En reaktion mot islamiseringen: majoritet är för förbud mot böneutrop

Enligt en den 6 juli 2018 offentliggjord opinionsundersökning av SVT/Novus var 61 procent av de tillfrågade för ett förbud mot muslimska böneutrop i Sverige. 28 procent motsatte sig förbud medan 11 svarade att de inte visste. Undersökningen har föregåtts av åratal av muslimsk indoktrinering via bland annat media, politiska partier och Svenska kyrkan.

Nu finns en väljarmajoritet mot muslimska böneutrop i Sverige.

Böneutrop, med arabisk terminologi adhan, sker enligt muslimsk tradition fem gånger om dagen i syfte att kalla de troende till de påbjudna tidebönerna. Utropen sker vanligen från en minaret i anslutning till den aktuella moskén men kan även ske från moskéns ingång. Böneutroparen är alltid en man som kallas muezzin. I dag används ofta högtalaranläggningar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Adhan

Den förste som utförde ett muslimskt böneutrop var den frigivne etiopiske slaven Bilal Ibn Ribah, en förtrogen till islams grundare Muhammed, som kallade till bön år 622 eller 623.

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm var 2013 först i Sverige med att få tillstånd att hålla böneutrop på fredagar. 2017 tilläts böneutrop i Karlskrona och 2018 i Växjö. Moskéer på andra platser är intresserade av att följa efter. Biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, ställde sig välkomnande till böneutropen i Växjö och citerades: ”Det är naturligt i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle att olika traditioner möts, syns och samverkar för det goda samhället.” http://www.dagen.se/nyheter/vaxjobiskopen-fredrik-modeus-valkomnar-ansokan-om-boneutrop-1.1100441

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun var först med att få tillstånd att hålla böneutrop 2013.

Andra präster har uttryckt liknande synpunkter. Det kan i sammanhanget erinras om att ärkebiskop Antje Jackelén som sitt valspråk antagit ”Gud är större”, vilket är en direkt översättning från arabiskans Alla´hu akbar.

Omfattande muslimsk invandring. Böneutrop är ett uppenbart uttryck för den pågående islamiseringen av det svenska samhället, en följd av den omfattande invandringen från muslimska länder i Mellanöstern och Nordafrika som under många år aktivt drivits på av Socialdemokraterna. En nyckelroll härvidlag har innehafts av den socialdemokratiska underorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Ursprunget till denna organisation står att finna i Sveriges socialdemokraters kristna förbund, som grundades 1929 men som dessförinnan hade haft en lokalavdelning i Örebro sedan 1924. Därefter ändrades namnet till Broderskapsrörelsen innan organisationen 2011 bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Socialdemokrater_f%C3%B6r_tro_och_solidaritet

Ordförande sedan 2015 är Ulf Bjereld, en professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, som har ett förflutet i det revolutionära partiet KPML(r). Bland medlemmarna märks samordningsminister Ibrahim Baylan samt riksdagsledamöterna Hillevi Larsson och Carin Jämtin.

Jämtin ville ha muslimsk helgdag. Terrorforskaren Magnus Norell uppmärksammar i ett inlägg på Ledarsidorna den 7 februari 2017 att dåvarande Broderskapsrörelsen 1999 slöt ett avtal med det Muslimska brödraskapet närstående Sveriges muslimska råd. https://ledarsidorna.se/2017/02/statsministern-och-det-muslimska-brodraskapet/

Carin Jämtin framförde förslaget att Sverige skulle införa en muslimsk helgdag.

Avtalet skulle, förutom ett generellt politiskt inflytande, garantera den muslimska diasporan ett visst antal riksdagsplatser. Som en motprestation skulle Socialdemokraterna erhålla ett ökat antal väljare och medlemmar, något som av S –partiet bedömdes vara av stor vikt sedan LO 1987 avskaffat kollektivanslutningen vilken automatiskt försåg partiet med ett betydande antal medlemmar.

Det kan vidare nämnas att riksdagsledamoten och palestinaaktivisten Hillevi Larsson har sitt starkaste politiska stöd bland Malmös palestinaarabiska invandrargrupp, inom vilken terrororganisationen Hamas har ett mycket starkt stöd. http://www.dagen.se/s-ledamot-poserar-med-karta-dar-israel-inte-existerar-1.303243

Larsson poserade 2014 med ett inramat diplom hon fått av den Palestinska myndigheten som tack för sina tjänster – på den karta som fanns på diplomet hade staten Israel avlägsnats. Hillevi Larsson har deltagit i Israel-fientliga demonstrationer i hemstaden där slagord av typen ”Skjut judarna!” har skanderats.

