Utopism är tradition hos Centern

Centerledaren Annie Lööf ler sitt vanliga tandrika leende. Frågan är hur länge till.

Det aktuella förslaget till nytt centerpartistiskt partiprogram upprör av naturliga skäl en hel del känslor. Åtskillga partimedlemmar och partiavdelningar undrar rent ut sagt vad i helvete partiet, med den nyliberala Ayn Rand-beundrarinnan Annie Lööf i spetsen, sysslar med.

Ty här har vi ett program – låt vara att Lööf menar att det snarare rör sig om en ”vision” än om ett sakpolitiskt handlingsprogram – som bland annat bryter en lans för fri invandring, månggifte, slopad skolplikt (till förmån för så kallad läroplikt) samt ett federalt Sverige. Det är mot den bakgrunden alls icke underligt att partiveteraner nu hötter med nävarna åt den nyliberala Stureplanscentern som tycks ha kidnappat moderpartiet.

Även om många för tillfället tycker att Centerpartiet med den nya programvisionen fått spader, trots partisymbolens fyrklöver, hade man nog inte behövt bli så förvånade. Centerpartiet, före 1957  Bondeförbundet, har en ganska lång tradition av utopism som rimmar illa eller inte alls med den agrarkonservatism och ideologiska pragmatism som präglat partiet sedan förra seklet var ungt och som tillåtit partiet att ingå i regeringskoalitioner med såväl socialdemokrater som borgare.

Slagordet ”decentralisering” blev aktuellt under Gunnar Hedlunds tid som centerledare.

När avfolkningen av landsbygden och inflyttningen till städerna kom igång på allvar i höjd med Andra världskriget insåg det parti som ansåg sig tillvarataga det jordbrukande folkets intressen att något borde göras. Uttrycket decentralisering myntades under den legendariske partiledaren Gunnar Hedlunds egid och gjorde Centern populärt hos ”gröna vågare”, vilka oftast kom från stostadsregionerna.

Från och med 1971 blev kärnkraftsmotståndet Centerpartiets främsta profilfråga. Det började med att nyvalda riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus – i riksdagen 1971-98 – fick i uppdrag att se över skrivningen om användande av fredlig kärnkraft i Sverige med utgångspunkt från partiets avståndstagande från kärnvapen. Hambraeus landade i ett fanatiskt kärnkraftsmotstånd med pseudoreligiösa förtecken, vilket blev partiets politik sedan mångårige partisekreteraren och ”chefsideologen” Gustav Jonnergård (1918-85) insett vilken – ursäkta uttrycket – sprängkraft den frågan bar på.

Birgitta Hambraeus gick i bräschen för avskaffad kärnkraft.

Kärnkraftsmotståndet fick ökad tyngd  genom att det backades upp av vetenskapsmannen Hannes Alfvén (1908-95). vilken 1970 tilldelats Nobelpriset i fysik. Alfvén var på 1970-talet aktiv i Centerpartiet men gick senare över till Miljöpartiet, där han var aktiv till sin död. Tillkomsten av MP innebar att väljarunderlaget för C minskade avsevärt. I kärnkraftsomröstningen 1980 företrädde C linje 3, som pläderade för en avfasning av kärnkraften under en tjugoårsperiod. I kärnkraftens ställe skulle det satsas på ”sol, vind och vatten”.

Och det är väl enligt de riktlinjerna energidebatten fortfarande förs. Någon tillstymmelse till miljövänliga alternativ till kärnkraften finns lika litet i sikte nu som 1980. I stället ser verkligheten ut som den gjort tidigare – vill vi inte producera tillräckligt med kärnenergi själva får vi köpa in kärn- eller kolkraft från utlandet eller bygga ut våra älvar.

Samtidigt tillåts plåtschabraken till vindaggregat förfula landskapsbilden i allt högre utsträckning trots att de aldrig någonsin kommer att stå för mer än ett par procent av vår sammanlagda energiproduktion.

