Posted tagged ‘Svarta havet’

Ryssland laddar för Zapad 2017 – kommer Vitryssland att annekteras?

4 mars, 2017

151103-strv2
Stridsvagnskompaniet från Skaraborgs regemente i Skövde är nu förlagt till Gotland.

Det har hållits anfallsövning i anslutning till Tofta skjutfält på Gotland under överinseende av bland andra Estlands överbefälhavare Riho Terras. Denne ser enligt en rapport i Svenska Dagbladet den 3 mars mycket positivt på den svenska återmilitariseringen av ön, som jag tidigare skrivit på följande sätt om på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

”Länderna runt Östersjön måste ta säkerheten här i sina egna händer”, menar generallöjtnant Terras . ”Ett starkt försvar i Sverige är en viktig pusselbit.” Så är det naturligtvis. Det går emellertid trögt att rusta upp det svenska försvaret, även om den blygsamma militära närvaron på Gotland har en viktig symbolisk betydelse. Det är också tänkt att det skall ”komma mera” vad avser det gotländska försvaret.

Det behöver även komma mera till det svenska försvaret som helhet. Överbefälhavaren Micael Bydén klargjorde vid en pressträff nyligen, att försvaret behöver en påspädning på 6,5 miljarder kronor i syfte att öka beredskapen, tillgängligheten och krigsdugligheten till år 2020. http://www.helahalsingland.se/inrikes/ob-micael-byden-vi-behover-6-5-miljarder-kronor-mer-till-forsvaret

riho-terras
Estlands ÖB Riho Terras välkomnar den svenska militära närvaron på Gotland.

Läs om den aktuella militärövningen på Gotland under närvaro av ÖB Bydén och det skärpta säkerhetsläget via denna länk: https://www.svd.se/om/det-skarpta-sakerhetslaget

Det har aldrig rått några tveksamheter om vari det främsta – i realiteten enda – hotet mot freden och säkerheten i Östersjö-området består: Ryssland under ”den nye tsaren” Vladimir Putin. Den estniske överbefälhavaren Riho Terras citeras så i Svenska Dagbladet:

Ryssland bygger upp sin militära förmåga i området med nya vapensystem i Kaliningrad med fartyg med kalibermissiler i Östersjön. Ryssland tenderar att försöka behärska Östersjön som de gör i Svarta havet. Vi är inte rädda för Ryssland, men vi måste vara beredda.

Att en militär beredskap är av nöden för envar stat som inte önskar domineras av Ryssland framgår fuller väl av ett inlägg som gjordes på Svensk-lettiska föreningens Facebook-sida den 22 februari 2017 av Erling Johansson, en pensionerad militär som tidigare bland annat varit svensk försvarsattaché i Lettland. Johansson påpekar i sitt inlägg att just nu förbereds två stora militärmanövrar i Östersjö-regionen: den västliga, från Sverige ledda övningen Aurora 2017, där Sveriges förmåga i Host Nations Support prövas, samt den ryska Zapad 2017. De båda övningarna hålls samtidigt i slutet av september.

181_54535b59e087c323dbbba52a
Den ryska korvetten Stoikiy.

Storleksordningen på Zapad är, enligt Johansson, tillräcklig för att möjliggöra för deltagande förband att angripa grannländer i området. 80 ryska örlogsfartyg uppskattas vara operativa i Östersjön i och med att lejonparten av ryska Norra marinen kommer att omgruppera till Östersjön. ”Är det då ett angrepp som förbereds?” frågar sig Erling Johansson. ”Resurserna kommer troligen att finnas på plats, men troligare är att det är Vitryssland som kommer att neutraliseras och bli en del av Ryssland.”

En stor marin rysk styrka är en mycket klar markering och användbar för att hindra att utomstående lägger sig i en rysk annektering av Vitryssland, som är ett av de territorier som är mer eller mindre nödvändigt att ha kontroll över vid ett ryskt angrepp mot Baltikum och/eller Sverige. Zapad kan vara en övning som innebär att de ryska styrkorna stannar kvar i Vitryssland och aldrig återvänder. För att skydda de baltiska nationerna för ett överraskande angrepp så krävs fler förband på baltiskt område än vad som finns i dag, precis som de baltiska presidenterna förde fram till NATO i veckan.

Zapad 2017 kommer delvis att äga rum på vitryskt territorium, och scenariot att Putin tar tillfället i akt att annektera Vitryssland (Belarus) är ett högst realistiskt sådant. Den tiden är förbi när den Sovjet-stylade vitryske diktatorn Aljaksandr Lukasjenka smörade för Moskva och mest av allt ville att Vitryssland skulle bli en del av Ryssland. Minsk har motsatt sig ryska baser i landet och protesterat mot ryska trupptransporter, samtidigt som man inte vill betala för rysk gas. Det är inte alls omöjligt att Putin börjat tröttna på den tredskande Lukasjenka. http://fokusvitryssland.se/2017/01/18/regimtrogna-analytiker-varnar-for-ryssland/

putin-lukasjenka
Relationen mellan Aljsaksandr Lukasjenka och Vladimir Putin är numera ansträngd.

Estland, Lettland och Litauen, med mångårig ockupation från Sovjetunionen i smärtsamt och relativt färskt minne, är överens om att det krävs fler NATO-förband – helst på permanent basis – på baltiskt territorium än vad som för närvarande är fallet för att ett militärt försvar mot en eventuell rysk aggression skall verka trovärdigt. Och skulle Baltikum angripas, så kommer även Sverige att bli inblandat. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/10/08/nato-kan-inte-forsvara-baltikum-permanent-narvaro-kravs

Frågan är om ledande svenska, och för den delen även amerikanska politiker med president Donald J. Trump i spetsen, begriper allvaret i situationen. I Sverige har ju det militära försvaret länge i praktiken använts som budgetregulator: har det behövts pengar på ett visst område har det gärna tagits från försvarets resurser.

Skall vi ha några realistiska möjligheter att försvara vårt territorium måste det bli ändring på detta. Som jag ser det måste vårt militära försvar dels få avsevärt ökade resurser, dels bör vi snarast möjligt ansluta oss till NATO. Eljest kan vi lika bra lära oss ryska kvickt som attan.

 

 

Tusentals judar flyr undan antisemitismen i Ukraina till Israel

8 mars, 2016

3029718373 Ukrainska judar anländer till Ben-Gurion-flygplatsen.

Sedan 2014 har tusentals judar från Ukraina flytt till Israel på grund av ökad antisemitism som en följd av landets konflikt med Ryssland. Sista veckan i februari anlände så många som 116 ukrainska judar till Ben-Gurion International Airport utanför Tel Aviv på en och samma dag. http://www.jpost.com/Israel-News/2000-Ukrainian-olim-arrive-in-Israel-via-Freedom-Flight-445909

Efter det att Ukrainas proryske president Viktor Janukovytj störtats i februari 2014 och efterträtts av en skakig regering med chokladmagnaten Petro Porosjenko som president har landet, som med 603 000 kvadratkilometer är det största i Europa av de länder som har sina gränser helt och hållet inom världsdelen, drabbats av en ökande antisemitism.

