Alltfler ofödda barn med Downs syndrom aborteras

18-åriga Ellie Goldstein är Guccis första fotomodell med Downs syndrom.

90 procent av alla ofödda barn som fått diagnosen Downs syndrom i Storbritannien har aborterats.

Detta har kunnat ske sedan det blivit möjligt att, med tillhjälp av så kallade NIPS-tester för genetiska störningar (non-invasive prenatal screening), via blodprov få fram barnets DNA. https://www.lifenews.com/2020/12/28/shocking-uk-report-shows-90-of-babies-diagnosed-with-down-syndrome-are-killed-in-abortions/?inf_contact_key=e19260eb1c46783466049daddd550529b7af0999dac2af6212784c39e05d2aef

Uppgifterna redovisas i The Telegraph. Enligt en studie som rapporterats om i the European Journal of Human Genetics har problemet med abortering av ofödda barn med genetiska störningar förvärrats sedan möjligheterna till tester före födelsen ökat alltmer. Ifrågavarande tester har funnits tillgängliga i Storbritannien och USA i närmare ett decennium. Det beräknas att i Storbritannien cirka ett av 1000 födda barn får Downs.

Antalet födda barn med Downs syndrom har minskat med 54 procent i USA sedan testerna blev allmänt tillgängliga. Brian Skotko, den forskare vid Massachusetts General Hospital som ledde studien, citeras: ”Countries that are grappling with funding decisions for NIPS should certainly be having deep discussions about its impact on the country´s Down syndrome population.”

Brian Skotko, vars syster uppges ha Downs syndrom, framhåller att det i dag finns stora möjligheter för personer med detta handikapp att exempelvis utbildas, bli kära och hitta bra jobb. Till följd av den moderna medicinens utveckling har livskvaliteten för människor med Downs syndrom förbättrats avsevärt. Samtidigt sker alltså fler aborter än tidigare.

Minskningen av antalet födda barn med Downs syndrom på grund av aborter är störst i Sydeuropa med 71 procent. Därefter följer Nordeuropa med 51 och Östeuropa med 38 procent. I Spanien är siffran 83 procent och på Malta, där abort är förbjudet, 0 procent. På Island nästan 100 procent, i Danmark 95 procent samt i Frankrike 77 procent.

John Langdon Down upptäckte Downs syndrom.

Downs syndrom, tidigare kallat mongolism, upptäcktes av den engelske läkaren och psykiatrikern John Langdon L. H. Down (1828-96). Störningen uppkommer genom en kromosomrubbning som medför att den drabbade har tre exemplar av kromosom 21 istället för normala två. 

Den resulterande utvecklingsstörningen kan variera från mycket lindrig till grav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Downs_syndrom

Den tidigare benämningen mongolism på åkomman och mongoloid på den drabbade härrör från det så kallade mongolvecket (epikanthus) på övre ögonlocket vid inre ögonvrån. Det förekommer främst i Asien och hos personer med Downs syndrom över hela världen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mongolveck

 

G. W. slår in öppna dörrar så det brakar om det!

Leif G. W. Persson: tveksam användning av ordet ”blatte”.

Ingen har väl vid det här laget kunnat undgå att kriminologen Leif G. W. Persson har åstadkommit en TV-serie i tre delar med titeln ”Blattarna som byggde Sverige” som börjar visas i TV4, TV4 Play och C More den 2 mars. https://sv.wikipedia.org/wiki/Leif_GW_om:_Blattarna_som_byggde_Sverige

I ett försök till förklaring varför Persson, som väl numera ser sig själv som något slags allvetande ”riksorakel”, valt just detta ämne för sin dokumentärserie, säger han enligt sajten Nyheter 24: ”Faktum är att de som till stora delar byggde Sverige var utländsk arbetskraft som facket och staten i förening importerade från södra Europa efter andra världskrigets slut.”

I en intervju med Expressens Niklas Svensson fyller Persson på med att: ”Hög tid att påpeka detta – inte minst för SD.” I ”oraklet” G. W.s värld är SDare troligen litet mindre vetande människor vilka per definition är emot alla sorters invandrare och på detta sätt måste få reda på hur det egentligen förhåller sig. https://www.expressen.se/tv/nyheter/direkt-med-niklas-svensson/darfor-gor-gw-dokumentarserien-blattarna-som-byggde-sverige-i-tv4/

Låt mig här eftertryckligt få dementera denna föreställning hos kriminologiprofessorn och ryggmärgssossen Persson, som tycks ha nöjt sig med att skumma rubrikerna i den SD-hatande etablissemangspressen när det gällt att informera sig om ifrågavarande parti. Jag tycker det är rätt ynkligt.

Jag har under mina tolv år som medlem i Sverigedemokraterna ännu inte hört någon enda medlem uttrycka sig förklenande om den insats som utfördes av de sydeuropeiska arbetskraftsinvandrarna inom den svenska industrin och det svenska samhället i stort. Den kritik som från SDs sida riktats och riktas mot invandring gäller den massinvandring som sköljt över Sverige åtminstone sedan början på 1990-talet, då den borgerliga regeringen Bildt massimporterade flyktingar och andra typer av immigranter från Balkan.

