Talmansvalet och beröringsskräcken gentemot SD

Andreas Norlén (M): ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati.”

Den 24 september skall den nyvalda riksdagen välja talmän. Alla tecken tyder på att det kan bli en rätt spännande men framförallt infekterad tillställning. Efter Sverigedemokraternas besked att partiet avser stödja alliansens kandidat Andreas Norlén skall det mycket till om denne inte kommer att utses till talman.

Andreas Norlén är född 1973, hemmahörande i Motala i Östergötland och har suttit i riksdagen sedan 2006. Sedan 2014 är han ordförande i konstitutionsutskottet. Norlën är osedvanligt välutbildad för att vara svensk politiker och har en doktorsexamen i affärsjuridik, vilket inte hindrar att han givit uttryck för märkligt oinformerade åsikter.

Jag har i ett tidigare blogginlägg påtalat det faktum att Norlén i en intervju med tidningen Dagens Samhälle, organ för Sveriges kommuner och landsting, 2016 visserligen menade att militant islamism utgjorde ett hot mot vårt samhälle men att: ”Islam går utmärkt att förena med västerländsk demokrati”. Den oförblommerade verkligheten är naturligtvis att detta inte gått någonstans. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/03/19/ku-ordforanden-andreas-norlen-m-islam-gar-utmarkt-att-forena-med-vasterlandsk-demokrati/

Norlén lyfter vidare i intervjun fram att även vad han kallar ”rasismen” utgör ett samhällshot av våldsam karaktär och nämner Nordiska motståndsrörelsen som exempel. Inte ett ord dock om våldsbenägenheten på den yttersta vänsterkanten med mängder av misshandelsfall och våldsamma motdemonstrationer som exempel.

Åsa Lindestam (S) ville bara lägga sig ner på golvet och gråta.

Socialdemokraterna valde att lansera Åsa Lindestam från Söderhamn i Hälsingland, född 1956, som sin talmanskandidat. Hon invaldes i riksdagen 2002 och innehar ett flertal tunga uppdrag, bland annat såsom vice ordförande i försvarsutskottet och ledamot i krigsdelegationen.

Att försvarspolitiken inte var ett förstahandsval för Lindestam framgick av följande kommentar: ”Jag ville komma till riksdagen för att driva utbildningspolitik. När jag skulle hamna i försvar ville jag bara lägga mig ner på golvet och gråta.”

För bara någon månad sedan avslöjade Aftonbladet att Lindestam åkt till Almedalsveckan i Visby med sin make och låtit riksdagen stå hotellkostnaderna på sammanlagt 18 000 kronor. När Aftonbladet inledde sin granskning bestämde hon sig hastigt för att hon ville betala tillbaka 4500 kronor till riksdagen. Hon skyller allt på riksdagsförvaltningen och uppger för Aftonbladet att hon inte avser ändra sitt beteende. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/8wA4xQ/efter-abs-granskning-s-topp-betalar-tillbaka-4-500-kronor

För att ha suttit i försvarsutskottet i 16 år har Åsa Lindestam vidare givit prov på en rätt uppseendeväckande okunnighet. När hon vid en presskonferens i Blekinge 2014 fick frågor från medias representanter om försvarsinnehållet i budgetpropositionen kunde hon inte ge några godtagbara svar på en enda fråga, vilket föranledde Blekinge Läns Tidning att fråga sig vad det egentligen krävdes för att bli försvarspolitiker. http://www.blt.se/ledare-blt/vad-kravs-for-att-bli-forsvarspolitiker/

Björn Söder (SD) har gjort ett fullgott jobb som riksdagens andre vice talman.

Björn Söder, född i Höganäs 1976 och ledamot i riksdagen sedan 2010, är Sverigedemokraternas kandidat till posten som andre vice talman. Den har Söder som bekant innehaft sedan 2014 och såvitt jag kan bedöma gjort ett fullgott jobb, något jag inte heller hört någon ifrågasätta. Vad som ligger Söder i fatet är dels han partitillhörighet, dels några kanske mindre välbetänkta yttranden.

