Posted tagged ‘Sven-Bertil Taube’

Om Taube-censuren: Sluta peta i vårt kulturarv!

18 oktober, 2013

http://www.youtube.com/watch?v=HFY7TjsUphM

Evert+TaubeEvert Taube: gråter i sin himmel?

I ”Tatuerarevalsen” av Evert Taube (1890-1976) förekommer en versrad av följande lydelse:

Borta i Bahia sjung faderia var det bara negrer och skäll och skrik

Det var naturligtvis, i beaktande av den galopperande politiska korrektheten i vårt arma samhälle, bara en tidsfråga innan detta skulle plockas bort. Vad som gör censurinitiativet särskilt anmärkningsvärt är, att det kommer från författarens och trubadurens son, Sven-Bertil Taube, inför en nyutgåva av faderns sånger: Evert Taube – 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube.

– Det säger man ju inte i dag, säger den yngre Taube till TT.

Nej, man gör ju inte det om man inte vill stöta sig med hela PK-eliten och riskera bli uthängd som svårartad rasist, och precis det hade väl varit en anledning så god som någon att behålla den ursprungliga texten. Ty så uttryckte man sig 1929, då Evert skrev visan, och det ansågs varken rasistiskt eller stötande på något sätt. Varför inte stå för det i stället för att helt ohistoriskt plocka bort allt som kan anses som förargelseväckande?! Skulle tro att vår nationaltrubadur gråter i sin blomstersmyckade himmel och sorgset knäpper på sin luta.

Användningen av ordet ”neger” som beteckning för mörkhyade personer går tillbaka till 1680, då det nådde Sverige via tyska, franska och spanska från latinets niger, som betyder ”svart”.

I USA användes negro av Martin Luther King och andra i medborgarrättsrörelsen ändå in på 1960-talet och då i odelat positiv bemärkelse. Det talades om ”negerrörelsen” och behovet av ökade medborgerliga rättigheter för ”negrer”. De som devalverade negro/neger till att slutligen uppfattas som något nedsättande var den vänsterradikala och våldsbejakande grupperingen Black Panthers (Svarta pantrarna), som i stället började tala om black power.

Black-Panther-Party-armed-guards-in-street-shotgunsBlack Panthers devalverade ordet negro.

Det engelska ordet för svart skulle alltså vara mindre nedsättande än den latinska motsvarigheten – försök förstå det, den som kan! Så vitt jag vet används dock fortfarande ordet negro när det gäller negro spirituals, det vill säga äldre andliga sånger som företrädesvis används bland USAs så kallade afro-amerikanska befolkning.

Därefter har den politiskt korrekta semantiken fortsatt göra sig bred, och numera är väl inte ens ordet black/svart  helt koscher. I stället bör det väl närmast heta ”afrikansk” och olika härledningar av detta ord.

”Tatuerarevalsen” är nu inte den enda Taube-sången där ordet ”neger” förekommer. I ”Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott” heter det sålunda:

Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott
som i dråp av en neger bestod

http://www.youtube.com/watch?v=tcVKjGKzMqA

Jag känner inte till om den förekommer i Sven-Bertils nyutgåva, men kanske den försvann ur samlingen helt. En sak står fullständigt klar, och det är att Evert Taube på intet sätt var rasist. Så här står det i ”Balladen om Gustaf Blom”:

En skiftning i kulören det gör väl ingenting
nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing

http://www.youtube.com/watch?v=C9XvcrfaVvs

Huruvida ordet ”neger” bör förekomma i olika sammanhang eller ej är ingen ödesfråga för mig, mycket långt därifrån. Jag vidhåller dock att det är en styggelse att peta i gamla texter och sånger och plocka bort allt som kan anses anstötligt. Frågan är ju vad som kommer efter Taube.

karlfeldtErik Axel Karlfeldt. Posthum nobelpristagare och ständig sekreterare i Svenska akademien.

Hur är det med vår nobelpristagare i litteratur och den forne akademisekretetaren  Erik Axel Karlfeldt (1864-1931), till exempel? I dennes sång ”Svarte Rudolf” finns en passus om ”en afton i negerbyn”, där dessutom huvudpersonen umgås misstänkt intimt med en ”trettonårig prinsessa”.

Här sjungs sången av Åke Grönberg:

http://www.youtube.com/watch?v=ftIKOGO9YaQ

Fan vet om en författare som Ulf Lundell klarar sig genom PK-censurens eklut i längden. Han har såvitt mig bekant visserligen inte skaldat om negrer, men den tid kan komma då tillskyndarna av moralpanik börjar ondgöra sig över hans drogförhärligande texter i romanen Jack. Eller raden i ”Jag trivs bäst i öppna landskap” där han förkunnar att han bränner sitt brännvin själv.

jackfilmenDrogförhärligande scen ur den filmatiserade versionen av Ulf Lundells roman Jack. Snart ett minne blott?

Så sluta peta i sånger, dikter och andra verk av våra nationalskalder! De tillhör det svenska kulturarvet. Hur skall framtida litteraturforskare kunna bilda sig en uppfattning om deras verk om desperata PK-censorer inte förmår hålla klåfingrarna i styr?