Detta har bland annat resulterat i att synagogor vandaliserats, judiska gravplatser skändats och ukrainska vuxna och barn utsatts för blodiga attacker. Därmed skiljer sig antisemitismen i Ukraina från den som breder ut sig i andra länder i Europa – inte minst i Sverige i allmänhet och Malmö i synnerhet – där judehatet så gott som uteslutande är ett resultat av massimmigrationen från arabiska/muslimska länder.

Simerofol-Reform-Syngoague-Ner-Tamid-on-March-28_-Photo-Courtesy-of-Ner-Tamid En reformsynagoga i Simferopol på Krim vandaliserad.

Utvandringen av judar från Ukraina har bland annat ombesörjts av organisationen International Fellowship of Christians and Jews (IFCJ), som grundades av rabbinen Yechiel Eckstein 1983 och har sitt säte i den amerikanska delstaten Illinois. Projektet att underlätta för ukrainska judar att emigrera till Israel kallas Freedom Flight. http://www.ifcj.org/site/PageNavigator/eng/USENG_homenew

Eckstein har citerats: ”Vi väntar inte på att ukrainarna skall söka upp oss. Vi beger oss till dem och ger dem mer stöd.” Således delar IFCJ ut 1000 US dollar per familj och 500 dollar för varje enskilt barn utöver det som det israeliska regeringsprogrammet ger dem.

Den judiska närvaron i vad som i dag är Ukraina går tillbaka till det så kallade Kievrus (Kievriket), som anses ha grundats år 880 och blomstrade under flera århundraden fram till den mongoliska invasionen 1237-40. Perioder av den judiska kulturens blomstrande avlöstes av tider av förföljelse. https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_Jews_in_Ukraine

I början av 1900-talet bestod cirka en tredjedel av Ukrainas stadsbefolkning av judar. 1917-20 förekom text på jiddisch på ukrainska mynt. I samband med nationalsocialismens frammarsch i Tyskland och i andra länder på 1930-talet satte judeförföljelserna in på allvar, och pogromer och massakrer blev en bister verklighet för landets judar i bland annat huvudstaden Kiev och Odessa vid Svarta havet.

Babi%20Yar Babij Jar utanför Kiev 1941.

Med Andra världskriget följde en mer systematisk judeutrotning som kulminerade med den fruktansvärda massakern vid ravinen Babij Jar utanför Kiev den 29-30 september 1941, vilken utfördes som en hämndaktion för att den sovjetiska underrättelseorganisationen NKVD genomfört sabotageaktioner i Kiev i samband med invasionen.

Den invaderande tyska armén hade beordrat judarna i huvudstaden att samlas vid järnvägsstationen den 28 september och hade hoppats på att kanske 6000 judar skulle hörsamma ordern. I stället kom över 30 000 judar, och tyskarna själva rapporterade att 33 771 judar sköts till döds. http://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/forintelsen/sovjetunionen/33-771-judar-mordas-vid-babij-jar

Massakern i Babij Jar har gått till historien som en av de mest grymma och samtidigt välorganiserade av Andra världskrigets judemassakrer. Vid Babi Jar vaktade enheter ur Waffen-SS och ukrainsk polis. De lät judarna, varav en stor del äldre, kvinnor och barn, i grupper gå fram till kanten av ravinen där de sköts av en Einsatzgruppe ur SS och därpå störtade i ravinen för att sedan täckas över med ett jordlager. Dessförinnan hade de tvingats klä av sig nakna samt lämna ifrån sig kläder och andra tillhörigheter, inte minst värdesaker.

Operationen kunde flyta på smidigt tack vare att de noggranna tyskarna organiserat det hela på så sätt att de olika judiska grupperna fördes fram till ravinkanten utan att de kvarvarande hade vetskap om vad som skedde. Endast två judar lyckats undgå att dödas vid Babij Jar, varav den ena var skådespelerskan Dina Pronitjeva vilken 1946 gav vittnesmål inför rätta om vad som hänt.

220px-Paul-Blobel Paul Blobel: bödeln från Babij Jar.

Ansvarig för organiseringen av dödandet vid Babij Jar var SS-Standartenführer (överste) Paul Blobel, befälhavare för Sonderkommando 4a ingående i Einsatzgruppe C, som återvände med en styrka i juli 1942 med uppgift att undanröja spåren efter massakern genom att gräva upp kropparna och bränna dessa på stora likbål. Detta tog två år i anspråk. Blobel dömdes till döden 1948 och hängdes i Landsberg am Lech 1951. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Blobel

Av 1,5 miljoner judar i Ukraina före kriget mördades 900 000. I dag beräknas antalet judar i Ukraina uppgå till omkring 63 000, vilket gör Ukraina till det femte största landet i Europa och det elfte i världen avseende judisk närvaro. I hela världen fanns 20014 knappt 14 miljoner judar varav ungefär hälften i Israel. Mer information här om de 15 länder vari de flesta judarna lever: https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Judaism/jewpop.html

Dagens ukrainska judar behöver knappast riskera ett nytt Babij Jar, men deras tillvaro är nog så bekymmersam. När Janukovytj föll den 24 februari 2014 fick fascistiska och nazistiska grupper, varav de mest framträdande var Svoboda och Högra sektorn, ett ökat inflytande i Ukraina.

Båda dessa partier var representerade i den övergångsregering som leddes av Arsenij Jatsenjuk – vilken hade setts göra Hitler-hälsning tillsammans med Svobodas ledare Oleh Tiahnybok under oroligheterna på Maidan-torget i Kiev – men har sedan dess nästan utplånats som viktiga faktorer i ukrainsk politik. Jatsenjuk är dock fortfarande premiärminister. Jag skrev under tiden närmast efter statskuppen i Ukraina följande på min blogg om det korrupta och omogna Ukraina: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/03/02/det-problematiska-ukraina-omogen-och-klantig-opposition/

BinQyfjCIAA9XvmArsenij Jatsenjuk gör Hitler-hälsning på Majdan-torget bredvid fascistledaren Tiahnybok.

De ryska inbrytningarna på Krim och andra platser i Ukraina har medfört att judarna befinner sig i ett alltmer utsatt läge. Judar som pratar ryska ses som förrädare mot den ukrainska saken och av många som fritt villebråd.

Bland de nyligen anlända judiska immigranterna från Ukraina finns systrarna Marina och Alexandra Prokopovytj, 17 respektive 15 år gamla. De var i Ukraina bosatta i förorten Rakytne, där de i sin gymnasieskola blev misshandlade i vad började som en nationalistiskt motiverad attack som slutade i öppen antisemitism. IFCJs kommunikationschef Tati Aronsky informerade Tazpit Press Service om att att flickorna kallades ”separatister” och ”zhids” (judar) före attackerna därför att de talade ryska i stället för ukrainska.

