Mina prylar (14): Diskus med mästerskapstecken

 Min fars märkesprydda diskus. De båda DM-tecknen på höger sida. Foto: Tommy Hansson

Ett trevligt minne jag har från min far, Bror Hansson (1920-99), är en diskus prydd med ett antal mästerskapstecken.

Bror, som till yrket var handelsträdgårdsmästare, var mycket idrottsintresserad och från sena tonåren till de begynnande femtioåren aktiv friidrottare i IFK Södertälje. I yngre år höll han dessutom på litet med skidåkning och – orientering. Efter sin aktiva bana anlade han egenhändigt en tennisplan hemma på gården utanför Södertälje, Svalängen.

Under en period spelade han tennis i Södertälje TK, samma klubb som Björn Borg först representerade. Jag fick ofta följa med till de klassiska tegelkrossbanorna i Badparken, där Borg en gång inledde sin unika karriär. Jag brukade sitta uppflugen på en domarstol och kilade, när andan föll på, ner och lade beslag på alla bollar som låg på plan. Min far och morbror Gösta, som han brukade spela med, var måttligt roade.

 Min friidrottande pappa Bror på ett foto taget på Enskede idrottsplats 1938.

Min far brukade då och då, inte utan stolthet, citera en tidningsartikel i Länstidningen som refererade en klubbmatch där det stod att ”Bror Hansson har en serve (eller om det var forehand) som en hästspark”.

Det var dock framförallt friidrott faderskapet ägnade sig åt. Genom sin kraftiga kroppskonstitution var det naturligt att han ägnade sig åt kastgrenarna. Bästa resultatet nådde han i diskus med 42,71, vilket inte var så illa enligt dåtidens förutsättningar: kul-, diskus- och släggringarna var i likhet med löparbanorna belagda med kolstybb, varför även kastarna hade spikskor.

Det var dock i den ovanliga grenen viktkastning min far vann sina största idrottsliga meriter. Således vann han två DM i den grenen åren 1955 och 1956. Han var även uttagen i Södermanlands landskapslag ett par gånger, då i diskus. I diskus och slägga tog han ett flertal DM-medaljer. Kula var hans sämsta kastgren.

På diskusen kan ni se ett flertal runda och fyrkantiga krets- och klubbmästerskap samt de två rektangulära DM-tecknen. Därtill en rund blecka med texten ”Sim- och idrottsklubben Hellas”. Tyvärr har ett mästerskapstecken gått förlorat, vilket jag ersatt med en liten plastbricka som gör reklam för Wild Turkey Rare Breed, det vill säga en särskilt stark boubonwhiskey.

Något Bror kanske inte hade uppskattat, han var nämligen praktiskt taget helnykterist. Å andra sidan hade han rätt mycket humor.

Min sommar i bilder samt några reflektioner – och litet musik

 En stunds avkoppling på balkongen. Foto: Tommy Hansson

Nu när den kommunala verksamheten smugit igång börjar det bli dags att runda av sommaren 2015. Jag gör det i form av ett antal bilder samt några reflektioner. Först några minnesbilder från somrar som var.

Det är nog inte fel att säga att jag minns min barndoms och ungdoms somrar som i ett förklarat skimmer.

Förskoleårens badutflykter med familj och släkt till Mälarens strand ett par kilometer från hemmet minns jag väl. Särskilt den mycket heta sommaren 1955, det år jag fyllde fyra. Jodå, jag minns, kanske inte som i går men likväl.

Mina första badbyxor var Tarzan-mönstrade i svart och gult. De hade jag på mig även då jag och mina föräldrar gjorde en utflykt till min många år äldre kusin Gerd och hennes familj i Nykvarn, där vi tog oss ett dopp i ån som flyter genom samhället.

Bad i Nykvarnsån 1957 (?). Jag och min pappa Bror till höger, mitt kusinbarn Annelie till vänster. Hennes pappa, som också hette Bror, i bakgrunden.

Sedan följde det stora getingåret 1959, då varje nedfallet äpple hemmavid var fullt av getingar. Vill minnas att jag blev stungen fyra gånger, oftast under cyklande. Varje gång baddade min mamma på betten med Salubrin. Somrarna i början av 1960-talet var däremot regniga och kyliga. Jag och kusin Kjell, vars familj hade sommarställe på andra sidan gärdet räknat från vårt bostadshus, var ofta inomhus och spelade galoppspelet Jägersro.