Arbetskraftsinvandrare från Sydeuropa svarade för betydande insatser inom den svenska industrin.

Däremot kommer jag ihåg att min mormor på 1960-talet muttrade något mindre smickrande om de jugoslaver, greker och italienare som jobbade företrädesvis på dåvarande Scania Vabis och som bodde i bostadsområdet Gula gården i Södertälje, där hon bott i många år. Hon tyckte helt enkelt det kändes främmande med så pass många utlänningar samlade inom ett begränsat område, vilket man kanske kan förstå. Senare  anställde min far, som till yrket var handelsträdgårdsmästare, en slovensk man som jobbade i många år med allehanda arbetsuppgifter.

Massinvandringen har, vilket alla är eller borde vara medvetna om, lett till att utrymmet för tidigare självklara välfärdsinrättningar kommit att urholkas alltmer. Det är ingen överdrift att säga att massinvandringen rivit ner mycket av det som den sydeuropeiska arbetskraftsinvandringen byggde upp. Som tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt (M) så fyndigt uttryckte det i en valrörelse: ”Vi kommer inte att ha råd med så mycket annat än invandring.” https://www.youtube.com/watch?v=_HztBG_J9kM

Ordet ”blatte” är av oklar härkomst men har använts sedan typ slutet av 1960-talet som en nedsättande beteckning för mörkhyade personer av icke-svensk härkomst. Under 2000-talet började dock företrädare för denna kategori människor använda ordet om sig själva i syfte att neutralisera den negativa laddningen. Nu har en genuint svensk person som Leif G. W. Persson tyckt att han bör haka på – vilket jag tycker är snudd på skymfande mot arbetskraftsinvandrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Blatte

Frågan är vidare varför Persson nöjer sig med att skildra den betydelse – och den har tveklöst varit stor – som invandrad arbetskraft från Sydeuropa haft för den svenska industrin. Det största inflödet av arbetskraftsinvandring står finnarna för: mellan 1968 och 1971 anlände 111 2000 finnar till vårt land. De flesta av dessa valde att flytta tillbaka till hemlandet men några stannade. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=7327762

111 2000 finska arbetare anlände till Sverige åren 1968-71.

Jag brukar normalt uppskatta mycket av det Leif G. W. Persson (S) har att torgföra. Bäst är han emellertid när han håller sig till det han behärskar, det vill säga kriminologi. Hans självpåtagna roll som allvetande riksorakel ifrågasätter jag starkt. Jag skall inte döma ut serien om de sydeuropeiska invandrarna på förhand, men mitt intryck är så här långt att han slår in öppna dörrar så det brakar om det.

Det går också att skönja ett bakomliggande motiv: att med berättelsen om den importerade arbetskraftens positiva inverkan på Sverige indirekt rättfärdiga all form av immigration och att dra alla invandringskritiker över en kam som svårartade rasister vilka skyndsamt bör undervisas om det rätta förhållandet.

Den svenska kulturen är en förutsättning för integration

Knätofs från Dalarna – det svenskaste av allt svenskt?

Det är kutym bland människor som önskar framstå som toleranta, fördomsfria och motståndare till främlingsfientlighet att förneka att det finns en genuin svensk kultur. Förnekandet av svenskheten blir närmast till en trosartikel inom det politiskt korrekta ramverket.

Denna svenskfientliga inställning ifrågasätts av Dan Korn i rapporten Svensk kultur, en förutsättning för integration (Timbro 2016, 41 sidor). Erkännandet av att finns en svensk kultur är tvärtom avgörande för en lyckad integration, hävdar Korn som är folklivsforskare, journalist, författare och fotograf samt även verksam som rabbin i Manchester i England. https://dankorn.wordpress.com/about/

Batikhäxan Katarina Mazetti. Det finns nära nog hur många exempel som helst på att mer eller mindre framträdande personer i det svenska samhället förnekar förekomsten av en specifik svensk kultur. Låt mig börja med en krönika av Katarina Mazetti, en halvkänd författarinna (Grabben i graven bredvid, 1999 som blev en lyckad film 2002) vilken för något år sedan vann SVT-tävlingen ”På spåret” tillsammans med höjdhopparen Stefan Holm.

Katarina Mazetti, ett typiskt exempel på vad som brukar kallas ”batikhäxa”, skrev 2013 en krönika i ICA-Kuriren med rubriken ”Svårt att finna en riktig ‘svensk’”. Enligt Mazetti finns det nästan ingenting som är svenskt, utom möjligen näverlurar, kohorn och att ropa hem korna till fäboden. Om man, som till exempel medlemmar i Sverigedemokraterna (SD), tror så är man enligt Mazetti troligen förståndshandikappad. http://www.hemtrevligt.se/icakuriren/artiklar/diskutera-fraga/20130102/svart-att-finna-en-riktig-svensk

Dan Korn återger i sin rapport följande passus ur Mazettis aktstycke: ”En statistiker i bekantskapskretsen säger att det är mycket svårt att finna en ’svensk’ som i tre generationer inte har en enda utlänning. Som att hitta en vit älg i skogen ungefär. De finns, men få har sett en. Kanske borde någon grävande journalist snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor, de har ju själva begärt en sorts etnisk rensning i riksdagen. (Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70).

