Om slaskpressens SD-avslöjanden: ett gigantiskt feltänk

Slaskpressen är återigen på gång med, åtminstone vad den själv tycks tro, massiva avslöjanden om Sverigedemokraterna (SD).

Sålunda kunde  den beryktade ”SD-avslöjaren” par preference, David Baas, i gårdagens Expressen (16 maj) berätta om sensationella ”maktmöten” där mer eller mindre framträdande SD-representanter bjudits på ”lyxkrogar” av lobbyister och andra företrädare för intresse- och näringslivsorganisationer.

Baas är författare till boken Bevara Sverige svenskt. Ett reportage om Sverigedemokraterna (2014), där denna bloggare har äran figurera på några sidor.

Bland annat hade det pimplats 50-årig skotsk whisky för 1800 kronor centilitern.

Bland de organisationer som bjudit ut sverigedemokratiska riksdagsledamöter märks klimatskeptiska Stockholmsinitiativet, Svenskt näringsliv, Almega, Företagarna, Svensk handel, Jägareförbundet, Japan Tobacco Inc. samt Lantbrukarnas riksförbund.

Ja, och?

Alla vet naturligtvis att olika typer av samhällsföretag är måna om att lägga fram sina respektive budskap för ledande svenska politiker oavsett partitillhörigheter. SD är ett av åtta riksdagspartier som i valet 2014 blev landets tredje största parti med 12,9 procent av rösterna, vilket gav drygt 50 riksdagsmandat.

Att i detta perspektiv underlåta att ta kontakt med SD, liksom med alla andra partier, måste betraktas som gränsande till tjänstefel.

David Baas texter i gårdagens Expressen kan i bästa fall vara av intresse som en arbetsbeskrivning av hur lobbyister rent allmänt agerar, men något sensationellt avslöjande som motiverar krigsrubriker och fyra helsidor plus förstasidan är det ju inte. Orsaken till publiceringen är i stället en annan, varom mer nedan.

I Aftonbladet såväl som Expressen dagens datum (17 maj) skildras hur Dagens Nyheters tidigare chefredaktör, docent Hans Bergström – numera bosatt i USA – tar kontakt med SDs Linus Bylund i syfte att få till stånd ett fällande av S-MP-regeringen inför budgetomröstningen i riksdagen hösten 2014. Inte heller detta särdeles sensationellt.

Vill man som borgerlig aktör se till att en socialistiskt färgad regering försvinner måste det anses naturligt att ta kontakt med just det parti som har praktisk möjlighet att ordna detta, vilket Bergström också påpekar för Aftonbladets medarbetare. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22831185.ab SD stödde visserligen i omröstningen Alliansens alternativ till budget, men regeringen kunde sitta kvar tack vare den famösa Decemberöverenskommelsen.

Möjligen kan jag tycka att sistnämnda tidnings beskrivning av hur SDs mediasatsningar havererat, den ena efter den andra, är rätt intressant. Att de gjort det är ju ingen hemlighet: SD har en gedigen historik av usel förmåga när det gäller lyckade mediesatsningar. Att låta den uteslutne, före detta ekonomisk-politiske talesmannen Erik Almquist sköta ruljansen från Budapest (!) måste enligt min mening betraktas som nära nog sinnessvagt.

Budapest – centrum för SDs mediesatsning.

Högre än till det animerade skvallrets nivå når dock knappast ABs ”avslöjanden”. http://medieimperiet.story.aftonbladet.se/

Både Expressen och Aftonbladet bygger sina förment sensationella avslöjanden på orättmätigt kopierande av SDs mejlserver, en operation som orkestrerades av tre missnöjda sverigedemokrater vid namn Martin Karlsson, Matthew Bonnor och någon som kallas ”Jimmy”. Uppenbarligen överlämnades det åtkomna materialet till slaskpressen.

Webbidningen Nyheter idag har konstaterat att målsättningen med kopierandet och läckandet var att få de ledande SDarna Richard Jomshof och Mattias Karlsson på fall inför partiets landsdagar i Lund i november 2015. Hur missnöjesgänget trodde att detta skulle kunna förverkligas är för mig en gåta. http://nyheteridag.se/sa-kopierades-alla-mejl-pa-sd-servern-planerar-lacka-infor-landsdagarna/

Martin Karlsson lät kopiera hemligt SD-material som sedan fann vägen till slaskpressen.

Det som slaskpressen torgför enligt ovan är alltså knappast sensationellt, inte ens något det finns anledning höja på ögonbrynen för. Ansvariga på dessa tidningar är sannolikt mycket väl medvetna om detta. Syftet är i stället att visa hur det går för personer, organisationer och företag som har kontakt med Sverigedemokraterna: de blir obarmhärtigt uthängda.