Det anmärkningsvärda och vidriga är att också flera av lärarna på skolan anslöt sig till de våldsamma attackerna, vilka gjorde att flickorna fick svåra skador vilka måste sys samt hjärnskakningar. Samma sak hände flickornas pappa, Dmytro Prokopovytj, när denne var i skolåldern. Han var tvungen att byta skola tre gånger på grund av sin etniska tillhörighet. Han råkade ut för hjärnskakningar inte färre än 14 gånger och menar att antisemitismen blivit värre i Ukraina under den postkommunistiska tiden.

Dmytro Prokopovytj informerar om att han nyligen upptäckte, att hans familj på fädernet egentligen hette Evenbach. Hans pappa tilläts emellertid inte komma in på universitetet med detta judiska namn under sovjettiden, så familjen ändrade namn till mammans flicknamn som var Prokopovytj.

Ukraine-Jews-Flee-svoboda_party_ukraine Svoboda-sympatisörer visar var deras politiska preferenser finns.

IFCJ letar i olika länder aktivt efter judar som till följd av den stegrade antisemitismen skulle kunna tänkas emigrera till Israel. De ser också till att nykomlingarna, både före och efter ankomsten till Israel, får relevant vägledning inklusive karriärråd. Förutom i Ukraina har IFCJ arbetat i länder av typ Frankrike, Venezuela, Uruguay, Turkiet samt flera arabländer. Organisationen säger sig ha hjälpt 2365 ukrainska judar att finna vägen till Israel sedan december 2014.

Judarna i det forna Sovjetunionen levde under svåra förhållanden och förbjöds exempelvis att studera hebreiska. ”70 år av kommunistiskt förtryck”, heter det i en artikel i Jerusalem Post den 15 juli 2015, ”lämnade verkligen otaliga judar åtskilda från sitt judiska arv och traditioner, under det att äktenskap över de etniska gränserna också satte sina avtryck.”   

Den särpräglade situationen för judarna i kommunistblocket gjorde att Israel 1970 ändrade sin hemvändandelag till att omfatta inte endast judiskt påbrå på mödernet utan också sådana som räknade sin judiska härstamning till far eller farfar. Till dags dato har omkring 1,2 miljoner judar anlänt till Israel från det forna sovjetimperiet. http://www.jpost.com/Diaspora/Ukrainian-Jews-escape-war-and-return-to-their-roots-409262

 

På resa i västra Turkiet (I): Priene, Miletos och Didyma

22 mars, 2015

För ett par månader sedan gjorde jag en resa till och i västra delen av Turkiet omfattande en vecka. Det skedde sedan jag accepterat ett reseerbjudande från Travel Service Scandinavia (TSS) till mycket förmånligt pris. Avresa skedde från Arlanda den 29 januari 2015 med destination Izmir, det antika Smyrna, som i dag är Turkiets viktigaste hamnstad belägen vid Egeiska havet i Medelhavet. Izmir är till folkmängden Turkiets tredje största stad efter Istanbul och Ankara med 2 783 866 invånare (2011).

250px-REmpire-AsiaDen röda markeringen visar provinsen Asiens läge i det romerska riket.

Resan ägnades åt att, under ledning av en såväl hårt arbetande som sakkunnig yngre guide kallad Bedri, på plats studera historiska lämningar från områdets grekiskinfluerade forntid. Landsändan, belägen på halvön Mindre Asien, kallades under romersk tid provinsen Asien sedan Pergamons konung Attalus III år 133 före Kristi födelse (f. Kr.) genom sitt testamente överlämnat staden till Rom. 

Författaren till Johannes uppenbarelse i Nya testementet i Bibeln  skriver så från sin vistelseort på ön Patmos i sin tillägnan i bokens första kapitel:

Jag hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien. Nåd vare med eder och frid ifrån honom som är, och som var, och som skall komma.

De sju kristna församlingar Johannes syftade på var Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea (romerska/latinska namnformer). Några av dessa platser kommer jag att behandla i de texter om min resa jag avser författa här. Jag inleder med Priene, Miletos och Didyma som vår resegrupp besökte den 30 januari.

Turkiet 2015 014 Resterna av Athenatemplet i Priene med Akropolisklippan i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Priene

Ruinerna efter Priene ligger på sydsluttningen av ett berg i den moderna staden Güllübahce och norr om floden Meanders nedre lopp. Stadens Akropolisklippa är belägen 200 meter ovanför staden. Att ta sig upp dit till fots för en något överviktig svensk med knäproblem är förenat med en del besvär, men visst var det värt mödan.

Priene, som ligger mitt emellan Magnesia och Miletos, tillhörde tillsammans med ett antal andra städer Joniska förbundet. I mitten på 600-talet f. Kr. erövrades staden av den lydiske konungen Ardys, varefter den nu till småstad degraderade forna storheten tillföll Perserriket under konung Kyros II år 545. /Fotnot/

Det ”nya” Priene anlades av världserövraren Alexander den store (356-323 f. Kr.) av Makedonien omkring år 330. Det var Alexander som anlade det mäktiga Athena-templet, något som anges i en inskrift på en av de sönderbrutna kolonnrester som i dag omger tempelruinerna. Priene kallades nu ”ett hellenistiskt Pompeji”. Även under den bysantinska tiden kom staden att spela en viss roll, och lämningarna efter flera kyrkor återfinns på platsen. Priene ödelades under den efterföljande osmanska perioden, då staden hette Samsun kalesi.

Turkiet 2015 016 Att ta sig nerför sluttningen där Priene ligger var lättare än att ta sig uppför…Foto: Tommy Hansson

Priene var föremål för arkeologiskt studium av engelska expeditioner på 1700- och 1800-talen, men de mest systematiska utgrävningarna leddes av tysken Karl Humann 1895-99 för Berlins museums räkning. Förutom det imponerande templet Athena Polias fanns på platsen även tempel tillägnade Kybele, Isis, Demeter samt Asklepios, en imposant teateranläggning, sjukvårdsinrättningar med mera.

Miletos

Turkiet 2015 017 Miletos – filosofernas stad. Foto: Tommy Hansson

Det mest bestående minnet från besöket i Miletos är tveklöst den sällskapliga katten, som lade sig tillrätta för en liten tupplur på min mjuka portfölj vid en servering utanför denna berömda ruinstad med sitt stolta förflutna. Det blev i alla fall några minuters slummer innan det var dags för uppsittning på bussen. De talrika herrelösa katter och hundar som ses överallt i Turkiet är förvånansvärt välhållna.

Miletos, som även brukar kallas ”filosofstaden”, var fordomdags med sina fyra hamnar en viktig hamnstad vid Medelhavs-kusten där floden Meander (Meandros på grekiska) rinner ut i havet.

