Ny bok: Sex läsvärda texter av Jan Sjunnesson

Livsvatten är titeln på Jan Sjunnessons senaste bok. Foto: Tommy Hansson

Livsvatten – så heter Jan Sjunnessons senaste bok (Stockholm 2017, 193 sidor). Boktiteln har hämtats från den inledande berättelsen om de fiktiva personerna Johan Trädgård och dennes dotter Birgitta med underrubriken ”En berättelse om alkohål (sic!)” och deras relation till alkoholhaltiga drycker.

De övriga fem texterna är ”Vargen kommer – en monolog”, ”Det filosofiska begreppet Den Andre”, ”Utlänningar om svenskarna”, ”Språket hos Orwell och Martinsson” samt ”Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap”. Man kan nog sammanfattningsvis påstå att bokens sex texter spretar åt alla håll, men det gör dem enligt min uppfattning inte mindre läsvärda!

När Jan Sjunnesson, född i Linköping 1958, gjorde entré i Sverige-vänliga sammanhang så blev han nästan över en natt känd i vida kretsar. Och sedan han 2014 utsetts till chefredaktör och ansvarig utgivare för Sverigedemokraternas nättidning Samtiden blev han en ofta förekommande gäst i diverse TV-soffor och debattprogram. https://sv.wikipedia.org/wiki/Samtiden_(webbtidning)

När Sjunnesson sedan året därpå avpolletterades på initiativ av den i Budapest häckande, avsuttne riksdagsmannen Erik Almqvist blev det en förstasidesnyhet i svenska medier. 2016 utsågs den tidigare centerpartistiske skribenten Dick Erixon till ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Samtiden. Almqvist tycks numera dessbättre vara ett minne blott vad beträffar Samtiden och andra SD-sammanhang.

Jan Sjunnesson må ha försvunnit från den officiella SD-scenen men kämpar på som så kallat Sverige-vänlig skribent och debattör. Som sådan har han, om jag förstått saken rätt, varit verksam sedan han i ett inlägg på den nu avsomnade debattsajten Newsmill ställde den i Sverige närmast tabubelagda frågan: ”Vad kostar invandringen i indirekta kostnader?” https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Sjunnesson

På 1970- och 1980-talet var Jan Sjunnesson bland annat engagerad i Vänsterpartiet kommunisterna och dess ungdomsförbund Ung vänster. Han kände varmt för företeelser som internationell solidaritet och flyktingars situation. Efterhand blev det akademiska examina i filosofi och pedagogik i Uppsala, Södertörn och Linköping samt anställningar som skolledare – exempelvis biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium. Den tiden är nu förbi för Sjunnesson, vars politiska övertygelse medfört att han i praktiken drabbats av yrkesförbud inom skolvärlden.

Jan Sjunnesson på besök hos SD Vallentuna. Foto: SD

Skrivit, det har Sjunnesson gjort sedan han började som journalist i början på 1980-talet. För några år sedan utkom han med den egenartade, politiska romanen Framtidsmannen med motiv från Sverige och Indien (där Sjunnesson också varit verksam). Jag skrev då en recension som kan läsas via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/09/folkbildningsmannens-roman-om-framtidsmannen/

Berättelsen ”Livsvatten” i boken med samma namn tar sig an det icke helt okomplicerade ämnet alkohol, som alla människor har något slags relation till. Huvudpersonerna, Johan Trädgård och hans dotter Birgitta (som är anställd vid Systembolaget), är båda alkoholkonsumenter men Johan oroar sig över dotterns ymniga drickande. Birgitta sammanfattar svenskarnas inställning till alkohol på följande sätt (sidan 45):

Vad jag lärt mig från att jobba på Bolaget är att svenskarna smusslar med flaskorna och vill samtidigt vara lite tuffa. De ser sig som rebeller när de köper ut. Inte som att köpa ut till andra utan till sig själva. Det är lite sorgligt men så är vi. Vi kan inte bli som fransmän eller britter. Alkohol är ett livsvatten för oss. PS. För övrigt anser jag att Systembolaget borde ha söndagsöppet.

Texten ”Vargen kommer” har formen av en scenisk monolog där aktören kreerar rollen som en desperat man som tröttnat på det politiska klimatet i Sverige och därför hotar tända eld på sig själv som protest mot regimen. Precis som Jan Palach gjorde i Prag 1969 och Mohammed Bouazizi i Tunis 2011. Det monologpersonen och Palach/Bouazizi har gemensamt är att de är djupt kritiska mot rådande regimer, även om dessa är milt sagt olika.

”Jag tjänar inte denna förrädarregim längre”, citeras monologpersonen. ”Jag är ingen arbetande person som betalar skatt till detta ruttnande lik till nation. Jag vägrar att låta mig bli som er, hellre är jag hemlös, en fredlös och statslös varg. En flamma i natten. med en dunk fotogen och en tändare kan man slå ett riksdagshus med häpnad.”

Hur den sceniska framställningen slutar skall inte avslöjas här, men Sjunnessons text är onekligen väldigt stark!

Återstående fyra texter är, till skillnad från de två inledande, inte fiktiva utan resonerar kring ämnen som uppenbarligen intresserar författaren. Av dessa vill jag särskilt rekommendera genomgången av kritiska Sverige-skildringar från Susan Sontag 1969 till makarna Pegkul 2014. Min personliga favorit bland dessa skildringar är den brittiske journalisten Roland Huntfords Det blinda Sverige (The New Totalitarians) från 1971, som tecknar en bild av ett land som har mer gemensamt med Sovjetunionen än med det övriga demokratiska Europa.

