Glömda svenska fotbollshjältar (II): ”Pära” Kaufeldt – fotbollens Napoleon

Tre AIK-stjärnor i början av 1930-talet. Från vänster Eric ”Lillis” Persson, Per ”Pära” Kaufeldt och Ernst ”Sudden” Wahlberg.

Per ”Pära” Kaufeldt är AIKs främsta målskytt genom alla tider med minst 122 inspelade fullträffar på 170 matcher åren 1924-34. ”Pära” sprutade in mål även i landslaget – på 33 landskamper 1921-31 blev det 23 mål. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/perkaufe.html

Per Ludvig Gösta Kaufeldt (1902-56) kom från en barnrik arbetarfamilj. Han föddes på Södermalm den 1 augusti 1902 men växte upp i Solna-stadsdelen Hagalund. Hans bröder Anders, Gunnar och Elis spelade också fotboll i Allmänna idrottsklubben (AIK) men inte i allsvenskan. Innan han kom med i AIK spelade ”Pära” i Hagalunds IS, Tranebergs IF, Westermalms IF och Råsunda IS.

Det svenska bronslaget vid OS i Paris 1924. Per Kaufeldt nummer tre från vänster i bakre raden.

Det stora genombrottet kom med Sveriges deltagande i de olympiska spelen i Paris 1924, där Sverige nådde sin dittills största fotbollsframgång genom att erövra bronsmedaljerna. Det anses att ”Pära” Kaufeldt, som spelade centerforward i dåtidens femmannakedja, tillsammans med målvakten Sigge Lindberg och anfallskollegerna Sven Rydell och Rudolf ”Putte” Kock starkast bidrog till det svenska bronset.

Sverige inledde OS-turneringen på ett lika spektakulärt som osannolikt sätt. De regerande olympiamästarna Belgien, kallade ”de röda djävlarna”, krossades med 8-1 efter tre mål av Kaufeldts AIK-kamrat ”Putte” Kock (turneringens bästa vänsterytter), tre mål av högerinnern Sven Rydell från Örgryte IS samt ett mål vardera av ”Pära” Kaufeldt och högeryttern Charles Brommesson från Hälsingborgs IF. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/06/14/om-en-svensk-fotbollsbragd-for-90-ar-sedan-och-litet-om-bristen-pa-pk-tankande/

Därefter blev det svensk seger med 5-0 mot Egypten efter två mål av Kaufeldt. Efter förlust med 2-1 i semifinalen mot Schweiz ställdes de svenske mot Nederländerna i bronsmatchen. Här blev det 1-1 varför det blev omspel, vilket Sverige vann med 3-1. Kaufeldt svarade för Sveriges mål i den första matchen mot Nederländerna. I den andra blev han utvisad.

AIK mot Örgryte: ”Pära” Kaufeldt längst till höger i bild.

Efter succén i Paris-OS för såväl Sverige som ”Pära” Kaufeldt – fyra mål och rangen som turneringens främsta center – prövade ”Pära” 1924-25 på livet som halvproffs i franska Stade Olympique Montpellierain. I syfte att komma runt dåtidens stränga amatörbestämmelser skrevs ”Pära” in som student vid universitetet.

1928 stängdes dock Kaulfeldt av tre månader för brott mot amatörbestämmelserna – han hade begärt och kvitterat ut 50 kronor som ersättning per match i stället för tillåtna 30. Samma öde drabbade AIK-kollegan Ernst ”Sudden” Wahlberg.

Per Kaulfeldt blev svensk mästare i fotboll med AIK från Solna 1923 och 1932 samt säsongen 1931-32 även SM-vinnare i bandy. Han avverkade två landskamper mot Finland i samma sport. Även i ishockey spelade han på elitnivå med AIK.

Efter sina betydande insatser som spelare väntade en framgångsrik tränarkarriär för Per Kaufeldt. Han tränade således AIK 1935-40, Hammarby IF 1940-44, Djurgårdens IF 1944-50 och Örebro SK 1950-52. Därefter blev det ytterligare ett par tränarår i AIK. Förutom fotbollen hade Kaufeldt även anställningar som oljelagerarbetare vid Texaco i Värtahamnen samt biträdande vaktmästare på Stockholms stadion med särskilt ansvar för gräsmattans skötsel. https://sok.se/idrottare/idrottare/p/per-kaufeldt.html

”Pära” Kaufeldt – fotbollens Napoleon.

Per ”Pära” Kaufeldt var en kortväxt, ettrig spelare. Han var som framgår av ovanstående en målskytt av rang men även en framstående taktiker och speluppläggare som fick hederstiteln ”fotbollens Napoleon” efter den franske kejsaren och fältherren. Han hade för vana att hålla sig framme och stressa motståndarlagets målvakt för att i bästa fall kunna snappa upp bollen och göra mål.

