Posted tagged ‘Sverigedemokraterna’

Åkessons senaste bok: folkhemsnostalgi och nationalism

15 februari, 2019

Jimmie Åkesson slår i sin senaste bok ett slag för det moderna folkhemmet och den demokratiska nationalismen.

Några månader före valet 2018 gav Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ut en bok med titeln Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision (Asp & Lycke, 192 sidor). Boken utgör en sammanställning av tal som Åkesson hållit i olika sammanhang samt utdrag ur SDs principprogram. Detta har blandats ut med diverse reflektioner.

Det är definitivt inget fel på Jimmie Åkessons skrivförmåga. SD-ledaren har full kontroll över ärans och hjältarnas språk såväl muntligt som skriftligt. Vilket naturligtvis borde vara ett minimikrav för vilken partiledare som helst. I likhet med alla politiska dokument syftande till att föra fram ett visst partis officiella ståndpunkter ligger det dock i sakens natur att det, uppriktigt sagt, är en småtråkig bok. Detta hindrar inte att det finns ett och annat som väcker intresse.

Jimmie Åkesson sammanfattar i sitt förord bokens syftemål på följande sätt (sidan 8):

Det mesta i den här boken är rent tyckande, beskrivningar av vår vision, av hur det svenska samhället skulle se ut om jag och Sverigedemokraterna fick styra, idéer om hur vägen dit kan se ut. Vad driver oss? Vilka är mina egna drivkrafter? Vilka erfarenheter har format mina värderingar? Det är således ingen akademisk avhandling, jag skriver från hjärtat. Ett slags debattbok med utgångspunkt i mina och partiets idéer om det moderna folkhemmet.

Sverigedemokraterna har haft tre partiledare sedan starten 1988: Anders Klarström (1988-95), Mikael Jansson (1995-2005) och Jimmie Åkesson (2005-). Den bärande idén om folkhemmet har hängt med under hela denna drygt 30-åriga tid. Jag kan ha fel, men ingen av partiledarna synes dock ha omfattat folkhemstanken med samma hart när religiösa övertygelse som Jimmie Åkesson. En av hans stora politiska förebilder är tvivelsutan den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson (1885-1946),

Ja, Åkesson menar att Hansson troligen kallat sig ej endast socialkonservativ och nationalist utan till och med sverigedemokrat om han vore i livet i dag.

Per Albin Hansson var tveklöst nationalist.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag ställer mig förhållandevis skeptisk till Jimmie Åkessons och andra sverigedemokraters idealiserande av Per Albin Hansson och den nostalgiska klockartron på folkhemmet som lösning på alla samhälleliga problem. Det är emellertid  inte fel att lyfta fram Per Albins förtjänster som en landsfaderlig gestalt under besvärliga krigs- och beredskapsår. Det svenska folket behövde en samlande ledare och Hansson får sägas ha med den äran iklätt sig denna roll.

Att Per Albin Hansson tveklöst var nationalist är jag helt överens med Jimmie Åkesson om. En av hans mer uppmärksammade aforismer var således ”Sverige åt svenskarna. Svenskarna åt Sverige.” Därför skorrar det grundfalskt när dagens socialdemokrati hävdar att just nationalismen är ett av de största hoten mot ett fritt samhälle. Per Albin Hansson var, som jag tidigare framhållit på min blogg, emellertid långt ifrån bara landsfader vilken (ehuru lögnaktigt) försäkrade svenska folket att ”vår beredskap är god”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/21/per-albin-inte-bara-landsfader/

Hansson kommer inte ifrån ansvaret att i sin dåvarande kapacitet som försvarsminister ha varit en drivande kraft bakom det försvarsbeslut som 1925 föranstaltade om den dittills mest omfattande militära nedrustningen i svensk historia. Den sannolikt största fläcken på Per Albins renommé är dock att han som statsminister i den krigstida samlingsregeringen med den så kallade Baltutlämningen gav klartecken för utlämnandet av 2700 tyska och 146 baltiska krigsflyktingar till Sovjetunionen 1946.

Det vore dock som jag ser det felaktigt att av Åkessons faiblesse för Per Albin och folkhemmet – en term som har den konservative politikern och ideologen Rudolf Kjellén (1864-1922) som upphovsman – dra den förhastade slutsatsen, att Sverigedemokraterna skulle vara ett mer eller mindre socialdemokratiskt parti, vilket en del borgerliga debattörer brukar påstå.

SD är bevisligen djupt kritiskt till sosseriet, vilket framgick med all önskvärd tydlighet av den dokumentärfilm Ett folk, ett parti som partiet producerade kort tid före valet den 9 september 2018. I filmen beläggs med autentiska citat och med hänvisning till historiskt oantastligt källmaterial att Socialdemokraterna redan från slutet av 1800-talet som parti var påfallande rasorienterat, något som skulle slå ut i full blom med antisemitism och tvångssteriliseringar ända upp i modern tid. Den som har litet tid över kan tillgodogöra sig filmen via följande länk: https://www.youtube.com/watch?v=W56ZKUVECWs

Ett folk, ett parti uppmärksammar kort sagt sådant som Stefan Löfven et consortes helst talar väldigt tyst eller inte alls om, även bortsett från krigseftergifter i form av tyska trupptransporter genom Sverige, krav på att naziregimen skulle J-stämpla tyska judars pass, censur av tyskkritiska publikationer och annat som den av Socialdemokraterna dominerade koalitionsregeringen gav klartecken för. Det bör framhållas att inte heller den av Jimmie Åkesson beundrade Per Albin Hansson klarar sig särskilt bra i den aktuella filmen.