Av allt att döma är detta emellertid ett gigantiskt feltänk. Sverigedemokraterna är i dag ett normaliserat och i vissa mätningar till och med landets största parti. http://www.metro.se/nyheter/yougov-mp-far-lagsta-stodet-nagonsin-sd-fortsatt-storsta-parti/EVHpat!tziHetGvKLhiM/ SDs nolltolerans mot extremism har gjort att stollarna rensats ut. Därav följer att SD-kontakter inte längre på långa vägar stigmatiserar såsom var fallet för några år sedan.

Slutligen visar Expressens och Aftonbladets skriverier – och det tror jag faktiskt inte genierna bakom de SD-fientliga reportagen tänkt på – att Sverigedemokraterna numera är ett parti som topparna inom näringsliv och media helt ogenerat vid behov frotterar sig med. Ur den synvinkeln kan man faktiskt se reportagen som hänvisas till ovan som rena propagandan för SD.

Således bara något för oss SDare att tacka och ta emot för!

Visst klarar vi oss utan kvotering och feminism

 Jens Spendrup: avvisar kvotering.

En knapp månad kvar till FNs Internationella Kvinnodag den 8 mars – som har kommunistiska rötter – har det blåst upp till storm kring Jens Spendrup, född 1944, ordförande i Svenskt Näringsliv. Detta därför att han avvisar statlig kvotering till privata bolagsstyrelser och nekar till att vara feminist.

Om Internationella Kvinnodagen och dess röda historia har jag tidigare skrivit följande på denna blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/03/08/kvinnodagens-kommunistiska-historia/

Det var i en intervju i Ekot i lördags som Spendrup stack ut hakan. Efter det har han blivit kallad både ”praktfiasko”, ”pajas” och ”inkompetent”. I alliansregeringens Sverige anno 2014 är det nämligen inte tillåtet att tänka utanför den tokfeministiska och desperat politiskt korrekta boxen. Då höjs bildliga krav på lynchning och kastrering.

Jag tänker här inte gå in i detalj på innehållet i intervjun med Spendrup. Om kvinnokvotering tycker han dock inte, och detta därför att han anser att det finns få kvinnliga namn i toppositioner som kan bidraga med nödvändig komptetens i den hårda internationella konkurrensen. Spendrup förhåller sig därtill skeptisk till ”ismer” av skilda slag och vägrar därför även, logiskt nog, att kalla sig feminist.

Detta är bakgrunden till att ett antal tokiga fruntimmer och några i deras ledband gående män, vilka förmodligen borde låta könstesta sig, nu kräver Spendrups pungkulor på ett fat. Det är naturligtvis icke oväntat men likväl ledsamt att vi inte kommit längre när det gäller friheten att lufta våra åsikter.

I sak, om nu sakfrågan har någon som helst betydelse i sammanhanget, har Spendrup förstås rätt. Könskvotering är ett otyg, och jag är dessutom rätt säker på att Spendrup har rätt i att det saknas kvinnor med rätt typ av komptens i den maskulina bolagsvärlden. Det är inte alls osannolikt att de egenskaper som krävs inom den internationella affärsverksamheten huvudsakligen återfinns hos det manliga könet.

Å andra sidan finns det säkerligen ett antal områden som ligger bättre till för kvinnor: vård- och omsorgssektorn, modebranschen, kultur och massmedia etcetera. Varför vägra erkänna dessa skillnader?

När det gäller feminismen är det mycket klokt av Jens Spendrup att vägra bekänna sig därtill. Denna ideologi är nämligen vildvuxen så det räcker till. Från bisarra galningar och feminazister som amerikanskan Valerie Solanas (1936-88), hon som skrev SCUM-manifestet som pläderar för alla mäns utplåning och försökte mörda konstnären Andy Warhol, till SD-Kurirens både kompetenta och söta chefredaktör Paula Bieler, som bekänner sig till den så kallade särartsfeminismen vilken tar fasta på olikheterna mellan könen i stället för att kräva robotlik kongruens. SCUM är en förkortning för Society for Cutting Up Men.

Mellan dessa motpoler hittar vi exempelvis promillepartiet Feministiskt initiativs Gudrun Schyman, som anser att alla män är talibaner, Aftonbladets kulturleninist Åsa Linderborg som ännu inte hittat någon kommunistisk diktatur hon ogillar, samt så kallade batikhäxor som Katarina Mazetti vilka känner sig upprörda över att det kan finnas något som kan kallas svenskt.

Jag stör mig personligen inte ett dugg på framgångsrika och starka kvinnor och ser gärna fler sådana i de flesta sammanhang. Däremot anser jag för min del att vi kan vara utan såväl kvotering och annan särbehandling som feminism över huvud taget oavsett schattering. Och kvinnodagar med, för den delen – låt i stället alla 365 dagar om året (366 under skottår) vara  kvinno- och mansdagar.

Trots allt är vi alla människor om än med olika roller och egenskaper.