Muslimerna och/eller islamisterna i Malmö hölls under många år under armarna av kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S), vilken regelmässigt ägnade sig åt att misstänkliggöra Malmös av arabiskimporterad antisemitism hårt ansatta judiska samfällighet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/02/28/reepalu-fornekar-sig-inte-en-feg-stackars-antisemit/

En framträdande socialdemokrat som engagerat sig för de så kallade palestinierna och mot den judiska staten Israel är den före detta partisekreteraren Carin Jämtin, sedan 2017 generaldirektör för biståndsorganet SIDA. Hon pläderade 2014 för att Sverige skulle införa en muslimsk helgdag i anslutning till Eid al-fitr, som markerar avslutningen på fastemånaden ramadan. Hon ångrade dock senare sitt förslag. http://www.dagen.se/carin-jamtin-foreslar-muslimsk-helgdag-1.130736

Hillevi Larsson (S) med palestinaarabisk utmärkelse där Israel raderats från kartan.

Hägg tvingades bort. En socialdemokrat som faktiskt tagit ställning mot islamiseringen av sitt parti och Sverige är Carina Hägg från Värnamo, som var riksdagsledamot 1995-2014. Det ledde till att hon tvingades bort från sossarnas valsedel inför valet för fyra år sedan.

Hägg var en av dem som riktade stark kritik mot att Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, den 7 april 2013 valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse efter att tidigare ha haft motsvarande position inom S-partiet i Stockholms stad. Mustafa tvingades avgå redan efter en vecka sedan han kritiserats för att ha bjudit in beryktade antisemiter och homofober till möten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Omar_Mustafa

Carina Hägg har fortsatt rikta kritik mot islamiseringen sedan hon avpolletterades av sitt parti. Hon har bland annat påpekat att det finns islamiseringsivrare över allt i samhället: ”De finns i alla partier, på universiteten, studieförbunden och i kyrkan.” Hägg har även framhållit att islamiseringen icke minst och med full kraft pågår i förorterna, där islamistiska gäng på ett aggressivt sätt söker upprätthålla sharialagar och andra muslimska seder och bruk. https://www.vn.se/article/islamisterna-vill-bygga-kalifat-i-fororterna/

Islamism i andra partier. Anpassningen enligt islam är, som Hägg framhållit, inte enbart en socialdemokratisk angelägenhet även om S tvivelsutan varit pådrivande.

Miljöpartisten och islamisten Mehmet Kaplan var stadsutvecklings- och bostadsminister i den rödgröna regeringen 2014-16 men avgick efter en skandal där det visade sig, att han varit på middag med representanter för den fascistiska turkiska grupperingen Grå vargarna. Kaplan har bland annat deltagit i det Israel-fíentliga propagandajippot Ship to Gaza.

Exminister Mehmet Kaplan (MP) umgicks med turkiska fascister.

Moderaterna hade 2010-14 en riksdagsman vid namn Abderizak Waberi, en tidigare rektor för en muslimsk friskola i Göteborg som i ett TV-inslag deklarerade att han ville leva i ett samhälle styrt av islam där kvinnor och barn hölls i Allahs tukt och förmaning.

Våren 2018 friade de båda centerpartistiska nämndemännen Ebtisam Aldebe och Hasan Fransson i Sundbyberg en muslimsk man som misshandlat sin hustru med motiveringen, att kvinnan i stället borde ha vänt sig till mannens familj eftersom de ingått äktenskap enligt shariased. Båda nämndemännen avgick från sina uppdrag i likhet med nämndemannakollegan Robert Ahl (MP), vilken stött dem. https://nyheteridag.se/miljopartisten-som-stottar-c-islamistens-dom-lamnar-sitt-uppdrag/

”Nu får det vara nog”. Islamiseringen av Sverige torde ha underlättats av det faktum att Sverige i flera decennier bedrivit en Israel-fientlig politik som ensidigt gynnat våldsbenägna palestinaaraber. Palme-Andersson-linjen har följts slaviskt också under år med borgerliga regeringar.

Ett uttryck för den socialdemokratiska faiblessen för Yassir Arafats gamla terrorparti al-Fatah kom vid S-kongressen 2013, då Stefan Löfven kallade partiet ”vårt kära systerparti”. Samma parti som bland annat använder biståndspengar till att avlöna fängslade terrorister i israeliska fängelser och deras familjer och uppkallar gator och offentliga platser efter terrorister. http://www.varldenidag.se/israelkommentar/stefan-lovfen-omhuldar-parti-som-hyllar-terrorism/Bbbqcf!c7bRa6xWnSNpP37QtOYYYg/

Den opinionsmässiga majoriteten för ett förbud mot böneutrop – en sed som så uppenbart strider mot svenska traditioner och svensk kultur – kan ses som ett uttryck för insikten att ”nu får det vara nog” när det gäller eftergifter åt muslimer i Sverige och deras fortgående strävanden att framflytta sina positioner i det svenska samhället.

