Posted tagged ‘Sydsvenskan’

Judehatet i Malmö: synagogan vandaliserad, rabbinen överfallen

3 augusti, 2014

J_der_i_Malm__637625a Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har återigen trakasserats av antisemiter.

Följetongen om det importerade judehatet i Malmö fortsätter. Natten till torsdagen den 31 juli vandaliserades synagogan på den numera ökända Föreningsgatan av, som det hette”, ”okända gärningsmän”. Tre glasrutor krossades. Det var den tredje incidenten av detta slag under innevarande år:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/synagogan-utsatt-for-vandalisering/#Scen_1

Judiska församlingens ordförande, Fred Kahn, citeras så i Sydsvenskan: ”Det finns en akut hotbild mot församlingen och även mot enskilda judar.” Kahn underlåter att nämna från vilket håll denna hotbild kommer men menar, att vandaliseringen sannolikt hänger samman med den pågående konflikten i Gaza.

Synagogan i Malmö drabbades 2010 av ett bombattentat. 2012 råkade även det närbelägna judiska församlingshemmet ut för ett bombattentat. Förövarna – två unga islamister – greps den gången på praktiskt taget bar gärning. Efter en farsartad rättegång valde åklagaren att lägga ner åtalet, då han menade att attentatet mest var ”ett pojkstreck”.

I mars 2014 angreps församlingshemmet av ett aggressivt ”shariagäng”, vilket trängde in i byggnaden och hotade mörda församlingsmedlemmarna. När det gäller vandalisering av de judiska begravningsplatserna i Malmö är dessa så frekventa, att församlingen tappat räkningen.

malmö -israel092 Propalestinsk, antiisraelisk manifestation i Malmö.

Nyligen har vidare Malmö-polisen meddelat att utredningen av den grova misshandeln (med järnrör) av en kurd som satt upp en Israel-flagga i sitt fönster på muslimtäta Seved i Malmö lagts ner. Detta med motiveringen, att dådet ej var att betrakta som ett ”hatbrott”. ”Vanlig” misshandel lär ju emellertid fortfarande vara ett brott, men det räcker tydligen inte för polisen…

Två dagar efter vandaliseringen av synagogan attackerades Judiska församlingens ortodoxe rabbin Shneur Kesselman vid två tillfällen: först på väg till synagogan, därefter på hemväg från densamma:

http://www.expressen.se/kvallsposten/shneur-kesselman-attackerad-i-malmo/

När Kesselman vid niotiden på kvällen var på väg hem från synagogan i sällskap med församlingsmedlemmen Hugo Klein kastades en flaska mot de båda männen. Flaskan hivades iväg från en förbipasserande bil med flera män i. Samtidigt som flaskan landade i en husvägg nära rabbinen och hans följeslagare, skrek männen i bilen grova antisemitiska okvädinsord.

En liknande händelse hade inträffat då Kesselman och Klein var på väg till den judiska gudstjänstlokalen. Den gången var det en cigarrettändare som kastades mot de gående. Shneur Kesselman kommenterade överfallen på följande sätt i Sydsvenskan den 2 augusti: ”Det var hemskt. Det finns inget annat ord. Det är en skam.” Kesselman citeras vidare:

Man förlorar sin trygghet helt enkelt. Men det finns många modiga bra Malmöbor som står upp för oss. Vi känner att vi har ett starkt stöd från vanliga svenskar.

valkommen_malmoe_slutar_svensk_lag_stor_skylt_bild_

Oavsett vad de vanligaste toleransmånglarna och godhetsapostlarna vill få oss att tro är det nämligen inte svenskar – vare sig vanliga eller andra sådana – som utgör ett ständigt hot mot den judiska församlingen och dess medlemmar i Malmö. Det är inflyttade personer med muslimsk trostillhörighet, personer som inte kan släppa det nedärvda judehatet när de anländer till Sverige, som utgör detta hot.

Förvisso finns det ett antal nationalsocialister i Malmö och på andra platser vilka inte heller uppskattar judar. Den växande antisemitismen i Malmö och andra delar av Europa är dock delar av ett gemensamt mönster, som blir allt allvarligare i takt med att immigrationsströmmen från muslimska delar av världen ökar.

