Nu blir jag en del av Team Greta!

Nu blir jag en del av Team Greta.

På måndag börjar mitt nya jobb: pressekreterare hos Greta Thunberg.

Gretas föräldrar, Svante Thunberg och Malena Ernman, har uppmärksammat mina skriverier om klimatfrågan och kontaktade mig med en förfrågan om att ingå i ”Team Greta”. Med tanke på de förnyade klimataktiviteterna så snart coronakrisen lagt sig behövde de förstärkning på mediasidan.

Jag erkänner gärna att jag blev något förvånad över erbjudandet, eftersom jag hittills mestadels ägnat mig åt att ifrågasätta klimatalarmismen. Dessutom är jag ålderspensionär sedan ett par år tillbaka. Svante och Malena försäkrade mig dock om att det inte var några problem – huvudsaken var att jag kunde skriva.

Jag kommer huvudsakligen att sköta mina arbetsuppgifter hemifrån men vid behov göra Team Greta sällskap vid förekommande resor. Närmast planeras en turné i Afrika så snart omständigheterna medger.

En spännande uppgift blir också att spökskriva Greta Thunbergs planerade memoarbok med arbetsnamnet Klimat i kvadrat – så skolkade jag mig in i rampljuset. Jag kan väl tillägga att lönen inte är fy skam, precis.

Otidsenligt flaggviftande som nått vägs ände?

Samtidigt noterar jag den glädjande nyheten att Greta Thunbergs födelsedag – som infaller den 3 januari – redan från 2021 blir en röd dag i den svenska almanackan. För att så skall kunna ske blir det dock nödvändigt att lyfta ut en befintlig röd dag, och det blir Sveriges nationaldag den 6 juni som återgår till att bli Svenska flaggans dag. https://nyheter24.se/nyheter/inrikes/942928-greta-thunbergs-fodelsedag-blir-rod-dag-har-ar-roda-dagen-som-tas-bort

Litet trist, kan man kanske tycka, men jag undrar om inte allt detta otidsenliga flaggviftande ändå nått vägs ände.

 

”America first”, fosterlandskärlek och nationalism

Scen från ett pro-Trump möte i den senaste amerikanska valrörelsen.

Förenta staternas nyvalde president Donald J. Trump gör ingen hemlighet av att han sätter det egna landet främst: America first har blivit hans motto, vilket framkom icke minst i Trumps relativt korta installationstal i Washington, D. C. den 20 januari 2017:http://www.bbc.com/news/world-us-canada-38698654

I en längre intervju om Trumps syn på utrikespolitiska frågor med The New York Times i mars 2016, utlät sig den dåvarande presidentkandidaten på följande sätt: ”I´m not isolationist, but I am ‘America First’.” https://www.theatlantic.com/politics/archive/2017/01/trump-america-first/514037/

Man skulle kunna tycka att det vore en självklarhet för världens ledare att sätta det egna landet och dess medborgare i första rummet. För att ställa det på sin spets skulle man mycket väl kunna hävda, att en regerings enda uppgift är att tillvarata det egna landets och de egna medborgarnas intressen. Detta gäller såväl inrikes- som utrikespolitiken.

Detta är dock långt ifrån någon självklarhet i dag. Tvärtom. Den politiker som envisas med att sätta det egna landet först eller, ve och fasa, deklarerar sig vara nationalist eller möjligen patriot får kallt räkna med att jämföras med nazismen och Hitler samt anklagas för att ägna sig åt förvridet hat. Studera till exempel teckningen här nedan (ni känner säkert igen de ledande politiker som åsyftas).

Sätter man det egna landet främst är man, enligt notoriskt politiskt korrekt synsätt, troligen en hatfylld nazist.

Vad som kanske ännu mer än fosterlandskärleken ligger dem som i första hand tänker på den egna nationen till last är, att dessa därtill nästan alltid är i hög grad politiskt inkorrekta.

De är undantagslöst kritiska till okontrollerad massinvandring och mångkulturalism, de fördömer islamismen och dess groteska våld, de ställer sig positiva till nationalstaten och vill därför ha ett tillräckligt starkt försvar för att kunna värna denna mot främmande angripare, de tenderar att mer främja traditionella familjeideal än HBTQ-kommunitetens kravlistor, de är mycket ofta skeptiska till klimatalarmismen samt avvisar militant feminism.