Svenska artister (XXXIII): Bertil Boo

Det är lätt att förstå varför Bertil Boo blev en av Sveriges populäraste och mest folkkära artister någonsin: han hade en vacker barytonstämma och han var en chosefri och trevlig person med enkel bakgrund. Och såvitt jag vet var Boos halvsekellånga karriär kemiskt fri från skandaler.

Bertil Boo föddes den 16 januari i Bohults socken i Askersund i Närke som det yngsta av 15 (!) syskon. Han avled i Sundbyberg, där han bodde i en villa, den 20 juli 1996. Fadern, som varit indelt soldat, dog då Bertil var elva år gammal. Hans liv har tecknats av Ingemar Norlén i boken Bertil Boo: ett liv i sång (2014).https://www.adlibris.com/se/bok/bertil-boo-ett-liv-i-sang-9789187685088

Bertil Boo som yrkesutövande bonde.

Boo visade tidigt prov på sångliga utförsgåvor och framträdde offentligt första gången på ett fackföreningsmöte då han var tolv år gammal. Vid mogen ålder var han verksam som bonde, varför det givna epitetet för hans del blev ”den sjungande bonden” eller ibland ”barytonbonden”.

Det stora genombrottet kom 1946 i radioprogrammet Frukostklubben, med Sigge Fürst som programledare, som i princip hela Sveriges befolkning lyssnade på varje lördagsmorgon. Boo framförde där den smördrypande sentimentala sången ”Violer till mor”, som skivbolaget Sonora sålde i 250 000 exemplar under några månader efter lanseringen:

Det gällde att smida medan järnet var varmt, och 1946 fick Boo en ny hit med ”Sången om Warszawa” med det polska originalet ”Piosenka o mojej Warszawie”, som var mycket populär i det efterkrigstida Polen, som förlaga. Sången handlar om det lidande Warszawa åsamkats under kriget men också om den orubbliga viljan att återuppbygga staden. https://www.youtube.com/watch?v=VHS0iCeUB-c

Det är nog ingen stor överdrift att påstå Bertil Boo och hans sångkonst träffade det svenska folket som en kraftig smäll i solar plexus och lade grunden för en popularitet som kom att vara i flera decennier. Ett av sina sista framträdanden gjorde han i hemstaden Askersund 1995. Då var han svårt sjuk i leukemi men ville ändå inte svika sina kvarvarande fans.

Likheterna mellan Stefan Löfven och Bertil Boo är onekligen påfallande.

Här en länk till en artikel som utgår från Boos genombrott i Frukostklubben: http://www.minnenasjournal.nu/tarar-kaos-nar-barytonbonden-bertil-boo-blev-superidol/

Under den senare fasen av sin artistbana uppträdde Bertil Boo ofta i exempelvis kyrkor och kapell samt på pensionärsträffar tillsammans med artister såsom Harry Brandelius och Thory Bernhards. I yngre dagar spelade Boo, förutom att göra sångliga insatser, trummor i Loongs orkester. Han medverkade också i nio Åsa-Nisse-filmer.

När Bertil Boo avled 82 år gammal 1996 skulle det dröja 18 år innan Stefan Löfven, som är påfallande lik Boo, utsågs till Sveriges statsminister.

Ytterligare en vida populär sång som ingick i Boos repertoar var ”Hälsa dem därhemma”:https://www.youtube.com/watch?v=VHS0iCeUB-c

 

Litet om hur och varför jag blev journalist

Jag har varit verksam som publicerad skribent sedan 1969.

Mitt uppdrag den gången bestod i att, för sportredaktionen på Länstidningen i Södertälje, göra sammanställningar om division VII-fotbollen. Det tillgick så att jag varje söndag ringde runt till lagledare och tränare och hörde mig för hur det hade gått i helgens matcher: vilka som gjort mål, vilka som varit bäst, om domaren varit bra och så vidare Ett ganska styvt jobb. Resultatet publicerades sedan på måndagen i en ruta där signaturen ”Tom” angavs som författare.

När fotbollssäsongen var slut var det dags att ge sig på division IV-serierna i ishockey och bandy (ja, den riktiga bandy som spelas på is med ett lackrött garnnystan). Samma tillvägagångssätt där. När manuset var färdigt fick jag skjuts av min pappa in till tidingsredaktionen, som på den tiden var inrymd i gamla Tobaksmonopolet intill Kanalen, för att lämna in det jag knackat ner på min skrivmaskin.

 Min chef på LT-sporten, Richard Dahl.

Chef för LT-sporten var gamle europamästaren i höjdhopp från 1958, skåningen Richard Dahl. Det var för övrigt min pappas bekantskap med Dahl som ledde till att jag fick jobbet som sportskrivare på deltid (jag gick sista ring i gymnasiet). Förutom nämnda lagsporter skrev jag även om friiidrottstävlingar där jag i regel själv tävlade för min klubb, IFK Södertälje.

