Det är svårt med ironi…

 ”Fridsfurste” med skavanker…

Det är ett känt faktum att ironi och sarkasm går dåligt eller inte alls ihop med partipolitik. Antingen förstås det inte eller så misstolkas det medvetet. Här följer några exempel.

Det klassiska exemplet härpå torde vara den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Brandt (1884-1955) från Borrby i Kristianstads län, som i januari 1939 nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris. I ett brev till den norska nobelpriskommittén skrev han bland annat:

Till Det Norske Stortings Nobelkomité /sic!/

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoners uppfattning framför varje man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse /…/ Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.”

Bakgrunden till prästsonen Brandts smörande för Hitler var, att tolv svenska riksdagsledamöter och säkerligen ett ytterligare antal naiva människor på fullaste allvar nominerat den brittiske premiärministern Neville Chamberlain till Nobels fredspris.

 Chamberlain viftar med papperet som skulle garantera ”fred i vår tid”.

Denne hade på hösten året innan återvänt från tyska München och på flygplatsen viftat med den så kallade Münchenöverenskommelsen, där bland andra statsmän Adolf Hitler placerat sin namnunderskrift och därmed – så trodde i alla fall den olycksalige Chamberlain – garanterat ”Peace in our time” (fred i vår tid).

Brandt var dock en övertygad antinazist, vilket han demonstrerat såväl före som efter sin säregna fredsprisnominering av dåtidens värste krigshetsare och internationelle buse alla kategorier. Han blev därför ursinnig över Chamberlains kriminella godtrogenhet – därav den ironiska/sarkastiska nomineringen av Hitler.

Ironin har emellertid misstolkats och i stället tagits som intäkt för att en hög socialdemokratisk politiker verkligen stödde Hitler. Så skedde i så gott som alla samtida tidningar med undantag för den konsekvent antinazistiska Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning under Torgny Segersteds redaktörsskap, som genast fattade galoppen. Brandt själv blev förbluffad över reaktionerna – han hade uppenbarligen överskattat den allmänna förmågan att förstå sig på ironi. Följdriktigt drog han tillbaka sin nominering bara några dagar efter det att den lämnats in.

Erik Brandt hade blivit riksdagsledamot 1938 och ställde inte upp för omval när hans mandat löpte ut 1943. Till yrket folkskoleinspektör kvarstod han emellertid som landstingsman till 1950. Han avled i Stora Tuna i Dalarna 1955.

Riksdagsman Brandt hade alltså som kämpande antinazist fullständigt rent mjöl i påsen. Onekligen tragiskt då att just han hängts ut som exempel på socialdemokratisk nazisympatisör. Eljest fanns det rätt gott som sådana i såväl sosseriet som andra partier, särskilt innan kriget bröt ut med ”fridsfursten” Hitlers överfall på Polen den 1 september 1939 och fram till att det började gå illa för Tyskland i kriget runt 1943.

Mer om denna historia via denna länk:

http://bengt_nilsson.tripod.com/Historia/brandt.htm

Dessvärre fortsätter folk att tro på äktheten i Erik Brandts Hitler-sympatier närmare 80 år efter hans beryktade nominering. Exempelvis den vanligtvis läsvärda Petterssons blogg borde veta bättre än så här (men ta gärna del av bloggarens övriga exempel på sossarnas faiblesse för ting som rashygien och liknande):

http://petterssonsblogg.se/2014/06/03/socialdemokrat-nominerade-hitler-till-nobels-fredspris/

Nu till mina övriga exempel på vådan av ironi i politiken.

Inför valet 2010 föreläste Stellan Bojerud (1944-2015) inför medlemmar i SD Stockholms län om vad som förväntades av en politiker. Bojerud, en välkänd före detta yrkesofficer, försvarsdebattör, historisk skribent och tidigare politiker för Moderaterna, förmanade bland annat oss närvarande att inte försöka oss på att vara ironiska eller humoristiska. Ironi och humor, förklarade Bojerud, är det nämligen många som inte uppfattar utan tolkar ironin/humorn efter bokstaven.

