Posted tagged ‘Sverker Göransson’

Våra institutioner krackelerar: kommer Sverige att gå under?

28 mars, 2016

bigOriginal DÖ-nickar på väg mot undergång? Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra (M).

En nation är för sin fortlevnad beroende av att dess centrala institutioner fungerar. När vi tittar på hur det är ställt med några av de institutioner och organisationer vi så länge kunnat förlita oss på i Sverige finns det därför varje anledning att hissa varningsflagg. Vårt land fungerar inte längre som det skall och borde göra, och om det inte blir en förändring till det bättre kan det välordnade Sverige som vi hittills känt det vara på väg att gå under.

Jag vill understryka att jag inte är den som kastar in handduken i första taget, och det tänker jag inte göra nu heller. Snarare är jag en obotlig optimist som hyllar tesen att det alltid finns hopp hur mörkt läget än ter sig. Även en boren optimist som jag blir emellertid betänksam när jag kastar en, låt vara hastig, blick på den utveckling, eller snarare tillbakagång, vårt samhälle undergått sedan Fredrik Reinfeldt och den så kallade borgerliga alliansen tog över regeringsmakten för snart tio år sedan.

Reinfeldts ministär initierade en samhällelig regression som inte blivit bättre – snarare har regressionen fortsatt i ökande takt – sedan minoritetsregeringen Löfven flyttade in i Rosenbad för halvtannat år sedan och snart därpå initierade den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) för att neutralisera Sverigedemokraterna. Dock har S-MP-regeringen skärpt upp asyl- och flyktingpolitiken, vilket får räknas till dess fördel.

Nedan följer en rapsodisk men likväl ganska skrämmande genomgång som visar hur några av samhällets bärande institutioner och organisationer fortlöpande krackelerar och förfaller.

POLISVÄSENDET

Det blir mer och mer uppenbart att den kraftigt underbetalda polisen inte klarar av sina uppgifter. Detta medför bland annat, att de för närvarande 55 utsatta områden i Sverige som ibland brukar betecknas som ”no go-zoner” är vita fläckar för polisen som i likhet med räddningstjänst och brandkår regelmässigt utsätts för hot, våld och stenkastning och även raketbeskjutning i den mån den alls vågar visa sig där.

Till dessa nära på förbjudna områden, där djungelns eller åtminstone de kriminella invandrarnas lag råder, får förmodligen också räknas många asylboenden där knivslagsmål inklusive mord, hot mot personal samt sexuella övergrepp tillhör den normala ordningen.

Till följd av den utbredda politiska korrektheten anser sig den så kallade ordningsmakten vidare förhindrad att ingripa mot eller offentliggöra brottslighet som begås av personer med invandrarbakgrund, det så kallade moment 291. Polisen till och med underlåter att skicka ut signalement värda namnet av samma skäl. Representanter för polismakten har även uttryckt skepsis mot sin förmåga att ta sig an brottslighet knuten till terrorism: ”Som att skickas ut på lejonjakt med ett ärtrör och en overall gjord av zebraskinn.” http://nyheter24.se/debatt/836252-polisen-carina-vi-skulle-inte-kunna-hantera-ett-terrordad-i-sverige

Krissituationen accentueras ytterligare på grund av att den leds av en man, förre socialdemokratiske statssekreteraren Dan Eliasson, utan tidigare polisiär erfarenhet som tidigare misslyckats i befattningar som chef för Försäkringskassan och Invandrarverket. Denne har genomfört en tvivelaktig omorganisation av polisväsendet som skapat sådan oro och förvirring, att ett allt större antal poliser valt att sluta.

Att polisen skulle mäkta att sköta utvisningen av cirka 80 000 illegala invandrare, som inrikesminister Anders Ygeman förutskickat skulle komma att behöva göras inom det närmaste året, får nog anses vara helt uteslutet.

svfm_strf9040_mek Inga pengar att modifiera Stridsfordon 90 för.

FÖRSVARSMAKTEN

Sveriges försvarsmakt har hög svansföring i en del avseenden. Så var försvaret tidigt ute med att rekrytera kvinnor, och sedan tiotalet år tillbaka har det varit ett stående inslag vid de årliga så kallade Pride-festivalerna i Stockholm i syfte att locka till sig HBTQ-personer. Svensk trupp har även deltagit i internationella insatser i exempelvis Afghanistan och nu senast i Mali och Sveriges regering har gjort aktningsvärda försök att sälja planet JAS 39 Gripen utomlands..

När det gäller den forna krigsmaktens centrala uppgift – att skydda vårt land och dess gränser – är det betydligt sämre beställt, och för något år sedan deklarerade den dåvarande överbefälhavaren Sverker Göransson att det inte fanns resurser att försvara Sverige mer än en vecka vid ett fientligt angrepp och då bara begränsade delar av landet. Sedan dess har läget förvärrats ytterligare, och kritiker anser att det är så illa att endast Stockholm skulle kunna försvaras under några timmars tid. Gotland kan vi sannolikt glömma.

Försvarsmakten har hos regering och riksdag vidare begärt 20 miljarder kronor för att kunna genomföra en planerad förmågeförstärkning under perioden 2016-202o men fick endast 10,2 miljarder – litet drygt hälften – av de äskade medlen efter en uppgörelse mellan S-MP-regeringen och allianspartierna. Det innebär bland annat att man inte kan modifiera och uppgradera Stridsfordon 90 som tänkt var. http://cornucopia.cornubot.se/2016/03/pengarna-slut-for-forsvaret-renovering.html

Riksrevisionen har i sina rapporter om försvarets tillstånd varit minst sagt kritisk: ”Sveriges försvar saknar planer, material och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om.” https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/18/riksrevisionens-rapport-erbarmligt-tillstand-for-forsvaret/

Ansvaret för det erbarmliga tillståndet i försvaret får både de borgerliga och socialdemokratiska regeringarna ta på sig. Detta är naturligtvis särskilt allvarligt i en tid, då arvfienden Ryssland rustat febrilt de senaste tio åren samt trappat upp sina kränkningar mot länder i närområdet.