Här en analys av den moderna, europeiska antisemitismen hämtad ur Washington Post:

http://www.washingtonpost.com/news/morning-mix/wp/2014/07/23/anti-semitic-riots-in-europe-took-us-back-to-1938/

APTOPIX France Gaza Protest Propalestinsk mobb vandaliserar och lever rövare i Paris den 19 juli.

Denna realitet kan inga malplacerade varningar om ”islamofobi” från integrationsminister Erik Ullenhags sida ändra på. Det måste slutligen fastslås att regeringens flathet när det gäller den växande antisemitismen i samhället till mycket stor del torde bero på, att det muslimska röstunderlaget i Sverige är ungefär tio gånger så stort som det judiska.

 

 

En femtekolonnare tackar för sig

22 februari, 2014

images Femtekolonnaren Mishra Mrutyuanjai hoppar av SD och kommer ut som mångkulturalist och massinvandringsvän.

Den här dagen inleddes för min del med den mindre trevliga underrättelsen, att den från Indien bördige debattören, islamkritikern och SD-medlemmen Mishra Mrutyuanjai hoppat av från Sverigedemokraterna och den partiet närstående sajten Avpixlat. Han tar nu avstånd från sin tidigare och helt självvalda roll som kritiker av mångkultur och islamism och ber om ursäkt för sin ”naivitet”.

I en debattext i Sydsvenskan talar sig nu Mishra varm för mångkultur, massinvandring och vad han kallar tolerans. Han ber om ursäkt för att han valde att ansluta sig till SD, något han kallar ett ”fruktansvärt misstag”. Han menar även att han blivit ”utnyttjad” av partiet, vilket genom att skylta med Mishras medlemskap enligt hans uppfattning vill framstå som mer ”rumsrent”. Mishra påstår även att han inte förrän nu fått klart för sig att SD verkar för assimilation.

Debattartikeln här:

http://www.sydsvenskan.se/asikter/darfor-lamnar-jag-sd-och-slutar-som-kronikor-pa-avpixlat/

Jag tänker inte göra någon överdrivet stor sak av detta överraskande avhopp – Mishra gör naturligtvis som han vill – men vill ändå anmäla några i mitt tycke berättigade frågeställningar. Det sistnämnda påståendet, alltså att det hittills undgått Mishra att SD verkat för assimilation, tror jag helt enkelt inte på.

Bland det första man får veta när man tar steget att gå med i Sverigedemokraterna är ju att partiet anser, att den hittillsvarande massinvandrings- och integrationspolitiken misslyckats och att den i stället bör ersättas av en strävan efter assimilation under devisen ”man bör ta seden dit man kommer”. Ett ganska självklart krav på personer vilka vill komma i åtnjutande av det svenska samhällets fördelar, kan man med allt fog tycka.

untitled Trykkefrihedsselskabets styrelse med Mishra som nummer 4 från vänster.

Om Mishra missat det finns bara två möjliga alternativ. Antingen är han helt enkelt dum i huvudet. Trots två års medlemskap i SD och ungefär lika lång tid som medarbetare i Avpixlat skulle han alltså ha missat, att assimilationstanken är en grundpelare i SDs ideologiskt-politiska utsyn. Då måste han enligt min enkla mening brista i intelligens. Eller också, vilket är det andra alternativet, har han varit så egotrippad att han bara sett till vad han själv skrivit och sagt. Han har helt enkelt inte orkat eller varit intresserad av att bilda sig en helhetlig uppfattning om vad Sverigedemokraterna står för.

Jag tror emellertid inte på något av dessa alternativ. Det intryck jag fått av Mishra, de få gånger jag hört honom tala i olika SD-sammanhang, är inte att han skulle vara ointelligent eller särskilt egotrippad. Så jag tror att detta är en efterhandskonstruktion i syfte att dölja att Mishra Mrutyuanjai – sannolikt ända sedan han valdes in i danska Trykkefrihedsselskabets styrelse för sex år sedan och därmed inledde sin karriär som islam- och invandringskritiker – hela tiden varit en femtekolonnare inom våra invandrings- och systemkritiska kretsar.