I våras gjorde Björn ett inlägg på centerledaren Annie Lööfs Facebook-sida i det knepiga ämnet svenskhet. Han skrev om Sveriges fem nationella minoriteter, bland dem samer och judar, och landade ordagrant i detta: ”Dessa grupper har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar.”

Söder och hans vapendragare i SD-toppen har i efterhand sökt förklara vad den andre vice talmannen egentligen hade menat utan att lyckas särdeles väl med detta. Denna bloggare tillika SDare har uttryckt kritik mot Björns anmärkningar enligt följande: https://www.lt.se/artikel/stockholm/sodertalje/sodertaljes-sd-profil-kritisk-mot-soders-inlagg-om-judar-och-samer-tycker-jag-inte-att-man-kan-saga

Annat som räknats Björn Söder till last har varit ett uttalande för 20-talet år sedan om att homosexualitet är en ”avart”, vilket givetvis kan anses vara kontroversiellt men likväl alldeles sant jämfört med den heterosexuella normen.

Lotta Johnsson Fornarve: ”Så länge jag har varit med har vi tagit avstånd från östblocket och Sovjetunionen.”

Slutligen har även Vänsterpartiet dristat sig nominera en egen kandidat i form av sörmlandspolitikern Lotta Johnsson Fornarve från Oxelösund, född 1956 och riksdagsledamot sedan 2014. Detta har skett med partiledaren Jonas Sjöstedts minst sagt märkliga motivering hänsyftande på Björn Söders kandidatur: ”Han kan omöjligt företräda alla svenskar.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1L814/v-tar-strid-mot-sds-talmanskandidat

Däremot, tycks Sjöstedt mena, skulle en kandidat från ett parti som inte ens fick hälften av det antal röster Sverigedemokraterna kunde inhösta i årets riksdagsval och som har ett mörkt förflutet som uppbackare av en av världens mest hänsynslösa och vidriga diktaturer gå i land med att representera alla svenskar. Ridå, som det brukar heta.

SDs gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, blev inte Sjöstedt svaret skyldig utan pekade omedelbart på vänsterledarens lögner och inkonsekvenser: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/jonas-sjostedt-ljuger-och-smutskastar-var-kandidat

Inte heller Lotta Johnsson Fornarves uttalanden har precis rosat marknaden. Hon blev medlem i dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna 1979, då partiet fortfarande hade Sovjetunionen, Östtyskland och Kuba som ideologiska föredömen. Ändå har Johnsson Fornarve haft fräckheten att påstå att ”så länge jag har varit med har vi tagit avstånd från östblocket och Sovjetunionen”.

Antonia Ax:son Johnson: ”Alliansen måste bryta beröringsskräcken mot SD.”

Vi får se hur det går på måndag. Grundtipset är att Andreas Norlén blir talman, Åsa Lindestam förste vice och Björn Söder andre vice talman. Även en  tredje vice talman skall utses, en post som i dag innehas av Esabelle Dingizian (MP)Hur sedan regeringsbildningen kommer att förlöpa står skrivet i stjärnorna. All turbulens bottnar i den patologiska beröringsskräck som sjuklöverpartierna hyser gentemot Sverigedemokraterna.

Är det för mycket begärt av allianspolitikerna att de skall lyssna på den garvade affärskvinnan och liberalen Antonia Ax:son Johnsons uppmaning att ta makten med hjälp av SD och att visa den dryga miljon väljare som stödde partiet i valet rudimentär respekt? https://www.expressen.se/dinapengar/axson-johnson-alliansen-maste-bryta-beroringsskracken-mot-sd/

Vår nationella psykos: farväl till den västerländska demokratin – välkommen 1984!

 

 

 Sanering av islamistiskt klotter på Bollnäs kyrka

En av de gångna dagarnas större mediala begivenheter var att en somalisk källarmoské i Eskilstuna tillhörig Dawah-rörelsen eldhärjades. Det hade inte gått många minuter efter denna händelse förrän ledande politiker och opinionsbildare förklarade för vem som ville höra på, och några till, hur fruktansvärt och omänskligt detta var.