Bojerud blev sedan invald som ersättare i Sveriges riksdag för Sverigedemokraterna. Personligen tycker jag att han med sin ganska imponerande meritlista hamnade alldeles för långt ner på kandidatlistan till riksdagen. Dessvärre tycktes Stellan sedan ha glömt bort sitt eget råd om att inte vara ironiska till oss andra som kandiderade i 2010 års val.

 Stellan Bojerud levde inte som han lärde.

I ett kommentatorsfält på nätet skrev han i december 2013 bland annat: ”Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska /sic!/ En utlandsadopterad dotter som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn /…/ Nu gift med Manora från Laos /…/ Men jag är rasist” https://sdkuriren.se/aftonbladet-gor-karlek-till-hat/

Envar med normal fattningsförmåga inser naturligtvis att detta är skrivet med ironi kombinerat med sarkasm. Detta för att förlöjliga sådana som anklagat Stellan Bojerud för att vara rasist. Detta inses givetvis också av slaskblaskan Aftonbladet. Ändå tar tidningen fasta på början och slutet av Bojeruds inlägg och skriver i rubriken: ”SD-riksdagsman: ‘Jag är en stolt rasist’.” Det är här fråga om ren illvilja.

I någon mån får dock Bojerud skylla sig själv. Han visste att det är vanskligt att använda ironi och sarkasm i partipolitiken – och själv strängeligen avrått andra från att använda detta – eftersom det så lätt kan misstolkas och motståndarna tar varje chans till karaktärsmord och smutskastning.

Också den kände sverigedemokraten Linus Bylund, riksdagsledamot sedan valet 2014, har råkat ut för Aftonbladets illvilja. När Linus yngsta dotter skulle fira Lucia på sitt dagis 2012 twittrade han: ”Yngsta ska på nån KKK-pryl på dagis.” Given rubrik i AB: ”SD-topp jämför Lucia på dagis med Ku Klux Klan.” Naturligtvis borde även Bylund ha vetat bättre.

Övergrepp av det här slaget är väl närmast slask- och skandalpressens livsluft. Det har dock betalat sig dåligt i längden eftersom sanningen alltid kommer fram förr eller senare, och i dag befinner sig den här sortens skrupelfria media i kris med raskt fallande upplagor. Hut går hem.

Vem som tilldelades Nobels fredspris 1939? Ingen alls. Priset delades av lätt insedda skäl inte ut under krigsåren 1939-43. 1944 mottogs det av Internationella röda kors-kommittén.

En nordisk jämförelse: inställningen till systemkritiska partier och en skrämmande framtid

Sverigedemokraterna (SD) blir största parti i Nyheter Idag/Sentios oktobermätning med 25,0 procent. Det är visserligen en tillbakagång med 1,5 procentenheter jämfört med Sentios septembermätning men befäster likväl SDs topposition i svensk politik. Resultatet innebär nära nog en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent. Samtidigt noteras med 23,1 procent Socialdemokraterna för sitt sämsta resultat någonsin hos Sentio, medan Kristdemokraterna lyckas skrapa ihop blygsamma 1,9 procent. Feministiskt initiativ får 3,4 procent.

Mer om Sentio-mätningen i Nyheter Idag här:

http://nyheteridag.se/sentio-oktober-sd-fortsatt-storsta-parti-nytt-bottenrekord-for-s/

Kristdemokraternas beslut att lämna Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan allianspartierna och regeringsvänstern ställer svensk partipolitik på sin spets. Om DÖ helt skulle gå i stöpet kan ett extraval stå för dörren och SD mycket väl tillskansa sig positionen som landets största parti. DÖ var helt och hållet ett resultat av de så kallade sjuklöverpartiernas låsning vid synen på SD som mörksens hantlangare par preference.

En naturlig frågeställning är då, varför de etablerade partierna så till den grad målat in sig i ett hörn när det gäller SD. Att ha något som helst att göra med landets i vissa mätningar största parti uppfattas närmast som högmålsbrott värre än något annat. För att besvara frågeställningen kan det vara lärorikt att studera förhållandet i våra tre nordiska grannländer, där det i varje land finns partier – låt oss kalla dessa systemkritiska partier – som är jämförbara med SD.