Jimmie Åkesson: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision.

Den tydligaste skillnaden mellan sverigedemokratisk ideologi och dagens socialdemokrati står, som jag ser det, att finna i SDs syn på kristendomens betydelse för det svenska kulturarvet. I SDs principprogram läser vi följande: ”Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten.” Detta är nog så långt bort man kan komma från det nutida sosseriets oförblommerade materialism och oförståelse för andliga värden.

Om jag har vissa problem, vilka dock inte på något sätt skall överdrivas, med Jimmie Åkessons idealiserande av folkhemmet och dess talesman Per Albin Hansson så välkomnar jag Åkessons och principprogrammets försvar av den nationalism som jämte socialkonservatismen är Sverigedemokraternas ideologiska grundbult. Jimmie citerar ur principprogrammet (sidan 46): ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd ifrån alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Utan nationalismen, viljan att vara en sammanhållen nationalstat, hade Sverige yttermera inte blivit vad landet är i dag: en fri, självständig och demokratisk nation. Det var den nationella känslan som vägledde frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson när han tog upp kampen mot utländskt fogdevälde. Det var samma känsla som präglade Gustaf Eriksson Vasa när denne med hjälp av bland andra dalkarlarna kastade ut danskarna och avsatte kong Kristian II (Tyrann) från den svenska tronen.

Som Jimmie Åkesson framhåller (sidan 47): ”Jag vågar påstå att nationalstaten är en överlägsen modell för att bygga ett land med hög grad av tillit, hemkänsla, gemenskap och trygghet. Nationalstaten innebär stabilitet, samförstånd, välfärd och fred. Bland olika modeller för att bygga stater, har nationalstaten visat sig vara den som består över tid.”

Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision är Jimmie Åkessons fjärde bok. De tre tidigare har varit Åkesson om… (2009), Satis polito (2013) samt Tio år som partiledare (2016). Vad jag finner en smula egendomligt är att debutboken Åkesson om... inte tas upp i den uppräkning av Åkessons tidigare böcker som återfinns på ett eftersättsblad. Är den kanske rentav slutsåld?

Den som är intresserad kan under alla omständigheter ta del av min recension av Åkesson om…, som är en samling av partiledarens så kallade veckobrev under sista kvartalet 2008, här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Fotnot: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision kan beställas via http://www.asplycke.se..

 

Annonser

Lögner, historieförfalskning och tom retorik av Löfven inför EP-valet

11 februari, 2019

Stefan Löfven, Heléne Fritzon och Hans Dahlgren vid Socialdemokraternas upptaktsmöte inför EP-valet.

Statsminister Stefan Löfven (S) har angivit tonen för vilken nivå Socialdemokraterna tänkt lägga sig på i valrörelsen inför valet till Europaparlamentet den 26 maj. Det skedde i ett tal vid partiets valkonferens i Upplands-Väsby, där Löfven framträdde tillsammans med EU-ministern Hans Dahlgren och sossarnas förstanamn på EP-valsedeln, Heléne Fritzson. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7151919

Skall man döma efter vad Stefan Löfven hade att säga kommer det att bli rena rännstensagitationen de dryga tre månader som återstår fram till valet. Så här utlät sig Löfven: ”Högerextremisterna i land efter land försöker nu gå samman, för att släppa loss extremnationalismen på kontinenten och piska upp hat. De har lyckats förr. De ska aldrig, aldrig lyckas nu.”

Om det är någon som piskar upp hat så är det Stefan Löfven, som skuldbelägger alla européer som tröttnat på Socialdemokraternas och andra EU-elitisters ständiga strävan att utplåna nationalstaterna i Europa och ”berika” den europeiska befolkningen med analfabeter och våldsverkare från Afrika och Mellanöstern och påstår att de som tröttnat är ”högerextremister”.

Löfven avslöjade sina bristfälliga alternativt obefintliga historiekunskaper med följande ordvändningar: ”Vi har lärt oss att motsatsen till kompromissens Europa är konfliktens. Vi har sett det på slagfälten i Verdun. Vi har sett det i gaskamrarna i Treblinka eller i skogarna i Katyn. Vi har sett det i massgravarna i det forna Jugoslavien.”

Olof Palmes famösa jultal 1972 tog bland annat upp Treblinka.

Det går att ana två influenser bakom Löfvens retorik. Den första är Olof Palmes jultal 1972, där Löfvens partikamrat Olof Palme på ett uppseendeväckande sätt jämförde USAs bombningar i Vietnam med ett antal platser i Europa och Sydafrika under apartheidtiden där olika typer av grymheter ägt rum. Intressant nog nämnde också Palme det nationalsocialistiska utrotningslägret Treblinka i Polen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Palmes_jultal_1972

Den andra troliga influensen bakom Löfvens lamentationer är hans topprådgivare, mytomanen och scharlatanen Henrik Arnstad, som har för vana att ljuga värre än en häst travar om såväl egna meriter som historiska tilldragelser. Det skulle förvåna mig mycket om det inte är Arnstad som skrivit Löfvens tal eller åtminstone fungerat som rådgivare när statsministern satte samman det.

