Den officiella bilden av Alternativ för Sverige. Foto: AfS
En numera tyvärr avliden vän och partikamrat hade en käpphäst: företeelser som Nationaldemokraterna (om någon nu minns dem), Svenskarnas parti och Nordiska motståndsrörelsen fyller en viktig funktion i svensk politik, nämligen den att vara avstjälpningsplats för folk som av olika anledningar inte platsar i Sverigedemokraterna (SD).
Det ligger enligt min mening mycket i det. Till ovanstående tre namn kan nu också läggas Alternativ för Sparkade, förlåt Alternativ för Sverige (AfS). Ett gäng som Svenska Dagbladet på ledarplats träffande nog kallat Bunkeralternativ för Sverige. Formuleringen sattes på pränt sedan SDs förre partiledare, Mikael Jansson, presenterats som riksdagskandidat för AfS och syftar på Janssons hemmahörighet i SDs så kallade bunkerfalang. https://www.svd.se/bunkeralternativ-for-sverige
Alternativ för Sverige kan på flera sätt liknas vid just en bunker, det vill säga ett underjordiskt skyddsrum där det tas betäckning från den hotfulla världen ovanför. Det nystartade partiet leds av den snart 31-årige Gustav Kasselstrand, som tidigare var förbundsordförande för SDs dåvarande ungdomsförbund Sverigedemokratisk ungdom (SDU) och även politisk sekreterare i riksdagen. Kasselstrand anses vara en hyggligt bra talare men handikappas av att han aldrig valts till något politiskt ämbete.
Gustav Kasselstrand (till höger) och Eric Myrin flankerar Ingrid Hult i samband med ett valmöte i Södertälje den 3 september 2014. Ingen av dessa är kvar i SD. Foto: Tommy Hansson
Kasselstrand, uppvuxen i Valdemarsvik i Östergötland, toppar AfSs riksdagslista om 50 namn. Andranamn på listan är, föga oväntat, Kasselstrands ständige vapendragare från SDU-tiden, William Hahne, vilken tituleras ”militär”. Kandidatlistan domineras av namn från Stockholms- och Göteborgs-regionerna och innehåller ett antal militärer och jurister samt någon läkare och finansanalytiker. Även en före detta TV4-medarbetare märks bland de förhoppningsfulla. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alternativ_f%C3%B6r_Sverige
Alternativ för Sverige är ett ideologiskt mer stelbent alternativ än Sverigedemokraterna. Att döma av partiets utspel så här långt tycks det hemfallet åt verklighetsfrämmande idéer om att det, bara partiet kommer in i riksdagen, kommer det vara möjligt att utvisa ”minst 100 000” illegala invandrare. Exakt hur ett litet parti ensamt skall kunna genomföra detta anges inte.
En annan av AfSs målsättningar är att ”göra Sverige självförsörjande”, vilket partiet har gemensamt med Enwer Hoxhas rigigida diktatur i det kommunistiska Albanien – givetvis helt verklighetsfrånvänt: inget land kan existera i ett vakuum. Det skall tilläggas att Kasselstrand och sykofanterna kring honom i likhet med så många andra inom extremhögern synes vurma för Putin och dennes ryska maffiastat. När USAs president Barack Obama besökte Sverige i september 2013 twittrade Kasselstrand sålunda följande: ”Jag välkomnar hellre Vladimir Putin än Barack Obama till Sveriges huvudstad.”https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_Kasselstrand
William Hahne i krogbråk på Island 2010. Skärmdump: Expressen
Jag beskrev i en bloggtext från 2015 SDs uteslutning av Kasselstrand och Hahne – som jag kallade den ”dynamiska duon” – som ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp om SD skulle kunna bevara sin identitet som ett anständigt konservativt/nationalistiskt parti. Det är ett omdöme jag står fast vid. Utan SDs modererande inflytande kan Kasselstrands och Hahnes gäng ta ut svängarna bäst de behagar, vilket tveklöst är bäst för båda parter. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/29/uteslutningen-av-den-dynamiska-duon-ett-nodvandigt-kirurgiskt-ingrepp/
Kasselstrand och Hahne stötte jag på första gången när jag jobbade ett halvår före valet 2010 på SDs dåvarande rikskansli på Södermalm i Stockholm, även känt som Bunkern (det låg i en källarlokal i anslutning till ett parkeringsgarage). Vill minnas att de på den tiden allmänt betraktades som ett par välartade och lovande ynglingar.
Kort tid efter valet fick jag emellertid klart för mig att unge Hahne nog inte var någon man gärna ville se som representant för Sverigedemokraterna – han ställde till stor skandal i anslutning till ett möte med Nordiska rådet i Reykjavik på Island, då han i uppenbart överförfriskat tillstånd råkade i våldsamt handgemäng med en bartender på en krog. Jag påpekade Hahnes olämpliga uppträdande vid tillfället i fråga men fick rådet att ligga lågt med kritiken, eftersom Hahne och det övriga SDU-gänget ansågs ha partiledningens välsignelse. https://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/
Krogslagsmål var dock inget som vid denna tid kvalificerade för uteslutning ur SD eller SDU. När Gustav Kasselstrand och William Hahne emellertid den 7 november 2011 fick in en debattartikel i Aftonbladet där man pläderade för att det Israel-vänliga SD skulle erkänna ”Palestina” som en självständig statsbildning, hade den dynamiska duon verkligen skitit i det så kallade blå skåpet. https://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab
Gustav Kasselstrand och William Hahne slog som högsta SDU-representanter ett slag för den socialdemokratiska ”Palestina”-politiken 2011. På bilden statsminister Stefan Löfven och Palestinska myndighetens ”president” Mahmout Abbas. Foto: Regeringskansliet
Under rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”, där författarna talade för hela SDU, skrev Kasselstrand och Hahne bland annat: ”Vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter.” Varför de kommit till den tvärsäkra slutsatsen gjorde de inga ansatser att förklara. Med sitt inlägg anslöt sig de båda SDU-ledarna till den socialdemokratiska politiken att erkänna en stat som inte finns och aldrig funnits i sinnevärlden, något som sannolikt inte imponerade på SD-ledningen.
Jag gissar att champagnekorkarna smällde i Kasselstrand-lägret när den rödgröna regeringen Löfven erkände ”Palestina” som stat som en av sina första åtgärder efter makttillträdet hösten 2014.
I fortsättningen hade SDU moderpartiets ögon på sig och urladdningen kom hösten 2015, då hela ungdomsförbundet lösgjordes från SD och de medlemmar som ställde sig lojala till moderpartiet samlades under beteckningen Ungsvenskarna SDU och blev Sverigedemokraternas nya ungdomsförbund med obligatoriskt medlemskap i SD. Dess ordförande, Skövde-födde Tobias Andersson, finns på valbar plats på SDs riksdagslista inför höstens val trots då detta skrivs ännu ej fyllda 22. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ungsvenskarna_SDU
Huruvida Alternativ för Sverige kommer att inväljas i riksdagen den 9 september 2018 kan man endast spekulera om. Enligt en opinionsundersökning i regi av Metro/YouGov fick det nybildade partiet närmare 2 procent av väljarsympatierna, men hur pass tillförlitlig denna siffra är må vara osagt. https://www.metro.se/artikel/yougov-alternativ-för-sverige-börjar-få-stöd-i-opinionen
Gustav Kasselstrand som nyvald SDU-ordförande utanför riksdagshuset i Stockholm 2011. Foto: Tommy Hansson
Det talas ofta i såväl interna som externa sammanhang om att det finns ett utbrett missnöje med Sverigedemokraterna i nationalistiskt disponerade kretsar. Dels beroende på att partiet skulle ha blivit ”en del av etablissemanget” och kompromissvilligt i frågor som rör exempelvis EU och NATO. Dels beroende på partiledningens sätt att behandla medlemmar som uppfattas som obekväma.