Miletos anor går tillbaka ända till omkring 1320 f. Kr. Cirkus 500 hade staden expanderat till att bli ett riktigt imperium av kosmopolitisk karaktär, med inalles 80-90 kolonier främst vid Svarta havets kust i nordlig riktning. Det är emellertid i första hand för sina filosofer , noga taget de så kallade joniska naturfilosoferna, som staden är berömd. De främsta av dessa var Thales, Anaximenos och Anaximandros. Dessutom fanns här skriftställare och historieskrivare av viss rang.

untitled Ett visdomsord från Thales, väl värt att begrunda.

Mest ryktbar var Thales från Miletos, som levde mellan ungefärligen 625 och 545 f. Kr. Thales rankades som ”den förste filosofen” och föregick således den store Sokrates (cirka 469-399 f. Kr.) och sysslade även med astronomi och matematik; han räknades även till Greklands ”sju vise”. Historikern Herodotos uppger att Thales var vida berest och att han exempelvis besökte Egypten.

Enligt Aristoteles (cirka 384-322) lade Thales grunden till den filosofi som ställer frågan ”varifrån allt vara uppstått ifrån”. Thales svar var att allt som finns kommit från vatten. Enligt den lärde Thales hade människan vidare en odödlig själ. Han skall också ha framfört att ”Det svåraste i livet är att känna sig själv.”

Turkiet 2015 019 Teateranläggningen i Miletos på vilken en borg anlades. Foto: Tommy Hansson

Liksom alla andra platser i denna del av världen kom det joniska Miletos under seklernas lopp att tillhöra flera olika välden. Efter en lydisk period blev staden persisk under Kyros IIs erövringståg. År 502 deltog man i det ”joniska upproret” vilket dock krossades av Persien, som vid denna tid var världens dominerande stormakt. Miletos förstördes men byggdes åter upp efter grekernas seger mot Persien 479 – dock nådde det aldrig sin forna glans.

334 blir Miletos en del av Alexander den stores välde och 133 en romersk besittning i provinsen Asien. Under Bysans blir Miletos ett ärkebiskopssäte och borgen Castro Palation byggs upp på ruinerna av en stor arenateater. Hamnen, som tidigare slammat igen, öppnas igen och används också av de efterföljande osmanerna. Miletos nämns på ett par ställen i Nya testamentet, bland annat i Apostlagärningarna 20:15-17, med den latinska namnversionen Miletus.

Turkiet 2015 020 Trött kisse tar igen sig på min portfölj. Foto: Tommy Hansson

Miletos utgrävdes kring förra sekelskiftet av den tyske arkeologen Theodor Wiegand samt även under det begynnande 2000-talet.

Didyma

Didyma var en jonisk stad som låg i närheten av Miletos. Den ligger i dagens turkiska Didim, vars stolthet är det en gång mäktiga Apollontemplet som härbärgerade ett orakel – Didymaion – som var den grekiska världens näst berömdaste orakel efter det i Delfi i landskapet Fokis vid foten av berget Parnassos.

Oraklet i Delfi tillhörde också ett tempel helgat åt guden Apollon, som var son till Zeus och Leto samt konstens och musikens gud och den yppersta av bågskyttar. Apollon var tvillingbror till gudinnan Artemis, vars berömda tempel fanns i Efesos som jag återkommer till i en annan bloggtext.

Turkiet 2015 024 Bloggaren framför Apollontemplet i Didyma.

Didyma (som betyder tvilling) grundades på 500-talet f. Kr. till nämnde Apollons ära men förstördes av perserna år 499. Dess orakel, som handhades av prästerna, tillhörde en särskild släkt. Om till exempel en kung eller general uppsökte oraklet och frågade efter hur det förestående slaget skulle utfalla, svarade oraklet något i stil med att ”Segern går till den djärvaste” – vilket förstås kunde tolkas efter behag.

imagesMyntbild av den gudomligförklarade Alexander den store (356-323 f. Kr.).

Alexander den store tog tillbaka Didyma från perserna 334 och återhelgade oraklet, men Apollon-templet kom aldrig att bli färdigbyggt. 1905 och 1930 grävdes tempelområdet ut av, rätt gissat, tyska arkeologer. På vägen tillbaka till bussen passade jag på att i ett stånd inhandla ett par stilfulla kylskåpsmagneter med tempelmotiv av en trevlig man som tillverkat dem egenhändigt.

I följande avsnitt av min bloggskildring av Turkiet-resan kommer jag att beröra Izmir (Smyrna), Troja, Pergamon och resans clou, Efesos, där Artemis-dyrkarna försökte döda aposteln Paulus.

Turkiet 2015 028 Det här bistra lejonet vaktar Apollontemplet i Didyma. Foto: Tommy Hansson

Fotnot:

Summarisk översikt över de i sammanhanget förekommande tidsperioderna:

Jonien/Joniska förbundet, cirka 1000-talet-546 f. Kr.
Lydien, cirka 700-talet-546 f.Kr.
Perserriket, 546-334 f. Kr.
Hellenistisk tid, 334-146 f. Kr.
Romarriket, 146 f. Kr.-395 e. Kr.
Bysans, 395-1453 e. Kr.
Ottomanska (osmanska) riket, 1299-1923.

 

 

 

 

Mordet på Nemtsov: Putins laglösa Ryssland

4 mars, 2015

 

20150307_blp902_0 Boris Nemtsov dog en kort stund efter beskjutningen utanför Kreml.

Vilka krafter låg bakom det brutala mordet på den ryske oppositionspolitikern Boris Nemtsov på Moskvoretskijbron utanför Kreml i Moskva den 27 februari? Eftersom Nemtsov var starkt kritisk till Vladimir Putins styre, och därtill enligt uppgift arbetade på en rapport som skulle lägga fram bevis för Moskvas inblandning i separatistupproret i östra Ukraina i april 2014, ligger det nära till hands att förmoda att Putin-regimen är inblandad i mordet.

En prominent rysk oppositionell som öppet deklarerat att det sannolikt är Kreml som mördat Nemtsov är förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov, vilken liksom Nemtsov har judisk bakgrund. Kasparov, numera bosatt i USA, säger i en intervju med CNN: ”First suspect must be Kremlin.”  Om Putins eventuella medverkan i sammanhanget har Kasparov även citerats: ”He has oceans of blood on his hands.”

Kasparov påpekar i intervjun att endast det ryska maktcentrat i Moskva har de övervakningsresurser i form av kameror och möjligheter till telefonavlyssning som krävs för att följa varje steg Nemtsov tog de sista timmarna av sitt liv. En bra fråga är vidare hur det kom sig att Nemtsov, som hade sällskap av en 23-årig ukrainsk modell vid namn Anna Duritskaja, sköts på en plats där avståndet till närmaste övervakningskamera var ovanligt stort.

