Posted tagged ‘Storbritannien’

Alan Dershovitz: ”Bernie Sanders är USAs Jeremy Corbyn”

1 mars, 2020

Bernie Sanders och Jeremy Corbyn – olika länder, samma vänsterextremism.

”Bernie Sanders är Förenta staternas Jeremy Corbyn”.

Det hävdade den välkände judisk-amerikanske advokaten Alan Dershovitz vid ett bokrelease-möte i Jerusalem Center for Public Affairs den 27 februari. https://www.jpost.com/American-Politics/Dershowitz-Nominating-Sanders-as-Democratic-candidate-would-boost-BDS-619104

Dershovitz jämförde således den 78-årige demokratiske presidentkandidaten med ledaren för det hårt ansatta Labour-partiet i Storbritannien, Jeremy Corbyn, 70, som åkte på en jordskredsförlust mot Boris Johnsons Tories i det brittiska parlamentsvalet i december 2019. Corbyn vägrade i TV-intervjuer att ta avstånd från den i Labour utbredda antisemitismen.

Labour är nu föremål för en undersökning i regi av the Equality and Human Rights Commission avseende partiets institutionella antisemitism. https://www.equalityhumanrights.com/en/inquiries-and-investigations/investigation-labour-party

Om Sanders blir nominerad som det Demokratiska partiets presidentkandidat skulle det enligt Dershovitz innebära en stor framgång för den anti-israeliska röreslen Boycott, Divestment and Sanctions (BDS), vilken förespråkar bojkott och islolering av den judiska staten i syfte att sätta press på landet i konflikten med ”palestinierna”.

Tysklands parlament fördömde i maj 2019 BDS med följande motivering: ”De argumentationsmönster och metoder som används av BDS-rörelsen är antisemitiska.”

Dershovitz påpekade att Sanders kallat Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för ”rasist” men struntat i att nagelfara den somaliskfödda, demokratiska kongressleamoten Ilhan Omar för hennes talrika antisemitiska uttalanden. Tvärtom har Sanders välkomnat Omars stöd för hans kandidatur.

Ilhan Omar med sin idol Bernie Sanders.

Omar, som representerar Minnesota i kongressens representanthus, har av organisationen Stop Antisemitism utsetts till ”årets antisemit”. https://www.jpost.com/Diaspora/Antisemitism/Ilhan-Omar-voted-2019s-antisemite-of-the-year-613308

Stop Antisemitism sammanfattade sitt val av Ilhan Omar i sex punkter: 1. Hon har anklagat USAs judar för att hysa dubbla lojaliteter. 2. Hon har påstått att judar köper inflytande för pengar. 3. Hon har anklagat Israel för att ha hypnotiserat världen. 4. Hon stödjer BDS. 5. Hon har i en resolution till representanhuset jämfört en bojkott av Israel med en bojkott av nazisterna. 6. Hon har erhållit entusiastiskt stöd för sina antisemitiska uttalanden av ärkenazisten och KKK-ledaren David Duke.

Alan Dershovitz, som uppger sig vara registrerad demokrat, har sagt att han – liksom mångas andra amerikanska judar – inte kommer att rösta demokratiskt om Bernie Sanders blir nominerad som officiell presidentkandidat vid partiets konvent i Milwaukee i juli. Han är även kritisk till den andre judiske kandidaten, Michael Bloomberg, på grund av dennes ”lack of knowledge” i frågor som rör Mellanöstern.

Alan Dershovitz (till höger) och favoriten Joe Biden.

Dershovitz egen favorit bland demokratiska presidentkandidater är förre vicepresidenten Joe Biden, 77, som vann en storseger före Sanders i primärvalet i South Carolina med 48,5 procent av rösterna. Den amerikanska advokaten sade att han ”entusiastiskt” skulle stödja Biden mot Donald Trump. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/primarval-i-south-carolina

Fotnot: Alan Dershowitz har i sin nya bok The Case Against Impeaching Trump (Amazon) argumenterat mot att president Donald Trump skulle ställas inför riksrätt.

Ny undersökning: 63 procent av svenskarna är positiva till NATO

12 februari, 2020

Olika länders NATO-sympatier enligt Pews undersökning.