Det vore både löjligt och fel att förneka att det finns ett sådant missnöje, för det gör det även om långt ifrån allt enligt min mening är befogat. Frågan är bara hur stort och utbrett det är. Personligen tror jag inte det räcker för att föra AfS, och självfallet ännu mindre NMR, in i riksdagen. Det råd jag vill ge varje seriös tillika demokratiskt sinnad Sverige-vän är att rösta på Sverigedemokraterna i höst och inte splittra upp den konservativa/nationalistiska rörelsen!
Det är naturligtvis en föga sensationell uppmaning för att komma från en aktiv SD-politiker som denna bloggare, men likväl tycker jag det behöver sägas.
Svenska kyrkan har gjort det igen. Alltså ringt i klockorna för att markera mot partipolitiska möten som ogillas.
Tidigare har så skett när det lika diminutiva som irrelevanta nazistpartiet Svenskarnas parti anordnat manifestationer på olika håll i landet. I söndags var det emellertid det demokratiska riksdagspartiet Sverigedemokraterna som drabbades.
Svegs kyrka.
Klockorna i Svegs kyrka i Härjedalen ljöd, efter beslut i ortens kyrkoråd, i syfte att manifestera för ”mångfald och alla människors lika värde” som kyrkorådets ordförande Jonny Springe (S) valde att uttrycka det. På detta sätt stördes det möte med Sverigedemokraternas partisekreterare, riksdagsman Björn Söder, som talare vilket hölls på torget i Sveg.
Länk till kort TT-artikel i Expressen om klockringningen i Sveg överst.
Björn Söders tal, som gav upphov till en stor polisinsats, sammanföll med en manifestation för ”mångfald (återigen detta ord, som ju endast betyder att det finns flera saker av någonting) och kärlek” anordnad av partierna C, FP, KD, M, S och V samt organisationen Vox Humana.
När Östersundsposten intervjuade några ortsbor var flera mycket kritiska till klockringningen, som de menade i själva verket kunde ses som en manifestation riktad mot yttrandefriheten.
”Jag har inget till överst för Sverigedemokraterna, men det här var dåligt gjort”, löd ett omdöme. En annan menade att det nu var dags att gå ur Svenska kyrkan.
Det har senare, enligt uppgifter i tidningen Härjedalen, framkommit att kyrkorådet var splittrat i frågan om klockringning under SD-mötet. När frågan skulle avgöras i en omröstning blev siffrorna således knappa 4 – 3 till förmån för ringningen:
Jonny Springe (S) lät klockorna ringa mot yttrandefriheten.
Kyrkoherde Torgny Larsson, som tidigare uppgavs ha deltagit i beslutet, skriver i ett brev som publiceras i tidningen att han inte varit med om ställningstagandet, utan att han tvärtom är kritisk mot klockringningen under SD-mötet. Larsson menar att kyrkan bör vara restriktiv med att ringa annat än vid gudstjänster, och att endast allvarliga händelser av typ ofred eller då stora materiella värden hotas bör kunna föranleda klockringning.
Klockringning som protest mot ett besök av Björn Söder hade för övrigt skett tidigare på söndagen i Falun, men då rörde det sig om obehöriga som brutit sig in i kyrkan och ringt i klockorna på eget bevåg.
Klockringningen i Sveg bekräftar enligt denna bloggares mening den sorgesamma andliga förflackning och selektiva politisering som Svenska kyrkan under en lång följd av år varit drabbad av. I dag anses det viktigare att protestera mot demokratiska partier man av någon anledning ogillar och att hålla menlösa manifestationer för exempelvis miljö, så kallad mångfald, homosexualitet och kärlek än att företräda kristen tro.
Kyrkans ledning anser det viktigare att bojkotta apelsiner från Israel än att engagera sig för förföljda kristna i arabvärlden och försvara den kristna tron mot tilltagande islamisering och materialism.
Jag talar om en kyrka vars högsta företrädare, ärkebiskop Antje Jackelén, är oförmögen att särskilja fridsfursten Jesus från krigsherren Muhammed och vars stockholmsbiskop, Eva Brunne, lever i ett öppet lesbiskt parförhållande. En kyrka i fritt fall.
Segraren i Ukrainas presidentval, chokladoligarken Petro Porosjenko, har lovat att ”straffa separatisterna” i de östra och övervägande proryska delarna av Ukraina sedan en ukrainsk Mi 8-helikopter skjutits ner med en sofistikerad luftvärnsrobot nära Slavjansk. 14 besättningsmän rapporteras döda. ”Dessa kriminella handlingar, utförda av fiender till det ukrainska folket, kommer inte att passera ostraffat”, deklarerade Porosjenko.
”Vad man sår, får man skörda” lyder ett beprövat talesätt som nog får sägas ha betydande relevans när det gäller den laddade situationen i Ukraina. Det var den 22 februari som den lagligt valde presidenten Viktor Janukovytj avsattes efter flera månader långa pöbelupplopp i centrala Kiev på grund av att han ville närma sig Ryssland. Han ersattes av den tillförordnade ”preseidenten” Oleg Turtjynov med den rutinerade maktspelaren Arsenij Jatsenjuk som ”premiärminister”. Högst delaktiga i kuppen mot Janukovytj var Europeiska unionen (EU) och USA.
I Jatsenjuks kuppregim fick fascistiska Svoboda fyra ministeroposter samt posten som chefsåklagare. Svoboda, som i senaste parlamentsvalet fick 10 procent av rösterna, har bland annat samverkat med det svenska nazistpartiet Svenskarnas parti (SvP), som även hade företrädare på plats under upploppen i Kiev. Även den ännu mer extrema nazistmilisen Högra sektorn blev representerade i Kiev-regimen.
När Jatsenjuk nyligen besökte Tyskland möttes han av demonstranter som buade samt skrek ”fascist” och ”mördare” åt honom. Han anlände till Aachen i syfte att övervara en ceremoni, i vilken den belgiske politikern Herman Van Rompuy, ordörande i Europeiska rådet, skulle få mottaga The International Charlemagne Prize of Aachen uppkallat efter Karl den store. Van Rompuy är en av de ivrigaste tillskyndarna av en gemensam europeisk statsbildning och anser att ”nationalstatens tid är förbi”.
Protester mötte Jatsenjuk i tyska Aachen.
Efter kuppen i Kiev har proryska aktivister i östra Ukraina blivit alltmer verksamma. Krim har utropats som ryskt och även i andra delar av landets östra delar har proryska och Kiev-fientliga känslor svallat högt. Också Donetsk-regionen gör anspråk på att tillhöra Ryssland. Följden har blivit att den ukrainska kuppregimens armé nu gör sitt bästa för att slå ner den proryska separatismen med ibland förfärande resultat.
Länken överst ger en uppdatering av de senaste händelserna i östra Ukraina.
Den 3 maj satte ukrainska extremister, sannolikt från Högra sektorn, eld på en fackföreningsbyggnad i Odessa i södra Ukraina där Kiev-kritiker hade förskansat sig. Minst 38 människor innebrändes. När den reguljära ukrainska armén en vecka senare skulle storma staden Mariupols lokala inrikesministeriums byggnad med tillhjälp av tanks besköt soldaterna civila som samlats vid byggnaden. Uppgifterna om antalet dödsoffer går isär, men enligt en sjukhusläkare kan det röra sig om så många som ett hundratal.
En ukrainsk stridshelikopter sköts ner av proryska separatister.
Att den ryska regeringen i Moskva har uppmanat Kiev att sluta upp med att beskjuta och massakrera sitt eget folk har som väntat inte fått någon effekt, utan den ukrainska kuppregimens offensiv i östra Ukraina rullar vidare. Självfallet får man då också räkna med att det görs motstånd.