På äldre dagar fick ”Pära” Kaufeldt hälsoproblem med värk i benen, vilket ledde till att han gick bort i förtid den 21 mars 1956, bara 53 år gammal. Han var under större delen av sitt vuxna liv bosatt på Breitenfeldsgatan på Östermalm inte långt från Stockholms stadion.

Om en svensk fotbollsbragd för 90 år sedan…och litet om (bristen på) PK-tänkande

 OS-guldhjältarna från London 1948. De sex närmast kameran är lagledaren Rudolf ”Putte” Kock, målvakten Thorsten Lindberg, högerinnern Gunnar Gren, vänsterinnern Henry ”Garvis” Karlsson, lagkaptenen och högerhalven Birger ”Bian” Rosengren samt vänsterhalven Sune ”Mona-Lisa” Andersson.

Sverige har tagit tre VM- och lika många OS-medaljer i fotboll. Det måste sägas vara ett mycket gott facit för ett land i vår storleksordning.

Den första riktigt stora fotbollssuccén för svenskt vidkommande inträffade vid de olympiska spelen i Paris 1924. Den svenska nationselvan skrällde ordentligt i första matchen mot regerande olympiska mästarna från Belgien och vann med hela 8-1. Jag kom osökt att tänka på denna svenska praktmatch då jag såg Nederländerna krossa Spanien med 5-1 i årets fotbolls-VM.

AIKs ”Pära” Kaufeldt, målskytt mot Belgien och med sammanlagt 23 landslagsmål.

Belgiens lag sågs som klara favoriter 1924 och antogs kunna försvara guldet från hemmaplan i Antwerpen 1920. I finalen fyra år tidigare hade det belgiska laget, kallat Les diables rouges (de röda djävlarna), vunnit finalen mot Tjeckoslovakien på ett egenartat sätt: tjeckerna marscherade helt sonika av planen på grund av missnöje med den engelske domaren John Lewis och blev därmed diskvalificerade.

Belgiens landslag går för övrigt än i dag under benämningen Les diables rouges:

http://www.coupedumonde2014.be/les-diables-rouges-belgique-football-joueurs-presentation-palmares/

 Sveriges landslag som slog Norge med 6-3 1930: i mitten den atletiskt byggde målvaktsresen Sigge Lindberg.

Nya matcher måste till för att skaka fram nya silver- och bronsmedaljörer, och de utföll så att Spanien tog silver och Nederländerna brons; Spanien besegrade bland andra Sverige på sin väg mot silvret. Sveriges lag hade inlett OS-turneringen 1920 genom att spöa Grekland med inte mindre än 9-0, men sedan blev det stopp i och med förlust med 5-4 mot nederländarna efter förlängning.

Fyra år senare ställde Sverige ett helt nytt och påfallande ungt lag på benen, och skepsisen var stor inför vad denna elva skulle kunna tänkas åstadkomma. Alla utgick att laget skulle slaktas av belgarna i premiären den 29 maj. Det blev alltså precis tvärtom!

 Vår första riktiga målvaktsstjärna, Sigge Lindberg, i en prakträddning.

Vänsteryttern Rudolf ”Putte” Kock från AIK inledde målskyttet efter åtta minuter, och sedan flöt det bara på. När den österrikiske domarens pipa ljöd för slutsignal hade ”Putte” spelat in tre, högerinnern Sven Rydell från Örgryte IS tre samt centern Per ”Pära” Kaulfeldt (AIK) och högeryttern Charles Brommesson (Hälsingborgs IF) varsitt mål.

Efter skrällsegern mot Belgien blev det vinst mot Egypten med 5-0 men därpå förlust i semifinalen mot Schweiz med 2-1. Det krävdes sedan två matcher om tredje pris mot Nederländerna innan våra bronsmedaljer var säkrade: den första matchen den 8 juni slutade 1-1 men i omspelet dagen därpå vann vi med 3-1 efter två fullträffar av Sven Rydell och en av högeryttern Evert Lundquist, som gått in i stället för Brommesson. Guldmedaljen togs av Uruguay efter 3-0-vinst i finalen mot Schweiz.

Det är nog ingen överdrift att påstå, att det svenska OS-bronset 1924 innebar genombrottet för fotbollssporten i vårt land.