Svenskarna är mer positiva till den västliga försvarsalliansen NATO än vad befolkningarna i gemen är i länder som tillhör NATO. Det visar en nyligen genomförd undersökning från Pew Reserach Center i USA. https://www.pewresearch.org/global/2020/02/09/nato-seen-favorably-across-member-states/

Sålunda ser 63 procent av de tillfrågade svenskarna positivt på NATO. Det är bättre än medianresultatet 53 procent i NATO-länderna. Pew har genomfört undersökningen dels i NATO-länder samt Sverige, Ukraina och Ryssland. Mest positiva var polackerna med 82 procent med ryssarna i botten med 18.

För Litauen noterades 77, Nederländerna 72, Kanada 66, Storbritannien 65, Italien 60, Tyskland 57, Tjeckien 54, Ukraina 53, USA 52, Slovakien 51, Frankrike 49, Spanien 49, Ungern 48, Bulgarien 42, Grekland 37 och Turkiet 21 procent. Att de av Sovjetunionen tidigare kontrollerade Polen och Litauen skulle toppa listan är knappast en tillfällighet – de vet vad främmande förtryck och diktatur vill säga.

Det är heller inte särdeles märkligt att svenskarna är så pass positiva till NATO. Alltfler inser att vi inte av egen kraft förmår försvara oss mot ett främmande angrepp från fientlig makt (läs: Ryssland). Och för att vara säkra på att få hjälp i ett skarpt läge måste vi vara fullständiga medlemmar i NATO. 28 procent av tillfrågade svenskar uppgav sig vara negativa gentemot NATO.

Ett US Air Force F-22 Raptor-plan flyger över den litauiska flygbasen Siauliar 2016.

NATO (North Atlantic Treaty Organization) grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Målsättningen var med organisationens förste generalsekreterares, Hastings Lionel Ismay (lord Ismay), ofta citerade ord: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Försvarsalliansens karaktär och målsättning har givetvis ändrats åtskilligt sedan dess. Av de ursprungliga tolv medlemsländerna har blivit 29. Det säger något om NATOs exempellösa framgångar under de gångna dryga 70 åren att NATO i dag omfattar alla de länder som ingick i Warzsawapakten plus ytterligare några forna öststater.

Sverige samarbetar sedan 1994 med NATO inom ramen för Partnerskap för fred, vilket bland annat innebär att svensk trupp regelbundet samövar med NATO-styrkor. Frågan om fullvärdigt medlemskap är emellertid fortfarande känslig, så känslig att försvarsminister Peter Hultqvist (S) enligt uppgift avböjt att kommentera svenskarnas allt mer positiva inställning.

Prins Charles i aningslöst stöd till ”palestinierna”

29 januari, 2020

Prins Charles och Mahmoud Abbas möttes i Betlehem.

Betlehem ses av tradition som platsen för Jesu födelse. Det är också en nutida stad belägen i Judéen cirka en mil söder om Jerusalem. När the Prince of Wales, Storbritanniens tronföljare prins Charles, nyligen besökte platsen och höll ett tal betecknades detta av brittiska Sky News som ”the biggest show of support ever” till förmån för de så kallade palestinierna av en medlem av den brittiska kungafamiljen. https://www.timesofisrael.com/prince-charles-in-bethlehem-it-breaks-my-heart-to-see-palestinian-suffering/

”It breaks my heart therefore that we should continue to see so much suffering and division”, sade Charles. ”No one arriving in Bethlehem today could miss the signs of continuing hardship, and the situation you face.” Prinsen av Wales framförde sitt tal vid Casa Nova, ett franciskanskt pilgrimshus nära Födelsekyrkan.

Charles fortsatte, välmenade men aningslöst: ”And I can only join you, and all communities, in your prayers for a just and lasting peace. We must pursue this cause with faith and determination, striving to heal the wounds which have caused such pain. It is my dearest wish that the future will bring freedom, justice and equality to all Palestinians, enabling you to thrive and to prosper.”

Efter detta tårdrypande tal träffade den 71-årige prinsen av Wales den Palestinska myndighetens (PA) ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen), 84, som påstod sig vara tacksam över att Storbritannien inte hade accepterat USAs president Donalds Trump fredsplan för Israel och ”Palestina.” I verkligheten hade Storbritannien över huvud taget inte tagit ställning till planen under det att Abbas och PA hade avfärdat den redan innan de tagit del av den.