Danmark. I Danmark finns det nordiska parti som kanske mest liknar Sverigedemokraterna: restriktiv immigrationspolitik, EU-motstånd, islamkritik och en stram kriminalpolitik. Dansk folkeparti (DF) har dock en helt annan bakgrund än SD med sina rötter i det populistiskt liberala Fremskridtspartiet, som grundades av den minst sagt kontroversielle juristen Mogens Glistrup (1926-2008) 1972. Partiet gjorde succé i valet till folketinget 1973.

Glistrup, född i Rönne på Bornholm, torde vara mest bekant för sitt yttrande om sin syn på Danmarks försvar. Det borde i Glistrups vision bestå av en telefonsvarare med budskapet ”Vi ger oss” på ryska. Han menade också att skattesmitare kunde jämföras med frihetskämpar. Själv satt Glistrup i fängelse för skattebrott 1983-85. Under senare år drev Glistrup en aktiv kampanj mot islam och skrev en voluminös bok i ämnet.

 Pia Kjaersgaard och Mogens Glistrup.

Glistrup var i flera omgångar utesluten ur sitt eget parti och efterträddes som partiledare av Pia Kjaersgaard, född 1947. Hon ledde 1995 en utbrytning som ledde till bildandet av av Dansk folkeparti. Sitt bästa val hittills gjorde DF i valet till Europaparlamentet 2014 med 26,6 procent. I valet till folketinget 2015 blev det 21,1 procent och 37 av parlamentets 179 mandat. Då hade Kristian Thulesen Dahl efterträtt Kjaersgaard som partiledare. Regeringsbildande (minoritets)parti blev borgerligt liberala Venstre och ny statsminister Lars Lökke Rasmussen.

Här går det att läsa mer om Mogens Glistrup och hans relation till sin efterträdare:

http://www.dr.dk/nyheder/indland/kjaersgaard-om-magtkamp-med-glistrup-han-havde-ingen-respekt-mig

Det faktum att Pia Kjaaegaard valdes till talman i folketinget är illustrativt för den respekt och det inflytande partiet numera åtnjuter i dansk politik. Någon beröringsskräck, som med SD i Sverige, råder inte när det gäller de andra danska partiernas syn på DF.

Norge. Ungefär samtidigt som Mogens Glistrup fick sitt genomslag i dansk politik framträdde i Norge Anders Lange (1904-74), en småbrukare med examen som skogstekniker vilken i många år varit verksam som plantskoleledare i Argentina. Efter kriget blev han redaktör för Hundeavisen och därefter för Anders Langes Avis.

1973 bildade han Anders Langes parti (ALP), som i likhet med danska Fremskridtspartiet stod för klassiskt liberala värderingar och motsatte sig höga skatter, statliga interventioner, byråkrati och förmynderi. I likhet med Glistrups parti hade Anders Langes parti en utpräglat populistisk framtoning. Partiet nådde 5 procent av rösterna i valet till stortinget 1973, vilket gav fyra av 169 mandat.

Lange avled i oktober 1974 och efterträddes av professorn i neurologi Arve Johannes Lönnum (1911-88), som i sin tur 1978 lämnade över partiledningen till englandsutbildade Carl I. Hagen, född 1944. Året innan hade partiet bytt namn till Fremskrittspartiet. Hagen, som bland annat kallats ”Norges förste postmoderne politiker”, var partiledare i närmare 30 år innan han 2006 efterträddes av Siv Jensen, född 1969. Hagen var vice stortingspresident (förste vice talman) 2005-09. Han har tilldelats den svenska tidskriften Contras frihetspris.

 Carl I. Hagen: belönad med Contras frihetspris.

