Så har det blivit dags att kora ”vinnaren” (eller rättare sagt förloraren) i min genomgång av Sveriges sämsta låtar: ”Om tårar vore guld” framförd av allas vår Agnetha Fältskog.
Den av Fältskog egenhändigt skrivna och komponerade ”Om tårar vore guld” gavs ut på singel 1970 och fanns även med i albumet Som jag är. Låten låg 15 veckor på Svensktip…förlåt Svensktoppen våren och sommaren 1970 och var som bäst uppe på tredje plats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Om_t%C3%A5rar_vore_guld
Vad är det då som är så förfärligt med just ”Om tårar vore guld”? Låt mig förklara. Det som stöter mig mest är den osannolikt sliskiga och banala texten som nästan lustfyllt vältrar sig i den olyckliga kärlekens våndor. Eller vad sägs om följande textrader:
Agnetha Fältskog föddes i ”Smålands Jerusalem”, det vill säga Jönköping, den 5 april 1950. Hon kom tidigt in på såväl sång som scenkonst – hennes pappa Ingvar Fältskog var road av amatörteater och lät gärna dottern vara med i hans uppsättningar. Agnetha var bara fem år när hon skrev låten ”Två små troll”. Hon tog pianolektioner som mycket ung och fick så småningom ett eget piano samt började framträda i kyrkan.
13 år gammal bildade Agneta tillsammans med några kompisar gruppen The Camders. Hennes sångidol vid denna tid var den amerikanska sångerskan Connie Francis. Efter realexamen 1967 gick Agnetha Fältskog in för en heltidskarriär som sångerska och låtskrivare. och medverkade i olika dansband. Sitt sologenombrott fick hon 1967 med ”Jag var så kär”, som tog sig upp i topp på Kvällstoppen 1968 och sålde i 80 000 exemplar. Därefter skrev hon flera relativt framgångsrika låtar inklusive ”Om tårar vore guld”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Agnetha_F%C3%A4ltskog
I början på 1970-talet började Fältskog samarbeta med de välkända musikprofilerna Benny Andersson, känd från Hep Stars, och Björn Ulvaeus från Hotenanny Singers; hon gifte (och skilde) sig senare med respektive från den senare. Ett uttryck för detta samarbete var albumet Lycka,, som bland andra låtar innehåller ”Hej gamle man!”. Samtliga ABBA-medlemmar, således även norskan Anni-Frid Lyngstad, medverkade på LP-skivan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lycka_(album)
ABBA: från vänster Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Benny Andersson och Anni-Frid Lyngstad.
Historien om det världsberömda svenska popbandet ABBA är alltför välkänd för att jag skall behöva ta upp den här i sin helhet. Jag nöjer mig med att konstatera, att det svenska genombrottet kom med ”Ring, ring (bara du slog en signal)” som kom trea i Melodifestivalen 1973. Med ”Waterloo”, som vann Eurovision Song Contest (ESC) i engelska Brighton året därpå, var ABBA ett världsnamn. https://www.youtube.com/watch?v=3FsVeMz1F5c
Låt mig avslutningsvis understryka, att jag absolut inte har något emot den mycket begåvade och framgångsrika Agnetha Fältskog som artist. Även stora stjärnor kan dock svara för mindre lyckade nummer, och det är min personliga uppfattning att ”Om tårar vore guld” är just ett sådant exempel i Fältskogs fall. Om andra tycker att det är en toppenlåt har jag dock inte problem med det.
Fotnot: Min lista över ”Sveriges sämsta låtar” ser i sin fullständiga form ut på följande sätt (med sämsta låten på första plats): 1. Agnetha Fältskog: ”Om tårar vore guld”. 2. Thore Skogman: ”Du är en riktig klippare”. 3. Forbes: ”Beatles”. 4. Lasse Lönndahl: ”Min pullover”. 5. Loa Falkman: ”Symfonin”.
Spänningen närmar sig kokpunkten när det nu har blivit dags att utse Sveriges näst sämsta låt. Ty vilken populärkomposition skall tillerkännas ”äran” att belägga förstaplatsen och därmed av mig utnämnas till den sämsta svenska låten i modern tid?
Ni får ge er till tåls ett tag till, kära läsare, när jag nu presenterar det näst värsta pekoralet på min lista: Thore Skogman med ”Du é en riktig klippare, du”.
Thore Skogman (1931-2007) föddes i Hallstahammar i Västmanland och avled i Gävle. Han var under en mångfald av år ett stående inslag i svensk underhållningsindustri och troligen vår flitigaste låtskrivare genom alla tider. Skogmans första komposition var ”Hemlängtan” (Ensam jag är) från 1950, vilken framfördes i lokalrevyn på hemorten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Thore_Skogman
Skogman var 1945-55 anställd vid Bultfabriken i bruksorten Hallstahammar. Därefter hade han anställning som biträdande försäljningschef vid ett företag i Västerås innan han flyttade till Stockholm och blev reklamman vid grammofonbolaget Cupol 1958-61. Därefter var han verksam vid Bonniers folkbibliotek under ett års tid innan han satsade helhjärtat på karriären som sångare, låtskrivare och skådespelare (nåja).