Donald Trump har upprepade gånger i tal och tweets hänvisat till den skadliga politiska korrektheten och har citerats:

I think the big problem this country has is being politically correct. I´ve been challenged by so many people and I don´t, frankly, have time for total political correctness. And to be honest with you, this country doesn´t have time, either. http://www.nytimes.com/live/republican-debate-election-2016-cleveland/trump-on-political-correctness/

Att Trump verkligen menar vad han säger fick vi en vink om då Vita husets officiella hemsida omedelbart efter installationen undergick en ansiktslyftning. Således har nu möjligheten för besökaren att få en spansk språkversion tagits bort. Likaså hänvisningar till ämnen såsom klimatalarmism, HBTQ-rättigheter samt den tidigare presidentens sjukvårdssystem Obamacare. En av Trumps första exekutiva åtgärder var vidare att stoppa USAs stöd till utländska aborter. http://www.barenakedislam.com/2017/01/21/trump-whitehouse-gov-website-whats-in-and-whats-out/

Storbritanniens ambassadör, sir Christopher Meyer, överlämnar en byst av Winston Churchill till president George W. Bush.

Vad gäller själva Vita huset så plockade den nya administrationen omgående fram den byst av Winston Churchill, ett lån från den brittiske ambassadören till Vita huset när George W. Bush var president, som Obama tidigare avlägsnat från presidentens arbetsrum Ovala kontoret.

I Sverige, ett av de västländer där den politiska korrektheten har starkast grepp över befolkningen via media, institutioner, regering och politiska partier, var det i bästa fall fram till mitten av 1970-talet godtagbart att vara fosterlandsvän. Den av många som som landsfader betraktade statsministern Per Albin Hansson (1885-1946) uttryckte sina känslor för Sverige på följande sätt i ett tal på Svenska flaggans dag den 6 juni 1945, således en månad efter krigsslutet i Europa:

Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige! https://sv.wikiquote.org/wiki/Per_Albin_Hansson

Per Albin Hansson: ”Leve fosterlandet, leve Sverige!”

När 68-vänstern tog kontrollen över media och andra institutioner blev det annat ljud i skällan. Kärlek till den egna nationen började nu i allt högre utsträckning ses som mer eller mindre nazistiskt – Sverige kom i den röda retoriken att avfärdas som en imperialistisk makt där ”staten och kapitalet” satt i samma båt.

Samförståndsandan mellan samhällsgrupper, som så länge varit rådande, började ses som något ont, och i Vänsterpartiets föregångare Vänsterpartiet kommunisternas (VPK) partiprogram från 1972 inskärptes att Sverige var ”en liten men hungrig imperialistisk stat”. I fosterlandskärlekens ställe förordades vad som med luddigt kommunistiskt språkbruk kallades ”internationell solidaritet”. http://kiremaj70.blogspot.se/2013/03/fegt-av-call-girl-teanet.html

Ett nationellt paradigmskifte inträdde i Sverige då riksdagen 1975 enhälligt antog proposition 1975:26 Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitik m m, som var undertecknad av statsminister Olof Palme och statsrådet Anna-Greta Leijon: https://data.riksdagen.se/fil/901A899E-1277-496B-9552-E70BCF5C3783

Därmed fastslogs att Sverige officiellt skulle bli ett mångkulturellt samhälle – invandrar- och minoritetsgrupper i det svenska samhället behövde inte längre anpassa sig till hävdvunna svenska normer. Det stod dessa grupper fritt att välja mellan att anpassa sig – assimileras – eller att utveckla sin egen kultur och sina egna värderingar. Sverige befann sig nu på ett sluttande plan, vars frukter vi med förfärande tydlighet kan se nu i form av exempelvis allt fler no go-zoner och en skenande kriminalitet inklusive mordorgier, hedersvåld, våldsamma klanfejder och gruppvåldtäkter.

Jag tillhör ett parti vilket officiellt beskriver sig som socialkonservativt på nationalistisk grund. Jag har inga som helst problem med det. Ändå har jag ovan avstått från att använda ordet ”nationalism”. Skälet är enkelt – man behöver inte nödvändigtvis vara nationalist för att vilja värna om sitt fosterland.

Glad nationalism enligt norsk modell.

Den ideologiska beteckningen nationalism kan vara problematisk, då den inte gör någon skillnad mellan den anständiga nationalism som Sverigedemokraterna står för och mer extrema varianter som kan leda till aggression i andra länder (typ Ryssland) och rastänkande (typ Nazityskland). Och så har vi den typ av glad och fredlig nationalism som finns i Norge som väl endast kan förarga de allra mest debila vänsterfanatikerna.

