Glömda svenska fotbollshjältar (13): Hasse Jeppson var värd sin vikt i guld

DIF mot DIF: Hasse ”Guldfot” Jeppson stormar fram i Djurgårds-tröjan i en match mot Degerfors IF på Stockholms stadion.

Hans Olof Jeppsson – mer känd som Hasse Jeppson – föddes i Kungsbacka i norra Halland 1925 och avled vid 87 års ålder i Rom 2013. Han är ett av våra mest framgångsrika och uppskattade utlandsproffs någonsin – när han värvades av SSC Napoli från Atalanta BC 1956 var det den dyraste spelarövergången genom tiderna. Jeppson kostade den syditalienska klubben 105 miljoner lire, vilket motsvarar cirka 14 miljoner kronor i nutida penningvärde.

Sportlistan: Jeppson blev världens dyraste fotbollsspelare

Efter rekordvärvningen begåvades den svenske anfallsspelaren helt välförtjänt med smeknamnet ”Hasse Guldfot”. Karriären hade börjat i hemortsklubben Kungsbacka IF i början på 1940-talet, då Hasse gjorde debut i klubbens A-lag som 15-åring. Därefter blev det spel i göteborgska Örgryte IS i division II säsongen 1946-47, då Hasse spelade in 40 mål på 29 matcher.

Hasse Jeppson är en inte särskilt typisk svensk fotbollsstjärna. I motsats till många andra fixstjärnor på fotbollshimlen var han inte sprungen ur den så kallade arbetarklassen utan kom från en välbeställd bagarfamilj. Fadern ville helst att sonen skulle ägna sig åt det som ståndsmässigt ansedda tennisspelet och inte åt den mer proletära fotbollen, och som ung var Hasse en utmärkt tennisspelare hemmahörande i den svenska junioreliten.

Det finns en dråplig historia om Hasse Jeppson och tennisen som lyder ungefär som följer. Djurgårdens materialförvaltare, som inte kunde ett dugg om tennis, besökte en gång Kungliga tennishallen i Stockholm där Jeppson deltog i turneringen Kungens Kanna. Materialaren avvek dock snart från klubbkamratens match med motiveringen: ”Äh, det var redan avgjort när jag kom dit. Hasse ledde med 15-0.”

Efter tiden i Örgryte hade Hasse Jeppson flyttat till kungliga huvudstaden och blivit enrollerad i Djurgårdens IF (DIF). Att det blev just Stockholm sägs mest ha berott på att Hasse sökte sig till reservofficersutbildningen på Karlbergs krigsskola; han var framåtblickande och satte yrkeskarriären vid sidan av fotbollen i främsta rummet varom mer nedan. I DIF blev det hela 58 mål på 51 matcher åren 1948-51 och seger i den allsvenska skytteligan en säsong med 17 nätkänningar.

Örgryte IS division II-elva säsongen 1946-47 avbildad i Rekord-magasinet. Hasse Jeppson längst till vänster i övre raden.

När Sverige skulle delta i fotbolls-VM i Brasilien 1950 uttogs Hasse Jeppson som centerforward för att ersätta den till Italien flyktade Gunnar Nordahl. Svenska fotbollförbundet var fånget i dåtidens amatörtänkande, och de svenskar som blev professionella i utlandet – det var mest Italien som gällde – betraktades nära nog som landsförrädare. Den till största delen orutinerade svenska representationselva som reste till Brasilien 1950 svarade för en sannskyldig bragd som lyckades spela hem bronsmedaljerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1950

I Brasilien omgavs centern Hasse Jeppson i den svenska femmannakedjan av innerspelarna Calle Palmér från Malmö FF och Lennart ”Nacka” Skoglund från AIK. Båda fortsatte efter VM till Italien. Trion fick det kanske inte alltför välklingande namnet namnet PalJepSko.

Därefter blev åtskilliga av VM-hjältarna upphandlade av italienska klubbar, bland dessa Hasse Jeppson. Hasse svarade för två fullträffar i VM genom att göra två mål i öppningsmatchen mot regerande världsmästarna Italien, som blågult vann med 3-2. Bronsmedaljen säkrades sedan Sverige betvingat Spanien med 3-1 i den sista finalmatchen (man spelade en finalomgång och inte regelrätta kvarts- och semifinaler). Turneringen vanns av Uruguay, vilket förorsakade landssorg i värdnationen.