Intervjun visas i en kort film här:

http://edition.cnn.com/videos/tv/2015/03/03/ac-kasparov-on-nemtsov-murder.cnn

Kasparov, som varit med och arrangerat talrika oppositionsmöten tillsammans med Nemtsov, frågar sig vidare varför någon i Kreml eller någon som sympatiserar med den högsta makten i Ryssland, kan känna sig hotad av Nemtsov: ”If you have 86 % support, why do you kill someone like Boris?”

images Boris Nemtsov i ett av många demonstrationståg.

Kasparov refererar här till en av Kreml företagen sympatimätning som visat att Putin har stöd av 86 procent av det ryska folket. Kasparov drar slutsatsen att denna mätning var fejkad och att Putin-styret har betydligt mindre uppbackning än så. Om Kasparov har fel om den påstått fejkade undersökningen är hans utsago dock snarast ett argument mot att Putin ligger bakom mordet.

http://uk.businessinsider.com/garry-kasparov-speaks-out-on-assassination-of-boris-nemtsov-2015-2?r=US

Det är inte första gången Moskva i allmänhet och Putin i synnerhet anklagas för att ligga bakom mord på obekväma figurer. Här föjer två av flera exempel. Den 7 oktober 2006 sköts den rysk-amerikansk-ukrainska journalisten Anna Politkovskaja, född 1958, till döds i hissen till det hyreshus i Moskva hon bodde i. Politkovskaja var djupt kritisk till de ryska krigen i Tjetenien. Fem män dömdes senare för mordet varav två till livstids fängelse. Några bevis för att det skulle ha varit ett beställningsmord kom aldrig fram.

Halvannan månad senare, den 23 november 2006, avled en annan för Kreml besvärlig person på ett sjukhus i London. Det var den förre KGB-översten Aleksandr Litvinenko, född 1962, som bevisades ha förgiftats med det radioaktiva ämnet polonium. Liksom Politkovskaja – båda hade för övrigt födelsedag den 30 augusti – var Litvinenko kritisk till ryssarnas krigföring i Tjetjenien. Han stödde den muslimska separatistgerillan och hade till och med konverterat till islam.

Dessutom hade han en teori om att den ryska säkerhetstjänsten FSB, där Litvinenko var överstelöjtnant, hade sprängt flera hyreshus i Ryssland för att skjuta skulden på tjetjerna, detta för att rättfärdiga vidare ryska operationer i Tjetjenien. Det förefaller i sammanhanget klart att endast FSB kunde ha haft tillgång till det sällsynta ämnet polonium.

Den ryska författarinnan Masha Gessen beskriver och spekulerar om båda dessa mord i sin bok om Putin, Mannen utan ansikte, i kapitlet ”Skräckvälde” (Brombergs förlag 2012). Enligt Gessen har Putin sedan han kom till makten gradvis ”utmanövrerat och eliminerat sina politiska rivaler. Han har nedmonterat landets sköra demokrati, inte minst genom sitt järnhårda grepp om medierna.”

imagesFRIF5RIT Alexander Litvinenko (1962-2006) före insjuknandet i poloniumförgiftning.

Boris Jefimovitj Nemtsov föddes i Sotji vid Svarta havet i södra Ryssland 1959. När han var sju år gammal flyttade familjen till ”den slutna staden” Gorkij (inga utlänningar tilläts vistas där) omkring 35 mil från Moskva. Båda hans föräldrar var judiska, vilket Boris fick reda på av sin mormor många år senare. Efter sina studier doktorerade Nemtsov i fysik och matematik och hade fram till 1990 anställning vid Gorkij radiofysiska forskningsinstitut. Efter Tjernobyl-katastrofen i april 1986 organiserade Nemtsov kraftfulla protester mot ett planerat nytt reaktorbygge i området, vilket som en följd av protesterna aldrig blev av.

1990 invaldes Boris Nemtsov i Högsta sovjet i Ryska republiken som representant för Gorkij, som snart därpå återgick till sitt gamla namn Nizjni Novgorod. Rysslands nye ledare Boris Jeltsin (1931-2007) hade nu fått upp ögonen för Nemtsov och utsåg 32-åringen till guvernör för regionen Nizjni Novgorod 1991, en befattning han innehade till 1997. Nemtsov införde ett brett reformprogram som fick fart på den ekonomiska tillväxten i regionen.

1997 utsågs så Nemtsov, som var kritisk till Rysslands inblandning i Tjetjenien, av president Jeltsin till förste vice premiärminister med särskilt ansvar för energisektorn. Han nämndes ett tag som tänkbar efterträdare till Jeltsin på presidentposten men fick stryka på foten till förmån för den tidigare KGB-officeren Vladimir Putin.

När Boris Nemtsov sköts till döds med fyra skott i ryggen – sex hade avlossats – med en Makarov-pistol i utkanten av Kreml hade han varit en välkänd oppositionell i över ett årtionde och en nära medarbetare till Garri Kasparov, samt en av de ledande i oppositionsrörelsen Solidaritet och Partiet för folkets frihet.

untitled Putin på plats i Sotji 2014 – de dyraste vinterspelen någonsin.

På senare år protesterade han mot arrangemanget av de vinterolympiska spelen i födelsestaden Sotji 2014, något som definitivt inte föll Putin på läppen. Frågan är då varför den ryska regeringen eller krafter närstående denna skulle riskera att meja ner Nemtsov, vars möjligheter att agera ändå var starkt kringskurna.

Långt ifrån alla är lika övertygade som Garri Kasparov om att mordet var Kreml/Putins verk. Alexander Nekrassov, som presenteras som tidigare rådgivare till Kreml och den ryska regeringen, ifrågasätter i en text på sajten Aljazeera den 2 mars logiken i att Kreml skulle låta mörda Nemtsov så pass nära den ryska maktens boningar: ”Wouldn´t it be asking for trouble, considering that Russia´s relations with the West are at the lowest point since the Cold War over the crisis in Ukraine?”

Nekrassov nämner att rysk polis, som Putin omedelbart beordrade göra en noggrann undersökning av mordet, arbetar enligt flera olika linjer: Ukraina-kopplingen, islamistisk hämnd för att Nemtsov uttalat sig mot islamistisk extremism och stött Charlie Hebdo, en svartsjuk pojkvän till någon av de kvinnor Nemtsov (som var gift och hade fyra barn) träffade, möjliga fiender från hans tid som politiker. Märkligt nog, kan det tyckas, har tydligen inte polisen fått i uppdrag att utreda en eventuell Kreml-koppling.

I sin artikel gör Nekrassov sitt bästa för att förringa Nemtsovs betydelse:

But it is worthwhile remembering that his achievements were not so numerous and his so-called attempts to ’root out corruption’ rarely brought any results, if any at all. He was eloquent but without much substance, ambitious but without the intellect to back it.