1953 sjöng Skogman ”Älgjakten” tillsammans med den välkända Kvartetten Synkopen och 1955 kom skivdebuten med ”Man måste vara om sig och kring sig”. Sammanlagt lär det finns minst 1302 låtar signerade i Thore Skogmans namn. 22 av dem hamnade på Svensktoppen – elva framförda av andra artister, lika många av honom själv. Bland de mest namnkunniga melodierna märks ”Tiotusen röda rosor” med Jan Höilands samt ”Fröken Fräken med Sven-Ingvars.
Thore Skogman i blågul kostym gör reklam för låten ”Pop Opp i Topp” som han bland annat framförde med punkbandet Dag Vag.
Och så då den extremt flåshurtiga ”Du é en riktig klippare, du”, lågvattensmärket framför andra om ni frågar mig. Refrängen för inte tankarna till centrallyrikens höjder, om man säger så:
Du är en riktig klippare, du är en riktig klippare, du, ja, du är en riktig klippare, du! Du är en riktig klippare, du är en riktig klippare, du, ja, du är en riktig klippare, du är en riktig klippare, du!
Genombrottet för Thore Skogman kom med ett framträdande i det omåttligt populära radioprogrammet ”Frukostklubben”, som nästan hela svenska folket lyssnade till varje lördagsmorgon med Sigge Fürst som legendarisk programledare. Därefter blev det ett halvsekel fyllt av radio- och TV-framträdanden, folkparksturnéer, hitlåtar samt en och annan krogshow och operett..
Thore Skogman avled i Gävle efter en stroke den 9 december 2007 i en ålder av 76 år. Vid hans frånfälle hette det i en minnesartikel: ”Han var arbetarkillen som levde för nästa låt”. Så var det säkert. Själv beskrev han sig så: ”Jag har rött hår och glest mellan tänderna.”
Hallstahammars SKs A-lag i fotboll säsongen 1949-50. Thore Skogman är andre man från höger i bakre raden.
Elof Lars Thore Skogman var ett geni på sitt sätt och gladde otaliga människor med sin pigga röst och sitt glada humör. Det är dock ganska självklart att skriver man över 1300 låtar är det ett och annat nummer som inte håller måttet. ”Du é en riktig klippare, du” faller enligt min ringa mening inom den kategorin. I Hallstahammar finns såväl Thore Skogmans plats som en staty rest till minne av den berömde hemmasonen.
Thore Skogman var även en hyfsat bra fotbollsspelare (anfallare) i Hallstahammars SK i näst högsta serien, som då han var aktiv kallades division II. Pappan Elof var under många år spelare och ledare i klubben, som har ett par säsonger i allsvenskan som främsta meriter.
Lars Lönndahl är sannolikt en av Sveriges mest älskade populärartister genom alla tider. Vi minns gärna exempelvis hans versioner av de italienska schlagersångerna ”Piccolissima serenata” och ”Volare”. Lönndahl har en gedigen sångarbakgrund. Han var solist i Stockholms gosskör i slutet av 1930-talet och skivdebuterade med ”Tangokavaljeren” med Thore Ehrlings orkester 1949. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lasse_L%C3%B6nndahl
1951-54 studerade Lönndahl vid Musikhögskolan i Stockholm och fortsatte sedan till Rom för sångstudier. Under 1950-talet var han stor så kallad tonårsidol och förekom under påföljande årtionde med bidrag till Svensktoppen icke mindre än 37 gånger. Hans låt ”Midnattstango” toppade 1962 den allra första upplagan av denna lista. Lasse Lönndahl har även förekommit i revyer, filmer (läs: Åsa-Nisse) och musikaler och lanserades med lyckat resultat i Tyskland.
Lasse Lönndahl som ung tonårsidol. Vid det här laget har han hunnit fylla 90.
Som ett kuriosum kan nämnas att Lars Lönndahl hade flygning som hobby. Han flög både mindre och större plan och skall ha passerat ljudvallen vid två tillfällen.
Lönndahl gjorde succé med svenska versioner av andra italienska slagdängor, varför det kan förefalla märkligt att ”Min pullover” blev en sådan megaflopp. När man lyssnar till låten får man dock en vink om orsaken till misslyckandet – artisten sjunger ganska stelt och utan större inlevelse, och dessutom stör åtminstone jag mig på det svengelska uttalet ”pollover” som låter en smula avigt.
Lönndahls version, som översattes till svenska av Stig Rossner, kan jämföras med den italienska originallåten ”Il pullover” med text av sångaren och skådespelaren Gianni Meccia och musik av Franco Migliacci. Här kan man tala om inlevelse!