Till Stefan Löfven vill jag då säga: You just went full Arnstad. Never go full Arnstad.

Låt oss titta litet på de historiska exempel vår arma statsminister tog upp. Han menar alltså att det är sådan politik som Sverigedemokraterna och deras relativa meningsfränder i Europa bedriver som leder till fältslag i Första världskriget med hundratusentals döda (Verdun), nationalsocialistisk judeutrotning (Treblinka), massavrättningar i polska skogsområden (Katyn) och Jugoslavien.

Den allvarligaste historiska grodan Löfven här gör sig skyldig till är att hävda att ”etxremnationalismen” alternativt ”högerextremismen” bär ansvaret för Katyn-massakern  i Polen, då fler än 14 000 polska officerare och befäl sköts ihjäl medelst nackskott och slängdes i massgravar. Det var i själva verket enheter ur den sovjetryska Röda armén som stod för mördandet i Katyn, något som varit känt sedan länge. Sovjetunionen erkände redan under Michail Gorbatjovs tid vid makten det sovjetiska ansvaret. http://www.glasnost.se/2010/ryssland-har-erkant-katynmassakern/

Det som gjorde att Nazityskland länge fick skulden för Katyn-massakern var att det var Hitlers trupper som först upptäckte massgravarna i de polska skogarna och offentliggjorde detta. Emedan nazisterna av uppenbara skäl  inte precis ansågs vara de mest trovärdiga sagesmännen var det inte många som trodde på deras uppgifter, varför många utgick ifrån att de själva bar skulden – vilket också var sovjetdiktatorn Josef Stalins linje. Nu vet vi åtminstone sedan 30 år tillbaka bättre. Alla utom Stefan Löfven och Henrik Arnstad.

Ett polskt monument till minne av offren för den sovjetryska Katyn-massakern 1940.

När det gäller den sorts nationalism som ledde fram till Första världskriget och slagen i Verdun så är det viktigt att minnas att denna omfattade så gott som alla politiska inriktningar, således även socialdemokratin. Alla gav sig under folkens jubel i väg till fronten. Socialdemokrater överallt i Europa röstade för krigskrediter, och i Tyskland var Marx-lärjungen Karl Liebknecht den ende socialdemokrat som röstade emot.http://kildenasman.se/2008/11/11/forsta-varldskriget-europas-socialdemokrater-rostade-for-krigskrediter/

Stefan Löfvens försök att skönmåla socialdemokratin inför valet till Europaparlamentet bygger på lögner, historieförfalskning och tom retorik. Ingenting annat. GHTs chefredaktör Torgny Segerstedt förargade på sin tid nazikoryféerna med att kalla Hitler ”en förolämpning”. En sådan karaktäristik vore enligt min mening att överskatta Löfven. Jag skulle snarare säga att han är en pinsamhet. Historiens dom kommer inte att vara nådig mot de svenska politiker som släppte lös Löfven för ännu en mandatperiod som svensk statsminister.

Det parti Löfven nu söker skönmåla är de facto det som gjort nationalsocialismen de största tjänsterna abv alla svenska partier. Det räcker om jag här nämner företeelser som Rasbiologiska institutet i Uppsala som tillkom efter en motion av den socialdemokratiske rasbiologen Alfred Petrén; 63 000 fall av tvångssteriliseringar fram till 1976; krav på Nazityskland om ”J”-stämplar i tyska judars pass; tillåtelse för tyska trupper att färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

SD, M och KD i majoritet enligt SVT/Novus – L halverat sedan valet när Björklund lämnar

7 februari, 2019

SVT/Novus väljarbarometer 14/1 – 3/2 2019.

Det mest anmärkningsvärda med SVT/Novus väljarbarometer för januari-februari 2019 är att det redan hårt prövade partiet Liberalerna sjunker ännu djupare ner i dyn och nu noteras för 2,7 procents väljarsympatier. Detta sker parallellt med att partiledaren Jan Björklund deklarerat sin avgång till partistämman i november. Det innebär att L under nio månader tvingas hålla till godo med en ovanligt död anka. som partiledare

Björklund har sedan valet den 9 september ifjol lyckats halvera sitt parti – från föga imponerande 5,5 procent i riksdagsvalet till det nu föreliggande, rent katastrofala resultatet. Hur kunde det gå så illa? Jag återkommer med ett försök till svar på den frågan nedan. https://www.svt.se/special/valjarbarometern/

Störst i den aktuella mätningen är det regeringsbärande Socialdemokraterna. Partiet går dock tillbaka med 2,8 procentenheter jämfört med föregående Novus-mätning, vilket uppges vara den enda statistiskt säkerställda förändringen. Det är ändå marginellt bättre än valresultatet på 28,3 procent. Vänsterpartiet avancerar framåt med 1,5 procentenhet och får nu 9,1 procent.

Det hjälper dock inte mycket när alla övriga partier i regeringsunderlaget enligt Januariöverenskommelsen (Jök) går kräftgång. Riksdagens värsta extremistparti, Miljöpartiet, noterar usla 3,4 procent och backar därmed med en halv procentenhet från förra mätningen. Centerpartiet backar med 0,1 procentenhet till 7,5 procent, vilket är omtrent 1 procent sämre än i valet.