Jag började i första klass i Högantorps folkskola hösten 1958. Varje skolavslutning till och med 1964 följde sedan samma mönster. Färd till skolan med föräldrarna och sedan samling i skolan med sång, musik och oftast någon teaterpjäs vi elever hade övat in, något som också skedde vid höstterminens avslutning i december. Eftersom jag läste bra och hade gott minne fick jag oftast förtroendet att kreera bärande roller – piratkapten, kung, julgran och fågelskrämma.

Avslutningsvis sjöngs psalmerna ”I denna ljuva sommartid” samt ”Den blomstertid nu kommer”. Atmosfären var otrolig, man kunde påtagligt känna Guds närvaro vill jag påstå. Vid hemfärden hade man ett som det kändes oändligt långt sommarlov framför sig. Här ”I denna ljuva sommartid” med Stockholms kammarkör:

          

Midsommarmat i form av kärringröra på kavring med öl och nubbe (överst). Gula blomster som solar i gräset bredvid skogsbacken upp till mitt bostadsområde (där nedanför). Foto: Tommy Hansson

Tills hösten kom med dess mättade atmosfär av skördearbete, doft av äpplen och den förestående älg- och rådjursjakten som min far deltog i. Då kändes det faktiskt ganska bra att börja skolan igen, inte minst med tanke på den av mig älskade fotbollen som vi ägnade oss åt på rasterna och där jag spottade in mål på löpande band; jag förde till och med statistik över matcherna. Min ett år yngre skolkamrat, Bosse Rask, skulle för övrigt senare bli amiral i ubåtsflottan.

I slutet av 1960- och början av 1970-talet företog jag samt några vänner och kusiner (Kjell och Jörgen) ett par somriga semesterresor i bil. Vi åkte söderut längst östkusten, rundade de sydligaste landskapen längs kusten mot Danmark och kontinenten, fortsatte norrut längst västkusten och reste slutligen hem igen i östlig riktning. Det var camping i tält som gällde, även om någon enstaka natt tillbringades på motell. Det blev  väl en och annan mellanöl under dessa resor.

              

Överst störtregn med inslag av hagel sett från min balkong. Nederst på samma balkong jag och min gäst Jan-Peter. Foto: Tommy Hansson/Sebastian Hansson

I takt med ålder och eventuell mognad kom sommarmånaderna för mig att tappa mycket av sin gamla charm. Jag började till och med börja tycka att de var skäligen jobbiga, ty det förväntades att nu skulle man minsann göra en prestigefylld semesterresa fylld med sol, bad och diverse lustifikationer. Inte minst kände jag den pressen sedan jag gift mig och fått egen familj. Inte blev det mycket bättre av att kära hustrun älskade sol, bad och värme, medan jag ställde mig mer kallsinnig till nämnda företeelser.

Fast ibland blev det ändå riktigt lyckat. Sommaren 1990 var hela familjen (dottern Isabella låg i mammas mage) samt mina svärföräldrar vid sommarhuset i Bolsena i Italien samtidigt som fotbolls-VM i samma land pågick. Det var mycket trevligt med många besök och många minnesvärda middagar hos familjen Bardels vänner i Bolsena och grannbyarna omkring såsom Grotte di Castro. Bäst var det de stämningsfyllda kvällarna då det inte var så olidligt varmt.

 På kusinträff i Vagnhärad. Sebastian längst till vänster, jag sjätte från vänster.

Eljest tillbringade vår familj mycket tid hos mina föräldrar på Svalängen, där jag växte upp, och där barnen kunde springa runt och leka och glädja farmor och farfar med sin närvaro.

Sedan min hustru Marika gick bort våren 2010 har jag tagit somrarna som de kommit utan några åthävor. Har det gjorts resor så har det som regel skett i augusti då det brukar vara litet lugnare. Som i fjol, då jag och sonen Sebastian besökte Tyskland och Österrike.