Carl I. Hagen har sagt sig vara i princip för fri invandring, men att detta inte går att realisera med bibehållen socialstat. Nyligen uttalade han i norsk press att medelhavsflyktingarna borde skickas tillbaka till sina hemländer:

http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/politikk/Carl-I-Hagen-vil-sende-alle-batflyktninger-i-retur-8131466.html

Fremskrittspartiet var liksom Sverigedemokraterna länge, med stämpeln ”främlingsfientligt”, ute i den politiska kylan i Norge trots en rad stora valframgångar men blev efter stortingsvalet 2013 och valresultatet 16,3 procent regeringsbärande jämte det större Höyre, vilket i likhet med svenska Moderaterna genomgått en kraftig vänstervridning under senare år. Fremskrittspartiet liknar med sin ekonomiska liberalism och invandringskritik mer avsomnade Ny demokrati än SD. Höyres Erna Solberg blev statsminister och fremskrittsledaren Siv Jensen finansminister.

Finland. Det är i Sveriges före detta ”östra rikshalva” Finland vi återfinner Nordens första så kallade populistiska parti, nämligen Finlands landsbygdsparti med Veikko Vennamo (1913-97) som karismatisk ledargestalt. Partiet hette först Småbondepartiet och bildades som en utbrytning ur president Urho Kekkonens statsbärande parti Agrarförbundet 1959. Nuvarande Sannfinländarna är i sin tur en avknoppning ur landsbygdspartiet.

Karelenfödde Vennamo, som fram till 1938 bar efternamnet Fennander, var 1954-56 andre finansminister i Kekkonens regering men kom därefter på kollisionskurs med den maktfullkomlige Kekkonen och bildade då Småbondepartiet vilket 1966 namnändrade till Finlands landsbygdsparti. Samma år fick partiet i form av tullrådet Veikko Vennamo sin första riksdagsrepresentant. Vid valet 1970 erhöll partiet 1o,5 procent av rösterna och 18 mandat i parlamentet. Därefter kom en svårartad partisplittring, något som ledde till att det föga framgångsrika utbrytarpartiet Enhetspartiet för Finlands folk bildades.

I början på 1980-talet gjorde dock landsbygdspartiet come-back i stor stil och intogs, efter 9,7 procent av rösterna, i Finlands regering. Partiet leddes då sedan 1979 av Veikkos son Pekka Vennamo, född 1944, som var regeringsminister i två omgångar: andre finansminister 1983-87 samt trafikminister 1987-89. Därefter gick det utför för partiet, som gick i konkurs 1995 och upplöstes formellt 2003.

     

Veikko Vennamo (överst) och Timo Soini.

Det var alltså ur Finlands landsbygdsparti som Sannfinländarna bildades 1995 med den 1945 födde Raimo Vistbacka, som varit transportminister representerande landsbygdspartiet 1989-90, som förste partiledare 1995-97. Efter honom kom Timo Soini, vilken i valet 2011 förde partiet till sensationella 19,05 procent och 39 mandat i riksdagen.

En svensk vänsterpublikation har skrivit så här om förhållandet mellan Finlands landsbygdsparti och Sannfinländarna:

http://www.dagensarena.se/opinion/hogerpopulismen-drar-in-over-finland/

Det var dock inte förrän 2015 Sannfinländarna nådde landets regering, där Soini tog plats som utrikesminister. Sannfinländarna, ibland benämnda Purfinnarna, liknar på många sätt Sverigedemokraterna med en socialkonservativ ideologi, centristisk ekonomi, försvarsvänlighet, immigrationskritik och EU-skepsis.

Det 1988 bildade Sverigedemokraterna var sist av de nordiska ”systerpartierna” att inväljas i landets parlament, vilket skedde 2010 med 5,7 procent av rösterna. Två av de närstående partierna i dag befinner sig i regeringsställning – Fremskrittspartiet i Norge och Sannfinländarna i Finland – under det att Dansk folkeparti är en förutsättning för Venstres regeringsbildning.

