Socialdemokratins fattigdomsbevis

Norrländsk machoman och tråkmåns tar över efter Juholt…

Säga vad  man vill om Håkan Juholt – och det har man förvisso gjort – men särskilt tråkig var han inte under sitt knappa år som Socialdemokraternas ledare.

När nu Stefan Löfven tar över får svensk storpolitik ännu en färglös och litet träig partiledare. Eller för att citera Folkpartiets Carl B. Hamiltons omdöme om Löfven: ”En kompetent tråkmåns”. Den andre som kan karaktäriseras på detta sätt är givetvis statsminister Fredrik Reinfeldt.

Löfven (namnet uttalas med tonvikt på andra stavelsen men stavas uppenbarligen utan accenttecken) föddes i den södra stockholmsförorten Hägersten 1957 men har växt upp i fosterhem i Ångermanland (Ådalen). Därav den kärva dialekt som säkert blir en tillgång i den politiska skönhetstävling som nu väntar Löfven i egenskap av ordförande i det parti, som numera endast är Sveriges näst största.

Det mest anmärkningsvärda med Stefan Löfven som sosseledare är att han saknar politiska erfarenheter av någon dignitet. I stället har han ägnat större delen av sitt vuxna liv åt fackföreningsrörelsen. Det började med att han 1981 utsågs till så kallat kontaktombud på arbetsplatsen Hägglund & Söner i Örnsköldsvik, där han jobbade som svetsare.

Stefan Löfven gick tvåårig ekonomisk linje på gymnasiet i Sollefteå och avverkade därefter en 48 veckor lång svetsarkurs i Kramfors. Därefter inledde vår man studier vid Socialhögskolan i Umeå men hoppade av efter halvtannat år. Därmed ansluter han sig till den långa raden av svenska toppolitker med avbrutna universitets- och högskolestudier bakom sig.

1995 blev Stefan Löfven centralt anställd ombudsman i Svenska Metallarbetareförbundet (Metall) och har ”bland annat arbetat med avtals- och internationella frågor”, som Wikpedia vet berätta. 1998 blev Löfven internationell sekreterare och 1999-2002 chef för organisationsenheten.

Har ni inte fallit i sömn ännu kan jag fortsätta berätta, att Löfven 2001 valdes till biträdande förbundsordförande i Metall och den 1 januari 2006 till historisk förste förbundsordförande i den nya sammanslagningen Svenska Metallarbetareförbundet/Industrifacket, som därefter kallas IF (Industrifacket) Metall.

…och utmanar nu statsminister Reinfeldt, knappast någon rolighetsminister han heller.

Det tycks inte råda några tvivel om att Stefan Löfven varit en framgångsrik och respekterad fackförbundsordförande. Men är det därför alldeles givet att han blir en bra rikspolitiker och oppositionsledare, tvivelsutan med siktet inställt på statsministerposten? Den politiska erfarenheten lyser med sin frånvaro – Löfven har varken varit minister eller riksdagsman men valdes dock in i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) 2006.

Kanske skall man inte stirra sig blind på Löfvens bristfälliga politiska bakgrund. Trots allt har fackföreningsrörelsen och socialdemokratin i långliga tider – det är först under senare år det skett någon form av uppluckring av de förr så intima förbindelserna – varit synnerligen såta vänner. Vidare torde av högt uppsatta fackrepresentanter krävas ett betydande mått av politisk fingerfärdighet.

På visst sätt kan nu sossarna göra gällande, att partiet återgått till sina forna rötter när man nu återigen placerar facket i förgrunden samt gör en klassmedveten, aningen machobetonad gråsosse från Norrland till partiledare.

Jag kan ändå inte komma ifrån det bestämda intrycket att det är ett fattigdomsbevis för Socialdemokraterna, det parti som en gång gick fram som en stenkross i svensk politik och förvandlade alla andra partier till statister, att inte kunna skaka fram någon erfaren politiker som bedöms kunna leda partiet.

Eftersom Löfven inte har stämma och säte i Sveriges riksdag lär det bli (S)-gruppledaren där, Sven-Erik Österberg, som får mäta sig med Reinfeldt i de tunga debatterna. Österberg bedöms allmänt vara om möjligt ännu tråkigare och mer färglös än Löfven. Några uppvisningar i politisk kvickhet lär vi därför inte kunna vänta oss i den svenska politikens finrum framöver.