Jag har inte för vana att länka till marxistleninisten och förre KGB-medarbetaren Jan Guillou, men hans jämförelse mellan svensk och norsk nationalism här är faktiskt rätt intressant om än inte invändningsfri: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article18093936.ab

Hur som helst. En sund fosterlandskärlek och en lagom nationalism, menar jag, är nödvändiga rekvisit för varje nation som hävdar sin egenart visavi den globalism som nu dessbättre alltfler tycks börja tröttna på och som, förhoppningsvis, i tidernas fullbordan kommer att leda till EU-federalismens sammanbrott och nationalstatens renässans. President Donald Trump kan, om han sköter sina kort väl, bli en murbräcka för den utvecklingen.

På nationaldagen: Leve gamla Sverige!

 Carl Larssons version av Gustaf Vasas intåg i Stockholm den 23 juni 1523.

Den 6 juni firades länge ”Svenska flaggans dag” till minne av valet av Gustaf Vasa som Sveriges konung i Strängnäs 1523 – Sverige blev ett självständigt land – samt 1809 års regeringsform, som ägde bestånd ända till 1974.

Som framgår av flaggfirandet 1953 – se länken ovan – kunde det bli nog så festligt även innan dagen officiellt utnämndes till nationaldag 1983 (helgdag blev den på annandag pingsts bekostnad 2005). Vi får här se den kungliga kortegen färdas från Slottet till Stockholms stadion på Valhallavägen. Hela den dåvarande kungafamiljen med kungaparet Gustaf VI Adolf och drottning Louise i spetsen deltog. Vår nuvarande konung Carl XVI Gustaf var vid detta tillfälle sju år.

Gustaf VI Adolf (1882-1973) var vid tillfället 70 år fyllda och påfallande glad och spänstig. En reslig och vänlig man med det vördnadsbjudande valspråket ”Plikten framför allt”. Med Gustaf Adolf som statschef och Tage Erlander som statsminister hade Sverige ett pålitligt ledarpar som var djup uppskattat och, vågar jag påstå, älskat i folkdjupet.

 Konung Gustav VI Adolf och drottning Louise.

Jag måste medge att jag inte firar innevarande nationaldag på något särskilt sätt. Föredrar att vara hemma och skriva samt uträtta vardagliga sysslor. Firandet inskränks för min del till inmundigande av typiskt svensk mat och dryck – potatis, köttbullar, sill, öl och nubbe (som dock är finsk, men Finland var ju faktiskt en östlig del av vårt land fram till 1809!).

Den svenska stormaktstiden är definitivt förbi och varken Finland eller Norge är längre svenskt. Det hindrar naturligtvis inte att vi bör fira vår nationella högtidsdag med synnerligen gott samvete. En nyliberal twittrare ifrågasatte tidigare i dag varför vi konservativa Sverige-vänner är så förtjusta i vår nationaldag emedan, som vederbörande påstod, ”Sverige är världens radikalaste land”. Vilket inte stämmer, exempelvis Nordkorea ligger väl litet före oss i detta avseende.

Jag svarade att det inte är allting i det nuvarande Sverige vi älskar och uppskattar, utan något djupare – det som är Sveriges själ och hjärta. Vi firar Sverige därför att det är vårt fosterland, inte något speciellt politiskt förhållande eller någon tankekonstruktion om vad Sverige eventuellt är eller icke är. Det är en ynnest för alla människor att ha en nationell identitet, att veta vilken kultur och tradition vi hör till. Det ger oss en kollektiv såväl som individuell trygghet.

I fallet Sverige finns det därtill all anledning att känna genuin tacksam mot alla hittillsvarande generationer av jordbrukare, industriarbetare, fiskare, militärer, präster, akademiker, uppfinnare, forskare och idealister som byggt vårt fosterland och givit oss en mer än dräglig levnadsstandard, hedrat Sverige utomlands och säkrat våra gränser från främmande påhälsning

 Bönder och jordbrukare hör till de grupper som byggde upp vårt Sverige.

Att fira Sveriges nationaldag är tydligtvis förenat med icke obetydlig ångest för etablissemanget inom media och politik. En TV-kanal kör ett program med inbjudna talare såsom Soran Ismail och Alexandra Pascalidou, alltså tvångsmässiga antinationalister och stundom hatfulla, professionella ”antirasister” som kan göra bort sig hur mycket som helst men ändå fortsättningsvis inbjudas av media och till och med få ett och annat pris (som Ismail, som nyligen belönades av Svenska FN-förbundet).

