Posted tagged ‘Sveriges radio’

Bland spioner, kommunister och vapenhandlare – ett journalistproffs berättar

22 januari, 2015

images Jan Mosander – journalistproffs ut i fingerspetsarna.

Jan Mosander, född i Stockholm 1944 men uppvuxen i Finland, är en av våra mest respekterade journalister. I ett Sverige, som numera plågas av västvärldens troligen sämsta journalistik, framstår han som något av ett unikum – en kompetent yrkesman ut i fingerspetsarna.

Det är därför ett oblandat nöje att läsa Mosanders senaste bok (2012) som fått titeln Bland spioner, kommunister och vapenhandlare.

Finlandssvensken Jan Mosander tillbringade sina uppväxtår i Helsingfors och rönte sina första journalistiska erfarenheter vid tidningarna Västra Nyland i Ekenäs och Nya Pressen i Helsingfors. Hans yrkeskunnande uppmärksammades omsider på andra sidan Östersjön, och 1968 fick han anställning vid Expressen vars korrespondent i Västtyskland han var under åren 1970-73.

Efter en sejour på Aftonbladet 1979-83 hamnade Mosander på Sveriges Radio, där han var anställd 1983-2007 varav åren 1994-97 tillbringades i det nu återförenade Tyskland. Han gjorde även en del jobb för SVT.

För denna recensent är det av personligt intresse, att den som anställde Jan Mosander vid Expressen och fick honom att flytta till Sverige var ingen annan än tidningens legendariske redaktionschef Sigge Ågren (1910-89).

Samme Ågren var min lärare vid Poppius journalistskola i slutet av 1970-talet. ”För mig var Sigge en viktig förebild”, skriver Mosander (sidan 399) och det är ett omdöme jag helhjärtat instämmer i trots att Ågren stod långt till vänster och jag lika långt åt höger. Sigge var djupt yrkeskunnig, en lysande pedagog och inte minst väldigt underhållande. Rökte och svor gjorde han som en borstbindare.

Jag smickrar mig med att Sigge betraktade mig som en god elev. Så hade jag också hunnit vara verksam som journalist och skribent i närmare tio år när jag sökte in och kom in på Poppius hösten 1978.

untitled Landsförrädaren Stig Bergling som jag minns honom.

Bland Jan Mosanders mer anmärkningsvärda bedrifter kan nämnas att han var med och avslöjade landsförrädaren Stig Bergling, vilken ägnas ett eget kapitel i föreliggande bok. Efter ett telefonsamtal från den ärrade finske kontraspionen Otto Kumenius började Mosander nysta i den härva som slutligen skulle blottlägga sovjetspionen Bergling med bakgrund i polis- och SÄPO-kretsar.

Stig Bergling dömdes 1979 till livstids fängelse för grovt spioneri efter att ha bedömts vara vår för rikets säkerhet mest skadlige sovjetspion sedan Stig Wennerström avslöjats drygt 15 år tidigare. 1987 rymde Bergling under en permission tillsammans med sin nya hustru och hamnade så småningom först i Sovjetunionen och därefter i Libanon. 1994 valde Bergling att frivilligt återvända till Sverige och krypa in i fängelset igen. 1997 frigavs han.

Historien om Stig Bergling är också historien om en bitvis häpnadsväckande slapphet och inkompetens inom svenskt polisväsende. Så var det också den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth som grep den då 42-årige svenske FN-officeren Bergling, vilken misstänktes för spioneri.

Också när det gäller Bergling kan jag redovisa personliga erfarenheter. Han besökte ibland Demokratisk Allians försäljningsgrupp – vi sålde antikommunistiska märken och tidningar – i Sergelpassagen i centrala Stockholm och paraderade då som stenhård antikommunist och sovjetätare. Troligen skröt han också om sin SÄPO-bakgrund.

Vid ett annat tillfälle stötte jag ihop med Bergling vid en presskonferens i Wenner-Gren Center i anledning av utgivningen av Dragan Jovius bok Sovjetspionage i Sverige hösten 1978. Jag minns Bergling som en undersätsig man med oljigt utseende som gled omkring i ständig närhet till baren. Jag kände igen honom utan problem när hans äckligt plufsiga nuna dök upp i media efter spionavslöjandet.

Jag har fortfarande klara problem att förstå, att en så pass uppenbart osympatisk person – som dessutom från och till sågs som en säkerhetsrisk – kunde komma upp sig inom SÄPO- och FN-sammanhang. Min gissning är att han hölls under armarna av en sovjetisk mullvad någonstans inom polis- 0ch/eller SÄPO-hierarkin.

Viktiga delar av Jan Mosanders journalistiska gärning har bestått i rapportering från de forna så kallade öststaterna Tjeckoslovakien, Östtyskland och Polen. När arbetarna på Leninvarvet i Gdansk i början på 1980-talet började protestera mot kommunismen i allmänhet och ”storebror” Sovjetunionen i synnerhet fanns Mosander på plats.

untitled Den antikommunistiske martyren Jerzy Popieluszko.

Mosander återkom till Polen 1986, då den oppositionelle prästen Jerzy Popieluszko mördats av anställda inom den polska säkerhetstjänsten. Mosander och hans medarbetare kunde filma fritt vid en katolsk mässa till minne över Popieluszko eller fader Jerzy, som han kallades, två år efter dennes martyrskap. Fader Jerzy saligförklarades av Katolska kyrkan i Rom 2010:

http://bulletinen.org/wordpress/artiklar/en-enkel-pojke-fran-landet-ar-redo-att-bli-helgon/

”Hade jag inte tidigare förstått att polackerna aldrig skulle ge sig i sitt motstånd mot diktatur och maktapparat så gjorde jag det den här kvällen”, sammanfattar Mosander (sidan 253) sina intryck från den stämningsfulla mässan i en av Warszawas största kyrkor som var proppfull med folk dagen till ära.

En viktig och förtjänstfull insats har Jan Mosander vidare gjort genom att avslöja den svenska biståndsindustrins oansvariga slöseri med skattemedel till skakiga eller i värsta fall katastrofala projekt i Tredje världen. Till den ändan skrev han för några år sedan boken Pengarna som försvann – Missbruk av det svenska biståndet, vilken införskaffade författaren ett försvarligt antal fiender inom SIDA och andra biståndsorgan.

Ett av UDs och SIDAs talrika magplask var satsningen av 22 biståndsmiljoner på ett folkräkningsprojekt i Kongo-Kinshasa, som förutom att landet är en av de blodigaste krigshärdarna på den afrikanska kontinenten också är ett av de mest genomkorrumperade länderna i världen. Mosander sammanfattar (sidan 325):

Biståndsprojektet för 22 miljoner kronor innefattar det mesta av missgrepp man kan tänka sig i ett biståndsuppdrag, med allt från ministerstyre och myndigheter och tjänstemän som inte sköter sina jobb, till misstänkta mutor och stölder.

