Posted tagged ‘Svenska Akademien’

Södertäljeprofiler (IV): Carl Michael Bellman

11 december, 2017


Carl Michael Bellman avkonterfejad av Per Krafft 1779.

Carl Michael Bellman (1740-95) föddes och dog i Stockholm men har genom sin respektlösa visa ”Magistraten uti Tälje” ändå en viss anknytning till vår stad. Bakgrunden till Bellmans nidvisa lär ha varit att han skall ha blivit utkastad från en krog i det dåtida Södertälje.

Kontentan av Bellmans sång om de styrande i Södertälje är att stadens svin tagit plats i magistraten, vilken utövade såväl det politiska som juridiska styret i staden. Påståendet saknade inte helt verklighetsbakgrund – Södertälje var illa beryktat för att svin sprang lösa i stadens centrala delar och bland annat bökade på kyrkogården och ofredade resenärer som gjorde uppehåll i staden.

Svin i magistraten. Visan kom att inrangeras som nummer 33 i Bellmans sångsamling Fredmans sånger, som utkom 1791, ett år efter tryckningen av den mer berömda Fredmans epistlar. Länken här går till ett körframförande exekverat av kören Vox Humana av ”Magistraten uti Tälje”: https://www.youtube.com/watch?v=mde_n7CDzjI

Visans text lyder:

Magistraten uti Tälje fiker
att vid riksdan vinna få justis;
varje rådman uti staden skriker
jämrar sig nu över prejudis.
Man kan tänka, saken är också viktig,
hela rådstun pliktig
att ge kontraplan.
Man tror ej att saken snart avstannar
rädslan nu förbannar
varje galt i stan.

Saken var den: när rätten skulle sitta
en ganska sträng och svår question
kom en sugga, fram vid bordet titta
satte sig vid preses sans facon.
Preses steg då upp och komplimentera,
sade intet mera
än: ”Gack ut, din fan!”
”Nej”, sa suggan, ”jag har så bedrivit
att jag också blivit
rådman här i stan.”

Jag vet inte hur den politiska och juridiska menigheten i Södertälje ställde sig till Bellmans äreröriga rader, som ju dock måste sägas ha givit vår kära stad en viss berömmelse. Särskilt road torde den dock inte ha varit. Mer om Fredmans sånger här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fredmans_s%C3%A5nger


Bellman enligt Johan Tobias Sergel.

Gustaf III:s revolution. Carl Michael Bellman räknas till våra nationalskalder och har spelat en stor roll för språket och litteraturen i Sverige. Han har kallats ”Nordens Anakreon” efter den antike grekiske skalden, som levde omkring 582-485 före Kristi födelse och likt Bellman diktade om sällskapslivets, dryckenskapens och kärlekens fröjder. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Michael_Bellman

Bellman, som var äldst i en barnaskara om 14 syskon, föddes i Stora Dauerska huset vid Hornsgatan på Södermalm i Stockholm. Fadern, Johan Arendt Bellman den yngre, var lagman och sekreterare i slottskansliet. Modern, som Bellman avgudade, hette Catharina Hermonia. Farfadern, Johan Arendt Bellman den äldre, var professor i latin.

1758 påbörjade Carl Michael studier i Uppsala men uppgav snart dessa. Han fick därefter anställning som extra ordinarie tjänsteman vid Riksbanken men tog sin tillflykt till Norge 1763 på grund av anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Bellman var dock snart tillbaka i Sverige och Stockholm.

Konung Gustaf III:s lyckade statskupp 1772 innebar ett verkligt lyft i Bellmans karriär. Han tog ställning för Gustaf III:s revolution. Från 1775 tilldelades han en pension om 100 daler som hämtades direkt ur kungens egen handkassa, och 1776 fick Bellman anställning som sekreterare vid Nummerlotteriet med en årslön på 1000 daler silvermynt. Om statsvälvningen 1772 här:  http://historiesajten.se/handelser2.asp?id=7


Fredmans epistlar har givits ut i otaliga upplagor. På bilden mitt eget tummade och nötta exemplar. Foto: Tommy Hansson

Bellman blev nu en viktig förmedlare av propaganda till förmån för Gustaf III. Detta medförde bland annat att han tvingades tona ner det ganska grova och mustiga språk som ofta präglade hans sångtexter och i stället anamma den förfinade men skäligen tillgjorda franska stil i rokokons anda som rådde vid det kungliga hovet.