SVENSKA KYRKAN

Sedan Andra världskrigets slut har Svenska kyrkan, den samhällsinstitution som har till uppgift att sörja för befolkningens andliga välfärd, varit föremål för en fortgående politisering. Under ärkebiskop Gunnar Hultgrens tid inleddes ett, låt vara kortlivat, ”social-etiskt” projekt i syfte att få industriarbetare intresserade av kyrkans budskap, men det verkliga genombrottet för vänsterpolitiseringen kom med den så kallade kristna vänsterns framträdande som en del av ”68-vänstern”.

Jesus Kristus började nu ses som en kommunistisk revolutionär, och prästen Per Frostin hävdade exempelvis i pamfletten Kampen för rättfärdighet (1975) att Jesus sannolikt skulle gå i FNL-demonstrationer och protestera mot USAs krig i Vietnam om han kom tillbaka till jorden, och att de kommunistiska diktatorerna Ho Chi Minh, Fidél Castro och Mao Tse-tung nog kunde ses som Guds redskap. I Båstad ledde kyrkoherde Ingemar Simonsson 1968 en våldsam demonstration mot en Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Rhodesia.

minsanning_kg_hammar_992 K. G. Hammar: ställde ut bögbilder i domkyrkan.

Sedan dessa turbulenta dagar har Svenska kyrkans politisering och sekularisering rullat på ohejdat, och 1999 lät ärkebiskopen K. G. Hammar fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ställa ut sina beryktade bilder – Ecce Homo – om Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter i Uppsala domkyrka. I dag har vår forna stats- och folkkyrka urartat till att bli en kamporganisation mot Israel och för islam och klimatalarmismen.

Allt detta har medfört att folk lämnar kyrkan i en allt snabbare takt. Sedan kyrkan skiljdes från staten 2000 – dock betalas den årliga kyrkoavgiften fortfarande in via skattsedeln – beräknas kyrkan ha förlorat omkring en miljon medlemmar (däribland artikelförfattaren). Prästen, professor emeritus Eva Hamberg, tackade för sig med motiveringen, att kyrkan genomgått en oacceptabel inre sekularisering.

Droppen var att endast en av kandidaterna vid ärkebiskopsvalet för något år sedan på en fråga svarade att Jesus gav en bättre bild av Gud än Mohammed: ”Bara att de fick frågan om hurivida Jesus gav en bättre bild av Gud än Muhammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet.” https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

REGERINGEN

Den allra viktigaste institutionen i ett samhälle är dess regering. Dess viktigaste och egentligen enda uppgift är värna om och tillvarata det svenska folkets intressen och säkerställa dess välstånd. Jag vågar påstå att den uppgiften har samtliga svenska regeringar från och med 1975 skändligen misslyckats med att uppfylla, enkannerligen från och med regeringarna Reinfeldts och Löfvens tillträden 2006 respektive 2014.

1975 är ett centralt årtal i sammanhanget, emedan det var detta år som riksdagen enhälligt antog regeringsproposition 1975:26, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon med rubriken ”Regeringsproposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken.” Det hade tidigare varit självklart att immigranter skulle assimileras in i den svenska kulturen. De skulle helt enkelt ta seden dit de kom. Nu skulle den politiken överges: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/31/sa-blev-vansterns-utopia-en-svensk-mardrom/

Med antagandet av detta regeringsförslag var mångkulturen upphöjd till högsta norm i samhällsbygget, och det är anmärkningsvärt att inget borgerligt parti protesterade mot detta i högsta grad utopiska regeringsförslag (S) utan passivt eller aktivt stödde detsamma. Den officiellt knäsatta mångkulturalismen har lett till att Sverige segregerats svårt med olösliga sociala och religiösa problem som följd och att slussportarna öppnats för en massinvandring som saknar motstycke. En av många följder av denna katastrofala utveckling har blivit en drastiskt ökad och utifrån importerad antisemitism.

Reinfeldt_1366 Fredrik Reinfeldt lutar åt vänster och personifierar det svenska debaclet.

Mångkulturalismen går hand i hand med en utpräglad oikofobi, rädslan för det egna: immigranterna favoriseras, de egna medborgarna negligeras. Detta blev särskilt tydligt i fallet Reinfeldt, som enligt min mening kanske mer än någon annan svensk ledare sedan Palmes dagar personifierar det svenska debaclet: denne menade i en TV4-intervju på juldagen 2014, då han inte längre var regeringschef, att Sverige tillhör invandrarna snarare än de infödda svenskarna och att våra gränser är ”påhittade”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

I skrivande stund styrs Sverige av en minoritetsregering som utgörs av ett socialdemokratiskt parti som är en skugga av sitt forna jag och ett extremistiskt miljöparti. S-MP-regeringens första åtgärd var att erkänna det så kallade Palestina, en ”stat” som aldrig existerat som självständig nation och vars enda mål tycks vara att utplåna den judiska staten Israel.