Födelsekyrkan i Betlehem.

Om Charles hade läst på om Abbas före sitt besök i de av PA kontrollerade territorierna hade han funnit att den senare minst av allt visat sig vara någon fredens man. Det sägs att palestinaaraberna aldrig missar en möjlighet att missa en möjlighet, ett omdöme som gäller såväl Abbas som hans företrädare Yassir Arafat. Oavsett vilka avtal som ingåtts med Israel har dessa brutits förr eller senare. Något som bottnar i den Palestinska myndighetens och Hamas allt överskuggande vilja att utplåna den judiska staten Israel, inte sluta fred med den.

Den Palestinska myndigheten, som lägger ner sex gånger så mycket pengar på understöd till terrorister och deras familjer som på välfärd till den egna befolkningen och hjärntvättar denna från tidiga barnsben att bli militanta judehatare, torde vara den enda entitet i hela världen som betraktar landsmän som deltar i fredskonferenser som förrädare. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/07/03/nar-det-ar-forraderi-att-delta-i-en-fredskonferens/

Ingen blev mot denna bakgrund det minsta förvånad att Mahmoud Abbas redan innan Trumps fredsplan presenterats for ut i otidigheter mot den amerikanske presidenten och kallade denne för ”a dog and the son of a dog” samt hävdade att fredsplanen var en ”konspiration”. Vidare: ”I do not have much longer to live and will not go down as a traitor. It´s either dying like martyrs or flying the Palestinian flag on the walls of Jerusalem.” https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Abbas-Trump-is-a-dog-and-son-of-a-dog-I-wont-become-a-traitor-615572

Det är alltså denne man prins Charles hade den usla smaken att träffa under sitt besök i de ”palestinska” territorierna och Israel. Besöket omfattade även ett möte med Israels president Reuven Rivlin samt en visit vid förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem och möten med överlevare från Förintelsen, som skördade omkring sex miljoner judars liv.

Prinsen av Wales och Israels president Reuven Rivlin.

Donald Trump uttryckte sig, trots att Abbas kallat honom ”hund och son till en hund”, inför presentationen av den plan som kallats ”the deal of the century” med försiktig optimism och trodde att det till slut skulle gå att få palestinaaraberna med på noterna.  Trots allt ingick i planen att göra en del av östra Jerusalem till huvudstad i en palestinaarabisk statsbildning.

Jag vet inte om han själv trodde på detta – nu kan Trump i alla fall säga att han och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gjort vad de kunnat. https://www.jpost.com/Opinion/Trumps-peace-plan-is-a-realistic-vision-615573

 

 

Korruption i hästväg: Afrikas rikaste kvinna, Isabel dos Santos, på fallrepet

26 januari, 2020

 

Det inte helt utarmade paret Isabel dos Santos och Sindika Dokolo.

Läckta dokument – ”The Luanda Leaks” – visar att Isabel dos Santos, av tidskriften Forbes ansedd vara Afrikas rikaste kvinna med en uppskattad förmögenhet motsvarande cirka 16 miljarder kronor, under en följd av år har byggt upp sin förmögenhet genom att länsa statskassan i hemlandet Angola. Dokumenten visar hur dos Santos fick tillgång till lukrativa avtal om land, olja, diamanter och telekommunikationer. Det skedde när hennes far, José Eduardo dos Santos, var Angolas president. https://www.bbc.com/news/world-africa-51128950

Det behöver kanske inte sägas att dos Santos nekar till anklagelserna och hävdar att de bottnar i en ”häxjakt” från de angolanska myndigheternas sida. Många angolaner är förvånade över att president Joao Lourenco, som tog över efter Isabel dos Santos far som angolansk president 2017, gett sig på företrädarens dotter. Hon brottsutreds nu för korruption och hennes tillgångar i Angola har frysts. Också hennes omfattande tillgångar i Portugal synas nu i sömmarna. Lourenco har ett förflutet som det marxistiska regeringspartiet MPLAs generalsekreterare och försvarsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jo%C3%A3o_Louren%C3%A7o