         

Överst besöker vi kusiner och medföljande gamla släktstället Ekeby i Hölö, Södertälje kommun. Nederst kusinerna Kjell, Kerstin, Olle samt Anette. Foto: Tommy Hansson

I år nöjde vi oss med hyrbil och en övernattning på vandrarhem i Vagnhärad i Trosa kommun, detta i anledning av en kusinträff som kusin Kerstin anordnade med all ackuratess. I programmet ingick ett besök på gården Ekeby i Hölö, som min farfar hyrde i slutet av 1920- och början av 1930-talet.

Mitt huvudsakliga sommarnöje 2015 har annars bestått i att sitta och dega på mitt speciella smultronställe, en sunkig uteservering nere på stan, det vill säga på Gågatan i centrala Södertälje. Där får vi nikotinister fortfarande utöva vår speciella last över en kopp kaffe och en toast eller kanske en negerboll, samtidigt som vi förstrött kan iaktta det inte särskilt upphetsande folklivet runt omkring.

 Eder tillgivne mysande på uteserveringen. En av mina fåtaliga självisar. Foto: Tommy Hansson

Litet musik så. ”Jag har mitt eget blåbärsställe” med Grus i dojjan, som antagligen träffar några rena toner även om jag har missat detta:

Bäst att passa på innan antirök-Gestapo förmenar oss även denna njutning!

         

Motiv från mitt smultron- eller kanske blåbärsställe på Gågatan. Foto: Tommy Hansson

I övrigt har jag ägnat mig en del åt läsning, skrivande (förstås, jag kan i princip inte leva utan att skriva), se på företrädesvis brittiska deckare på TV samt att filosofera litet över livet i allmänhet. Romantiken lämnar jag därhän eftersom den tycks vara ett avslutat kapitel för min del. Den kan jag faktiskt leva utan (försöker jag intala mig i alla fall).

Mat och dryck har givetvis fått sitt beskärda utrymme. Ja, jag har helt enkelt tagit dagen som den kommit utan något särskilt planerande!

 Ett besök hos Marika i den vackra minneslunden på Södertälje kyrkogård. Foto: Tommy Hansson

Mina prylar (9): två stenyxor

 Mina stenyxefragment. Foto: Tommy Hansson

De äldsta prylarna i min ägo torde vara två stenyxor, eller rättare sagt fragment av sådana, som hängt med från mitt föräldrahem. De är inte märkvärdiga på något sätt, men det är ändå med icke obetydlig vördnad jag iakttar dessa minnen från tidigare generationers slit och släp i denna jämmerdal.

Om jag inte är helt ute och cyklar så härrör det större yxfragmentet från min fars föräldrahem Ekeby i Hölö socken strax utanför Södertälje. Det mindre lär komma från mitt eget föräldrahem Svalängen, också det beläget utanför Södertälje (fast det tillhörde Salems socken när jag föddes och växte upp). Den yngre stenåldern slutade omkring 1500 före Kristi födelse, men stenredskap användes långt upp i metallåldrarna.

Efter att ha slagit i min ”arkeologbibel” – Mårten Stenbergs Det forntida Sverige (andra upplagan 1971) – från mina år som arkeologistudent 1973-75 vågar jag mig på en vild gissning att mina stenyxefragment emanerar från bronsåldern, som här hemma inleddes omkring 1500 f. Kr. Att tillverka metallföremål måste ha känts rätt bökigt för gemene man, varför det gamla beprövade materialet sten fortsatte att användas. Ofta nog efterbildades då metallföremålens former.

 Exempel ur Stenberger på stenyxor från bronsåldern. Foto: Tommy Hansson

Det har onekligen hänt rätt mycket på drygt 3000 år. Ändå kunde människorna som levde i brytningstiden mellan stenålder och bronsålder – som ibland kallas kopparålder – dra fördel av tidigare landvinningar såsom upptäckten av elden, uppfinningen av hjulet, domesticeringen av hästen, åkerbruket och boskapshållningen. Metallbruket innebar en revolution i livshållningen både i krig och fred. Inte särskilt mycket nytt skulle sedan hända under de följande par tusen åren.

