Ny bok av NATO-general: hur ett krig med Ryssland skulle kunna te sig

General sir Richard Shirreffs bok Krig med Ryssland visar hur ett krig mellan väst och Ryssland skulle kunna gestalta sig.

Krig är nästan alltid något oönskat. Så var det med såväl Första som Andra världskriget. Likväl bröt dessa krig ut med förödande resultat. Ingen vill ha en ny världskonflikt med allt vad detta skulle innebära i form av miljontals dödsoffer och mänskligt lidande. General sir Richard Shirreff, som varit ställföreträdande befälhavare för NATOs styrkor i Europa, ger i en ny bok en inträngande och sakkunnig skildring av hur ett krig mellan Ryssland och Västvärlden skulle kunna gestalta sig.

I den fiktiva skildringen Krig med Ryssland (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 316 sidor) beskriver general Richard Shirreff hur en väpnad konflikt bryter ut mellan ett aggressivt Ryssland under ledning av en krigshetsande, icke namngiven president och ett svagt NATO. Presidenten (läs: Vladimir Putin) räknar med att NATO, liksom tidigare, skall nöja sig med lama protester och tandlösa sanktioner och beordrar därför med stöd av sina ja-sägande underhuggare ryska styrkor att ta tillbaka de baltiska staterna.

Enligt ett gammalt latinskt talesätt heter det: Si vis pacem, para bellum (Den som önskar fred bör förbereda sig på krig). Sedan Kalla krigets slut har denna kloka anmaning till stora delar avaktualiserats, icke minst i Sverige där det militära försvaret rustats ner på ett oansvarigt sätt i övertygelsen att en ny världskonflikt vore mer eller mindre otänkbar.

Det nya Kalla kriget. Epicentrum för den i boken beskrivna konflikten är Baltikum, och enkannerligen den rysktalande befolkningen därstädes. Putin – och bokens ryske president – betraktar alla områden som befolkas av ryssar som delar av Ryssland. Precis som i Ukraina talas det mycket ryska i Estland och Lettland i områdena närmast gränsen mot Ryssland. Det är delvis en följd av den medvetna förryskningspolitik som förekom på Sovjetunionens tid.

”Kriget med Ryssland inleddes i Ukraina i mars 2014”, skriver författaren i bokens Inledning (sidan 11). ”Krimkrisen, Rysslands stöd åt separatisterna i östra Ukraina, dess invasion av detta land och president Putins tillkännagivande i mars 2014 att han vill återförena alla etniska ryssar under en fana, har emellertid ändrat min syn på Rysslands intentioner i grunden.”

Det nya Kalla kriget övergår i en varm konflikt i general Shirreffs bok. Foto: Tommy Hansson

Vad vi nu har är en situation där Ryssland genom sin expansiva politik återigen har hamnat på kollisionskurs med Västvärlden, något som bekräftas i nyhetsflödet så gott som dagligen. Ryssarna har byggt upp sin militära förmåga på nytt efter Sovjetunionens sammanbrott och struntar enligt författaren i att följa ”de överenskommelser som har styrt den säkerhetspolitiska situationen i Europa efter det kalla krigets slut” (sidan 11). Vi befinner oss helt enkelt i ett nytt kallt krig vilket inleddes med Putins makttillträde 2000. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Kallt krig blir varm konflikt. I general Shirreffs skildring övergår detta nya kalla krig i en varm konflikt. Precis som var fallet med utbrottet av Andra världskriget med Tysklands invasion av Polen den 1 september 1939, vilken kunde bli verklighet på grund av västmakternas tidigare passivitet och benägenhet att överse med Tysklands expansionspolitik i form av exempelvis besättelsen av Saarlandet 1935, Anschluss av Österrike våren 1938 och ockupationen av Tjeckoslovakien senare samma år. Väst gjorde ingenting då och Hitler räknade inte med att det skulle göra något när Tyskland – och Sovjetunionen ett par veckor senare – gick in i Polen. Däri misstog han sig emellertid som vi alla vet.

Prologen till kriget med Ryssland inträffar med ryska militära och politiska provokationer i mindre skala i Charkiv i Ukraina i maj 2017, varefter ryssarna utökar sina aktioner till Lettland. I boken beskrivs ingående möten mellan den ryske presidenten och hans stab samt möten i NATO-sfären. På västsidan råder till en början åtskillig tveksamhet att besvara de ryska provokationerna militärt, men beslutsamheten ökar genom att både USA och Storbritannien fått ledare vilka är betydligt mer resoluta än sina föregångare.