Rabbinen och folklivsforskaren Dan Korn ifrågasätter Katarina Mazettis angrepp på svensk kultur.

Korn frågar sig med rätta: ”Hur Mazetti kunde få med det där stycket om de inavlade med en IQ på 70 utan att själv ställa sig frågan vilken människosyn hon har, upphör inte att förvåna mig. /…/ Trots att jag inte har tillgång till statistik om hur vanliga vita älgar är i våra skogar, vågar jag ändå påstå att Mazetti inte vad hon talar om. Hon tror att förnekandet av svenskheten är ett medel mot främlingsfientlighet. Jag anser att hon har fel. Invandringen kommer i stället att tydliggöra den svenskhet vi tidigare haft svårt att se.”

Denna bloggare har tidigare formulerat följande omdöme om Katarina Mazettis omtalade krönika: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/12/katarina-mazetti-en-batikhaxa-presenterar-sig/

”Barbari” och ”töntiga saker”. Ett annat exempel på förringandet av svensk kultur, vilken enligt den politiska korrektheten egentligen inte finns, är förra socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins utlåtande i en intervju som våren 2002 publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg i tidningen Euroturk: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.” http://turkiskaungdomsforbundet.blogspot.se/2010/11/euroturk-pa-natet.html
  
Det är de gamla vanliga ramsan: invandrarkulturen är fin och högtstående, den svenska kulturen, om den nu alls finns, värdelös. Syftet med Sahlins utgjutelse är endast alltför genomskinligt. Hon ville framstå som tolerant, fördomsfri och icke främlingsfientlig. Samma år som Mona Sahlin gav intervjun nådde Sverigedemokraterna för första gången 1 procent i ett riksdagsval, och det är väl inte otroligt att Sahlins uttalande gav SD extra vind i seglen inför valet senare samma år.
 

Enligt Mona Sahlin är vi svenskar ”avundsjuka” på utlänningar på grund av deras kultur – vi har ju bara midsommar och dylikt tönteri…

Tendensen att nedvärdera svensk kultur är emellertid inte förbehållen socialdemokrater eller andra aktörer på vänsterkanten. Ett av Fredrik Reinfeldts mer beryktade yttranden fälldes, då han som nybliven statsminister besökte den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006. Han citerades då av Dagens Nyheter på följande sätt: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/
  
Reinfeldt missförstod Tegnér. Således återigen en svensk ledare som vill skylta med hur invandrarvänlig han är och därför rackar ned på svensk kultur. Fallet Reinfeldt är dessutom särpräglat. Den förre statsministern kommer från en släkt som på fädernet har gott om invandrarinslag med en farfars farfar vid namn John Hood som var färgad cirkusdirektör från USA och som gjorde en litauisk piga med barn. Detta kan förklara en god del av Reinfeldts massinvandringslinje och väldokumenterade personliga hat mot SD.
  
Vad som inte är särskilt omtalat är att Reinfeldts ord om det ursvenska barbariet hämtats från en dikt av nationalskalden och biskopen Esaias Tegnér (1782-1836) med rubriceringen Vid svenska akademiens femtiåra minneshögtid den 5 april 1836. http://minata.tripod.com/bps_4_dec.html

Tegnér avsåg dock inte alls att förringa svensk bildning och kultur, tvärtom.  Han ville endast förklara dess särart. Diktens näst sista vers lyder så:

Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,/fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,/men det var sol deri, och, hur du klagar,/hvar stodo vi, om de ej varit till?/All bildning står på ofri grund till slutet,/blott barbariet var en gång fosterländskt./Men vett blef plantadt, jernhårdt språk blef brutet,/och sången stämd och lifvet menskligt njutet,/och vad Gustavianskt var blef derför äfven svenskt.

Esaias Tegnér: ”Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar…”.

Alla tecken tyder på att Fredrik Reinfeldt missförstått Tegnérs budskap. Som Dan Korn framhåller i sin rapport (sidan 11): ”När man studerar kultur måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt. Dels kan man smula sönder kulturen i dess beståndsdelar och då upptäcka att olika detaljer kan komma från andra kulturer, men samtidigt kan man se kulturen i dess helhet och då se helheten som typiskt svensk. Det ena står inte i motsatsförhållande till det andra.”

Konststycket  att hålla två saker i huvudet samtidigt är dock inte något som vanligen utmärker svensk debatt, där det skall vara antingen eller. Antingen vill man värna svensk kultur, och då avfärdas man ofta som främlingsfientlig rasist, eller också påstår man att det inte finns någon svensk kultur, vilket gör att man tenderar att betraktas som god och medmänsklig.

