Posted tagged ‘Sveriges Afghanistan-styrka’

Att rösta med vänstern finns inte på kartan!

19 oktober, 2010

Jesper Lindblom, 28: död 2005.
Tomas Bergqvist, 30: död 2005.
Claes Joachim Olsson, 22: död 2010.
Johan Palmlöv, 28: död 2010.
Gunnar Andersson, 31: död 2010.
Kenneth Wallin, 22: död 2010.

Ovanstående sex unga män har dött inom ramen för Sveriges åtagande  i Afghanistan, de flesta i anslutning till den svenska förläggningsorten Mazar-i-Sharif. Ännu fler har sårats. För mig råder det ingen tvekan om att dessa svenska soldater är hjältar som offrat sina liv under en viktig internationell insats: bekämpningen av de islamistiska fundamentalister som kallar sig talibaner och andra terroristgrupperingar/kriminella gäng i Afghanistan.

Läget i Afghanistan är komplicerat, och det är naturligtvis alarmerande att den USA-ledda insatsstyrkan i förening med inhemska allierade på nio år inte i grunden lyckats besegra de terrorister som tidigare höll landet i ett järngrepp. Det är tre år längre tid än Andra världskriget pågick och ungefär lika lång tid som Vietnamkriget varade. Nu är emellertid inte rätt tidpunkt för USA och andra länder engagerade i Afghanistan att dra sig tillbaka. Om man gjorde det skulle det vara sak samma som att kapitulera inför en samling galningar och brottslingar som  inte hör hemma i några civiliserade sammanhang.

Att kapitulera inför galningar och brottslingar borde vara en otänkbarhet. Här en talibansk avrättning (läs: mord).

Om Sveriges deltagande i Afghanistan-kriget kan man diskutera länge. Jag har förståelse för ståndpunkten att Sverige i egenskap av ett – ännu så länge – formellt alliansfritt land med en politik som syftar till neutralitet i krig inte borde ha ställt militär personal till förfogande, försvarsanställda vilka – kan man tycka – hade behövts bättre för att försvara Sveriges territorium. Jag anser emellertid att den svenska neutralitetspolitiken är svårt obsolet och sedan länge borde ha förpassats till den militärpolitiska antikvitetsrundan.

För att tala i klartext: det var länge sedan Sverige hade ett militärt försvar med kapacitet att försvara hela vårt land, ett ofrånkomligt resultat av den socialdemokratiska nedrustningspolitik som kan sägas ha inletts under Olof Palmes tid som svensk statsminister och som därefter har förfäktats eller i alla fall tolererats av samtliga svenska regeringar oavsett politisk färg. Försvarsminister Sten Tolgfors har kanske lyckats intala sig själv och sina närmaste att den borgerliga alliansregeringen har gjort en storartad upprustningsinsats genom att temporärt inte lägga ner några förband, men så värst många fler övertygar han inte.

Sanningen är att det skulle ta ett par decennier för Sverige att ta tillbaka den försvarskraft som skulle göra det möjligt att nödtorftigt försvara vårt land från Smygehuk i söder till Treriksröset i norr. Och detta bara i teorin. Ty är det någon som i sin vildaste fantasi kan föreställa sig, att en framtida röd eller rödgrön regering skulle prioritera en återuppbyggnad av vårt militära försvar – inte ens den nuvarande borgerliga regeringen gör ju detta?!

Den enda rimliga slutsats som kan dras av denna tingens ordning är, enligt min mening, att Sverige framgent kommer att vara beroende av utifrån kommande assistans för att kunna försvara sina landamären. Därför borde vi skyndsammast möjligt ansöka om medlemskap i North Atlantic Treaty Organization (NATO) och därmed sälla oss till den gemenskap som redan omfattar de flesta av våra grannländer.

Finland är visserligen ännu inte med, men vårt östliga broderland har något som Sverige inte har – ett på värnplikten byggt försvar med realistiska möjligheter att på ett framgångsrikt sätt kunna försvara sitt land från ett utländskt angrepp. För finnarna själva är det, inom parentes sagt, Ryssland som är det enda tänkbara hotet, och detsamma måste nog sägas gälla också Sverige (av någon anledning tror jag inte riktigt på att säg Vitryssland skulle kunna eller vilja invadera oss).

För närvarande är Sverige, trots våra politikers högstämda men ihåligt klingande försvar för alliansfrihetslinjen, genom samövningar och långt gånget samarbete i övrigt i praktiken redan medlem av NATO. Ändå kan det knappast förnekas att vi i helt annan grad än vad som nu är fallet skulle kunna utnyttja NATOs fördelar om vi också till namnet vore med i försvarspakten i fråga. I dag riskerar vi bli utnyttjade utan att få tillräckligt mycket tillbaka och kan i nuläget näppeligen känna oss säkra på att NATO skulle bispringa oss – formellt sett ett icke medlemsland – i händelse av fientliga åtgärder.

Världen i dag bygger helt och hållet på internationellt samarbete av de mest skilda slag. Den som mäler sig ur aktuell gemenskap och uppgår i ett slags splendid isolation är slagen till slant på förhand, och en mycket liten och föga konkurrenskraftig slant därtill. Om vi vill vara någorlunda säkra på att få internationell hjälp (läs: NATO-baserad sådan) i händelse av ett militär- eller terroristangrepp måste vi också ge något tillbaka. Att med denna förutsättning ensidigt avveckla den svenska insatsen i Afghanistan vore mindre välbetänkt, ja faktiskt gränsande till ren idioti.

Ett hastigt svenskt tilbakadragande ur Afghanistan skulle också enligt mitt synsätt vara sak samma som att vanhedra de svenska hjältar som gjort det yttersta offret – de har givit sina liv för att, trots ofördelaktiga odds, skapa förutsättningar för frihet och civilisation för medborgarna i ett utsatt och fattigt land.

Det är mot denna bakgrund jag innerligt hoppas på och ber för att regeringen Reinfeldt inser allvaret i det beslut om Sveriges kommande engagemang i Afghanistan som är nära förestående. Det hoppas jag i och för sig  att samtliga riksdagspartier gör, låt vara att Miljöpartiet och Vänsterpartiet genom ett nära nog fanatiskt USA-hat av utdaterat 70-talsstuk och en allmän internationell ansvars- och aningslöshet måste betraktas som otänkbara allierade för regeringen.

 Stellan Bojeruds expertis borgar för ett ansvarsfullt SD-beslut.

När det gäller mitt eget parti, Sverigedemokraterna, är jag övertygad om att partiets riksdagsgrupp när tiden är inne når slutsatsen, att möjligheten att rösta med vänsterblocket – om detta exempelvis skulle föreslå att de svenska trupperna skall börja dras tillbaka 2011, vilket i skrivande stund förefaller troligt – inte finns på kartan. För en sådan slutsats borgar det faktum att SD har kunniga och sansade militärpolitiska talesmän/experter som Mikael Jansson och Stellan Bojerud.

Målsättningen för den internationella insatsen i Afghanistan är och måste  vara att skapa en situation som gör det möjligt för den afghanska regeringen att på sikt själv försvara sitt land mot de terroristiska och kriminella nätverken, talibaner eller ej. Där är vi emellertid inte ännu och därför bör också den svenska Afghanistan-styrkan finnas på plats tills vidare. Det vore på alla sätt fel att kapitulera inför terroristerna och brottslingarna.