-infor-coronapass-1

Liknande initiativ har förekommit i ett antal andra länder såsom Storbritannien, Island, Spanien, Cypern och även Sverige. https://www.forbes.com/sites/suzannerowankelleher/2021/02/05/these-european-countries-are-launching-vaccine-passports/

Det återstår att se vilken inverkan Europarådets direktiv kommer att ha på de tvångsliknande kraven på coronapass. Det är under alla omständigheter enligt min uppfattning utomordentligt illavarslande att en bieffekt av den kinesiska pandemin är ett nytt klassamhälle, där inte bara krav på pass och andra intyg utan även munskydd används som markörer.

Särskilt förtappade anses individer som vägrar både vaccination och munskydd vara. Fanatikerna på nätet – och de är många – brukar exempelvis ofta argumentera för att sådana personer skall förvägras läkarvård om de sjuknar in.

Problemet för fanatikerna är som alltid att sanningen sällan är svart-vit. Vaccinering ger ju inget hundraprocentigt skydd mot pandemin och man kan vara smittbärare även om man är vaccinerad. Biverkningar förekommer ofta, låt vara att de flesta kan betecknas som milda. https://www.bbc.com/news/health-55932832

Jag uppmanar slutligen ingen att inte vaccinera sig, Det är resandes ensak. Men det skadar inte att, som i de flesta sammanhang, tänka efter före.