Här ett videoklipp om de ukrainska styrkornas terrorbombningar mot civilbefolkningen:
Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) har nyligen riktat kritik mot den ukrainska regimens militärstyrkor och säkerhetstjänst för dess trakasserier och fängslanden av representanter för internationell press. Graham Phillips, en brittisk medborgare och frilansjournalist som arbetar åt den ryska nyhetstjänsten Russia Today, tillhör dem som öster om Mariupol fängslats av det ukrainska nationalgardet efter påståenden om att han var rysk spion (han släpptes dock efter 36 timmar sedan inga formella anklagelser riktats mot honom).
Den brittiske frilansjournalisten Graham Phillips greps av ukrainska nationalgardet som misstänkt ”spion”.
Den ukrainska krigföringen drabbar dock ej endast motståndarsidan och dess civilbefolkning. Den kan även gå ut över de egna. Den 27 maj besköt således en ukrainsk stridshelikopter en egen checkpoint i Donetsk-regionen, något som tyder på synnerligen bristfälliga internkommunikationer.
Det måste understrykas att situationen i Ukraina ingalunda stämmer överens med den bild som USA, EU och vår utrikesminister Carl Bildt brukar portionera ut. Det är inte fråga om att det ”goda” Ukraina står mot det ”onda” Ryssland eller tvärtom. Ingetdera landet lever tillnärmelsevis upp till så kallad västerländsk standard vad gäller demokrati utan hänger sig båda åt korruption (här är antagligen Ukraina värre än Ryssland) och fixade val. Ukrainas ekonomi är därtill i ett mycket värre skick än Rysslands.
EUs gigantiska misstag var att genom påtryckningar söka tvinga Ukraina att välja EU framför Ryssland och sålunda framkalla en ofrånkomlig rysk reaktion, där man i stället borde ha valt en försiktigare linje där hänsyn skulle ha tagits till såväl ryska som den ukrainska ryska/rysktalande befolkningens intressen.
En ukrainsk helikopter beskjuter egna ställningar.
Den draksådd som nu skördas är en direkt följd av EUs och även USAs fyrkantighet och uppenbarligen mycket bristfälliga historiska insikter vad gäller förhållandet mellan Ryssland och Ukraina. Det bästa som skrivits i detta ämne är troligen en analys av den tidigare brittiske ambassadören i Moskva, Rodric Braithwaite i tidningen The Independent den 1 mars 2014:
I den brittiska tidningen The Sun av den 26 maj presenteras några av det nyvalda Europaparlamentets värstingar. Några presenteras som nynazister, vapenbärare och mordbrännare. Och så Soraya Post från svenska feminazistpartiet Feministiskt initiativ (Fi).
I svenska medier såsom Aftonbladet och Nyheter 24 görs det stora ögon och hänvisas till den näst intill helgonförklarade DN-journalisten och godhetsaposteln Niklas Orrenius, som på Twitter uppmärksammat The Suns omnämnande av Post i detta onekligen mindre smickrande sammanhang. Jo, jag förstår de svenska mainstream-mediernas storögdhet, ty i dessa favoriseras ju såväl Fi som stollepartiet i MP på ett närmast patologiskt sätt.
Själv gör jag den självklara reflektionen, att The Sun har alldeles rätt. Soraya Post tillhör värstingarna, då hon representerar ett parti på den allra yttersta vänsterkanten som får det postkommunistiska Vänsterpartiet att framstå som närmast kälkborgerligt. Begrunda för en stund följande valda delar av Fis politik, med kapaciteten att knäcka statsfinanserna i vilket land som helst om de skulle implementeras. Partiet vill bland annat:
– Skrota kärnkraften. – Skrota det militära försvaret. – Avskaffa svensk vapenexport. – Införa en sorts medborgarlön. – Könskvotera bolagsstyrelserna. – Könskvotera föräldraförsäkringen. – Könskvotera bidragen till idrottsföreningarna. – Avskaffa vinsterna i välfärden. – Öka statsbidragen till den offentliga sektorn. – Avskaffa utvisning som straff. – Införa ett tredje juridiskt kön. – Förbjuda djur på cirkusar. – Införa en typ av månggifte. – Införa sex timmars arbetsdag.
– Införa omskolning för män. – Kastrera alla män.
Okay då, den sistnämnda punkten lade jag till för att spetsa till det litet. Sant är dock att medlemmar ur Fi inte haft några betänkligheter att ställa upp i en radikalfeministisk kampanj kallad ”Klippa kuken”, anordnad av Sveriges kvinnolobby, för en tid sedan.
Lika sant är att Fi är ett vänsterextremistiskt parti som bytt ut det marxistiska ”klass” mot ”kön” i sitt ideologiska koncept, på ungefär samma sätt som det nazistiska Svenskarnas parti (i likhet med alla nationalsocialister) använder sig av rasbegreppet när det gäller att ange vilken samhällsgruppering som skall hatas. För hat, det är som vi sett av otaliga exempel i valrörelsen, något som extremvänstern är bra på.
Det är ingen tillfällighet att våra vanligaste media älskar Soraya Post. Hon, född 1956, har en judisk pappa och en romsk mamma samt arbetar med frågor som rör nationella minoriteter i Västra Götalandsregionens ”rättighetskommitté”. Extra stilpoäng blir det för att hon varit medlem i Sveriges radios styrelse.
I sin argumentation blir Post lätt känslosam och brister ut i anklagelser mot meningsmotståndare för att inte vara tillräckligt ”empatiska”, gärna med tillägget att ”du behöver skämmas”. Mantrat ”alla människors lika värde” plockas fram titt som tätt, något som naturligtvis klingar betänkligt falskt när det yttras av en företrädare för ett parti som hatar halva mänskligheten.
Här ett exempel på Soraya Posts debattkonst när hon deltog i en debatt mot Sverigedemokraternas toppnamn i EU-valet, Kristina Winberg, i Dagens Nyheters TV-studio strax före nämnda val:
Programledare och andra medverkande i SVTs valvaka den 25 maj blev givetvis alldeles till sig i trasorna när vallokalsprognosen gav vid handen att Feministiskt initiativ skulle få över 7 procent, ungefär lika många som det hett avskydda SD. Några timmar senare stod det klart att Fi skulle landa på strax över 5 och SD på närmare 10, alls icke lika roligt för exempelvis hysteriska PK-journalissan Alexandra Pascalidou som tydligen rest ända från Blåkulla för att vara med.
Myspys hos mediafavoriterna Fi: Gudrun och Soraya siktar högt – EU-parlamentet och regeringen (?) nästa.
Det brukar heta att under det att SDs väljare oftast är lågutbildade män i glesbygden, så består de som föredrar Fi, MP och V till betydande delar av välutbildade personer av båda könen. Om det stämmer visar det väl bara, att en eller annan akademisk grad på intet sätt är en garanti mot höggradig idioti. För övrigt brukar så kallat vanligt folk, hög- eller lågutbildat, vara försett med en egenskap som vänsterfantasterna nästan alltid saknar och därtill avskyr högt och rent: sunt förnuft.
Det har också sagts att i kommuner där SD lyckas väl går det sämre för Fi och vice versa. Kanske det stämmer, dock med minst ett undantag som faktiskt är litet kul: i Fis allra starkaste fäste, där självaste Gudrun Schyman representerar partiet i fullmäktige – jag talar om Simrishamn på Österlen -, gick det hyfsat bra för såväl SD som Fi.
I denna forna skånska fiskeidyll sopar emellertid SD golvet med Fi med 14,3 procent av rösterna mot 7,8 för Fi. Undrar vad Gudrun säger om det.
Lars Rosenqvist, SD Simrishamn, kan glädja sig åt ett bra EP-valresultat.
Vi får väl se hur det går i valet den 14 september, både i Simrishamn och resten av landet. Det finns en viss risk för att vi får se en ny allians bestående av fyra partier, denna gång av S, MP, V och Fi. Schyman lär redan ha krävt en ministerpost i höstens regering trots att nästan fyra månader återstår till valet och ännu ingen vet hur det kommer att gå där.