Omdömena om Löfven har så här långt varit solitt positiva. Den nye ledaren anses på de flesta håll vara rätte mannen att ena det sargade, forna regerings- och statsbärande partiet. Enda dissonansen i hyllningskören jag förnummit så här långt kommer från velourradikalen Göran Greider, vilken klagat på att Löfvden skall vara  positiv till kärnkraften och desslikes i Greiders ögon en tvivelaktig miljövän.

Löfven kanske inte är så dum i alla fall…

Juholt: inte bara skojare utan också idiot

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4798286

Socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt går från klarhet till klarhet (läs: från bottennapp till bottennapp). Först avslöjas att han försökt fuska till sig bostadsbidrag på felaktiga grunder. Sedan visar det sig att han låtit särbon åka med på tjänsteresor på skattebetalarnas bekostnad samt debiterat bilresor han redan kvitterat ersättning för.  Han har också ljugit om att ha varit frihetshjälte i Polen.

Därtill blundern med att bojkotta SVTs partiledardebatt med motiveringen, att han inte vill stå på samma sida av studion som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.

Nya konster av Ljugholt.

När vi trodde att det äntligen var slut med karlns pinsamma blunders gör han ännu en: han deklarerar frankt att han och sossepartiet kommer att fortsätta bojkotta SVT-debatterna om han inte får diktera var han själv skall stå (se länken överst). Han hävdar därtill, att annars blir det TV4 som får ta över – hur det nu skulle gå till. Varför skulle nämligen våra stora TV-kanaler lyssna till Juholts pinsamma diktat?

Alliansen likaväl som vi sverigedemokrater har ur rent partiperspektiv all anledning att jubla. S-ledaren inte bara utesluter sig själv och sitt parti från kommande debatter, han visar också att han inte respekterar valresultatet och folkets politiska sympatier.

 Om det här fortsätter kommer dagens S-sympatier kring 25 procent snart att vara nere på hittills okänt låga nivåer: 15 procent nästa?

Sossarnas kräftgång är i och för sig ingalunda oväntad. De så kallade Nya Moderaterna har sökt profilera sig som det nya ”arbetarpartiet” och uppenbarligen gjort det på ett mycket framgångsrikt sätt. Med Juholt som S-ledare blir det dessutom mest spel mot ett mål och det tror jag inte svensk politik i stort är särskilt betjänt av.

Ryggradslöse pragmatikern Reinfeldt funderar på nya piruetter.

Ärligt talat unnar jag inte Moderaterna och den totalt ryggradslöse pragmatikern Reinfeldt partiet dess exempellösa uppgång i allehanda väljarbarometrar. Partiet har under Reinfeldts och Borgs ledning sålt ut sin konservativa själ. Inget gott kan i längden komma av det.

Det är därför dags för Socialdemokraterna att se sig om efter en ny ledare och det relativt snart. Inte bara det egna partiet utan svensk politik i stort skulle må väl av det. Kom i vår famn, Sven-Erik Österberg! Av bara farten bör man också göra sig av med hopplösa partisekreteraren Carn Jämtin.

Håkan Juholt har visat sig vara ett rungande stolpskott: inte bara en skojare av en typ som man fordomsdags ofta såg knalla omkring på nöjesfälten utan också en fullfjädrad idiot.

Sossarnas golgatavandring: Wallström, trots allt?

Okay, då – jag ger upp. Jag skriver väl ett inlägg om Socialdemokraternas golgatavandring mot att utse en ny partiledare, trots att jag länge värjt mig inför tanken. En vandring som i alla fall teoretiskt kan innebära något av en återuppståndelse för det svårt sargade, för att inte säga halvdöda, partiet. Låt oss titta litet närmare på de aktuella kandidaterna.

Mikael Damberg och Veronica Palm.

Eftersom jag misstänker att feministkotteriet inom partiet har mycket att säga till om håller jag Veronica Palm, född i östgötska Kisa 1973 och därmed den yngsta seriösa kandidaten till partiledarposten, som favorit. Palm må förefalla ung och fräsch men företräder i verkligheten den gamla stammens vänsterpolitik med Olof Palme som frontfigur: högre skatter, mer bidrag, stöd för allehanda minoriteter. Palm är ordförande i Stockholms arbetarekommun och ett tungt namn i riksdagen men har aldrig innehaft en regeringspost. Det är inte svårt att tänka sig Veronica Palm stå på podiet och le tillsammans med Mona Sahlin på den avgörande sossekongressen i ett hav av blommor. Gift med Stockholms-politikern Roger Mogert.