Hamnade på obestånd. Carl Michael Bellmans berömmelse växte stadigt genom den kungliga anknytningen, men han hade svårt att anpassa sig till hovetiketten och begrep sig inte på politiken. Yngre skalder som Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf Leopold stod högre på kungens ranglista. Kellgren angrep till yttermera visso Bellman i dikten ”Mina löjen” 1778. Kellgren kom emellertid senare att omvärdera Bellman.

Med tiden blev Bellmans ekonomi allt sämre och 1793, året efter mordet på Gustaf III, hamnade skalden på obestånd. Han och familjen tvingades flytta ofta på grund av ekonomiska bekymmer, och 1792 bodde han ett tag granne med den blivande kungamördaren Jacob Johan Anckarström på Kungsholmsbrogatan. Ett glädjeämne var dock att Carl Michael Bellman den 11 december 1793 invaldes in Kungliga Musikaliska Akademien som ledamot nummer 138.


Stora Dauerska huset i Stockholm där Bellman föddes.

1794 dömdes så Bellman till vad som kallades ”bysättning”, det vill säga han fängslades i högvaktsflygeln vid Stockholms slott till följd av obetalda skulder. Hälsan blev påtagligt sämre efter tiden i fängsligt förvar, och en vecka efter sin 55-årsdag 1795 avled skalden. Han begravdes utan gravsten på Sankta Klara kyrkogård i Stockholm. 1851 lät Svenska Akademien resa en ännu kvarvarande, pampig minnessten över Bellman vars kvarlevor då ett decennium tidigare hade överflyttats till Norra kyrkogården.

Bellmans hustru, Lovisa Fredrica Grönlund (1757-1847), överlevde sin make med drygt ett halvsekel och dog först vid 90 års ålder 1847.

Fascinerande estradör. Carl Michael Bellman var inte bara en formidabel sångförfattare – texterna applicerades på vid denna tid kända och populära melodier hämtade ur operor, operetter med mera – utan också enligt ögonvittnen en fascinerande estradör som förmådde trollbinda åhörarna med sin sång och sitt spel på lutliknande instrument. Han spelade även cittra och klaver (piano).

Att Bellman skrivit en sång om de styrande i Södertälje tycker jag vi skall ta som en komplimang, låt vara att texten inte är precis smickrande.

 

 

 

 

 

Annonser

Småskuren feminism som märker ord

20 september, 2017

När Svenska akademiens dåvarande ständige sekreterare, Peter Englund, i slutet av 2009 presenterade det årets nobelpristagare i litteratur blev en del feminister mycket upprörda: Englund hade nämligen refererat till den rumänska pristagaren Herta Müller som ”författarinna”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Herta_M%C3%BCller

Författarinnan och poetissan Herta Müller.

Sådant går naturligtvis inte för sig.  Müller var, ehuru bevisligen kvinna, alls icke författarinna utan ”författare”. Peter Englund fick således rätt ordentligt på skallen från det slags feminister som noterar varje skiftning i det så kallade patriarkatets sätt att uttrycka sig. Det var nog ändå tur att Englund inte kallade Herta Müller för ”poetissa”…https://www.journalisten.se/kronika/forfattarinna-eller-forfattare

På apartheidtiden i Sydafrika fanns det ett uttryck som lydde petty apartheid, som lämpligen kan översättas med ”småskuren rasåtskillnad”, vilket syftade på rasåtskilda parkbänkar, offentliga toaletter, ingångar, läktarplatser med mera. Jag skulle på motsvarande sätt vilja benämna det feministiska oskicket att märka ord för småskuren feminism.