Dagens invandringsnivåer unika. Dan Korn menar att förnekandet av kulturen har ett speciellt syfte. Han exemplifierar med ett möte som hölls i Stockholm den 12 oktober 2015 samlande en stor del av Sveriges beslutsfattare. Mötet hade bjudits in till av statsminister Stefan Löfven ”för att samla alla krafter som kan och vill bidra till att förbättra nyanländas etablering”. Inledningstalare var Ingrid Lomfors, överintendent vid myndigheten Forum för levande historia. På väggen bakom Lomfors hade följande text projicerats:

1. Invandring är inget nytt.
2. Vi är alla en konsekvens av invandring.
3. Det finns ingen inhemsk svensk kultur.

Ingrid Lomfors valde för säkerhets skull att förtydliga den tredje punkten på följande sätt: ”Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig, inhemsk kultur, som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/13/efter-klavertrampet-om-svensk-kultur-lomfors-ar-forbrukad-som-forskare/

Rubriken för Lomfors appell var ”Vi har gjort det förr”, alltså tagit emot invandrare. I sammanhanget anses det ävenledes viktigt att föra fram tanken att det inte finns någon urtida, enhetlig och särpräglad svensk kultur. Det viktiga är att lämpa den hittillsvarande kulturen överbord och öppna dörrarna på vid gavel för den saliggörande mångkulturen. Det skall tilläggas att Lomfors efter all den kritik hon utsattes för efter sitt kultur- och svenskfientliga uttalande valde att göra en ”pudel” och hävda, att det på något sätt ändå finns en svensk kultur.

Ingrid Lomfors valde att ”pudla” efter att ha utsatts för massiv kritik.

Dan Korn kommenterar (sidan 7):

Man vill så väl, men resonemang som bygger på lögner och undertryckande av obehagliga fakta har aldrig i historien varit förnuftiga. Man sprider dimridåer där klarhet hade kunnat göra nytta. För vi har aldrig gjort det förut. Att hävda att Sverige alltid har haft invandring blir ett nonsensargument. Självklart har landet aldrig varit slutet, men att påstå att vi har gjort det förr blir ändå en lögn, eftersom dagens invandringsnivåer är unika ur ett historiskt perspektiv.

För att få ett begrepp om dagens massiva invandring kan vi jämföra antalet asylsökande i Sverige rekordåret 2015 med hur många valloner som invandrade till vårt land under hela 1600-talet. Under ett århundrade anlände således till Sverige från det fransktalande område som nu är Belgien omkring 2500 personer, varav omkring 20 procent återvände till Vallonien. Det var dessutom en renodlad arbetskraftsinvandring orkestrerad av den svenska regeringen för att få fart på bergsbruk och järnhantering. Under 2015 sökte enligt officiella siffror 162 877 personer asyl i Sverige. http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/

Mångkulturen officiell politik från 1975. Som påpekats av Dan Korn ovan har Sverige aldrig varit ett slutet land. Influenser utifrån har alltid funnits. När kristendomen infördes under vikingatiden kunde så ske tack vare avgörande insatser av missionärer från exempelvis engelska och tyska områden. Ansgar, som anlände till Birka under 800-talet, är endast den förste i en räcka av utländska missionärer vilka reste till svenskt område med livet som insats. Under medeltiden utgjorde tyskar och då framförallt handelsmän ett betydande inslag i svenskt stadsliv. Sverige var därtill fram till reformationen på 1500-talet en del i den internationella katolska gemenskapen, vilket definitionsmässigt innebar ymniga internationella kontakter.

När Sverige fick en organiserad krigsmakt var vi vidare tvungna att importera såväl officerare som manskap från en rad olika länder och områden: ester, letter, skottar, engelsmän, kroater, serber, holländare etcetera. Finnar från den så kallade östra rikshalvan var ett viktigt inslag i den svenska hären. Sedan kom vallonerna, kultuturimport från Frankrike under Gustaf IIIs tid och tre århundraden senare, efter Andra världskrigets slut, arbetskraftsinvandrare till de svenska industrierna från Sydeuropa och de nordiska länderna med Finland i spetsen.

Dessa invandringsvågor utgjorde dock inte på något sätt någon okontrollerad immigrantström som i våra dagar utan tjänade vissa bestämda syften. Några av dem som kom hit rotade sig förvisso i det nya landet, men det stora flertalet valde att återvända till sina hemländer efter avslutad tjänstgöring. Ett särfall är den berömde franske filosofen, prästen, juristen och vetenskapsmannen René Descartes (Renatus Cartesisus, 1596-1650), som importerades av drottning Christina till det svenska hovet för att sätta fart på svenskt kulturliv. Han avled dock i lunginflammation i ett land han avskydde.http://www.kollega.se/drottningen-och-filosofen-motet-mellan-christina-och-descartes

Självfallet kom de inkommande individerna och grupperna att på skilda sätt påverka svenskt samhälls- och kulturliv liksom svenska språket. På så sätt kan det naturligtvis hävdas, att mångkulturen är en gammal svensk företeelse.

René Descartes importerades till Sverige av drottning Christina men avled i lunginflammation på det kalla slottet Tre Kronor i Stockholm.

Officiell regeringspolitik blev emellertid mångkulturen först 1975 under Olof Palmes regeringstid. I proposition 1975:26, som enhälligt klubbades igenom i riksdagen, fastslogs det att invandrande grupper inte behövde assimilera sig i enlighet med svenska samhällsnormer. I stället fick de, om de så önskade, fortsätta att på svensk mark utveckla sina inhemska kulturer. Ökad internationalisering var en målsättning i den svenska samhällsplaneringen.