Mosanders fortsatta granskning av det katastrofala projektet, som redovisas i den här recenserade boken, visar att ingen av de aktörer – inklusive den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds (S) – som var med och klantade till det behövde vidkännas några efterräkningar.

untitled

I övrigt innehåller Mosanders bok bland annat intressanta skildringar av hans avslöjande journalistik kring den beryktade vapenaffären involverande Bofors och de svenska och indiska regeringarna; en fascinerande intervju med Hitlers rustningsminister Albert Speer; reportage från reaktorhaveriet på Three Mile Island utanför Harrisburg i USA; samt avslöjandet av den östtyske spionchefen Markus Wolfs verkliga identitet.

Slutligen klarade sig Jan Mosander och hans hustru oskadda ur den italienska fartygskatastrofen med jättelyxkryssaren Costa Concordia för ett par år sedan. Om dettas rapporteras i bokens inledande kapitel.

Jan Mosander: Bland spioner, kommunister och vapenhandlare. 408 sidor. Fischer & Co.      

Khomeini, den moderna islamistterrorns fader, hjälptes fram av Carter

13 oktober, 2014

images Ayatollah Khomeini (1902-89): den iranska revolutionens portalgestalt.

Seyyed Ruhollah Mostafavi Mousavi Khomeini hette en tämligen obskyr shiamuslimsk präst, född i början av förra seklet, som genom tillfälligheternas spel blev ej endast andlig och politisk ledare i Iran utan också den moderna islamistiska terrorismens fader. Ofta kallades han bara ”ayatollahn”. Ayatollah är en islamisk hederstitel som används inom shiasekten och som kan ha såväl religiös som världslig betydelse. 2014 är det 35 år sedan den islamistiska revolutionen skakade Iran och världen.

Det är 2014 25 år sedan Ruhollah Khomeini avled i cancer vid 88 års ålder den 3 juni 1989 och alltså 35 år sedan han och hans fanatiska anhängare störtade den provästlige shahen Reza Pahlavi från maktens tinnar. Ayatollah Khomeini var under hela 1980-talet en av världens mest omtalade politiska gestalter och kunde komma till makten genom en kombination av den iranska monarkins svaghet och västvärldens, främst den amerikanska Carter-administrationens, aningslöshet. Det är med varje skäl Khomeini brukar benämnas den moderna islamistiska terrorismens fader.   

images1QDCVN1B Shahen i ett soligt möte med Carter innan den senare dumpade honom till förmån för Khomeini och gav sveket ett internationellt politiskt ansikte.

Ruhollah Khomeini föddes 1902 i den iranska staden Khomein, där fadern Mustafa Mousavi var en ledande prästman. Denne mördades fem månader efter sonens födelse. Den blivande ayatollahns farfar var en muslimsk hindustanier som på 1800-talet invandrat till Khomein i provinsen Markazi i västra Iran från Barabanki i norra Indien. Morfadern härstammade från en persisk shiitisk prästsläkt.

Kvinnan fick starkare ställning Khomeini började undergå träning och undervisning i den islamska religionen från tidiga år. Vid sex års ålder sattes han att studera Koranen. Omsider gifte han sig och blev far till två söner och tre döttrar. Det skulle emellertid dröja många år innan han blev politiskt aktiv. När så skedde var det som protest mot vad Khomeini, utifrån sin extremt stränga tolkning av shia, uppfattade som shahens oacceptabla reformer vilka gav kvinnan en starkare ställning i det iranska samhället.

Bengt Therner skriver den 18 juni 2009 följande på Sveriges radios sajt om bakgrunden till samhällsomvälvningen i Iran under Khomeinis ledning:

Dynastin som revolutionen kastade över ända var ett envälde och kännetecknades av sin strävan mot modernisering, västernisering och sin likgiltighet för religion och demokrati. Dynastins grundare, armégeneralen Reza Pahlavi hade förkastat den traditionella religiösa lagstiftningen och ersatt den med lagar av västerländsk art, förbjudit traditionella islamiska klädedräkter, inklusive den som täckte kvinnor, och förbjudit det traditionella separerandet av kvinnor och män.

Hela artikeln här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=2913940

reza-shah-pahlavi-1-sized Reza Shah Pahlavi (1878-1944) störtades av Sovjet och USA.

Den Reza Pahlavi Therner nämner är fadern till shahen med samma namn som störtades av Khomeini och dennes anhang. Pahlavi senior (1878-1944) tog plats på den så kallade Påfågelstronen som shah av Iran – hela den kejserliga titeln kan översättas med ”Konungarnas konung och ariernas ljus” – efter att ha störtat den tidigare shahen Ahmad Shah Qajar i en statskupp 1925.

USA och Storbritannien ingrep Den förste Reza Shah Pahlavi – han föddes som Reza Kahn – störtades av de amerikansk-sovjetiska invasionsstyrkor som intog Iran 1941 efter att ha anklagats för tysksympatier. I stället placerades hans son, Mohammad Reza Pahlavi (1919-80) på tronen. Fadern dog i landsflykt i Johannesburg i Sydafrika 1944. 1951 tillträdde den reformvänlige Mohammad Mosaddeq (1882- 1967) som premiärminister sedan han med stor majoritet valts till detta ämbete av det iranska parlamentet Majlis.

När den vänsterinriktade Mosaddeq i rask takt satte igång med att nationalisera landets av utländska företag ägda oljetillgångar började västmakterna dra öronen åt sig och fundera över vad de skulle göra med den besvärlige Mosaddeq. I samband med den så kallade Abadankrisen enades USA och Storbritannien, som även hänvisade till hotet om att Iran kunde bli kommunistiskt under den radikale Mosaddeqs ledning, om att ingripa. Mosaddeq störtade av de samverkande säkerhetstjänsterna CIA och MI6 i vad som kallades Operation Ajax 1953.   

Shahen, som valt att fly landet kort tid dessförinnan och vänta ut krisen i Italien, återvände till sin tron under det att Mosaddeq och hans utrikesminister, Hossein Fatemi, dömdes till döden. Fatemi avrättades omedelbart medan Mosaddeq fick sitt straff omvandlat till husarrest som han befann sig i till sin död 1967. Han begravdes under golvet till sin matsal.

untitled Mohammad Mosaddeq (1882-1967) störtades av CIA och MI6.