Innan Hasse Jeppson påbörjade sin extremt framgångsrika proffsbana i Italien uppehöll han sig några månader i London för studier. Han passade då på att, som amatör, spela för proffslaget Charlton Athletics FC. Hasse gjorde då 9 mål på 11 matcher och såg till att klubben hängde kvar i högsta serien. I en match mot Arsenal på Highbury i London svarade svensken för ett hat-trick i en match som Charlton vann med 5-2. Han blev därmed den andre svensken som spelat i England. Den förste var ”globetrottern” och göteborgaren Dan Ekner, som hade spelat i Charlton United FC. https://zenzafacta.wordpress.com/2019/05/31/fotboll-forr-minns-en-lirare-okanda-kanda-dan-ekner/

Genom att nappa på proffsanbudet från Atalanta i Bergamo i norra Italien hade Hasse Jeppson diskvalificerat sig själv från fortsatt landslagsspel. Det blev därför endast tolv landskamper för Hasse, som kom upp i sammanlagt nio mål. När VM skulle spelas i Sverige 1958 hade utlandsproffsen tagits till nåder, men då var Hasse Jeppsons tid som aktiv spelare över.

I Atalanta BC avverkade Hasse 27 matcher 1951-52 och hann under denna tid med 22 mål. Andra svenskar som spelat i Bergamo-klubben, vars namn härrör från hjältinnan Atalanta i den grekiska mytologin, är Bertil Nordahl, Bengt ”Julle” Gustafsson och Glenn Strömberg. Efter bara en säsong i Atalanta köptes Jeppson över till SSC Napoli, vilket berörs ovan. 1952-56 spelade svensken in 52 mål på 113 matcher och får därför sägas ha gjort sig förtjänt av övergångspengarna.  Han var  helt enkelt värd sin vikt i guld! https://sv.wikipedia.org/wiki/Hasse_Jeppson

Hasse Jeppson avslutade sin fotbollskarriär med spel i Turin-klubben Torino Calcio (nuvarande Torino FC) säsongen 1956-57. Det blev sju fullträffar på 19 matcher.

Hasse Jeppson efter den aktiva karriärens slut med några fotbollsminnen.

Några sysselsättningsproblem efter fotbollen hade inte Hasse Jeppson Han hade varit smart nog att utbilda sig för en karriär inom näringslivet och fick genom sin vänskap med tennispartnern Marcus ”Dodde” Wallenberg (1889-1982) anställning inom Atlas Copco, som Jeppson var VD för i Chile och Belgien. ”Dodde” Wallenberg var för övrigt mycket idrottsintresserad och såväl seglare som tennisspelare i elitklass. I tennis vann han fyra SM-tecken och representerade Sverige i Davis Cup. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Wallenberg_(1899%E2%80%931982)

Jeppson invaldes 2009 i Svensk fotbolls Hall of Fame som #33. Två år tidigare hade svensken Hasse Jeppson tillsammans med brasilianaren Careca och argentinaren Diego Maradona valts att ingå i Napoli FCs genom tiderna bästa innertrio.

Hasse Jeppson var gift med den förmögna italienskan Emma Di Martino och emigrerade för gott till Italien 1980, där han och hustrun bodde strax utanför Rom fram till Jeppsons död den 21 februari 2013.

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (10): Yngve Brodd hade högre målsnitt än Zlatan

Yngve Brodd: tolv mål på 20 A-landskamper.

Yngve Brodd kallades en gång av den legendariske sportjournalisten Lennart ”Duke” Crusner ”den av svenska experter mest undervärderade av alla stora spelare genom tiderna”. Brodd avverkade 20 A-landskamper 1952-63 med tolv mål som resultat. Det innebär att han hade högre målsnitt än Zlatan Ibrahimovic, som gjorde 62 mål på 116 landskamper: 0,60 mot 0,53. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yngve_Brodd

Rolf Yngve Brodd föddes i Seglora i Älvsborgs län (Västergötland) 1930 och avled i Göteborg 2016. Han spelade som junior i Rydals GoIF innan han som senior enrollerades i Fritsla IF i division IV 1951, där han sprutade in mål. Han värvades snart över till allsvenska Örebro SK, som han representerade 1951-53. En kuriositet är att Brodd värvades till ÖSK som bandyspelare, där han också blev allsvensk. Han gjorde i ÖSK-tröjan sju mål på 19 matcher.