Artikelförfattarens så uppenbart orättvisa omdömen om Boris Nemtsovs insatser gör att man inte kan undgå att fråga  sig vem hans uppdragsgivare egentligen är.

http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2015/03/simple-murder-boris-nemtsov-150302081839658.html

Författaren Maxim Grigoriev ger i Svenska Dagbladet den 2 mars en pessimistisk bild av situationen i Ryssland. ”Den ryska makten har alltid varit insvept i mörker”, anser Grigoriev och påtalar den frapperande bristen på insyn och obefintliga möjligheter för befolkningen att påverka någonting i regeringens politik.

untitledPutin med bar överkropp som jägare respektive fiskare.

Grigoriev fortsätter: ”Precis som den kristna guden är både tre och en samtidigt, sammanstrålar demokratins tre pelare, verkställande, lagstiftande och dömande makt, i en enda persona, i en kropp: den fetlagde lokalpampen, statsbyråkraterna med pokeransikte, den barbröstade Putin med jaktgevär.”

Och det enda folket kan känna sig förvissat om, menar Grigoriev,  är att det kommer att bli mer våld.

http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/mordet-pa-nemtsov-vacker-konspirationsteorier_4375697.svd

Den engelska tidskriften The Economist sjunger i en ledartext dagen efter mordet Boris Nemtsovs lov och hävdar att denne dog som en ”liberal martyr”:

Mr Nemtsov was a figure who represented everything Mr Putin´s kleptocratic regime is allergic to. A charismatic and brainy physicist with curly black hair and smiling eyes, he stood by Mr Yeltsin when the Communists tried to stage a coup in August 1991. At the age of 32, he was appointed governor of Nizhny Novgorod. His market reforms and open style of government earned him the praise of Margaret Thatcher.

The Economists ledarskribent fortfar med dessa tänkvärda ord: “Who was responsible for Mr Nemtsov´s murder is only one part of the question. The other is how his death will be usesd by the Kremlin.” Tidskriften drar en parallell till mordet på Sergej Kirov (1886-1934), chef för det sovjetiska kommunistpartiet i Leningrad, som mördades på sitt kontor 1934 av en man som hette Leonid Nikolajev vilken hade blivit utesluten ur kommunistpartiet samma år.

imagesXZV172RC Sergej Kirov (i mitten) mellan Josef Stalin (till höger) och Sergo Ordzhonikidze.

Stalin utnyttjade mordet på Kirov till att genomföra hänsynslösa utrensningar på verkliga eller inbillade fiender. En del historiker, bland dem Robert Conquest i boken Stalin och mordet på Kirov (Prisma 1991), vidhåller att det var Stalin själv som hade beordrat mordet därför att denne fruktade att den vida populäre Kirov utgjorde ett hot mot sin egen maktställning, medan andra anser att detta inte kan bevisas.

http://www.economist.com/news/europe/21645432-russias-rising-political-hatred-claims-victim-scrupulously-honest-reformist-leader-liberal-martyr

Oavsett vem som bär det yttersta ansvaret för mordet på Boris Nemtsov på Moskvoretskijbron utanför Kreml den 27 februari 2015, så bekräftar nidingsdådet bilden av Ryssland som ett delvis laglöst och på sin höjd halvdemokratiskt land med rötter i feodalismen vilket i värsta fall är förutbestämt att regeras av despot efter despot.

Putin skickar fram sin bandhund: rysk aggression alltmer uppenbar

11 november, 2014

images8OT5NZFB Hotfulla tongångar från Putins ”bandhund” /testpilot Sergej Markov.

http://www.svt.se/nyheter/varlden/estland-och-lettland-ska-vara-radda-for-oss

Rysslands gudfaderliknande ledare Vladimir Putin har åter skickat fram sin bandhund, eller testpilot om man föredrar den beteckningen, att morra och skälla litet på västvärlden. Statsvetaren och journalisten Sergej Markov, en av Putins förtrogna, inskärper i en intervju med SVT – länken ovan – att baltstaterna Estland och Lettland har allt skäl att rädas Ryssland.

Markov citeras på följande sätt:

Ni i Sverige behöver inte vara rädda. Lettland och Estland har däremot anledning att vara rädda. Om det blir ett stort krig är det möjligt att det inte blir något kvar av de här länderna.

Markov hävdar även att stackars Ryssland plågas av en ”fientlig omvärld” som hänger sig åt ”russofobi”. Ursprunget till detta, förklarar Markov, står att finna i 2013 års Ukraina-kris, då EU och USA tvingade Ukraina att välja mellan Ryssland och väst och förde en med ryska ögon ”fascistisk” regim till makten. Ryssarna menar i det perspektivet att de var tvungna att lägga beslag på Krim i syfte att skydda etniska ryssars intressen.

Sergej Markovs (läs: Putin-regimens) utfall ligger väl i linje med Rysslands aggressiva beteende i omvärlden under 2014. Enligt en genomgång av brittiska Sky News har ryska stridskrafter uppträtt provokativt mot västvärlden vid åtminstone 14 tillfällen hittills under det gångna året. Sky News lista omfattar följande incidenter, varav några inbegriper Sverige.

Om nu Ryssland vill undvika att omvärlden intar en fientlig attityd borde man kanske överväga att  sluta ägna sig åt sådan provokativ verksamhet inklusive kränkningar av andra länders territorier. Eller är det för mycket begärt?

map1-1-480x360 Karta över ryska provokationer i vårt närområde.

3 mars/ Ryskt spaningsplan som inte tillkännager sin position hotar ett SAS-plan med 132 passagerare som startat från Köpenhamn. En kollision kunde undvikas tack vare god sikt och SAS-pilotens skicklighet. Om något allvarligt inträffat kunde följden ha blivit exempelvis västliga sanktioner mot Ryssland och NATO-patrullering i Östersjön.

12 april/ Obeväpnat ryskt stridsflyg närmar sig tolv gånger det amerikanska stridsfartyget USS Cook i Svarta havet. Om den amerikanske befälhavaren varit på det humöret kunde han ha svarat med ett motangrepp.

27 april/ Ett beväpnat ryskt stridsflygplan genomför hotande manövrar nära ett amerikanskt spaningsfartyg i Ochotska havet, en del av Stilla havet utanför Sibiriens kust.

Juni/ Beväpnat ryskt stridsflygplan gör inflygning mot den tätbefolkade danska ön Bornholm innan det avviker. Troligen rörde det sig om en simulerad attack.

16 juli/ Ett väpnat ryskt plan stör svenskt spaningsflyg i internationellt luftrum mellan Gotland och Lettland. Det ryska planet uppges flyga inom tio meter från det svenska planet.

18 juli/ Ett amerikanskt spaningsplan tvingas av ryskt stridsflyg under operationer nära Kaliningrad in i svenskt luftrum.

September/ Ryskt strategiskt bombplan simulerar angrepp mot USA med kryssningsrobotar i Labradorhavet mellan Grönland och Kanada.

images Den påstådde estniske spionen Eston Kohver kidnappades av ryska säkerhetsmän två dagar efter Barack Obamas besök i Estland.

