Om feminism, kvinnoförtryck och mansbild

Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman under valvakan 2014.

Den svenske mannen är möjligen västvärldens mest kuschade individ. Framställd som fullkomlig idiot i reklamen, feminiserad och velouriserad i många andra sammanhang utpekas denna beklagansvärda varelse nu även paradoxalt nog som kvinnoförnedrare och våldtäktsman.

För några år sedan förklarade Gudrun Schyman att ”alla män är talibaner” och tidigare i år gav Fi-ledaren de svenska männen skulden för massattacker mot kvinnor av den typ som då hade ägt rum exempelvis i tyska Köln och svenska Kalmar och utförts av arabiska och nordafrikanska män.

Eftersom dock män från andra kulturer enligt Schyman och andra feminazister aldrig kan göra någonting dåligt – att anse så avfärdas som ”rasism” – fick de svenska männen på något sätt ändå skulden: https://jamstalldhetsfeministern.wordpress.com/2016/01/09/feministiskt-initiativ-svenska-man-kan-vara-varst-i-varlden-pa-massattacker-mot-kvinnor/

Att hata ”vita män” har blivit en favoritsport bland mer eller mindre bindgalna extremfeminister.

Det är numera svårt att hålla räkning på alla kvinnor i olika åldrar som säger sig ”hata män” och i princip då alla män (men givetvis mest vita sådana). Bland de mest kända av dessa märks den unga sångerskan Zara Larsson. Inte nog med det. Då den bedagade komikern och skådespelaren Sven Melander gick ut och försvarade Larssons utspel blev det megarubriker i slakspressen. http://www.cafe.se/sven-melander-zara-larsson/

I början av 1970-talet gjorde idrottsprofilen Sven Tumba (ishockey och golf) ett omdiskuterat utspel om att kvinnosakskvinnor – som feminister då mest kallades – borde könstestas. Han menade att Grupp 8 och därmed jämställda kvinnoaktivister var okvinnliga och borde acceptera den traditionella kvinnliga könsrollen. Tumba fick ordentligt på skallen och förmodligen med viss rätt.

Nu skriver vi 2016, och jag menar att om det är några som bör könstestas så är det män av typ Sven Melander som tror att det är deras uppgift att backa upp mer eller mindre galna feminazister som Zara Larsson och Gudrun Schyman. Man undrar vad som hänt med de svenska männen sedan den tid Ragnar Lodbrok (nu aktuell i TV-serien ”Vikings”) gjorde farvatten och landområden osäkra med sina vikingar.

Vikingahövdingen Ragnar Lodbrok gestaltad av australiensiske skådisen Travis Fimmel i ”Vikings”.

De undergivna svenska männen (och nu generaliserar jag förvisso, det finns så klart undantag även om de inte är lätta att hitta) befinner sig under klacken på feminismen och det politiskt korrekta och gör därmed varken sina kvinnor eller sina barn någon tjänst. Familjer, och därmed samhället, fungerar bäst med pappor som vet om att de är män och mammor som accepterar att de är kvinnor.

På samma sätt är det ju i naturen med dess lagbundna ordning av positivt-negativt, maskulint-feminint. Ponera, för att ta ett enda exempel, att växtvärldens ståndare och pistiller skulle börja tvivla på sina maskulina/feminina roller: kaos skulle utbryta i naturen.

Saken kompliceras av importen av främmande kulturer och traditioner där mannen ensam bestämmer inom klan och familj och inte drar sig för att prygla ”sina” kvinnor och barn. Även mord kan bli aktuella om någon klan- eller familjemedlem anses ha förbrutit sig mot aktuell ”heders”kodex med ursprung någon gång i forntiden. Kast med liten kvinna från balkong har blivit en favoritsport i sammanhanget. http://gapf.se/hederskultur-och-hedersvald/

Islamiska staten sätter priser på sina sexslavar.