När jag nu bläddrar i de gamla urklippen slår det mig att  jag, trots unga år, hade ett tämligen moget och idiomatiskt korrekt skriftspråk som jag inte behöver skämmas för omkring 45 år senare. Inga ”vart” i stället för var, inga ”dem” i stället för de, inga ”till” i stället för och efter ordet ”mellan”. Det tackar jag mina gamla modersmålslärare för.

Tyvärr hade Länstidningen anställningsstopp på sportredaktionen vid denna tid, annars hade jag kunnat tänka mig en yrkesbana som sportjournalist direkt efter gymnasiet. I stället blev det universitetsstudier utmynnande i en filosofie kandidat-examen samt politiskt engagemang i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm. Skrev gjorde jag likafullt, nu som författare av engagerade debattinlägg och insändare.

Allt eftersom blev det även medarbetarskap i en ganska lång rad tidningar och tidskrifter med början i Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum: moderata idéorganet Svensk Tidskrift, Tidsspegel (organ för Medborgarskolan), Svensk Linje, Heimdal, Smålandsposten, Norrköpings Tidningar, Katrineholms-Kuriren, Sydsvenska Dagbladet, Vimmerby Tidning, Upsala Nya Tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med flera.

De hundralappar jag kunde få för en artikel – jag skrev mest om utrikespolitik och ideologi – räckte inte för min försörjning, varför jag vid denna tid hade anställningar av mer eller mindre tillfällig karaktär såsom pressbyråbiträde, tillförordnad amanuens vid Armémuseum, telefonannonsmottagare vid Svenska Dagbladet och väktare vid bevakningsföretaget ABAB.

Jag hade dock en insiktsfull vän och kollega i den politiska kampen som föreslog att jag skulle genomgå journalistutbildning och satsa på en yrkesbana som journalist. Tanken var att jag på så sätt skulle komma in i media som en motvikt till all vänsterjournalistik som redan då plågade landet. Jag tyckte idén var god och sökte därför in till en kurs i dagspressjournalistik på Poppius journalistskola, då inrymd i dåvarande Svenska Dagbladet-huset i Marieberg i Stockholm.

 Min Poppius-lärare Sigge Ågren.

Jag blev i en ålder av 26 år således antagen som elev på Poppius hösten 1978-våren 1979 och måste säga att jag lärde mig oerhört mycket på dessa två terminer. Huvudläraren hette duga: det var den gamle Expressen-legendaren Sigfrid ”Sigge” Ågren (1910-89), en institution i dåtidens medievärld som både rökte och svor som en borstbindare. Han hade som devis: ”Skriv kort, helst inte alls” och inpräntade ständigt, att det skulle skrivas enkelt och lättfattligt så att läsarna begrep det som skrevs.

Mer om Sigge, inklusive hans ”Skrivarens tio budord” här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sigge_%C3%85gren

Jag hade klart för mig att Sigge Ågren var en engagerad vänstermänniska och innehavare av partibok för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och undrade litet över, om man nu på lektionerna skulle översköljas av vänsterpropaganda. Jag hade inte behövt oroa mig: under min tid som elev på Poppius kan jag inte minnas ett enda fall av politisk indoktrinering i vänstervridningens tecken.

Tvärtom var Ågren, som jag uppfattade det i alla fall, skeptisk gentemot politisk kampanjjournalistik. Jag minns att en elev en gång yttrade något om att han med sitt skrivande vill göra en insats för ”de svaga och utsatta i samhället” eller något liknande. Sigge muttrade något till svar som gick ut på att det borde han nog inte alls göra.

Jag är för egen del glad över att kunna säga, att Sigge Ågren uppskattade mig som elev. ”Du är bra, Tommy”, sa han vid ett tillfälle och det är nog det finaste omdöme om mitt skrivande jag någon gång fått. Fast jag har inte alltid, Gud förlåte mig, följt Sigges råd om att skriva kort och/eller begripligt. Jag försvarar mig med att han också sa att när man väl en gång lärt sig skrivandets fundamenta, kunde man skriva hur man ville.

I sammanhanget måste jag även nämna en annan lärare och journalistveteran, gentlemannen Erik Björnsson, som undervisade i redigeringens ädla konst. Det här var mitt emellan blyepoken och datoriseringen vid våra svenska tidningar, då redigeraren på speciella ark skulle göra en uppskattning av vilket utrymme textinnehåll och bilder skulle ta i anspråk. Det redskap man därvidlag hade till sitt förfogande kallades typometer, en stållinjal som man mätte och donade med. Sedan monterades de satta texterna upp på ark innan dessa gick till trycket.

