Posted tagged ‘Sverige’

SD på väg etablera sig som största partiet – S tappar greppet

17 november, 2019

Demoskop november 2019.

Enligt Aftonbladet/Demoskops novembermätning är Sverigedemokraterna nu landets största parti med ett väljarstöd på 24,0 procent. Det är en ökning med 1,1 procentenhet sedan mätningen i oktober och partiets högsta siffra någonsin hos det aktuella opinionsinstitutet. Med andra ord skulle närmare var fjärde väljare lägga sin röst på det Sverige-vänliga partiet om det vore val i dag.

Demoskop: Nu är SD störst i Sverige

Socialdemokraterna noteras för 22,2, en nedgång med 0,9 och S-partiets lägsta siffra någonsin hos Demoskop. Mätresultatet sänder tvivelsutan chockvågor genom den socialdemokratiska partiapparaten. Ingen sosse kan missa att det är något som är allvarligt fel inom maktpartiet nummer 1 i svensk politik – den här gången duger det inte med bortförklaringar som att mätinstitutet inte är seriöst.

Tredje störst blir Moderaterna med  17,8, en tillbakagång med 1,7 procentenheter. Härefter följer V 9,8, C 7,7, KD 7,6, MP 4,8, L 3,9 samt ”övriga” med 2,2 procent.

”Jag är inte förvånad”, citeras SD-ledaren Jimmie Åkesson i Aftonbladet. ”Under alla år har vi konsekvent pratat om gängkriminaliteten, den eskalerande otryggheten, migrationspolitiken som inte fungerat och integrationspolitiken som har förvärrat situationen.” Siffrorna i den nya mätningen visar alldeles uppenbart att fler och fler är beredda att skriva under på SDs kritik av den förda politiken.

Det bör noteras att SD-ledningen inför den kommande helgens landsdagar föreslagit ändringar i principprogrammet som tonar ner partiets socialkonservativa profil i frågor som rör exempelvis sjuksköterskors rätt att av samvetsskäl neka medverkan vid aborter och homosexuellas adoptionsrätt. Trots detta är det svårt att skönja någon märkbar överströmning av missnöjda SD-sympatisörer till det mer högerinriktade Alternativ för Sverige (AfS) som fortsatt saknar allt inflytande i svensk politik. https://www.youtube.com/watch?v=prC0pJBsYDk&feature=youtu.be&fbclid=IwAR1YhsOjbRlTO3O3hHDy9PsKpkuxYKVkM0E6KV4HgzzCD8TFqfzN2o84BL8

Notabelt är vidare att Vänsterpartiet i förhållande till sin storlek faktiskt står för en ännu större ökning i väljarsympatierna än Sverigedemokraterna. Personligen har jag väldigt svårt att förstå varför ett parti med kommunistiska rötter når nästan 10 procent i en mätning, men det kan förstås tänkas att vissa vänsterväljare är missnöjda med Socialdemokraternas regeringssamarbete åt ”höger” med Centerpartiet och Liberalerna och därför väljer V.

Socialdemokraternas Stefan Löfven är på väg neråt och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på väg uppåt.

Även Kristdemokraterna går framåt med ungefär lika mycket som V-partiet medan Centern tappar. Liberalerna fortsätter att parkera under riksdagsspärren på 4 procent trots att L-ledaren Nyamko Sabuni synts en del i media på sistone. Övriga partier ligger på 2,2 procent.

Sett till antalet riksdagsmandat skulle, om Demoskop-siffrorna vore valresultat, landet få en regering bestående av SD, M och KD: de tre oppositionspartierna noteras för en klar övervikt med 185-165 jämfört med det S-ledda regeringsunderlaget.

Den nya Demoskop-mätningen är anmärkningsvärd i främst två avseenden. Dels därför att den visar att SD är på god väg att etablera sig som Sveriges största parti, dels därför att den ger vid handen att det under alla år dominerande S är på väg att tappa greppet om svensk politik och bli ett i raden av andra partier.

Johan Westerholm gör på Ledarsidorna den 16 november en intressant analys av hur sosseriet hamnat i sin nuvarande prekära situation. Detta beror enligt Westerholm på det förödande inflytandet från en politisk inriktning han kallar Bommersviksvänstern. Bommersvik är en kurs- och konferensanläggning som ägs av det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU och som ligger i Turinge socken i Nykvarns kommun en mil utanför Södertälje.