Lasse Lönndahl är ett unikum i svensk underhållsindustri med ett långt pärlband av minnesvärda sånger sjungna med en tonren och behaglig tenorstämma. Det är inget konstigt att han misslyckades någon enstaka gång.
Vilka är Sveriges sämsta låtar? I en bloggserie om fem avsnitt med början här tänkte jag försöka svara på denna viktiga samtidsfråga. Jag behöver nog inte framhålla att det är en högst subjektiv bedömning som ligger till grund för min ranking. Kanske några av er läsare tycker att just de här låtarna – eller några av dem – är fru Musicas gåva till mänskligheten. Det år i så fall helt OK.
Jag börjar från slutet med att utnämna ”Symfonin”, framförd av Loa Falkman och med text och musik av Elisabeth Lord och Tommy Gunnarsson, till Sveriges femte sämsta låt. Det vill säga den ”bästa” av dem jag avser redovisa på min blogg.
Med ”Symfonin” skulle operasångaren och skådespelaren Carl Johan ”Loa” Falkman etablera sig även som populärsångare. Det var i alla fall så det var tänkt, men det blev inte riktigt så. Låten floppade rejält i Melodifestivalen 1990 och kom på sista plats i tävlingen. Det är inte särskilt svårt att förstå varför – den är tungfotat svulstig, den ”lyfter” inte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Symfonin_(s%C3%A5ng)
I mina ögon visar exemplet ”Symfonin” att det sällan blir bra när operasångare försöker sig på populärgenren. Ett annat exempel härpå är Ingvar Wixell, i likhet med Falkman en internationellt gångbar operastjärna, som vid Melodifestivalen 1965 vann med den i sammanhanget mycket seriösa ”Annorstädes vals”. Att Wixell vann var minst av allt någon sensation – han fick framföra samtliga bidrag i tävlingen!
Tanken bakom den svenska satsningen på Wixell var att den kvalitet denne världsberömde barytonsångare ansågs borga för skulle vinna tävlingen åt Sverige. Wixell slutade emellertid bara på tionde plats med sex poäng vid Eurovision Song Contest (ESC) i Neapel. Han framförde sången på engelska med titeln ”Absent Friend”, vilket var första gången i tävlingens historia en artist sjöng på ett språk annat än modersmålet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Annorst%C3%A4des_vals
Hovsångaren Loa Falkman är sedan 2015 känd som ”ICA-stig”.
Loa Falkman var aldrig i närheten av att ta sig till ESC i Zagreb detta år utan slutade på tionde och sista plats. Vann gjorde Edin-Ådal med ”Som en vind”. I ett avseende var ”Symfonin” dock mer framgångsrik än Ingvar Wixells ”Annorstädes vals”: medan den senare endast klarade en vecka på Svensktoppen parkerade ”Symfonin” tolv veckor på samma lista med en andraplats som bäst.
”Symfonin” är inget musikaliskt mästerverk men väl en svensk kalkonklassiker!
Trio me´ Bumba under storhetstiden på 1960-talet: Bertil Lindblom, Tommy Wener, Jan-Erik Lindqvist och Jan Harg.
1969 var jag på bilsemester längs Sveriges öst-, syd- och västkuster med några kompisar inklusive en kusin. Ett av de roligaste minnena var när vi, jag tror det var på Falstebo strand, lindrigt nyktra och för full hals skrålade ”Man ska leva för varandra”, som då var en megahit med Trio me´ Bumba.
Trio me´ Bumba är det verkliga dragplåstret i artist-Sverige som nu är inne på sitt 61a (!) år efter att ha bildats på Södermalm i Stockholm i maj 1957 av en trio tonåringar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Trio_me%27_Bumba
Trio me´ Bumba i dag: Bertil Lindblom, Jan-Erik ”Bumba” Lindqvist och Jan Harg.
Trio me´ Bumba var egentligen en kvartett under storhetstiden på 1960-talet och bestod då av Tommy Wener (sång och gitarr), Jan-Erik ”Bumba” Lindqvist (bas), Bertil Lindblom (dragspel och gitarr) och Jan Harg (trummor). Wener avled vid 62 års ålder i samband med ett framträdande i Brattsbacka i Västerbotten 2002. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/p6WbM6/svensktopps-stjarnan-dog-pa-scenen
Under vad som med allt skäl kan kallas de gyllene åren tilldelades gruppen flera guldskivor och tillhörde landets mest populära dansband jämte Sven-Ingvars och Sten & Stanley.