Jag är möjligen helt fel ute, men kanske bör vi välkomna ett sådant mardrömsscenario. Ty när väljarna märkt att det här rövargänget inför valet 2018 med raketfart kört vårt arma land i botten ner till Tredje världens nivå, finns det i bästa fall äntligen utrymme för en nationell återhämtningspolitik. Med andra ord kanske det måste bli ännu sämre innan det kan börja bli bättre.
Gudrun Schyman, tidigare ledare för Vänsterpartiet och numera ledamot i kommunfullmäktige i Simrishamn för Feministiskt initiatv (Fi), deltog av uppenbara skäl inte i gårdagens partiledardebatt i SVT. Ändå talas det nu upphetsat om att hon skulle ha vunnit debatten. Så här citeras ekonomen Klas Eklund i Svenska Dagbladet i dag:
Sedan är frågan vem som vann på debatten, och där tror jag att Feministiskt Initiativ (sic) och Gudrun Schyman ligger bra till. Det talades väldigt lite om jämställdhet och när det väl dök upp var det kortfattat och ganska tekniskt. Jag tror att många tittare satt och var nyfikna på hur hon hade hanterat de frågorna.
Fi var länge ett så kallat promilleparti av i princip samma slag som Svenskarnas Parti, Kommunistiska Partiet och Socialistiska rättvisepartiet men har i några av de senaste opinionsmätningarna avancerat upp över enprocentsspärren, som berättigar till att partiets valsedlar läggs ut i vallokalerna. I någon mätning har partiet till och med parkerat på drygt två procent. I SIFOs väljarbarometer inför valet till europaparlamentet (EP) den 25 maj når Fi därtill hela 3,2 procent.
Detta har medfört att det nu börjar spekuleras i att Fi kanske rentav kan ta sig in i riksdagens som en följd av valet den 14 september. Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, citeras på följande sätt i Dagens Industri den 1 maj: ”Jag har länge sett framför mig att de skulle ha svårt att komma in, men får erkänna att jag vacklat lite.”
Schyman eldar upp pengar i Visby.
Inte nog därmed. Efter partiledardebatten i går var Miljöpartiets språkrör, Gustav Fridolin, enligt Expressen i dag till och med inne på spåret att Gudrun Schyman borde tas med i en röd-grön regering om hon och hennes parti skulle ta sig in i riksdagen:
Jag samarbetar väldigt gärna med Feministiskt initiativ. Vi behöver en ny feministisk regering…Hon gör ett väldigt bra jobb i Simrishamns kommunfullmäktige men om hon får byta den politiska arenan mot en annan så tycker jag det är bra för Sverige.
Utan tvekan bidrar sådana uttalanden till att sätta press på Socialdemokraternas allmänt hållningslöse och vinglige ledare och statsministerkandidat, Stefan Löfven, som hade gott om lovord för Schyman efter gårdagens debatt.
Frågan är då vad Fis framgångar under senaste tid beror på. Enligt en undersökning som nyligen gjorts vid Göteborgs universitet och som jag tidigare bloggat om har Miljöpartiet, och i någon mån Vänsterpartiet, ett oproportionerligt stort stöd bland den svenska journalistkåren.
I mina ögon är det alldeles tydligt att detta förhållande nu även spiller över på Fi: vare sig MP, V eller Fi utsätts för någon riktig granskning i svenska media, ett förhållande som är utomordentligt allvarligt ur demokratisk synvinkel. I fallet Fi är det vidare känt att partiet är populärt i innekretsar med artistanknytning. Tidigare ABBA-musikern Benny Andersson har exempelvis gjort sig beryktad för att ha pumpat in miljonbelopp till partiet.
Känd Fi-mecenat: stenrike Benny Andersson.
Ytterligare en betydelsefull faktor i sammanhanget är Fi-anhängarnas stenkrossliknande aktiviteter i så kallade sociala medier. Här är det hatfyllda utfall som gäller: envar som dristar sig andas minsta kritik mot feminismen blir kallad både det ena och det andra. Själv blev jag kallad ”liten jävla rassegubbe” och anmanad ”hålla käften” i anslutning till diskussionerna om partiledardebatten. Självklart skrämmer sådant personer som är litet mindre hårdhudade än denna bloggare från att säga sitt hjärtats mening.
Feminism framställs ofta som något som har med jämställdhet alternativt jämlikhet att göra. Ingenting kunde vara felaktigare. Feministerna sätter könet i centrum och prioriterar det ena på bekostnad av det andra. Man har helt enkelt ersatt det marxistiska klassbegreppet med det feministiska könet, på ungefär samma sätt som nationalsocialister använder begreppet ras som rikslikare för allting.
Det finns åtminstone en sak jag för mitt liv inte kan begripa när det gäller feminismen och den extrema variant därav jag brukar kalla feminazismen. Om man nu värnar om kvinnans rättigheter, varför i all världen vill man då att hon på alla plan skall bli lik mannen? Hon skall ha samma typ av jobb, samma lön, samma titulatur och gärna också se ut litet som mannen. De mest avancerade feministerna bör dessutom helst också älska kvinnor och skaffa barn genom insemination.
Varför duger inte det kvinnliga åt feministerna/feminazisterna?
Personligen tycker jag det är tillräckligt illa att Feministiskt initiativ med dess ledare – Gudrun Schyman är bland annat känd för att offentligen ha urinerat på en biograf, ha jämfört män med talibaner, ha musikhyllat Stalin i TV och för att ha bokstavligen ha bränt hundratusentals kronor under Almedalsveckan – får husera i en fullmäktigeförsamling i Skåne, där hon bland annat krävt att kommunen inrättar ett ”genuskommunalråd”. Till galenskaperna på riksplanet hör att hon och hennes parti vill skrota vårt svenska försvar.
Europaparlamentet i Strasbourg – nästa steg i utvecklingen för tokfeministerna?
Gudrun Schyman är förvisso ett fenomen i sitt slag. Efter att tidigare ha varit aktiv i en kommunistisk bokstavssekt förde hon upp V till dittills oanade opinionshöjder. Hon har en sällspord förmåga att linda media om sitt vänstra lillfinger och är dessutom i mitt tycke en rätt stilig kvinna. Dessvärre är hon också spritt språngande galen.
Via länken här nedan visas hur Schyman i svensk TV hyllar massmördaren Stalin genom att dirigera en barnkör som sjunger diktatorns lov. Jag förmodar att inslaget skall vara humoristiskt, men hur kul är det egentligen att hylla en person som har omkring 50 miljoner människors liv på sitt samvete? Man kan blott föreställa sig vilket ramaskri det hade blivit om en nazistledare tillåtits dirigera en barnkör som framfört den nazityska marschssången ”Horst Wessel” till Hitlers ära:
Tanken på detta extremistparti inte bara i europaparlament och riksdag utan desslikes i en svensk regering är tillräckligt för att framkalla frossbrytningar hos er bloggare.
I ett mera långsiktigt perspektiv ser det ännu värre ut. Om inte ett ordentligt uppvaknande sker är Sverige på väg att bli en politiskt korrekt diktaturstat där varje form av kritik mot den massiva invandringen, feminismen och klimatalarmismen kommer att bli förbjudet. Enligt min mening är vi närmare ett sådant skräckscenario än vi kanske föreställer oss.
På detta tyder enligt min mening icke minst den alltmer outrerade intolerans som möter PK-tänkandets kritiker. Det ”fina” vänsterhatet på nätet växer för varje dag och hoten mot obekväma tyckare blir allt grövre. Och snart kan en SD-are inte visa sig offentligt utan att mötas av ägg, spottloskor, hugg och slag. Mångfaldens nobla försvarare gör allt som står i deras makt för att förhindra andra att uttrycka sin mening – onekligen en märklig uppfattning om vad mångfald är och hur den bör försvaras!