Erik hade även en hel uppsättning historier på lager om forna tiders journalister, särskilt de som befolkade de gamla Klarakvarteren i Stockholm och som föreföll tillbringa minst lika mycket av arbetstiderna på närbelägna näringsställen som på redaktionerna. Bland annat bibringades vi elever kunskapen, att uttrycket ”matsedel” som benämning på ett A4-ark med text härrörde från praxisen att skriva texter (detta var innan skrivmaskinernas genombrott) på baksidan av restaurangmatsedlar.

Mer om Poppius via denna länk:

http://www.poppius.se/index.phtml?kategori=1&underkategori=66

Parallellt med studierna på Poppius arbetade jag som väktare vid ABAB, där jag hade räknat med att jobba typ ett par år i alla fall. I stället fick jag redan innan jag avslutat kursen på Poppius anställning på den ärevördiga tidningen Idrottsbladet, som överflyttat från huvudstaden till Södertälje sedan den inköpts från Torsten Tegnér av förre chefen på Länstidningen, Robert Schützer. Eftersom Schützers företag Kerrob även ägde andra tidningar fick jag under IB-tiden 1979-86 även tillfälle att arbeta vid veckobladen Södertälje Allehanda, Trosa Tidning och gratisutdelade reklamtidningen Södertälje Handelsnyheter.

Robert Schützer var väl egentligen mer affärsman än tidningsutgivare och inte alldeles lätt att samarbeta med, för att uttrycka sig försiktigt. Förbluffande dåligt omdöme visade han genom att i början av 1980-talet anställa en stalinist som hette Janne Bengtsson, vilken förvandlade IB till ett propagandaorgan för Sovjetunionen. Bengtsson gick senare till Svenska Dagbladet (!). 1986 hade jag fått nog och sade upp mig på egen begäran. Efter ett års tid fick jag anställning som redaktör vid Frivilliga skytterörelsens (FSR) tidskrift Svenskt Skytte.

Jag sticker här emellan med att omtala, att jag under sommaren 1980 arbetade som praktikant på dagstidningen The News World i New York, en tidning som jag senare var korrespondent för i Sverige ett par år i slutet på 1980-talet; då hade tidningen bytt namn till The New York City Tribune.

FSR var en frivillig försvarsorganisation som bedrev tävlingsverksamhet – ban- och fältskytte – vilket passade mig perfekt. Nu fick jag utlopp både för mitt försvarsengagemang och idrottsintresse och reste land och rike runt, bokstavligen från Ystad till Haparanda, för att skriva om olika skyttetävlingar. Efter fem år och mitt i en landsomfattande ekonomisk kris ansåg sig dock FSR tvungen att skära ned på tjänsterna varför jag fick sluta. Min förste chef var FSRs generalsekreterare, överste 1. Lennart Löfgrén, som jag minns med stor värme.

Efter något år som arbetssökande övergick jag i slutet av 1993 till talboksinläsning på ett företag i Sundbyberg, men skrivandet fortsatte jag förstås med. Bland annat 1994-2009 som (oavlönad) ansvarig utgivare och redaktör för den oberoende borgerliga tidskriften Contra, som drevs av mina gamla kompisar från Demokratisk Allians-tiden, C. G. Holm och Géza Molnár. Efter Contra (som jag fortfarande medarbetar i) utsågs jag till chefredaktör för SD-Kuriren med Richard Jomshof som ansvarig utgivare.

Sedan Paula Bieler tog över min tjänst 2013 och SD-Kuriren fått ett glättat magasinsutförande (inte riktigt i min smak, det måste jag i ärlighetens namn bekänna) är jag numera chefredaktör och ansvarig utgivare för lokala SD-tidningen Telgekuriren i Södertälje och då och då medarbetare i nättidningen Dispatch International med underbart orädda Ingrid Carlqvist som chefredaktör.

Så där ser min journalistbana ut i runda svängar. Förutom ovannämnda tidningar och tidskrifter har jag medarbetat i och ibland även varit redaktör för ett antal andra publikationer såsom Aktuellt om Korea, Nytt Hopp samt Morgonposten (Göteborg). Detta bortsett från ett otal debattinlägg i massor av medier, mest frekvent i Länstidningen i min hemstad (där jag i egenskap av SD-politiker även har det stundom tvivelaktiga nöjet att vara nyhetsmaterial).

Jag bör väl även tillägga att jag hunnit med att skriva tio böcker: från Slaveri i vår tid 1989 till Religionsfrihetens martyrer 2011, båda på Contra förlag.

Därmed kan väl cirkeln sägas vara sluten: från sportskrivare i Länstidningen till debattör och mer eller mindre hett  nyhetsstoff i samma tidning!