Som gruppens mest kända produktion måste nog räknas ”Man ska leva för varandra”, skriven av Bengt Sundström, vilken parkerade på Svensktoppen i 26 veckor under 1969 varav ett antal av dessa på förstaplatsen. Den gavs ut på singel 1968 och fanns året därpå med på LPn ”De´ e´ så kul” https://sv.wikipedia.org/wiki/Man_ska_leva_f%C3%B6r_varandra
Lyssna på den här:
Dryga 60 år som artister – det är sannolikt något slags rekord i kontinuitet och ihärdighet. Nu när medlemmarna närmar sig 80-årsåldern fortsätter de uppträda och då inte sällan på äldreboenden och vårdinrättningar. För inte särskilt länge sedan medverkade gruppen även i SVT-produktionen ”Allsång på Skansen”. Läs gärna mer på Trio me´Bumbas hemsida här: http://www.triomebumba.se/
Trio me´ Bumba skivdebuterade 1962 med ”Bonnie Twist” som var en svensk coverversion av The Beatles ”My Bonnie”. Det blev ingen större succé, men låten spelades exempelvis av piratradiostationen Radio Nord.
Skall man räkna antal veckor på Svensktoppen som framgångsindikator så är ”Spel-Olles gånglåt”, med text av Kerstin Hed och musik av D. Grufman, trions största succé alla kategorier. Den låg 30 veckor på Svensktoppen 1963.
Trio me´ Bumba turnerade 1963 med den då i Sverige inte superkända engelska popgruppen The Beatles. Faktum är att på de affischer som trycktes upp inför turnén stod Trio me´ Bumba överst vilket antydde att Beatles var typ förband. Innan turnén sparkade igång hade detta dock hunnit ändrats. https://www.arbetarbladet.se/artikel/uppland/alvkarleby/stod-over-beatles-pa-affischerna
Gruppen har också turnerat med svenska artister som Cornelis Vreeswijk, Siw Malmkvist och Thore Skogman och medverkade 1969 i filmen ”Åsa-Nisse i rekordform”.
Den som slutligen vill ta del av en fyllig presentation av legendariska Trio me´ Bumba kan göra det här, där Jan-Erik Lindqvist, Bertil Lindblom och Jan Harg intervjuas i en lokal TV-kanal i Stockholm av Lars-Erik Nyman: https://cooltv.solidtango.com/video/trio-me-bumba-cooltv-se
Den låt med Ann-Louise Hansson som starkast etsat sig fast i mitt medvetande är nog den smått jönsiga ”Min greve av Luxemburg” från 1968, här i form av en ganska kul musikfilm:
Refrängen innehåller följande minnesvärda rader:
Var finns han min greve utav Luxemburg var finns han han som är manlig, stark och grann var finns han han som är ridderlig och sann var finns han var kan jag finna denne man?
Ann-Louise Hanson, eller som hon är mantalsskriven, Ann Louise Hansson Glenmark, föddes i Kristianstad i Skåne den 24 april 1944. Hon är sedan 1966 gift med Bruno Glenmark och har med honom döttrarna Jessica, Jenni och Josefin. Totalt har hon spelat in över 600 låtar och innehar med 13 framträdanden vid Melodifestivalen det svenska rekordet. Det började med ”Zum, zum, zum lilla sommarbi” 1963.
Hanson gjorde scendebut redan vid sex års ålder och kom som tolvåring på andra plats vid en talangtävling i Veckorevyns regi. Priset var att spela in en skiva, vilket skedde den 17 augusti 1956 på Europafilm i Stockholm. Låten hon framförde hette ”Ringen du gav mig” vilken mångfaldigades på en 78-varvare, en så kallad stenkaka. Vid 14 års ålder flyttade hon ensam till Stockholm, där hon bodde hos släktingar. Någon tid efteråt följde resten av familjen – pappa Ove, mamma Anna och broder Lars – efter.
Unga Ann-Louise ”upptäcktes” av den legendariske skivbolagsdirektören Anders Burman i samband med talangtävlingen Flugan och kom att knytas till Burmans bolag Metronome. Efter att i slutet av 1950-talet ha varit vokalist i Burmans orkester övergick hon till Leif Kronlunds band. Hon träffade här 1961 sin blivande make, trumpetaren Bruno Glenmark, född 1938 och bördig från Tomelilla, med vilken hon gifte sig några år senare.
Anders Burman – Ann-Louises upptäckare.
Genombrottet kom med den svenska Elvis-covern ”Är du ensam ikväll?”, som här redovisas i en musik-”video” där komikern Sune Mangs är det tillbedda föremålet. Skivan sålde i 40 000 exemplar.
Ann-Louise Hanson hade nu presenterat sig för det svenska folket med sin klara sopranröst och de tjocka d:en och n:en, vittnande om det sydsvenska ursprunget. Under de dryga 50 år som skulle följa fram till i dag har Ann-Louise Hanson lyckats göra sig en god hacka på sin sångkonst, vilket man gärna unnar henne eftersom barndomen inte alltid var den lättaste med knappa ekonomiska resurser och sjukdom i familjen. Om detta berättar hon i en intervjuartikel i Kvällsposten/Expressen via länken här nedan:
1964 gav sig Ann-Louise ut på turné med de något vildvuxna trubadurerna Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, något som resulterade i en LP-skiva. Något år senare sjöng hon och Cornelis in ”Jag hade en gång en båt” med fredsanknuten text på svenska av Cornelis; förlagan var Beach Boys ”Sloop John B.” från albumet ”Pet Sounds”.