Polisen i Norrköping i färd med att gripa en man som attackerat Jimmie Åkesson.
Är Sverige på väg att bli ett land med en massiv intolerans gentemot oliktänkande som för tankarna till kommunistländer i Tredje världen? Det hävdas i ett reportage producerat av den kristna amerikanska nyhetskanalen CBN som återges på sajten Avpixlat (länk överst).
I reportaget framträder den svenska journalisten Ingrid Carlqvist och hennes danske kollega Lars Hedegaard, båda chefredaktörer på nättidningen Dispatch International där jag själv stundtals har nöjet medverka. Dessutom intervjuas den danske författaren och journalisten Mikael Jalving, som skrivit en ytterligt informativ bok om Sverige med titeln Absolut Sverige.
Det är främst det svenska tabut mot invandringskritik som hamnar i fokus i det amerikanska reportaget: de som riktar kritik mot den i vårt land sedan många år sakrosankta ”generösa invandringspolitiken” riskerar att i mainstreammedia stämplas som ”rasister” och ”nazister”. Inte ens anonymitetens skydd är tillfyllest, som exemplet Expressen och dess Researchgrupp bestående av dömda vänsterbrottslingar visar genom att hänga ut anonyma nätkommentatorer – så kallade troll – i offentlighetens ljus.
Den Researchgruppen närstående journalisten/propagandisten Robert Aschberg, chefredaktör på den vänsterextremistiska tidskriften Expo, har följt upp Expressens med Stora journalistpriset (surprise!) belönade uthängningar genom TV-program där den borne översittaren Aschberg – som av någon anledning finner stort nöje i att låta avbilda sig med ett basebollträ – idkar ”trolljakt”.
Vänsterextremistiska/SD-hatande Robert Aschberg och Researchgruppen.
Det är förvisso helt förkastligt att ägna sig åt anonymt näthatande oavsett i vad form, men ensidigheten i Expressens/Researchgruppens respektive Aschbergs upplägg är minst sagt störande för att inte säga upprörande. I konsekvensens namn borde väl även de sannolikt många fler och därtill betydligt grovkornigare vänsterhatarna spåras upp och hängas ut, men därav har inte en tillstymmelse kunnat skönjas så här långt.
Att Robert Aschbergs/Expressens/Researchgruppens – den senare har starka kopplingar till avgrundsvänstern i form av AFA och Revolutionära Fronten – verkliga måltavla är det för dem så förhatliga partiet Sverigedemokraterna kan det inte råda några som helst tvivel om.
Aschberg, vars farfar var den kommunistiske ”röde bankiren” Olof Aschberg som var behjälplig med att finansiera Lenins bolsjevikiska statskupp i Ryssland 1917, är bland annat beryktad för uttalandet ”En röst på SD är en röst på brottslingar”.
Sagt alltså av en man som själv samarbetar med brottsdömda aktivister inom extremvänstern! Det är tydligt att det i Robert Aschbergs värld är en himmelsvid skillnad mellan ”rätt” sorts brottslighet och ”rätt” sorts hat – sådant som vänstern ägnar sig åt – och andra former av samma företeelser.
Inom mainstreammedia och vänsterextrema kretsar – det är som vi sett ovan inte alltid så lätt att skilja dessa åt – har ett antal propagandistiska kodord spelat och spelar en betydelsefull roll i den behjärtansvärda uppgiften att hjärntvätta svenska folket till den form av politisk korrekthet som vi nu ser prägla ”debatten” och frågor som rör invandring och mångkulturalism. Det exempel jag valt för att illustrera detta är hämtat från den mestadels läsvärda tidningen Dagens Samhälle (3 april 2014).
Tidningens chefredaktör Mats Edman hävdar rubrikvis i sin krönika på sista sidan att ”Intoleransen är luften under rasistens vingar”. Edman anstränger sig här för att i första rummet nöta in de beprövade motsatsparen intolerans/tolerans samt rasism/antirasism. ”Intolerans” respektive ”rasism” representerar ondska, motsatserna godhet. Enkelt och simpelt. Måltavla, vilket ni redan har förstått vid det här laget, är återigen Sverigedemokraterna (SD).
En svensk som önskar slippa löpa gatlopp i media och förlora sitt jobb bör hålla tand för tunga.
Mats Edman förfasar sig i sin text över den av partiledaren Jimmie Åkessons proklamerade ”nolltoleransen”, vilken de facto medfört att ett antal personer vilka missförstått SDs verkliga agenda i tron att denna faktiskt är ”rasistisk” tvingats lämna partiet. Ett litet fåtal av dessa personer har valt att ansluta sig till nationalsocialistiska Svenskarnas Parti (SvP), som tycks fungera utmärkt som avstjälpningsplats för denna diminutiva grupp.
För att ge sina tirader en gnutta intellektuell spackel hänvisar Mats Edman till boken Believe & Destroy av en fransk så kallad historiker och nazistexpert vid namn Christian Ingrao vilken – säkerligen korrekt – hävdar att de tyska nazisterna på sin tid attraherade även människor med hög intelligensnivå. Exakt hur Ingraos analys skulle kunna vara relevant för exemplet SD sägs inte rent ut i Edmans pamflettliknande krönika, men att syftet är att förknippa partiet med nazismen behöver inte betvivlas.
Om SDs och Åkessons nolltolerans utlägger sig Edman bland annat på följande sätt:
SD gör nu i ”nolltoleransens” namn taktiska bondeoffer på vägen mot ökad makt åt den uppenbart intelligenta klicken runt Jimmie Åkesson. Men vill man skåda avgrunden i SD:s själ bör man följa partifansen och hatsajten Avpixlat. Där syns den bruna svans som viftar bakom Åkessons bak. Hans parti kan inte överleva utan intolerans eftersom drivkraften i självbilden ”invandringskritisk” är att sympatisörerna stör sig på annorlunda människor med kulturella rötter i andra länder…Eftersom ”invandringskritik” är luften under partiets vingar spelar det ingen roll hur ”nolltolerant” man än försöker bli. I SD:s fall är ”nolltolerans” en självmotsägelse, en olöslig ekvation. Utan rasismen upphör nämligen SD:s raison d`étre.
Voilá – litet franska som grädde på moset för att försöka ge etablissemangspropagandan ytterligare litet sofistikerat spackel. Det hela är dock för vagt och samtidigt enkelspårigt. Edman lyckas inte visa varför hans egen intolerans i form av djävulsmålning mot allt som andas invandringskritik skulle vara mer högtstående än SDs intolerans mot en vansinnig immigrationspolitik som inom något decennium, om vi får tro det amerikanska reportage som hänvisas till inledningsvis, har förvandlat gamla Sverige till ett Tredje världen-land av kommunistsnitt.
Inte bara sverigedemokrater jämförs med fascism och nazism…
Slutligen måste det sägas att Edman valt att mycket gravt missförstå Sverigdemokraternas verkliga raison d`étre. Det senare är självfallet att, via valsedeln, ernå tillräckligt inflytande för att kunna ge Sverige en rimligare invandringsnivå, skapa respekt för rättsväsendet samt att ge våra pensionärer en dräglig tillvaro för att nu exemplifiera med tre av SDs hjärtefrågor. Inte att, som Edman föga sensationellt hävdar, ge ”klicken runt Åkesson” ökad makt.
Och, vare sig nu Edman själv verkligen tror på detta eller ej, SD är inget enfrågeparti. Det hade han själv kunnat konstatera om han närvarat vid partiets valkonferens i Älvsjö härförleden och följt dess många debatter i en rad sakfrågor. Det har dock mer än en gång visat sig ångestfyllt för etablissemangsskribenter att konfronteras med verkligheten snarare än den egna fördomsbilden när det gäller SD.