Bommersviksvänstern beseglar Socialdemokraternas öde

”Socialdemokraterna är i kris”, skriver Westerholm. ”Och krisen går att härleda till den handfull personer som bäddade för Bommersviksvänsterns seger. En seger som, om den består, kan vara den som beseglar Socialdemokraternas öde.” Den avgörande förändringen tillkom enligt debattören då Carin Jämtin tillträdde som partisekreterare i höjd med att Håkan Juholt efterträdde Mona Sahlin som partiledare 2011.

Med de sektliknande ”bommersvikarnas” nya maktposition började S överge sin hävdvunna arbetarpolitik och i stället alltmer betona samarbetet med partiets muslimska falang. Samtidigt blev den beryktade vänsterextremisten och mytomanen Henrik Arnstad en nära rådgivare till Stefan Löfven.

För Socialdemokraterna blev det fortsättningsvis viktigare med retoriska markeringar mot Sverigedemokraterna och den så kallade rasismen än att tillvara ta arbetarklassens intressen politiskt och fackligt. LO fick därtill i förre SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson en ledare som var mer politiker än fackman.

Den forna partisekreteraren Carin Jämtin (S), numera SIDA-chef.

Återstår att se om sossarna kan hitta tillbaka till sina rötter och åter upplevas som ett parti som kan lösa landets många och överhängande problem. Jag tillåter mig tvivla. Med en svag och ibland försagd och/eller svamlig galjonsfigur som Stefan Löfven och föga imponerande förgrundsgestalter som Mikael Damberg, Anders Ygeman och Morgan Johansson saknar S-partiet en trovärdig ledning.

Mycket vatten hinner flyta under broarna fram till valet i september 2022, men om inte S förmår skaka fram en trovärdig partiledning och politisk kurs fram till dess skulle jag bli överraskad om partiet skulle lyckas ta sig över 20 procent.

Fotnot: Aftonbladet/Demoskops novembermätning omfattar webbintervjuer med 2048 personer över 18 år.

Färöarna utmanar Danmark och EU – vill öppna egen representation i Jerusalem

15 november, 2019

Färöarnas utrikesminister Jenis av Rana har drivit frågan om att öppna ett färiskt representationskontor i Jerusalem.

Danmark har länge utlovat ökad självständighet för sina besittningar Grönland och Färöarna. Nu har danskarna ett gyllene tillfälle att visa att detta ej endast var prat i vädret: Färöarna har förutskickat att man kommer att öppna en egen beskickning i Jerusalem och därmed i praktiken erkänna staden som Israels huvudstad. http://jihadimalmo.blogspot.com/2019/11/faroarna-trotsar-eu-byrakratin-vill.html

Litet i skymundan fick Färöarna med en befolkning på knappt 50 000 en ny regering den 31 augusti i år. Ett tidigare vänsterinriktat styre ersattes då av en trepartikoalition bestående av två konservativa partier och ett kristdemokratiskt parti. Den nya regeringens första beslut blev alltså att öppna ett eget representationskontor i Jerusalem.

Det är främst den nye färiske utrikesministern Jenis av Rana som drivit på i frågan, men det uppges att han har gott stöd från den starkt kristna befolkningen på den av 18 öar bestående ögruppen. Han har citerats: ”Vi har representasjon over hele verden, hvorfor kan vi ikke ha en i Israel. Israel er et av de mest utviklede land i verden, saerlig innefor teknologi.”

Färöarna utmanar med Jerusalem-beslutet – som enligt den nya regeringens planer skall vara effektuerat i september-oktober 2020 – Danmarks enhetsstyre samt den av starka antisemitiska inslag influerade EU-byråkratin i Bryssel. Dessutom skall det tilläggas att varken Färöarna eller Grönland, trots att moderlandet är med i EU, är EU-anslutna.

Färöarnas huvudstad Torshavn har cirka 13 000 invånare.

Färöarna ingår visserligen i den danska så kallade riksgemenskapen men åtnjuter sedan 1948 i många frågor en ganska stor självständighet. Det autonoma riket, med en övervägande nordisk kultur, har sedan 1976 bland annat egen frimärksutgivning och ett eget nationslag i fotboll (som för närvarande ingår i samma EM-kvalgrupp som Sverige). https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4r%C3%B6arna

Hållningen i Israel-frågan kan sägas utgöra ett lackmustest på om Danmark och dess socialdemokratiska minoritetsregering menar allvar med sitt prat om utökat självbestämmande för regeringen i Torshavn. Danmark följer EUs linje att beskickningarna skall vara förlagda till Tel Aviv och inte till Israels huvudstad Jerusalem.

USA var först med att i maj 2018 flytta sin ambassad i Israel till Jerusalem. Honduras och Guatemala följde sedan efter.