Han har av allt att döma medvetet gått in som medlem i Sverigedemokraterna med baktanken, att vid lämpligt tillfälle hoppa av och därmed ”avslöja” partiet som svårartat rasistiskt och främlingsfientligt. Han har varit väl medveten om att han i kraft av sin ställning som en i vissa läger hyllad och väl integrerad debattör i Danmark, och därtill en invandrad indier, skulle hälsas med glädje i ett parti som förvisso varit angeläget om att visa att det inte är rasistiskt och främlingsfientligt.

Vilket jag tycker är en helt naturlig strävan med tanke på de många ohemula angrepp SD utsatts för från vänsterhåll och från den samlade politiska korrektheten, krafter för vilka varje form av kritik mot den förda immigrationspolitiken framstår som djupt suspekt och något otillåtet. Självklart vill SD då demonstrera att det inte ligger något i den ofta nog hysteriskt uttrumpetade kritiken.

untitled En davidsstjärna brinner i Malmö – tacka massinvandringen för denna importerade form av rasism.

Nu sprätter den till synes nyfrälste Mishra dynga på SD och även Avpixlat som tack för att man välvilligt upplåtit sina led åt honom. Det är en uppseendeväckande avskedsgåva från en av allt att döma varken ointelligent, egotrippad eller ens naiv aktör som nu kommer ut som fanatisk mångkulturalist och professionell toleransmånglare av den sort det redan finns alldeles för många av. Så här skriver Mishra bland annat i sin debattartikel:

Rasism är ett problem, och ett växande problem, i hela Europa. Och detta måste uppmärksammas.

Ingen skall komma och inbilla mig att detta är en nypåfunnen ”insikt” från Mishras sida. Det är bara det att han ägnar sig åt precis samma typ av ytligt schablontänkande som så många andra invandrings- och mångkultursivrare. ”Rasism” är uteslutande ett vitt, europeiskt fenomen som tycks existera i ett slags vakuum och enbart vara ett utslag av etniskt vita personers genetiska ondska.

Sanningen är ju att den rasism som förekommer på våra breddgrader nästan uteslutande är ett fenomen som importerats av invandrare, vilka tar med sig sina etniska problemkomplex till oss. Därför har vi fått en typ av antisemitism som vi tidigare varit helt förskonad för och som gjort att många judar nu anser det vara omöjligt att bo kvar i Malmö, även kallat ”Sveriges Gaza”.

Så tack och ajöss, Mishra Mrutyuanjai, jag tänker inte fälla några tårar på grund av ditt sluga och uppenbarligen mycket väl genomtänka avhopp. Och lägg genast ner det där snacket om att du skulle ha varit ”naiv” och att det därför är så synd, ja så bottenlöst synd om dig. Du har varit en smart och förrädisk femtekolonnare som utnyttjat vår goda vilja och gästfrihet för det syftemål du hela tiden haft för ögonen: att bli den politiska korrekthetens och de  extrema immigrationsförespråkarnas champion genom att ”avslöja” SDs ”rätta” ansikte.

untitled Lycksökaren Nader Helawi.

Jag vet naturligtvis inte säkert, men tyvärr tror jag att vi kan få se flera fall liknande Mishras fram till valet om sju månader, då personer vi trott det bästa om tackar för sig genom driva in en dittills väl dold kniv i partiets rygg. En annan variant är ett liknande beteende från sociopatiska lycksökare av typ Daniel Assai eller Nader Helawi, som nu lyckliggör KD respektive S med sina tvivelaktiga tjänster och förmenta insikter.

Samtidigt känner jag mig trygg i förvissningen att detta inte kommer att påverka valresultatet i någon väsentligt avseende om ens alls. Den stora allmänheten tror jag bryr sig mycket litet om infighting av detta slag.

Fallet Kärrtorp: Ohelig samverkan nazister-kommunister

18 december, 2013

images3L094VUE Så här såg det ut i Kärrtorp den 15 december.

Södra Stockholms-förorten Kärrtorp söndagen den 15 december 2013.

Nationalsocialister från den så kallade Svenska Motståndsrörelsen (SMR) ryker ihop med vänsterextremister ur AFA/Revolutionära Fronten-kollektivet i samband med en antinazistisk manifestation som officiellt arrangerats av ett ”nätverk” som kallar sig Linje 17. Namnet härrör från tunnelbanans gröna linje 17.