Lyckas vi sverigedemokrater skapa tillräckligt inflytande för vår politik, ja då kan mycket väl det dystra amerikanska profetian komma på skam till båtnad för hela Sveriges folk oavsett ursprung! En liten fingervisning om det nuvarande opinionsläget gavs vid den senaste mätningen avseende sympatier inför valet till Europaparlamentet. SD nådde här närmast sensationella 10 procent, vilket skulle ge partiet två mandat i Bryssel/Strasbourg.
En bild av den röda våldsvänstern i Revolutionära Frontens tappning.
Många upprörs med rätta över det politiska extremvåldet i beryktade Malmö den gångna helgen, då sex personer fick föras till sjukhus sedan de attackerats med knivar. För en av de skadade har tillståndet uppgivits vara allvarligt. Några personer, varav ett par medlemmar i nationalsocialistiska Svenskarnas Parti, har gripits misstänkta för mordförsök.
Knivskärningarna skedde i centrala Malmö efter en feministisk demonstration mot våld (!) mot kvinnor natten till söndagen. Händelseförloppet tycks dock ha varit ett helt annat än vad vänsterextremister på plats har velat göra gällande. Någon oprovocerad naziattack har det uppenbarligen ej varit frågan om.
Anders Kristersson, inre befäl vid Malmöpolisen, har citerats på följande sätt:
Det var ett riktigt bunkaslagsmål. Det var så många som slogs att ingen polis kunde se hur många som var inblandade.
Denna bild av händelseförloppet visar att det rört sig om en sammandrabbning mellan konkurrerande extremister, inte en av nazister planerad attack på så kallade fredliga demonstranter. Det är ju på sistnämnda sätt den samlade vänstern vill att vi skall betrakta saken. I själva verket förefaller nazisterna ha handlat i nödvärn.
Revolutionära Fronten går lös på en man som felaktigt troddes vara ”rasist”.
Morgan Johansson (S), ordförande i riksdagens justitieutskott, har nu kallat SÄPO-chefen Anders Thornberg till utskottet samtidigt som han enligt TT inte utesluter ”att det finns en svensk Anders Breivik bland de här grupperna…”. Med ”de här grupperna” åsyftar Johansson ”de extrema grupperna på högerkanten”.
Detta trots att SÄPO tidigare har bedömt att det är de våldsbenägna vänsterextremisterna, tillsammans med jihadtänkande islamister och djurrättsextremister, som utgör det största hotet mot vår demokrati under det så kallade supervalåret 2014. Jag har tidigare skrivit så här i detta ämne:
Att på detta sätt ta ställning för en av de våldsamma grupperingarna – den autonoma vänstern – och samtidigt angripa en annan – nationalsocialisterna – är ingenting annat än ren och skär populism. Morgan Johansson och hans partikollega Stefan Löfven vill framstå som de stora nazibekämparna och väjer till den ändan inte för verklighetsförfalskning.
Löfven, vår trolige näste statsminister, manar nu enligt TT till vad han kallar ”samling över blockgränserna” och förutskickar att det skall komma en inbjudan som ”ska gå ut brett”, dock inte bredare än att Sverigedemokraterna undantas från inbjudan. Vi-och-dom-tänkande i sin prydno. Löfven förklarar vidare för vem som vill höra på: ”Nu vet jag att både i Kärrtorp och i Malmö så är det organiserade nazister och det är deras metoder att agera så här.”
Det var ju som ni säkert minns i Kärrtorp i södra Storstockholm som kommunister och nazister pucklade på varandra av hjärtans lust, något som i mainstreammedia givetvis framställdes som att nazisterna ”gått till attack”. En vecka efter händelsen kunde man i Kärrtorp se etablerade politiker med riksdagens talman, ett antal statsråd samt riksdagsmän i spetsen gå armkrok med representanter för våldsvänstern i en riktigt hjärteknipande manifestation för demokratin.
Brunsocialisterna iSvenskarnas Parti på marsch.
Förvisso finns det varje skäl att notera det hot mot vår demokratiska ordning som extremistgrupper av olika schatteringar står för. Jag har emellertid svårt att frigöra mig från tanken, att det allvarligaste och mest långsiktiga hotet mot demokratin är det faktum att ledande politiker favoriserar en av våldsgrupperingarna men ensidigt tar ställning mot den andra.
Detta förhållningssätt tyder enligt min mening på såväl kunskapsbrist som usel magkänsla: med detta synsätt uppmuntras våldsvänstern att trappa upp sina angrepp mot meningsmotståndarna, eftersom deras typ av våld uppenbarligen på sina håll ses som rättfärdigt engagemang. Samtidigt riskerar frustrationen och desperationen bland nazityperna att öka, vilket också bäddar för fortsatt och måhända upptrappat våld.
Det finns en tydlig risk för att vi över tid kommer att få en situation som liknar den som rådde i Tyskland före Hitler, då SAs bruna garde utkämpade regelrätta gatuslag mot kommunisternas stormtrupper.
Noteras bör också att Löfven är snabb med att – givetvis helt riktigt – fördöma nazistiska knivskärningar, medan han inte ens tycks ha noterat att i samband med Kärrtorp-bråket en vänsterextremist greps och åtalades för mordförsök sedan han huggit en flyende meningsmotståndare i ryggen med en kniv.
Hjärteknipande i Kärrtorp: den store antinazisten Löfven bland folket.
Jag länkar gärna till en insiktsfull bloggtext av Torbjörn Jerlerup om hotet mot demokratin från olika extremgrupper:
Slutligen förtjänar det understrykas att det inte rör sig om ”vänster” respektive ”höger” när man diskuterar nämnda extremgrupper. Båda sidor är vänster: nazisterna står, vilket framgår av den ideologiska beteckningen ”nationalsocialism”, för en vänsterideologi som bygger på rasbegreppet, detta till skillnad från de röda socialisterna vilka bygger sitt tänkande på klasschabloner.
I övrigt finns det många likheter mellan de båda sidorna såsom antidemokrati, vålds- och revolutionsromantik, kollektivism, förstatligande av banker och andra institutioner etcetera. Det mest rättvisande vore måhända att tala om bruna och röda socialister.
Carl Bildt och EU ställer sig bakom den ukrainska oppositionen och låtsas inte om att den drivs på av extremnationalister och rena nazister.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt har genom hela gaturabaldret i Kiev stött demonstranterna med entusiastiska tillrop på Twitter och givit president Viktor Janukovytj hela skulden för de hundratals dödsoffer och ännu fler skadade personer de våldsamma demonstrationerna lett till. Det enda som verkar betyda något för Bildt och hans meningsfränder är att EU får så mycket makt som möjligt i Ukraina. Det faktum att det är det extremnationalistiska partiet Svoboda som drivit på gatukriget är inget som denna gruppering över huvud taget tycks ha brytt sig om.
Svobodas och dess antisemitiske ledare Oleh Tyahnyboks roller i den ukrainska resningen är mycket sparsamt belysta av etablerade svenska medier. Några har dock tagit upp den. Dit hör Alliansfritt Sverige, som skriver:
Högst delaktiga är det nationalistiska partiet Svoboda, som har intagit byggnaden för Kievs lagstiftande församling och uppger att de tillsvidare kommer att stanna där, rapporterar TT-Interfax. Det nazistiska partiet Svoboda har nära kopplingar till det svenska nazistiska partiet Svenskarnas parti, i våras deltog till exempel Svoboda på Vision Europa som Svenskarnas parti arrangerade.
Kopplingen Svoboda-Svenskarnas parti (SvP) bekräftas på det sistnämnda partiets hemsida, där SvP ger sitt stöd till Svoboda och hoppas att det ukrainska systerpartiet, liksom nazistgrupperingen Högersektorn, får stort inflytande över händelseutvecklingen i landet. En annan nazistliknande svensk gruppering som stöder Svoboda är Nordisk ungdom (tidigare Nationalsocialistisk arbetarungdom), som enligt nyhetssajten Nyheter Idag haft tre representanter på plats i Kiev och planerar åka dit igen.