Inte heller är det comme-il-faut att kalla kvinnliga skulptörer för ”skulptriser”. Om den svenska kulturpersonligheten Carina Ari (1897-1970) – välkänd för alla inbitna korsordslösare – heter det sålunda i Wikipedia att hon bland annat var ”skulptör” (hon var även dansös, förlåt dansare). https://sv.wikipedia.org/wiki/Carina_Ari Detsamma gäller givetvis även Astri Taube (1898-1980), som av Wikipedia kallas ”bildkonstnär och skulptör”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Astri_Taube

 

Skulptrisen och dansösen Carina Ari.

Varför är det då i feministiska kretsar så pass viktigt att kalla författarinnor och skulptriser för författare och skulptörer? Svaret är att feministerna och deras eftersägare av båda könen fått för sig att de feminiserade beteckningarna skulle vara förklenande. Radikalfeministerna blir sannolikt inte nöjda förrän alla könsskillnader är utplånade och kvinnorna liknar männen i allt. Personligen tycker jag det är en förbaskat trist inställning.

Jag säger i stället: Vice la difference! http://www.urbandictionary.com/define.php?term=Vive%20La%20Difference

Om min tes om radikalfeministerna här ovan stämmer – att kvinnor bör likna män i alla avseenden – har de emellertid ytterligare en hel del arbete framför sig, ty fortfarande lever svårutrotade termer som ”nämndeman”, ”justeringsman” och ”brandman” kvar oavsett kön. På liknande sätt kallas inom vården såväl man som kvinna för”sjuksköterska”.

Att det heter ”journalister” oavsett kön är väl inget att säga om, även om jag ibland brukar skriva ”journalissa” mest för att reta feminsterna ibland oss litet.  I början av 1900-talet myntade dock kvinnosakskvinnor termen pennskaft (begreppet ”feminism” var knappast uppfunnen då) för kvinnliga journalister, ett namn de sägs ha burit med stolthet. Det troligen mest kända så kallade pennskaftet var Elin Wägner (1882-1949). Pennskaften bildade flera sammanslutningar, varav den mesta kända benämndes Ligan. http://www.kvinnofronten.nu/Formodrar/Special/Ligan/ligan.htm

Pennskaftet Elin Wägner.

En av de senaste språkinnovationerna inom den småskurna feminismen är att sluta skilja mellan herr- och damidrott. I TV-tablån för den 19 september 2017 avseende Tv12 angavs således att VM-kval i fotboll skulle spelas mellan Sverige och Kroatien. Att det rörde sig om damfotboll fick man reda på först då man slog på burken.  Nu insåg jag som hyfsat idrottsintresserad förvisso att det var frågan om just damfotboll, eftersom Kroatien inte ingår i herrlandslagets kvalgrupp men andra fick möjligen något av en kalldusch – det råder ju bevars en viss klasskillnad mellan herr- och damfotboll…

I min enfald menar jag nog att det tillhör normal konsumentupplysning att i Tv-tablåer och i text-TV ange om den idrott som avses är för herrar eller damer eller män/kvinnor om ni så vill. Ibland är detta hart när omöjligt att få klart för sig – när text-TV som rubricering har exempelvis ”handboll” och i referatet inte nämner några namn på spelare eller andra markörer som visar vilket kön som avses står man sig tämligen slätt.

Damfotboll – eller?

Detta bekymrar givetvis inte feministerna ett jota – dessa har återigen för sig att begrepp som ”damfotboll” och ”damhandboll” är kvinnoförnedrande. http://feministbiblioteket.se/damfotboll-nej-det-heter-fotboll/

En studie i rasism: Andreas Bjurström (C) har valt rätt parti

19 juli, 2017

Centerpartisten Andreas Bjurström har bedrivit orgier i antisemitism på Twitter.