5 september/ Den estniske säkerhetstjänstemannen Eston Kohver, född 1971, förs bort av ryska agenter från en estnisk gränspostering. Detta sker två dagar efter USAs president Obamas besök i Estland. Kohver anklagas för spioneri mot Ryssland. Under bortförandet använder sig ryssarna av rökgranater och kommunikationsstörande verksamhet. Kohver kvarhålls alltjämt i Ryssland.

Mer om den ryska operationen via denna länk:

http://en.wikipedia.org/wiki/Eston_Kohver

7 september/ Den kanadensiska fregatten HMCS Toronto ofredas av ett ryskt stridsflygplan i Svarta havet. Det ryska planet flög inom 300 meters avstånd från fartyget.

Mer om denna incident inklusive filmklipp här:

http://www.cbc.ca/news/world/russian-military-planes-buzzed-hmcs-toronto-in-black-sea-1.2759843

17 september/ Två ryska militärflygplan kränker svenskt luftrum söder om Öland.

19 september/ Ryska officerare stoppar ett litauiskt fartyg i Barents hav, ett bihav till norra Ishavet, och för det till Murmansk.

3 oktober/ Ryskt stridflygplan flyger ”några meter” från ett svenskt spaningsplan i Östersjön i vad som betecknats som en ”ovanligt provokativ” incident.

17-27 oktober/ Svenska sjöstridkrafter genomför den största anti-ubåtsoperationen sedan det Kalla krigets dagar efter underrättelseuppgifter om ”undervattensverksamhet” av provokativt slag i Stockholms skärgård. Bland annat talas om möjliga miniubåtar. Ingen ubåt påträffas dock.

28-30 oktober/ Ryssland genomför en stor övning i Nordsjön, Atlanten, Svarta havet och Östersjön, något som anses ha lett till ökad spänning mellan USA och Ryssland.

untitled Den ryska miniubåten Triton-2 användes av ryska Östersjöflottan.

I ljuset av Sergej Markovs hotfulla uttalanden och ovanstående lista över incidenter involverande ryska stridskrafter ser det ut som om det nya Kalla kriget redan har börjat. Markovs försäkran om att Sverige inte behöver oroa sig gör vi bäst i att ta med en hel grabbnäve salt. Ryska talesmän och befattningshavare säger vad som passar för stunden utan hänsyn till vad som är sant eller inte och har som princip att förneka all rysk inblandning så länge det går.

Om ovannämnda nya, kalla krig skrev jag redan för något år sedan följande:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

 

 

 

Václav Klaus sågar västs hållning i Ukraina-frågan

27 juli, 2014

VaclavKlaus_1515517c Václav Klaus är djupt kritisk till västs konfrontationspolitik i Ukraina.

http://www.klaus.cz/clanky/3553

Den pågående konflikten i Ukraina ser alltmer att utveckla sig till en konflikt mellan ryska intressen å ena sidan och västvärlden inklusive EU och USA å den andra. För ett av de absolut tyngst vägande inläggen i Ukraina-frågan jag läst svarar Tjeckiens forne president Václav Klaus på Václav Klaus-institutets blogg. Läs hela inlägget via länken ovan.

Václav Klaus, som var finansminister i Tjeckoslovakien 1989-91 samt premiärminister (1992-97) och president (2003-13) i Tjeckien, konstaterar utifrån en historisk exposé att utvecklingen i Ukraina är ägnad att framkalla djup oro såväl i landet självt som i omvärlden. Frågan om Ukrainas demokratiska status ställdes på sin spets den 24 juli, då det ukrainska kommunistpartiet kastades ut ur det ukrainska parlamentet i Kiev.

Frågan om att upplösa det ukrainska kommunistpartiet, som har starka band med Ryssland, har stötts och blötts sedan maj månad, då den ukrainske kommunistledaren Petro Symonenko sade sig vilja dra tillbaka Ukrainas trupper i östra Ukraina. Onsdagen den 23 juli förkunnade så det ukrainska parlamentets talman, Oleksandr Turchinov: ”Vi behöver bara stå ut med detta parti en dag till.”

Beslutet tycks inte ha framkallat några fördömanden från EU-topparna i Bryssel, Obama-administrationen i USA eller UD i Stockholm. De mig veterligt enda som reagerat är det ryska kommunistpartiet samt enstaka vänstergrupper i Europaparlamentet. Så mycket för västvärldens demokratiska engagemang. Mer här:

http://www.themoscowtimes.com/news/article/communist-party-ousted-from-ukraine-parliament/503966.html

Communist-party-soviet Det ukrainska kommunistpartiet har kastats ut ur parlamentet i Kiev.

Det i högsta potens odemokratiska beslutet att kasta ut ett folkvalt parti från parlamentet i Kiev ger Ukrainas dilemma i ett nötskal. Ukraina är ett djupt splittrat land med starka proryska stämningar i öster och lika starka nationalistiska och provästliga tendenser i väster. Ukraina är i själva verket två länder med till synes helt oöverbryggbara motsättningar.

Václav Klaus skall ha allt beröm för att han i sin text klargör detta på ett pedagogiskt sätt. Han konstaterar sammanfattningsvis:

Staten Ukraina är i dag en sorglig följd av Stalins försök att blanda upp nationer och gränsområden, upplösa nationella historiska band och skapa en ny Sovjetmänniska genom att förvandla ursprungliga nationer till blott etniska rester och historiska ruiner.

Klaus menar att vad som saknas i ”kakofonin av kommentarer och uttalanden” om den aktuella situationen i Ukraina är ”Ukrainas uppenbara politiska, ekonomiska och sociala misslyckande som en självständig stat”. Ukraina som vi känner det i dag, fastslår Klaus, har ingen historisk tradition av att vara en stat. Under det moderna Ukrainas drygt tjugoåriga historia har dess ledare misslyckats skapa en stat som kan accepteras av flertalet invånare. Landet blev till genom Sovjetunionens upplösning och frigörandet av artificiella sovjetrepubliker.

Den huvudsakligen passiva befolkningens Moskva-fientliga inställning förstorades av Michail Gorbatjovs perestroika och dess katastrofala resultat. Den lokala sovjetnomenklaturan fruktade även Gorbatjovs efterträdares, Boris Jeltsin, politik som syftade till att krossa det gamla kommunistiska systemet. Som det nu blev kom dock det postsovjetiska Ukraina att styras som ett slags sovjetisk B-stat av en sovjetrysk partielit från landets östra delar.

gorbatjovputin683 Gammal rysk ledare möter ny: Michail Gorbatjov och Vladimir Putin.

På papperet har Ukraina, som under sovjettiden gick under benämningen ”Sovjets kornbod”, enorma möjligheter. Ungefär lika stort som Frankrike och med 52 miljoner människor förfogar landet över en industriell bas i Donbas-regionen, den största agrikulturella potentialen på den europeiska kontinenten, närhet till Centraleuropa samt de viktigaste hamnarna till Svarta havet.