Efter bara tre veckor och fem allsvenska matcher fick Yngve Brodd förtroendet att ikläda sig den blågula landslagsdressen – debuten kom i 0-0-matchen mot Nederländerna 1952. Han fick sedan en plats i det svenska representationslaget i de olympiska spelen 1952, där Sverige tog brons. Brodd gjorde från sin position som vänsterinner tre mål i OS-turneringen – två mot Norge (4-1) och ett i kvartsfinalen mot Österrike (3-1). https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1952

Sedan dröjde det inte länge innan Brodd, i likhet med ett flertal andra svenska OS-spelare, blev professionell. Till skillnad från de flesta andra svenska proffs, vilka slog upp bopålarna i Italien, hamnade emellertid Yngve Brodd i Frankrike och Toulouse FC, som han representerade 1953-56. Från Toulouse värvades Brodd till FC Sochaux-Montbéliard (1956-59) men återvände till Toulouse, där han avrundade sin proffskarriär 1962.

På sammanlagt 229 proffsmatcher i Frankrike svarade Yngve Brodd för 75 fullträffar.

Tre mål och en bronsmedalj blev det för Yngve Brodd i Helsingfors-OS 1952.

Det hade blivit många fler landskamper för Yngve Brodd om inte proffsspel utomlands under större delen av 1950-talet av Svenska fotbollförbundet betraktats nära nog landsförräderi. Proffsen sågs som svikare som sålt sin själ för pengar. Inför VM på hemmaplan 1958 togs proffsen dock till nåder med synnerligen lyckat resultat: Sverige tog silver efter 5-2 förlust mot Brasilien i finalen. Brodd blev dock inte uttagen i VM-truppen, vilket upprörde många bedömare.

När det drog ihop sig till VM i Chile 1962 blev Yngve Brodd emellertid åter aktuell i landslagströjan. Han gjorde ena målet i första kvalmatchen mot Belgien på hemmaplan 1960, som Sverige vann med 2-0. I segermatchen mot Schweiz (4-0) hemma 1961 var Brodd inte med. I returen mot Belgien (2-0) på bortaplan svarade Brodd för båda målen. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

I det läget såg det ljust ut för Sverige: tre segrar på lika många matcher och 8-0 i målskillnad. Det blev dock ingen Chile-resa för blågult 1962 – Schweiz vann returmötet på hemmaplan med 3-2 efter en fullträff av Brodd. Efter fyra matcher hade Sverige och Schweiz båda sex poäng med Sverige på den överlägset bästa målskillnaden: 10-3 mot 9-9. Enbart poängen räknades dock varför det kom till skiljematch.

I skiljematchen mellan Sverige och Schweiz i Berlins olympiastadion hösten 1961 föll vi med 2-1 sedan Yngve Brodd gjort det svenska målet. Således totalt fem kvalmål av bäste svenska målskytten Yngve Brodd, som synes dock till ringa nytta. I VM i Chile gjorde sedan Schweiz stort fiasko.

IFK Göteborgs allsvenska elva under första halvan av 1960-talet. Yngve Brodd i nedre raden längst till höger.

Efter den lyckosamma proffskarriärens avslutande blev Yngve Brodd spelande tränare i IFK Göteborg 1962-64. På 47 allsvenska matcher gjorde han elva mål. Efter sin bana som spelare blev Brodd tränare i Blåvitt och gjorde därefter ett inhopp som tränare i Örgryte IS 1973.

Yngve Brodd var gift och fick två döttrar. Han gjorde sig känd som en förnämlig spelare och god kamrat. Efter hans död avgav kollegan i IFK Göteborg, Owe ”Fiskar-Owe” Ohlsson, följande omdöme: ”Han var fantastiskt duktig som fotbollsspelare och polare. Man märkte att han hade en omtanke och aldrig var självisk…en riktig kämpe.” https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/a2qRLE/forre-storspelaren-yngve-brodd-dod

Det blev även två B-landskamper (ett mål) för den slitstarke och samtidigt tekniske Yngve Brodd. Han var utbildad målarmästare men avvecklade yrkeskarriären när fotbollsframgångarna kom.

Glömda svenska fotbollshjältar (8): Arne Selmosson – rekordskytt i Italien

 

Lazio-spelarna Arne Selmosson (till vänster) och Attilio Giovannini flankerar Inters Lennart ”Nacka” Skoglund före en match i italienska serie A.

Arne Selmosson hette en svensk fotbollsspelare som gjorde en lysande proffskarriär i Italien. På sammanlagt 295 seriematcher under tio år spelade han in 93 mål varav 81 i serie A. Det gör honom till den femte mest framgångsrike svenske målskytten i Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Selmosson

Arne Bengt Selmosson föddes i västgötska Götene 1931 och avled i Stockholm 2002. Efter spel i moderklubben Sils IF i Götene övergick han till Götene IF. Han enrollerades därefter i allsvenska Jönköpings Södra IF, som han representerade 1950-54. Han svarade för 33 mål på 81 matcher med smålänningarna. Samtidigt blev den unge jönköpingsinnern uttagen i landslaget. I den blågula debuten mot Island i Reykjavik 1951 blev dock förlust med 4-3.