Bellmaniana: Bellman i det tjugoförsta århundradet

10 mars, 2011

Carl Michael Bellman (1740-95)

Carl Michael Bellman (1740-95) är en av våra verkliga nationalskalder. Tidigt försigkommen inom den skriftliga och musikaliska framställningskonsten ställde han sig vid Gustaf IIIs oblodiga statskupp 1772 på konungens sida genom gardesmarschen Marsche de Stamitz, som i Bellmans tappning blev till hyllningssången ”Gustafs skål.”

Därmed var Bellmans lycka gjord. Han vederfors äran att framträda vid det kungliga hovet och gynnades av majestätet med anställning som sekreterare vid nummerlotteriet. Detta till trots skulle Bellmans ekonomi aldrig bli vad man kan kalla solvent.

Med en stor familj och faiblesse för ett vidlyftigt uteliv tvingades han ständigt ta lån och hade under större delen av sin levnad de så kallade björnarna – skuldindrivarna – i hasorna. När han inte kunde göra rätt för sig fick han finna sig i att placeras i bysättningshäktet. Han dog fattig och utarmad 1795, tre år efter sin kunglige välgörares hastiga och mindre lustiga frånfälle.

Spridda notiser, framförallt hos personligheter såsom skalden Per Daniel Amadeus Atterbom och musikhistorikern Carl Abraham Mankell, vet  berätta hur Bellman själv framförde sina visor. Hans röst betecknas som ”föga starktonig” medan ackompanjemanget var ”sparsamt.” Hans konst förefaller ha verkat främst genom sin lågmäldhet.

Frågan är: hur bör Bellman tolkas i det tjugoförsta århundradet? I en utgåva av klassikern Carl Michael Bellman: Fredmans epistlar. Musikarrangemang av Roland Bengtsson (Prisma 1969, 285 sidor) heter det:

Bellman tolkas verkligen på högst olika sätt. Över ett 200-årigt fält ropar vi an honom ur alla röst- och stillägen, och han besvarar vänligt våra anrop – så rik och mångfasetterad är hans konst. Men därmed är givetvis inte sagt att alla sätt att tolka Bellman är lika bra. Det bästa resultatet uppnås nog  där en personlig känsla och uttrycksvilja förenas med en känsla för tidevarvets sätt att uttrycka sig i musik.

Min personliga favorit när det gäller tolkningar av Bellmans visor är Sven-Bertil Taube, som jag anser vara oöverträffad av moderna artister i denna genre. Jag har svårare för Fred Åkerströms brölande, även om hans ”Lämnad vid Cajsa-Stinas säng, sent om en afton”, populärt kallad ”Glimmande nymf” (Fredmans epistel 72) framkallar rysningar av välbehag hur man än ser på det:

http://wn.com/Fred_%C3%85kerstr%C3%B6m

Taubes och Åkerströms – och för den delen Vreeswijks – Bellman-tolkningar tillhör förra, det vill säga tjugonde århundradet. Nu talar vi om tjugoförsta. Här vill jag uppmärksamma läsaren på Ensemble Pechlins Bellman-tolkningar såsom de framförs på den nyproducerade CDn Bellmaniana. Mannen med den frodiga rösten heter Eric Hallberg, och han beledsagas av ett stundom rätt halsbrytande ackompanjemang, där rytmen verkligen sitter i högsätet. Ibland tycker man sig rentav förflyttad till en sambaorkester vid någon modern fotbollsarena! Här ett smakprov i form av Fredmans epistel nummer  2, ”Till fader Berg, rörande fiolen”:

 http://www.youtube.com/watch?v=HkgFHJNVU3g&NR=1

Populärt kallas sången förstås ”Nå, skrufva fiolen” efter första orden i första versen. Jag har ett personligt förhållande till denna sång, då jag lyckades lära min då treårige – och musikaliskt begåvade – son alla fyra verserna  utantill i slutet av 1980-talet.

Här ytterligare ett smakprov ur Ensemble Pechlins Bellmaniana – ”Källarsång” (Fredmans sång nummer 15):

http://www.youtube.com/watch?v=OhoSHNaB9Pw

Kan man tolka Bellmans musik med instrument som trummor och elbas? Som synes och höres går det alldeles utmärkt. För att travestera det fikonspråk som plägar florera i mer anspråksfulla vinsmakarsammanhang skulle man kunna säga, att Bellmans färgstarka 1700-talsvärld här gifter sig på ett intressant och i mitt tycke njutbart sätt med 2010-talets något mer uppskruvade tempo.

Tolfte och sista numret på Bellmaniana är för övrigt den ovan nämnda marschen/lovsången ”Gustafs skål.” För den som vill tillägna sig skivan – och/eller andra produkter från Ensemble Pechlin – finns alla uppgifter på nedanstående länk:

http://itunes.apple.com/se/album/bellmaniana/id375664063

Ensemble Pechlin förtjänar enligt min ringa mening en stor och entusiastisk åhörarskara!