En  annan kvinna som dykt upp i partiledarspekulationerna på sistone är Lena Sommestad, född i uppländska Börje 1957. Det faktum att Sommestad är en väl ansedd akademiker lär inte stärka hennes aktier bland partiets arbetarklassromantiker. Å andra sidan är det svårt att se någon kandidat som denna krympande del av sosseriet helhjärtat  skulle kunna tänkas stödja. Sommestad utnämndes 2001 till professor i ekonomisk historia i Uppsala; hennes doktorsavhandling handlar om mejeriindustrins maskuliniseringsprocess. Därefter har hon bland annat varit miljöminister. Någon karismatisk politiker är hon knappast och inte heller någon av de mer realistiska kandidaterna.

Sven-Erik Österberg försöker le.

När vi nu uttömt avdelningen kvinnliga partiledarkandidater är det dags att gå över till männen. Sven-Erik Österberg, född i Munktorp i Västmanland 1955, nämns ofta som favorit till partiledarposten. Han har en gedigen erfarenhet från facklig verksamhet, kommunalpolitik och rikspolitik och ligger tryggt förankrad i partiets mittfåra. Inledde på allvar sin politiska karriär genom att bli kommunalråd i Skinnskatteberg 1991 och blev biträdande finansminister i den senaste sosseministären. Gruppledare för sossarna i riksdagen. Det som talar mot honom är hans gråtrista framtoning – knappast någon som förmår skapa entusiasm för socialdemokratisk politik. 

Mikael Damberg föddes i Solna 1971. Pappan, Nils-Gösta Damberg, är en socialdemokratisk trotjänare som var partikassör i många år och en av tungviktarna inom det så kallade IB, den länge sekreta socialdemokratiska underrättelseorganisationen som under skandalartade former avslöjades av Jan Guillou och Peter Bratt i början av 1970-talet. Damberg senior flyttade sedan till Åland där han var svensk generalkonsul i åtta år. Den yngre Damberg valdes med knapp marginal till SSU-ordförande 1999 och är en av Socialdemokraternas tyngre riksdagsmän – bland annat vice ordförande i utbildningsutskottet samt ledamot i Krigsdelegationen. Har tidigare varit politiskt sakkunnig hos statsrådet Thage G. Peterson och ingen mindre än Göran Persson. Anses tillhöra partiets högerfalang. Om sossarna vill ha en yngre, modernare partiordförande kan Damberg vara ett alternativ.

Thomas Östros: Monas pojke.

Sedan har vi tre kandidater som alla har förnamnet Thomas. Thomas Östros hette ursprungligen Waaranperä i efternamn och föddes i Malmberget i nordligaste delen av landet 1965. Han är filosofie licentiat i nationalekonomi och har innehaft en rad statsrådsposter – skatteminister, utbildningsminister och näringsminister. Var påtänkt som finansminister vid ett segerval 2010. Hur det gick med det vet vi. I dag är Östros vice ordförande i riksdagens finansutskott. Vad som främst ligger honom i fatet är en stel och tråkig framtoning i TV-rutan.

Thomas Bodström fortsätter att ha många bollar i luften.

Thomas Bodström, född i Uppsala 1962 med förre utrikesministern Lennart Bodström som pappa, är till professionen advokat och yrkespartner/partibroder till Claes Borgström; tillsammans har de en advokatbyrå vid Norra Bantorget i Stockholm. Den senare är socialdemokratisk talesman i jämställdhetsfrågor och av många ansedd som en totalt utflipprad feminist. Bodström har länge framstått som en socialdemokratins ”golden boy” med filmstjärneutseende och ett förflutet som allsvensk fotbollsspelare i AIK. Har tidigare varit justitieminister men har under senare år även gjort sig känd som deckarförfattare. Thomas Bodström vore närmast den idealiske partiledaren om han skulle återuppta sin politiska karriär och återvända från exilen i USA, dit han flyttade före valet 2010. Kuriosaupplysning med personlig anknytning: Bodström medverkade för något år sedan i ett avsnitt av Felix Herngrens komedi- och satirserie ”Sanningen bakom”, där han framställdes som en utomjording med övernaturliga krafter: min framlidna hustru Marika medverkade i en återkommande statistroll som läkare  i flera avsnitt i serien.

 Thomas Eneroth är före detta metallarbetare.

En partiledarkandidat som poppat upp på senare tid är Thomas Eneroth, född i Växjö 1966 och till yrket ursprungligen metallarbetare vilket bör glädja partitraditionalisterna. För att förkovra sig har Eneroth bedrivit studier i statsvetenskap och sociologi vid Växjö universitet. Thomas Eneroth är ett av partiets mer framträdande namn i riksdagen som 2008 efterträdde Thomas Östros som näringspolitisk talesman. Sedan senaste valet är han vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. I likhet med Mikael Damberg är han ledamot i Krigsdelegationen. Eneroth har således en gedigen politisk bakgrund men är knappast en seriös kandidat till partiledarposten.