Brutal islamistisk teokrati Det har sagts att det iranska kejsardömet försvagades i auktoritet i och med den västerländska inblandningen 1953 – efter detta låg missnöjet och pyrde bland såväl vänsterpolitiska som religiösa regimmotståndare. Det skulle dock dröja till 1962 innan den då 60-årige Ruhollah Khomeini gav sig in i politiken, som kan sägas vara oupplösligt förenad med den islamiska ideologin.

Efter att från början ha reagerat mot shah Mohammad Reza Pahlavis moderniseringspolitik, som bland annat gav rösträtt till kvinnor, blev Khomeini alltmer extrem i sitt traditionellt islamska synsätt och deltog aktivt i den revolt som ägde rum den 5 juni 1963. Khomeinis synsätt och karriär påverkades av tre faktorer: 1. Två ledande iranska religiösa ledare avled, vilket lämnade fältet öppet för Khomeini. 2. Sedan den förste Pahlavi-shahens dagar befann sig den religiösa klassen på defensiven, detta som en följd av den tilltagande sekulariseringen. 3. Shahen gav diplomatiska privilegier till amerikansk militärpersonal, något som verkade som tändvätska för de krafter som ville ha mer nationellt oberoende för Iran.

Ruhollah Khomeini tvingades gå i landsflykt 1964, först ett år i Turkiet men under perioden 1965-78 i Irak. Han tvingades av Saddam Hussein lämna landet och slog sig då ner i Frankrike. I början av 1978 utbröt ett uppror, vars hastighet chockade såväl Washington som shahen, mot shahens styre. Varken den fruktade säkerhetspolisen SAVAK eller militärförband lojala mot shahen förmådde hantera situationen, och i december samma år hade de sekulära och religiösa revolutionsstyrkorna erövrat Teherans gator.

untitled Khomeini anländer till Teheran från Paris med ett Air France-flyg den 1 februari 1979.

Den 1 februari 1979 kunde Ruhollah Khomeini återvända från sin exil i Frankrike och den 11 februari grunda den Islamiska republiken Iran, vilken i år alltså kunde fira 35-årsjubileum. Khomeinis islamistiska styrkor hade därmed konkurrerat ut kommunisterna och de demokrater som drömde om frihet och demokrati av västerländsk typ och kunde upprätta en brutal islamistisk teokrati där de reaktionära mullorna regerade.

444 dagars ambassadockupation Bilden av den islamistiska revolutionen i Iran kan inte bli fullständig om vi inte väger in Förenta staternas göranden och låtanden. När Jimmy Carter tillträdde som president i januari 1977 efter att ha besegrat den sittande republikanske presidenten Gerald Ford i valet i november föregående år, ärvde han en unik relation till shahen av Iran som fått igen sin tron tack vare en amerikansk-brittisk operation.

Shahens Iran hade bland annat tillgång till några av de mest sofistikerade vapnen som USA försett sina allierade med och fick när som helst köpa den mest högtstående teknologi utom kärnvapenrelaterad sådan. Iran hade under tandemet Richard Nixon/Henry Kissinger tillerkänts en tillsammans med Saudiarabien unik position som USA:s främsta ”vakt” gentemot i första hand sovjetiskt inflytande i området kring Persiska viken. USAs globala strategi vid denna tid gick ut på att hålla sovjetiska intressen i schack genom stater som kunde agera som USA:s ställföreträdare.

untitled En bild från ambassaddramat i Teheran: gisslan försågs med ögonbindlar av iranska revolutionärer.

Den islamiska/islamistiska revolutionen i det strategiskt viktiga Iran blev USAs första chockartade erfarenhet av radikal islam, en upplevelse som förvärrades av den 444 dagar långa dagar ockupation av den amerikanska ambassaden i Teheran som inleddes den 4 november 1979 och slutade den 20 januari 1981. President Carter gav order om en räddningsoperation av de 52 i gisslan – de var 66 från början men 14 hade frigivits av ockupanterna –  kallad Operation Örnklo som iscensattes den 24 april 1980, men den slutade i ett gigantiskt fiasko och åtta döda soldater efter en helikopterolycka.  Gisslan i Teheran frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Vita huset i Washington, D. C.

Mer om gisslandramat här:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6240&artikel=3215604

”Helig man”, ”helgon”, ”Gandhi-lik”… I en analys av den iranska revolutionen och Jimmy Carters handlande i samband med denna skriver Michael D. Evans följande på sajten The Blaze den 11 februari 2014:

In his anti-war pacifism, Carter never got it that Khomeini, a cleric exiled to Iraq, was preparing Iran for revolution. His weapon of choice was not the sword but the media. Using tape cassettes smuggled by Iranian pilgrims returning from the holy city of Najaf, he fueled disdain for what he called gharbzadeg (the plague of Western culture).  

Carter, konstaterar Evans, pressade shahen till eftergifter avseende ”mänskliga rättigheter”. Exempelvis frigavs ett stort antal politiska fångar liksom presscensuren lättade: ”Khomeini could never have succeeded without Carter. The islamic Revolution would have been stillborn.”    Jimmy Carter uppvisade en mer än tillåtligt naiv inställning gentemot den hänsynslöse och sluge fanatikern Khomeini, vilken Carter betraktade som en ”helig man” i täten för en gräsrotsrevolution i stället för den moderna islamistterrorns grundare och fader.

untitled Andrew Young: ”Khomeini kommer att hyllas som ett helgon.”

Om möjligt ännu naivare var USAs FN-ambassadör Andrew Young, som vid ett tillfälle utlät sig: ”Khomeini will eventually be hailed as a saint.” Och enligt Carters Iran-ambassadör William Sullivan var ayatollahn ”a Gandhi-like figure”.   

Om man får tro shahens änka, kejsarinnan Farah, var shah Mohammad Reza Pahlavi tämligen väl medveten om vad den islamistiska omvälvningen i Iran skulle kunna leda till. Hon citeras så i Evans text:

My husband said to me that if Jimmy Carter keeps this up, ultimately Khomeini will come back and with him will come an Islamic revolution. The Russians will invade Afghanistan, Iraq will go to war with Iran, and who knows what horror will come upon the world.   

Hela texten i Evans artikel i The Blaze här:

http://www.theblaze.com/contributions/35-years-ago-an-iranian-revolution-thanks-to-jimmy-carter/

Shahen fick rätt Shahen fick rätt till punkt och pricka. I dag vet vi vilka hemskheter den islamistiska revolutionen i Iran – alla islamisters och jihadisters föredöme – ledde till. Mullornas Iran styrs i dag av den efterträdare Khomeini utsåg före sin död i Teheran den 3 juni 1989, Ali Khamenei.

images Avrättning i Teheran.