1997 förstärktes det mångkulturalistiska greppet om samhället med propositionen Sverige, framtiden och mångfalden som undertecknats av invandringsminister Leif Blomberg (S). Hela samhället – dess arbetsmarknads-, social- , skol- och kulturpolitik – skulle baseras på den så kallade mångfalden. En massiv propagandainsats skulle säkra åtlydnaden av regeringsdirektiven. https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Integrationen dömd att misslyckas. Man torde inte med bästa vilja i världen kunna påstå, att Sveriges mångkulturalistiska politik varit lyckosam. Det pris vi fått betala för att känna oss riktigt goda, fina, toleranta och fördomsfria är högt och omfattar bland annat:

Minst ett 50-tal utanförskapsområden där kriminella gäng styr med våld och anarki och dit polisen inte vågar sig; så kallat hedersvåld och ibland –mord; en alltmer utsatt situation för kvinnorna yttrande sig bland annat i en ökning av sexuella trakasserier inklusive massvåldtäkter; drastiskt ökade krav på myndigheterna att tillfredsställa olika kulturella särkrav; ett kraftigt inflöde av ”ensamkommande barn”, vilka ibland kan vara ända upp till 40 år gamla; ett ökat tryck på samtliga samhällsinstitutioner och –funktioner; samt icke minst en omfattande islamisering inklusive moskéer, böneutrop och en ständig anpassning till islam från Svenska kyrkans sida.

Den nybyggda moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm – lägg märke till minareten varifrån böneutrop förekommer.

De mångkulturalistiska operatörerna talar dock hellre om det fantastiska och spännande med en blandning av olika kulturer, religioner och sedvänjor i Det nya landet, som för övrigt är titeln på en propagandavideo ihopkommen av Individuell människohjälp (IM), en av biståndsorganet SIDAs så kallade ramorganisationer. Här inskärps budskapet, att vi etniska svenskar kan glömma det Sverige som var en gång och att vi med hull och hår måste ge oss mångkulturen i våld: http://www.friatider.se/det-finns-ingen-vag-tillbaka-nu-ska-svenskarna-integreras-i-mangkulturen

Allt detta bottnar i den falska föreställningen, att det inte existerar någon inhemsk kultur och att ett obegränsat antal skilda kulturer skulle kunna leva parallellt med varandra i bästa sämja och endräkt. Sådant kan, åtminstone till en del, kanske fungera i ett land som USA där det finns en levande föreställning om en särskild amerikansk identitet och där det är straffbart att vara un-American (oamerikansk). Inte heller USA har dock kunnat undgå att påverkas negativt av mångkulturalistiska strömningar, vilka med socialisten Barack Obama dessutom fått fotfäste i Vita huset.

I ett land som Sverige, där svenskhet och svensk kultur av ledande samhällsgrupperingar ses på med misstro (om dessa företeelser ens anses existera) vilket blir en förevändning för hejdlös massinvandring, är integrationen emellertid dömd att misslyckas. Militanta inkommande muslimer från Mellanöstern och Nordafrika, varav ett okänt antal ISIS-soldater, föraktar den svenska svagheten som de utnyttjar för att i tidernas fullbordan söka införa kalifat och sharialagstiftning.

Dan Korn hävdar i sin intresseväckande rapport att det visst går att tala om en specifik svensk kultur, som fått sin särart just genom sin unikt svenska blandning av inhemskt och sådant som hämtats utifrån. Svensk kultur är således långt ifrån bara knätofs från Dalarna. Att erkänna att det finns en sådan svensk kultur, menar Korn, är en förutsättning för att vi skall få till stånd en lyckad samhällsintegrering (sidan 8). Ty utan en svensk kultur finns ju ingenting att integreras i, bara en obestämd, flytande sörja: ”Den svenska kulturen har genom historien tjänat som ett sammanhållande kitt. Den rollen borde kulturen även i framtiden kunna ha. Ur det perspektivet är det helt ointressant om man kan konstatera att kulturen inte alls är så ursprunglig, urgammal och ’äkta’ som folk i allmänhet tror.”

Riksdagsman Hanif Bali (M): ”Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.”

Jag avslutar denna exposé med ett citat från den Iran-födde moderate riksdagsmannens Hanif Bali, som begripit vad frågan om den svenska kulturen handlar om, blogg:

 

När de väletablerade eliterna påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen. /…/ Svensk kultur är långt mer komplicerad och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

Tankar och erfarenheter en varm augustikväll i Södertälje

Jimmie Åkesson i Sölvesborg 2014 i sitt kanske bästa tal någonsin.

Tänkte jag skulle berätta litet om mina tankar och erfarenheter från denna – återigen nätt och jämnt uthärdliga – varma dag den 4 augusti 2014.

Det är två dagar efter Jimmie Åkessons storartade sommartal i Sölvesborgs småbåtshamn. Känner mig som sverigedemokrat glad och stolt över att vår partiledare, som hunnit bli 35 år och stadgad familjefar vid det här laget, tog upp ett par mycket viktiga frågor i talet: den till synes alltmer våldsbenägna islamismen och den blodiga förföljelsen av kristna i Syrien och Irak.

Jag har tidigare här skrivit om de kristna som vår tids mest förföljda och utsatta grupp, dels i muslimskt styrda stater men även i kommunistiska diktaturer såsom Nordkorea och Kina. Det var med allt fog Jimmie talade om islamismen – märk väl icke om islam i allmänhet utan om dess extrema variant islamism och jihadism – som vår tids nazism och kommunism.