Alla som yttrade sig i detta skede utgick nämligen från att branden var ännu ett utslag av den så kallade islamofobi som påstås utgöra ett så fruktansvärt hot mot tolerans och anständighet i det svenska samhället. Från Expos Daniel Poohl och SKMAs Willy Silberstein till fejkhistorikern Henrik Arnstad och Tomas Karlsson på LT i Södertälje.

Här fördömer Silberstein det påstådda attentatet och passar samtidigt på att ge SD skulden:

http://skma.se/blogg/2014/12/skmas-willy-silberstein-om-brandattentatet-mot-moske-i-eskilstuna/

Efter att någon – fortfarande vet ingen vem denna någon skall ha varit – menat sig ha sett en person kasta in något i lokalen skall denna ha antänts. Fem personer uppges ha skadats. Att allt egentligen var Sverigedemokraternas fel var många PK-elitister rörande överens om.

Polis på platsen har emellertid till dags dato inte kunnat leda i bevis att branden var anlagd. Polisens hundar kunde inte markera för brandfarlig vätska (var de förkylda, kanske?). Till och med SÄPO skall ha kopplats in, osäkert på vilka grunder. Såvitt jag kan bedöma är sannolikheten minst lika stor för att branden exempelvis startat i moskéns kök som att någon tuttat på.

Eller också kanske församlingen helt enkelt behöver en ny och större moskélokal – då branden inträffade skall den gamla ha varit fullpackad med ett 70-tal människor. Över huvud taget förefaller församlingsbornas till synes öronbedövande tystnad minst sagt anmärkningsvärd.

 Spännande, osvenska aktiviteter pågår.

Kort tid efter branden i Eskilstuna påstås en moské i skånska Eslöv ha blivit utsatt för en möjlig mordbrand. På en bild i Expressen den 30 december syns spår av en trolig brand på ett begränsat område nedanför ett fönster. En imam får tillfälle att uttala hur fruktansvärt allt detta är. Kanske hoppas han på att bli ”kärleksbombad i likhet med muslimerna i Eskilstuna?

Återigen. I skrivande stund föreligger inga bevis för att vare sig den ena eller den andra församlingen blivit utsatt för mordbrand. Detta till skillnad från brandstation och polisstation i muslimtäta Malmö, som angripits utan att mig veterligt en enda ledande politiker eller samvetsöm ledarskribent uppmärksammat saken.

Ett otal uppbrända bilar på orter över hart när hela vårt avlånga land höjer ingen på ögonbrynen för längre. I stället bör man kanske likt Fredrik Reinfeldt om förövarna utbrista: ”Tack för att ni valde Sverige.” Tack för att ni är så härligt ”osvenska” och gör vårt hopplöst tråkiga samhälle så himla spännande!

Politiker och mediarepresentanter har ögonskenligen ett outsinligt behov av att framkalla spänningar i samhället. Men det får inte vara vilka spänningar som helst och definitivt inte vilka offer som helst. När Bollnäs kyrka i Hälsingland i augusti i år utsattes för islamistvänligt klotter var det bara den lilla lokalsajten helahalsingland.se som uppmärksammade händelsen:

http://www.helahalsingland.se/halsingland/bollnas/hatiskt-klotter-pa-kyrkan

Någon hade på kyrkan i stort format sprejat orden Die Mosul (Dö Mosul), en hänsyftning på att det folkmord på kristna som genomförs i den irakiska staden Mosul av den så kallade Islamiska staten (IS) inte riktigt räcker till. När sådant sker breder den stora tystnaden ut sig över våra politiker, medier och kyrkor.

 Jimmie Åkesson visade vid sitt senaste sommartal solidaritet med Mellanösterns kristna.