 

Dystert 300-årsjubileum: rysshärjningarna 1719 och den högst befogade ”rysskräcken”

15 november, 2019

2019 är det jämnt 300 år sedan de så kallade rysshärjningarna inleddes och drabbade Sveriges östkust från Piteå i norr till Valdemarsvik i söder åren 1719-21. Enbart under perioden juli-augusti 1719 nedbrändes mellan Gävle och Norrköping sju städer, tio större bruk samt tusentals gods, gårdar och torp. Det har beräknats att omkring 20 000 människor blev hemlösa men att få dog – de ryska trupperna hade order om att i möjligaste mån skona civilbefolkningen.

Rysshärjningarna innebar för Sveriges del slutklämmen på Stora nordiska kriget 1700-21. Det hade inletts med att den Sverige-fientliga alliansen Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland i ett trefrontsanfall hade angripit svenska besittningar i hertigdömet Holstein-Gottorp, Livland och Ingermanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget

Karl XIIs likfärd: målning av Gustaf Cederström.

Svenskarna under den unge svenske konungen Carl XII slog tillbaka och besegrade eftertryckligt ryssarna vid Narva den 20 november 1700 och tvingade Danmark ut ur kriget genom freden i Traventhal; kung Carl (eller Carolus som han officiellt hette) lyckades också avsätta den sachsisk-polske monarken August den starke som kung i Polen.

Den antisvenska alliansen hade dock inte givit upp. Ryssland under ledning av tsar Peter I (den store) återhämtade sig, och tsaren lät efter att ha intagit den svenska staden Nyen (tidigare fästningen Nyenskans) vid floden Nevas utlopp i Finska viken 1703 anlägga staden Sankt Petersburg på samma plats. Peter avsåg att omvandla Ryssland enligt västerländsk mall och ville ha den nya staden – som var uppkallad efter aposteln Petrus – som skyltfönster utåt.

Snart var även Sachsen-Polen och Danmark med i leken, och efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den 28 juni 1709 var den svenska stormaktstiden definitivt på upphällningen. Carl XII tog sin tillflykt till Bender i Osmanska riket, som var Sveriges allierade under åren 1710-13. Kung Carolus återvände till Sverige och Lund 1713 men skulle aldrig återvända till huvudstaden Stockholm. Han sköts till döds vid Fredrikstens fästning i nuvarande Halden den 30 november 1718. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Poltava

Hörningsholms slott på Mörkö brändes ner av de ryska inkräktarna. På bilden Erik Dahlbergs något överdrivna framställning i storverket Suecia Antiqua et Hodierna (Sverige i går och i dag).

Rysshärjningarna var ett led i Rysslands strävan att erhålla så förmånliga villkor som möjligt i de fredsförhandlingar som pågick på Lofö på Åland sedan den 12 maj 1718. Svensk chefsförhandlare var den tyskfödde baronen Georg Heinrich von Görtz, som fungerade som Carl XIIs förste minister 1715-18 och den som i praktiken styrde landet under konungens frånvaro. Det var Görtz som fick skulden för det svenska debaclet; han avrättades genom halshuggning på avrättningsplatsen vid Skanstull i Stockholms södra utkanter den 19 februari 1719.

När freden efter Stora nordiska kriget slutligen ingicks i Nystad i Finland den 30 augusti 1721 så blev det den hårdaste fred Sverige tvingats acceptera sedan medeltiden. Sverige tvingades till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, hela Ingermanland, Estland (inklusive Ösel och Dagö) samt Livland. Nästan 100 år senare tvingades vi släppa hela ”östra rikshalvan” (Finland) till ryssen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Nystad

Rysshärjningarna drabbade vårt av ett långvarigt krig svårt plågade folk hårt, men Rysslands målsättning att inta den svenska huvudstaden Stockholm kunde dessbättre aldrig förverkligas. Den 18 juli 1719 passerar den ryska galärflottan ledd av amiral Fjodor Apraksin förbi Dalarö och fortsätter vidare mot Torö. Nu inleds härjningar på den södermanländska kusten från Nyköping, som ödelades helt, till Södertälje, som brann ner till hälften.

Den 21 juli landsteg ett 100-tal ryska soldater i Igelstaviken utanför Södertälje, vars centrala delar utom Sankta Ragnhilds kyrka vid Stortorget fick skatta åt lågorna. Det berättas att prosten Mårten Buller i sista stund lyckades ta sin tillflykt in i skogen men att hans prästgård i Geneta brändes ner till grunden. Han skall ha förlorat den svindlande summan av 13 000 riksdaler på kuppen.