Andreas Bjurström heter en centerpartist som kallar sig ”grön liberal” och ”antitrasist”. Han skulle vara betydligt mer övertygande i den rollen om han inte lidit av en uppenbarligen svårartad variant av impulskontroll, enkannerligen när han uttrycker sig på Twitter .http://www.andreasbjurstrom.se/blog/2016/06/14/centerpartiet/

Bjurström, som enligt egen uppgift är verksam som ”samhällsvetenskaplig miljöforskare och lärare på Göteborgs universitet”, ägnar sig nämligen stundom åt orgier i antisemitisk retorik. Tydligen anser han inte att hat mot judar är något rasistiskt, eller också har han inte tänkt på att hans tweets skulle vinna en mer allmän spridning. Lika motbjudande som korkat i vilket fall som helst. http://www.andreasbjurstrom.se/om/

Det finns också en tredje möjlighet: att Andreas Bjurström tagit intryck av det faktum att antisemitismen/judehatet hela tiden tycks flytta fram sina positioner – i Sverige som i utlandet – och tror att han skall kunna gå i land med rashets av detta slag.

Tino Sanandaji tog i ett inlägg på Facebook nyligen upp några av Bjurströms senaste förlöpningar, i vilka den senare ger sig på en rad människor på grund av deras judiskhet. Dit hör ej endast de uppmärksammade kvinnliga debattörerna Katerina Janouch och Paulina Neuding utan även personer som DN-redaktören Peter Wolodarski och ekonomen Bo Rothstein.


Peter Wolodarski: ”hysterisk jude” enligt Andreas Bjurström.

Sanandajis inlägg har delats på FB-gruppen Stå Upp För Katerina Janouch enligt följande: https://www.facebook.com/groups/263839004071979/permalink/336966033425942/

Bjurström har följande att förtälja om Janouch och Neuding (de språkliga ofullkomligheterna i citaten är Bjurströms egna): ”är det rimligt att tro att det faktum att Neuding och Janouch är judar inte påverkar deras ställningstagande? givetvis påverkar det.”

Om Wolodarski, förvisso inte någon av mina favoriter, skriver Bjurström exempelvis: ”Han är jude. De är alltid hysteriska. Det är inte deras fel.” Om Bo Rothstein: ”han är en typisk jude, tål ingenting, andra världskrigets trauma nu är de eviga offer, kräver specialbehandling.”

Om ”judarna” tror sig Andreas Bjurström veta följande: ”tvärtom, judarna är en mest proto-fascistiska grupperingarna p. g. a. deras historiska erfarenheter. kollektiv psykos, insikt om våldsbehov.”

Nu är det inte första gången centerpartisten Andreas Bjurström uttrycker sig antisemitiskt på ”nätet”. För drygt ett år sedan, då han nyligen öppnat sitt twitterkonto, skrev han bland annat följande (Bjurström hatar tydligen inte bara judar utan även det svenska kungahuset):

I det blogginlägg (se ovan) där Bjurström kungör sin anslutning till Centerpartiet, meddelar han även att han samtidigt går med i Piratpartiet. Han uppger att han tidigare varit medlem i såväl Grön ungdom som Liberala ungdomsförbundet. Att han väljer Centerpartiet är på intet sätt överraskande i ett historiskt perspektiv.

Jag vill inte anklaga C för att i dag vara mer antisemitiskt än något annat parti, men annat var det förr. På 1920- och 1930-talen var Centern i sin dåvarande skepnad Bondeförbundet (BF)  sannolikt det parti som hade de tydligaste kopplingar till nationalsocialistiskt och rashygienistiskt idégods, vilket klart framgår av denna ledarartikel i Sydöstran den 15 januari 2013: http://www.sydostran.se/ledare-sydostran/nar-centern-var-varre-an-sd/

I det partiprogram som gällde under perioden 1933-46 hette det bland annat att Bondeförbundet skulle ”kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga raselement” samt att ”folkmaterialet” skulle skyddas mot ”degenererade inflytelser”.