Ann-Louise kände sig nu mogen att gå över till skivbolaget Philips och fick där de stora hitlåtarna ”Min greve av Luxemburg” (se ovan) och ”Arrividerci Frans”. Den senare parkerade på Kvällstoppen i sju veckor från december 1968 till januari 1969 och belönades med en guldskiva för över 100 000 sålda exemplar.
Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon inspelning av denna utan tar i stället med Stig Olins landsplåga ”Jag tror på sommaren” med Ann-Louise i en inspelning från ett TV-program kring decennieskiftet 1960/70:
Med det inträdande 1970-talet gick Ann-Louise Hanson mer och mer över till att sjunga så kallad country-pop. Detta resulterade i LP-albumet ”You Ought to Write Yourself a Love Song”, som med sålda 150 000 exemplar blev denna artists största försäljningsframgång alla kategorier. 1971 vann hon även den internationella musiktävlingen Cerbal de Aur.
Samma år svarade bandet Glenmarks – bestående av Ann-Louise, Bruno samt den senares brorsbarn Karin och Anders Glenmark – för en hit som kallades ”Gammaldags musik”. Låten var en bearbetning av The New Seekers populära ”Good Old Fashioned Music”.
Glenmarks låt här:
1972-90 hade makarna Hanson/Glenmark ett eget skivbolag kallat GlenDisc, vilket man sålde för att slå ned sina bopålar i den lilla byn Placassier mellan Nice och Cannes på franska Rivieran. Hanson återvände då och då till hemlandet för att kunna göra olika framträdanden såsom krogshower och folkparksturnéer. 2009 återvände paret till Sverige och Stockholm efter 19 år i utlandet.
Paret Glenmark-Hanson är verkliga föredömen för alla svenska par – särskilt i artistbranschen – genom att de hållit fast vid varandra genom alla år och om två år kan fira guldbröllop. Det är inte utan att man får en liten tår i ögonvrån när man i följande artikel tar del av Ann-Louise Hansons recept för en lyckad parrelation:
2004 medverkade Ann-Louise i en damtrio, vars övriga medlemmar var veterankollegerna Siw Malmkvist och Towa Carson, i den svenska Melodifestivalen med låten ”C´est la vie” av Thomas G:son vilken vann en av deltävlingarna och därmed kvalificerade sig till finalen i Globen i Stockholm. Här gick det sämre – sju poäng gav en sistaplats.
Under senare år har Ann-Louise Hanson visat sin artistiska bredd genom att bland annat ägna sig åt imitationer av personligheter såsom Birgit Nilsson, Kristina Lugn och Lena Nyman. 2010-11 åkte hon på turné med Lill-Babs och Siw Malmkvist under beteckningen Tre damer. 2011 var hon med i det populära TV-programmet Körslaget. 2012 var hon med i Tommarpsrevyn på Österlen i Skåne och 2013 var hon sommarpratare i programmet ”Sommar” i radions P1.
Ann-Louise Hanson har haft ej färre än 50 låtar på Svensktoppen. I det allra första programmet den 13 oktober 1962 placerade hon sig femma med ”Vita rosor från Aten”.
Slutligen vill jag inte undanhålla mina läsare Ann-Louise Hansons version av ”läsarsången” ”Pärleporten”:
Anna-Lena Löfgren slog igenom som 18-åring med ”Regniga natt”.
”Hon ägde en förmåga som få andra. Hon berörde när hon sjöng.”
Så har Siw Malmkvist en gång uttryckt sig om schlagersångerskan och kollegan Anna-Lena Löfgren. Den senare ägde en röst som grep tag i de som lyssnade. Det gjorde att hon allt som allt 1962-95 kunde noteras för 37 låtar på Svensktoppen och därtill 22 på den västtyska/tyska topplistan. Hon fortsatte sjunga till sin död 2010.
Anna-Lena Löfgren föddes i Stockholm den 1 maj 1944 och avled den 21 maj 2010. De 25 sista åren av sitt liv bodde hon på Lyckliga gatan – också namnet på hennes största hitlåt – i det uppländska brukssamhället Rånäs. Hon drabbades i sin barndom av den fruktade sjukdomen polio (barnförlamning) som gjorde henne permanent rörelsehindrad.
På 1950-talet medverkade Anna-Lena, liksom många andra svenska barn, i radioprogrammet Barnens brevlåda som leddes av den legendariske radiomannen Sven Jerring (”farbror Sven”). 1962 ”upptäcktes” hon på dans- och musikstället Nalen (egentligen International) på Regeringsgatan i Stockholm. Upptäckare var rockidolen ”Rock-Olga”, vars verkliga namn var Birgit Magnusson.