Den naturliga frågan blir då när SD kommer att nå lika stort inflytande i Sverige som ovan beskrivna, systemkritiska nordiska partier förfogar över i våra tre nordiska grannländer. Frågan är öppen, men hittills har de så kallade sjuklöverpartierna haft en benhårt avvisande attityd och betraktar SD som ett pestsmittat parti. Det huvudsakliga skälet härtill är, att i inget annat land i Europa är den ängsligt emotionella kopplingen till nära nog gränslös invandring lika stor som i Sverige. Envar som på minsta sätt kritiserar den förda immigrationspolitiken  blir marginaliserad och utsätts i värsta fall för anklagelser om ”rasism”, ”fascism” eller ”nazism”.

Inte ens den pågående massinvasionen av migranter från Syrien och andra länder – det är en illa dold hemlighet att sannolikt bara en minoritet av de invällande (mestadels män i vapenför ålder) kommer från Syrien – har hittills fått minoritetsregeringen Löfven att byta fot till en mer realistisk inställning. Massinvandringen betraktas som en moralisk skyldighet som världsförbättrarlandet Sverige enligt gängse inställning MÅSTE upprätthålla, även om det skulle innebära att tälten i närområdets flyktingläger får bytas ut mot tält i Sverige.

Så är i alla fall inställningen nu bland samtliga sju etablerade partier. Några direkta tecken på att den attityden kommer att förändras i en snar framtid kan hittills inte förmärkas, men jag vill inte utesluta att den kommer att göra det om smärtgränsen en gång nås. Alternativet är välfärdssamhällets kollaps och Sveriges upplösning som land som vi känner det.

Sverige kan sålunda i värsta fall bli det första land i världen där två sammanhängande omskrivna dystopier faktiskt kan komma att förverkligas: ett reellt folkombyte där etniska svenskar kommer att vara i minoritet, samt föreställningen om ett Eurabia där islam helt tagit över till följd av ohejdad immigration och hög nativitet. Medan våra nordiska grannländer kämpar för att undgå en sådan framtid genom att på olika sätt söka motverka massinvandringen, bjuder Sverige inget som helst motstånd.

Om Eurabia handlar videon som kan nås via denna länk:

Om den förhandenvarande utvecklingen rullar på kan Eurabia dessutom vara ett faktum i Sverige långt före det ofta nämnda årtalet 2050.

”Norge bör sälja vapen till Israel”

Christian Tybring-Gjedde förordar norsk vapenexport till Israel.

Norge räknas till Europas mest Israel-fientliga länder med en Mellanöstern-politik som nästan får den svenska Palme-Andersson-linjen från 1980-talet att framstå som nyanserad. 2002 stoppades all norsk vapenexport till Israel. Talesmän för det nyblivna norska regeringspartiet Fremskrittspartiet (FrP), som bildar regering tillsammans med Höyre, pläderar nu emellertid för att Norge bör återuppta vapenexporten till Mellanösterns enda demokrati.

”Israel är en demokratisk utpost som hotas av despoter”, menar exempelvis Christian Tybring-Gjedde, FrPs representant i stortingets utrikes- och försvarsutskott, enligt TT.  Han anser även att ”bojkotthysterin” mot Israel måste hejdas och att  Israel bör behandlas som andra demokratiska länder. Även FrPs Jörund Rytman, som är ledamot i stortingets nytillsatta näringsutskott och dessutom ledare för den parlamentariska lobbygruppen Israels venner, pläderar för vapenförsäljning till Israel.

Israel är över huvud taget en het potatis i Norge, som haft en aktiv medlarroll i Mellanöstern-konflikten och 1993 stod värd för det israelisk-palestinska möte som gav upphov till det  i dag så stendöda så kallade Osloavtalet. Inte heller Tybring-Gjedde vill, säger han, ”röra till det” med tanke på Norges fortsatta medlaraspirationer.

Israelfientlig norsk demonstration.

Den norska israelfientligheten kan med visst fog ses som en frukt av den traditionella antisemitism som rått i Norge sedan sekler tillbaka. Under det att judar fick rätt att invandra till Sverige utan att behöva konvertera från judendom till kristendom 1772, fick judiska immigranter vänta på samma rättighet till 1842. Det kunde ske främst tack vare en projudisk kampanj anförd av den norske författaren och språkmannen Henrik Wergeland (1808-45).