En nyckelfigur i detta bedrövliga sammanhang var den ledande BF-politikern Karl Gustaf Westman (1876-1944), som varit både ecklesiastikminister och utrikesminister innan han 1936-43 betroddes med ansvaret att vara Sveriges justitieminister. I detta ämbete hade Westman ett stort ansvar beträffande den svenska politiken före och under Andra världskriget att hålla judiska flyktingar så långt borta från Sveriges gränser som möjligt. Westman var öppen antisemit.

Justitieminister Karl Gustaf Westman (BF) var öppet antisemitisk.

I hans arbetsbeskrivning ingick även att besluta om censur av antinazistiska publikationer av typ Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning, Eskilstuna-Kuriren och Ture Nermans Trots Allt!, för att ta några välkända exempel. Nerman åtalades, på Westmans initiativ, i november 1939 för brottet ”smädelse av främmande makt” och dömdes till tre månaders fängelse att avtjänas på riksfängelset Långholmen i Stockholm (han friades i tre andra liknande mål). https://sv.wikipedia.org/wiki/Trots_Allt_(tidning)

En annan på sin tid framstående C-politiker med nazikopplingar var den uppburne författaren och innehavaren av Svenska akademiens stol nummer 6, Per Olof Sundman (1922-92). Det väckte rätt stort uppseende då det uppdagades att Sundman under Andra världskriget varit registrerad nationalsocialist i organisationen Nordisk ungdom. Sundman representerade Centerpartiet i riksdagen 1969-80. http://wwwc.aftonbladet.se/kultur/9805/29/gh.html

Även om vi kanske inte bör göra en alltför stor affär av Centerpartiets/Bondeförbundets nazistiska och judefientliga förflutna förtjänar det ändå påtalas, då ledande C-representanter som Maud Olofsson och Annie Lööf påstår att deras parti alltid stått på ”socialliberal” grund. Det är helt enkelt inte sant.


Riksdagsmannen och författaren Per Olof Sundman (C) var aktiv nazist under kriget.

Den här uppmärksammade Andreas Bjurström är naturligtvis ingen framträdande centerpartist, men om C är i besittning av någon som helst anständighet utesluts han med omedelbar verkan ur partiet. Återstår dock att se om Centern är lika konsekvent antinazistiskt som Sverigedemokraterna – om någon SDare gjort sig skyldig till Twitter- eller FB-bravader jämförbara med Bjurströms hade han eller hon per omgående åkt ur partiet med huvudet före!

 

 

 

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

17 december, 2015

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

Johan_Lundberg_(litteraturvetare)_2014 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

2015821_1200_675 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

untitled Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

myrdal och Mao Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

2330560_1200_675 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

A5B3FF4FC4341901A1CEDA6F6E2D8A9CDA0876CD22CDD6225F3D26677AFC4BB9 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Lundberg m m 011

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.

Något om kvoterade nobelpristagare

10 oktober, 2013

92946-004-0E321C94Äntligen: Alice Munro fick litteraturpriset.

Så har Svenska akademien kvoterat in den kanadensiska författarinnan Alice Munro som den trettonde kvinnan att få Nobels litteraturpris. Ständige sekretetaren Peter Englunds prismotivering var kort: ”Den samtida novellkonstens mästare.”

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17634387.ab

Munro föddes i Ontario i Kanada 1931 och är alltså 82 år gammal. Helt okänd är hon inte utan har fått några litterära utmärkelser tidigare. För den stora allmänheten måste hon dock anses vara föga bekant. Själv har jag liten tid för skönlitteratur och kommer därför inte att springa benen av mig för att inhandla hennes böcker.

Jag kan förstås inte gardera sig mot att någon släkting kommer att vilja ge mig en Munro-bok i julklapp. Den kommer i så fall med all sannolikhet att förbli lika oläst som den tegelstan jag fick i fjol av den kinesiske pristagaren tillika regimlakejen Mo Yan. Har funderat på att sälja den till något antikvariat, men det skulle kanske vara hjärtlöst mot givaren.