Ett extremt uttryck har kvinnoföraktet fått i den barbariska jihadiströrelsen DAESH/ISIS/IS, där kvinnor hålls som sexslavar och kan våldtas och misshandlas efter behag med stöd i rörelsens korantolkning. Detta är sannolikt dock enligt extremfeministerna de svenska och/eller vita männens fel även det. http://www.expressen.se/nyheter/tusentals-kvinnor-sexslavar-hos-is/

En from förhoppning vore slutligen, om det gick att hitta ett mellanläge vad beträffar mansbild mellan mellanösternkulturens egenmäktige diktator och den moderna svenska/västerländska kulturens feminiserade mähä med skyldighet att slicka feminazisterna i röven. En början vore naturligtvis om de svenska männen rätade på ryggarna och började bli – tja, män.

 

 

Mensblod, teckenspråk och kränkthetsindustri

 Metros scoop: elever fick inte ha med mensbilder i katalog. Foto: Tommy Hansson

Í dag när jag satt på varuhuset Kringlans café i centrala Södertälje bläddrade jag för ovanlighetens skull igenom tidningen Metro. I tidningen fanns en artikel om en rektor i Stockholm som haft mage att stoppa en bild med menstruationstema från att publiceras i skolkatalogen.

”Eleverna förberedde sig genom att smycka (jo, så står det faktiskt) kläderna med fejkat mensblod och hängde rödfärgade bindor och tamponger runt halsen”, heter det i texten författad av en manlig reporter. En av initiativtagarna, Fanny Winblad, är indignerad och kan för sitt liv inte förstå varför rektor Mats Kjellmer fått för sig att sätta P för den planerade katalogbilden.

”Mens är så naturligt, och det är konstigt att folk inte kan prata om det”, citeras Winblad i Metro. Rektor Kjellmer för sin del hänvisar bland annat till att mensbilder i skolkatalogen ”nog kan vara svårsmält för en del och obehagligt för några…”.

Ingen torde kunna förneka att fertila kvinnors menstruationer är ”naturliga”. Lika litet som att det är naturligt att tömma tarmen, blåsan eller vomera. Det innebär inte att skolkataloger och andra publikationer nödvändigtvis bör fyllas med bilder på genuina eller fejkade fekalier, urin eller spyor. Fast det är ju bara min åsikt, förstås.

När jag kom hem från stan såg jag någonstans på nätet att en del döva människor retat upp sig på ICAs nya ”Stig”-reklam, som ger sig till att skämta litet med teckenspråket inför Dövas dag. Mer i tidningen Resumé här: http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2015/09/21/kritik-mot-ica-for-nya-teckenspraks-reklamen/

Skämtet består i att ICA-Stig, numera spelad av Loa Falkman, har betalat sin teckentolk för dåligt varför denna hämnas genom att ge fel översättning. Detta får en kommentator på Facebook att gå i taket och bli ”så enormt arg” enär ”Här driver självaste ICA med det svenska teckenspråket?!” Resumé talar om en ”kritikstorm” mot den skämtsamma reklamen.

ICA slår dock ifrån sig och menar att reklamen skall uppfattas som ett lättsamt sätt att uppmärksamma Dövas dag samt att det är Stig själv som ”står med byxorna nere”.

Fast det är kanske att tala för döva öron?

 Vackra blomsterbilder från HRF. Foto: Tommy Hansson

Jag har hur som helst stor förståelse för dövas och hörselskadades situation och brukar regelbundet stödja Hörselskadades Riksförbund genom att köpa deras vackra  brevmärken med Carl Larsson- eller blomstermotiv. Det innebär dock inte att jag frånkänner hörselskadade eller andra handikappade all form av humor. I mina ögon kan och bör man skämta om nästan allting, även handikapp, förutsatt att det sker med en viss finess.

Som här i den obetalbara brittiska komediserien Little Britain, där den (fejk)rullstolsburne Andy vill bränna en del av sina gamla saker i en brasa på gården med hjälp av sin personlige assistent Lou…eller vill han det…: https://www.youtube.com/watch?v=B7zh_cFjvR0

Jag önskar att människor, handikappade eller ej, inte blev så förbålt lättkränkta eller upprörda för minsta lilla motgång eller förolämpning, vare sig det gäller att inte få osmakliga bilder publicerade eller annat. Varför måste vi vara en nation av mesar? Lyckligtvis finns det fortfarande människor som rektor Mats Kjellmer, som har kurage nog att på ett sansat sätt förklara varför det kanske inte är så lämpligt att publicera foton med menstruationstema i skolkataloger.