”Farbror Sven” Jerring med en ung sångerska i radioklassikern Barnens brevlåda.
Anna-Lena Löfgrens stora genombrott kom 1962 med ”Regniga natt”, som blev den första i en lång räcka svensktoppsplacerade låtar. Den renderade Anna-Lena en guldskiva för över 100 000 sålda exemplar. 1960-talet skulle bli Anna-Lena Löfgrens stora decennium. Bland örhängena märks ”Se mig i ögonen, älskling”, ”Måndag, måndag”, ”Kärlek på lasarett”, ”Det finns ingenting att hämta”, ”Sommaren det hände” och ”Plaisir d´amour”. Många av dessa sånger hade utländska förlagor.
Löfgren deltog i Schlagerfestivalen två gånger: 1963 med ”Säg varför” och 1968 med ”Jag vill tro”. Av dessa kom den senare på sjätte plats med text och musik av Britt Lindeborg:
”Sommaren det hände” från slutet av 1960-talet har ett mer positivt anslag med textraden: ”Då jag mötte dig, så blev du kär i mig, så följdes vi på vår färd”. Lycka övergår dock i ledsnad när lyckan flytt sin kos:
Som Löfgrens absolut största nummer räknas dock ”Lyckliga gatan”, som låg 14 veckor på Svensktoppen 1967 och sålde guld i Sverige samt platina och diamant i Norge. Den blev stor även i Västtyskland, då med titeln ”Immer am Sonntag”.
Att Anna-Lena skulle slå stort i den västtyska schlagervärlden var ingen sensation, då tyskarna ända sedan Zarah Leanders glamourdagar uppskattat kvinnliga svenska artister – Siw Malmkvist och Lill-Babs är bara två namn ur högen. Här Anna-Lena i den fartfyllda ”Dein Herz, das muss aus Gold sein”:
Här följer ett liveinslag, där Löfgren framträder i västtysk television i Der Deutsche Schlagerweltbewerb 1968 – då hon stod absolut på topp som artist – med den gulligt romantiska ”Alle Blumen wollen blühen” som gav henne en fjärdeplats i tävlingen:
Åren 1962-73 hade Anna-Lena som redan nämnts ovan 22 sånger på den västtyska topplistan. 2001 återkom hon i det nu enade Tyskland med ”Irgendwann nimmt das Glück dich in den Arm”. 2005 slutade hon turnera. Hennes sista CD-singel – ”Ich dich auch” – gavs ut i Tyskland samma dag som hon avled efter en tids sjukdom den 21 maj 2010.
På 1970-talet övergick Anna-Lena Löfgren mer och mer till att sjunga andliga sånger. Hon uppträdde mycket med vännen Christer Peters samt turnerade med kända andliga sångare såsom Jan Sparring och Arthur Eriksson.
Den låt Anna-Lena främst förknippas med är i alla fall ”Lyckliga gatan”. Här en länk till låten inklusive en bildkavalkad:
Anna-Lena Löfgren mot slutet av sitt liv i hemorten Rånäs.
Löfgren efterlämnade vid sin död sambon Peter Kondracki. Det kan slutligen nämnas att hon under tiden hon var gift med Benny Lööf engagerade sig i välgörenhetskonserter och hjälpsändningar till barnhemsbarn i Polen.
Här en länk till en tidningsartikel som skrevs i anslutning till hennes död:
Östen Warnerbring kallades ibland ”Sveriges Sammy Davis, Jr.” Det var också en av anledningarna till att mina föräldrar, saliga i åminnelse, brukade reta upp sig litet smått på honom vid något av hans otaliga framträdanden i TV-rutan. De tyckte han överdrev den rollen. Det må vara hur det vill med det, men en minnesvärd artist var han, ”Östen med rösten”.
Östen föddes i Malmö den 22 november 1934. Han debuterade som professionell musiker – han spelade saxofon och klarinett – 1952, då han tillsammans med Totty Wallén och hans vilda vikingar underhöll soldater i Sydtyskland. Det visade sig också att han hade en bra sångröst. Därefter uppträdde han tillsammans med flera band i Malmö och Helsingborg.
I mitten av 1950-talet ”upptäcktes” Östen Warnerbring av jazzlegendaren Arne ”Dompan” Domnérus och fick sjunga på det berömda Nalen på ”Gata Regerings” i Stockholm. Fram till 1963 hade han en egen dansorkester. Därpå knöts han till Simon Brehms grammofonbolag Karusell. Det stora genombrottet kom med sången ”En röd blomma till en blond flicka” 1965 med de minnesvärda textraderna:
Jag ger en röd blomma till en blond flicka Gärna rosor eller nejlikor Men om hon är brunett tag då en brudbukett Det är nog säkrast först som sist
Den låt man mest förknippar med Östen Warnerbring är nog annars ”Du borde skaffa dig en tyrolerhatt”:
Sammanlagt hade Östen cirka 40 nummer på Svensktoppen. Som störst på den svenska underhållningsestraden var han i slutet av 1960-talet. Han vann Schlagerfestivalen 1967 med den stramt stilrena ”Som en dröm” och fick därmed representera Sverige i Eurovision Song Contest i Wien. Där blev det åttonde plats bland 17 deltagande länder.