Mo YanPristagaren Mo Yan.

Man kan undra när också de övriga nobelprisen skall bli föremål för kvotering. Svenska Dagbladets vetenskapsjournalist Ingrid Atterstam kritiserade ju i början på veckan tilldelningen av medicinprisen till ”tre vita medelklassmän”. Ja, av någon outgrundlig anledning tillföll inte medicinprisen heller detta år exempelvis en kastlös städerska från Bangladesh eller en enbent afroamerikansk lumpsamlare från Harlem i New York.

Det kan dock vara en tidsfråga innan Kungliga Vetenskapsakademien börjar titta på etnicitet och/eller kön när det gäller att utse de naturvetenskapliga pristagarna. Fast fullt ut lika hämningslös som den norska fredspriskommittén brukar vara tror inte ens jag att den svenska akademien kommer att bli.

Det finns väl risk för att näste fredspristagare kommer att heta Kim Jong-un för dennes storsinthet att ej atombomba Seoul.

För övrigt anser jag att Bob Dylan borde få Nobels litteraturpris för poesi i världsklass.

En poet i min smak

17 december, 2011

 Den allt annat än politiskt korrekte poeten och bondlurken Les Murray.

Jag hade aldrig hört talas om den australiensiske poeten Leslie Allan Murray, född  i Nabiac, New South Wales 1938, förrän jag läste en text om honom i Aftonbladet den 16/12.

Den korta texten, skriven av Magnus Ringgren, läste jag medan jag väntade på att de pizzor jag beställt i pizzabutiken i området där jag bor skulle bli klara. Murray, menar Ringgren, ”tycker urbota fel om klimatförändringarna och det mångkulturella samhället” och är därmed ”en äkta redneck”. Men ändå tydligen av sådan litterär klass att man måste skriva om honom, låt vara litet farbroderligt nedlåtande.

Med andra ord är Les Murray känd för att ifrågasätta människans ansvar för världens klimatförändringar samt mångkulturalismens välsignelser. När jag läser mer om Murray på nätet visar det sig också att han ogillar feminismen samt är en svuren fiende till 68-vänstern.

Som ni förstår är Les Murray en poet helt i min egen smak!

Murray, som är av skotsk börd, debuterade 1965 med diktsamlingen The Ilex Tree och slog igenom 1975 med The Vernacular Republic. Han uppges höra till den exklusiva skara författare som med viss regelbundenhet brukar diskuteras av Svenska Akademien inför utnämningen av nobelpristagare i litteratur.

Les Murrays senaste diktsamling är Taller When Prone (2010), vilken av de svenska översättarna begåvats med den  underliga titeln ”Längre raklång”. Svenska Dagbladets litteraturkritiker Tommy Olofsson berör den 26/10 Murrays konservativa politiska utsyn och välkomnar – man väntar sig heller inget annat av en svensk kulturknutte –  att Murray denna gång underlåtit att angripa  feminismen:

Som sturig redneck kan kan han dock inte avhålla sig från att ondgöra sig över den medelklassvänster som vi sedan länge vet att han hatar.

Vilket givetvis välkomnas av mig. Les Murray har tidigare på ett vildsint sätt angripit 68-vänstern för att indirekt ha förorsakat de svårartade skogsbränder, vilka förhärjat Australien under senare år. Murray menar att det är vänsterflummarna som genomdrivit den skogsvårdspolitik som givit elden fritt spelrum, när man i stället borde ha ägnat sig åt kalhyggen.

Les Murray, som har konverterat till katolicismen, ger sin senaste bok tillägnan ”Till Guds ära”. Han har i sin skriftställning städse ägnat sig åt att beskriva och kommentera landsbygden och dess människor och förefaller se den nedlåtande beteckningen ”redneck” (ungefär: bondlurk) som en hedersbetygelse.

Gud ske pris för sådana kulturpersonligheter!