Överste Rutger Fuchs ledde de svenska trupper som räddade Stockholm från att läggas i grus och aska.

Enligt vad som sannolikt är en skröna skonades Södertälje-kyrkan på följande sätt. Ryssarna lovade lämna helgedomen i fred om en skytt som södertäljeborna själva fick utvälja kunde pricka kyrktuppen med en muskötkula. Skytten laddade, tog sikte och sköt – och prickade kyrktuppen. Därmed lämnades kyrkan intakt. En kontroll har visat att den aktuella tuppen verkligen har ett märke som skulle kunna härröra från ett skott.

Vad som gör att historien dock torde vara uppdiktad är att de ryska trupperna som goda kristna hade som policy att inte förstöra de kyrkor som kom i deras väg. Troligast är nog att historien med det saliggörande skottet mot kyrktuppen svarvats ihop i syfte att förklara märket på tuppen i fråga. Fast osvuret är som alltid bäst.

Händelserna i Södertälje kan sammanfattas på så sätt att båda sidor lyckades med sina delmål: ryssarna förstörde som planerat stora delar av Södertälje under det att de försvarande svenska trupperna kunde förhindra de ryska truppernas vidare avancemang mot Stockholm. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/ryssharjningarna-del-3-vad-som-gick-forlorat

Ett nytt försök att nå den kungliga huvudstaden sjövägen gjordes av ryska galärer vid Södra Stäket eller Baggensstäket i Saltsjöbaden  den 13 augusti 1719. Ryssarna landsteg på platsen med så många som 4000-6000 man. Svenskarna var kraftigt underbemannade – strax söder om Stäkets trånga sund fanns 367 man ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente samt 75 man ur Upplands tremänningsregemente. Dessa trupper kunde tillgodoräkna sig artilleriunderstöd från galärer i sundet.

De fåtaliga svenska soldaterna förde under fyra timmar en glänsande uppehållsstrid under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim, och på eftermiddagen anlände, på order av generalissimus prins Fredrik av Hessen (senare kung Fredrik I), förstärkningar i form av 700 man ur Södermanlands regemente, vilket anfördes av översten och sedermera generalmajoren Rutger Fuchs. Även samma regementes andra bataljon anförd av överstelöjtnanten Johan von Essen tillstötte. https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/nar-stockholms-skargard-stod-i-brand-ryssen-kommer

Den till mantalet underlägsna svenska styrkan kunde tillfoga fienden stora förluster, vilket fick denna att i skydd av mörkret retirera till sina galärer och ge upp försöket att erövra Stockholm. Forskaren Erik Jonsson har givit denna sammanfattning av det ryska nederlaget vid Baggensstäket: ”Ryssarna retirerade. Reträtten urartade till flykt. De 700 svenskarna vräkte de 6000 ryssarna i sjön.” Överdrivet? Kanske. Faktum kvarstår dock: Stockholm undgick påhälsning av de fruktade ryska galärerna

Hölö kyrka i Södertälje kommun.

Slutligen skall jag beröra ytterligare en berättelse om rysshärjningarna från Södertälje med omnejd som gäller Hölö, i dag en del av Södertälje kommun, och som troligen kan göra anspråk på ett betydligt högre mått av autenticitet än den ovan anförda skrönan om skottet mot kyrktuppen. Såväl Trosa och Mörkö som Hörningsholms slott drabbas svårt av de ryska truppernas destruktiva verksamhet, men Hölö klarar sig undan helt liksom Tullgarns slott.

Detta beror enligt berättelsen på ett rådigt initiativ av prästmannen Paulus Johannis Scharff, som var verksam i Hölö församling i 57 år varav drygt 55 av dessa som kyrkoherde och prost, under den ryska offensiven i juli 1719. Hur det hela förlöpte framgår av en uppteckning gjord av komminister Johan Erik Petri i Hölö socken. Efter att först ha berört ryssarnas illdåd i övriga socknar anför Petri följande:

Men olyckliga följderna deraf förekommos genom Församlingens då warande Pastors Herr Prosten Scharffs utmärkta rådighet. Denne behjertade man samlade då så mycket folk, som i hast war möjligt, och tågade då i spetsen för denna sammanrafsade tropp, som war bewäpnad med liar, skäror, stänger, påkar och dylikt jemte några få skjutgewär, fienden till mötes; hwarjemte han berättas hafwa uppsatt en mängd hattar på skogsbuskarne å de kringliggande höjderna, för att dermed inbilla fienden, som ännu war på afstånd, att dessa sålunda betäckte buskar woro bewäpnadt manskap, som stod färdigt att emottaga dess anfall. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=126