Isabel dos Santos föddes i Baku i Azerbajdzjan 1973 som äldsta dotter till José Eduardo dos Santos och dennes dåvarande hustru, ryskan Tatiana Kukanova, när den blivande presidenten studerade vid Azerbajdzjans University of Oil and Chemistry. Dos Santos tillträdde som president efter Agostinho Neto (1922-79) när denne avled 1978 och klamrade sig kvar  vid maktens köttgrytor i 39 år. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/12/angola-rikt-land-dar-barnen-svalter-ihjal/

Angola blev formellt självständigt från Portugal den 11 november 1975 efter ett kolonialvälde som varat i över 400 år. Någon fred blev det dock aldrig – omedelbart efter frigörelsen utbröt ett inbördeskrig som skulle vara i 27 år. Inblandade parter var de angolanska rörelserna MPLA, UNITA och FNLA och de utländska intressen som inom ramen för det Kalla kriget backade upp dessa. Sverige skänkte under många år på initiativ av Socialdemokraterna och Olof Palme bort miljarder i utlandsbistånd till MPLA-regimen, som därmed kunde frigöra resurser till inbördeskriget.

UNITA-ledaren Jonas Savimbi (1934-2002).

MPLA stöddes av i första hand Sovjetunionen och Kuba under det att de antikommunistiska rörelserna UNITA och FNLA fick understöd främst av USA och Sydafrika. Efter hand blev UNITA under ledarskap av den karismatiske Jonas Savimbi den dominerande oppositionsrörelsen. MPLA lyckades dock behålla regeringsmakten, och när Savimbi sköts till döds i ett bakhåll i Moxico-provinsen 2002 var inbördeskriget definitivt ett avslutat kapitel med MPLA som ensam herre på täppan. UNITA är dock än i dag landets största oppositionsparti under ledning av Isaias Samakuva. Partiet fick 51 mandat av 220 i valet 2017. https://en.wikipedia.org/wiki/UNITA

Inbördeskriget må vara över, men Angola är alltjämt ett av världens fattigaste länder trots ymniga naturtillgångar. Den allt överskuggande orsaken till detta är MPLAs och framförallt klanen dos Santos osannolika korruption, där elitskiktet vältrar sig i lyx medan stora delar av folket svälter. Av landets 29 miljoner invånare beräknas 30 procent leva i fattigdom med en inkomst på mindre än 1,90 US dollar per dag. Forbes har beräknat att José Eduardo dos Santos personliga tillgångar uppgick till 20 miljarder US dollar.

Andrew Feinstein, chef för Corruption Watch, citeras av BBC World/Africa angående presidentdottern Isabel dos Santos på följande sätt: ”Varje gång hon figurerar på omslaget till något glassigt magasin någonstans i världen, varje gång hon är värd för något av hennes glamourösa partyn i södra Frankrike, gör hon det genom att trampa på Angolas invånares förhoppningar.”

Energi: Ett av de mest tvielaktiga avtal dos Santos varit inblandad i sköttes i London genom olje- och gasföretaget Sonangol Group, en avläggare till den angolanska staten i Storbritannien. Hon hade 2016 övertagit ansvaret för Sonangol genom ett dekret utfärdat av fadern José Eduardo dos Santos, som höll Angola i ett fast grepp samtidigt som han systematiskt plundrade landet på dess tillgångar. Ekonomiska bedömare har uppskattat att familjen dos Santos tillgångar utgjort en tiondedel av Angolas. https://en.wikipedia.org/wiki/Sonangol_Group

José Eduardo dos Santos (till höger) och hans efterträdare Joao Lourenco.

En betydande del av Isabel dos Santos förmögenhet baseras på delägarskap i det portugisiska energiföretaget Galp, vilket ett av hennes otaliga företag köpte upp av Sonangol 2006. Dos Santos behövde endast betala 15 procent av priset direkt – resten erlades genom lån till låg ränta från det statliga Sonangol som därmed ägs av det angolanska folket. Det beräknas att dos Santos andel i Galp är värd cirka 750 miljoner brittiska pund.https://sv.wikipedia.org/wiki/Galp

Diamanter: Vidare är Isabel dos Santos, jämte sin kongolesiske make Sindika Dokolo, djupt involverad i diamantindustrin. Den senare undertecknade 2012 ett synnerligen förmånligt kontrakt med den angolanska statens diamantföretag Sodiam. Företaget satsade 79 miljoner US dollar under det att Dokolo endast behövde betala in 4 miljoner.