Liberalerna har halverats sedan valet.

Emedan såväl MP som L åker ur riksdagen om de nu aktuella siffrorna vore valresultat bildar de konservativt betonade Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna politisk majoritet i parlamentet. SD är med 21,2 procent näst största parti och ökar mest av alla i föreliggande väljarbarometer (2,0 procentenheter). Det är hela 3,7 procentenheter bättre än i valet. M får 18,3 procent, en minskning på 0,6 procentenheter medan KD ökar med 1,3 procentenheter till 7,4 procent.

Mandatfördelningen enligt Novus-barometern är 177 mandat för SD, M, KD och 172 för S och MP.

Liberalerna har nu rätt lång tid på sig att leta efter en ersättare till Jan Björklund. Jag tänker inte ge mig in på några vidlyftiga spekulationer, men om jag vore liberal med ansvar för att få fram en ny partiledare skulle jag akta mig väldigt noga för att utse någon av de tidigare regeringsministrarna Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson till att ta över efter majorens avsked. Båda har bevisats ha helt orealistiska och verklighetsfrämmande åsikter när det gäller vitala frågor som invandring, integration, feminism och nationalstatens betydelse.

Ullenhag är sedan 2016 Sveriges ambassadör i Jordanien. Där kan han med fördel stanna i ytterligare några år, som jag ser det.

Jan Björklund och Annie Lööf har genom sitt beslut att rösta fram den ideologiska fienden Stefan Löfven till statsministerposten på Ulf Kristerssons bekostnad bjudit in till välförtjänt kritik om svek och förräderi gentemot den partipolitiska borgerligheten. Allt på grund av sin fixa idé att göra det till en helt överordnad fråga att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande. Det har resulterat i att alliansen numera är stendöd och att SD och KD liksom V går framåt i opinionen.

Januariöverenskommelsens verklighet enligt tecknaren Jeander.

Starkt jobbat, Jan och Annie!

Jag vill ändå lyfta fram de goda insatser Jan Björklund enligt min ringa mening gjort under sin tid som partiledare. Han har lyckats övertala övriga allianspartier om det eftersträvansvärda i att ansluta Sverige till den västliga försvarsalliansen NATO. Han har också fått med sig allianspartierna på kravet att stärka det militära försvaret. Och han drev som ende aktör i valrörelsen frågan om värnskattens avskaffande.

 

 

Problemen växer i Lööfs Värnamo – där pappa Hans-Göran Johansson är stark man

5 februari, 2019

Far och dotter – Hans-Göran Johansson och Annie Lööf.

Värnamo är en mindre kommun i Småland med 34 000 invånare. Ledande parti på orten är sedan många år Centerpartiet. Kommunstyrelsens ordförande heter Hans-Göran Johansson, född 1958, som till yrket är polisassistent. Han råkar även vara pappa till Center-ledaren Annie Lööf.

Liksom så många andra mindre orter i Sverige brottas Värnamo med betydande problem. Enligt SRs P1-morgon ligger det till på följande sätt: ”I småländska Värnamo med 34 000 invånare har gängkriminaliteten blivit något man fått vänja sig vid. Bara i januari har det skett flera skjutningar och sprängningar.” https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=7143202

I januari tvingades exempelvis barnen på förskolan Dalstigen hålla sig inomhus en hel dag medan nationella bombskyddet genomsökte området sedan en sprängladdning detonerat vid en dörr till ett trapphus i närheten. En annan laddning exploderade under en bil.

Andra typer av brottslighet i det fordomdags så idylliska Värnamo inkluderar skjutningar mellan rivaliserade gäng samt narkotikabrott – strax före jul hittade polisens spanare en större kvantitet kokain. En åklagare i Göteborg specialiserad på gängbrottslighet utreder nu kriminaliteten i Värnamo. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=7142337

Invånarna i Värnamo känner sig alltmer otrygga till följd av de växande problemen med gängkriminalitet.

Annie Lööf, född Johansson, lyfte under den senaste valrörelsen fram ”Värnamo, Småland och Gnosjö-andan” som goda exempel på integration i Sverige. Till hennes försvar må anföras att det kan ligga nära till hands för politiker att berömma sina hemkommuner på olika sätt. Boel Godner (S) i min egen kommun Södertälje är därvidlag intet undantag.

Utvecklingen på Lööfs hemort visar otvetydigt att hennes omdöme var något förhastat. Det senaste halvårets förfärande utveckling pekar i en helt annan riktning, och de arma Värnamo-borna känner sig i dag alltmer otrygga. https://samtiden.nu/2019/02/otryggheten-vaxer-i-annie-loofs-varnamo/

Det är vidare inte alls omöjligt att Annie Lööfs beröm av den förträffliga integrationen i Värnamo har något att göra med att hennes far, Hans-Göran Johansson, är kommunens starke man sedan 2008. I senaste valet lyckades allianspartierna skramla ihop 24 mandat i fullmäktige med C störst med 10. Socialdemokraterna knep visserligen 15 mandat och blev största parti men de rödgröna kom ändå bara upp i totalt 18. Sverigedemokraterna erhöll 8 mandat, lika många som Moderaterna..