Totalt blev det emellertid endast fyra landsmatcher för Selmosson. Det berodde mycket på att han blev proffs tidigt – proffsen ansågs av det mossiga Svenska fotbollförbundet vara mer eller mindre landsförrädare och var portförbjudna i landselvan. I de övriga landskamperna blev det 3-2-vinst mot Finland i Helsingfors, 3-2-förlust mot Belgien på Råsunda samt 0-0 mot Wales i tredje gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på hemmaplan 1958. Det blev även en B- och en U-landskap. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=33019

Jönköpings Södra IF i början av 1950-talet. Arne Selmosson andre man från höger i bakre raden.

Selmossons första klubb i Italien blev Udinese Calcio, där den blonde, 1 ,70 meter långe svensken – han fick smeknamnet Raggio di luna (Månstrålen) – spelade 1954-55. Han tillverkade 14 mål på 34 matcher och lär han hyllats som en gud, då han förde upp klubben från en undanskymd tillvaro till en andraplats i förstadivisionen. Nästa klubbadress blev Rom-klubben SS Lazio (1955-58), som 1958 vann italienska cupen med svensken i laget.

Det väckte stor uppståndelse då Lazios svenske stjärnspelare värvades över till lokalkonkurrenten AS Roma, som han kom att representera 1958-61. Han är den ende spelaren någonsin som gjort mål för båda lagen (han nätade fem gånger) i Rom-derbyt, som på italienska kallas Derby di capitale (huvudstadsderbyt). Med Roma var Arne Selmosson med och vann den europeiska Mässcupen 1961. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4sscupen

Till fotbolls-VM i Sverige 1958 hade fotbollförbundet hävt förbudet för proffsspelare att medverka i landslaget. Den då 27-årige Arne Selmosson var en av de yrkesspelare som togs ut i VM-truppen. Konkurrensen om platserna i femmannakedjan var dock hård, och Arne fick endast spela en match – 0-0-kampen mot Wales på Råsunda. Tidigare i gruppspelet hade Sverige slagit Mexiko med 3-0 och Ungern med 2-1. Till slut blev det en silvermedalj för Arne och hans lagkamrater efter 5-2-förlust mot fenomenala Brasilien i finalen på Råsunda fotbollsstadion i Solna. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/resultat-vm-1958/

Fartfylld stilstudie av Arne Selmosson i landslagsdräkten.

Efter de tre åren i AS Roma återvände Arne Selmosson till Udinese Calcio i staden Udine i norra Italien, där det blev ytterligare tre års proffsspel. När Arne vände hemåt till Sverige och Västergötland kunde han se tillbaka på en av de dittills mest framgångsrika svenska proffskarriärerna. Hemma i Sverige förde han som spelande tränare 1964-68 upp Skövde AIK från division IV till division II. Fotbollskarriären avslutades med tränarjobb i Götene IF 1969-71. Därefter drev Selmosson under många år en sportaffär i Götene.

Efter en motion i kommunfullmäktige 2006 beslutade Götene kommun att sätta upp ett minnesmärke över den framgångsrike hemmasonen. Detta fick formen av en pelare med tillhörande minnesplatta och med en fotboll överst. Minnesmärket placerades på Solbacken vid Centrumhuset i Götene centrum och invigdes den 25 september 2009 i närvaro av bland andra Svenska fotbollförbundets ordförande Lar-Åke Lagrell och förre storspelaren Thomas Nordahl, som var vän i familjen Selmosson.

Arne Selmosson invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som spelare nummer 45.

Minnesmärke över Arne Selmosson i Götene centrum.

Det är sant att Arne Selmosson hamnade litet i skymundan av mer omtalade svenska Italien-proffs som Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin, men hans delade femteplats bland svenska målskyttar i Italien imponerar. Hans minne lever kvar i Italien men kan nog sägas ha bleknat betydligt hemma i Sverige. http://veteranbloggen.blogg.se/2015/december/en-stor-fotbollsspelare-i-italien-men-nastan-bortglomd-i-sverige.html

 

 

Pia Sundhage och Nordkorea

 Sverige besegrade Nordkorea i gruppspelet i VM 2003.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/damlandslaget/article19274868.ab

Det har väckt viss uppmärksamhet att svenska damfotbollslandslagets förbundskapten, 54-åriga Pia Sundhage, sagt sig vilja bli tränare för det nordkoreanska landslaget när hennes kontrakt med Svenska fotbollförbundet löper ut 2016. Se länken till Aftonbladets Sportbladet överst.