Dokolu fick därtill en bonus värd 5 miljoner brittiska pund för att ha lyckats få avtalet till stånd. Sodiam hade lånat alla pengar från en privat bank i vilken Isabel dos Santos är den största delägaren. https://www.theguardian.com/world/2020/jan/19/diamond-deal-that-rocked-angola-de-grisogono-luanda-leaks

Enligt Bravo da Rosa, Sodiams nye VD, har det angolanska folket inte fått en enda kwanza (Angolas valuta) tillbaka som följd av det aktuella avtalet. Av den tidigare VDn skall Dokolo dessutom ha fått tillåtelse att köpa oslipade diamanter värda 1 miljard US dollar till uppseendeväckande låga priser.

Land: De läckta dokumenten informerar vidare om att Isabela dos Santos i september 2017 köpte upp land av den angolanska staten till extremt förmånliga villkor. Exempelvis tillägnade sig hennes företag, efter ett dekret från fadern/presidenten, Areia Branca, en kvadratkilometer synnerligen attraktivt stycke land i anslutning till havsstranden i huvudstaden Luanda.

Av det åsatta värdet om 96 miljoner US dollar behövde företaget endast stå för 5 procent. Resten skulle investeras. Projektet tvingade många fattiga angolaner med fiske som inkomstkälla från deras hem för att omlokaliseras till en plats 50 kilometer från Luanda. Flera liknande exempel finns i de läckta dokumenten. https://www.theguardian.com/world/2020/jan/20/fishing-community-bulldozed-isabel-dos-santos-masterplan-luanda-leaks-angola

Angolas chefsåklagare Helder Pitta Grós utreder Isabel dos Santos skumraskaffärer.

Telecom: Ytterligare en inkomstkälla för Isabel dos Santos är telecombranschen. Så har hon tillskansat sig 25 procent av ägarskapet i Unitel, som är landets största leverantör av mobiltelefoner. Företaget har redan till dos Santos utbetalat sammanlagt motsvarande två miljarder US dollar av hennes andel i företaget. Därefter såg hon till att Unitel lånade ut ytterligare 350 miljoner pund till ett nytt av henne bildat bolag, Unitel International Holdings. https://halberdbastion.com/intelligence/parent-companies/unitel-group

Enligt Angolas chefsåklagare, Helder Pitta Grós, härrör Isabel dos Santos tillgångar i Portugal från utplundringen av Angola i allmänhet och det statliga energiföretaget Sonangol i synnerhet. Chefsåklagaren kommenterade under ett besök i Portugal fallet dos Santos på följande sätt: ”Angola anser att pengarna som av Isabel dos Santos använts för affärsverksamhet i Portugal har lämnat landet på olagligt vis.” https://ewn.co.za/2020/01/24/angola-prosecutor-isabel-dos-santos-s-portugal-funds-embezzled

Isabel dos Santos korruption är, som torde ha framgått ovan, något i hästväg. Var det hela slutar är i nuläget vanskligt att bedöma eftersom de angolanska och även de potugisiska myndigheterna endast påbörjat utredningen hennes förehavanden, men att hon nu befinner sig på fallrepet är ingen vågad gissning. Vad som är särskilt anmärkningsvärt är att skumraskerierna kunnat ske i ett formellt socialistiskt land med ett regeringsbärande parti med marxistiska rötter vid makten. https://www.euractiv.com/section/justice-home-affairs/news/portuguese-authorities-start-taking-the-luanda-leaks-seriously/

 

 

 

 

 

Iran, Trudeau, Trump – och Castro

15 januari, 2020

Fidél Castro och Justin Trudeau – lika som bär?