Lägg därtill att samma regering till betydande del består av ett rövargäng där vi till statsminister har en man med svetsarbakgrund och talfel, en utrikesminister helt i avsaknad av diplomatiska talanger, en miljöminister som gjort sig skyldig till miljöbrott, en skolminister som gripits i Israel för brott mot terrorlagstiftningen i detta land, en kulturminister som visat tuttarna i en herrtidning och lett ett barnprogram i TV, en bostadsminister som är islamist samt en framtidsminister som menar sig ha blivit mördad i ett tidigare liv.

Det är sant att regeringen sedan slutet av förra året, oerhört sent påkommet och i ren självbevarelsedrift, skärpt asyl- och flyktingpolitiken. Även från den borgerliga oppositionen och främst Moderaterna har hörts liknande tongångar, med påföljd att Sverigedemokraterna tappat något i de senaste opinionsmätningarna. Hur länge denna politik kommer att tillämpas kan nog dock sägas stå skrivet i stjärnorna.

BANKVÄSENDET

Banker som det inte går att ta ut pengar från.

För bara tio år sedan skulle jag ha trott att en sådan företeelse inte var möjlig. Under de senaste åren har emellertid allt fler banker bannlyst kontanthanteringen, officiellt på grund av rånrisken och av påstådda miljöskäl där det skylls på utsläppen från de fordon som transporterar sedlarna och mynten till bankerna. Detta är sannolikt endast svepskäl.

I verkligheten, kan man misstänka, vill de giriga bankerna snåla in ytterligare genom att minska på personalen för att kunna ge sina högre chefer ökade bonusar och lönepåslag. Den minskande personalstyrkan vill dessutom slippa den ökande kontanthantering som man märkte blev följden av försvinnandet av många bankomater – kring 1000 sådana har försvunnit spårlöst under de senaste åren.

image Forex bank – fortfarande med kontanter.

Utvecklingen bort från penninghanteringen har gjort att endast Tjeckien i dag av alla länder i Europa erbjuder sämre möjligheter att få tillgång till reda pengar än Sverige. Såvitt jag känner till är det väl endast Forex av banker i Sverige som alltfort satsar på kontanthantering.

Riksbankschefen Stefan Ingves har dock nyligen protesterat mot trenden med minskade uttagsmöjligheter och skrev i en debattartikel på DN Debatt den 16 mars 2016 bland annat: ”Bankerna måste ansvara för bankernas kontantbehov”. Alla, menar Ingves, måste beredas möjlighet att sköta sina in- och utbetalningar på det sätt som passar dem bäst. http://www.dn.se/debatt/bankerna-maste-ansvara-for-kundernas-kontantbehov/

POSTVÄSENDET

Även inom postväsendet, som i Sverige har anor sedan 1636, märks en tydlig tendens till ständigt försämrad service för gemene man. Den stora revolutionen inleddes år 2000, då det beslutades om att samtliga omkring 900 postkonor i landet skulle läggas ned. Postservicen skulle i stället tillhandahållas av exempelvis matvarubutiker och bensinmackar.

”Nedskärningar har präglat verksamheten i decennier”, konstateras i en redogörelse. De postanställda inom postens alla olika grenar var som flest i mitten av 1980-talet; därefter har omorganisationerna, rationaliseringarna och nedskärningarna avlöst varandra och bidragit till såväl sämre service till allmänheten som ständigt ökade påfrestningar för de anställda. http://www.publikt.se/artikel/tusentals-kan-tvingas-lamna-posten-16590

TK 001 Min artikel i Telgekuriren som Postens jurister ville censurera.

Den forna lördagsutdelningen är ett minne blott, liksom den tid då man kunde räkna med att posten damp ner i brevlådan någon gång på förmiddagen. Det tillhör i dag inte ovanligheterna att den kommer på sena eftermiddagen och ibland rentav fram emot kvällningen. Någon skillnad sedan 2009, då svenska Posten fusionerades med den danska motsvarigheten till PostNord med ”samordningsvinst” som motivering, har i alla fall jag inte märkt. Dock har säkert konkurrensen från före detta CityMail, numera Brings, gjort att Posten tvingats skärpa sig något.

Ett självupplevt exempel när det gäller förhållandet Posten-Brings: När SD Södertälje inför valet 2014 gav ut ett valnummer av tidningen Telgekuriren, skrev jag en artikel som handlade om lagstiftningen kring ”hets mot folkgrupp”, som jag och SD anser bör avskaffas. Postens juridiska expertis menade att artikeln var alltför kontroversiell och borde lyftas ut ur tidningen, annars kunde inte Posten åta sig att distribuera den. En form av statlig censur, alltså. Vi vände oss då till Brings, som inte hade några problem med att distribuera tidningen och dessutom gjorde det billigare än Posten, även om det tog marginellt längre tid än det skulle ha gjort med Posten.

SKOLOR OCH UTBILDNING

Den svenska grundskolan har sedan Andra världskrigets slut 1945 utmärkts av en ständig ström av olika typer av experiment för att i de yttersta av dessa dagar leda till en nära nog total urartning. Ett mycket tungt ansvar för denna ”utveckling” åvilar den man som kallats ”den svenska grundskolans fader” (jag skulle hellre säga dödgrävare), Stellan Arvidson (1902-97), en marxist och socialdemokrat på vänsterkanten som utsågs till sekreterare i 1946 års skolkommission.

Målsättningen med grundskolan var att den skulle utgöra basen för skapandet av ett sant demokratiskt samhälle genom avvecklingen av det gamla klassamhället, en till det yttre onekligen nobel målsättning. Det var bara det att Arvidson var en marxist och samtidigt fanatisk ateist som hade det kommunistiska Östtyskland som idealland; bland annat strävade han efter att utradera allt kristet innehåll i den svenska skolan, något som väl var det enda som lyckades över förväntan beträffande skolutvecklingen.