Regimen fortsätter, oberörd av omvärldens lama protester, hänga utövande homosexuella och narkotikadömda, stena äktenskapsbryterskor och hugga av lemmar på tjuvar, allt enligt den strängast möjliga tolkningen av sharia. Utvecklingen av landets urantillgångar fortsätter, något som utgör ett överhängande hot inte bara mot Israel och Mellanöstern utan mot hela världen.   

I dag är varken Khomeini eller shah Mohammad Reza Pahlavi i livet – shahen avled i cancer i Kairo den 27 juli 1980 efter att året innan ha behandlats i USA till Teherans stora missnöje – men den iranska revolutionens följdverkningar lever och har hälsan. Liksom även Khomeinis välgörare, expresident Carter, som för en tid sedan pläderade för att terrororganisationen Hamas i Gaza skall erkännas som en fullvärdig förhandlingspartner.

På den mannens bisarrerier tycks det inte finnas någon hejd.

Slutligen några kompletterande ord om shah Mohammad Reza Pahlavi. Denne var gift tre gånger, först med prinsessan Fawzia av Egypten 1939-48,  med vilken shahen fick dottern Shahnaz som föddes 1940. Efter skilsmässan gifte shahen om sig med Soraya Esfandiary – äktenskapet blev barnlöst och slutade med skilsmässa 1959. Därefter äktade shahen Farah Diba, med vilken han fick fyra barn: sonen Cyrus-Reza, även kallad Reza Pahlavi II, född 1960; dottern Farahnaz, född 1963; sonen Ali-Reza (1966-2011, död i självmord); samt dottern Leila (1970-2001, död i självmord).

pahlavis Shahfamiljen i landsflykt på Bahamas 1979, två månader efter revolutionen. Tronföljaren, Cyrus-Reza, längst till höger.

Här följer allra sist ett vackert bildspel med shah Mohammad Reza Pahlavi, kejsarinnan Farah och andra familjemedlemmar:

https://www.youtube.com/watch?v=FOUs1L1SL7M

 

Med Sveriges radio i Nykvarn

25 september, 2014

3417315_2048_1152 Eder förtrogne i Nykvarns centrum. Foto: Kalle Wannerskog/Sveriges radio

Fredagen den 19 september blev jag upphämtad utanför min bostad av två gossar från Sveriges radio för vidare befordran till Nykvarns centrum. Den ena skallig, den andra med hästsvans och något bohemiskt klädd. Båda var påfallande vänliga, det vill säga den sortens journalister vi SDare vid alla medieorienteringar får lära oss är de vi mest skall se upp med.

I Nykvarn, ett samhälle med knappt 10 000 invånare och till och med 1998 en del av Södertälje kommun, skulle vi sammanstråla med de unga, nyvalda fullmäktigeledamöterna John Hult och Patrick Claesson i akt och mening att göra reportage om SD-sympatier i utkanten av storstäderna. Dessa skulle ställas mot framgångar för Feministiskt initiativ respektive Miljöpartiet inne i samma storstäder.

Mannen med hästsvansen, Kalle Wannerskog, intervjuade denna bloggare för Sveriges radios rikssändningar medan den skalllige, Peter Johansson, tog sig an John och Patrick för Radio Stockholms räkning. I inslaget med mig framträder även alltid sympatiska Therese Borg från SD Klippan i Skåne.

Här följer resultaten i form av två länkar, och ni får själva bedöma hur vi klarade oss. Av längre intervjuer har man plockat ut ett fåtal citat.

Intervjun med mig:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5974813

Intervjun där Patrick kommer till tals:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5972844

Jag tycker, trots allt, inte att vi blev alltför misshandlade, och jag är glad för att jag fick tillfälle att ge de världsfrånvända lattesörplarna och surdegsproletärerna på Södermalm en känga. Samt att jag fick skjuts i SR-bilen tillbaka till Södertälje.

3416324_2048_1152 Här med Patrick och John utanför Nykvarns bibliotek. Foto: Peter Johansson/Sveriges radio

Det har varit rätt många mediaträffar för mig i samband med valet, så man har onekligen tillskansat sig en viss rutin. Häromdagen, när jag besökte min stampub på Söder i Stockholm, kom en av de anställda  fram och frågade om det möjligen var mig hon hade sett på TV före valet. Det visade sig att den goda damen sett ett intervjuinslag med mig på ABC utanför SD Södertäljes valstuga. Trevligt att bli igenkänd!

Det ser nu ut som om vi får nio ordinarie fullmäktigemandat i Södertälje efter 13,31 procent i kommunvalet mot ursprungligt förutskickade tio – det lokala Realistpartiet snodde ett från oss i sista momangen – och det får vi  väl vara rätt nöjda med. Är nöjd även med mina 617 personkryss. Det skulle förvåna i alla fall mig om vi inte 2018 sprungit förbi Moderaterna på såväl kommun- som riksplanet: nu skiljde det bara 4,5 procentenheter här i Kringelstan. Sedan får vi se hur det blir med fördelningen av nämndplatserna.

Sa jag att vi blev bästa SD-förening i Stockholms län vad avser rösterna i kommunvalet? Nykvarn blev bäst när det gäller riksdagsröster. Vill passa på tillfället att här tacka alla duktiga valarbetare och givetvis alla omdömesgilla väljare som bidrog till framgångarna!

 

Litet om veckan efter valet

19 september, 2014

Samhälle o Politik Intervju med DNs utsända. Foto: Kenneth Nygren

Nog känns det litet omtumlande att vakna dagen efter valet och veta att man är med i ett parti som fördubblat sina mandat och det både på riks- och kommunplanet!

Inte för att jag är överraskad, förstås. Mitt tips var att SD skulle få 13,6 procent i riksdagsvalet och något mer i kommunen. Nu blev det 12,9 respektive 13,4 procent och det är gott så. Det gör 49 platser i riksdagen och preliminärt 10 i Södertälje kommunfullmäktige, sistnämnda resultat med reservation för att det kan ändra sig något när det definitiva valresultatet i kommunen meddelas troligen i nästa vecka. För övrigt fick jag nyss veta, att jag ser ut att få en ersättarplats i Stockholms läns landstingsfullmäktige.

I tisdags blev jag intervjuad på Gågatan av Dagens Nyheter i form av en kvinnlig journalist och tillika fotograf. Resultatet kan ni avnjuta via nedanstående länk, där dock huvudparten ägnas åt SD Stockholm och dess nya gruppledare Maria Danielsson vilken jag önskar all lycka i det kommande värvet i Stockholms stadshus med design av Ragnar Östberg.