Det är helt klart behäftat med uppenbara förbehåll när etablissemanget firar nationaldagen. Det får ju inte bli ”för” svenskt och för mycket blågult flaggviftande. Därför blir det undantagslöst en grogg på litet svenskhet, litet mångkultur och ett par centiliter så kallad öppenhet, välkomnande och tolerans. Då känner man sig riktigt lyckad och präktig som programmakare eller festarrangör. Sådär litet lagom ”svensk” men, Gud förbjude, inte någon vidrig sverigedemokrat! Som Historiska muséet, som förvandlar nationaldagen till ett mångkulturalistiskt jippo i massinvandringens tecken.

Sedan har vi förstås också de puerila låtsasradikalerna, de som tycker det är stentufft att plädera för brännande och skändning av svenska flaggan under hänvisning till att nationalstaten skall avskaffas och alla gränser öppnas. Wow, så häftigt – nu känner jag mig JÄTTERADIKAL, typ! I dag riskerar man inget straff hur mycket man än bränner eller släpar vår nationalsymbol i smutsen, men på andra platser – som i den amerikanska delstaten Arizona – kan den som skändar flaggan sättas på vatten och bröd:

http://edition.cnn.com/2014/01/24/justice/arizona-inmates-bread-water/index.html?hpt=hp_t2

 Galna rättroende i Bangladesh bränner vår flagga för att svenska staten underlåtit att straffa konstnären Lars Vilks för hans rondellhundar.

Det tycker jag kan vara ett lagom straff i sammanhanget. Eller vad säger Carl Johan De Geer, den av svenska staten livstidsavlönade överklass”konstnären” och bajskorvsrabulisten, beryktad för sitt verk ”Skända flaggan” från 1967? Eller Foujan Rouzbeh, Maria Borgström och andra tokkärringar i totalt utflipprade galenpannepartiet Feministiskt initiativ, som också brinner för att skända symbolen för det land som gett dem frihet,  trygghet, välstånd och politiskt inflytande?

Den här dagen glömmer vi dock gärna dessa beklagansvärda individer och utbrister i ett unisont:

Leve fosterlandet! Leve gamla Sverige! Leve konungen och hans hus!

 

En dag väl värd att fira

 

Artur Hazelius gick i bräschen.

Svenska flaggans dag den 6 juni har firats officiellt åtminstone sedan 1916, då firandet ägde rum i det då relativt nybyggda Stockholms stadion i närvaro av konung Gustaf V och andra medlemmar av kungahuset. 1963 flyttade detta kungliga firande över till det närbelägna Skansen.

Att högtidligheten skulle äga rum just den 6 juni var långt ifrån självskrivet. Det var kring sekelskiftet 1900, då Sverige var föremål för nationalromantiska strömningar, som frågan om en lämplig svensk nationaldag började stötas och blötas. De alternativ som diskuterades var midsommarafton, Gustaf II Adolfs eller Carl XIIs dödsdag och den 6 juni.

Till slut gick den 6 juni segrande ur striden: det var det datum Gustaf I Vasa valdes till svensk konung – året var 1523 – och även den dag då 1809 års regeringsform skrevs under.

Nordiska museets och Skansens grundare, folklivsforskaren Artur Hazelius (1833-1901), gick i bräschen för den 6 juni som firandedatum då han 1893 lät anordna en ”vårfest på Skansen”, vilken avslutades just den 6 juni. Hazelius skriver följande i 1893-94 års årsredogörelse för Nordiska museet och Skansen:

Såsom en de fosterländska minnenas högtidsdag har på Skansen införts den 6 juni, Gustafsdagen, hvilken där firats och hädanefter kommer att firas såsom svensk nationaldag.

Det fanns flera skäl till att just den 6 juni utvaldes. Midsommarafton hade många förespråkare, men till slut föll detta alternativ på att den nya flagglagen, som trädde i kraft efter upplösningen av unionen Sverige-Norge, hade undertecknats dagen före midsommarafton. Det fick inte se ut som om vi ville fira förlusten av Norge.

Den svensk-norska unionsflaggan med ”sillsallaten”.

Vid denna tid firades midsommarafton för övrigt alltid den 23 juni, det vill säga dagen före midsommardagen. Bruket att fira midsommarafton den lördag som infaller mellan den 19 och 25 juni infördes först 1953 i Sverige (och i Finland 1955).