Inte bara det – Arvidson var under många år ordförande i Föreningen Sverige-DDR. Jag skrev följande om Stellan Arvidson och hans insatser på skolans område i tidskriften Contra för några år sedan: http://www.contra.nu/c012prov.html

3438229_2048_1152 DDR-vännen Stellan Arvidson. Den svenska skolans dödgrävare.

Ett projekt som var helt i Arvidsons smak var ett utbyte på skolans område mellan Sverige och Östtyskland, som pågick under hela 1980-talet och slutade först med Berlinmurens fall 1989. Projektet, som hade de svenska skolmyndigheternas oreserverade stöd, gick ut på att bibrínga svenska lärare en positiv uppfattning om det socialistiska systemet i Östtyskland och övervakades noga av den tyska underrättelsetjänsten Stasi. Docenten Anders Törnvall har sammanfattat projektet i ett kompendium med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt, som givits ut av tankesmedjan Frivärld.

Sett mot ovanstående bakgrund är det minst av allt någon sensation, att den nuvarande situationen för den svenska grundskolan måste betecknas som katastrofal. Svenska elever har i de vart tredje år återkommande PISA-undersökningarna (PISA=Programme for International Student Assessment i regi av OECD) noterats för ständigt sjunkande resultat sedan undersökningarna inleddes 2006. Det är elevernas kunskaper och färdigheter i matematik, naturvetenskap, läsförståelse och problemlösning som är föremål för OECDs intresse.

Förutom den nämnda socialistiska bakgrunden och de ständiga reformerna, som skapat en otrygg situation för både lärare och elever, är den accelererande invandringen en tung faktor när det gäller att förklara de undermåliga svenska resultaten. Det menar exempelvis skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren: ”Invandring har bidragit till sämre Pisaresultat.” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=6221834

Med tanke på den kroniska krisen för den svenska grundskolan är det givetvis långt ifrån överraskande, att problemen sedan fortplantas först i gymnasiekolan och därefter med den akademiska utbildningens fortgående urartning.

DOMSTOLSVÄSENDET

För att ett land skall kunna erbjuda sina medborgare rättssäkerhet krävs att domstolarna fungerar på avsett sätt. Detta är långt ifrån någon självklarhet i dag, vilket icke minst har att göra med den svenska domarkårens bristande kompetens från tingsrätterna till Högsta domstolen. Det hävdade Mats Lönnerblad, ordförande i Bankrättsföreningen, i en debattartikel redan 2000:

”Det är således inte tingsrätterna som behöver skyddas genom någon lagstiftning. Det är den enskilde individen, som inte får sin sak prövad ordentligt av svenska domstolar. /…/ Svagheten i systemet beror på att svenska domare inte fått den kompetensutveckling de borde ha rätt till. Dessutom slarvar sig svenska domare igenom tvistemål, på ett sätt som jag inte trodde kunde vara möjligt.” http://www.bankrattsforeningen.org.se/ledaren7.html

Domstolskrisen beror således, menar debattören, på domarna själva ”och att kompetensen inom domstolsväsendet minskat dramatiskt under de sista 50 åren i Sverige”.

Många domare känner sig i dag hotade, något som bland annat lett till att de tenderar att skylla rättsväsendets brister på lekmannadomarna, det vill säga nämndemännen i tingsrätter och hovrätter. När någon nämndeman läcker detaljer i ett mål till media eller råkar nicka till under en domstolsförhandling blir det svarta rubriker i pressen, men när någon yrkesjurist blamerar sig nöjer sig media i regel med notiser.

3601933_2152_1211 Hovrättspresidenten Fredrik Wersäll kostade de svenska skattebetalarna miljardbelopp.

Ett exempel på en domare som vidtagit extrema åtgärder i sin personliga vendetta mot nämndemännen är presidenten i Svea hovrätt, Fredrik Wersäll, som godtyckligt beslutade om att den första uppmärksammade ”gangsterrättegången” mot företrädare för maffiabrottsligheten i Södertälje måste tas om därför att en nämndeman (M) i tingsrätten skulle ha varit jävig på grund av medlemskap i den lokala polisnämnden.

Ett exakt likadant fall inträffade i Malmö tingsrätt i samband med rättegången mot mördaren Peter Mangs, men där bedömde den ansvarige domaren att nämndemannen inte var jävig så målet behövde inte repriseras. Omtagningen av målet mot Södertäljenätverket beräknas ha kostat skattebetalarna cirka 1,5 miljarder kronor. Om allt detta skrev jag i en artikel i SD-Kuriren # 102 i december 2012.

BRANDFÖRSVAR OCH RÄDDNINGSTJÄNST

Brandförsvarets/räddningstjänstens bekymmer kommer från två håll – dels inifrån, dels utifrån. Internt har politisk korrekt kvotering baserad på kön och etnisk tillhörighet lett till en verklighet som många brandmän och ambulansförare upplever som skrämmande.

Sajten Avpixlat skriver följande den 12 december 2015 utifrån en granskning utfärd av en oberoende grupp granskare som arbetar under rubriceringen Samhällsmagasinet: ”Det har ansetts viktigare med ’mångfald’ än kompetens och för att få en jämn könsfördelning och ökad mångetnisk och religiös representation bland de utbildade och anställda har kraven på att faktiskt kunna utföra jobbet fått stryka på foten.” http://avpixlat.info/2015/12/12/den-sonderkvoterade-raddningstjansten-och-brandkaren-granskad/

Parallellt härmed har ambulans- och brandförsvarspersonalen fått vidkännas allt tuffare arbetsförhållanden genom att företeelser såsom hot, stenkastning, våld och till och med raketbeskjutning blivit allt vanligare i de segregerade utanförskapsområden som blivit en följd av den svenska mångkulturalismens härjningar. Även polismakten har samma typ av problem – politisk korrekt kvotering samt angrepp i utanförskapsområden.