Med ett undantag. Mig veterligt är SDs Jimmie Åkesson – i sitt sommartal i Sölvesborg – den enda ledande politiker som uppmärksammat den blodiga förföljelsen av kristna i Mellanöstern. För detta fick han uppbära kritik av en statsvetare som heter Johan Hinnfors – sedan Åkesson uppmärksammat den islamistiska förföljelsen av kristna menade denne, att ”nu blir det svårt för SD att framställa sig själva som icke rasister”.

http://www.svd.se/nyheter/valet2014/statsvetare-om-akesson_3795366.svd

I Sverige råder en extrem oikofobi (skräck för det egna). Det så kallat svenska kan endast vara något positivt om det går att knyta till invandringen, eljest är svenskhet något efterblivet. Skall vi tro elittyckarna finns det ju strängt taget ingenting ”svenskt” (utom det rena barbariet, om vi får tro Reinfeldt) utan allt har hämtats utifrån.

Till på köpet har nämnde Reinfeldt förklarat att våra nationella gränser, som våra förfäder blött och dött för under hundratals år, är ”påhittade”. Sverige är enligt förre statsministern inte något som tillhör svenskarna utan invandrare från Tredje världen.

Jag skulle vilja påstå att Sverige genomlever en nationell psykos. Den dominerande vanföreställningen är att ingenting svenskt är bra men att allt som kommer utomlands ifrån är fint och gott. Islam är ”fredens religion”, trots att de gruvligaste grymheter som världen någonsin skådat sker med Koranen som förlaga.  Stämmer man inte in i dessa sinnessjuka mantran är man givetvis svårartad rasist, ja kanske rentav sverigedemokrat.

Den nyligen inträffade sexpartikuppen, då alliansväljarna plötsligt ställdes inför det faktum att deras röster den 14 september faktiskt hade varit röster på de rödgröna, demonstrerar att den tidigare så trygga västdemokratin Sverige håller på att knaka i alla fogar.

 Johan Hinnfors: rasistiskt måna om kristna i Irak.

Samtidigt som allianspolitikerna, med Reinfeldts efterträdare som M-ledare Anna Kinberg Batra i spetsen, hävdar att de på intet sätt ”förhåller sig till SD” gör de så konstant och utan uppehåll. Inget politiskt beslut eller taktisk manöver är för absurd om den anses missgynna SD.

Frågan är hur länge det kommer att vara tillåtet att rösta på ett parti som motsätter sig ohämmad invandring och hur länge det dröjer innan någon som knackar ned rader i stil med dem ni läser just nu kan komma att hämtas av SÄPO-folk i gryningen. Det orwellska årtalet 1984 inträffade inte bara för 30 år sedan – det är här och nu.

På  tal om SÄPOs befogenheter så kommer denna myndighet att från årsskiftet ställas direkt under regeringen. Det skulle teoretiskt kunna innebära, att SÄPO kan komma att storma SDs högkvarter om ett sådant dekret utgår från regeringen. Om detta har den ypperliga nyhetskanalen Granskning Sverige gjort ett inslag som kan avnjutas här:

https://www.youtube.com/watch?v=HipFM3ETDnc&feature=youtu.be

 

 

”Rasistlapp” skrämmer butiksägare – men var finns rasismen?

Var finns rasismen?

Ovanstående text fanns enligt Kvällsposten den 25 november uppsatt på dörren till livsmedelsbutiken Matöppet i Eldsberga i Halland. Rubriken i tidningen lyder ”Butiksägare rasar mot den rasistiska lappen”, och i artikeln betecknas anslaget som ”Den delvis mycket rasistiska lappen”.

Butiksägaren Christer Meuller tycks ha blivit ordentligt uppskrämd av textbudskapet och har till och med polisanmält anslaget på dörren till den egna butiken. Det är till att vara lättskrämd. I texten framförs inget som helst hot, och att beteckna det aktuella budskapet som ”rasistiskt” är bara löjligt.

Eller är det rasistiskt att tycka att det var bättre ”då svenskarna var stolta över att vara svenskar” eller då samma svenskar ”var stolta över sitt land” respektive ”kämpade för sitt lands väl och ve”? Naturligtvis inte. Skulle så vara har ordet ”rasism” mist all betydelse. Att sensationspressen kör med rasism hitan och ditan är förstås ingen nyhet.