”Ty den hör evigheten till…”

Your deeds of love will never be lost.*

I dag deltog jag i söndagsgudstjänsten i den kyrka jag tillhör. Något jag borde göra oftare, men ofta förläggs politiska möten av olika slag till just söndagar. Ibland kan man dessutom känna ett behov av att vila ut och återhämta krafterna på den kristna vilodagen. Att tillhöra en kyrka eller andlig rörelse innebär dock en trygghet i tillvaron jag unnar många fler.

Främsta anledningen till dagens besök i Unification Church (även kallad Familjefederationen för världsfred och enighet) i Sundbyberg var en speciell ceremoni som omfattande ett antal familjer och enskilda. Jag tänker inte gå in närmare på denna ceremoni, men den gav mig möjlighet att framföra ett enligt min uppfattning väsentligt budskap som handlar om kärlek.

 

 Viktor Rydberg vid 30 års ålder.

Således citerade jag den mening, med vår rörelses grundare som upphovsman, ni återfinner i rutan högst upp. Dessa kortfattade ord säger oerhört mycket: de handlingar vi utför med en kärleksfull motivation kommer aldrig att gå förlorade, ty de har ett evigt värde. Samma budskap har uttryckts av vår nationalskald Viktor Rydberg (1828-95) i Kantat, avlevererad vid den så kallade jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877:

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan Honom bärgas,
ty den hör evigheten till!

Vad dessa inspirerade ord vill säga är, att allting som tänkts och/eller uträttats med kärlek eller god vilja som motivation äger ett evigt värde. Således precis samma budskap som citatet överst. Själv strävar jag efter att ha denna bjudande motivation vad jag än gör, till och med när jag skriver elakt sarkastiska debattinlägg på denna plats!

Jag har känt mig lätt om hjärtat sedan jag i går kväll började förbereda mig för dagens gudstjänst och min insats där. Har känt mig upplyft och samtidigt avslappnad. Jag har reflekterat över hur onödigt och i längden nedbrytande det är att gå omkring och bära på gammalt groll i stället för att betrakta min medmänniska med förståelse och välvilja, och detta alldeles oavsett vilka oförrätter jag anser mig ha blivit utsatt för.

Låt andra tycka vad de vill om mig. En del kanske avskyr mig, jag vet förresten att det är så. Detta medför dock ingen skyldighet för mig att svara med samma mynt. Jag kan ha överseende med och förståelse även för detta och inte låta negativa tankar och känslor förgifta min själ och mitt hjärta.

Jag kan låta kärleken och den goda viljan uppfylla mitt hjärta och på så sätt skaffa mig en skatt för evigheten. Därmed inte sagt att detta alla gånger är så lätt att tillämpa i praktiken – jag bör dock ge mig själv chansen!

 Sun Myung Moon (1920-2012).

* Reverend Sun Myung Moon: The New Future of Christianity, kapitlet ”God´s Way of Life”, sidan 34. Washington, D. C. 1974.

 

 

När man beter sig som svin i godhetens namn

 Så underbart det är att vara riktigt, riktigt god…

Ni har knappast kunnat undgå ett påtagligt fenomen i dessa yttersta av dagar: hur det blir allt viktigare för en del människor – ej sällan så kallade kändisar – att vilja framstå som GODA, ja som GENOMGODA. Vad göra?

Konceptet är mycket enkelt. Man väljer ut någonting att bli riktigt upprörd över. Det mest självklara valet tycks då vara någonting man kallar ”rasismen”. Det är ju så uppenbart fel att vara rasist att man inte upplever sig behöva iakttaga ens de mest elementära regler för anständigt uppförande i den heliga kampen mot denna ”rasism”.

 Vänsterungdomar protesterar mot ”kapitalet” i godhetens namn i Göteborg 2001.

Att sedan rasim-etiketten inte stämmer överens med det man protesterar mot i alla möjliga och omöjliga tonarter är en  petitess man förmodligen inte ens reflekterat över: huvudsaken är att man får känna sig god och kunna inskärpa, att man till skillnad från sina så avskydda motståndare är för ”alla människors lika värde” som det så vackert heter (ja, utom då för de där eländiga rasisterna, men det är väl självklart att de inte är riktiga människor…).

Detta valår, 2014, är det Sverigedemokraterna som är den stora Fienden. Då är det i godhetens namn tillåtet att bete sig som svin och störa SD-demonstrationer, sabotera valaffischer och hota SDare och deras sympatisörer och även vänner och släktingar till liv och lem. Man kan till och med, som Diyar Amir Mustafa, misshandla småbarnsmammor inför deras barn och kalla dessa för ”horunge”. Man är ju god, för fan!