Ett ögonvittne till händelserna i Kärrtorp – ”Klas”, som uppges vara en av demonstranterna – citeras i Dagens Nyheters nätversion den 15 december:

Vänsterextremister och högerextremister rök ihop på en gång. Det var som om de på (sic) på förväg kommit överens om att träffas och slåss. För mig påminner det hela om när fotbollsklubbars ”firmor” slåss.

DN-artikeln här:

http://mobil.dn.se/sthlm/28-personer-gripna-vid-manifestation-mot-nazism/

Vittnet Klas kommentarer gjordes innan den samlade vänstern hunnit redigera ut sin glättade bild av vad som ansågs ha hänt i Kärrtorp den aktuella söndagen. Den om ett idylliskt samkväm, med bland andra småbarn och pensionärer som deltagare, i en proletär Stockholms-förort som plötsligt angrips av vildsinta nazister. Jag tror Klas skildring kommer sanningen ganska nära.

Jag ifrågasätter inte att barnfamiljer och äldre personer anslutit sig till Linje 17s manifestation, som ögonskenligen arrangerades i syfte att protestera mot ”nazistiskt klotter och affischering”. Detta passar naturligtvis den hårda vänsterkärnan i Linje 17 som hand i handske – extremvänstern har aldrig tvekat att använda småbarn och åldringar som kanonmat i sina manifestationer.

imagesOIAZZJO9 Extremisterna njuter av litet ömsesidigt påpucklande.

Jag ser det så här.

Då båda typerna av extremsocialister – nassarna och AFA-typerna – har mycket att vinna på en konfrontation av den här typen. Dels får de marginaliserade nassarna massor med gratisreklam i medierna, dels får de militanta ”antirasisterna” chansen att visa hur goda och humantitära de är. Alltså utnyttjar man den ömsesidiga avskyn till gagn för det gemensammas bästa, samtidigt som man får nöjet att puckla på varandra av hjärtans lust precis som fotbollshuliganerna plägar gå till väga. En ganska genial variant av ohelig samverkan.

En av talarna i Kärrtorp i söndags var Ammar Khorshed, som i en text i Expressen den 18 december presenteras som en talesperson för Linje 17. Khorshed utdelar skarp kritik mot polisens insats i samband med det våldsamma uppträdet och säger bland annat: ”I stället för att gripa dem som gjort sig skyldiga till uppenbara brott så försvarar man dem.”

Artikeln här:

http://www.expressen.se/nyheter/polisen-anmals-efter-nazistattack-i-karrtorp/

Man kan möjligen tycka att det är litet oförsiktigt av ett nätverk som vill framstå som opolitiskt att använda sig av en person som Ammar Khorshed som språkrör. Khorshed är nämligen en ledande aktivist i det så kallade Rättvisepartiet Socialisterna, en trotskistisk kampgrupp, som står Offensiv-gruppen vilken från och till sökt infiltrera den socialdemokratiska rörelsen – inte utan en viss framgång – nära. Bland annat tycks man ha fått rätt stort gehör för sina krav på en ”vinstfri välfärd” samt det ständiga misstänkliggförandet av polismakten. Offensiv är också namnet på partiets tidning.

Under sin studietid i Lund gjorde sig Ammar Khorshed så pass känd som militant aktivist, ockupant och generell bråkmakare att han fick äran figurera i en stor intervju i Sydsvenskan med stor bild och allt. I intervjun omtalar Khorshed bland annat: ”Parlamentet, eller kommunfullmäktige, är bara en plattform för att driva kampen utanför parlamentet.” Han tog vidare avstånd från stenkastning som rekommendabel politisk handling, ”men inte av moraliska skäl utan helt enkelt för att det inte gagnar kampen”.