Tycker kanske att man kunde tagit med något av de foton fotografen knäppte av undertecknad. Dessbättre var en förbipasserande fotograf alert nog att föreviga intervjusituationen, vilken redovisas överst. Delen som handlar om mig, SDs ”starke man” i Södertälje”, återfinns ungefär i mitten av artikeln:

http://www.dn.se/sthlm/sds-toppnamn-bussa-stockholmselever-for-att-motverka-segregationen/

På onsdagen var det dags för den första gruppledarträffen efter valet under ledning av KS-ordföranden Boel Godner, som slapp den ”katastrof” det hade inneburit om SD blivit vågmästare i kommunen. Det blev ett ganska kort möte som kom att handla om den prekära situationen för Södertäljes ishockey- respektive fotbollsarenor, det kommande bytet på kommunens finanschefspost samt det förestående bostadsbyggandet vid Igelstaviken med dess arsenikbemängda marker.

 

Jimmie 4 sep 008 Vy från Jimmies besök i Södertälje den 4 september. Foto: Tommy Hansson

Noteras bör att den första kommunala partirepresentant som (precis som vid förra valet) gratulerade mig till valframgången var Vänsterpartiets kommunalråd Staffan Norberg. Inte för att han gillar SDs politik (vilket han inte gör, han tillhörde dem som vände ryggen åt Jimmie Åkesson vid dennes besök i Södertälje den 4 september) utan för att han är en hygglig prick som person.

I dag, fredagen den 19 september, gällde det att prioritera. Den kommunala så kallade Citygruppen, som på sina möten avhandlar den förestående utvecklingen av Södertäljes stadskärna, råkade sammanträda samtidigt som jag var bokad på en intervju med Sveriges radio/Radio Stockholm i Nykvarn jämte våra unga, nyvalda Nykvarns-representanter John Hult och Patrick Claesson. Detta i anledning av valresultatet i Stockholms län i allmänhet och Södertälje/Nykvarn i synnerhet.

De båda radioreportrarna var hyggliga nog att hämta upp mig på min bostadsadress – vare därmed sagt att jag prioriterade intervjun – för vidare befordran till Nykvarns centrum, där vi skulle sammanstråla med John och Patrick. Sagt och gjort. Resultatet av intervjuerna finns det kanske anledning återkomma till.

På fredagens eftermiddag fikade jag och min partikollega Tommy Blomqvist med en person med rötter i ett annat parti som uttryckt intresse för att engagera sig i SD Södertälje. Det blev ett bra möte. Jag har en känsla av att det kan bli flera sådana möten framöver…

Det har framgått med all önskvärd tydlighet att övriga partier såväl som media ännu inte riktigt tagit in det faktum, att de förhatliga Sverigedemokraterna numera är Sveriges (och Södertäljes) tredje största parti. De ”analyser” angående valutkomsten som gjorts har oftast varit erbarmliga. Man undrar i all stillsamhet när det politiska och mediala etablissemanget skall växa upp och agera som vuxna och mogna människor.

SD-Ålandresa-6-okt-2012-170-1-448x550 David Lång skulle bli en värdig andre vice talman i riksdagen. Foto: SD Stockholms län

Ett steg i rätt riktning är onekligen, att SD nu ser ut att begåvas med posten som riksdagens andre vice talman. Om jag fick lämna ett förslag – och ingen torde kunna hindra mig – skulle budet gå till den alltid värdige och korrekte riksdagsmannen David Lång, tillika ordförande i vår kommunförening.

Jag misstänker att chocken blir ännu större efter valet 2018, då SD med all sannolikhet passerat Moderaterna (som efter Reinfeldts fega avgång nog har slopat epitetet ”nya”) och blivit landets andra största parti. Eller kanske rentav det allra största. Fyra år med en rumphuggen och förmodligen svag och inkompetent regering under Stefan Löfven – om den nu håller så länge – kan mycket väl bli spiken i kistan  för Socialdemokraterna som rikets största parti. 

Slutligen känner jag mig nöjd med att ha hittat min gamla, lilla fina mobiltelefon av märket Samsung, som jag trodde jag tappat bort för gott – så nu har jag två!

 

Värstingpartiet (Fi) siktar högt

27 maj, 2014

THE_SUN

I den brittiska tidningen The Sun av den 26 maj presenteras några av det nyvalda Europaparlamentets värstingar. Några presenteras som nynazister, vapenbärare och mordbrännare. Och så Soraya Post från svenska feminazistpartiet Feministiskt initiativ (Fi).

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18954755.ab

I svenska medier såsom Aftonbladet och Nyheter 24 görs det stora ögon och hänvisas till den näst intill helgonförklarade DN-journalisten och godhetsaposteln  Niklas Orrenius, som på Twitter uppmärksammat The Suns omnämnande av Post i detta onekligen mindre smickrande sammanhang. Jo, jag förstår de svenska mainstream-mediernas storögdhet, ty i dessa favoriseras ju såväl Fi som stollepartiet i MP på ett närmast patologiskt sätt.

Själv gör jag den självklara reflektionen, att The Sun har alldeles rätt. Soraya Post tillhör värstingarna, då hon representerar ett parti på den allra yttersta vänsterkanten som får det postkommunistiska Vänsterpartiet att framstå som närmast kälkborgerligt. Begrunda för en stund följande valda delar av Fis politik, med kapaciteten att knäcka statsfinanserna i vilket land som helst om de skulle implementeras. Partiet vill bland annat:

– Skrota kärnkraften.
– Skrota det militära försvaret.
–  Avskaffa svensk vapenexport.
– Införa en sorts medborgarlön.
– Könskvotera bolagsstyrelserna.
– Könskvotera föräldraförsäkringen.
– Könskvotera bidragen till idrottsföreningarna.
– Avskaffa vinsterna i välfärden.
– Öka statsbidragen till den offentliga sektorn.
– Avskaffa utvisning som straff.
– Införa ett tredje juridiskt kön.
– Förbjuda djur på cirkusar.
– Införa en typ av månggifte.
– Införa sex timmars arbetsdag.
– Införa omskolning för män.

– Kastrera alla män.

Okay då, den sistnämnda punkten lade jag till för att spetsa till det litet. Sant är dock att medlemmar ur Fi inte haft några betänkligheter att ställa upp i en radikalfeministisk kampanj kallad ”Klippa kuken”, anordnad av Sveriges kvinnolobby, för en tid sedan.

sveriges_kvinnolobby_klippakuken_02_2013-09-14-135203

Lika sant är att Fi är ett vänsterextremistiskt parti som bytt ut det marxistiska ”klass” mot ”kön” i sitt ideologiska koncept, på ungefär samma sätt som det nazistiska Svenskarnas parti (i likhet med alla nationalsocialister) använder sig av rasbegreppet när det gäller att ange vilken samhällsgruppering  som skall hatas. För hat, det är som vi sett av otaliga exempel i valrörelsen, något som extremvänstern är bra på.