Herr prosten skall själv oupphörligen ha dundrat på en medhavd trumma, samtidigt som andra personer i följet – män, kvinnor och barn – slog på stekpannor, kastruller med flera husgeråd. Följden blev att de annalkande ryssarna antingen helt avstod från den planerade landstigningen eller avbröt densamma. Scharff, som var gift tre gånger och far till 13 barn i det första giftet, kom därefter att leva i tacksamt minne i ett antal generationer i Hölö församling ända in i våra dagar.

I Hölö kyrka firade man till 1777 varje år en tacksägelsedag till åminnelse av ortens till synes mirakulösa räddning undan den ryska framfarten. I kyrkan förvaras dels en porträttmålning av den rådige prästmannen, dels den trumma han skall ha använt då det ryska angreppet avvärjdes. Jag har själv sett föremålen på ort och ställe.

Efter rysshärjningarna 1719-21 och det ryska erövrandet av Finland 1809 har Ryssland alternativt Sovjetunionen fortsatt hota våra nationella intressen genom exempelvis spioneri, kränkningar i luften och till sjöss samt hot av skilda slag. Det sägs ibland att det råder vad som kallas ”rysskräck” i Sverige – det är, som torde framgått ovan, i så fall inget som helst märkligt med det. Den måste tvärtom anses vara högst befogad.

 

 

Terrorforskaren Magnus Norell: ”Försvars- och säkerhetssamarbete inom EU dömt att misslyckas”

13 november, 2019

Magnus Norell förhöll sig skeptisk till säkerhets- och försvarssamarbete inom ramen för EU. Foto: Tommy Hansson

”Frågan om säkerhetssamarbete inom EU är problematisk eftersom det gäller känslig information”, framhöll den välkände terrorism- och säkerhetsexperten Magnus Norell då han den 30 oktober 2019 talade på temat ”EU, terrorism och säkerhetssamarbeten i Europa” i Södertälje stadshus. Han fortsatte: ”Idén om försvars- och säkerhetssamarbete är dömd att misslyckas, och ju mer ambitiöst det blir desto svårare blir det att genomföra.”

”Många länder är redan med i NATO eller i det NATO-anknutna partnerskapet, det blir kaka på kaka med en EU-anknuten försvarspolitik som inte tillför något nytt”, menade Magnus Norell. Med andra ord: det behövs ingenting utöver NATO-samarbetet. Enligt Norell hade det varit lyckligast om EU hållit fast vid den ursprungliga Kol- och stålunionens grundtanke och begränsat sig till samarbete inom ekonomi och handel.

Magnus Norell, född i Eskilstuna 1958 och filosofie doktor i statsvetenskap, är en av våra mest respekterade forskare och experter avseende frågor som rör terrorism, politiskt våld, demokratifrågor samt säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien. Det var därför självklart för denna bloggare att ta del av Norells orientering  i hemstaden den 30 oktober 2019.

Norell påpekade att Europa i hög grad påverkas av det som händer i Mellanöstern, exempelvis USAs tillbakadragande från Syrien och IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadis död den 27 oktober. Vidare kan avtalet med NATO-landet Turkiet ställa till med avsevärda problem: ”EU sitter i en rävsax då Turkiets ledare Erdogan kan öppna ventilerna för flyktingar till Europa när han vill.”

Det faktum att Islamiska statens (IS) fysiska så kallade kalifat är ett avslutat kapitel innebär inte att vi kan avskriva IS som ett hot mot vår civilisation. Magnus Norell: ”Alla IS-krigare finns kvar, och ingen skall inbilla mig att Turkiet kommer att ingripa. Det kommer att påverka Europa. Sverige gör ingenting – vi är sämst i klassen.”

Magnus Norell är kritisk till vad han beskriver som amerikanernas reträtt från Mellanöstern: ”När USA lämnar området lämnas fältet fritt för talibanerna och Ryssland. EU har agerat tafatt, och i Sverige använder vi oss inte av de lagliga möjligheter som finns att lagföra IS-återvändare. Vi gör som vi gjorde med de som slogs för SS under Andra världskriget.” (Det vill säga ingenting, bloggarens anmärkning).