Östen Warnerbring hade många strängar på sin lyra och framträdde bland annat i den succéartade krogshowen Lyckohjulet i Stockholm tillsammans med Cornelis Vreeswijk och Ernst-Hugo Järegård. Östen medverkade i flera shower på Berns och Hamburger börs.
Under 1970-talet övergav Östen mer och mer schlagerstuket och började tonsätta dikter av klassiska svenska poeter såsom Hjalmar Gullberg, Fritiof Nilsson Piraten, Gustaf Fröding och Nils Ferlin. På albumet Skåne tolkade han dikter av skånska poeter. Efter åren i Stockholm flyttade Warnerbring tillbaka till Skåne och kom även att bli populär i Danmark. 1979 var han programledare för den svenska televisionens ”I morgon e de lörda´”.
Östen hade ett brett register: sångare, artist, kompositör, låtskrivare.
Här en film som visar hur Östen Warnerbring underhåller medlemmar ur Piratensällskapet i samband med ett kungabesök i Tranås 1999:
Sin komiska talang fick Östen Warnerbring tillfälle att visa upp då han slog sina påsar ihop med komikern Eva Rydberg. Deras dansparskonstellation ”Curt och Majken” uppskattades i såväl Sverige som Danmark. På 1980-talet tvingades Östen dra ner något på tempot efter en hjärtinfarkt och kom då bland annat att ägna sig åt att skriva låttexter, exempelvis ”Gösta Gigolo” (I Ain´t Got Nobody).
I början på 1990-talet kom Warnerbring ut med CDn Om himlen och Österlen. Det sista albumet blev Piraten, Bombi Bitt och jag 2003. Under sina sista år ägnade sig Östen Warnerbring åt att roa svenska turister på spanska Kanarieöarna och hittades död på ett hotellrum på Gran Canaria den 18 januari 2006, 71 år gammal. Han tros ha avlidit i hjärtinfarkt.
Att Östen Warnerbring inte är bortglömd i sina födelsetrakter visas av att ett av Skånetrafikens så kallade Pågatåg bär hans namn.
Helgen 22-24 februari 2013 arrangerades i Boalts bygdegård i ett vintrigt östra Göinge i Skåne en utställning på temat Göingeflickorna (länken ovan). Denna trio bestående av tre systrar var på sin tid rikskänd och rentav kontroversiell: detta därför att dess hitlåt ”Kära mor” 1961 dödskallemärktes av Sveriges (SR) på grund av olämplig sentimentalitet. Ja, det är faktiskt sant – sentimental var det fulaste man kunde vara i den dåtida kulturelitens ögon.
Göingeflickorna med tidstypiska frisyrer.
Det gick bra ändå för Göingeflickorna och ”Kära mor”. Låten spelades ymnigt i Skånes Radio Mercur och av den kommersiella piratradion Radio Nord och blev till slut så populär, att SR på grund av publiktrycket tvingades krypa till korset och spela låten. Detta ledde till att ”Kära mor” blev ”Årets låt” 1961. Har ni mot förmodan glömt hur den låter eller rentav aldrig hört den så klicka på länken här:
Gruppen bildades 1955 av de tre systrarna Sonja Martinsson (1934-2013), Barbro Svensson (född 1941) och Agnetha Gardelid (född 1945) med det ursprungliga familjenamnet Norén. Det var 1958 de tog namnet Gölingeflickorna. 1961 slog de igenom med dunder och brak med ”Kära mor”. Uppföljaren ”Min barndoms klockor” låg etta på Radio Nords topplista 1962.
På 1960-talet följde en turné till USA och icke minst då de traditionella svenskbygderna. Göingeflickorna uppträdde som trio till 1975, då Barbro började uppträda runtom i Sverige med sin man Lars Svensson under artistnamnet Barbro och Lars. Sonja och Agnetha fortsatte som Göingeflickorna. 2001 återförenades trion för en turné och återuppstod även den 8 maj 2009 under en ”nostalgikväll” i Norrköping i Radio Nords tecken.
Ett av Göingeflickornas många album.