Återstår att se hur det nya kommunstyret lyckas hantera den skenande gängkriminaliteten. Gissningsvis kommer det att talas om ”utmaningar” åtskilliga gånger i kommunens olika fora.

Annie Lööf har vid det här laget hunnit med att vara riksdagsledamot för Centerpartiet sedan 2006 och dess partiledare sedan 2011, då hon efterträdde Maud Olofsson. Hon tycks ha en grundmurad ställning inom partiet, men upprepade opinionsmätningar visar att både Lööf och partiet tagit mycket stryk som en följd av den sjaskiga Januariöverenskommelsen då man släppte fram S och MP i regeringsställning och lämnade samarbetet med M och KD.

Annie Lööf är den senaste i raden av ledare för Centerpartiet/Bondeförbundet.

Enligt pappan Hans-Göran Johansson ville den begåvade dottern, som  är född 1983, först inte bli politiker. Drömyrket i tonåren var istället åklagare. Efter studier och en tid som stipendiat i London, då unga Annie en period jobbade som barista,  landade hon ändå i politiken och i faderns parti Centern. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/7lqayw/pappa-hans-goran-hon-ville-inte-bli-politiker

Annie Lööf har ett välsmort munläder – kanske alltför välsmort. I valrörelsen pendlade hon mellan olika ståndpunkter i regeringsfrågan och försäkrade alla som ville höra på – och det var rätt många – att hon stödde en regering med Ulf Kristersson (M) som statsminister. Sedan blev det ändå S och MP sedan det blivit ett självändamål och en fix idé för Lööf och hennes allianskollega Jan Björklund att utestänga SD och dess 1,1 miljoner väljare från mesta möjligt politiskt inflytande.

Avskyn gentemot SD bottnar i det faktum att Annie Lööf  är en extrem globaliseringsivrare, nyliberal och invandringsförespråkare som en gång klargjorde att det inte skulle vara några problem för Sverige att klara av att ta emot 30 miljoner invandrare. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/14/det-maste-sagas-fanatikern-annie-loof-ar-en-fara-for-sverige/

Nyheter idag/Sentio: KD och V gasar på – SD näst störst

4 februari, 2019

KD större än C i Sentio 2 februari 2019.

Centerpartiet ökar ytterst marginellt i Nyheter idag/Sentios mätning publicerad den 2 februari – från 6,9 i föregående mätning till 7,1 procent. Kristdemokraterna ökar dock med hela 1,2 procentenheter och passerar därmed C och blir landets femte största parti. http://redir.opoint.com/?url=http://www.blogarama.com/politics-blogs/1308103-sverige-europa-varlden-blog/28870390-senaste-sentio-undersokningen&OpointData=bcd482a2207b154df4a7e39e8a10aa98JmlkX3NpdGU9MTk2OTMwJmlkX2FydGljbGU9MzIwNDUxJmlkX3VzZXI9MTQxMSZpZF9hcHBsaWNhdGlvbj0xMDAwMDA4JmlkX3BhcnRuZXI9MiZsYW5nPW5vJm1vbj0xJm1hdGNoZXM9InNlbnRpbyI0

Samtliga landets tre största partier noteras för minskningar hos det norska mätinstitutet. Socialdemokraterna 27,8 procent (28,4). Sverigedemokraterna 20,4 (22,3) och Moderaterna 17,7 (18,5). Endast SD får dock ett bättre resultat jämfört med valresultatet på 17,5 procent. Fjärde största parti hos Sentio blir Vänsterpartiet, vars måttfulla kritik mot Januariöverenskommelsen (Jök) tydligen har lönat sig – V gasar i likhet med KD på och får nu 9,5 procent.

För Miljöpartiet fortsätter läget att se prekärt ut. MP får trösta sig med att med 4,0 procent landa precis på riksdagsspärren, medan L hamnar strax under densamma med 3,9 procent.

Centerledaren Annie Lööf är märkbart berörd över den kritik som drabbat Centern som parti och henne som partiledare. Hon har således talat om ”hat” och efterlyst mer hyfs i debatten. Lööf vill sätta ”gränser” för vad det skall vara tillåtet att säga, vilket tyder på en ambivalent inställning till den grundlagsfästa yttrandefriheten.

Tecknaren Jeanders syn på Januariöverenskommelsen som ett parti klädpoker.

Annie Lööf fortsätter med den drucknes envishet att skönmåla Centerns och Liberalernas beslut att mäla sig ur gemenskapen inom den borgerliga alliansen och i stället satsa på det rödgröna vänsterblocket: ”Då stod vi upp för medmänsklighet och framtidstro, då höll vi gränsen mot Sverigedemokraterna.” http://www.gp.se/nyheter/sverige/l%C3%B6%C3%B6f-vill-se-mer-hyfs-och-mindre-hat-1.12884295

För att Lööfs (och Björklunds) taktik skall fungera krävs att det Sverige-vänliga partiet demoniseras och att det allra viktigaste i svensk politik är att isolera detta, men av opinionssiffrorna att döma är det långt ifrån alla som köper denna alternativa verklighetsbeskrivning. I stället gynnas KDs mer realistiska verklighetsförankring.