Det har talats om att sätta upp en FN-tribunal för att döma IS-terroristerna. Detta skulle, deklarerade Magnus Norell, inte fungera eftersom Ryssland alltid kommer att inlägga ett veto däremot i säkerhetsrådet. ”Ett annat problem gäller IS kvinnor och barn. Det finns inget gemensamt tänk kring detta. EU har till och med svårt att enas om hur bananer och gurkor skall se ut…”

Den så kallade kalifen Abu Bakr al-Baghdadi är död – men IS finns kvar.

Norell har vidare inte mycket till övers för hur USAs president Donald Trump har hanterat situationen i Syrien: ”Det är otroligt illa skött från USAs sida. Absolut ingen som är insatt i problematiken tycker att Trump agerat på rätt sätt. Trump bryr sig inte om utrikespolitik och nu lämnas ett tomrum som fylls av Turkiet och Ryssland, som fattat avtal om Syrien utan att Damaskus tillfrågats.”

Magnus Norell jämförde i sin föreläsning ”rolexshejken” al-Baghdadis frånfälle med al-Qaida-ledaren Usama bin Ladins död. ”Han hade tappat greppet efter kalifatets fall och hans död nu får inga praktiska konsekvenser. Det går inte att få ett stabilt, enat Syrien. Iran och Ryssland är inte intresserade av detta. En konfederativ lösning vore bättre.”

I Norells perspektiv är det inget som sker i Mellanöstern och Nordafrika som stannar där.  Det påverkar den övriga världen vare sig man är medveten om det eller inte. ”Det spelar ingen roll om man som Trump säger att ´nu skiter vi i det här.´ Statsbildningar i Mellanöstern är inte som i Europa.” (Undantagandes Israel, bloggarens anmärkning).

Magnus Norell avslutade sin informativa presentation med att inskärpa, att religion och politik med nödvändighet måste skiljas åt: ”Annars går det åt pipsvängen. Det är besvärande med arabiska regimers försök att påverka opinionen i väst genom att finansiera moskébyggen.”

På min fråga om det praktiskt sett är möjligt att skilja religion och politik åt i den heltäckande ideologin islam svarade Norell att det är möjligt: ”Det finns reformvänliga rörelser i den muslimska världen som vill separera religion från politik.” Jag tillåter mig dock att förbli skeptisk.

 

 

Är S på väg att närma sig SD? Åkesson har högre förtroende än någonsin

13 oktober, 2019

Jimmie Åkesson har all anledning att se glad ut. Han ökar stort i förtroendeligan och kan notera att alltfler sossar går över till SD.

Socialdemokraterna har sedan riksdagsvalet för drygt ett år sedan tappat omkring 140 000 väljare till Sverigedemokraterna. Det visar en färsk undersökning från opinionsinstitutet Demoskop. Sosseriet sliter nu sitt hår för att om möjligt vända denna bekymmersamma trend. https://www.expressen.se/nyheter/s-splittring-om-migrationen-allt-handlar-om-sverigedemokraterna/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Det finns nu tecken på att S-partiet kan komma att ompröva sin generösa migrationspolitik, vilken inneburit hårda påfrestningar på det svenska välfärdssystemet. Fler och fler frågar sig, när vården, skolan och omsorgen går på knäna, med förre Scania-direktören Leif Östling: ”Vad fan får jag för pengarna?” Statsminister Stefan Löfven påpekade redan 2017 att Sverige sedan krisåret 2015 tagit emot dubbelt så många flyktingar som borde ha skett och har på sistone återigen talat om behovet av att strama åt migrationspolitiken. https://samtiden.nu/2019/10/lofven-talar-plotsligt-om-farre-flyktingar/

Löfvens uttalanden om att begränsa invandringen har skapat svåra slitningar inom regeringskoalitionen. Förra kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP), numera EU-parlamentariker, har citerats: ”I den tid vi lever i är det inte läge att vara egoistisk och bara tänka på sig själva.” Frågan är dock om det inte är just det det är.

Demoskops opinionschef Peter Santesson kommenterar överströmningen från S till SD på följande sätt: ”Vi ser att det är stora blödningar i Socialdemokraternas kärngrupper: äldre väljare, låginkomsttagare och också LO-kollektivet.” Det behöver knappast särskilt understrykas att detta ger upphov till stora bekymmer för sossarna. Det är då föga märkligt om somliga rentav upplever ett närmande till SD som en lösning på problemet.

Göran Greider (S) vill kraftigt strama åt arbetskraftsinvandringen.