Läget utvecklas i katastrofal riktning när ryska stridskrafter sänker det brittiska hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, som till följd av tidigare neddragningar av den brittiska militärbudgeten sånär som på några helikoptrar saknar flygstridskrafter samt även ett tyskt krigsfartyg. Åtgärderna blir samtidigt en signal för USA, Storbritannien och NATO att enas mot det ryska hotet.

President Vladimir Putin tillsammans med den ännu kortare före detta KGB-chefen Lazar Matvejev.

Rysslands president förödmjukad. General Richard Shirreff låter i sin bok lettiska gerillastyrkor, arvtagare till de så kallade Skogsbröderna, spela en vital roll i bekämpandet av den ryska aggressionen. Skogsbröderna var en irreguljär motståndsrörelse som från och med Andra världskrigets slut till långt in på 1950-talet – i en del fall ännu längre – genom gerillakrigföring utmanade den sovjetiska ockupationen i de tre baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Skogsbr%C3%B6derna

Tom Morland, en duglig brittisk kapten som är en av bokens hjältar, avdelas att samverka med de lettiska motståndskämparna. ”Morland hade hört talas om skogsbröderna när han utbildade de lettiska specialstyrkorna”, läser vi på sidan 177. ”Det var namnet på de tusentals partisaner som hade gett sig in i Baltikums djupa skogar för att utkämpa ett gerillakrig mot de sovjetiska ockupanterna…Den siste partisanen lämnade otroligt nog inte skogen förrän 1995, hela fyra år efter att Lettland blev självständigt från Sovjetunionen.”

Det verkliga elddopet för Morland och hans lettiska partisaner inträffar i samband med ett ryskt så kallat VIP-besök. De antiryska styrkorna hade snappat upp ett meddelande om att befälhavaren för Västra militärdistriktet skulle besöka Ligatne, som var platsen för en rysk framgång i kampen mot de besvärliga lettiska rebellerna.

Befälhavaren skulle ha en framträdande VIP-person – det vill säga den ryske presidenten – i släptåg. Motståndskämparna fick order om att under befäl av kapten Tom Morland störa besöket på ett spektakulärt sätt, dock utan att skada eller döda presidenten. Uppgiften löses på så sätt att ett par ryska helikoptrar skjuts ner mitt under den ryska propagandasändningen. Något som givetvis blir till en gigantisk prestigeförlust för den ryske presidenten personligen – vilken som en följd av förödmjukelsen beordrar sina styrkor att tillfångata Morland och föra denne till Moskva.

En rysk Iskander-bataljon visas upp på Röda torget i Moskva i maj 2015.

Nästa mål: Kaliningrad. Nästa viktiga mål för de antiryska styrkorna skulle bli den ryska exklaven Kaliningrad, där det finns ett permanent förband med kärnvapenkapabla Iskander-robotar med kapacitet att nå stora delar av Europa. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/karnvapenkapabla-robotar-pa-plats-i-kaliningrad

Kaliningrad kallades fram till 1946, då området tillföll Sovjetunionen efter krigsslutet, Königsberg och var huvudstad i Ostpreussen. Staden hade anlagts av tyska ordensbröder på medeltiden och var hemort för den berömde tyske filosofen Immanuel Kant (1724-1804), vilken verkade där hela sitt liv. Kaliningrad, huvudort i det administrativa området Kaliningrad oblast, är uppkallat efter den Stalin närstående Michaeil Kalinin (1875-1946) som var ordförande i Sovjetunionens centrala verkställande kommitté och därmed landets formelle statschef. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/kant-bodde-i-konigsberg/

I boken heter det (sidan 205):

Storbritannien råkade ha en liten militär instruktörsgrupp som opererade tillsammans med skogsbröderna i Lettland och det var tänkbart att dessa skulle kunna utnyttjas som en spaningsresurs på marken i Kalingrad. Det var dessutom fullt möjligt för Storbritannien, USA och dess Nato-allierade att skapa en kombinerad anfallsstyrka med förband ur samtliga vapenslag för att slå ryssarna där det skulle orsaka mest problem för presidenten och hans egen befolkning: det ryskkontrollerade Kaliningrad.

 

Genom att framgångsrikt slå ut de ryska datasystemen i Kaliningrad, var tanken, skulle ryssarna förhindras att genomföra sin plan med namnet Borodino som gick ut på att avfyra kärnvapenbestyckade Iskander-robotar mot väst och därmed tillfoga fienden ett slag som den senare inte skulle kunna återhämta sig från. Så blev det också.