En talande bild från gatukrigets Kiev.
Nordisk ungdoms Patrik Forsén citeras på följande sätt av Nyheter Idag: ”Vi ville visa att vårt stöd till revolutionärerna var allvarligt menat och samtidigt knyta kontakter på plats.” Enligt Nordisk ungdoms internationella kontaktperson Fredrik Hagberg hade demonstranterna inte bara ockuperat en enskild byggnad utan en hel stadsdel. Demonstranterna hade enligt Hagberg därtill byggt ”tre stora murar” runt Självständighetstorget i Kiev, murar som försetts med vakttorn.
Även Kommunistiska partiets tidning Proletären har frågat sig varför det är så tyst om ”fascisternas” roll i Ukraina. I en artikel den 28 januari redogör tidningens medarbetare Patrik Paulov för Svobodas inställning och konstaterar, att partiet anser att ”en moskovitisk-judisk konspiration” under ledning av president Viktor Janukovytj styrt landet.
”Under protesternas gång har Svobodas ledare Oleh Tyahnybok gång på gång”, hävdar Proletären, ”synts sida vid sida med Vitali Klitscko och Arseniy Yatsenyuk, som är ledare för de två andra stora oppositionspartierna i Ukraina.” Tidningen erinrar även om att bland andra EU:s utrikeschef Cathrine Ashton och USA-senatorn John McCain inte tvekat att träffa den ukrainske nationalisten på plats i Kiev.
Det finns ännu extremare grupper i Ukraina som tycker att Svoboda är alldeles för mesigt. Dit hör oförblommerat nationalsocialistiska Pravy sektor, Högersektorn, som motsätter sig oppositionens närmande till EU, samt UNAUNSO, vars ledare Igor Mazur talat om gruppen som ”oppositionens knutna näve”. UNAUNSO har nära förbindelser med det tyska nazistpartiet NDP.
”Fredliga demonstranter” i farten i Kiev…
Länk till Proletärens sammanfattning av läget i Ukraina:
Inte heller internationellt har extremnationalisternas och de rena nationalsocialisternas roll i det ukrainska upproret uppmärksammats särskilt mycket. Dock har Tim Stanley, en amerikansk historiker, på sin blogg i brittiska Telegraph konstaterat: ”Ukraine: the opposition aren´t all angels. Some of them are neo-Nazis.”
Stanley gör följande tänkvärda sammanfattning av det uppkomna läget och vad västvärlden bör tänka på när det gäller Ukraina:
The blodshed in Kiev is disturbing, and Moscow deserves a fair portion of blame. It was Putin´s putsch that forced the government of President Yanukovych to spurn the EU and turn East – and since then there has been authoritarianism, chaos and the slaughter of innocents. But the situation is complex and the West needs to acknowledge that the opposition isn´t 100 per cent morally pure. Most of it is composed of liberals and reasonable pro-Western nationalists. Some of it, however, is made up of alleged neo-Nazis.
Tim Stanley påminner om Svoboda-ledaren Tyahnyboks utfall mot ”den moskovitiska-judiska maffian” i ett tal 2004 samt det faktum att Tyahnybok 2005 skrev ett öppet brev till den dåvarande president Viktor Jusjenko och krävde, att denne skulle beivra ”den organiserade judenhetens kriminella aktiviteter”. Trots detta har Svoboda-ledaren försäkrat att han inte är antisemit utan enbart ”proukrainare”. Svoboda har förbindelser med franska Front National, brittiska British National Party och ungerska Jobbik.
Att Ukrainas judar ser allvarligt på antisemitismen i landet – denna folkgrupp har knappast något annat val – framgår av, att rabbinen Moshe Reuven Azman uppmanat judarna att fly från Kiev och, om möjligt, hela Ukraina. Azman fruktar att judarna kan komma att bli en lämplig syndabock för kaoset i Ukraina, liksom hänt så många gånger tidigare i historien.
Svoboda-ledaren Oleh Tyahnybok ser judiska konspirationer överallt.
På Svobodas program står bland annat att förstatliga jordbruksmark och dela ut denna till människor att inneha på ”ärftlig bas”, att ingen som inte är född i Ukraina kan bli ukrainsk medborgare, att ingen utlänning får adoptera ukrainska barn.
Nästan tio år har passerat sedan den så kallade orangea revolutionen vände upp och ner på Ukraina. Den orangea halsduken blev en symbol för denna omvälvning, som fick många sympatier från omvärlden. Det hela började med att Moskvas man Viktor Janukovytj besegrade västanhängaren Viktor Jusjenko i ett presidentval som sedan ogiltigförklarades. I omvalet segrade Jusjenko, vars ansikte var svullet och fullt av ärr efter ett förgiftningsförsök med ämnet dioxin, med 52 procent av rösterna och kunde installeras i sitt ämbete den 23 januari 2005.
Många förväntade sig nu att Ukraina skulle utvecklas till en modern demokrati och nära samarbeta med västvärlden. Riktigt så blev det inte, eftersom båda blocken – de ryskvänliga vänstergrupperna respektive de västvänliga nationalisterna – var ungefär jämnstarka, vilket lett till att den politiska balansen skiftat upprepade gånger. 2010 vann således Janukovytj presidentvalet, vilket fick den orangea revolutionens landvinningar att te sig efemära eller rentav meningslösa.
De olika oppositionella styrkornas seger i Kiev – om man nu kan kalla det som hänt för seger – bör absolut inte förväxlas med en seger för demokratin. I en demokrati tar man inte till vapen mot en lagligen vald regering därför att man är missnöjd med dess beslut. I en demokrati röstar man om saken i parlamentet och bildar opinion för sin sak med demokratiska medel. Det är mycket märkligt att Sveriges utrikesminister icke tycks inse detta.
När detta skrivs ter sig läget i den forna sovjetrepubliken högst osäkert och labilt. Från den provisoriska regeringen med parlamentets talman Oleksandr Turtjynov som tillförordnad president meddelas, att Janukovytj nu är efterlyst och misstänkt för massmord på vad som betecknas som ”fredliga demonstranter”. Alla hans egendomar skall ha beslagtagits.
Samtidigt har EU erkänt Turtjynov som statsöverhuvud under det att Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev uttalat sin misstro mot denne och menat, att det är ”ett misstag” att erkänna den provisoriska regeringen. Ryssland känner sina intressen hotade varför ett ryskt ingripande i någon form inte ter sig orealistiskt.
Viktor Jusjenko, det orangea revolutionens segerherre och president i Ukraina 2005-2010.
I så fall förestår en storkonflikt mellan Ryssland och Europeiska Unionen där Sverige, om detta skulle ske, kommer att bli djupt involverat. Inte heller USA lär ställa sig passivt utan kommer högst sannolikt att backa upp den minst sagt mångfasetterade oppositionen. Liksom EU kommer amerikanerna förmodligen att försöka att inte låtsas om de oppositionellas extremnationalistiska och nazistiska inslag.
Om slutligen den nyligen frisläppta och av sjukdom plågade före detta premiärministern Julia Tymosjenko kommer att ha någon roll att spela i det som Ukraina nu står inför är en öppen fråga. Presidentval är utannonserat till den 25 maj, men det förefaller i nuläget osannolikt att någon kandidat som kan ena det splittrade landet kommer att utkristallisera sig.
Detta har inte hänt på tio år och att så nu skulle ske med tre månader kvar till valet är knappast sannolikt.
Jag fick i dag reda på att PeO Wärring, chefredaktör för den liberala dagstidningen Eskilstuna-Kuriren (EK), blivit svårt misshandlad utanför en restaurang i centrala Eskilstuna i Södermanland.