Högersossen Widar Andersson, chefredaktör på tidningen Folkbladet, har bilden klar för sig: ”Allt handlar om SD skulle jag vilja säga. Först tog alla avstånd från SD och slog nazism, rasism och brunfärg i huvudet på varandra när något parti uttryckte kritiska synpunkter om invandring.” Detta har ändrats, och i dag förefaller det som om S syftar till att återta förlorad terräng genom att torgföra SD-liknande retorik – dock utan att göra särskilt mycket rent praktiskt.

Att den ofta frispråkige just Widar Andersson luftar tankar av ovan citerat slag är kanske inte så sensationellt. När dock vänstersossen Göran Greider förefaller vara inne på samma linje är det ett tecken på att något håller på att hända inom Sveriges maktparti nummer ett.

I en ledarartikel i Arbetarbladet skriver Greider bland annat följande: ”Permanenta för överskådlig tid ungefär den strama flyktingpolitik vi har sedan 2015. Jag tror det är helt nödvändigt…Det som kraftigt måste stramas åt är den arbetskraftsinvandring som idag hänsynslöst utnyttjas av oseriösa företag och som skapar ett livsfarligt skuggsamhälle.” https://www.arbetarbladet.se/artikel/goran-greider-sa-har-bor-s-tala-om-flyktingpolitiken-1

Något som ytterligare spär på de socialdemokratiska bekymren – eller i varje fall borde göra det – är att SD-ledaren Jimmie Åkesson i en förtroendemätning från Demoskop, företagen den 2-7 oktober, visar sig åtnjuta rekordstort förtroende. 36 procent av de 1003 intervjuade personerna hyser således ganska stort eller mycket stort förtroende för Åkesson, vilket är 5 procentenheter mer än i septembermätningen. https://samtiden.nu/2019/10/svenska-folket-har-allt-hogre-fortroende-for-akesson/

Demoskops förtroendeliga i oktober 2019.

Störst förtroende har alltjämt Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor, som ökar med 3 procentenheter till 39 procent. Tvåa på förtroendelistan är S-ledaren Stefan Löfven med 37 procent, en ökning med 2 procentenheter. Närmast efter Åkesson på tredje plats återfinns Ulf Kristersson, M, som ökar med 3 procentenheter upp till 34 procent. Kristersson har dock tappat inte mindre än 9 procentenheter sedan valet, då han låg på 43 procent.

Härnäst på listan hittar vi Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt på 32 procent – oförändrat sedan september. På sjätte plats finns Centerpartiets Annie Lööf, som visserligen bara går back med en procentenhet sedan förra mätningen men som har tappat hela 15 procentenheter sedan valet. Det krävs ingen övermänsklig analytisk förmåga för att begripa varför: Lööf framstår som en veritabel svikare efter sitt tidigare löfte om att aldrig bli ett stödhjul åt S.

De båda MP-språkrören Per Bolund (16) och Isabella Lövin (15) ökar båda marginellt sedan i september. Ohotat sist på Demoskops lista är Liberalernas Nyamko Sabuni med ett förtroendekapital om 13 procent, ett tapp på 3 procentenheter.

Den socialdemokratiska tillbakagången ligger väl i linje med hur det är i det övriga Europa, där socialdemokratiska partier i en del fall ligger i spillror. I Sverige har utvecklingen gått långsammare, men om S fortsätter att tappa så skulle jag bli förvånad om partiet når över 20 procent i riksdagsvalet om tre år.

 

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

8 oktober, 2019

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Glömda svenska fotbollshjältar (14): Det hårdföra Skottlands-proffset Lennart Wing

1 oktober, 2019

Lennart Wing i kamp med en sovjetspelare i en av sina 36 landskamper.

Lennart Wing, född 1935, gjorde 36 A- och tre B-landskamper 1961-65. Han bör enligt mitt förmenande, jämte Malmö FFs Erik Nilsson, räknas som den bäste vänsterback vi  haft. Han inledde sin karriär i kvarterslaget BK René från Gamlestaden i Göteborg och värvades därifrån över till klassiska Örgryte IS (ÖIS) 1955. Han avverkade tre säsonger och 67 matcher som professionell i skotska Dundee United FC 1965-67. https://en.wikipedia.org/wiki/Lennart_Wing

BK René hade bildats runt 1947 av Rolf Olsson och fostrade, förutom Lennart Wing, en legendar som Agne Simonsson vilken som junior gjorde den jämnårige Wing sällskap till  avsevärt mer etablerade ÖIS. https://sv.wikipedia.org/wiki/BK_Ren%C3%A9

1959 gick Örgryte upp i allsvenskan efter 18 års bortovaro med det hemvändande Italien-proffset Gunnar Gren – av många ansedd som Sveriges främste spelare genom tiderna – som spelande tränare. Den allsvenska come-backen blev en succé och ÖIS kunde knipa det så kallade lilla silvret efter att ha placerat sig som trea 1960.