Artikeln i Kvällsposten, den sydsvenska versionen av Expressen, här:

http://www.expressen.se/kvallsposten/butiksagare-rasar-mot-den-rasistiska-lappen/

Butiksägare Meuller menar att det ”känns fördjävligt” eftersom han inte ”har en aning om varför den satts upp”. Han gissar dock att det möjligen kan ha att göra med att butiken anställt flyktingar.

 C. G. Ekman, frisinnad statsminister.

Uppmärksamheten kring den uppsatta lappens 15 teser, som blivit mycket spridda på nätet, visar vilket sug det finns efter politiskt icke-korrekta budskap i dessa yttersta av tider. Då ett försvagat socialdemokratiskt parti, ”lett” av en före detta svetsare och fackpamp som nog måste betecknas som landets värste statsminister sedan den korrumperade folkpartisten och helnykteristen  C. G. Ekmans dagar på 1920- och 30-talet, gör misslyckade försök att regera med ett gäng tokstollar från Miljöpartiet.

Det går tydligen att få uppmärksamhet med små och enkla medel. Det tycker jag är alldeles utmärkt, speciellt som budskapet i detta fall är synnerligen angeläget.

Inga roliga framtidsutsikter för Ukraina

 Arseniy Jasenjuk och Barack Obama i Vita huset.

http://www.theamericanconservative.com/articles/what-obama-didnt-say-about-ukraine/

När Ukrainas interimistiske premiärminister Arseniy Jasesenjuk frotterade sig i Vita huset med president Barack Obama nyligen, lyste frågorna om vad han egentligen sysslade med på Maidantorget i Kiev för några veckor sedan med sin frånvaro. Hur han bland annat gjorde hitlerhälsning med uppsträckt högerhand bredvid fascistpartiet Svobodas ledare Oleh Tyahnyboks sida.

Väst i form av USA och EU bryr sig nämligen inte om sådana futiliteter utan forstätter mala på med sina plattityder om ”självbestämmande, territorial integritet och en demokratisk framtid” för Ukraina. Det krävs ingen övermänsklig siarförmåga för att i Ukraina-krisen skönja början till slutet för västvärldens roll som den fria världens champion par preference.

Tro mig, det smärtar mig något oerhört att behöva skriva ner dessa rader alldenstund jag under mitt drygt 40-åriga liv som politisk aktivist obrottsligt hyllat vad som brukar kallas ”västliga värden”: frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror fortfarande på dessa värden, men tyvärr lutar det åt att jag framdeles avstår från att sätta epitet ”västliga” framför dessa honnörsord.

Obama, Bildt, Barroso och andra västliga ledare har ju så tydligt visat att de näppeligen kunde bry sig mindre om det faktum, att deras liberala och fascistiska/nazistiska samarbetspartners tagit lagen i egna händer och inte tvekat att på eget bevåg ge sig ut på gator och torg, beväpnade till tänderna, för att störta en visserligen korrupt och inkompetent  men ändå demokratiskt vald president. Som jag ser det kan ingenting gott komma ur en sådan samhällsomvälvning.

Jasenjuk gör nazihälsning i Kiev bredvid fascistledaren Tyahnybok.

En naturlig fråga i sammanhanget är: när blev väpnad revolution något bra i så kallade västdemokraters ögon?

Överst i den här texten har jag lagt in en länk till en tänkvärd sammanfattning av läget författad av James Carden i The American Conservative den 3 mars. Carden konstaterar att Obama inte förmått göra någon eftertänksam analys av den oroande situationen i Ukraina detta år, som markerar 100-årsminnet av Första världskrigets utbrott. I stället har han sprutat ut intetsägande propagandafraser:

Vad han i stället skulle ha gjort var att tala om vad som i verkligheten äger rum.