I målet stod Sigfrid ”Sigge” Lindberg från Hälsingborg, vilken länge innehade det svenska landskampsrekordet med 57 matcher i landslagströjan. Han var vår förste stormålvakt och gav 1932 ut en memoarbok med titeln Mitt liv mellan stolparna vid en tid, då idrotten ännu inte blivit genomkommersialiserad och den politiska korrektheten (PK) inte var uppfunnen. Lindberg blev blind på äldre dar.

 Justus ”Negern” Gustafsson gjorde fem landskamper.

Avsaknaden av PK-tänkande framgår exempelvis av, att det fanns framstående fotbollsspelare som kallades såväl ”Negern” som ”Niggern”.

Justus ”Negern” Gustafsson (1894-1966), AIK, spelade back och gjorde fem A-landskamper 1920-24. ”Negern” gjorde 102 allsvenska matcher i AIK-tröjan (men inte ett enda mål) och blev efter den aktiva banan tränare först i AIKs reservlag och därpå i Sandvikens IF.

Gustaf ”Niggern” Josefsson (1916-83), också han i AIK-tröjan där han spelade högerytter, avverkade 99 allsvenska matcher för ”Kolsäckarna” från Solna (33 mål) och tio landskamper.

Jag är inte underkunnig om historien bakom dessa smeknamn, men ingen av de båda spelarna hade i varje fall färgad hy. Smeknamnen är naturligtvis helt otänkbara i dag med den rådande, närmast desperata politiska korrekthet som hemsöker vårt samhälle.

 Tio landskamper blev det för Gustaf ”Niggern” Josefsson.

Berömdast i bronslaget 1924 var dock givetvis Rudolf ”Putte” Kock (1901-79), inbiten AIKare som utnämndes till turneringens och därmed världens (VM-turneringar fanns ännu icke) bäste vänsterytter. Kock var en högt begåvad person, som förutom 37 landskamper i fotboll även gjorde två landsmatcher i ishockey. Han var även svensk och europeisk mästare i bridge.

”Putte” Kock tvingades avsluta den aktiva karriären i förtid på grund av en meniskskada men blev senare lagledare för de svenska landslag som knep OS-guld i London 1948, VM-brons i Brasilien 1950 samt OS-brons i Helsingfors 1952. Så småningom blev han en högt profilerad, man kan nog säga folkkär, cigarrökande sportkommentator och tipsexpert (nåja) i TV. Han var även en skicklig pianist.

 ”Putte” Kock vid bridgebordet.

Även Kocks lagkamrat från AIK, centerforwarden ”Pära” Kaufeldt (1902-56), har en intressant karriär. Han blev uttagen i landslaget 33 gånger och svarade för 23 mål. På 170 allsvenska matcher tillverkade ”Pära” sammanlagt 124  mål. Han försökte sig även på spel i den franska klubben Stade Olympique Montpellierain vintern efter OS-turneringen.

Liksom så många andra av sina idrottskamrater var Kaufeldt  mångfrestare med ett SM-tecken i bandy och elitspel i ishockey på meritlistan. Efter spelarkarriären blev han en framstående tränare i AIK, Hammarby IF, Djurgårdens IF och Örebro SK.

Några ord måste även sägas om Sven ”Trollgubben” Rydell (1905-75), ännu landslagets främste målgörare genom tiderna med 49 mål på 43 landskamper. Det är en prestation som måste sägas smälla högre än Zlatan Ibrahimovics 48 mål på 97 landsmatcher. 1931 belönades han med Svenska Dagbladets bragdmedalj efter en avgörande insats i landskampen mot Danmark på Stockholms stadion, som Sverige vann med 3-1. Rydell hade då ändå bytt sin vanliga position som högerinner i dåtidens traditionella femmannakedja mot vänsterinnerplatsen.

 Sven Rydell trollar in ett mål i 5-0-matchen mot Egypten i Paris-OS 1924.

Rydell tvingades sluta med fotbollen redan vid 29 års ålder till följd av skada. Han var även svensk mästare i handboll med Redbergslids IK. Ursprungligen kontorist blev han med tiden en uppskattad sportjournalist vid Göteborgs-Tidningen under signaturen Dribbler.

Avslutningsvis måste jag säga att fotbollen var bra mycket roligare förr innan gravallvaret, cynismen, huliganismen och de orimligt stora penningsummorna kommit in i bilden. Visst, jag kastar ett getöga på årets VM-spektakel i Brasilien, men jag gör det utan större entusiasm.

Zlatan i Sven Rydells fotspår

Zlatan cykelsparkar in 4-2 på England. En prestation i yppersta världsklass.

När jag här om kvällen bänkade mig framför TVn för att beskåda Sveriges träningslandskamp mot England på den nya imposanta Friends Arena var det utan större förhoppningar jag gjorde detta. Föga anade jag att matchen skulle utveckla sig till att bli en stor idrottsupplevelse. Orsaken härtill kan uttryckas i sex bokstäver: ZLATAN.