Det är ingen tillfällighet att våra vanligaste media älskar Soraya Post. Hon, född 1956, har en judisk pappa och en romsk mamma samt arbetar med frågor som rör nationella minoriteter i Västra Götalandsregionens ”rättighetskommitté”. Extra stilpoäng blir det för att hon varit medlem i Sveriges radios styrelse.

I sin argumentation blir Post lätt känslosam och brister ut i anklagelser mot meningsmotståndare för att inte vara tillräckligt ”empatiska”, gärna med tillägget att ”du behöver skämmas”. Mantrat ”alla människors lika värde” plockas fram titt som tätt, något som naturligtvis klingar betänkligt falskt när det yttras av en företrädare för ett parti som hatar halva mänskligheten.

Här ett exempel på Soraya Posts debattkonst när hon deltog i en debatt mot Sverigedemokraternas toppnamn i EU-valet, Kristina Winberg, i Dagens Nyheters TV-studio strax före nämnda val:

http://www.dn.se/valet-2014/harda-ord-i-dns-studio-mellan-fi-och-sd-kvinnor/

Programledare och andra medverkande i SVTs valvaka den 25 maj blev givetvis alldeles till sig i trasorna när vallokalsprognosen gav vid handen att Feministiskt initiativ skulle få över 7 procent, ungefär lika många som det hett avskydda SD. Några timmar senare stod det klart att Fi skulle landa på strax över 5 och SD på närmare 10, alls icke lika roligt för exempelvis hysteriska PK-journalissan Alexandra Pascalidou som tydligen rest ända från Blåkulla  för att vara med.

(F)+25FI_VALVAKA41 Myspys hos mediafavoriterna Fi: Gudrun och Soraya siktar högt – EU-parlamentet och regeringen (?) nästa.

Det brukar heta att under det att SDs väljare oftast är lågutbildade män i glesbygden, så består de som föredrar Fi, MP och V till betydande delar av välutbildade personer av båda könen. Om det stämmer visar det väl bara, att en eller annan akademisk grad på intet sätt är en garanti mot höggradig idioti. För övrigt brukar så kallat vanligt folk, hög- eller lågutbildat, vara försett med en egenskap som vänsterfantasterna nästan alltid saknar och därtill avskyr högt och rent: sunt förnuft.

Det har också sagts att i kommuner där SD lyckas väl går det sämre för Fi och vice versa. Kanske det stämmer, dock med minst ett undantag som faktiskt är litet kul: i Fis allra starkaste fäste, där självaste Gudrun Schyman representerar partiet i fullmäktige – jag talar om Simrishamn på Österlen -, gick det hyfsat bra för såväl SD som Fi.

I denna forna skånska fiskeidyll sopar emellertid SD golvet med Fi med 14,3 procent av rösterna mot 7,8 för Fi. Undrar vad Gudrun säger om det.

mhasd1_jpg_1081426a Lars Rosenqvist, SD Simrishamn, kan glädja sig åt ett bra EP-valresultat.

Vi får väl se hur det går i valet den 14 september, både i Simrishamn och resten av landet. Det finns en viss risk för att vi får se en ny allians bestående av fyra partier, denna gång av S, MP, V och Fi. Schyman lär redan ha krävt en ministerpost i höstens regering trots att nästan fyra månader återstår till valet och ännu ingen vet hur det kommer att gå där.

Jag är möjligen helt fel ute, men kanske bör vi välkomna ett sådant mardrömsscenario. Ty när väljarna märkt att det här rövargänget inför valet 2018 med raketfart kört  vårt arma land i botten ner till Tredje världens nivå, finns det i bästa fall äntligen utrymme för en nationell återhämtningspolitik. Med andra ord kanske det måste bli ännu sämre innan det kan börja bli bättre.

Boko Haram skall sälja skolflickor som sexslavar

7 maj, 2014

3265563_2048_1152 Protester i Nigeria mot Boko Harams kidnappningar.

Den 14 april angrep den islamistiska rörelsen Boko Harams krigare Nigerias enda flickgymnasium, Chibok, och kidnappade 276 av eleverna varav omkring 50 sedan lyckades rymma. Minst 16 personer dödades vid attacken.

Boko Haram, som betyder ungefär ”Avvisa västerländskt kunnande”, grundades av Muhammad Yusuf 2002. Sedan 2009 är organisationen en väpnad jihadistisk gruppering vars ”affärsidé” består i att bekämpa vad man kallar ”västerländsk omoral”. I den kampen är bokstavligen alla medel tillåtna i Nigeria där cirka 50,5 procent av befolkningen är muslimer, 48,2 procent kristna samt 1,4 procent bekännare av andra religioner eller ateism..

Organisationen betraktar korruptionen och den ökade kriminaliteten i Nigeria som resultatet av västerländskt inflytande och sekulär utbildning. Botemedlet består i att införa sharialagar och upprätta islamiska skolor över hela landet. Det folkliga stödet är dock svagt och lokalbefolkningens vanligaste benämning på Boko Haram är ”talibaner”.

Boko Harams högkvarter är beläget i staden Maiduguri i delstaten Borno i norra Nigeria, som innan den västerländska koloniseringsprocessen inleddes och Nigeria blev en del i det Brittiska samväldet varit ett självständigt muslimskt sultanat.

Begynnelsen av Boko Harams extrema våldsanvändning kan dateras till den 26 juli 2009, då gruppens aktivister tog till våld sedan de nekats demonstrationstillstånd i delstaten Baluchi. Flera av aktivisterna greps. Boko Haram svarade med att sätta eld på flera kyrkor, en polisstation, ett tullhus samt ett fängelse i Borno. Den nigerianska armén gick till kraftfull motoffensiv mot rörelsens fäste Maiduguri: under fem dagars intensiva strider dödades runt 700 personer.

images Abubakar Shekau med beväpnade och maskerade anhängare.

Grundaren Muhammad Yusuf försökte fly men infångades snart och sköts till döds i häktet. Hans närmaste man, Abubakar Shekau, som själv skadats under striderna tog över ledningen över Boko Haram. Sedan dess har rörelsen ytterligare radikaliserats och våldet i Nigeria trappats upp undan för undan. Bara under 2011 dödades 450 personer under rörelsens attacker mot olika typer av mål såsom kyrkor, skolor, polisstationer och regeringsbyggnader i norra delen av Nigeria. I november 2013 förde USAs regering upp Boko Haram på listan över utländska terrororganisationer.

Den 14 april 2014 angrep således Boko Haram Nigerias enda flickgymnasium, internatskolan Chisbok i Borno, varvid minst 16 personer dödades. 276 elever kidnappades men ett 50-tal av dessa lyckades senare fly. Den 30 april genomförde människorättsaktivister en protestmarsch till det nigerianska parlamentet till stöd för de bortrövade skolflickorna. Det förekom uppgifter om att flickorna skulle säljas för att genomgå tvångsäktenskap med män i grannländerna Kamerun och Tchad. Därefter har ytterligare åtta flickor tillfångatagits.