Det vill säga den långsamma upplösningen av ett land i Europa samt en ny uppdelning mellan Väst och Öst (Ryssland). Detta sker, vilket ingen västlig ledare hittills förefallit medveten om, i ett område som utgör själva hjärtpunkten i den historiska ryska civilisationen. Ty det var här, med Kiev som centrum, som det för omkring 1000 år sedan fanns en kristen-ortodox statsbildning som kallades Rus och som utgjorde embryot till senare tiders Ryssland.

Sofiakatedralen i Kiev, där den svenska prinsessan/storfurstinnan Ingegerds stoft är begravt.

Den här tiden är intressant för oss svenskar såtillvida som prinsessan Ingegerd Olofsdotter (1000-1050), dotter till den förste svenske kung som lät döpa sig, Olof Skötkonung, år 1019 förmäldes med storfurst Jaroslav av Novgorod, senare känd som Jaroslav den vise av Kiev. Ingegerd antog i sin roll som storfurstinna av Kiev namnet Irina och fick med maken fyra döttrar. Hon är därmed stammoder till flera kungliga familjer i Europa. Hennes stoft begravdes i Sofiakatedralen i Kiev.

Rus sveptes dock bort av tatarerna på 1200-talet, och det område som småningom blev känt som Ukraina (som är ett slaviskt namn för ”gränsländer”) blev ett stridsäpple för tatarer, polacker, litauer, ryssar, turkar, svenskar och kosacker. En stor del härav, inklusive Kiev, anslöt sig till Ryssland på 1600-talet medan den västra delen – Galicien – blev en del av Österrike på 1700-talet. Detta område erövrades av Polen efter Första världskriget. 1945 valde Andra världskrigets segerherrar Churchill, Stalin och Roosevelt att lämna över Galicien och dess huvudstad Lvov (numera kallad Lviv) till Ukraina. Som i sin tur uppgick i Sovjetunionen. Krim å sin sida erövrades av ryssarna på 1700-talet.

 Chrusjtjov gav Krim som gåva till Ukraina 1954.

Stalin deporterade halvöns tatariska minoritet 1944 under förevändningen, att de hade samarbetat med tyskarna; de tilläts senare återvända. 1954 valde den då nye sovjetiske, starke mannen Nikita Chrusjtjov att ge Krim som en present till den ukrainska sovjetrepubliken, i vilken han själv styrt och ställt under kriget. Men det var först efter Sovjetunionens implosion 1991 som Ukraina för första gången i historien sedan medeltiden blev ett självständigt land. Någon fullständig brytning med Ryssland skedde dock inte, och Ryssland tilläts således enligt överenskommelse ha kvar sin Svarta havs-flotta i Sevastopols hamn på Krim, vilken jag själv hade tillfälle att studera noggrant på plats för drygt tio år sedan.

År 2000 kom Vladimir Putin till makten med föresatsen att stärka det ryska inflytandet där så var möjligt. Ukraina låg definitivt inom den ryska intressesfären. Samtidigt inledde västvärlden sina dåligt underbyggda försök att inlemma landet i dess inflytandeområde. En brytpunkt inträffade 2004, då Viktor Janukovytjs seger i presidentvalet underkändes och den så kallade orangea revolutionen förde Viktor Jusjenko till makten. Denne visade sig dock, i likhet med andra västorienterade politiker, vara både korrupt och inkompetent och 2010 kunde Janukovytj besegra Julia Tymosjenko i presidentvalet. Den senare dömdes för korruption och fängslades.

Ukraina är dock alltjämt ett delat land. I dag är 77 procent av befolkningen ukrainsk medan 17 procent är rysk. En tredjedel av befolkningen är rysktalande och många har starka familjerelaterade band med Ryssland. Endast ukrainarna i Galicien är avgjort västorienterade.