Nobelpristagaren och centerpartisten Hannes Afvéns ord vägde tungt.

Thorbjörn Fälldin, som tog över som partiledare efter Hedlund 1971, delade helt  uppfattningen om kärnkraftens förfärlighet och kunde 1976 väljas som statsminister för en borgerlig trepartiregering mycket tack vare kärnkraftsfrågan. Om det  var kärnkraftsmoståndet som förde fram C som ledande borgerliga parti var det emellertid samma fråga som splittrade borgerligheten – M och FP var nämligen utpräglade kärnkraftsanhängare.

Det var först under Maud Olofssons tid som partiledare som kärnkraftsmotståndet upphörde att vara en oomkullrunkelig trossats i centerideologin. Partiet blev dock knappast mer realistiskt för det – i stället fick den nyliberalt präglade så kallade Stureplanscentern ett allt fastare grepp om det forna landsbygdspartiet. Skepsisen mot kärnkraft har dessutom fortsatt, om än inte på ett lika fanatiskt sätt som en gång var fallet.

Thorbjörn Fälldin ledde C långt före Stureplanscenterns tid.

Vad denna partiförening, som ynglat av sig också i andra delar av landet, står för berättar dess ordförande Johanna Jönsson om här i en nyligen publicerad debattartikel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-har-slass-stureplanscentern-for_7740718.svd

Många traditionalistiska centerpartister ogillar starkt det inflytande Stureplanscentern tillåts utöva på partiapparaten och över att en av dess favoriter, Annie Johansson, numera Lööf, blivit partiledare. C var illa ute opinionsmässigt redan mot slutet av Olofssons tid, men under Lööf har kräftgången accelererat och frågan är hur långlivad hon kommer att bli. I varje lär hon väl sitta någorlunda säkert i sadeln till partistämman i februari, då det utopiskt präglade förslaget till nytt partiprogram skall tas ställning till.

C-ideologen Per Ankersjö är arkitekten bakom projektet Framtidsbygget som bland annat pläderar för fri invandring.

Utopism av ett eller annat slag kan således sägas vara något av en tradition inom Centerpartiet. Den observante kunde se vartåt det barkade hän redan tidigt i våras. Per Ankersjö, projektledare för det så kallade Framtidsbygget som utvecklingen av ett nytt partiprogram kallades, intervjuades då av nätsajten Dagens Opinion (28/3).

På frågan om det nya programprojektet var en eftergift åt Stureplanscentern svarade Ankersjö på följande sätt:

Men nej, det är mer ett uttryck för att vi är öppna och beredda att lyssna på olika åsikter.

Och nog har det lyssnats på olika åsikter. Bland dem som inbjudits för att komma med idéer till Framtidsbygget märks exempelvis den något flamboyante nyliberale debattören och musikern Alexander Bard, liksom ett antal övriga aktörer hämtade utanför partigränserna. Bland dessa märks den svenska nyliberalismens omslagspojke Johan Norberg. I övrigt sägs 220 partiavdelningar och 10 000 (!) personer ha varit inblandade i projektet.

Alexander Bard har varit behjälplig vid framtagandet av C-programmet.

Artikeln i Dagens Opinion kan läsas här:

http://www.dagensopinion.se/centerpartiet-skriver-partiprogram-–-alexander-bard-kallas

Av senare tiders opinionsmätningar att döma hänger C jämte KD i alliansunderlaget på gärsgårn att åka ur riksdagen och därmed säkra ett rödgrönt maktövertagande i valet 2014. Oavsett hur det går ser framtiden för C bekymmersam ut. En partisprängning, där stureplanarna och traditionalisterna går skilda vägar, är långt ifrån utesluten.

En annan möjlighet är att C går ihop med FP, något som Fälldin föreslog borde ske redan i början på 1970-talet. Eller också gör man gemensam sak med lilleputtkollegan KD som man tidigare samarbetat med; minns att KDs första riksdagsplats tillföll Alf Svenssom genom valteknisk samverkan med C i valet 1985.