Sentio är ensamt bland mätinstituten med att ha separata staplar för de större partierna utanför riksdagen. ”Störst” av dessa blir nu Alternativ för Sverige med nästan 1 procent av väljarsympatierna – en ökning med 0,6 procentenheter. Feministiskt initiativ får nöja sig med 0,5 procent. medan Piratpartiet och Medborgerlig samling får ännu lägre resultat.

Nyheter idag/Sentio 2 februari 2019

Socialdemokraterna 27,8 (28,4)
Sverigedemokraterna 20,4 (22,3)
Moderaterna 17,7 (18,0)
Vänsterpartiet 9,5 (8,0)
Kristdemokraterna, 7,3 (6,1)
Centerpartiet 7,1 (6,9)
Miljöpartiet 4,0 (3,9)
Liberalerna 3,9 (4,2)
Alternativ för Sverige 0,9 (0,3)
Feministiskt initiativ 0,5 (0,8)
Piratpartiet 0,4 (0,3)
Medborgerlig samling 0,3 (0,3)
Övriga partier 0,2 (0,6)

Björklund har hur fel som helst: nationalism är en förutsättning för fred och frihet!

31 januari, 2019

Jimmie Åkesson säger att han är motståndare till den liberala samhällsmodellen. Jag skulle vilja be Jimmie Åkesson att nämna en enda epok i Europas historia när nationalismen har varit bättre på att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd än liberalismen.

Så uttryckte sig Liberalernas ledare Jan Björklund i anslutning till partiledardebatten i riksdagen den 30 januari 2019. Jimmie Åkesson är säkerligen ytterst kapabel att själv ge svar på tal, men jag förbehåller mig rätten att här bidra med några synpunkter på Björklunds inlaga.

Jag skulle vilja påstå att nationalism är en förutsättning för ”fred, frihet, liberalism och välstånd”. Att Jan Björklund trots relativt framskriden levnadsålder inte insett detta är i sanning ganska häpnadsväckande. Så här hänger det nämligen ihop.

Gustaf Vasas intåg i Stockholm 1523. Målning av Carl Larson.

Låt oss börja med något vi alla, även Jan Björklund, kan relatera till: Sverige. Det moderna, självständiga Sverige uppstod med Gustaf Vasas uppror mot den danska övermakten i början på 1500-talet. Efter det så kallade Stockholms blodbad i november 1520 hade Gustaf Vasa fått nog av den sinnesrubbade danske konungen Kristian II (Kristian Tyrann) och inledde 1521 ett befrielsekrig mot den utländske monarken på Sveriges tron. https://historiesajten.se/krigsinfo.asp?id=1

Upproret mot det danska maktinnehavet började med att Gustaf Vasa inhämtade stöd från dalkarlarna, och efter två och ett halvt år hade kong Kristian jagats bort från den svenska tronen. Den 6 juni 1523 valdes Gustaf I Vasa till Sveriges konung i Strängnäs domkyrka. Svenskarna var därmed herrar i sitt eget hus och Sverige ett fritt och självständigt rike. Att sedan Gustaf Vasa (1496-1560) på många sätt var en despotisk skitstövel är en annan sak – han var trots allt vår egen skitstövel!

Kort sagt: Sverige hade aldrig blivit Sverige om Jan Björklunds gränsöverskridande liberalism, i stället för Gustaf Vasas nationalistiska känsla och kampvilja för Sverige som nation, hade fått råda.

Den amerikanske patrioten George Washington blev USAs förste president.

Mitt nästa exempel på nationalismens betydelse i syfte att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd gäller den typ av patriotism som vägledde tillskyndarna av den Amerikanska revolutionen 1776-83. Det Amerikanska frihetskriget inleddes 1775 för att året därpå utmynna i självständighetsförklaringen, vilken medförde att de 13 kolonierna på Nordamerikas östkust förklarade sig självständiga från Storbritannien. https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-langa-1800-talet/amerikanska-revolutionen

Den revolutionära perioden fortsatte i ytterligare några år fram till dess att britterna tvingades uppge sina anspråk på kontroll över kolonisterna i Nordamerika. 1789 utsågs godsägaren och generalen George Washington (1732-99), född i Virginia, till president över Amerikas förenta stater (USA). Utan nationalism och patriotism hade den amerikanska frihetskampen inte varit möjlig.

Omkring 150 år efter Washingtons makttillträde inleddes Andra världskriget med Hitlertysklands angrepp på Polen den 1 september 1939. Det ledde till att Storbritannien och Frankrike inledde den sex år långa frihetskampen mot det nationalsocialistiska övervåldet genom att förklara Tyskland krig. Den brittiske premiärministern Winston Churchill (1874-1965), som kom att personifiera det envisa motståndet mot nazismen, var en glödande nationalist som benhårt vägrade att låta sitt land uppgå i någon nazistledd, europeisk superstat. https://nationstatist.wordpress.com/2017/04/18/nationalism-orsakade-inte-andra-varldskriget/

Den glödande brittiske nationalisten Winston Churchill personifierade med sitt V-tecken det europeiska motståndet mot den nationalsocialistiska superstaten.

