Om Taube-censuren: Sluta peta i vårt kulturarv!

http://www.youtube.com/watch?v=HFY7TjsUphM

Evert Taube: gråter i sin himmel?

I ”Tatuerarevalsen” av Evert Taube (1890-1976) förekommer en versrad av följande lydelse:

Borta i Bahia sjung faderia var det bara negrer och skäll och skrik

Det var naturligtvis, i beaktande av den galopperande politiska korrektheten i vårt arma samhälle, bara en tidsfråga innan detta skulle plockas bort. Vad som gör censurinitiativet särskilt anmärkningsvärt är, att det kommer från författarens och trubadurens son, Sven-Bertil Taube, inför en nyutgåva av faderns sånger: Evert Taube – 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube.

– Det säger man ju inte i dag, säger den yngre Taube till TT.

Nej, man gör ju inte det om man inte vill stöta sig med hela PK-eliten och riskera bli uthängd som svårartad rasist, och precis det hade väl varit en anledning så god som någon att behålla den ursprungliga texten. Ty så uttryckte man sig 1929, då Evert skrev visan, och det ansågs varken rasistiskt eller stötande på något sätt. Varför inte stå för det i stället för att helt ohistoriskt plocka bort allt som kan anses som förargelseväckande?! Skulle tro att vår nationaltrubadur gråter i sin blomstersmyckade himmel och sorgset knäpper på sin luta.

Användningen av ordet ”neger” som beteckning för mörkhyade personer går tillbaka till 1680, då det nådde Sverige via tyska, franska och spanska från latinets niger, som betyder ”svart”.

I USA användes negro av Martin Luther King och andra i medborgarrättsrörelsen ändå in på 1960-talet och då i odelat positiv bemärkelse. Det talades om ”negerrörelsen” och behovet av ökade medborgerliga rättigheter för ”negrer”. De som devalverade negro/neger till att slutligen uppfattas som något nedsättande var den vänsterradikala och våldsbejakande grupperingen Black Panthers (Svarta pantrarna), som i stället började tala om black power.

Black Panthers devalverade ordet negro.

Det engelska ordet för svart skulle alltså vara mindre nedsättande än den latinska motsvarigheten – försök förstå det, den som kan! Så vitt jag vet används dock fortfarande ordet negro när det gäller negro spirituals, det vill säga äldre andliga sånger som företrädesvis används bland USAs så kallade afro-amerikanska befolkning.

Därefter har den politiskt korrekta semantiken fortsatt göra sig bred, och numera är väl inte ens ordet black/svart  helt koscher. I stället bör det väl närmast heta ”afrikansk” och olika härledningar av detta ord.

”Tatuerarevalsen” är nu inte den enda Taube-sången där ordet ”neger” förekommer. I ”Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott” heter det sålunda:

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod

http://www.youtube.com/watch?v=tcVKjGKzMqA

Jag känner inte till om den förekommer i Sven-Bertils nyutgåva, men kanske den försvann ur samlingen helt. En sak står fullständigt klar, och det är att Evert Taube på intet sätt var rasist. Så här står det i ”Balladen om Gustaf Blom”:

En skiftning i kulören det gör väl ingenting
nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing

http://www.youtube.com/watch?v=C9XvcrfaVvs

Huruvida ordet ”neger” bör förekomma i olika sammanhang eller ej är ingen ödesfråga för mig, mycket långt därifrån. Jag vidhåller dock att det är en styggelse att peta i gamla texter och sånger och plocka bort allt som kan anses anstötligt. Frågan är ju vad som kommer efter Taube.

Erik Axel Karlfeldt. Posthum nobelpristagare och ständig sekreterare i Svenska akademien.

Hur är det med vår nobelpristagare i litteratur och den forne akademisekretetaren  Erik Axel Karlfeldt (1864-1931), till exempel? I dennes sång ”Svarte Rudolf” finns en passus om ”en afton i negerbyn”, där dessutom huvudpersonen umgås misstänkt intimt med en ”trettonårig prinsessa”.