Sverigedemokraterna har lagt en riksdagsmotion om att förbjuda kvotering och kampanjer syftande till könskvotering och etnisk kvotering.

svensk-aldrevard Svensk äldrevård lämnar en hel del övrigt att önska.

VÅRD OCH OMSORG

Svensk vård och omsorg har länge ansetts vara bland de bästa i världen och står sig fortfarande jämförelsevis väl vid en internationell jämförelse. Vi kommer dock inte ifrån att larmrapporterna har duggat tätt under senare år, och även om somligt troligen överdrivits finns mycket som är tillräckligt alarmerande för att varningsflagg bör hissas.

Bland de mest uppmärksammade vårdområdena finns äldrevård och vård i livets slutskede, där verkligheten lämnar mycket övrigt att önska när det gäller vården och tillsynen över medlemmar i de generationer som bidragit till att bygga upp vårt land och vår välfärd.

Det går här inte att säga med säkerhet om offentliga eller privata vårdalternativ är att föredra, trots att tillskyndarna till den så kallade Carema-skandalen för några år sedan – främst Dagens Nyheter samt socialdemokratiska och vänsterpartistiska politiker – ville ställa Carema vid den symboliska skampålen och slå fast att offentligvården var bättre och att privata alternativ helst borde förbjudas.

Sanningen har visat sig vara en helt annan, heter det på Politikfaktas sajt den 15 februari 2013: ”På punkt efter punkt har det visat sig att Carema förbättrat livet för de äldre och förbättrat arbetsmiljön för deras personal.” http://politikfakta.se/2013/02/sanningen-bakom-dagens-nyheters-och-vansterns-caremaskandal/

Det finns problem för all slags vård i Sverige, offentligt som privat: sjukvård, äldrevård, vård i livets slutskede, psykiatri och tandvård. Genomgående är brist på utbildad personal, överbeläggning och stundom orimligt långa väntetider. Det överdimensionerade tillflödet av asylsökande av olika slag ställer stora och ökande krav på den under landstingen lydande vårdsektorn, och självklart väcker det kritik när de utifrån kommande kan åtnjuta samma behandling hos tandläkare som andra patienter för bara en femtilapp. Samtidigt har fattigpensionärer över huvud taget inte råd att uppsöka tandläkare när ett besök kan kosta tusentals kronor.

Även om som sagt mycket kunde vara bättre i dag kan det komma att bli etter värre framöver. I tider då medicinska framsteg gör alltfler sjukdomar behandlingsbara, när de äldres antal hela tiden ökar med påföljd att demensåkommor också gör det och befolkningen i landet snart är uppe i tio miljoner, kommer de samlade kostnaderna för vårdsektorn att öka med 30 procent fram till 2050 enligt en rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL). Om ”den ständiga vårdkrisen” hade det numera nedlagda magasinet Neo 2013 följande artikel: http://magasinetneo.se/artiklar/den-standiga-vardkrisen/

Finns det då inga institutioner och organisationer av grundläggande betydelse för vårt land som fungerar någorlunda tillfredsställande längre? Jo, det gör det. Dessa två är, skulle jag vilja påstå, monarkin och idrottsrörelsen, även om det säkert finns saker också där som skulle kunna utsättas för kritisk granskning.

imagesGBGY0XRP Monarkin – här i form av kung Carl XVI Gustaf och prinsessan Estelle – är en svensk institution som fungerar!

Annonser

Avslöjande om vårt havererade försvar

25 februari, 2014

untitled ”Radiomajoren” Arvid Eriksson, senare överste och stridbar försvarsdebattör.

I det nyss utkomna numret av Vårdkasen, medlemstidning för Förbundet för Sveriges folkförsvar, medverkar nestorn bland försvarsdebattörer, Jan von Konow, med en kort artikel rubricerad ”Hut går hem”. Jag kan inte låta bli att här återge och diskutera kring huvuddragen i denna mästerliga analys av det som väl numera måste kallas Sveriges så kallade försvar.

Jag lärde känna von Konow i början på 1970-talet, då jag gick med i och nästan samtidigt invaldes i styrelsen för dåvarande Försvarsfrämjandet. Ordförande var på den tiden ”radiomajoren”, Arvid Eriksson, legendariskt känd för sina uppbyggliga radioföredrag under Andra världskriget avsedda att ingjuta försvarsvilja i svenska folket och motverka den utbredda defaitismen (”Det tjänar ändå inget till…”).

Eriksson var en lågande antinazist och blev efter kriget svensk militärattaché i Washington, D. C. Han avancerade sedermera till överste och blev chef för Gotlands artillerikår. Liksom så många andra sanningssägare ansågs han tämligen kontroversiell  av etablissemanget. Att han politiskt var mörkblå ut i fingerspetsarna bidrog utan tvivel därtill.