Efter några dagars blånekande till att ligga bakom nedskjutningen av ett ukrainskt passagerarplan fann Irans regering för gott att vidgå sin skuld. President Hassan Rouhani har försäkrat omvärlden att landet skall ta sitt ansvar för det ”oförlåtliga misstag” som sände 176 människor i döden. Flera personer uppges redan ha gripits som misstänkta för dådet. https://corren.se/nyheter/flera-gripna-efter-flygkraschen-i-iran-om6461217.aspx

En dryga minuten lång video, som först offentliggjordes av New York Times, uppges visa hur två robotar avfyrades mot planet Boeing 737 från Ukraina. https://www.expressen.se/nyheter/ukrainska-planet-traffades-av-tva-iranska-raketer/

Notabelt är att Rouhani inte med ett ord beskyllde USA för någon del av det inträffade. Den veterligt ende världsledaren som gjort det är Kanadas omdebatterade liberale premiärminister Justin Trudeau. I en intervju med den kanadensiska TV-kanalen Global Television bara några timmar före det iranska erkännandet menade Trudeau att USA bar en del av ansvaret för nedskjutningen.

”Om det inte fanns några spänningar”, sade den kanadensiske ledaren, ”om de inte nyligen trappats upp i regionen, så skulle dessa kanadensare /som omkom vid nedskjtuningen/ vara hemma med sina familjer nu.”

Justin Trudeau, född på juldagen 1971, blev partiledare för Kanadas Liberala parti 2013 och premiärminister 2015. Han är son till Pierre Trudeau (1919-2000), som var premiärminister 1968-79 samt 1980-84. Mamman är Margaret Trudeau, född Sinclair, född 1948 och således 29 år yngre än maken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pierre_Trudeau

Margaret och Pierre Trudeau.

För drygt tre år sedan kom rykten i svang om att Justin Trudeaus verklige fader var Kubas diktator Fidél Castro (1926-2016). Ryktena startades av motståndare till Trudeau sedan denne i samband med Castros frånfälle höjt den senare till skyarna som en ”legendarisk revolutionär och talare” vilken ”tjänade sitt land under nära ett halvsekel”. Trudeau nämnde också att hans far hade haft en nära relation till den kubanske despoten. https://omni.se/trudeau-beromde-castro-han-borde-skammas/a/kVpnj

Påståendena om att Fidél Castro skulle vara far till Justin baseras delvis på att den senares moder haft rykte om sig att vara promiskuös. Hon var en del av den flummiga flower-power-rörelsen och väckte skandal då hon vid ett besök i Vita huset i Washington, D. C. bar kort-kort.  Därtill kommer att det finns vissa yttre likheter mellan Justin och Fidél Castro. Makarna Trudeau skilde sig 1984. https://www.oregonlive.com/trending/2018/02/rumor_that_justin_trudeau_is_f.html

Ryktena är dock med nästan hundraprocentig säkerhet falska: Justin Trudeau är född 1971 och makarna Pierre och Margaret Trudeau besökte Kuba och Castro först 1976. Det borde ha varit omöjligt för en person som Margaret Trudeau att obemärkt resa till Kuba och träffa Kubas diktator, som förvisso är beryktad för sina kvinnoaffärer. https://en.wikipedia.org/wiki/Margaret_Trudeau

Det faktum att ryktena om Justin Trudeaus verklige pappa fortfarande håller i sig är väl snarast ett tecken på hur avskydd den yngre Trudeau är i konservativa kretsar. Kanadas regering är märkbart besvärad av dessa rykten och har officiellt gått ut och dementerat dem.

Donald Trump har bland annat kallat Justin Trudeau ”oärlig och svag”.

Det må vara osagt om det är Trumps återkommande kritik mot Trudeau som ligger bakom den kanadensiske premiärministerns utspel mot USA som delansvarigt för den iranska nedskjutningen. Trump har under alla omständigheter kallat Trudeau ”oärlig och svag” och menat att ”Justin spelar sårad när han blir påkommen.” https://www.expressen.se/nyheter/trumps-angrepp-mot-trudeau-spelar-sarad/

Avslutningsvis kan det noteras att de europeiska nyckelnationerna Tyskland, Frankrike och Storbritannien betydligt skärpt tonen mot Iran efter elimineringen av terrorgeneralen Qassem Soleimani på Bagdads flygplats. https://www.dailywire.com/news/breaking-the-trump-effect-britain-france-germany-suddenly-harden-toward-iran-after-killing-of-soleimani?utm_source=americantruth&utm_medium=email&utm_campaign=spark718

Fotnot: Kanada är som medlem i det Brittiska samväldet formellt en konstitutionell monarki med drottning Elizabeth II som statschef. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kanadas_monarki

Wiesenthal-centret: ”Om Labour vinner valet blir Storbritannien en internationell paria”

11 december, 2019

Enligt Jeremy Corbyn är dömda Hamas-terrorister och mördare ”bröder”.