Här sjungs sången av Åke Grönberg:

http://www.youtube.com/watch?v=ftIKOGO9YaQ

Fan vet om en författare som Ulf Lundell klarar sig genom PK-censurens eklut i längden. Han har såvitt mig bekant visserligen inte skaldat om negrer, men den tid kan komma då tillskyndarna av moralpanik börjar ondgöra sig över hans drogförhärligande texter i romanen Jack. Eller raden i ”Jag trivs bäst i öppna landskap” där han förkunnar att han bränner sitt brännvin själv.

Drogförhärligande scen ur den filmatiserade versionen av Ulf Lundells roman Jack. Snart ett minne blott?

Så sluta peta i sånger, dikter och andra verk av våra nationalskalder! De tillhör det svenska kulturarvet. Hur skall framtida litteraturforskare kunna bilda sig en uppfattning om deras verk om desperata PK-censorer inte förmår hålla klåfingrarna i styr?

Svenska artister (I): Fridolf Rhudin

Jag inleder här en serie med texter om svenska artister. Urvalet är givetvis helt personligt och subjektivt utan några som helst anspråk på fullständighet eller expertkunskaper. Jag håller på så länge jag tycker det är roligt. Kan redan nu meddela att jag inte kommer att ta med Zarah Leander, Sickan Carlsson eller Björn Afzelius, vilka jag tidigare skrivit bloggtexter om.

Först ut blir Fridolf Rhudin (1895-1935). Sixten Fridolf Emanuel Rhudin, som i vuxen ålder ändrade stavningen på sitt efternamn från ”Rudin”, föddes i värmländska Ransäter i Munkfors den 10 oktober 1895. Sex år senare föddes på samma plats blivande statsministern Tage Erlander (1901-85). Fridolf Rhudin är en av våra mest folkkära artister genom tiderna och gjorde sig känd som bondkomiker, skådespelare och sångare.

Fadern var skräddare och månade om att även sonen skulle gå i samma yrkesmässiga fotspår. Till den ändan sändes Fridolf  för lärlingsutbildning i dåvarande norska huvudstaden Kristiania (Oslo). Hans verkliga håg stod emellertid till teaterlivet.

 Fridolf Rhudin gjorde sig bland annat rikskänd som grammofonartist.

Efter militärtjänstgöring som malaj vid regementet I 22 i Karlstad blev Rhudin elev hos teaterdirektrisen Hildi Waernmark samt enrollerades i Munkfors amatörsällskap, där han till en början mest var verksam som scenarbetare. Efter hand tilldelades han dock mindre roller.  När skådespeleriet gick mindre bra ägnade han sig tidvis åt skräddaryrket.

En av Rhudins första roller var som drängen Kalle i skådespelet ”Pojkarna på Storholmen” av den kände teatermannen Sigurd Wallén, vilket uruppfördes i Stockholm 1914. Rollen var så liten att Rhudin inte hade en enda replik! Det fick han revansch för när filmversionen i regi av Wallén kom 1932 – då fick Rhudin förtroendet att kreera huvudrollen i form av Sixten Andersson.

Det är från denna film en av Fridolf Rhudins verkliga slagdängor emanerar: valsen ”Waxholm Ettan” med Einar Fagstad, Fred Winter och S. Cederström som upphovsmän. Jag minns den väl från min barn- och ungdom då den ofta spelades i radion och kan inte hjälpa att jag får något vått i ögonvrån varje gång jag hör den. Lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=FQ_Szz0EWvw&feature=related

När ”Pojkarna på Storholmen” nådde landets biografer hade Fridolf Rhudin tre år kvar att leva. Han var ett väletablerat namn i den svenska artistbranschen som en synnerligen flitig grammofonartist och aktör, och det uppges i Uno ”Myggan” Ericsons Myggans nöjeslexikon (1992) att han gjorde 55 olika roller bara mellan åren 1912 och 1924. Detta skedde dels i Värmland, dels under gästspel i Stockholm.

Rhudin och Ernst Rolf i ”Styrman Karlssons flammor”.