När NATO-stridsflyget bekämpade de ryska avfyringsramperna och andra militära mål kunde dessa inte försvaras. Flyginsatsen blev därför ”som en nattövning i Nevada-öknen” (sidan 293). Jag överlåter till läsarna att utifrån detta dra sina egna slutsatser om krigets utgång.

General sir John Hackett skrev om ett krig som aldrig kom. Foto: Tommy Hansson

Hacketts bok om Tredje världskriget. Efter kriget sammanträffar Tom Morland med sin kvinnliga medarbetare Nicola Allenby på Browns restaurang på Woodstock Road i Oxford. De kunde gemensamt se tillbaka på en laddad tid då såväl Baltikums som hela västvärldens frihet och självbestämmande hängde i vågskålen.

Mina militära fackkunskaper är inte av den kalibern att jag kan bedöma om det scenario general sir Richard Shirreff målar upp är trovärdigt, men författarens meritlista med posten som biträdande NATO-chef i Europa borgar sannolikt ändå för detta. Han skriver avslutningsvis att han fått inspiration till boken via goda vänner i Estland, Lettland och Litauen under besök därstädes.

Boken kan ses som en sentida motsvarighet till den fiktiva skildringen Tredje världskriget. Augusti 1985 (Ordfront 1981, 406 sidor), författad av en annan brittisk general, nämligen sir John Hackett. Förutsättningarna är likartade som i Shirreffs skildring: NATO och väst har låtit sig invaggas i en falsk säkerhet avseende Sovjetunionens (Rysslands) aggressiva intentioner och underlåtit att se till att det militära försvaret besitter nödvändig slagstyrka.

Nu blev dessbättre inte Hacketts spådomar om ett tredje världskrig verklighet, och orsaken till detta kan uttryckas i ett namn: Ronald Reagan, USAs 39e president som med sin militära upprustning körde slut på Sovjetunionen och dess ekonomi vilket ledde till dennas undergång nyåret 1991.

Sverige/Gotland ligger risigt till… Det är väl bekant att för Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB – han var en tid stationerad i Dresden i dåvarande Östtyskland – innebar Sovjetunionens upplösning en av den moderna historiens största katastrofer. https://fof.se/blogg/putin-sovjethistorien-och-tacksamhetsskulden

Oppositionspolitikern Boris Nemtsov sköts till döds nära Kreml den 28 februari 2015.

Han har därför ägnat alla sina krafter som rysk stats- och regeringschef åt att bygga upp Rysslands militära förmåga, framflytta dess internationella positioner och inte tvekat att ingripa aktivt i detta syfte såsom i Georgien 2008 och Ukraina 2014. Samtidigt har Putin undan för undan lämpat alltmer av det som fanns av demokrati i det postkommunistiska Ryssland överbord. Valen har riggats och en rad mer eller mindre bemärkta samhällskritiker och oppositionspolitiker har antingen mördats, fängslats eller tvingats i landsflykt.

Att Ryssland mot denna bakgrund skulle få för sig att, som i Shirreffs fallstudie, återföra Baltikum till den ryska fållan är minst av allt någon orimlighet. Vi behöver bara kasta en hastig blick på kartan för att upptäcka att i så fall ligger Sverige och då i synnerhet Gotland i synnerhet rätt risigt till…

Gotland ockuperat – stark skildring av krigsfall mot Sverige

Gotland ockuperat! är en stark skildring av ett Sverige i krigstillstånd. Foto: Tommy Hansson

Rysslands militära uppladdning sedan Vladimir Putin tillträdde som president 2000 har lett till ett nytt kallt krig som givetvis också inbegriper Sverige. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Så länge vi svenskar önskar vara medborgare i en fri och självständig nation måste vi därför göra vad varje annat land i ett sådant läge måste göra: säkerställa att vi har ett slagkraftigt militärt försvar som kan avvisa utifrån kommande aggressioner. Här måste Gotland anses vara särskilt utsatt.