Läs gärna min bloggtext om de förföljda kristna och Svenska kyrkans tystnad i ämnet här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/22/kristna-varldens-mest-forfoljda-religiosa-grupp-svenska-kyrkan-svarar-med-tystnad/

 Fler åhörare än någonsin hade kommit för att lyssna till Åkessons sommartal 2014. Foto: Robert Stenkvist

Åkesson är den ende partiledare som helt öppet vågar beröra det hemska som sker i islams och Allahs namn. Alla andra är räddhågat försiktiga därför att de är rädda för att bli pådyvlade epitet av typen ”islamofob” och ”rasist”. Typiskt nog försökte en statsvetare efter Åkessons tal göra gällande, att SD nu får svårt att komma undan etiketten ”rasister” (precis som om muslimer skulle vara en ”ras”).

Det här är ingenting annat än en av blatant okunskap präglad ankdammsdebatt färgad av den patologiska politiska korrekthet, som utmärker stora delar av det som förskönande brukar kallas ”det offentliga samtalet”.

Tidigare ikväll hade vi i SD Södertälje/Nykvarn ett mycket välbesökt medlemsmöte i vår partilokal. Bland annat lade vi upp ritningarna för hur vi kommer att bemanna den valstuga som anländer den 14 augusti, utformningen av annonsering av våra kommunalpolitiska budskap i lokalpressen, innehållet i det kommande valnumret av vår egen tidning Telgekuriren med mera. Våra politiska motståndare kommer knappast att få en lugn stund…

Till mötet anslöt en medlem med bakgrund från Mellanöstern. Han var i egenskap av kristen mycket glad över att Jimmie Åkesson tagit upp den islamistiska förföljelsen av kristna trosbekännare och förutspådde, att detta skulle kunna generera ett försvarligt antal röster från kristna med samma bakgrund som han själv: kristna som upplevt islamism/jihadism på nära håll och vet vad det är fråga om.

Vår medlem trodde att det som händer i delar av Mellanöstern nu i värsta fall kan upprepas på våra breddgrader inom en tidrymd av kanske 50 – 60 år, då det i så fall (vilket Gud förbjude) drabbar våra barn och barnbarn.

 Södertälje gästhamn med Kusens backe i fonden. Foto: Tommy Hansson

På hemväg efter mötet, då temperaturen fallit något, blickade jag ut över gästhamnen i yttre Maren och vårt stora skogs- och grönområde Kusens backe därbortom och undrade, vad det skall bli av vår arma och hårt prövade stad. Här promenerade jag ofta som liten gosse med min mormor i  mitten av 1950-talet och insöp då den säregna doften av bräckt vatten, som man också nu kan förnimma.

Mycket annat är sig inte likt. För omkring 50 år sedan var Södertälje alltjämt en ganska idyllisk liten stad på  omkring 20 000 invånare. Invandringen hade just kommit igång med ankomsten av gästarbetare till industrin (främst Scania Vabis) från dels Sydeuropa, dels de nordiska länderna med Finland i spetsen. En del av dessa stannade och blev naturaliserade svenskar, men de flesta valde att återvända till sina hemländer sedan deras kontrakt löpt ut.

Därefter har invandringsvågorna sköljt över oss slag i slag, och numera är Södertälje en beryktat problemfylld stad med snart uppåt 100 000 invånare och med en tilltagande ström av i första hand kristna immigranter från krigens Syrien och Irak, men även muslimer från länder som Afghanistan och Somalia. Min mormor, som muttrade redan över arbetskraftsinvandringen under hennes egen tid, hade inte uppskattat detta.

 Maren med utsikt över det anrika ångfartyget Ejdern. Foto: Tommy Hansson

Nu arbetar jag så att svetten lackar med att försöka få klart mina åligganden innan jag försvinner med min son till det fagra Österrike för en vecka. Jag återkommer naturligtvis med en rapport i ord och bild vid hemkomsten!

Detta är Miljöpartiet: jihadistkramare och tokiga fruntimmer

 Jihadistkramaren Mehmet Kaplan (MP).

Miljöpartiet (MP) har sannerligen utmärkt sig under Almedalsveckan 2014. Och då definitivt inte i någon positiv bemärkelse.

När MPs gruppledare i riksdagen och Ship to Gaza-aktivisten, den muslimske trosbekännaren Mehmet Kaplan, under ett seminarium den 1 juli om så kallad islamofobi skulle ursäkta unga islamister som reser till Syrien för att utkämpa jihad jämförde han dessa med svenska frivilliga till Vinterkriget i Finland 1939-40.

Kaplan backades givetvis upp av Rashid Musa från Ibn Rushds studieförbund: det rör sig alls inte om terrorister, nej då. De reser för att de är ”engagerade” och ”vill hjälpa till”. Vilket måhända är en klen tröst för de muslimer av annan övertygelse samt kristna som våra ”blågula” jihadister mördar och lemlästar.

Man baxnar när man hör en parlamentariker, vilken somliga uppfattar som nyanserad och fredsälskande, likställa våra tappra och hedervärda finlandsfrivilligas kamp mot den kommunistiska sovjetmakten med våldsdyrkande extremister som vid behov inte tvekar att korsfästa och halshugga sina meningsmotståndare och för vilka massavrättningar tillhör den dagliga rutinen.