1931 utgavs med Fridolf Rhudin på 78-varvig så kallad stenkaka monologen ”Den ensamma hunden” vars text författats av den legendariske kåsören Kar de Mumma (Erik Zetterström, 1904-97). Det blev en omedelbar succé, och om Rhudins namn inte tidigare varit på var mans och kvinnas läppar så blev det definitivt så nu. Jag tycker att humorn i ”Den ensamma hunden” står sig väl än i dag. Döm själva:

Fridolf Rhudin var således synnerligen flitigt i farten både på grammofonskiva, scen och på filmduk. En minnesvärd roll blev den som Per i ”Värmlänningarna” med Brobergska teatersällskapet. Bland filmerna – det var under några år fråga om stumfilmer  – märks debuten i ”Mästerman” i regi av den berömde regissören Victor Sjöström (1920); ”Styrman Karlssons flammor” med Ernst Rolf som medspelare (1925); den danska ”Den sorglustige barberaren” (1926); ”Svarte Rudolf” (1928); ”Finurliga Fridolf” (1929); ”Konstgjorda Svensson” (1929); ”Kronans kavaljerer” (1930); ”Skepp ohoj!” (1931) samt den tidigare nämnda ”Pojkarna på Storholmen” (1932), där Rhudin spelade mot bland andra Sigurd Wallén och Birgit Tengroth. Rhudins sista film blev ”Simon i Backabo” (1934) med bland andra Sickan Carlsson och Thor Modéen.

Rhudin i den första svenska ljudfilmen ”Konstgjorda Svensson”.

”Kronans kavaljerer” var en typisk svensk militärfars med Rhudin i rollen som Fridolf Svensson, en barberare som tjänstgör som menig flottist vid Kungliga minregementet. I uppsättningen märks bland andra Weyler Hildebrand och Brita Appelgren. Regissör var Gustaf Edgren. En känd sång ur denna film är ”Jag är ingen näktergal” (mer känd som ”Om man inte har för stora pretentioner”) med text av Nils Ferlin och i musikalisk bearbetning av Jules Sylvain.

Rhudin var föregångsman inom svensk film så tillvida att han inledde den svenska ljudfilmens historia 1929 med farsen ”Konstgjorda Svensson”, där han medverkar med såväl sång som tal. Den hade Gustaf Sandgren som regissör och väckte av naturliga skäl stort uppseende. Och 1930 medverkade Rhudin även i den första experimentella svenska televisionssändningen!

Fridolf Rhudin avled i hjärnhinneinflammation den 6 mars 1935 på Röda Korsets sjukhem i Stockholm. Han var då endast 39 år gammal och sedan 1928 gift med den fem år yngre balettdansösen Anna-Greta Bergman. Om hans enorma popularitet vittnar det faktum att hans kista följdes av cirka 50 000 personer när den drogs fram genom huvudstaden.

Owe Clapson och ”Rhudin”.

Minnet av den store underhållaren Fridolf Rhudin lever dock i hög grad vidare. I Munkfors finns så ett Fridolf Rhudin-museum som möjliggjorts av underhållaren och bondkomikern Owe ”Clapson” Carlsson där besökarna kan beskåda bland annat Rhudins rakkniv, pass, filmaffischer, filmbilder och inte minst kostymer. Även notabiliteter såsom Bosse Parnevik och Olle i Skratthult finns representerade i muséet., som ligger idylliskt i ortens bruksmiljö. Till attraktionerna hör även ”Clapsons” Fridolf Rhudin-imitationer.

Slutligen skall nämnas att det finns ett Fridolf Rhudin-pris som delas ut varje år sedan 2003 till personer som anses verka i Rhudins anda. Den förste pristagaren var Hasse Alfredson och därefter har bland andra Birgitta Andersson, Martin Ljung, Povel Ramel och Tomas von Brömssen  tilldelats priset vilket består av en liten snidad trägubbe med drag av Rhudin samt en specialsydd kostym. Den senare skall minna om Rhudins ursprungliga yrke som skräddare.

Pristagare 2012 kommer att bli Mia Skäringer från Kristinehamn i Rhudins eget Värmland. Hon kommer att tilldelas utmärkelsen vid Bondkomikerfesten i Munkfors den 21 juli.