Mer om Arvid Eriksson här:

http://www.tjelvar.se/varia/46.htm

Redaktör för Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum var reservofficeren och läraren vid Försvarshögskolan Jan von Konow. Jag blev snart en flitig medarbetare i tidskriften, där jag medverkade med företrädesvis utrikespolitiska artiklar. Försvarsfrämjandet uppgick i tidernas fullbordan i Allmänna Försvarsföreningen. För ett tiotal år sedan bildades så med von Konow som tillskyndare Förbundet för Sveriges folkförsvar.

untitled

Förbundets bärande tanke är att den allmänna värnplikten måste återinföras i Sverige. Därom skriver Jan von Konow bland annat följande:

Man kan ställa sig frågan hur vi kan ha hamnat i ett läge, där den mest centrala försvarsresursen röstats bort (med smalast tänkbara marginal), utan föregående analys och utvärdering, utan beaktande av framtida konsekvenser – bara med tryckningar på voteringsknappar? En starkt bidragande orsak – kanske den mest avgörande – är den form av tänkande, som med början i 1990-talet utvecklats inom Försvarsmakten.

Ty det var ju vid denna internationellt omvälvande tid, då Sovjetunionens kommunistiska imperium rämnade, som inflytelserika försvarshöjdare började spekulera i att nu när det Kalla kriget lyckligt och väl var över så skulle det inte finnas behov av en försvarsmakt med kapacitet att försvara hela vårt land.

Invasionshotet var ju borta, nu kunde man banta ner försvaret till oigenkännlighet och i stället satsa på globala punktinsatser i exempelvis Balkan, Afghanistan och Afrika. Att hålla sig med en effektiv krigsmakt började ses som primitivt och reaktionärt. Våra styrande politiker, som alltmer börjat se försvaret som en budgetregulator, tackade och tog emot.

Jan von Konow erinrar om att det nu inträffar saker och ting ”som visar att verkligheten – den hårda och kompromisslösa verkligheten – tycks ha hunnit upp alla flummiga försvarstänkare (både i och utan uniform), alla perspektivlösa försvarsfilosofer och alla tvärsäkra försvarsexperter.” Hut går hem.

Det är kanske här onödigt att erinra om ryska kränkningar av vårt luftrum och den massiva ryska upprustningen under Putin, men jag gör det ändå. Vem vet för övrigt vad den pågående krisen i Ukraina kan medföra? Sverige kan mycket väl komma att dras in i ett militärpolitiskt skeende vi inte kan kontrollera, och då hade vi behövt ett militärt försvar värt namnet.

Obarmhärtigt rycker von Konow täckelset av alla försök från höga militärer och politiker att uppehålla skenet av, att vårt förhandenvarande försvarsrudiment är någonting annat än en kuliss. Om ämnet inte vore så allvarligt så kunde man ha gapskrattat åt ÖB Sverker Göranssons verbala piruetter såsom denna av von Konow citerade: ”Vi skall försvara hela Sverige, men vi kan inte försvara hela ytan på samma gång.” Självfallet finner inte ÖBs snömosresonemang om att vi är på väg att bygga upp en insatsorganisation med ”god fart” och ”en rimlig försvarsmakt” nåd inför Jan von Konows skarpa analysförmåga:

Man tror sig höra ett aprilskämt! Det skulle vara ett konststycke av astronomiska mått att framgångsrikt genomföra denna strategi med de åtta ”manöverbataljoner” som ”den rimliga försvarsmakten” tror sig kunna disponera – om ett antal år.

untitled

Jan von Konow uppmanar avslutningsvis ÖB Sverker Göransson att vara ärlig och inför ansvariga politiker klart deklarera, ”att vår försvarsmakts s. k. bemanningssystem har havererat och blivit ett stort misslyckande”. Slutklämmen lyder: ”ÅTERINFÖR VÄRNPLIKITEN!”

Jag instämmer givetvis helhjärtat i detta. Jan von Konow är vid det här laget väl över de nittio men för pennan med oförändrad skärpa och stringens. Helt i ovannämnde radiomajoren Arvid Erikssons anda. Jan von Konow har varit styresman för Armémuseum och statsheraldiker samt är en flitig militärhistorisk författare.

Fotnot: Den som vill gå in som medlem i Förbundet för Sveriges folkförsvar och därmed göra en insats för värnpliktstanken sätter lämpligen in medlemsavgiften 100 kronor på förbundets plusgiro 49 88 23-4.

Det nya Kalla kriget

25 september, 2013

2012_v_09_-_Nyhet_2_-_ReportageVladimir Putin i samspråk med ett par av sina militärbefäl.

Kalla kriget kallas perioden mellan Andra världskrigets slut 1945 och Sovjetunionens upplösning 1991. Världen kunde då indelas i två stormaktsblock: det ena hade USA som ledarnation och centrerades kring den västerländska demokratin, det andra leddes av Sovjetunionen och vägleddes av den totalitära kommunismen.

En av de första som såg vartåt det lutade – att de under kriget allierade stormakterna USA och Sovjetunionen skulle bli fiender med diametralt motsatta intressen – var den brittiske krigsledaren Winston S. Churchill (1874-1965). Denne höll i Fulton, Missouri i USA 1946 ett tal, där han hänvisade till en ”järnridå” som sänkt sig ner över Europa och delade in världsdelen i fria och ofria stater. I Asien fanns på motsvarande sätt en ”bamburidå”.

traub-spanGeorge F. Kennan – en av det Kalla krigets arkitekter.

Samma år, 1946, författade den amerikanske diplomaten George F. Kennan (1904-2005) från sin stationeringsort Moskva ett så kallat långt telegram om 8000 ord till USAs utrikesledning, där han redogjorde för den sovjetiska synen på omvärlden och hur det sovjetiska inflytandet bäst skulle kunna ”dämmas upp” eller inneslutas. Denna poltik blev sedan vägledande för alla amerikanska administrationer ända tills Ronald Reagan (1911-2004) valdes till president 1980.