Boko Haram-ledaren Abubakar Sheakau klargjorde sedan den 5 maj på en video som distribuerats till den franska nyhetsbyrån AFP: ”Det var jag som förde bort era flickor. Jag tänker, vid Allah, sälja dem på marknaden.”

Bortförandet av de nigerianska skolflickorna har i sanning placerat det mediala rampljuset på Boko Haram och Shekau, som nu kallas ”Afrikas bin Ladin”. Den svenske terrorexperten Hans Brun, som är knuten till King´s College i London, menar i en intervju i Sveriges Radios Studio Ett den 6 maj att Boko Haram kan betraktas som al-Qaidas ansikte i Afrika och att rörelsen är ”direkt livsfarlig”.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5854981

images Terrorns offer i Afrika.

Hans Brun understryker att Boko Haram avser att sälja de kvinnliga eleverna till ett slaveri som varit en integrerad del av den muslimska kulturen sedan dess grundande med profeten Muhammeds våldsutveckling på 600-talet. Brun säger till Studio Ett:

Det är ett ganska svårt ämne att prata om, men slaveri har förekommit inom den muslimska världen långt in på 1900-talet. Det är en del av den världen och har förekommit där, och förekommer säkert fortfarande.

På frågan vad man kan tänka sig att flickorna skall säljas till svarar Brun: ”Olika män. Det är en etnisk variant av sexuell trafficking.”   

Nigeria har bevisligen haft svårt att komma till rätta med det växande hot som Boko Haram kommit att utgöra. Nyligen lovade USA och Storbritannien att hjälpa den nigerianska regeringen att spåra upp och frita de tillfångatagna flickorna, men det blir enligt terrorforskaren Hans Brun ingen lätt uppgift. Det har vid flerfaldiga tillfällen visat sig att reguljära arméer- som den nigerianska och den amerikanska – haft svårt att komma till rätta med den typ av gerillakrigföring som Boko Haram ägnar sig åt:

 Det beror på vilket underrättelsematerial man har. Det gäller att ha is i magen, det här kan vara ett sätt för Boko Haram att dra in USA, England och Frankrike i regionen…de är sluga och strategiska, absolut inga dumskallar.

Uträkningen bakom kidnappningen och det förmodade västerländska ingripandet, menar Hans Brun, kan vara att involvera västvärlden i syfte att öka stödet för kampen mot det västliga inflytandet. Den långsiktiga målsättningen är att skapa en muslimsk stat styrd av sharialagar och att klippa av alla band med väst. Därför har man även satt i system att mörda utländsk sjukvårdspersonal som jobbar med poliovaccin, något som har lett till att polio blivit ett allt större hälsoproblem i denna del av världen.

images Att uppspåra och frita de kidnappade skolflickorna blir ingen lätt uppgift, menar terrorforskaren Hans Brun.

Enligt Hans Brun är Boko Haram väsentligt mer effektivt än den mer uppmärksammade terroristorganisationen al-Shaabab i Somalia. Det accelererande tempot i rörelsens krigföring mot det nigerianska samhället tyder på att man får ett omfattande stöd någonstans ifrån. Det i sammanhanget stora mysteriet är, menar Brun: ”Vem betalar, utrustar och tränar Boko Haram?”   

Ett annat mysterium i denna bloggares ögon är den öronbedövande tystnaden från den muslimska världen beträffande kritik av Boko Harams brutala och människofientliga terror. Inte ens när Boko Haram mördat en muslimsk präst som vågat sig på att rikta kritik mot rörelsen har mig veterligt några muslimska röster höjts mot den. Största möjliga tystnad råder.

En bloggare skriver så här på sajten Politik och mellanöstern om prästmordet:

http://politikochmellanostern.blogspot.se/2010/10/kritik-mot-dn-artikeln-islamister.html

untitled Vad anser en svensk imam som Mohammad Muslim Eneborg om islamistterrorn i Nigeria?

Att nigerianska muslimer drar sig för att kritisera Boko Haram kan jag, mot bakgrund av ovan beskrivna prästmord, förstå. Inga argument är så övertygande som skräck och hotet om ond, bråd död. Men i övriga delar av världen? Nog borde exempelvis imamer och andra muslimska företrädare i Europa och Sverige kunna klargöra att terror, mord och kidnappningar inte är okay.   

Eller?

 

Mardrömmen som kan bli sann: MP i regeringen

18 april, 2014

_2BE3296_MP MP-språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson (under banderollen) under Prideparaden i Stockholm. De här figurerna kommer vi sannolikt att få se som statsråd efter valet den 14 september.

JMG (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet) gjorde 2012 en undersökning om svenska journalisters partisympatier. Enligt undersökningen var Miljöpartiet (MP) det i särklass mest populära partiet.

JMGs studie visade att 41 procent av svenska journalister sympatiserade med eller var medlemmar i Miljöpartiet. Långt efter kom Vänsterpartiet med 15 procent, Socialdemokraterna 14 procent, Moderaterna 14 procent, Folkpartiet 7 procent, Centerpartiet 4 procent samt Kristdemokraterna 2 procent.

Impopuläraste partier var Feministiskt initiativ samt Sverigedemokraterna med endast 1 procent..

Det överväldigande MP-stödet i journalistkåren resulterar enligt Kent Asp, professor vid JMG, i att Miljöpartiet i realiteten har en ”gräddfil” i medierna:

 Miljöpartiet granskas inte lika tufft som andra partier. De befinner sig på sätt och vis i en fredad zon när det gäller bevakningen av politik.

Störst var MP-stödet på Sveriges Radio (SR) med 54 procent medan det på Sveriges Television (SVT) uppgick till 52 procent och bland dagspressens journalister till ”bara” 40 procent”.

untitled Enligt professor Kent Asp befinner sig MP i en ”fredad zon” när det gäller medias bevakning av politik.

SR:s VD Mats Svegfors valde, föga oväntat, på sedvanligt snorkigt sätt att avfärda JMG:s studie med att andelen journalister som inte svarat på studieenkäten var hög. Frågan är hur han då förklarar den dokumenterat bristande hårdbevakningen av MP i våra medier.

Av en SIFO-undersökning nyligen framgår, att det inte förekommer en enda kritisk artikel om Miljöpartiet i våra sex största medier under den tid undersökningen omfattar. Enligt samma undersökning är medierna mera kritiska gentemot regeringsalliansen än den rödgröna oppositionen.   