Så ser huvuddragen ut i den ukrainska historia, som dagens västledare borde sätta sig in i innan de gör tvärsäkra uttalanden om den pågående krisen. De borde lämpligen läsa denna artikel av Rodric Braithwaite, Storbritanniens Moskva-ambassadör 1988-92, i The Independent den 1 mars:

http://www.independent.co.uk/voices/comment/ukraine-crisis-no-wonder-vladimir-putin-says-crimea-is-russian-9162734.html

Det är väl emellertid inte många som tror att den rastlöst resande och twittrande Carl Bildt anser sig ha tid att förkovra sig i historien, eller att Barack Obama plötsligt skall bli en insiktsfull utrikespolitiker. Följden blir en polarisering som inte hade behövt uppstå, om EU inte hade reagerat så överilat som det gjorde då Janukovytj efter starka ryska påtryckningar i slutet av 2013 rev upp beslutet att närma sig EU och i stället skrev på ett ukrainskt-ryskt avtal.

 Enligt rysk propaganda inför folkomröstningen på Krim står valet mellan nazismen/fascismen och det beskyddande Ryssland.

Braithwaite anser att Väst, trots alla hot om olika former av sanktioner, saknar nödvändiga instrument i syfte att backa upp sin hotfulla retorik. Dessutom saknas viljan att på ett kraftfullt sätt konfrontera Moskva:

Alternativet för Väst är att tala med ryssarna och med vem det än må vara som kan tala med auktoritet för Ukraina. Så här långt har amerikanerna varit ineffektiva vid sidan av, britterna tycks ha givit upp hoppet om att bedriva utrikespolitik över huvud taget och endast tyskarna, polackerna och fransmännen har visat någon kapacitet för handling.

Enligt den erfarne diplomaten Rodric Braithwaite bör en eventuell överenskommelse mellan Väst och Ryssland avseende Ukraina omfatta:

1. Västvärlden och Ryssland måste överge sin inblandning i Ukrainas angelägenheter.

2. En garanti måste till för att inte NATO försöker rekrytera Ukraina.

3. Utformandet av arrangemang så att Ryssland och Väst bidrar till att stärka Ukrainas katastrofala ekonomi.

På söndag är det meningen att den beramade folkomröstningen om Krims framtid skall äga rum. Under sitt möte med Jasenjuk i Vita huset hotade Obama med motåtgärder om den går av stapeln som planerat, men det mesta tyder på att den skicklige maktspelaren Putin kan sitta ganska still i båten, väl medveten om att västvärlden inte förmår göra särskilt mycket.

Bara ett synes ganska säkert: Ukraina går ingen rolig framtid till mötes.

Förintelsens minnesdag och det importerade judehatet

 Den 27 januari 1945 befriades dödslägret Auschwitz av Röda armén.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article18245329.ab

Länken här ovan går till en i stort läsvärd artikel av Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), i Aftonbladet dagens datum den 27 januari – det vill säga Förintelsens minnesdag. Silberstein uppmanar bland annat drottningen och statsministern att deltaga i nästa av den Judiska församlingen i Malmö anordnade så kallade kippavandring. En god idé, tycker jag.

Det finns naturligtvis allt skäl att på detta sätt högtidlighålla minnet av de sex miljoner judar, hundratusentals zigenare och andra folkgrupper som massakrerades av nationalsocialisterna i samband med Andra världskriget. Några förtydliganden menar jag dock kan vara på sin plats. I Wikipedia läser jag: ”Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.”

Jag tycker faktiskt det är litet märkligt att ordet antisemitism, det vill säga judehat, placeras sist i denna uppräkning trots att Förintelsen (Holocaust) främst avser den oerhört väldokumenterade judeutrotningen. Och vad är egentligen ”intolerans”?

Frågar du en företrädare för den hallstämplade politiska korrektheten får du till äventyrs svaret, att det kan vara varje form av kritik mot allt som har med homosexuellt leverne att göra. För andra kanske intolerans i första hand är diskriminering av filatelister. Jag är vidare rätt säker på att somliga skulle hävda, att det bästa du kan göra för att bekämpa ”främlingsfientlighet” och ”rasism” är att inte rösta på Sverigedemokraterna.

Med andra ord efterlyser jag större stringens i diskussionen om Förintelsen och judehat. Willy Silberstein nämner inledningsvis i sin artikel vad han menar vara olika former av rasism: ”Sverige har börjat vänja sig vid rasism. Jag tänker på judehat, jag tänker på hat mot muslimer, romer och andra utsatta.” Hat mot muslimer kan dock aldrig vara ”rasism”, eftersom muslimer är sådana personer vilka bekänner sig till religionen islam och icke någon ”ras”.