Det vore ju inte helt fel om det fanns fler som han, många fler. Som kunde klargöra för de muslimer, hinduer, ateister eller vilka det nu kan vara, som protesterar mot skolavslutningar med psalmsång och eventuellt bön i svenska kyrkor, att vi lever i Sverige och att där har vi en kristen kultur sedan ungefär tusen år tillbaka – like it or not.

Samma med människor som vill ha bort krucifix från bönerum i sjukhus eller tvinga personal med davidsstjärnor eller kors i kedjor runt halsen att ta av sig dessa därför att de blir ”kränkta” annars. De här gnällspikarna oavsett religion och/eller ursprungsland bör någon gång få klart för sig, att de måste sluta upp med att ställa löjliga krav och agera prinsessan på ärten för det allra minsta. Om kors som tagits från bönerum här: här:http://www.varldenidag.se/nyhet/2015/06/24/Sjukhuskyrkan-Det-var-vi-som-tog-ned-korset/

Eller är det för mycket begärt?

Det tycker sannolikt i alla fall alla tusentals mångfaldsstrateger, demokratikonsulter och allt vad de kallas som sitter och häckar på landsting, kommuner och företag runt om i landet och lyfter större eller mindre löner för att de skall tala om för folk hur de får respektive inte får uttrycka sig. För att inte tala om institutionen Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Personligen önskar jag alla dessa yrkesroller dit pepparn växer.

Det passar kanske bra i sammanhanget att avrunda med en 30 år gammal sketch från TV-programmet Nöjesmassakern, där Björn Skifs, Sven Melander och Jon Skolmen spelar asiater. Är detta rasistiskt eller bara ett stycke komik? Jag lämnar frågan öppen. : https://www.youtube.com/watch?v=yqQFvH_gxSo

 Björn Skifs som asiat. Roligt, rasistiskt eller bara dumt?

 

 

 

 

Svenska artister (XXIV): Kal P. Dal

 Kal P. Dal (1949-85).

Kal P. Dal hette egentligen Carl Göran Ljunggren och föddes i skånska Arlöv den 28 januari 1949. Han avled i Lund den 18 januari 1985 och blev alltså endast 35 år gammal. Han var en färgstark företrädare för vad han kallade ”slashasrock” och sjöng alltid med skånsk dialekt.

Kal P. Dal klev in i svenska folkets medvetande i slutet av 1970- och början av 1980-talet. Här framträder han med sitt band på Skansen i Stockholm 1978 med ”Rocka och rulla”:

http://www.youtube.com/watch?v=4aWxDsx6_LY

Carl Göran Ljunggren växte upp nära järnvägen i Arlöv, eftersom fadern arbetade vid Statens Järnvägar (SJ) och gick under smeknamnet ”Kalle mellan bommarna”. Carl Göran var tidigt inställd på en artistkarriär och gjode sig känd som en riktig skämtare. I tonåren fick han en trampmoped av danskt fabrikat av sin morfar, vilket i tidernas fullbordan gav upphov till artistnamnet Kal P. Dal.

 Peps ordnade skivkontrakt åt Kal P. Dal.

I början av 1970-talet började Kalle uppträda på olika klubbar i Lund. Framförallt fungerade han som pausinslag med såväl egna låtar som covers när huvudbandet tog ett break. Stor lycka gjorde Kalle på klubben Lundagård, där han kom att kallas ”raggardomptören”.

Under de tidiga åren som artist lärde Kal P. Dal känna bland andra den skånske bluesartisten Peps Persson, som ordnade fram Dals första skivkontrakt 1977. Han träffade även kompgitarristen Janne Knuda, som under återstoden av hans liv blev en betydelsefull vän och kollega.