Reagan frångick den defensiva inneslutningspolitiken och gick på offensiven genom att initiera ett massivt militärt upprustningsprogram: Reagan ansåg nämligen att Sovjetunionen och kommunismen kunde och skulle besegras. Reagan fick rätt. Det Kalla krigets slut fick många politiker, militärer och andra bedömare att tro att freden i världen nu var säkrad för gott. Så skedde icke minst i Sverige, som började rusta ner – jag skulle hellre säga avveckla – sitt militära försvar.

När Vladimir Putin tillträdde som det postsovjetiska Rysslands president 2000 inledde han ett nytt kallt krig. Han valde att beteckna Sovjetunionens kollaps som den ”största tragedin under 1900-talets historia” och började rusta upp den ryska krigsmakten. Ryssland skulle bli stort och mäktigt igen.

Ronald_ReaganRonald Reagan insåg att Sovjetunionen och kommunismen kunde och skulle besegras.

Efter två presidentperioder valde Putin att 2008 lämna över till staffagefiguren Dmitrij Medvedev och i stället bli premiärminister. I fjol lät sig dock Putin på nytt omväljas som president och fortsätter sin offensiva militärpolitik med full kraft. Det vapenskrammel som Ryssland nu utvecklar skrämmer slag på de baltiska grannländerna och Polen och framkallar betydande oro även i Finland och ett Sverige, som enligt ÖB Sverker Göransson skulle kunna hålla ut ”högst en vecka” vid ett sovjetiskt angrepp.

När USAs president Barack Obama för en tid sedan hotade ingripa militärt i Syrien lät den ryska ledningen förstå att man i så fall, som en föregiven säkerhetsåtgärd, skulle kunna komma att gå in i Baltikum. Trupper koncentrerades också till de baltiska gränstrakterna. Nu ser länderna i det ryska närområdet med oro på hur en rysk/vitrysk militärövning med beteckningen Zapad  (Väst) 13 svällt ut till att omfatta drygt 40 000 man från ursprungligen aviserade 13 000.

I en analyserande text av TTs Jan Winter som publicerats den 25/9 heter det:

Upplägget för Zapad 13 (Väst 13) tyder på att syftet varit en skrämsel- och styrkedemonstration mot Rysslands och Vitrysslands närmaste grannar, heter det bland annat i den estniska försvarsledningens kommentar.

Winter konstaterar vidare att i Nordeuropa pågår vad som kan betecknas som ”rena kappövningen” mellan öst och väst. Militärhistorikern Lars Gyllenhaal, som är expert på den ryska upprustningspolitiken, menar att man får gå tillbaka till ”sovjetisk tid” för att hitta en motsvarighet både på öst- och västsidan.

Âëàäèìèð Ïóòèí ñòàë êàâàëåðîì "Ñàêñîíñêîãî îðäåíà áëàãîäàðíîñòè"Vladimir Putin: en formellt folkvald despot.

September månad har varit särskilt militärintensiv vad beträffar det svenska närområdet, där svenska JAS Gripen-plan just nu samövar med NATO-flyg inom ramen för övningen Arctic Challenge. Även den svenska artilleriövningen Höstlöv ingår här på ett hörn. Nyligen avslutades ett örlogsspel i södra Östersjön betecknat Northern Coasts med svensk övningsledning och förlagt partiellt till Gotland.

Västliga örlogsenheter kunde samtidigt observera, hur rysk örlog flyttade över 20 000 soldater inklusive stora vitryska elitförband från Sankt Petersburg till Kaliningrad-parametern. En fullständigt unik manöver enligt Gyllenhaal.

Väst planerar att i november hålla en övning kallad Steadfast Jazz, där polska och baltiska trupper skall samöva under NATOs ledning. Gyllenhaal menar att ökningen i västliga övningar bäst kan förklaras av en ökad vaksamhet efter den omfattande ryska övningen Zapad 09 för fyra år sedan. Baltstaterna blev ordentligt skrämda därav och krävde fler samordningsövningar för att vässa försvaret.

Vi tycks alltså vara inne i ett nytt slags kallt krig där öst och väst ånyo spänner musklerna mot varandra. Detta sker samtidigt som president Putin alltmer framstår som en inflytelserik internationell aktör, som utnyttjat Obama-administrationens svaghet i syfte att framflytta sina egna och sitt lands positioner. I sedvanlig ordning är det också från ryskt håll det nu kommer anklagelser mot väst om en återgång till ”kallakrigs-retorik” för något man själv lagt grunden till.

untitledI Vietnam blev det Kalla kriget varmt.

I det ursprungliga Kalla kriget förekom även ”varma” inslag i form av väpnade konflikter på platser som Korea, Vietnam, Afrika och Sydamerika. Det återstår att se om så kommer att bli fallet också i det nya Kalla krig som nu tornar upp sig på ett ganska skrämmande sätt. Det finns en uppenbar risk att så kommer att ske i exempelvis Mellanöstern.

Ryssland har slutligen en härskare som enligt Anna Arutunyan i en färsk bok – Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor) – är en ”folkvald despot” med en enorm makt, vilken kan förklaras av landets outvecklade demokrati och feodala traditioner. Tidigare despoter av denna karaktär, låt vara att de inte varit folkvalda, har aldrig tvekat att inta en aggressiv attityd mot omvärlden och lägga tidigare fria stater under sig om man anser att så är förenligt med de nationella intressena och behoven.

Sveriges försvar i ständig kris

17 januari, 2011

Svensk stridsvagn i Afghanistan.