 Historiskt exempel på svensk antisemitism.

Frågan är för övrigt om det inte är dags att för gott utmönstra ordet ”rasism” ur vokabulären. Ordet i fråga förutsätter nämligen att det finns mänskliga raser, och modern forskning har kommit fram till att de genetiska skillnaderna mellan olika etniska grupper är så små att det inte är korrekt att tala om ”raser” i sammanhanget.

Jag har tidigare skrivit följande bloggtext, där jag redovisar aktuella forskningsrön, i ämnet:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/13/det-finns-bara-en-manniskoras/

Vetenskap är en sak – politisk demagogi en annan. Om ordet ”rasism” försvann ur den vetenskapliga och/eller politiska vokabulären skulle det innebära, att våra professionella så kallade antirasister och toleransmånglare gick miste om ett snärtigt slagord att använda som tillhygge mot personer och partier med i deras tycke olämpliga åsikter. Därför tror jag inte mycket på att ordet i fråga kommer att försvinna i brådrasket.

Ett annat fenomen värt att notera när det gäller debattinlägg och andra utsagor från etablerade politiker och debattörer om den tilltagande antisemitismen i Sverige – ty att det finns en sådan är ställt utom allt tvivel – är att det så gott som aldrig fastslås varifrån sagda antisemitism härrör.

 De flesta anmälningarna om hatbrott riktade mot Malmös judar kommer från Föreningsgatan, där Judiska församlingens synagoga ligger.

Nämligen från den växande kommuniteten invandrare med islamsk trostillhörighet. Det är från hatfyllda medlemmar av denna samfällighet det anmärkningsvärda och skandalösa judehatet i Malmö kommer, något som lett till att många judar känt sig tvingade att lämna den stad de en gång växte upp i. Förvisso finns det judehatare/antisemiter av annan tillhörighet, exempelvis anhängare av extremnationalistiska och rent nationalsocialistiska grupperingar, men det är alltså inte från dessa judehatet i Malmö i första rummet emanerar.

Jag tycker rent ut sagt är ynkligt när Willy Silberstein och andra debattörer ”glömmer” att påpeka, varifrån judehatet i realiteten kommer. Och att man inte vågar uppmana de muslimer som hatar judar att sluta upp med sitt primitiva hat. Resultat av denna selektiva ”glömska” samt feghet blir att det i stället är svenskar i allmänhet som skuldbeläggs och skälls för att vara rasister, vilket faktiskt är groteskt: svenskarna tillhör säkerligen jordens minst ”rasistiska” folk.

Detta faktum påpekades också av läraren och författaren Zulmay Afzali, med ursprung i Afghanistan, i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 25 januari:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/nej-svenskarna-ar-inte-rasister_8930490.svd

I dag minns jag, som många andra, den fruktansvärda och ofattbara nationalsocialistiska judeutrotningen. Något jag för övrigt gör praktiskt taget varje dag, vilket nog framgår av de många texterna i judiska och förintelserelaterade ämnen jag skrivit på min blogg.

 Enligt Zulmay Afzali är svenskarna inte rasister.

Låt mig även erinra om att det tog FN, en organisation som verkligen inte gjort sig känd för att vara vänskapligt inställd till vare sig det judiska folket i allmänhet eller den judiska staten Israel i synnerhet, hela 60 år innan man 2005 utsåg den 27 januari – det datum då den våldtagande och massakrerande sovjetiska Röda armén öppnade portarna till det av de tyska nationalsocialisterna administrerade dödslägret Auschwitz i Polen och befriade dess arma invånare – till Förintelsens officiella minnesdag.

Inte ens denna dag fick dock judarna (och romerna med flera zigenska grupper) ha för sig själva, ty givetvis skulle den även bli en dag för bekämpande av ”rasism” och värnande av ”tolerans” i allmänhet.