Detsamma kan sägas om andra framträdande västerländska krigsledare såsom USAs Franklin Delano Roosevelt (1882-1945) och Frankrikes Charles de Gaulle (1890-1970). Inte heller Josef Stalin (1878-1953) i det kommunistiska Sovjetunionen var dummare än att ha begagnade sig av nationalistiska stämningar i syfte att besegra de invaderande nazityska styrkorna, även om kommunismen som ideologi ju är en internationalistisk rörelse. Att kriget hade blivit möjligt genom icke-angreppspakten mellan Moskva och Berlin 1939 är en annan femma.

Nationalismen motiverade de facto den antinazistiska motståndskampen i praktiskt taget alla de länder och områden som ockuperades av tyskarna från Balkan i söder till Skandinavien i norr.

Mitt nästa exempel gäller Israel. Själva förutsättningen för utropandet av den judiska staten 1948, i dag Mellanösterns enda fungerande demokrati, var den form av judisk nationalism som går under benämningen sionism. Denna ideologi har som sin upphovsman den judiske, österrikiske journalisten Theodor Herzl (1860-1904), som förde fram tanken på att den judiska diásporan skulle få ett nationalhem inom ramen för det brittiska mandatet Palestina.

Sionismens skapare Theodor Herzls minne är i högsta grad levande i det moderna Israel.

Sionismen har varit helt avgörande under Israels historia fram till i dag och motiverat det judiska folket att med vapen i hand bekämpa en rad aggressioner från omgivande arabiska/muslimska länder och att härda ut trots ett hårt och oförstående motstånd från stora delar av världen inklusive socialdemokratin i Sverige, vilken Israel-vännen Jan Björklund märkligt nog nu har lierat sig med. Mirakulöst nog har Israel genom alla prövningar i form av krig och allehanda bojkottaktioner lyckats bevara en levande demokrati.

Ett sista exempel är den antikommunistiska frihetskampen för demokrati och självbestämmande mot den sovjetiska imperialismen under det Kalla kriget. Den hade inte kunnat föras om inte personer som Lech Walesa i Polen och Vaclav Havel i Tjeckien och dessas anhängare varit besjälade av en nationalistisk inställning.

Jag är den förste att erkänna att nationalism i dess fanatiska och aggressiva form har sina betydande avigsidor. Det är ovedersägligt att det var denna beklagliga typ av nationalism som gav upphov till Första världskriget, vilket triggades igång av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) med skotten i Sarajevo 1918. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/nationalism-utloste-forsta-varldskriget

Det kan emellertid heller inte förnekas att det var en godartad nationalism, framförallt orkestrerad av Storbritannien, som ledde till att de aggressiva makterna Österrike-Ungern, Tyskland och Turkiet slutligen blev besegrade. Vilket i sin tur ledde till tillkomsten av en rad självständiga statsbildningar efter kriget.

En staty av den bosnienserbiske attentatsmannen Gavrilo Princip avtäcktes i Serbiens huvudstad Belgrad 2015. Princip stod för en aggressiv typ av nationalism som måste skarpt fördömas.

Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund. I SDs principprogram står om nationalismen bland annat följande att läsa: ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd från alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Klarare än så kan det knappast sägas. Och det är precis denna form av nationalism som är en förutsättning för att motstånd skall kunna bjudas mot den Europeiska unionens (EU) alltmer pockande krav på tillskapandet av en superstat i Europa. En sådan superstat är inget annat än ett globalistiskt missfoster som, om den förverkligas, kommer att leda till utplånandet av varje form av nationellt självstyre på den europeiska kontinenten.

Det borde till och med Jan Björklund kunna begripa om han ägnar litet tid på att komplettera sina kunskaper i den europeiska historien. Björklund har slutligen ett förflutet som yrkesofficer i Sveriges försvarsmakt. Om han inte hade trott på Sverige som nation – det vill säga varit nationalist – hade han naturligtvis aldrig enrollerat sig under fanorna. Det är enligt min mening rätt uppseendeväckande att han inte inser detta.

Björklunds modell – att ställa nationalism i motsats till liberalism – är felaktig. Man kan vara nationalist och liberal. Likaväl som man kan vara nationalist och socialist samt nationalist och konservativ.

 

 

 

SIFOs sammanvägning: L och MP ute ur riksdagen, SD näst största parti

30 januari, 2019

Ekot/SIFOs sammanvägning januari 2019.

SIFOs sammanvägning av de opinionsmätningar som gjorts i januari 2019 i samarbete med SRs Ekot visar att två partier hänger på den ordspråksmässiga gärdesgården. Såväl Liberalerna som Miljöpartiet skulle få respass ur riksdagen om deras noteringar – i båda fallen 3,9 procent –  vore valresultat. https://omni.se/mp-och-l-under-sparren-i-ny-sammanvagning-av-sifo/a/Onxrw1

I fallet Liberalerna är det inte svårt att räkna ut varför. Partiet bestämde sig slutligen för att stödja en regeringsbildning ledd av Stefan Löfven (S) trots att man tidigare ingått i den under två mandatperioder regeringsbärande, borgerliga alliansen. Många har upplevt partiledaren Jan Björklund som en svikande virrpanna och kanske rentav en quisling och därför gått över till företrädesvis Moderaterna. Björkunds maniska besatthet av Sverigedemokraternas påstådda farlighet har uppenbarligen inte fallit i god jord. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/08/bjorklund-kan-bli-den-svenska-borgerlighetens-quisling/

Inte heller Miljöpartiets predikament är särskilt gåtfullt. Trots att den ovanligt varma sommaren kom son en gudagåva för klimatalarmistiska MP lyckades partiet, med avgörande hjälp av stödröster, i riksdagsvalet endast skrapa ihop 4,4 procent. Att denna diminutiva partibildning, till brädden fylld av dårar vilka exempelvis tror på chemtrails, rymdvarelser och jordens snart förestående undergång, tillåts vara med och diktera villkoren för Sveriges befolkning måste betraktas som helt groteskt.