I valet 2006 röstade jag på Folkpartiet. Främsta orsaken härtill var partiets försvarspositiva hållning. Jag ville helt enkelt ge den borgerliga Alliansen en chans att få Sveriges försvar på rätt köl sedan Socialdemokraterna, med början på Olof Palmes tid som statsminister, kört det i botten och mest betraktat det som budgetregulator för att få pengar till annat.

Jag blev, liksom alla andra osannolikt tålmodiga försvarsvänner, grymt besviken. Varken statsminister Fredrik Reinfeldt, en före detta elitsoldat, eller dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg, med en bakgrund som reservofficer,  förmåddde uppbåda något större intresse för att ens bromsa upp det militära försvarets kontinuerliga ihopkrympande. Då hjälpte det inte hur försvarsvänligt lilla Folkpartiet än var.

 I stället fortsatte Alliansen i den gamla sosseregeringens försvarsfientliga spår med påföljd att Sverige i dag inte kan försvaras mot ett tänkbart militärt angrepp. Till sist blev det för mycket till och med för Odenberg som avgick och lämnade plats för tidigare vapenvägraren Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Denne fann på ett retoriskt grepp för att försvara de ständiga nedbantningarna av försvaret – det senare ”vässades” nu i själva verket för att bli effektivare, påstods det.

Alliansregeringens svek i försvarsfrågan fick mig att gå med i Sverigedemokraterna, Sveriges i dag mest försvarsvänliga parti. I egenskap av medlem i partiets försvarsutskott fick jag även privilegiet att på ett litet hörn vara med att utarbeta försvarsavsnittet i SDs valplattform.

Frågan är vad ÖB Sverker Göransson ler åt.

När den säkerhetspolitiska konferensen Folk och Försvar i dagarna traditionsenligt hålls i Sälen under närvaro av såväl försvarshöjdare som andra representanter för samhällstoppen – dock inte med deltagande av det så kallade folket – sker det i vetskapen om, att försvarsmakten misslyckats med att rekrytera tillräckligt många yrkessoldater. Det råder i nuläget en brist på 3000 soldater, och hur dessa skall värvas står skrivet i stjärnorna.

Avskaffandet av värnpliktssystemet var utan tvivel även det ett försök att ”vässa” försvaret och liksom vid alla andra sentida försvarsreformer har resultatet blivit bedrövligt. Värnpliktens definitiva sorti har lett till att de sista resterna av försvarets folkliga förankring gått till spillo. Ansvaret härför får såväl politiker som höga försvarsrepresentanter ta på sig.

Gammalt foto från A8 i Boden, ett av de numera nedlagda regementen som uppbar den gamla militära traditionen.

Jan von Konow, före detta statsheraldiker och styresman vid Armémuseum samt även gammal reservofficer, skriver på följande sätt om försvarsproblematiken i Vårdkasen, medlems- och informationsblad för Förbundet för Sveriges Folkförsvar (nummer 2 2010):

Sveriges fyra senaste överbefälhavare (namnen torde vara välbekanta) har under sina resp. mandat – var och en för sig men i ett likformigt gemensamt tänkande – med stor energi och målmedvetenhet gjort en insats, som samtiden och eftervärlden sent kommer att glömma. Insatsen har medfört att vårt lands militära kulturarv nu är praktiskt taget förskingrat. En under århundraden systematiskt uppbyggd struktur har på kort tid (från år 2000) brutits ner. Denna speciella kulturs ryggrad, försvarets folkliga förankring, har varit för vårt land unik i världen och har skapat trovärdighet till vårt försvar även långt utanför landets gränser. Den har man nu utraderat.

Von Konow, mångårig försvarsdebattör och tidigare ledamot i Försvarets traditionsnämnd, torde veta vad han talar om. Han menar att nuvarande överbefälhavare (ÖB), general Sverker Göransson, bär ett tungt ansvar för ”det slutliga, dräpande yxhugget” mot begreppet folkförsvar, det villa säga avskaffandet av värnplikten. ÖB hade, menar von Konow, åtminstone kunnat få denna åtgärd uppskjuten ”i avvaktan på en försöksverksamhet, en procedur som måste anses självklar i en fråga av så utomordentligt vital betydelse för hela svenska folket.” Von Konow fortsätter:

Men inte ett ord från ÖB:s mun om det riskfyllda med att avhända sig det överlägset mest kostnadseffektiva bemanningssystem som finns och som därtill utgör en säkerhetsfaktor av högsta dignitet. Till det militära kulturarvet räknas en rad funktioner, vilka redan var och en för sig äger en potential, som inte går att ersätta: förbandskultur, truppslagskultur, historisk kontinuitet, traditionsvärden, provinsiell kulturmiljö, ett säreget, gemensamt värdesystem på det etiska planet etc.

Följden har alltså blivit att Sveriges försvar blivit av med sin folkliga förankring, vilket naturligtvis är en betydande del av förklaringen till svårigheterna att rekrytera folk. Detta har kunnat ske genom en kombination av kortsiktigt opportunistiska politiker och en lika kortsiktig som inkompetent försvarsledning.

Ryssland rustar upp – Sverige ner.

Att återge försvaret dess forna slagkraft är, liksom att återinföra värnpliktssystemet, en på kort sikt omöjlig uppgift. Någon form av ”återtagande” av den slagstyrka och den folkliga förankring som en gång fanns för handen får ses på lång sikt och skulle ta minst ett decennium, sannolikt längre, att genomföra.

En mycket vansklig uppgift – men kanske inte helt omöjlig. Tills vidare tvingas vi konstatera att Sveriges försvar befinner sig i ständig kris. Något som de försvars- och  samhällshöjdare, som nu spökar ut sig i lusekoftor, ollar och annan typ av folklig klädsel i Sälen, bör begrunda.