Efter Första världskriget infördes i Norge en mycket restriktiv immigrationspolitik som framförallt riktade sig mot judar och som främst grundade sig i den traditionella judiska slaktmetoden skäktning, som förbjöds i Norge 1929. Under 1930-talet var marken i Norge väl beredd för de nationalsocialistiska strömningar som svepte över Europa, och 1933 bildade den blivande förrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) nazistpartiet Nasjonal samling (NS).

1940 invaderas Norge av den tyska övermakten, och regeringschefen Quisling tvekade inte att villfara de tyska kraven på deportering av en betydande del av landets judar. Åtminstone 775 av landets omkring 2200 judiska medborgare sändes iväg till nazityska dödsläger i Europa och bara en liten del av dessa överlevde. Stödet för den nazityska ockupationsmakten var vid en jämförelse betydligt mindre i Danmark, där myndigheterna medverkade till att cirka 7000 judar kunde fly över Öresund till Sverige. I Danmark fanns heller ingen motsvarighet till Quisling.

Knut Hamsun, som skänkte bort sitt nobelpris till Goebbels, hyllades av den norska staten 2009.

Trots den efterkrigstida norska uppgörelsen med naziförrädarna – Quisling och ett antal andra kollaboratörer avrättades – kan man nog säga att någon verklig uppgörelse med den judefientlighet som förefaller djupt inbäddad i den norska folksjälen aldrig kom till stånd. Det skall dock inskjutas att FNs förste generalsekreterare, norrmannen Trygve Lie, hade en proisraelisk inställning och var pådrivande när staten Israel bildades 1948. Vilket han fått ordentligt på skallen för av norska medier i modern tid.

2009 medverkade den norska staten i ett storslaget hyllningsprojekt till den norske nobelpristagaren (litteratur) Knut Hamsuns (1859-1952) ära. Hamsun hade gjort sig herostratiskt ryktbar genom att 1943 överlämna sitt nobelpris till den tyske propagandaministern Joseph Goebbels, och 1945 skrev han en äckligt svassande dödsruna över Adolf Hitler. Det var föga sensationellt att Israel riktade skarp kritik mot Norge till följd av hyllandet av Hamsun.

När vidare Irans fanatiskt antisemitiske och antiisraeliske president Ahmadinejad i april 2009 i FNs generalförsamling höll ett hätskt brandtal mot Israel med rasistiska övertoner,  tillhörde de norska FN-representanterna då få västdelegater som inte reste sig och gick ut när Ahmadinejad svamlade på som värst. Till och med den föga proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt tog klart avstånd från den iranske presidentens sinnessvaga tirader.

Siv Jensen i proisraelisk manifestation.

Mer om den norska antisemitismen och israelfientligheten här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/21/quislings-valnad-gar-igen-i-norge/

Alla israelvänner hälsar givetvis med tillfredsställelse, att det proisraeliska Fremskrittspartiet nu för första gången ingår i en norsk regering. Det har sagts att partiledaren Siv Jensen, som blev finansminister i den nya koalitionsregeringen, ej endast haft en byst av Ronald Reagan utan även Israels flagga på sitt tjänsterum.

Det kan i sammanhanget nämnas, att FrPs legendariske förre partiledare Carl I. Hagen hade mycket goda och vänskapliga förbindelser med den mig närstående stiftelsen/tidskriften Contra, som alltid  varit provästlig och proisraelisk.

Carl I. Hagen: Israel- och Contra-vän.

Vi får se hur det går med den tilltänkta norska vapenexporten till Israel. Under 2012 sålde Norge krigsmateriel till ett värde motsvarande 4 miljarder svenska kronor, en ökning med 8 procent jämfört med året dessförinnan. Vad som under alla omständigheter är verkligt glädjande är att Norge nu tycks vara på väg att ta ett stort steg i rätt/demokratisk riktning i Mellanöstern-frågan.