Den 7 oktober 2012 hölls en succéartad nostalgikväll, denna gång i Boalts gamla skola. Gruppen presenterade här en nyinspelad DVD över sin karriär som förfärdigats av Sonjas son, Tord Martinsson. Bara en vecka efter den välbesökta utställningen i Boalts bygdegård 22-24 februari avled Sonja Martinsson den 1 mars 2013 efter en tids sjukdom vid 79 års ålder. Hennes frånfälle uppmärksammades i flera rikstäckande och skånska medier, exempelvis i Helsingborgs Dagblad här:
Göingeflickorna har haft med följande låtar på Svensktoppen: ”Vår lyckodröm” (1962), ”Där näckrosen blommar” (1963), ”Säterjäntans söndag” (1965), ”När solen ler” (1974) och ”Balsalens drottning” (1980).
Det är värt att notera att Göingeflickorna, sin förankring i den skånska Göingebygden till trots, sjöng på rikssvenska och hade en bred repertoar. Här ”Där jag lekte som barn”:
Hatten av för äktsvenska Göingeflickorna! De utmanade kultursnobbismen i sina skånska bygdedräkter och med sina sentimentala örhängen, som gick hem hos en bred publik. På sätt och vis kan de ses som rebeller mot etablissemang och anglifiering av den svenska underhållningsbranschen. Låt vara att några av deras sånger hade utländska förlagor.
Jokkmokks-Jokke i lappdräkt på 50- eller 60-talet.
Det har väl funnits få svenska artister som spridit så mycket glädje och välvilja omkring sig som Jokkmokks-Jokke. Klicka på länken till hans ”Gulli-Gullan” här så förstår ni omedelbart varför:
Jokkmokks-Jokke föddes som Bengt Simon Johansson i byn Djupbäck i Jokkmokks kommun i Norrbotten den 15 maj 1915. Han dog i Nacka utanför Stockholm den 15 juni 1998. 1974 tog han sig familjenamnet Djupbäck efter hembyn och lade samtidigt Jokkmokks-Jokke till sina övriga förnamn.
Jokke arbetade som banarbetare vid Statens Järnvägar (SJ) innan han anlände till Stockholm 1954. Här lanserades han av den legendariske nöjesprofilen (och tidigare OS-guldmedajören i trestegshopp och sportjournalisten) Topsy Lindblom samt bereddes tillfälle att uppträda på dennes etablissement Nalen på Regeringsgatan.
Det stora genombrottet kom 1963 med ovannämnda sången ”Gulli-Gullan”, som skulle bli Jokkes signaturmelodi genom alla år. 1971 parkerade han på Svensktoppen med ”Tillbaka till min hembygd” och 1972 belönades han med sin första guldskiva. 1973 genomförde han en turné i Nordamerika från svenskbygderna i norr till Tijuana och Enzemada ett stycke in i Mexiko. I USA blev han av en tidning kallad ”Sveriges Johnny Cash”, vilket kanske förefaller något malplacerat.
Jokkmokks-Jokke uppträdde oftast i sin karaktäristiska samemundering men lär inte själv ha varit av samisk härkomst. Han hann även medverka i några Åsa-Nisse-filmer samt komponera musik till en av dessa.
1983 ”kidnappades” Jokke av programledaren Lasse Holmqvist att medverka i dennes vid denna tid omåttligt populära TV-program Här är ditt liv, där en rad kända men även för en större publik mindre kända personer medverkade. Till programmet inbjöds bland andra Jokkes lärarinna från byn Porsi 50 år tidigare.
Jokke, eller Bengt som han naturligtvis kallades i skolan, fick då tillfälle att rikta skarp kritik mot skolsystemet och den däri ingående så kallade paragraf 48, som tillät elever som ansågs sakna studiebegåvning eller kom från mindre bemedlade hem att sluta skolan i förtid och ge sig ut i förvärvslivet. Jokke menade att den bristfälliga skolgång han därmed fick hämmade honom i vuxenlivet. Han hade för övrigt bottenbetyget C i sång.
Till Jokkmokks-Jokkes enorma popularitet bidrog att han hade ett gott hjärta och uppträdde mycket på sjukhus och ålderdomshem. Många av sina gage skänkte han till välgörande ändamål. Han slog talrika publikrekord under sina folkparksturnéer och spred glädje överallt där han drog fram med sin hälsningsfras ”Tjosan, tjosan”.
Sitt sista TV-framträdande gjorde Jokkmokks-Jokke i Café Norrköping 1993.
Bengt Simon Jokkmokks-Jokke Johansson Djupbäck avled i Nacka 84 år gammal men begravdes i Vuollerim i samma grav där hans sju år äldre hustru Hildur (1908-95) begravts tre år tidigare.
Redan under sin livstid, 1993, fick Jokkmokks-Jokke ett museum i byn Porsi, där han alltså gått i skola. Information om muséet finns här:
Allra sist skall framhållas att Jokkmokks-Jokke var något av ett rött skynke för kulturelitister och andra som inte ansåg det vara riktigt fint att vara glad och sjunga för gamla och sjuka. Dessa blev närmast uppretade av hans genuina folklighet. Hans popularitet i dessa kretsar stärktes inte av att han politiskt stödde Moderaterna.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 