Ändå är 3000 år en piss i Mississippi i det långa historiska perspektivet. Människorna som levde då skilde sig inte särskilt mycket från oss så kallade moderna människor mer än att de i regel var litet kortare än oss och inte hade lika hög medelålder. De pratade naturligtvis också annorlunda och hade ännu inget skriftspråk; de första kända exemplen på runskrift i vårt språkområde härrör från 200-talet e. Kr.

Min gissning är att de båda yxfragmenten dumpades i sjön när de gått sönder, områden som blivit åkermark med landhöjningen. Sedan har de hittats när jorden plöjts eller harvats.

 Chr. J. Thomsen, mannen bakom treperiodssystemet.

Det var den danske samlaren, amatörarkeologen och museimannen Christian Jürgensen Thomsen (1788-1865) som indelade den europeiska forntiden i perioderna sten-, brons- och järnålder enligt det så kallade treperiodssystemet. Därmed fick den arkeologiska vetenskapen en struktur den tidigare saknat. Mer om Thomsen här:http://www.pilemedia.se/a1.htm

Mina prylar (2): Tyskt porslinstorn

 Tyskt porslinstorn, vars användningsområde framgår av bilden. Foto: Tommy Hansson

I min ägo finns ett flera gånger med Karlsons klister lagat porslinstorn av det originella slaget som en gång var i min farfars ägo. Det stod sedan på min fars skrivbord i föräldrahemmet innan jag övertog det. Tornet, ett par decimeter högt, har länge använts som cigarretthållare, men om detta är den ursprungliga funktionen är jag inte hundraprocentigt säker på.

Att föremålet i fråga kommer från Tyskland framstår som tydligt. På en sida av tornet står i en ruta: ”Patent Robert Persch Mildeneihen”, namnet med frakturstil. På motstående sida står helt i frakturstil: ”Balinbürstentrockner”. Det är i alla fall så jag tolkar det, vad det nu kan betyda.

Min farfar, handelsträdgårdsmästaren David Reinhold Hansson (1888-1959), var yngst av sex syskon och bördig från Holmetorps gård i Askeby socken i Östergötland. I unga år lämnade han hemmet för att genomgå utbildning på en trädgårdsskola utanför Uppsala. Han ville komma bort från föräldrahemmet, där han inte kom överens med sin far, Carl August Hansson, som tillhörde bygdens större jordägare och var nämndeman.

1934 flyttade David till Salems socken en mil utanför Södertälje med hustrun Elvira Hansson (alltså min farmor) och åtta barn. Där inköpte han de tre ställena Svalängen, Hagaberg och Folkesta med vidhängande åker- och skogsmark. Farmor dog redan 1945, sex år innan jag föddes. Min pappa, Bror Hansson (1920-99), var det enda syskonet som följde i sin fars fotspår och blev trädgårdsmästare även han. Vid farfars frånfälle övertog han trädgårdsmästeriet.

Jag reste tillsammans med min far och en kusin 1997 runt i de gamla slättrakterna och besåg några av de gamla ställen, där mina förfäder på fädernet hållit till. Jordbrukare och torpare varenda en. Strax därefter sammanställde jag ett litet kompendium innehållande den släkthistorik jag fått fram via studier av gamla kyrkböcker, varav den äldsta från slutet av 1600-talet. Ett fascinerande arbete, även om jag inte hittade några märkvärdigheter.

En släkting vi stötte på, tillhörande släkten Wärnelius, kunde visa upp ett mäktigt ölkrus han meddelade oss att min farfar hade inhandlat på en resa i Tyskland när 1900-talet var ungt. Det var en bröllopspresent till farfars syster Hilda, gift Wärnelius. David och Hilda var för övrigt de enda av de sex syskonen som gifte sig och bildade familj.

Det är fullt tänkbart att min farfar, som jag minns ganska väl trots att jag var endast sju år när han föll ifrån, köpte cigarrettstället – om det nu är ett sådant – under sin för oss tidigare okända Tysklands-resa. Vad jag vet rökte dock inte farfar cigarretter – däremot var han storkonsument av cigarriller (Havanna 2) samt svagdricka. Fimparna sparade han i skåpen för den händelse ett nytt världskrig skulle bryta ut och det blev tobaksransonering.

En kul och kitschig pryl är det i alla händelser!