Mer i ämnet av klokt skrivande David Lindén:

http://btledarblogg.wordpress.com/2014/07/01/underkant-mehmet-kaplan/

 Jenny Wenhammar (MP) bröstar av i ett tidigare sammanhang. Får vi se henne utan BH i riksdagen härnäst?

Mehmet Kaplan är långt ifrån ensam bland miljöpartistiska knäppskallar. Under statsminister Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen den 3 juli försökte Jenny Wenhammar, fjärdeplacerad på Miljöpartiets riksdagslista, tränga sig fram till scenen tillsammans med tre barbröstade aktivister från feministgruppen Femen. De övriga tre, som var från Sydeuropa, lyckades kränga av sig tröjorna och forcera avspänningarna vilket Wenhammar misslyckades med.

Målsättningen med att visa brösten var att dels protestera mot lobbyister, dels mot kalkbrytning på Gotland. Varför just denna form av anstötlig exhibitionism skulle vara bästa sättet att föra fram sina synpunkter framgick inte. De tre kvinnorna som lyckades komma fram till scenen utan tröjor placerades där de hörde hemma: i polisens arrest för förargelseväckande beteende. Wenhammar, som alltså misslyckades med allt detta, släpptes redan efter tre timmar i polisförvar.

Blotterskan Jenny Wenhammar skall ha fått en varning av partiet och en uppmaning att välja mellan fortsatta protestaktioner av det obskyra slaget, eller att kandidera till riksdagen och därmed stoppa tillbaka tuttarna i BHn där de rimligen hör hemma. Hon uppger i Aftonbladet att hon fortfarande sliter med frågan:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19167421.ab

 Åsa Romson (MP): Män roten till allt ont.

Frågan är ändå om inte det galnaste fruntimret i Miljöpartiet är det celebra språkröret Åsa Romson själv. Under sitt enligt media ”spretiga” och ”hackiga” tal  Almedalen den 2 juli gjorde hon ett obalanserat utfall mot halva mänskligheten enligt följande:

Män släpper ut mer koldioxid än kvinnor. Män äter kött, åker mer bilar, flyger mer.

Det moderata triumviratet Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Anders Borg föredrog Romson att benämnas ”motsträviga åsnor” därför att de enligt Romson inte är miljömedvetna nog.

Mer här:

http://www.dn.se/valet-2014/romson-dessa-tre-man-liknar-motstraviga-asnor/

Det är alldeles uppenbart att MP insett att det förleligger en risk att en del av de egna väljarna kan gå över till ett annat eklatant dårparti i höstens val, nämligen Feministiskt initiativ. Därav de obalanserade utspelen. Risken är naturligtvis att det hela slår fel och att allmänheten får klart för sig att det här partiet inte hör hemma i närheten av någon form av ansvarstagande regering.

 MPs nya kampanjerbjudande?

I följande videoklipp försvarar Romson, i en debatt med SDs Björn Söder, MPs försvarspolitik – som går ut på att möta fientliga angrepp med ett icke-våldsförsvar – med att ”vi lever inte längre i Kalla kriget”:

I Almedalen skymtade jag i trängseln härom dagen två gamla MP-profiler från min hemkommun Södertälje – det äkta paret Gudrun Lindvall och Carl Frick. Jag undrade i mitt stilla sinne vad de tycker om Miljöpartiet modell 2014.

 

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

Gustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

Dwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

Chrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

Dömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.

Turkiet: vapenskramlande halvdiktatur

Turkiets islamistiske premiärminister Erdogan.

Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan och hans styrande parti AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) har länge framstått som något av västvärldens älsklingar. Trots en i grunden islamistisk utsyn har partiet ibland beskrivits som ett slags motsvarighet till svenska Kristdemokraterna. Det synsättet kommer dock med all säkerhet att förändras som en följd av den turkiska regimens vapenskrammel under senare tid.

Recep Tayyip Erdogan föddes i Istanbul 1954 i en släkt med sina rötter i Georgien. Erdogan blev 1994 borgmästare i Istanbul och effektiviserade under sitt styre stadens transportsystem samt genomförde populära stadsförnyelseprogram. 1998 tvingades dock Erdogan avgå, då han anklagades för uppvigling till religiöst hat. Han satt fängslad mellan maj och juli 1999.

Erdogan, som tidigare tillhört Välfärdspartiet respektive Dygdpartiet, var 1999 med och bildade Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), vilket sökte kombinera en islamsk ideologi med det sekulära samhällets krav. I valet 2002 fick det nybildade partiet 34,3 procent av rösterna vilket ledde till egen majoritet i nationalförsamlingen.

Recep Tayyip Erdogan utsågs den 14 mars 2003 till Turkiets premiärminister. Han är den förste turkiske regeringschef i historien som fört sitt parti till seger i tre på varandra följande val. Förhållandet till den inflytelserika militären, som förordar en benhårt sekularistisk politik i nationsgrundaren Atatürks anda, har städse varit ansträngt. Militären menar att Erdogan/AKP står för religiös islamism. I dag innehar Erdogans parti AKP 326 av nationalförsamlingens 550 platser.

