Södertäljeprofiler (VII): Gustaf Adalrik Ekdahl

Gustaf Adalrik Ekdahl var stadsfullmäktiges ordförande i 23 år. Foto: Tommy Hansson

En av de profiler som i relativt modern tid kom att sätta sin prägel på Södertälje var handlanden, kommunal- och landstingspolitikern och riksdagsmannen Gustaf Adalrik Ekdahl (1835-1911). Gatstumpen Ekdalsgatan mellan varuhuset Kringlan och Nordea-huset har uppkallats efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Ekdahl

Det är ingen tillfällighet att Ekdalsgatan ligger just där den ligger. På den tomt där Nordea i dag huserar fanns nämligen det Ekdahlska huset, vilket uppfördes år 1800 och revs 1939 för att ge plats åt det då hypermoderna varuhuset Tempo.

Familjen Ekdahl flyttade in i huset på 1830-talet och bedrev här en lönsam grossist- och detaljhandel med spannmål och specerier som Gustaf Ekdahl tog över redan vid 18 års ålder 1853, då fadern med samma namn hade avlidit. Han fortsatte sin handelsverksamhet ändå till 1907, då han över 70 år gammal överlät firman till F. W. Hellström. Till 1937 fanns här Stenbergs färghandel som detta år flyttade till den närbelägna adressen Storgatan 2.

I anslutning till det Ekdahlska huset fanns en stor trädgård, vilken 1927 fick ge plats för det så kallade Castorhuset som, förutom biografen Castor, inrymde stadens postkontor. I dag håller Oktoberteatern sedan åtskilliga år tillbaka hus i den gamla biografen. Södertälje kommun har nyligen beslutat köpa Castorhuset. https://www.lt.se/artikel/allmant/ett-kopmannahus-fore-nordeatiden

Ekdahska huset före 1937 med Stenbergs färghandel. Bortanför huset skymtar den stora trädgården där Castorhuset finns i dag.

Dominerade det politiska livet. Den som vill veta hur grosshandlare Ekdahl såg ut kan lämpligen studera den oljemålning som finns av vederbörande i Södertälje stadshus där den hänger i korridoren mellan den öppna ytan på plan 1 och mötessalen Harmonin. Se ovan. Målningen avbildar, för att citera Jakob Pettersson i boken Södertäljeprofiler under adertonhundratalet, ”en satt, axelbred man i femtioårsåldern, med stripigt svart hår och tunna svarta polisonger”.

Grosshandlaren Gustaf Adalrik Ekdahl dominerade det politiska livet i den goda staden Södertälje i ett 40-tal år från mitten av 1860-talet till 1900-talets början. Ingen vågade på allvar utmana hans ställning. Sedan stadsfullmäktige-institutionen inrättats i Sverige 1862 var Ekdahl en given medlem av denna i sin hemstad. Fullmäktiges ordförande var han i 23 år. Vidare var han under ett antal år ordförande i hälsovårdsnämnden samt i ett otal andra styrelser och nämnder av de mest skilda slag. Han var även en av sju initiativtagare till Sancta Ragnhilds gille, då detta bildades 1859.

Ekdahls politiska engagemang inskränkte sig nu inte till den lokala scenen. 1880-87 var han medlem i riksdagens andra kammare för Enköpings, Södertäljes, Norrtäljes, Vaxholms, Öregrunds, Östhammars och Sigtunas valkretsar. 1888-1905 satt han i första kammaren representerande den protektionistiska gruppen: politiska partier i vår mening fanns inte vid denna tid. Frihandelsförespråkare i och utanför Södertälje var inte glada åt Ekdahls protektionistiska inställning.

Det har sagts om Gustaf Ekdahl att han i sin politiska gärning agerade oegennyttigt och utifrån ett djupt känt engagemang för stadens och dess invånares bästa men att han höll hårt – kanske alltför hårt – i penningpungen. Kritiska röster har påtalat att han i stort sett körde sitt eget race och inte så gärna lyssnade på andra. Yngre och mer demokratiskt sinnade politiker hade han svårt för.

Gustaf Ekdahl satt i riksdagen i två omgångar – först i andra, därefter i första kammaren. Foto: Hvar 8 Dag

”Intimt bekant med stadens förhållanden”. Jag låter Jakob Pettersson sammanfatta Gustaf Ekdahls person och gärning inom kommunalpolitiken:

Såsom ordförande i stadsfullmäktige behärskade Ekdahl suveränt det arbetsmaterial, som förelåg. Ingen kunde uppta tävlan med honom i det avseendet. Han var intimt bekant med stadens förhållanden, och på grund av sitt goda minne hade han väl reda på vad som stod i stadsfullmäktiges protokoll. På den tiden trycktes inte protokollen såsom nu. Den som ville ta närmare reda på ett ärendes behandling måste därför gå till originalprotokollet, som förvarades hos ordföranden eller sekreteraren. Om någon av de övriga ledamöterna gjorde en ansats till opposition, blev han därför lätt av Ekdahl kastad ur sadeln.