1975 bildade Kal P. Dal kompgruppen Pågarna med nämnde Janne Knuda i huvudrollen. De körde egen rock på skånska men också skånska tolkningar av kända artister såsom Rolling Stones, Bob Dylan och Carl Perkins. Texterna hade mycket ofta en sarkastisk/humoristisk touch. Debut-LPn 1977, som bestod av liveinspelade låtar,  fick namnet Till Mossan! Den av Peps Persson producerade skivan blev en dundersuccé och sålde i över 100 000 exemplar. Uppföljaren Gräd ente Fassan! 1978 sålde också den hyggligt men nådde inte upp till debutalbumets höjder.

Den låt jag personligen minns bäst av alla Kal B. Dals nummer är nog ”Jonnie” som är med på debut-LPn:

http://www.youtube.com/watch?v=AcSbN2rxTkw

”SJ” har ”Working on the Railroad” som förlaga:

http://www.youtube.com/watch?v=CtIF7MC7ld4

Här följer ”Karolin”:

 Till Mossan! Kal P. Dals debutalbum.

Efter några inte särskilt framgångsrika skivor, där Dal och hans mannar hade vidgat perspektivet och börjat snegla på hårdrocken, utkom Ente nu igen som spelades in på Kulturbolaget i Malmö den 3 januari 1982. Denna LP blev en stor framgång och betraktas av somliga som Kal P. Dals allra bästa.

Den sista singeln som Dal/Ljunggren gav ut blev ”Österlen” 1984. Efter Kal P. Dals alldeles för tidiga död i hjärnblödning tio dagar före hans 36-årsdag 1985 utkom Ett minnesalbum.

Här den tragiskt känslosamma ”Österlen”:

http://www.youtube.com/watch?v=raQhbl2uZIE

Kal P. Dal och Pågarna turnerade mycket flitigt i främst södra och mellersta Sverige och blev legendariska genom sina många framträdanden i svenska folkparker. Det kan vidare nämnas att Dal/Ljunggren var en varm anhängare av fotbollsklubben Malmö FF samt att han även hann medverka i filmen Barnförbjudet 1979 innan han avled. Han komponerade också musiken, som han och hans band framförde live, till en teateruppsättning vid Helsingborgs stadsteater.

Ett visst politiskt avtryck, låt vara marginellt, gjorde Kal P. Dal då han mot slutet av sitt nästan 36-åriga liv medverkade i flera närradioprogram i det högerinriktade Skånepartiets regi under rubriceringen ”Radiopedalen”. I följande filmsnutt framgår att Kalle uppskattade USAs dåvarande president Ronald Reagan:

http://www.youtube.com/watch?v=ByEqUoqowMs

Vid sitt frånfälle efterlämnade Kal P. Dal/Carl Göran Ljunggren hustrun Agnes och sonen Carl-Christian. Dottern Nelly föddes efter faderns bortgång.

Kal P. Dals minne vidmakthålls i Skåne genom att Skånetrafiken uppkallat ett av sina så kallade Pågatåg efter honom. I Arlöv, som är centralort i Burlövs kommun i tätorten Malmö, finns vidare Kal P. Dals gata.

Burlövs kommun har även efter förslag av Sverigedemokraternas lokalpolitiker Peter Glowinski i oktober 2010 tagit beslut om att i Arlöv uppföra en staty till Kal P. Dals minne, men det har hittills visat sig besvärligt att få fram de nödvändiga pengarna. Mer om statyprojektet här:

http://www.nsk.se/article/20101019/LOMMABURLOV/710199893/-/kal-p-dal-staty-for-dyr-for-kommunen

2012 sattes på Slagthuset i Malmö upp musikalen Kal P. Dal – En rockmusikal, där Nic Schröder spelade artisten och kändisen Sven Melander fanns bland övriga medverkande. Musikerna i popgruppen The Ark spelade rollerna som medlemmar i Kalles kompband Pågarna. Musikalen blev en betydlig publikframgång och hade nypremiär under hösten 2013.

Själv köpte jag Kal P. Dals debut-LP Till Mossan! när den kom ut och blev genast förtjust i denna skånska uppenbarelse. Jag gillar både Kalle och Skåne (och inte bara då akvaviten med samma namn!) skarpt, det senare icke minst på grund av vissa personliga skäl.

Carl Göran Ljunggren är begravd på Norra kyrkogården i Lund.

 Gravstenen i Lund.