Är man miljöpartist från Sundbyberg och heter Per Persson kan det ligga nära till hands att använda grova könsord i kampen för det goda:

Om man är forskare eller journalist kan man lämpligen, som exempelvis Ylva Habel vid Rödertörns…förlåt, Södertörns högskola, kasta ägg på SDs valaffischer i tunnelbanan och sedan skryta om det på Twitter. Eller som Ida Maria Gunnarsson, enligt egen utsago ”journalist och kommunikatör med genusvetenskaplig bakgrund”, verksam vid Region Skåne,  på Twitter offentliggöra sin vilja att vandalisera SD-affischer:

Heter man Dror Feiler, är självhatande jude och kommunist samt femma på Vänsterpartiets EU-lista, kan man sätta i system att ägna sig åt kriminell verksamhet genom att störa SDs valmöten och bli bortburen av polis efteråt. Då blir man nämligen Martyr för själva godheten och kan förväntas få en massa kryss av avgrundsvänstern och/eller väljare som inte begriper bättre.

 Dror Feiler (V), finstämd SD-kritiker och framträdande God Människa.

John Cleese, presentation obehövlig, har i en kort föreläsning på drygt två minuter lagt fram det här fenomenet precis på kornet: hur man blir extremist för att känna sig riktigt och eftertryckligt GOD…klicka på länken överst!

 

Muslim dömd för dödshot – media och toleransmånglare tiger

Solna tingsrätt dömde nyligen en 27-årig man bosatt i Sundbyberg till 50 dagsböter à 50 kronor samt skadestånd att utbetalas till två riksdagsmän som mannen dödshotat.

Det enda etablerade massmedium som mig veterligt uppmärksammat detta är smålandstidningen Östran i klippet ovan. Därtill har domen omskrivits på några sajter av nationell karaktär. Det bereder inga oöverstigliga svårigheter att inse orsaken till den relativa mediaskuggan. De drabbade är nämligen riksdagsledamöterna (SD) Thoralf  Alfsson och Kent Ekeroth.

Stor betydelse i sammanhanget har desslikes det faktum att den dömde mannen är bekännande muslim. Under rättegången utlät han sig bland annat på följande sätt: ”Det var min avsikt att göra Alfsson rädd. Jag vill bara försvara min religion.” Om Ekeroth sade 27-åringen: ”Jag vill fortfarande döda honom.”

Sundbybergsbon kallade via mejl Toralf Alfsson bland annat för ”äcklig jude” som ”borde malas ner till hund- och grisfoder”. Detta därför att Alfsson ”talat illa om islam”. Även Kent Ekeroth har alltså dödshotats, och som vi kan se ovan står 27-åringen fast vid sitt hot.

Att media i stort föredrar att tiga om domen och dödshoten mot två folkvalda politiker från avskydda SD är kanske inte så märkligt. Dock hade man eventuellt förväntat sig att institutioner och organisationer vilka har som affärsidé att uppmärksamma extrem och våldsbenägen rasism hade skrivit i alla fall något i ämnet.

 Kent Ekeroth och Thoralf Alfsson.

En Google-sökning ger dock vid handen att varken Expo, Inte rasist, men eller Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) – eller andra professionella toleransmånglare – funnit sig föranlåtna att uppmärksamma de rasistiska förolämpningarna och dödshoten mot Alfsson och Ekeroth.

Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att dessa och därmed jämförbara företeelser är mycket toleranta gentemot hot och hat mot sverigedemokrater. Särskilt om hoten och hatet kommer från muslimskt håll: att omtala islamska trosbekännare i ofördelaktig dager kan ju, bevars, tolkas som ”islamofobi”.

MP profilerar sig med könsord och förolämpningar

Vi sprider bara dynga på våra ekologiskt odlade grödor medan du slickar Kent Ekeroths anus och suger Demofon´s kuk.

Det har gått rätt dåligt för Miljöpartiet (MP) i de senaste opinionsmätningarna. Mestadels har man halkat ner till positionen som Sveriges fjärde största parti efter Sverigedemokraterna. Möjligen är det det faktum att MP numera tycks föredra att profilera sig som extremt invandringskramande i stället för att fortsätta vara det miljöfundamentalistiska alternativet som spökar.

Oavsett vad som är orsaken till nedgången testar nu en ledande miljöpartistisk kommunalpolitiker – gruppledaren i äldrenämnden Per Persson i Sundbyberg – ett nytt grepp: att spy ur sig könsrelaterade otidigheter. Vem vet, det kanske hjälper? Ovan ett smakprov på Perssons skaldekonst. Persson är till vardags programmerare med hemvist i Hallonbergen.

För denna bloggare är det inget ovanligt att miljöpartister överöser mig med mindre smickrande tillmälen. Så fort jag skriver något på min blogg vederbörande inte gillar – hon har tidigare hunnit med att vara både kommunist, folkpartist och centerpartist samt även snegla åt SD:s håll men är numera alltså nyväckt miljöpartist- skriver hon i kommentatorsfältet något i stil med att jag är idiot, svårartat fyllo och att min blogg är en kloakartad avstjälpningsplats på nätet.