Också som landstingsman hade Ekdahl Södertäljes bästa för ögonen. Han var under många år vice ordförande i landstinget och hade som huvuduppgift att genom sitt politiska arbete främja Stockholms läns intressen. Genom sin befattning hade han dock goda möjligheter att göra insatser för Södertälje – exempelvis genom att påverka landstinget att bygga ett nytt lasarett i staden. Det var ett arbete som bar frukt, och 1907 blev den första etappen av det nya sjukhuset öster om Kanalen färdig.

Under en del av Gustaf Ekdahls tid som kommunalpolitiker i Södertälje kompletterades han som makthavare i staden av borgmästaren Anton Martin (1838-95). Denne var ordförande i stadens styrelse, av tradition kallad magistraten, och alltså sin tids motsvarighet till kommunstyrelsens ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anton_Martin

I dag återfinner vi Nordea-huset på den ekdahlska tomten längs Ekdalsgatan. Foto: Tommy Hansson

Ekdahl och borgmästare Martin. Martin efterträdde Ekdahl som ledamot i riksdagens andra kammare där han huserade 1888-90. Han hade en bror som också var riksdagsman (1894) som hette Otto Martin (1827-95). Denne var 1856-76 läkare vid Södertälje vattenkuranstalt och stadens förste stadsläkare 1885-93. Den lilla gatan Doktor Martinsgatan vid Gula gården är namngiven efter doktor Martin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Otto_Martin

Enligt Jakob Pettersson var Anton Martin ”en kunnig och skicklig ämbetsman samt angenäm och humoristisk sällskapsmänniska, men tämligen indolent till sitt väsen”. Indolent är ett litet finare ord för lat. Martin och Ekdahl hade enligt uppgift svårt att komma överens med varandra, vilket enligt Martin berodde på Ekdahls personliga motvilja mot honom.

Det kan nämnas att liberalen och helnykteristen Jakob Petterson, som själv var legendarisk borgmästare i Södertälje 1896-1946 – alltså i hela 50 (!) år – , bör veta vad han skriver om eftersom han tjänstgjorde som Gustaf Ekdahls sekreterare. Pettersson lyckades som borgmästare dra någorlunda jämnt med Ekdahl men framhåller också, att den senare ”med all makt” motarbetade Petterssons riksdagskandidatur (vilket inte lyckades). Ekdahl tyckte därtill att Petterson gick för långt i sitt nykterhetsivrande. Jakob Pettersons gärning kommer att behandlas i en kommande artikel i serien ”Södertälje-profiler”.

Petterson har givit följande karaktäristik av Gustaf Ekdahls person: ”Ekdahls uppträdande i vänners krets präglades av ett gott och glatt humör och en burschikos /studentikos, gladlynt/ välvilja, som verkade sympatiskt. Vältalare var han icke. Hans naturliga uttrycksmedel var en vardagsprosa, som vid högtidliga tillfällen fiffades upp med svensk riksdagsretorik, och den är som bekant inte särdeles tjusande. Men hans konstlösa språk kunde ibland förse honom med träffande uttryck både för bitande skämt och varma känslor.”

H:et i namnet Ekdahl har av okänd anledning fallit bort i gatunamnet. Foto: Tommy Hansson

Förblev ogift. Som berördes inledningsvis tog Gustaf Adalrik Ekdahl redan vid unga år över rodret för familjeföretaget vid faderns frånfälle. Han hade redan från 13 års ålder varit medlem i Södertälje handelsförening och visade sig, föga oväntat, mycket väl skickad att axla ansvaret som företagsledare.

”En specerihandel i Södertälje hade på den tiden en helt annan betydelse och karaktär än våra dagars speceriaffärer”, framhåller Petterson i sin bok. ”Södertälje var då innan järnvägen blivit anlagd, centrum för en större landsbygd än nu. Och inte nog med att lantmännen från Södertörn, Enhörna-socknarna, Turinge och Järna sökte sig hit för att köpa och sälja. Massor av foror från södra Sverige gjorde på sina färder till och från Stockholm uppehåll här.”

Det var genom sitt framgångsrika värv som handelsman som Gustaf Adalrik Ekdahl lade grunden till, med Pettersson ord, ”det goda anseende för redbarhet och soliditet som sedan under hela hans levnad häftade vid hans namn.” Ekdahl förblev ogift livet igenom.

En dag i mitt liv i Södertälje

Norrmalmstorgsdramat 1973: rånaren Janne Olsson leds ut av polis.

Fredagen den 23 augusti i nådens år 2013 börjar lida mot sitt slut. Jag har nyss tagit ett skönt bad och laddar upp för en hemtrevlig kväll med god mat, några glas vin, samt Navy CIS, Big Bang Theory och Tyst vittne på TV. Innan dess tänkte jag att jag skulle berätta för er läsare hur min dag har varit. Tycker ni detta låter hopplöst töntigt kan ni lämpligen sluta läsa här.