Hjältekonungarnas Gustaf II Adolfs och Carl XIIs dödsdagar den 6 respektive 30 november ansågs vid närmare eftertanke mindre passande, eftersom vid denna tid på året mörker och kyla rådde. Dessutom förefaller det kanske väl deprimerande att fira nationaldagen på någons dödsdag.

Först 67 år efter den första festligheten på Stockholms stadion – 1983 – fick den 6 juni genom beslut i riksdagen status som Sveriges nationaldag. Och 2005 blev dagen äntligen helgdag – eftersom det ansågs lättsinnigt att ge svenska folket ännu en röd dag i almanackan fick annandag pingst stryka på foten. Personligen hade jag föredragit att den 1 maj – den bedrövliga klasskampens dag – äntligen hade utmönstrats som svensk helgdag.

Bruket att fira svenska flaggan har sin egen speciella historik. Länge användes riksflaggan mestadels till sjöss, och då var den dessutom vanligen tretungad. 1873 hissades, i konung Oscar IIs andra regeringsår, en svensk flagga för första gången på kungliga slottet i Stockholm. Detta mötte på sina håll skarp kritik, eftersom det ansågs att en svensk flagga inte hade på land att göra.

Det kungliga exemplet vann dock efterföljd, och snart började flaggstänger resas och  blågula flaggor hissas på exempelvis prästgårdar, skolgårdar och vid järnvägsstationer. Det medförde att flaggningen snart var allmän. Företaget Åhlén & Holm samt bestyrelsen för Svenska flaggans dag började desslikes dela ut flaggor gratis.

Svenska flaggans nuvarande utseende fastställdes 1906, då vi efter unionsupplösningen fick en ny flagglag. Unionsmärket, den så kallade sillsallaten, som inrymts i flaggans övre vänsterhörn, togs bort och fälten i flaggan fick bestämda proportioner och bestämd färgsättning; tidigare hade de gula och blå färgerna kunnat förekomma i allehanda nyanseringar. Det fastslogs även, att den tretungade flaggan skulle vara förbehållen krigsmakten och kungahuset.

Det brukar ibland hävdas att svenskarna skulle vara unika bland världens folk på så sätt att vi inte firar vår nationaldag på ett lika entuasiastiskt sätt som andra. USA, Norge, Frankrike och Irland brukar nämnas som exempel på länder där man firar sin respektive nationaldag på ett ”normalt” sätt. Detta är emellertid ett felaktigt antagande och förmodligen ett uttryck för vår dåliga nationella självkänsla.

St. Patrick´s Day firas numera över hela världen.

I själva verket är de nämnda exemplen på entusiastiskt firande – Fourth of July (USA), Syttende Mai (Norge), Jour de la Bastille (Frankrike) samt St. Patrick´s Day (Irland) – inte alls representativa för hur nationaldagar i allmänhet brukar firas. Jag tycker personligen det är utomordentligt trevligt och medryckande med fosterländsk yra och en myckenhet av flaggviftande.

Min favorit bland nationaldagar är St. Patrick´s Day den 17 mars, i vars anslutning  jag sedan några år tillbaka brukar bjuda hem några goda vänner på traditionell irländsk mat, irländska drycker och massor med irländsk musik.

Vi svenskar behöver dock inte alls skämmas för vårt mer lågmälda firande, vilket givetvis har att göra dels med vår historiska särart, dels med vårt nationella kynne. Därför bör vi fira den 6 juni 2011 med både glädje och stolthet som en dag väl värd att fira.

Intressant att notera i sammanhanget är, att den politiska vänstern och de ängsligt politiskt korrekta ibland oss fortfarande tenderar att hysa dåligt samvete  inför nationaldagsfirandet, ett uttryck för det inflytande 68-vänstern alltjämt utövar. Det är därför vi med blandade känslor kan notera, att det på sina håll firas mångkulturellt präglade nationaldagar med kurdiska, zigenska, afrikanska med flera inslag i form av musik, dans och mat.

Med all respekt för främmande kulturer, vilka förvisso kan vara nog så lärorika och intressanta: låt den 6 juni få vara vår alldeles egna svenska högtidsdag!

Låt oss allra sist avnjuta Jussi Björlings tolkning av sången ”Land, du välsignade” med text av Elisabet Björklund och musik av Ragnar Althén:

http://www.youtube.com/watch?v=qc-oba0Hvvs