Mer om SIFOs rön här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=5830840

 I mitten av april råkade Miljöpartiet dock i visst blåsväder på grund av att partiet farit med osanning om sina verkliga åsikter i en fråga. Språkröret Åsa Romson hävdade i en intervju i Sveriges Radio den 15 april: ”Den som är ansvarig för en blogg kan inte vara anonym.”    Därefter förnekades från MP-håll att partiet vill förbjuda anonyma bloggar och man talade om ”missförstånd” och ”otydlighet”. Nu råkade dock SR ha en kopia av MP:s ursprungliga förslag i ämnet där det krävs ”en tydligt ansvarig person eller organisation bakom en sida.”  

Frågan är om turbulensen kring MP-åsikterna om anonyma bloggar är ett trendbrott när det gäller medias gullande med partiet eller bara en enstaka avvikelse.

En  debattör som tydligt anser att svenska medier måste skärpa sig när det gäller bevakningen av MP är den konservativa skribenten Marika Formgren, som i ett inlägg i SVT Debatt den 16 april skriver: ”Journalisterna måste sluta smöra för MP”. Formgren var tidigare ledarskribent på Östgöta Correspondenten men valde att säga upp sig, då hennes åsikter om invandring och feminism inte accepterades av tidningsledningen.

imagesMarika Formgren uppmanar media att sluta smöra för MP.

Í debattartikeln skriver Marika Formgren:   

För mig är Miljöpartiets politik samt den svenska journalistkårens vägran att kritiskt granska MP, starka symboler för denna perverterade ’liberalism’.

Hela artikeln kan läsas via denna länk:

http://debatt.svt.se/2014/04/16/journalisterna-maste-sluta-smora-for-miljopartiet/

Den sverigedemokratiske bloggaren Robert Stenkvist uppmärksammade smörandet för MP och dess representanter redan tidigt under valåret 2010. I ett inlägg på Robsten blog den 14 februari 2010 nagelfar bloggaren en av våra största drakars behandling av dåvarande MP-språkröret Maria Wetterstrand.

Robsten citerar Dagens Nyheter enligt följande: ”Alla framgångsrika politiker är förutsägbara, så också Maria Wetterstrand. Alltid påläst, alltid seriös, alltid trevlig, alltid engagerad. Man vet vad man får, och det är inte populism eller trams. Kravmärkt rakt igenom.”    Blogginlägget via denna länk.

http://robsten.blogspot.se/2010/02/makalost-gullande-med-wetterstrand.html

Det är lätt att få kväljningar när man tar del av dylik infantil underdånighet på nyhetsplats i en av Sveriges största tidningar. När Robsten i sin bloggtext skriver att ”Det här blir nästan svårsmält” tar han sannerligen till i underkant.    Bloggaren beskriver vidare hur Wetterstrand, trots en undermålig insats i en partiledardebatt i Agenda, inte mötte ens embryot till kritik i media. Som vanligt var det silkesvantarna på från MP-vänliga media.

 Inom Miljöpartiet finns en påtaglig faiblesse för märkliga läror och teorier. Talrika MPare sympatiserar med eller är anslutna till antroposofrörelsen med högkvarter i Järna i Södertälje kommun. Antroposofin är en ursprungligen teosofisk så kallad andevetenskap som grundades av österrikaren Rudolf Steiner (1861-1925).

Den har en helhetssyn på tillvaron som omfattar såväl det andliga som det materiella och har gjort sig känd för bland annat egenartade former av pedagogik och arkitektur. Antroposoferna motsätter sig vaccinering av ideologiska skäl. En av MPs mer framträdande antroposofer är riksdagsman Mats Pertoft, tidigare partiets gruppledare i kommunfullmäktige i Södertälje.

imagesGVB20IRJMP-ideologen Rudolf Steiner.

En konspirationsteori som särskilt omhuldas inom MP är idén om så kallade chemtrails. Den går ut på att flygplan medvetet släpper ut farliga metaller och kanske även virus i syfte att förstöra naturen och människorna. Uppdragsgivare förklaras vara exempelvis USA och Ryssland.

MP-riksdagsmannen Jan Lindholm beställde för något år sedan en undersökning av Riksdagens utredningstjänst (RUT) som skulle klargöra om chemtrails verkligen existerar. Undersökningen, givetvis betalad av skattebetalarna, kom fram till att de vita spår vi kan se i skyn som flygplanen lämnar efter sig består av vattenånga.

”Jag är en nyfiken person”, förklarade Lindholm när Nyheter 24 frågade honom om saken. Länk här:

http://nyheter24.se/nyheter/politik/766889-mp-riksdagsledamot-bestallde-utredning-om-chemtrails

untitled Jan Lindholm (MP): nyfiken på chemtrails.

Tidigare har MPs gruppledare i Vingåker i Södermanland, Pernilla Hagberg, väckt uppmärksamhet genom att ingående redogöra för hur de ondskefulla stormakterna försöker förgöra mänskligheten genom chemtrails.

Det är nu bara fyra månader kvar till valet. Att vi kommer att få se ett regeringsskifte förefaller högst troligt. Det innebär att vi med största sannolikhet kommer att få se mardrömmen om Sveriges mest extrema och farliga parti i regeringsställning förverkligad.

Ett parti som vill skrota alla former av effektiv energi till förmån för flummeri med sol- och vindkraft. Som vill ha i princip helt fri invandring. Som vill avrusta vårt militära försvar till förmån för ett så kallat ickevålds-försvar. Som vill drastiskt höja bensinpriserna och därmed se till att landbygden helt avfolkas. Som omhuldar sinnessvaga konspirationsteorier. Som vill förvandla hela Sverige till ett gigantiskt Skansen där alla dansar snoa och bär knätofs.

Det sistnämnda är naturligtvis en viss överdrift, men ni förstår säkert andemeningen: Miljöpartiet är ett samhällsvådligt extremistparti utan motstycke i svensk politik. Om MP får något påtagligt inflytande i svensk regeringspolitik kommer det att bli början till slutet för Sverige som vi känner det.

imagesVH6DFNSD Peter Eriksson (MP) blev ”glad och stolt” då maktens centrum i Sverige överfördes från Stockholm till Bryssel.

När det gäller EU-frågan har MP slutligen utvecklats från att ha varit emfatiskt anti-EU till att bli vad som kan kallas måttfullt pro-EU. När Sveriges riksdag den 24 november 2010 beslutade om att skriva in EU-stadgan i den svenska grundlagen förklarade sig MP-språkröret Peter Eriksson vara ”glad och stolt” över beslutet.

MP representeras i dag i Bryssel och Strasbourg av den fanatiske förbundsivraren Carl Schlyter samt Isabella Lövin. Toppkandidater i det kommande EP-valet är förra språkröret Peter Eriksson och Lövin.