Pär Nuder, född i Täby 1963, har visserligen emfatiskt avböjt alla inviter till partiledarskapet, men ingen lär bli förvånad om han dyker upp som gubben i lådan på den avgörande partikongressens i mars. Pär Nuder, ibland kallad ”Nutte”, har en estländsk pappa vid namn Ants Nuder. Pär har av partiveteranen Enn Kokk, mest känd som Birgitta Dahls man, kallats ”mannen utan egenskaper” och har om möjligt ännu mindre karisma än Sven-Erik Österberg och Thomas Östros. Nuder knöts som sakkunnig till justitiedepartementet redan som 24-åring. Han räknades som en av statsminister Göran Perssons närmaste män och var finansminister 2004-2006. För något år sedan kom han ut med boken Stolt men inte nöjd (Norstedts 2008, 368 sidor). Nuder är avskydd av vänsterfolk i och utanför partiet på grund av sina påstådda högeråsikter. En drömkandidat för alla som vill se ett permanent vingklippt sosseparti.

Södertäljejokern Anders Lago.

Till sist den verkliga jokern som ny sossechef: Anders Lago, sedan 1998 kommunstyrelsens ordförande i Södertälje då han efterträdde Conny Andersson. Lago är född i Jönköping 1956 och kom som 20-åring till Södertälje fyra mil söder om Stockholm. Jag kom i närmare kontakt med Anders Lago på 1990-talet, då han bland annat var ordförande i miljö- och stadsbyggnadsnämnden där jag representerade Täljepartiet. När han utsågs till sossarnas starke man i Södertälje 1998 skedde det i konkurrens med Sten Olsson, som senare kom att bli nära medarbetare till Göran Persson och Pär Nuder; Olsson är sedan 2007 konsult i egen firma. Anders Lago blev våren 2008 känd för en bredare publik, då han blev inbjuden av USAs Kongress att informera om Södertäljes omfattande mottagning av flyktingar från Irak. Lago kunde då informera om att Södertälje med cirka 80 000 invånare tog emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Under det omskrivna USA-besöket träffade Anders Lago dåvarande demokratiske presidentkandidaten Barack Obama och kallades allmänt The Mayor of Sodertalje, som också blev namnet på Lagos partiblogg. Anders Lago står med båda fötterna på jorden och anser, i likhet med nästan alla södertäljebor oavsett ursprung, att kommunen tvingats dra ett orimligt stor lass när det gäller invandring (av Södertäljes befolkning har närmare 50 procent invandrarbakgrund). Vad som möjligen kan vara till nackdel för Lago är att han efter kommunalvalet 2010 – som blev ett succéval för framförallt Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – valde att med stöd av MP och V bjuda in SD till kommunstyrelsen och de större nämnderna. Den svaga borgerliga oppositionen rasade. Lago sitter ju heller inte riksdagen men väl i partistyrelsen. Jag har ofta varit kritisk till Anders Lagos politik men ser honom, trots detta, som en anständig politiker och en anständig människa. Han är också en slug politiker med åtskilliga rävar bakom varje öra.

Med Anders Lago som ny partiledare tror jag Socialdemokratiska arbetarepartiet har goda förutsättningar att åter bli en kraft att räkna med i svensk politik. Just därför vill jag inte se honom, eller för den delen Bodström, vald på kongressen i mars. I stället håller jag tummarna för någon i kvartetten Palm, Österberg, Östros eller Nuder.

Mitt grundtips, för att låna en term från legendariske tipsexperten Rudolf ”Putte” Kock, får bli Veronica Palm som är den inflytelserika feministmaffians främsta kandidat. Jag helgarderar dock med Sven-Erik Österberg och Mikael Damberg.

Margot Wallström – frälsargestalten.

Jag avslutar med det kanske helt tokiga hugskottet att EU-kommissionären och förra statsrådet  Margot Wallström, sossarnas verkliga drömkandidat och frälsargestalt, i ljuset av  det egna partiets kräftgång – det blev rekordlåga 25,6 i senaste mätningen från AB/United Minds – gör sensation och kandiderar vid marskongressen. I så fall kommer hon hundraprocentigt säkert att väljas av ett enigt sosseparti, som drömmer våta drömmar om att wallströmskan, född i Kåge i Västerbotten 1954, skall sopa golvet med Reinfeldt i 2014 års val.