Hela den informativa intervjun med Ammar Khorshed här:

http://www.sydsvenskan.se/varlden/ammar–khorshed-tar-avstand-fran-stenkastning/

Tilläggas kan att Khorshed kandiderade för sitt parti i valet 2010, då han studerade statsvetenskap vid universitetet i Lund. Kanske kändes marken för het under fötterna i Lund, nu är han i alla fall på plats i Kärrtorp med omnejd för att driva den revolutionära kampen vidare med ett ”opolitiskt nätverk” som front.

imagesV88RNZZY Trotskisten Ammar Khorshed: talesperson för ”opolitiska nätverket ” Linje 17.

Denna bloggare har för övrigt själv haft det tvivelaktiga nöjet att studera Rättvisepartiet Socialisternas metoder på närmare håll. När jag deltog i ett fullmäktigesammanträde i Södertälje i mitten av 1990-talet avbröts mötet av, att några personer ur partiet uppenbarade sig och slog på kastruller med skedar med ett hiskeligt väsen som följd. De avhystes snart ur fullmäktigesalen men var troligen nöjda med den uppmärksamhet de lyckats åstadkomma. Man ockuperade ungefär vid samma tid även dåvarande Stadshuset i Södertälje.

Nu har sosseledaren och statsministerkandidaten Stefan Löfven meddelat, att han kommer att deltaga (dock ej tala) i den nya demonstration i Kärrtotp som anordnas av Linje 17 nu på söndag den 22 december. ”Det är så oerhört viktigt för oss i Sverige att visa att vi ska inte ha någon nazism, fascism eller främlingsfientlighet i Sverige”, citeras Löfven således i Aftonbladet den 18 december. Kommunism och vänsterextremism är det dock ur Löfvens perspektiv tydligen inte så farligt med.

Läs mer här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18046197.ab

Tydligen så viktigt att Löfven inte tvekar att gå arm i arm med demokratibelackare som Ammar Khorshed och andra revolutionärer. Antingen har Löfven monumentalt dåligt  omdöme, eller så omges han av usla rådgivare, kanske rentav sådana som står Offensiv-gruppen nära? Förutom Löfven avser samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna att skicka representanter till Kärrtorp på söndag. Från MP kommer exempelvis språkröret Åsa Romson och partisekreteraren Anders Wallner och från M försvarsminister Karin Enström. Folkpartiet skickar, icke helt oväntat, integrationsminister Erik Ullenhag. C ställer upp med Fredrick Federley.

images02EX06RY Löfven blir extremvänsterns främsta dragplåster.

Att Vänsterpartiet, som har gått i samma demonstrationer som Revolutionära Fronten tidigare och länge i tidigare versioner hade väpnad revolution på programmet, deltar med såväl nye partiledaren Jonas Sjöstedt och hans företrädare Lars Ohly, förvånar nog ingen.

Sverigedemokraternas press- och kommunikationsansvarige Martin Kinnunen klargör i AB-artikeln varför SD som enda riksdagsparti inte kommer till Kärrtorp på söndag:

Det är uteslutet dels av säkerhetsskäl. Det går en skara våldsbejakande vänsterextremister i demonstrationståget även denna gång. Såväl AFA som Revolutionära Fronten tillåts delta i Linje 17s aktiviteter. Det är grupper som ligger bakom många våldsdåd mot vårt parti. Sverigedemokraterna har som princip att inte delta i manifestationer tillsammans med antidemokratiska eller andra grupper som inte tar avstånd från våld.

Våldsamma konfrontationer av olika slag är rena livsluften för grupperingar som Rättvisepartiet Socialisterna, AFA,  Revolutionära Fronten och för den delen Svenska Motståndsrörelsen. Det är då man får tillfälle att visa upp sin proletära glöd hämtad från Surdegsharlem (Södermalm) eller någon mer burgen förort och skandera taktfasta ramsor av typ ”Ing-a fascist-ER på vå-ra ga-tor”. Om man sedan lyckas träffa någon meningsmotståndare i skallen med en sten eller sparka in nyllet på en annan är lyckan fullständig.

561954_10151829421593693_1795613149_nTårtkastning verkar uppskattas hos Linje 17: bild från facebooksidan.

Fast på söndag vill man nog göra ett gott intryck på Löfven och de andra, för att tala med Lenin, nyttiga idioterna som låter sig utnyttjas av våldsvänstern.