Alla problem gör dock att dessa fördelar inte kan utnyttjas. Ukraina är och tycks förbli en splittrad statsbildning med russificerade områden i öst och syd – med en trehundraårig tradition av nära band med Ryssland – samt ukrainsk-nationalistiska, provästliga områden i väst och norr i form av det forna polska Galicien och det subkarpatiska Rutenien, som Stalin annekterade efter Andra världskrigets slut.

Innan Sovjet havererade 1991 hade det inte funnits något oberoende Ukraina med undantag för den så kallade Staten Ukraina, som existerade endast 1918 under Ryska inbördeskriget med den ”vite” generalen Pavlo Skoropadskyj som ledare (hetman). En annan känd ukrainsk nationalist under första delen av 1900-talet hette Symon Petljura, vilken ledde styrkor mot först tyskar och sedan ryska bolsjeviker.

Om detta turbulenta skede i den rysk-ukrainska historien kan man läsa via denna länk:

http://www.masterandmargarita.eu/en/09context/witten.html

skoropadsky General Pavlo Skoropadskyj kämpade på den vita sidan under Ryska inbördeskriget och ett ledde för en kort tid 1918 den så kallade Staten Ukraina.

Den ukrainska nationalismen vid denna tid var emellertid svårt anfrätt av blodiga pogromer, då ukrainska nationalister deltog i den vita sidans mördande av åtminstone 100 000 judar. Under Andra världskriget framstod Stefan Bandera som den ledande ukrainske nationalisten. Ett stort antal av hans anhängare såväl som han själv samarbetade dock tidvis nära med de tyska nazisterna och medverkade exempelvis vid judemassakern i Babi Jar utanför Kiev. Såväl Europaparlamentet som Ryssland och Polen har karaktäriserat Bandera som en nazikollaboratör som deltog i judemassakrer.

Att det finns starka historiska band mellan Ryssland och Ukraina demonstreras av den grundmurade ställning som den ortodoxa kristendomen har i Ukraina, samt de kosacker vilka bekämpade polacker och turkar och förde Ukraina in under Tsarrysslands överhöghet. Det faktum att Ukraina senare blev en del av Sovjetunionen skapade starka, mänskliga, sociala, ekonomiska och politiska band som inte dryga tjugo år av modern självständighet har lyckats ersätta.

Den Orangea revolutionen 2004 och Maidan-revolten 2014, ledande till avsättandet av Ukrainas laglige president Viktor Janukovytj, byggde helt och hållet på antiryska sentiment framsprungna ur de svaga västliga delarna av Ukraina. Václav Klaus menar att denna otillräckliga maktbas för den nuvarande ukrainska regeringen, och det faktum att den bygger på en extrem västorientering,  måste alienera de proryska och starkare östliga lansdelarna och därmed cementera det moderna Ukrainas splittring. Ukraina är helt enkelt en ekvation som inte går ihop.

ukraine-riots-38 Så kallade ukrainska nationalister – i verkligheten fascister och nazister – i aktion på Maidantorget,

Den ryska folkdelen i Ukraina är av historiska och emotionella skäl oförmögen att dela västra Ukrainas nationalistiska och västinriktade ambitioner. Dessa människor ser inte sovjettiden som en ockupation utan anser sig  tillhörande segrarsidan i Andra världskriget. Inte heller vill de gå miste om den bättre ekonomi och större ordning som faktiskt följer med de traditionella banden med Ryssland. De ser också Banderas sentida sympatisörer som förrädare och fascister.

Václav Klaus anser att det postsovjetiska Ukraina dragits med identitetsproblem från dag 1. Han anklagar västvärlden för att inte ha dragit lärdomar av historien:

Till denna dag har de inte lärt någonting från det faktum att de upprepade försöken att ”exportera demokrati” har misslyckats och att så mycket som två decenniers stöd till Bosnien-Hercegovina, som skapades artificiellt efter Jugoslaviens upplösning, inte har burit någon frukt. För att inte tala om den Arabiska våren.

Vad som skiljer Ukraina från andra före detta kommunistländer inom Sovjetunionens magnetfält är att Ukraina inte lyckats genomföra en omvandling som ens avlägset kan kallas framgångsrik. Parlamentet fungerar dåligt eller inte alls, något som exempelvis framgått av TV-sekvenser som visar parlamentariker inbegripna i fullskaliga slagsmål. Jusjenkos omtalade Orangea revolution upplöstes i ett intet där ekonomin togs över av oligarkiska klaner, något som lett till stagnation, hög arbetslöshet och fortsatt beroende av Ryssland.

Klaus menar att vid en jämförelse med Ukraina har Vitryssland, hur mycket man än må ogilla den KGB-bossliknande Aleksandr Lukasjenkos styre, lyckats avsevärt bättre ekonomiskt med 50 procents högre BNP per capita än Ukraina. Inte heller har de kroniska konflikterna mellan Ukrainas ledande politiker Viktor Jusjenko, Julia Tymosjenko och Viktor Janukovytj gjort saken bättre, lika litet som det faktum att dessa primadonnor skott sig något oerhört på politiken.

20140716_inq_ukraine14-a Förödelse efter ett ukrainskt bombangrepp mot civila områden i östra Ukraina. 11 civilpersoner skall ha dött vid detta tillfälle.

Slutligen varnar Václav Klaus för den rutinmässiga demonisering som den ryske ledaren Vladimir Putin utsätts för i omvärlden:

Vi är inga passionerade förespråkare för Ryssland och dess ledare och vi vet att det vore naivt och absurt att vara idealistisk beträffande Rysslands långsiktiga intressen, men vi instämmer i de ord som nyligen yttrades av Henry Kissinger som sade att ”demoniseringen av Vladimir Putin inte är en politik, det är ett alibi för avsaknaden av en”. Detta är exakt vad som händer i USA och Västeuropa.

Vad Kissinger har att säga om Ukraina-frågan och en tänkbar lösning framgår av hans mycket omtalade artikel i Washington Post den 5 mars:

http://www.washingtonpost.com/opinions/henry-kissinger-to-settle-the-ukraine-crisis-start-at-the-end/2014/03/05/46dad868-a496-11e3-8466-d34c451760b9_story.html

Three Crucial Questions for the President of Pakistan, Pervez Musharraf Henry Kissinger varnar för demoniseringen av Putin.

Det är Klaus samlade bedömning att missbruket av utvecklingen i Ukraina i syfte att påskynda Europas enande, och det försvagande av demokratin i Europa detta leder till, måste upphöra. Eljest väntar en radikalisering av politiken och en oundviklig konfrontation mellan Öst och Väst, mellan EU-blocket/USA och ett Ryssland som under Putin blir allt självsäkrare. Det är en utveckling som egentligen ingen, allra minst Sverige med dess geografiska närhet till arvfienden på andra sidan Östersjön, är betjänt av.