Det var ett för mig ett lika skakande som ledsamt besked, då Wärring under några år i slutet på 1980-talet var min chef i sin egenskap av chefredaktör på Morgonposten (MP) i Göteborg där jag var utrikespolitisk medarbetare.
PeO Wärring – brutalt misshandlad.
PeO Wärring, född i Helsingborg 1958, drev MP tillsammans med Rolf K. Nilsson, som tog över ledningen då Wärring 1990 flyttade till Luleå för att bli chefredaktör och ansvarig utgivare för moderata Norrbottens-Kuriren. MP lades dock ner inte så lång tid därefter. Till Eskilstuna kom PeO Wärring 1999. Han hade avslutat sina journaliststudier 1984 och sedan arbetat vid ett antal skånetidningar. Wärring har också varit vice ordförande i Tidningsutgivarna.
Media – se länk till text i SVT Nyheter 5 januari överst – rapporterar att ingen ännu gripits för det råa överfallet, som utfördes av flera personer. Wärring fördes i medvetslöst tillstånd till sjukhus där hans tillstånd uppges vara förhållandevis bra.
Vilka förövarna var är i dagsläget okänt. Känt är att EK skrivit om den organiserade brottsligheten i sörmlandsmetropolen, icke minst Hell´s Angels. Tidigare har medarbetare vid tidningen hotats och fått bilar vandaliserade. Det är vidare ett känt politiskt faktum att extremvänstern med anknytning till AFA har ett starkt fäste i staden. AFA har tidigare misshandlat borgerliga politiker i Eskilstuna, bland annat en representant för det lilla nyliberala Liberala Partiet.
För några månader sedan väckte det viss uppmärksamhet att EK publicerade en debattartikel skriven av det nationalsocialistiska Svenskarnas Partis ledare, Stefan Jacobsson, i sin nätupplaga. Artikeln handlade om vänsterextremistiskt våld och medborgargarden. PeO Wärring hävdade då att artikeln publicerats ”av misstag”. Den uppges ha legat ute på nätet under endast fyra timmar.
Under 2013 sökte kriminella kretsar hindra Östgöta Correspondenten i Linköping från att publicera i deras tycke olämpligt material. Det är onekligen i högsta grad oroande att folk börjar ta lagen i egna händer för att hämma yttrandefriheten.
J. A. Selander höll EKs fana högt mot Hitlertyskland och regeringens censur.
Eskilstuna-Kuriren grundades 1890 och var under Andra världskriget en av de få tidningar som, därmed trotsande samlingsregeringens censurpolitik, vågade ta in nazikritiskt material och nagelfara tidningscensuren. Detta ledde till att tidningen togs i beslag av staten tre gånger. Ledande namn på EK var då J. A. Selander (1887-1964), som jämte Handelstidningens Torgny Segerstedt och TrotsAllts Ture Nerman räknades till landets mest orädda kritiker av Hitlertyskland och nazismen.
Att frihetens fiender, vilka de nu visar sig vara, nu ger sig på en ledande representant för detta historiskt antitotalitära språkrör är en händelse som ser ut som en tanke.
Vill slutligen önska PeO Wärring god bättring och att han snart är tillbaka på redaktionen med friska tag!
Mona Sahlin och komikern Özz Nujen demonstrerar mot Svenskarnas parti.
Löpsedlarna skrek i går ut att Mona Sahlin blivit hotad och förföljd av nazister från Svenskarnas parti (SvP). Nassarna påstods ha kallat Sahlin för ”landsförrädare” samt följt efter henne till hotellet. Enligt Sahlin var det tydligt att de förföljande varit ”fulla av hat”.
Jag har ingen anledning att tvivla på att Sahlin känt sig hotad. Kanske misstänkte hon hämndmotiv eftersom Sahlin, jämte andra medlemmar ur radical-chic-kommuniteten, tidigare vänt ryggarna mot en SvP-manifestation i Almedalen. Hon måste ju också själv vara medveten om att hon uttryckt förklenande omdömen om svenska traditioner, typ ”Vi har midsommar och sådana töntiga saker”, något inte alla svenskar oavsett parti och ideologisk inriktning uppskattar.
Ändå skulle jag vilja sätta hotet mot Sahlin i perspektiv. Kommer att tänka på Ulf Prytz, ordföranden i Sverigedemokraterna (SD) i Ängelholm, som under en längre tid utsattes för grova hot och vandalisering samt slutligen misshandlades svårt av invandrande politiska meningsmotståndare. Sådant sätter spår för livet för den som råkar ut för det.
SDaren Ulf Prytz hem vandaliserades och han själv misshandlades av meningsmotståndare.
Ulfs erfarenheter är inte unika för alla de aktiva sverigedemokrater vilka misshandlats, fått sina hem vandaliserade och hotfulla budskap sprejade respektive uppklistrade i hemmets närhet. Jag skulle tro att Mona Sahlins upplevelse i Visby, hur obehaglig den än tedde sig för henne och hur mycket jag än på grund av deras ideologi avskyr nationalsocialister, är som den bekanta ”pissen i Mississippi” vid en jämförelse.
Jag hade själv en liknande upplevelse som den Sahlin säger att hon hade. Vid en promenad i min hemstad Södertälje skrek några uppenbarligen nazianstuckna gentlemän ”rasförrädare” efter mig. Det kändes obehagligt vid tillfället, men efteråt kände jag mig upprymd och litet stolt över att mitt antirasistiska, politiska engagemang tydligen nått fram till företrädare för denna åsiktsriktning.
Inför valet 2010 var jag även med om att något hundratal fanatiska vänsteranhängare överöste en SD-valstuga vid Sergels torg i Stockholm med diverse rutten frukt och ägg under ett par timmars tid, samtidigt som de vrålade ut hatfulla budskap och tutade oavbrutet i vuvuzelor. Endast utkommenderad ridande polis torde ha hindrat mobben att ge sig på oss sverigedemokrater vid valstugan rent fysiskt.
Hotfullt, vänsterextremt budskap på SDares bostad.
Vidare har jag på nätet utsatts för en mängd tillmälen av klart otrevligt slag; en betydande del av dessa om än inte alla har varit av nationalsocialistisk art. Jag har som chefredaktör och ansvarig utgivare för det lokala, SD närstående organet Telgekuriren blivit anmäld bland annat för ”hets mot folkgrupp” på grund av kritiska artiklar riktade mot samhällets islamisering. Fick för några år sedan även ett mejl där avsändaren påstod att man skulle våldta och mörda min fru och mina barn.
Och vid min Almedals-vistelse förra året blev den villa, där jag och en partikollega bodde, vandaliserad av för oss okända personer sedan vi lämnat nyckeln i brevlådan som överenskommet och åkt därifrån. Vi hade knappt hunnit komma hem från Gotland innan kommunen och lokalmedia gjorde sitt absolut värsta för att sätta dit oss genom förtal och karaktärsmord för något vi alltså var helt oskyldiga till. En inte särskilt angenäm upplevelse, det kan jag försäkra.
Vanlig syn vid SD-demonstration: en hotfull vänsterpöbel får hållas tillbaka med hjälp av polis och kravallstaket. Som här vid en SDU-manifestation i Malmö 2011.
Så med all respekt för Mona Sahlins obehagliga upplevelse – det har även förekommit uppgifter, vilkas sanningshalt jag inte kan bedöma, om att hon själv startade bråket/kontroversen med nassarna – skulle jag vilja hävda att det hon råkade ut för var en förhållandevis mild variant av de erfarenheter de flesta SDare har av att bli trakasserade och påhoppade.
För media är naturligtvis Sahlins utsagor dock vida intressantare än det som under en lång tid tyvärr varit vardagsmat för oss SDare.
Fotnot: Radical chic är ett uttryck som myntades av den amerikanske författaren Tom Wolfe 1970 i syfte att beskriva den politiska agenda som vissa samhällselitister tillägnar sig. Detta för att de skall framstå som goda, fina och engagerade.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 