Lennart Wing bildade i Örgryte backpar med Helge Börjesson; de båda utgjorde tillsammans med centerhalvbacken Vilgot Schwartz ett pålitligt försvarslås. I anfallet återfanns radarparet Agne Simonsson och Rune Börjesson, som båda vid denna tid var givna i landslaget. Ett omdöme om Lennart Wing lyder: ”Hårdför, bollsäker, resolut och disciplinerad.” http://handbollsakademin.se/lennart-wing-och-bjorn-nordquist/

Landslagsdebuten ägde rum mot Tjeckoslovakien i Prag den 20 mars 1961 i en landskamp som slöt 1-1. Eftersom premiärmatchen i blågult blev lyckosam uttogs Lennart Wing i Sveriges VM-kvallag som spelade i samma grupp som Schweiz och Belgien. Hemmamatchen mot Schweiz på Råsunda i maj blev minnesvärd på flera sätt.

Svenskarna Lennart Wing (i mitten) och Örjan Persson (längst till höger) i Dundee United-dress tillsammans med dansken Finn Dossing.

Dels för att blågult krossade alpsönerna med 4-0, dels för att Lennart fick hoppa in mellan stolparna och vikariera för ordinarie målvakten Bengt ”Zamora” Nyholm, som fått näsbenet avslaget av en schweizisk armbåge. När ”Zamora” återkom efter 20 minuters omplåstring hade vänsterbacken hållit nollan. Vid denna tid var inga spelarbyten tillåtna i VM-matcher eller VM-kval. Framåt svarade Lennarts ÖIS-kamrater Agne Simonsson och Rune Börjesson för totalt tre mål.

När Lennart Wing vid 30 års ålder kom till Dundee United i Skottland var tidigare ÖIS-och landslagsspelaren Örjan Persson redan på plats. När en försvarsspelare i Dundee hade fått ett ben avsparkat hade Örjan rekommenderat klubben att värva Lennart Wing. Skottarna lär inte ha blivit besvikna. Wing flyttades upp som vänsterhalv och blev straffskytt i den nya klubben – han gjorde sammanlagt elva mål för klubben, de flesta på straff och ett par på nick. Tillsammans med Örjan och danskarna Mogens Berg och Finn Dossing utgjorde Lennart Viking Fab Four.

Dundee Uniteds mest anmärkningsvärda bedrift under Lennarts tid i klubben var vinster mot FC Barcelona såväl hemma (2-0) som borta (2-1) i Mässcupen, som senare blev UEFA-cupen. De segrarna lär det fortfarande talas om bland den skotska klubbens fans. Efter tre säsonger i Skottland återvände Lennart Wing till Sverige och Göteborg. Orsaken var att han inte kunde få längre tids tjänstledigt från sitt jobb som brandman.

Örjan Persson, en vänsterytter av den gamla stammen, blev dock kvar och avslutade sin tid som Skottlands-proffs med spel i Glasgow Rangers 1967-70. Han återgick då till Örgryte IS och medverkade vid VM-turneringarna i Mexiko 1970 och Tyskland 1974. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96rjan_Persson

Om Skottlands-åren har Lennart Wing sagt följande: ”Det skotska spelet var som gjort för min stil. Jag har alltid gillat tuffa tag i högt tempo, och här gällde aldrig något annat från första till sista domarsignalen.”

Örgryte IS årgång 1963 som samlarbild i tidningen Rekord. Lennart Wing tvåa från höger i främre raden. Agne Simonsson är trea från vänster i bakre raden och Örjan Persson längst ut till höger i bakre raden.

Vid hemkomsten återvände Lennart Wing till ÖIS. Klubben åkte ur allsvenskan 1968 men var tillbaka igen året därpå. Därefter varvade Wing ner i Kungsbacka BI fast nu som anfallsspelare – han blev klubbens främste målgörare. Den aktiva karriären avslutades i Wohléns IF i Varberg och slutligen i Hönö IS. 1976 tog Lennart över som tränare i ÖIS då klubben var i kris. Han gjorde emellertid ingen större lycka utan slutade efter ett par månader. https://lirarnashistoria.wordpress.com/2018/04/01/lennart-wing/

Lennart Wing invaldes 2008 i Svensk fotbolls Hall of Fame och 2011 i Dundee Uniteds Hall of Fame. Han är på ålderns höst bosatt i Fiskebäck.