Vi får väl se om det blir några nya MP-röster med den taktiken. Jag tillåter mig tvivla. Jag tror att de flesta väljare fortfarande är gammalmodiga nog att föredra sakargument framför könstillmälen och grova förolämpningar. Även om den nya taktiken kanske kan ses som ett sätt att låta partiets symbol – maskrosen är som bekant ett ogräs – frodas även i argumentationen.

Mest av allt skämmer man förstås ut sig.

”Dallas”, boxningen och religionen

”Dallas” i hemtam miljö.

Den 2 april höll Sveriges Interreligiösa Fredsråd årsmöte i Sundbyberg. När de sedvanliga valärendena avverkats kvarstod en mycket intressant punkt på programmet: Diabaté Dialy Mory berättade litet om sig själv, sin verksamhet och sin tro.

Inte många reagerar inför namnet Diabaté Dialy Mory. Desto fler lyser upp när man säger ”Dallas”. Det är nämligen under det namnet denne snart 70-årige ungdomsledare med sina rötter i Senegal i Västafrika är mest känd och detta sedan barnsben. Eldsjälen Dallas är bland mycket annat Ambassador for Peace (Fredsambassadör) i den internationella rörelsen Universal Peace Federations svenska gren.

Dallas kom till Sverige som 22-åring 1964. Första tiden arbetade han som städare på en fabrik. Han har sedan 1973 arbetat med det han numera är rikskänd för – som tränare i Malmö Boxningsklubb i det beryktade bostadsområdet Rosengård. Också efter pensioneringen för fem år sedan jobbar han som boxningstränare några dagar i veckan. Under årens lopp har han även varit verksam inom skolområdet.

Dallas har blivit berömd som ”Pappa Dallas” på grund av sina stora insatser för att få rätsida på ungdomar ”på glid”, som det brukar heta.

– Vem som helst kan göra det jag gör, säger Dallas. Jag älskar alla människor utan undantag och jag älskar konflikter. Om man har den inställningen kan man komma till paradiset!

Övertygelsen i det Dallas gör står att finna i hans djupa religiösa tro:

– Jag är muslim men har också hedniskt blod i mina ådror, tillstår Dallas utan krusiduller. Gud älskar alla – judar, muslimer, kristna…Han har sänt mig till det här kalla landet för att ge ungdomar värme. Gud är otroligt smart och jag är Hans kompis.

Om man får tro Diabaté Dialy Mory är alla religioner i grunden lika varandra. Och om vi människor förmår hålla sams blir Gud ”mätt”, som Dallas säger på sitt oefterhärmliga sätt.

Problemområdet Rosengård.

– Mitt mål är att komma Gud så nära att jag kan titta honom i ögonen. Jag brukar gå upp på nätterna och umgås med Gud. Nyckeln till religionen är att man betyder något för någon. Däremot blir jag förbannad när ungdomar i Rosengård springer omkring på gatorna och skriker allahu-akbar (Gud är stor) och i nästa ögonblick är beredda att begå våldsamheter.

Det är givet att Dallas med sin vidsynta uppfattning om religion blivit ganska kontroversiell. Trots att han är muslim – när han inte pratar, säger han, läser han verser (suror) i Koranen tyst för sig själv – har han döpt sina barn i den kristna kyrkan i Guds namn. Ett av hans senaste projekt är att vilja studera den judiska kabbalismen, en motsvarighet till den islamska sufismen. Sådant tas inte väl upp av alla konventionellt troende oavsett religion.

– Jag har sagt till mina barn att jag är troende men aldrig försökt tvinga på dem min tro. Vidare har jag lärt dem att vara artiga, att resa sig upp för vuxna människor, att inte sitta och vara lata. Att respektera alla.

– Många har frågat mig hur jag orkar, fortsätter Dallas. Jag orkar inte – men Gud har sagt åt mig att vara där.

Dallas har räddat åtskilliga Malmö-ungdomar till ett bättre liv. Men det har inte varit idel framgångshistorier. Dallas berättar således om en ung man som blev dömd för mord efter att med berått mod ha dödat en annan människa.

– När jag träffade honom i fängelset sa han, att han inte hade blivit en mördare om han träffat mig tidigare, berättar Dallas.

Är det då verkligen sant att alla kan göra det Dallas har gjort och fortsätter att göra? Uppriktigt sagt tror jag inte riktigt på det. Däremot är jag övertygad om att alla kan göra något som gör världen till en litet bättre plats inom ”sitt” speciella område.

Fotnot: Journalisten Lars Åberg har skrivit boken Stora famnen. Pappa Dallas i Rosengård. Gong Gong 2008, 120 sidor.