Jeremy Corbyn, sedan 2015 ledare för brittiska Labour, väckte nyligen uppmärksamhet då han i en intervju med BBCs Andrew McNeil trots upprepade påstötningar vägrade be om ursäkt för den antisemitism som lever och frodas inom hans parti. Corbyn har, föga övertygande, i efterhand sökt rädda ansiktet genom att påstå att Labour redan har tagit avstånd från judehatet. https://www.timesofisrael.com/after-refusing-to-apologize-for-anti-semitism-corbyn-says-he-already-said-sorry/

Några som inte låtit sig övertygas av Corbyns försäkringar om att han och hans parti inte är antisemiter är Simon Wiesenthal Center i Los Angeles. Jeremy Corbyn och hans Labour-parti toppar nämligen den lista över årets mest framträdande antisemitiska aktörer som centret publicerar varje år. https://www.thesun.co.uk/news/politics/10506222/jeremy-corbyns-labour-biggest-threat-to-jews/

Rabbinen Marvin Hier, som leder Simon Wiesenthal Center, menar att om Corbyn och Labour skulle gå segrande ur det brittiska valet den 12 december skulle Storbritannien i världens ögon framstå som en internationell paria vilket enligt Hier vore en katastrof för demokratin.

Efter att ha påmint om premiärminister Winston Churchills framgångsrika bekämpande av den tyska nationalsocialismen under Andra världskriget citeras rabbi Hier på följande sätt: ”Britain was at the forefront of defeating Hitler and now, on the 75th anniversary of the liberation of Auschwitz, the person who wants to sit in Winston Churchill´s chair at No 10 (Downing Street i London, bloggarens anmärkning) is fostering antisemitism.”

Wiesenthal-centret etablerades för drygt 40 år sedan och är uppkallat efter den legendariske nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal (1908-2005), som föddes i det dåvarande österrikiska imperiet i vad som i dag är Ukraina. Han tillbringade flera år i Auschwitz och andra nazistiska koncentrationsläger.https://sv.wikipedia.org/wiki/Simon_Wiesenthal

Efter sin befrielse såg Simon Wiesenthal det som sin uppgift att spåra upp och ställa nazistiska krigsförbrytare inför rätta. Han anses genom sin i Wien baserade verksamhet ha bidragit till att mer än 1000 av de senare kunde hittas och få möta en rättvisa de inte unnade sina miljontals offer.

Nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal blev 96 år.

Antisemitismen och Israel-hatet inom det socialdemokratiska Labour är väl dokumenterade och har resulterat i att ett antal judiska medlemmar lämnat partiet. Bland Labours främsta uppbackare märks den islamistiska palestinaarabiska terrororganisationen Hamas. Från Gaza och London har Hamas emfatiskt tagit parti för Labour inför valet den 12 december. https://www.jpost.com/Diaspora/Antisemitism/Influential-Corbyn-supporting-Facebook-page-run-by-Hamas-from-Gaza-610306

Jeremy Corbyn har genom åren vid ett flertal tillfällen ertappats med att inte bara uttrycka sympati för det så kallade Palestina respektive kritisera staten Israel utan fastmer uttrycka sin sympati gentemot dömda palestinaarabiska terrorister.

I programmet ”Remember Palestine” i iransk TV 2012 kallade Corbyn exempelvis 1000 terrorister, varav många från Hamas, som frisläppts ur israeliska fängelser för ”bröder”. Terroristerna ifråga beräknas mellan sig ha mördat omkring 600 personer. https://www.breitbart.com/middle-east/2018/08/02/jeremy-corbyn-praised-hamas-terrorists-as-brothers-on-iran-state-tv/

Den Hamas-sponsrade Facebook-sidan ”We support Jeremy Corbyn” har fler än 72 000 medlemmar och tillhör Corbyns och Labours mest framträdande sympatisörer.

Den israelisk-arabiska konflikten: FNs delningsplan 1947

29 november, 2019

En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.

I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/

Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.

Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.

Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).

New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”

Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.

Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.

Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.

Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.

Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.

Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.

När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226

En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.

Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre

Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.

Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.

Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.

Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte