Om vänsterns andlighet, Karl Marx och alienationen

Karl Marx alienationsteori fick ett uppsving först med 60-talsvänstern.

Joel Halldorf, ledarskribent på den kristna tidningen Dagen och docent i kyrkohistoria i Uppsala, tar i en krönika på ett i stort förtjänstfullt sätt upp den intressanta frågan om vänsterns (bristande) andlighet. https://www.dagen.se/kronikor/joel-halldorf-vanstern-ger-materiella-svar-pa-andliga-fragor-1.1215732

”Nog har socialdemokratin känt av oron i vår existentiella tid”, menar Halldorf, ”men man har svarat med löften om ordning och reda. Dagens vänster ger materiella svar på andliga frågor.”

Enligt krönikören var det annorlunda med vänsterikonen Karl Marx (1818-83). Denne beskrev i sin så kallade alienationsteori hur proletärerna genom industrialiseringen alienerades (blev främlingar för både sig själva och tillvaron i stort) genom att de, till skillnad från hur det varit i det gamla bonde- och hantverkssamhället, förlorade kontakten med produkten av sitt arbete. Halldorf anser rentav att ”I Marx utopi var målet lika mycket själslig jämvikt som ekonomisk jämlikhet.” https://blogs2.abo.fi/sociologiskaklassiker2014/2014/11/26/marx-alienationsteori/

Och faktum är att Marx alienationsteori understryker marxismens pseudoreligiösa karaktär. Slitet på fabriksgolvet gör att proletärens ställning som kosmisk varelse (Gattungswesen) äventyras. Fabriksarbetaren blir genom att berövas produkten av sitt arbete en stympad och ofullgången varelse. Alienationsteorin hade emellertid inte någon central ställning under Karl Marx egen livstid.

Joel Halldorf ger Göran Greider en välförtjänt känga.

Teorin framfördes första gången i Marx Parismanuskript från 1844, då författaren var 26 år gammal men den publicerades sedan inte förrän 1932 i en sovjetisk utgåva av Karl Marx och Friedrich Engels samlade skrifter. Som i så mycket annat stödde sig Marx på den tyske filosofen G. W. F. Hegel (1770-1831), som tog upp frågan i sin skrift Andens fenomenologi 1807 men då i ett annat perspektiv än det Marx kom att anlägga.

Det var först då 60-talsvänstern hakade på genom marxistiskt influerade filosofer såsom André Gorz och Herbert Marcuse som alienationsteorin fick sitt verkliga uppsving. Målsättningen var att anpassa teorin till moderna förhållanden. Det skrevs och talades då närmast febrilt om den vedervärdiga alienationen i böcker, debattartiklar, föreläsningar och TV-rutor i såväl Sverige som utlandet. Den stora boven var förstås kapitalismen.

Så visst kan man se alienationsteorin som ett uttryck för något slags socialistisk andlighet. Det ändrar dock inte dess karaktär som lätt stollig och antikverad. Någon andlighet i egentlig mening är det knappast fråga om. Marxismen är och förblir en materialistisk filosofi som reducerar människan till ett stycke materia i rörelse utan egentligt värde.

Joel Halldorf passar även i sin krönika på att ge den allestädes närvarande Göran Greider en välförtjänt känga. Medan Greider kan vara andlig i sin poesi är så icke fallet när han ägnar sig åt politisk agitation, menar Halldorf: ”Men i Greiders ledartexter är Jesus sällan mer än ett fördelningspolitiskt föredöme.”

Den konservative filosofen Tage Lindbom (1909-2001) har på ett allsidigt sätt belyst frågan om socialism contra andlighet och skrev 1977 en djupt insiktsfull bok med titeln Myt i verkligheten, som kan vara den förnämsta kritik av marxismen som utgivits på svenska. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Lindbom

Filosofen Tage Lindbom gav en djupt insiktsfull kritik av marxismen och socialismen.

I en intervju jag gjorde med Lindbom för den kristna tidskriften Svenska Journalen (#48 1977) förklarade han att den socialistiska rörelsen bygger på premissen, att när magen och mättad och människan nått en hygglig levnadsstandard så kommer med automatik den del av personligheten som ägnas åt det materiella att minska.

Så blev det dock inte, förklarar Lindbom: ”Jag kunde dock inte undgå att lägga märke till att trots att levnadsstandarden ständigt höjdes, så inställde sig ingalunda denna underbara process att det andliga steg liksom en offerrök mot skyn. Tvärtom – det materiella betonades bara mer och mer, vilket konsumtionssamhället är ett uttryck för.”

Det behövs väl endast en flyktig blick på socialdemokratin av i dag för att inse att Lindbom hade alldeles rätt. Följden för Tage Lindboms del blev att han bröt upp från socialdemokratin (han var 1938-65 chef för Arbetarrörelsens arkiv) och antog ett andligt-konservativt synsätt vilket utmynnade i att han konverterade till islam och sufismen. Det är emellertid en annan historia.

Fotnot: Jag utkom 1989 med boken Slaveri i vår tid. Marxismens ideologi (Contra förlag 248 sidor)i, som är en kritik av marxismen och socialismen i teori och praktik.

”Dallas”, boxningen och religionen

”Dallas” i hemtam miljö.

Den 2 april höll Sveriges Interreligiösa Fredsråd årsmöte i Sundbyberg. När de sedvanliga valärendena avverkats kvarstod en mycket intressant punkt på programmet: Diabaté Dialy Mory berättade litet om sig själv, sin verksamhet och sin tro.

Inte många reagerar inför namnet Diabaté Dialy Mory. Desto fler lyser upp när man säger ”Dallas”. Det är nämligen under det namnet denne snart 70-årige ungdomsledare med sina rötter i Senegal i Västafrika är mest känd och detta sedan barnsben. Eldsjälen Dallas är bland mycket annat Ambassador for Peace (Fredsambassadör) i den internationella rörelsen Universal Peace Federations svenska gren.

Dallas kom till Sverige som 22-åring 1964. Första tiden arbetade han som städare på en fabrik. Han har sedan 1973 arbetat med det han numera är rikskänd för – som tränare i Malmö Boxningsklubb i det beryktade bostadsområdet Rosengård. Också efter pensioneringen för fem år sedan jobbar han som boxningstränare några dagar i veckan. Under årens lopp har han även varit verksam inom skolområdet.

Dallas har blivit berömd som ”Pappa Dallas” på grund av sina stora insatser för att få rätsida på ungdomar ”på glid”, som det brukar heta.

– Vem som helst kan göra det jag gör, säger Dallas. Jag älskar alla människor utan undantag och jag älskar konflikter. Om man har den inställningen kan man komma till paradiset!

Övertygelsen i det Dallas gör står att finna i hans djupa religiösa tro:

– Jag är muslim men har också hedniskt blod i mina ådror, tillstår Dallas utan krusiduller. Gud älskar alla – judar, muslimer, kristna…Han har sänt mig till det här kalla landet för att ge ungdomar värme. Gud är otroligt smart och jag är Hans kompis.

Om man får tro Diabaté Dialy Mory är alla religioner i grunden lika varandra. Och om vi människor förmår hålla sams blir Gud ”mätt”, som Dallas säger på sitt oefterhärmliga sätt.

Problemområdet Rosengård.

– Mitt mål är att komma Gud så nära att jag kan titta honom i ögonen. Jag brukar gå upp på nätterna och umgås med Gud. Nyckeln till religionen är att man betyder något för någon. Däremot blir jag förbannad när ungdomar i Rosengård springer omkring på gatorna och skriker allahu-akbar (Gud är stor) och i nästa ögonblick är beredda att begå våldsamheter.

Det är givet att Dallas med sin vidsynta uppfattning om religion blivit ganska kontroversiell. Trots att han är muslim – när han inte pratar, säger han, läser han verser (suror) i Koranen tyst för sig själv – har han döpt sina barn i den kristna kyrkan i Guds namn. Ett av hans senaste projekt är att vilja studera den judiska kabbalismen, en motsvarighet till den islamska sufismen. Sådant tas inte väl upp av alla konventionellt troende oavsett religion.

– Jag har sagt till mina barn att jag är troende men aldrig försökt tvinga på dem min tro. Vidare har jag lärt dem att vara artiga, att resa sig upp för vuxna människor, att inte sitta och vara lata. Att respektera alla.

– Många har frågat mig hur jag orkar, fortsätter Dallas. Jag orkar inte – men Gud har sagt åt mig att vara där.

Dallas har räddat åtskilliga Malmö-ungdomar till ett bättre liv. Men det har inte varit idel framgångshistorier. Dallas berättar således om en ung man som blev dömd för mord efter att med berått mod ha dödat en annan människa.

– När jag träffade honom i fängelset sa han, att han inte hade blivit en mördare om han träffat mig tidigare, berättar Dallas.

Är det då verkligen sant att alla kan göra det Dallas har gjort och fortsätter att göra? Uppriktigt sagt tror jag inte riktigt på det. Däremot är jag övertygad om att alla kan göra något som gör världen till en litet bättre plats inom ”sitt” speciella område.

Fotnot: Journalisten Lars Åberg har skrivit boken Stora famnen. Pappa Dallas i Rosengård. Gong Gong 2008, 120 sidor.