Harry Martinson tilldelades nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Eyvind Johnson.

I Sjunnessons näst sista text gör författaren en intressant jämförelse mellan den engelske framtidsskildraren George Orwell (som egentligen hette Eric Blair), mest känd för dystopierna 1984 och Grisfarmen, och den svenske skalden och nobelpristagaren Harry Martinson i dennes rymdepos Aniara som komponisten Karl-Birger Blomdahl gjorde en mycket avancerad opera av 1958.

Skall jag framföra något kritiskt blir det att Sjunnesson nog kunde ha bekvämat sig med att stava Harry Martinsons efternamn korrekt och inte med två s!

Jag bekänner gärna att jag hade ett betydande utbyte av Jan Sjunnessons läsvärda texter och rekommenderar dem med stort nöje!

Svenska artister (VIII): Lars Ekborg

 Lars Ekborg var en begåvad skådespelare och komiker.

Länken ovan går till Lars Ekborgs något burleska och samtidigt i folkdjupet älskade monolog ”Bunta ihop dom”. Monologen, som skrevs 1968 av Yngve Gamlin och Beppe Wolgers, driver friskt med diverse svenska fördomar och icke minst med den norrländska macho-stilen. Den framförs på ett oefterhärmligt sätt av den alltför tidigt bortgångne Ekborg.

Frågan är om en sådan monolog vore tänkbar i dag med den skenande politiska korrekthet som nog kan anses utgöra ett allvarligt hot mot vår grundlagsfästa yttrandefrihet. Jag vågar inte ens här i skrift återge Ekborgs ord om vad man bör göra med ”kärringar över 40” eller den folkgrupp som numera kallas samer…Redan då monologen spelades i radion varnades det för den innan den sändes.

Men lyssna så får ni höra själva!

En annan klassiker som också den är svår att föreställa sig i dagens läge är ”Ormet kruper” med Roffe Bengtsson (1931-76) och Sten Ardenstam (1921-93):

Så här får man knappast skämta om och med invandrare och deras tungomål i dag om man inte vill bli polisanmäld för ”hets mot folkgrupp” och/eller kallad ”rasist” eller liknande. På den tiden var folk i gemen inte lika lättkränkta som man blivit under dessa yttersta av dagar.

I ”Sommaren med Monika” spelade Ekborg mot sköna Harriet Andersson.

Men det är om Lars Ekborg detta avsnitt i min bloggserie ”Svenska artister” skall handla. Ekborg föddes i Uppsala på dåvarande Svenska flaggans dag (numera uppgraderad till nationaldag) den 6 juni 1926 och avled i levercancer på Ängelholms lasarett  den 7 oktober 1969.

Lars Ekborg torde ha varit en av våra mest begåvade skådespelare och komiker någonsin. Han föddes således i Uppsala men växte upp i Västerås; Ekborg var för övrigt en tid ordförande i den gamla fina idrottsföreningen IK Franke i gurkstaden. Han kom sedan in på Dramatens elevskola i Stockholm, där några av hans kurskamrater var sedermera kända namn såsom Max von Sydow, Margaretha Krook, Yvonne Lombard, Ingrid Thulin och Jan-Olof Strandberg.

Filmdebuten skedde i Nils Poppe-filmen ”Tappa inte sugen” 1947, där Ekborg spelade en telegrampojke. En betydligt mer minnesvärd insats gjorde Lars Ekborg 1953 i ”Sommaren med Monika” i regi av Ingmar Bergman efter en bok av Per Anders Fogelström med en lättklädd och sensuell  Harriet Andersson som motspelerska. Ännu en känd Ekborg-film är den absurda komedin ”Att angöra en brygga” i regi av Tage Danielsson 1965.

Monica Zetterlund framför här filmens välkända ledmotiv:

Lars Ekborg spelade vidare med i en rad ”Lilla Fridolf”-filmer och avslutade sin filmiska bana dödsåret 1969 med den av amerikanskan Susan Sontag regisserade ”Duett för kannibaler”, där även skådisar som Gösta Ekman och Agneta Ekmanner medverkade. Men det är nog som komiker vi främst minns Lars Ekborg, som var en föregångsman inom stå-upp-komiken tillsammans med exempelvis Roffe Bengtsson.

”Skattkammarö”-gänget. Från vänster Lars Ekborg, Margaretha Krook, Gunwer Bergkvist och Åke Grönberg.

Lars Ekborg spelade med i revyer och musikaler på Oscarsteatern och Intiman i Stockholm och samarbetade med storheter såsom Povel Ramel, Beppe Wolgers  samt tandemet Hasse (Alfredson) och Tage (Danielsson). Han framträdde även i Kar de Mumma-revyn på Folkan. Ekborg blev rikskänd genom att medverka i humorprogram av typ Partaj och Estrad i dåtidens enkanaliga och svart-vita riks-TV.

En verklig hit är här sketchen ”Skattkammarön” från Estrad 1967 där Ekborg spelar mot Margaretha Krook, Gunwer Bergkvist och Åke Grönberg: sketchen har givit upphov till bevingade uttryck såsom ”Vem fan är Nisse Hult?” samt ”Ta dig i brasan”.

Se, lyssna och njut:

Lars Ekborg höll ett högt tempo och arbetade kopiöst mycket. För att orka med både krökade och rökte han i stora mängder. Slutet kom i levercancer vid endast 43 års ålder. Han efterlämnade hustrun Lola samt barnen Maud, Dan och Anders Ekborg. Samtliga är verksamma inom teaterbranschen – Maud (född 1954) som maskör samt Dan ( 1955) och Anders (1960) som skådespelare och sångare.