Aurora 17 den 11-29 september har betecknats som den största militärövning som hållits i Sverige sedan 1993 och är att betrakta som ett välkommet uttryck för den ökade försvarsmedvetenhet som trots allt, om än i begränsad skala, sett dagens ljus i vårt land. Aurora 17 ter sig ändå som en tämligen begränsad övning vid en jämförelse med den närmast monstruösa, ryskledda övningen Zapad 2017. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/zapad-2017-russia-military-exercises-drills-europe-borders-kicks-off-war-games-putin-a7948456.html

Ett led i Aurora 17 var den svensk-finska stridsgruppens övning på Gotland den 18 september, som gick ut på att bemöta en fientlig luftlandsättning vilken genomfördes av 60 amerikanska fallskärmssoldater. http://www.mynewsdesk.com/se/forsvarsmakten/pressreleases/amerikanska-fallskaermssoldater-luftlandsaetts-paa-gotland-2150279

Tänkbar Gotlands-ockupation Få om ens några militära bedömare tror att Ryssland – eller teoretiskt sett någon annan nation – skulle utsätta Sverige för en fullskalig invasion. Däremot skulle det mycket väl kunna tänkas att begränsade delar av svenskt territorium i samband med en internationell konflikt i Östersjö-området besattes.

Göta ingenjörsregemente i en övning på Gotland 2016. Foto: Försvarsmakten

Det allra mest utsatta svenska området i ett sådant scenario är tvivelsutan Gotland, ett område som nu också börjat återmilitariseras från svensk sida. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/26/gotlands-atermilitarisering-den-svenska-forsvarsmaktens-viktigaste-uppgift/

Ett krigsfall omfattande ett ryskt anfall riktat mot svenskt territorium är definitivt en möjlighet som vi svenskar inte kan bortse ifrån, låt vara att de oroväckande talrika tillika högljudda Putin-anhängarna jämte notoriska vänsterkrafter mer eller mindre desperat söker förneka en sådan möjlighet. Det kan lugnt sägas att vi, trots en del goda intentioner, i stort är mindre väl rustade för en fientlig attack av detta slag.

I dokumentärromanen Gotland ockuperat! Slaget om Östersjön (Svenskt militärhistoriskt bibliotek 2017, 252 sidor) av de pensionerade officerarna Björn Anderson och Tommy Jeppsson strävar författarna enligt baksidestexten efter att ”sprida kunskap om de utmaningar vårt land står inför, både det militära och det civila”. Syftet är minst sagt vällovligt, och på det stora hela får nog författarna – trots en del språkliga brister – sägas ha gått i land med uppgiften.

Ryssland naturlig angripare Bokens handling tar upp såväl det politiska som militära spelet på hemmaplan och utomlands i de länder som berörs av en rysk attack mot Sverige. Den belyser även de vardagliga prövningar civilbefolkning och militärpersonal oundvikligen skulle utsättas för i fall av ett utifrån kommande angrepp mot vårt land. Gotland ockuperat! är en fortsättning på författarnas tidigare skildring Bricka i ett stort spel – När kriget kom till Gotland (2016). https://www.youtube.com/watch?v=zvSBV2xeKMs

Författarna framhåller inledningsvis (sidan 7): ”Av naturliga skäl är Ryssland angriparen eftersom det är det enda land som idag kan ses som ett hot mot vår självständighet och demokrati.”

Bokens handling tar avstamp  i februari 2018, då läsarna får stifta bekantskap med major Anna Kropp, en av skildringens huvudpersoner som var nära att dödas då kriget kom till Gotland föregående höst. Anna lyckades dock fly från ön till fastlandet i akt och mening att bygga upp motståndet mot den ryska ockupationen.

Rysk trupp på marsch – mot förnyad stormaktsstatus?

Till sin hjälp har hon bland andra underrättelseadjutanten Mustafa Hassan, och även den gotländske hemvärnschefen Robert Knutas spelar en viktig roll i det väpnade motståndet mot ryssarna. Tyvärr visar sig dock en Kropp närstående person i handlingens slutskede hela tiden ha varit rysk spion.

En slagkraftig motståndsrörelse Omsider formeras på Gotland en slagkraftig motståndsrörelse vilken  motiveras av både vrede riktad mot den ryska ockupationen och missnöje med den svenska regeringspolitiken (sidan 11):

Åratal av misskötsel av svenskt försvar såg de som ett svek, inte bara mot Gotland, utan också mot hela den svenska befolkningen. Att sedan öns egna politiker kramat penningpungen i strävan att få Nord Stream 2 till Slite såg de som ett än större svek.

 

Den motståndsrörelse som bildas framställs som anmärkningsvärt heroisk och effektiv, och man undrar i sitt stilla sinne om så skulle vara fallet i verkligheten. Skulle en svensk motståndsrörelse i praktiken kunna visa upp så stort mod och stor hänsynslöshet som den fiktiva gotländska gör i Anderson/Jeppssons bok – med eldöverfall på ryska patruller och raider mot hotell där man utan att tveka skjuter ryska befattningshavare till döds med automatvapeneld?