Också regeringens andra borgerliga stödparti, Centerpartiet (om man nu längre kan kalla C för borgerligt), har gått tillbaka sedan valet men på ett betydligt mindre dramatiskt sätt jämfört med L. Annie Lööfs parti noteras i SIFOs sammanvägning för 7,6 procent, vilket är 0,9 procentenheter sämre än i valet i september. Centern och dess föregångare Bondeförbundet har också historiskt sett av tradition haft lätt att samarbete med Socialdemokraterna i form av kohandel på 1930-talet och regeringskoalitioner på 1940- och 1950-talen.

Bekymrade miner – och detta med all rätt – hos Isabella Lövin (MP) och Jan Björklund (L).

Överlägset största parti är Socialdemokraterna med 30,5 procent, en uppgång med 2,2 procentenheter sedan valet. Det är historiskt en dålig utkomst för Sveriges maktparti nummer 1 men ändå nästan sensationellt bra vid en jämförelse med utvecklingen för socialdemokratin i ett flertal europeiska länder, där sosseriet närmast har pulveriserats i länder såsom Grekland och Nederländerna. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/9mQ0O9/s-skracken-total-kollaps

Sveriges näst största parti om vi får tro SIFO-sammanställningen är Sverigedemokraterna, som antecknas för 19,1 procent. Det är 1,6 procentenheter bättre än valresultatet men marginellt sämre än i decembersammanställningen. Moderaterna har tappat väljare till SD och får 18,9 procent hos SIFO, vilket är nästan 1 procent sämre än i valet men något bättre än i december.

Vänsterpartiet är för närvarande helt stabilt i opinionsmätningarna och noteras i SIFO-sammanställningen för 8,0 procent, vilket är exakt samma som i valet och 0,2 procentenheter bättre än i SIFOs decembersammanvägning. Partiet må sakna alla ekonomiska insikter och krama Maduro-diktaturen i totalt bankrutta Venezuela men upplevs ändå som pålitligt och bra av en hel del gott folk på vänsterkanten.

Kristdemokraterna överraskade många med att tillskansa sig 6,3 procent av rösterna i riksdagsvalet; för något år sedan förutspåddes rätt allmänt att partiet var dömt att gå under. Denna bloggare var inget undantag och jag skrev på min blogg om KDs eventuella ”dödskamp”. Det var ju hur fel som helst, vilket jag är glad för – jag har före SD-tiden röstat på KD i olika val och räknar partiet som mitt andrahandsval. Hos SIFO får KD 6,8 procent. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/03/kds-dodskamp/

För att återgå till permanent krisande Miljöpartiet så kan man kanske tycka det är märkligt att partiet inte åtnjuter ett större stöd trots allt larmande om det påstådda klimathotet och de trendande kraven på klimatdiktatur. Lägg därtill den bisarra hajpen av stackars lillgamla Greta Thunberg, som sorgfälligt stylats som hela världens miljö-Pippi i långa flätor av föräldrar och PR-proffs och dyrkas samfällt av systemmedia. Detta tycks dock inte imponera alltför mycket på väljarna som fortsätter att rata MP. https://www.expressen.se/debatt/klimatdiktaturen-ser-ni-hur-den-normaliseras/?fbclid=IwAR3BcIytIvc1bnOtIWBzdtIKYYiNU7vAPSKZ-9uADKR5G8t_vrKltBS30Sk

Greta Thunberg – miljöalarmisternas och systemmedias beklagansvärda gyllene kalv.

Stapeln med beteckningen ”övriga partier” når bara upp till 1,4 procent i SIFOs sammanvägning.

I en annan SIFO-undersökning, denna gång beställd av Svenska Dagbladet, konstateras att sex av tio väljare har lågt förtroende för den nya S/MP-regeringen. Föga oväntat är det anhängare till regeringspartierna som gillar den nytillträdda regeringen under det att SD-väljarna har lägst förtroende för Löfven & Co. Bland centerväljare tycker 62 procent att regeringen är OK. Blott 29 procent av de tillfrågade männen uppskattade det nya styret jämfört med 44 procent av kvinnorna. https://www.folkbladet.se/nyheter/svdsifo-lagt-fortroende-for-nya-regeringen-om5726540.aspx

Flera frågor inställer sig ganska osökt i anledning av SIFOs januarisammanvägning. 1. Hur länge kommer denna impopulära regering att hålla ihop? 2. Kan MP och L resa sig ur askan och komma igen? 3. Förmår KD och M att göra sig kvitt fördomarna mot SD och börja samarbeta i ett ”konservativt block” i riksdagen? 4. Hur länge kommer den klimatrelaterade domedagsretoriken i allmänhet och Greta-hajpen i synnerhet att breda ut sig?