Efter att ha svarat för sitt tredje mål och givit Sverige ledningen med 3-2 via en kraftfull frispark från 30 meter trodde man knappast det kunde bli så mycket bättre. Man bedrog sig. Ty några minuter senare, sedan Englands målvakt Joe Hart nickat bort bollen utanför straffområdet, fick Zlatan tag på lädret och skickade detsamma via en akrobatisk cykelspark i en mäktig lyra in i motståndarmålet och gjorde därmed sitt fjärde mål i matchen. Han kom då upp i 39 landslagsmål på sina hittills 85 matcher i den blågula tröjan och ligger numera på andra plats i skytteligan efter Sven Rydell..

Jag kommer i nuläget på ett enda svenskt landslagsmål som kan mäta sig med Zlatans häpnadsväckande bicycleta när det gäller finess, elegans och konstfärdighet. Det är Kurre Hamrins slalomlöpning genom Västtysklands försvar på högerkanten i VM-semifinalen på Nya Ullevi 1958, en soloprestation som resulterade i svenskt 3-1 och en plats i finalen mot Brasilien.

Det har diskuterats om Zlatan Ibrahimovic redan nu kan bedömas vara Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider. Låt oss först titta litet på de lirare som kan anses göra honom äran stridig innan vi tar ställning till den frågan.

Sven Rydell höll världsklass på sin tid.

Den spelare som alltjämt innehar målrekordet i landslaget med 49 mål – på bara 43 landskamper – är Sven Rydell (1905-75) med smeknamnet ”Trollgubben” till följd av sin enastående tekniska färdighet.

Han spelade i det spelsystem praktiskt taget alla lag använde vid denna tid – 2-3-5 – inner i en femmannakedja. Sven Rydell spelade under merparten av sin aktiva karriär i en av landets anrikaste klubbar, Örgryte IS i Göteborg. Han svarade för 156 mål i allsvenskan.

Rydell var Sveriges dominerande spelare 1921-32 men tvingades lägga dobbskorna på hyllan redan vid 29 års ålder på grund av en efterhängsen knäskada. Hans mest minnesvärda insats kom vid en landskamp mot gamle trätobrodern Danmark 1931 som Sverige vann med 3-2 tack vare Rydells tre fullträffar. Denna avgörande insats renderade Rydell Svenska Dagbladets bragdguldmedalj.

Största internationella meriten var eljest OS-bronset i Paris 1924, där Sverige i första matchen besegrade regerande OS-mästarna Belgien med hela 8-1 i en av Sveriges mest legendariska matcher någonsin. I matchen om bronset besegrade blågult Nederländerna med 3-1. Rydell var för övrigt även svensk mästare i handboll representerande Redbergslids IK, en klubb han även en kort tid spelade fotboll för.

Efter den aktiva karrären blev Sven Rydell en uppskattad sportjournalist och skrev bland annat krönikor under signaturen ”Dribbler” i Göteborgstidningen (GT). Dottern Ewa Rydell blev elitgymnast och representerade Sverige i olympiska spel. Sven dog vid 70 års ålder 1975.

GreNoLi – från vänster Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm.

Om vi botaniserar vidare bland svenska bolltrillare med stjärnglans finner vi i Gunnar Nordahl, Gunnar Gren och Nils Liedholm – vilka i italienska AC Milan bildade en innertrio med beteckningen GreNoLi – andra kandidater till titeln bästa svensk genom tiderna. Alla tre blev OS-guldmedaljörer i London 1948 och enrollerades strax därefter som proffs i Italien.

Därmed betraktades de som icke önskvärda personer i hemlandet enligt dåtidens inskränkta synsätt. De togs inte till nåder förrän vid fotbolls-VM i Sverige 1958, eller rättare sagt Gren och Liedholm. Dessa båda svarade för helt avgörande insatser när det gällde att föra Sverige till ett VM-silver.

Nordahl stannade i Italien för att vid hemkomsten 1960 bli spelande tränare i Karlstads BK. Han fortsatte som tränare och även fotbollskommentator efter sin aktiva karriär. Bland annat skrev han fotbollskrönikor i Idrottsbladet i början på 1980-.talet, där det var min uppgift att ringa upp honom och skriva ner krönikorna. Gunnar var alltid trevlig att ha att göra med.

Gunnar Nordahl krutar på i Norrköpings-tröjan på 1940-talet.