Uttalandet kom när Sundhage intervjuades av Soran Ismail på fotbollförbundets podcast ”Heja Sverige”. Hon fick då frågan vilket lag hon helst skulle vilja träna efter sejouren med svenska damlandslaget. Sundhage, som tidigare varit tre dagar i Nordkorea och studerat det nordkoreanska damlandslagets träning, svarade bland annat så här:

Det var ordning och reda, fart och fläkt på passningsspelet – typiskt asiatiskt. Och man ser ju vad som händer med Japan nu till exempel, de firar den ena framgången efter den andra. Så Asien och Nordkorea hade nog varit ett riktigt, riktigt bra lag.

 Ordning och reda: nordkoreanska kvinnor övar paradmarsch. Kanske något för Pia Sundhage att införa, om hon skulle bli tränare i Nordkorea?

När man läser en del nätkommentarer om Sundhages uttalande – att hon gärna skulle vilja träna Nordkoreas damlandslag – kan man tro att hon svarat för en ensidig hyllning, inte bara till den nordkoreanska damfotbollen utan också prisat landets kommunistiska politiska system. Vän av ordning konstaterar dock att så inte riktigt är fallet. Så citeras hon till exempel: ”Alltså, det finns många omständigheter att ta hänsyn till för om det skulle bli ett ja eller nej.”

Det många kommentatorer hakat upp sig på är, icke oväntat, det faktum att Pia Sundhage är troende kommunist och sympatiserar med Kommunistiska partiet (KP), före detta KPLM (r). Faiblessen för den nordkoreanska damfotbollen skulle tyda på ett ställningstagande för den förvisso  omänskliga, nordkoreanska diktaturen.

 Pia Sundhage och Sven Wollter i ett arrangemang av Kommunistiska Partiet i april 2013.

Jag känner inte till om Pia Sundhage formellt är medlem i KP, men hon ställer gärna upp på dess evenemang vilket framgår av denna text:

http://www.kommunisterna.org/nyheter/2013/04/fullsatt-med-sundhage-och-wollter

Jag tycker givetvis det är djupt beklagligt att någon över huvud taget kan stödja ett parti som vill göra väpnad revolution i Sverige, avskaffa demokratin och upprätta det så kallade proletariatets diktatur. Det hör även till saken att KPs partitoppar med jämna mellanrum åker på bjudresor till det totalslutna mardrömssamhället Nordkorea och talar om för vem som orkar höra på hur fantastiskt bra allting är där när de kommer tillbaka till det eländiga, kapitalistiska Sverige..

Som övertygad demokrat varken kan eller vill jag dock hindra folk från att vara med i och/eller rösta på vilka partier de vill. Demokratin måste även omfatta omdemokratiska rörelser och partier om det skall vara något med den. Pia Sundhage får ha vilka politiska åsikter hon vill för min del.

Och när det gäller det eventuella tränarskapet för Nordkoreas landslag kan man nog påstå, att detta skulle vara en högintressant utmaning för vem som helst, kommunist eller ej. Dessutom finns ju chansen, att Pia efter ett par år i Pyongyang faktiskt kommer till insikt om att det inte är så fruktansvärt bra där som Sven Wollter och andra KP:are säger till henne att det är.

Pias välkända politiska sympatier lär i vilket fall som helst inte räknas som en nackdel av det nordkoreanska fotbollsförbundet. En helt annan fråga är förstås vad nordkoreanerna skulle tycka om att hon är öppet homosexuell.

Pia Sundhage inledde sin aktiva fotbollskarriär i IFK Ulricehamn, där hon är född. Hon har blivit svensk mästare fyra gånger med Mölndals-klubben BK Jitex under dennas storhetstid i slutet av 1970- och hela 1980-talet. Hennes största meriter som spelare var EM-guldet 1984 efter en klassisk regnfinal mot England samt ett VM-brons 1991.

 Pia Sundhage mottar FIFA-priset som årets bästa damtränare 2012.

Under perioden 2008-2012 tränade Pia Sundhage USAs damfotbollslag och förde detta till två OS-guld. 2012 belönades hon desslikes med FIFAs pris som det årets bästa damtränare. Efter guldet 2008 inbjöds hela det amerikanska guldlaget till middag i Vita huset av dåvarande presidenten George W. Bush. Pia Sundhage valde dock att utebli som en form av politisk protest – givetvis ett fruktansvärt etikettsbrott, men onekligen ett konsekvent ställningstagande utifrån Sundhages politiska åsikter.