Jag tillåter mig nog en viss skepsis men håller frågan öppen.

Blickar Rysslands president Vladimir Putin mot Gotland?

Brutala ryska attacker För att driva bort en rysk ockupationsmakt från svenskt territorium krävs dock betydligt mer än de mer eller mindre kännbara ”nålstick” som en inhemsk motståndsrörelse och/eller en reguljär men alldeles otillräckligt utrustad försvarsmakt i bästa fall förmår tillfoga den österifrån kommande fienden. Utan hjälp utifrån skulle den svenska försvarsmakten stå sig påfallande slätt. Enkelt uttryckt: vi behöver all den hjälp vi kan få!

Försvarliga delar av Gotland ockuperat! handlar således om den svenska samlingsregeringens (där för övrigt SD-ledaren Jim Åkerman utnämnts till migrationsminister) förhandlingsturer med de högsta företrädarna för USA, Storbritannien och andra västmakter i syfte att uppbåda ett slagkraftigt motstånd mot invasionsmakten Ryssland. Samtidigt sitter den ryska ledningen med president Pusak i spetsen och lägger upp riktlinjerna för hur man skall kunna återskapa Ryssland som en supermakt.

Den ryska försvarsstaben under ledning av general Gagarin (!) kommer för eget vidkommande fram till följande slutsats (sidan 55): ”Oaktat vilken väg vi väljer ska vi fortsätta den psykologiska krigföringen mot Sverige i form av sabotage, attacker på såväl el, tele som enskilda personer, hot och påtryckningar i syfte att få den svenska regeringen medgörlig.”

I boken får läsaren ta del av realistiskt skildrade, brutala ryska sabotageaktioner, attacker mot vitala institutioner och riktade mord mot svenska nyckelpersoner inom försvarsmakten och det politiska livet. Ryssarnas övervåld stärker dock snarast den svenska motståndsviljan.

Begränsat angrepp Så småningom kan styrkor från Danmark, Storbritannien, Nederländerna, Tyskland och USA påbörja en samfälld aktion med syftet att befria Gotland från ryska styrkor. På bokens sista sidor skildras hur konungen vid ett soligt nationaldagsfirande i Västerås gör sitt till att som statschef ena nationen och även uttrycka sin tacksamhet gentemot dem som kämpat och i en del fall offrat sina liv för den svenska friheten och självständigheten.

Björn Anderson/Tommy Jeppssons skildring av Rysslands ockupation av vårt mest utsatta territorium slutar med ett positivt anslag som öppnar för en eventuellt kommande fortsättning. Författarna beskriver det militära angreppet som förhållandevis begränsat, även om det medför omfattande skador både på mänskligt liv, materiella infrastrukturer och vitala samhällsinstitutioner.

Sovjetryska trupper invaderar Prag den 21 augusti 1968.

”Dock”, framhåller författarna (sidan 245), ”insätts inte vare sig nukleära, kemiska eller biologiska stridsmedel från motståndarsidan. Inte heller iscensätts den slutliga erövringen av Estland, Lettland och Litauen. Främsta återhållande faktor till dessa begränsningar är rysk oro för en eskalation, det vill säga en nukleär slagväxling med USA vars konsekvenser är oöverblickbara.”

Varningstecken Författarna ifrågasätter vidare i bokens efterskrift (sidorna 245-246) tesen om att krig alltid kommer överraskande. Så är det i de flesta fall inte, menar Anderson/Jeppsson, utan tecknen brukar finnas där för den som har ögon att se med:

Det kan exempelvis handla om ett hårdnande politiskt tonläge, samhällsomstörtande verksamhet och angrepp på andra länder där exemplen Georgien och Ukraina är krig som lett till svenska försvarssatsningar, om än helt otillräckliga enligt bokens författare.

 

Och nog finns det rätt gott om varningstecken. Förutom de ryska aggressionerna i Georgien och Ukraina samt återkommande hot mot den närmaste omvärlden fortsätter Ryssland och dess hejaklack runt om i världen att ljuga, fantisera och spionera i syfte att blanda bort korten. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/07/putins-desinformationskrig-ryssland-ljuger-fantiserar-och-spionerar/

Björn Anderson och Tommy Jeppsson har utifrån en omfattande sakkunskap skrivit en angelägen och stark skildring av ett skrämmande men långt ifrån otänkbart scenario som borde läsas av alla och en envar som intresserar sig för – och ser positivt på – Sveriges fortlevnad som fri och självständig nation!