Entusiastiska AKP-anhängare i traditionell klädsel.

Erdogans stora utrikespolitiska mål är att föra landet, som ligger på gränsen mellan Sydeuropa och Främre Asien, in i Europeiska Unionen (EU). Han har gjort sitt yttersta för att övertyga omvärlden om att Turkiet numera är en civiliserad nation som fullt ut anammat den västerländska demokratin. Han synes ha lyckats utmordentligt väl därmed vad beträffar det svenska etablissemanget med utrikesminister Carl Bildt i spetsen.

Man behöver emellertid bara skrapa litet på ytan för att finna, att Turkiet har mycket långt kvar för att kunna anses vara en modern nation av europeiskt snitt. Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter finns exempelvis endast inom noggrant definierade gränser – de som överskrider dessa löper stora risker att råka illa ut.

Bland dem som drabbats av den turkiska regimens bannstråle återfinns den världsberömde författaren Orhan Pamuk, som 2006 erhöll Nobelpriset i litteratur. Pamuk, som är två år äldre än Erdogan och i likhet med denne född i Istanbul, åtalades 2005 för att ha ”kränkt nationens heder” efter ett kritiskt uttalande om Turkiets behandling av armenier och kurder. Åtalet lades emellertid ned men återupptogs efter en tid, och den 27 mars 2011 dömdes Pamuk att betala motsvarande 25 000 kronor i skadestånd till fem personer med motiveringen att han ”skändat deras heder”.

Nobelpristagaren Orhan Pamuks kritik av Turkiets behandling av armenier och kurder har lett till att han dömts i turkisk domstol.

Den omänskliga behandlingen av armenierna och kurderna har varit, är och förblir en öm punkt för den turkiska nationen som halsstarrigt vägrar erkänna massmordet på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer med flera folkgrupper i anslutning till Första världskriget. Behandlingen av kurderna visar inga tecken på att förbättras, snarare tvärtom.

Den kurdisk-svenske författaren och debattören Kurdo Baksi uppmanade i ett debattinlägg på SVT Debatt den 3 september Carl Bildt att sluta hålla tyst om Turkiets övergrepp mot den kurdiska befolkningen. Baksi och den kurdiske journalisten Murat Kuseyri fastslog bland annat:

Medan omvärlden har blickarna riktade mot händelseutvecklingen i Libyen och Syrien bombarderar Iran och Turkiet den ena kurdiska byn efter den andra. I de militära angreppen har flera civila kurder, däribland barn, mist sina liv och bombningarna har gjort tusentals människor hemlösa.

Baksi/Kuseyri menar att de båda länderna har en ”dold agenda som bottnar i den politiska utvecklingen i Syrien som vilken dag som helst kan befrias från diktatorn Beshar al Esad (sic)”. Debattörerna hänvisar till att den syriska opposition, som snart kan ta makten, har lovat de fyra miljonerna kurder i Syrien en federal stat, ”något som retar de iranska och turkiska makthavarna enormt”:

Länderna fruktar nu att det kommer att bli svårt att tillbakavisa kurdernas krav på federalstat eller autonomi i Iran och Turkiet som hyser uppemot sjuttio procent av den kurdiska befolkningen på 40 miljoner invånare.

Turkiska tanks på plats på kurdiskt territorium.

Följden blir i detta perspektiv terrorangrepp mot kurderna, som skall bombas till underkastelse samtidigt som Syrien skräms upp, med legitim terrorbekämpning – återigen är det den marxistiska PKK-gerillan som spökar – som fasad.

Ett annat uttryck för den växande turkiska militansen är den nya konfrontationspolitiken gentemot Israel, som Turkiet under en följd av år odlat vänskapliga förbindelser med. Turkiet har under senare tid avbrutit allt militärt samarbete med Israel och utvisat den israeliske ambassadören. Dessutom vill turkarna hindra israelerna från att utvinna naturgas från Cypern, då man inte erkänner gasreserverna som cypriotiskt territorium.

Det senaste utspelet från Erdogan-regimen är att turkiska krigsfartyg fortsättningsvis skall eskortera turkiska ”biståndsfartyg” som far till Gaza med påstådda förnödenheter. Turkregimen gick nämligen i taket nyligen, då en FN-resolutionen visserligen kritiserade det israeliska bordandet av ”biståndsfartyget” Mavi Marmara i fjol – då nio till tänderna beväpnade turkiska terrorister omkom – men däremot erkände Israels rätt att upprätthålla blockaden mot det av den islamistiska  terrorrörelsen Hamas kontrollerade Gaza.

Turkiets försvarsminister Vecdi Gonult (till vänster) och hans israeliske kollega Ehud Barak under gemensam truppinspektion under en tid, då de båda länderna åtnjöt vänskapligare förbindelser än nu.

Erdogan och Turkiet har nu bestämt sig för att trotsa världssamfundet med alla till buds stående medel, och världen har all anledning hålla andan inför den urladdning som ligger inom möjligheternas gräns. Turkiets ökade militära aggressivitet, dels i behandlingen av kurderna, dels genom vapenskramlandet mot Israel, kommer nästan säkert att leda till att Turkiet saboterar sina möjligheter till EU-inträde för mycket lång tid framöver.