Åt suveräna Brasilien, där det då 17-åriga fenomenet Edson Arantes do Nascimento – han uppträdde under artistnamnet Pelé och anses av många vara världens bäste genom tiderna – gjorde sin internationella debut, fanns ingenting att göra. Det blev stryk med 5-2 i finalen på Råsunda sedan dock blågult tagit ledningen med 1-0 genom Liedholm.

Att avgöra vem som var bäst av trion GreNoLi är nära nog omöjligt. Gren var den borne teknikern men även en framstående målgörare. Han gjorde 32 mål på 57 landskamper och är därmed femte bäste landslagsskytt. Nordahl var den typiske ”centertanken” och en notorisk målspruta med 43 landslagsmål på 33 nationskamper. Liedholm var en lysande strateg på planen, och förre förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock menade i ett känt yttrande att det bästa fotbollslag man kunde tänka sig var ett som bestod av elva Nils Liedholm. ”Lidas” blev efter spelarbanans slut en mycket framgångsrik tränare samt vingårdsägare.

Gren vann i början på 1980-talet en omröstning om vem som var vår bästa lirare genom tiderna och står mycket välförtjänt staty vid Gamla Ullevi i Göteborg. Han representerade under sin tid i Sverige bland annat göteborgsklubbarna Gårda BK, IFK Göteborg, Örgryte IS och GAIS. Han hoppade in som spelare så sent som vid 56 (!) års ålder vid en match med IK Oddevold, som Gren tränade, i division IV.

En klacksparkande Gunnar Gren som staty vid Gamla Ullevi.

När vi snackar VM 1958 kommer vi inte ifrån vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund som slog igenom i VM i Brasilien 1950, där Sverige lyckades erövra ett sensationellt brons. Han gjorde sig då känd som ”Den vajande majskolven” genom sitt blonda hårsvall och försvann liksom många andra i bronslaget till proffslivet i Italien. ”Nacka” levde högt på sin glimrande teknik och gjorde stor lycka i Sverige-VM.

Efter hemkomsten från Italien 1964 enrollerades ”Nacka” i sin gamla klubb Hammarby IF och svarade i debuten mot Karlstads BK i näst högsta serien division II för konststycket att skruva en hörna direkt i mål. Samma år togs han ut i landslaget i en match mot Polen. Det märktes dock att konditionen var för dålig för spel i högsta eliten. ”Nacka” avled tragiskt och svårt alkoholiserad i sitt hem på Södermalm i Stockholm 1975, bara 45 år gammal.

”Nacka” Skoglund hälsar på konung Gustaf VI Adolf före en match i VM 1958. Tittar på gör  i mitten lagkaptenen Nils Liedholm.

I så kallad modern tid framstår Henrik ”Henke”Larsson som en av de allra främsta. ”Henke” var andre bäste målgörare i landslaget med sina 37 mål före Zlatans urladdning mot England på Friends Arena. Genombrottet kom i VM i USA 1994, där ”Henke” ingick i det bejublade bronslaget. Under sin tid i skotska Celtic nådde Larsson sin höjdpunkt som spelare men hade även korta sejourer i Manchester United och Barcelona. Han röstades relativt nyligen fram som den bäste svenske fotbollsspelaren  genom tiderna.

Henrik Larsson i Celtic-tröjan. 37 mål i landslaget.

Vem är då den bäste svenske liraren någonsin? Talar vi i absoluta termer kan det nog inte råda någon tvekan. Zlatan ”Ibra” Ibrahimovic, 195 centimeter över havet och 100 kilo tung, är bättre tränad och har följaktligen mer tempo och styrka i kroppen än någon av föregångarna någonsin hade. Zlatan skulle få de andra att framstå som pojklagsspelare om de skulle mötas på planen i dag.

Så kan man naturligtvis dock inte räkna. Varje spelare måste bedömas enligt sin tids förutsättningar. Dessutom finns det all anledning förmoda, att Rydell med flera slocknade stjärnor skulle ha gjort Zlatan äran stridig om de varit aktiva i dag. Frågan  vem som är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider får därför lämnas öppen. Sven Rydell var aktiv under en tid då det internationella utbytet inte hade kommit igång på allvar men har ändå beskrivits som vår förste spelare med internationell lyskraft.

En sak är säker. Om Rydell hade levt i dag och som sportjournalist hade haft möjlighet att bedöma Zlatans insatser hade han varit full av lovord inför den nu 31-årige svensken med bosnisk-kroatisk bakgrund. Enligt min idrottsintresserade son kan Zlatan liknas vid ett ädelt vin som bara blir bättre med åren.

Ett ädelt vin som bara blir bättre med åren – det är karaktäristik så god som någon vad gäller Zlatan Ibrahimovic!