Det hela började med att jag klev upp osedvanligt tidigt för att vara jag. Hade nämligen en tid hos tandläkaren. Just när jag var färdig att ge mig av ringde telefonen. Det visade sig vara en gammal södertäljebo av den så kallade gamla stammen – snart 90 sa han – som haft herrekipering på Storgatan en gång i tiden. Han är även en gammal idrottsprofil med hemvist i friidrotten och IFK Södertälje, där jag själv var aktiv i min ovanligt oskyldiga ungdom.

Han ville tipsa mig om en före detta löpare och polisman i Kringelstan som var förhandlare i samband med det nu 40-årsjubilerande Norrmalmstorgsdramat i Stockholm. Bengt-Olof Johansson var denne mans namn och stafettlöpare hade han varit; jag kände vagt igen det. Mannen som ringde upplyste vidare om att han varit den yngste medhjälparen till greve Folke Bernadotte i dennes projekt med de välkända ”vita bussarna”, med vilkas hjälp tusentals lägerfångar i Tyskland fick en fristad i Sverige.

Det visade sig även att min sagesman var en mycket nöjd läsare av SDs tidning i Södertälje, Telgekuriren, och höll hårt på mig och vårt parti – sådant värmer onekligen! Vad mera är hade mannen i fråga för en hel del år sedan hamnat bredvid Björn Söder på en släktrelaterad tillställning i Småland. Björn hade uppenbarligen gjort ett gott intryck på den här gamle hedersmannen.

Södertälje stadshus – en interiör.

Jag lyckades mot all förmodan hinna i tid till min tandläkare på Värdsholmen. Rotfyllningar är ju inte speciellt lustiga historier, men med generös bedövning kändes det faktiskt inte ett dugg. Blev dock inte klar utan fick en ny tid till om en dryg vecka. Därefter bar stegen mig till Stadshuset inte så långt från Värdsholmen. På min plats i oppositionsdelen i det så kallade kommunalrådskansliet hade jag tänkt skriva ut protokollet från SD Södertälje/Nykvarns styrelsemöte i måndags, vilket förlöpte utan problem. Hade äran morsa på såväl stadsdirektör Martin Andreae som KS-ordförande Boel Godner och ett par gruppledare från borgerligheten.

Tänk vad man kan bli på gott humör bara genom ett vänligt ”hej”, en nick och i bästa fall ett litet leende. Ja, det behövs faktiskt inte mycket mer än så för att jag skall bli glad!

Därefter tog jag en försenad och spartansk lunch på en uteservering på Gågatan ”mitt i smeten”, bestående av en kopp kaffe och en ost- och skinktoast. 35 spänn bara och tillåtelse att röka till på köpet. Från min plats hade jag utsikt mot en ofta sedd tiggare, som satt vid närmsta husfasad med en pappmugg intill sig.

Uteservering på Gågatan i Södertälje.

Under tiden jag satt där hann en yngre dam gå  fram och lägga några slantar i muggen. Undrar om hon var medveten om att hon skänkte pengar till den organiserade brottsligheten, zigenarligor från Östeuropa som utnyttjar handikappade och andra utsatta människor i sin ljusskygga verksamhet? När skall eländet förbjudas? Så vitt jag vet är vårt parti det enda som förespråkar tiggeriförbud. En gammal gymnasiekompis som blivit lärare passerade och sa ”Hej Tommy!” när han såg mig. Jag blev varm om hjärtat, förstås.

Härefter var jag tvungen att gå till Nordea för att ut hämta ut en tusenlapp för att ha råd med mat över helgen. När det var klart, och när jag handlat litet matvaror på Coop Forum i Telgehuset – där förresten partivännen Ingrid jobbar – hade jag tänkt åka hem med bussen och ta kväll. Det blev nu ingenting av med det.

 En Bentley. Man kan få en begagnad för ett par-tre hundra tusen.

När jag väntar på 753an på Köpmangatan ringer nämligen min partikollega ”Blomman”, för övrigt gift med nämnda Ingrid, och påstår att han har världens scoop till Telgekuriren på gång. Så ”Blomman” plockar upp mig i sin bil och vi åker ut till en begagnad bil-handel, som i svensk regi tydligen går väldigt bra. Ägarna verkar bli glada över vårt intresse och ställer villigt upp på att bli intervjuade och plåtade.

Där fanns en hel del rariteter såsom kärror av märken som Bentley, Porsche, Maserati och Jaguar. Tror det blir en bra grej i tidningen så småningom – privat svensk företagsamhet bör givetvis uppmuntras! Därefter bar det av till mina hemtrakter och min son, som just nu bor hos mig och som hunnit hem från sitt jobb. Om badet har jag redan berättat. Nu skall jag laga mat, en mixversion av Chicken Tikka Masala och hoppas ingen ringer och stör om detta kan undvikas.

Slutligen måste jag säga att jag trivs ypperligt i min bostadsrätt i ett bra område öster om Kanalen. Jag brukar säga att i värsta fall ser den ut som en skräpkammare, i bästa fall som ett museum med mängder av minnessaker, böcker, skivor, tavlor, foton…Men framförallt är jag nöjd och glad över att ha en fin liten familj och en uppgift i livet!