Apropå fallet Lambertz: några exempel på samtida rättshaverister och deras tänkande

1 december, 2013

Ordet ”rättshaverist” för att beteckna en person är belagt i Sverige sedan åtminstone 1948. Det går tillbaka på det tyska ordet Rechtshaberei som är känt sedan 1852. I dag används ordet rättshaverist i nedsättande syfte som beteckning på en ”person som påstridigt hävdar sin rätt” (Svenska akademiens ordlista).

images Rättshaverist I: Göran Lambertz.

GÖRAN LAMBERTZ: Ett närmast övertydligt exempel på en modern rättshaverist är justitierådet Göran Lambertz, synnerligen aktuell i dessa dagar. Denne föddes i Kisa i Östergötland 1950 och var 2001 till 2009 justitiekansler. Som sådan kom han fram till slutsatsen, att det rättsförfarande som ledde fram till att Thomas Quick, senare Sture Bergwall, dömdes skyldig till åtta mord inte behövde bli föremål för granskning utan var helt i sin ordning.
  
Granskning blev det emellertid, och resultatet blev att Quick/Bergwall i efterhand friades för samtliga de mord han påstods ha begått och själv erkänt. För envar med de normala förståndsgåvorna någorlunda i behåll synes det uppenbart att Thomas Quick/Sture Bergwall var oskyldig till de mord han dömdes för, icke minst i beaktande av de djuplodande studier som gjorts i ämnet av journalisterna Hannes Råstam (dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare, 2010) samt Dan Josefsson (boken Mannen som slutade ljuga, 2013).

Göran Lambertz håller emellertid med den drucknes envishet fast vid att han hade rätt och att domarna mot Quick/Bergwall och de bedömningar som ledde fram till dem var riktiga. Dan Josefsson har kunnat visa hur Lambertz hela tiden varit i nära kontakt med den tidigare hopplöst inkompetente åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, den beryktade journalisten Gubb Jan Stigson (som av sin tidning Dalademokraten belagts med yttrandeförbud i Quick-fallet), Quick/Bergwalls tidigare oduglige försvarare Claes Borgström samt lärjungar till den psykoanalytiker, charlatanen Margit Norell, som anses ha ”skapat” monstret Thomas Quick med sitt ovetenskapliga mumbo-jumbo om förträngda minnen etcetera. Fallet Lambertz framstår mot denna bakgrund ej endast som ett exempel på rättshaveri utan även som en allvarlig form av korruption inom rättsväsendet.

Det är enligt min mening övertydligt uppenbart att Göran Lambertz anser att han är oförmögen att ha fel. Han har rätt även om alla bevis och indicier entydigt visar att han har fel. Han är inte bara ”obekväm”, som några hävdar. Lambertz framstår i stället som den klassiske rättshaveristen, vilket är något väsentligt annorlunda.

untitled Rättshaverist II: John Bouvin.

JOHN BOUVIN: Vi har väl alla litet till mans stött på respektive råkat ut för rättshaverister av olika slag. Dessa är blott alltför vanliga inom politiken. Det kortlivade partiet Ny Demokrati drog till sig ett försvarligt antal av dessa stundom underhållande, men alltid i grunden mer eller mindre destruktiva, personligheter. Det mest eklatanta exemplet på nydemokratiska rättshaverister var Halmstads-bon John Bouvin, född 1947, en utbildad tandläkare, grävskopemaskinist och biståndsarbetare som hamnade på andra plats på partiets riksdagslista inför valet 1991 och följaktligen var riksdagsledamot 1991-94.

Bouvin gjorde sig strax efter det för Ny Demokrati så lyckade riksdagsvalet 1991 herostratiskt ryktbar genom att kritisera det svenska biståndet till Afrika, vilket enligt Bouvin var förkastligt därför att det enligt honom ledde till minskad barnadödlighet och därmed en icke önskvärd befolkningsökning. Bouvin menade att det var bättre förr, då bland annat lejonens framfart i de afrikanska byarna ledde till mindre barnkullar.

Som aktiv nydemokrat i Södertälje kommun kan jag vittna om att det var en sällsam upplevelse att höra och se John Bouvin i aktion. Han höll bland annat föredrag på temat ”Viking Spirit” där han framstod som mer vild än tam. 1997 gav Bouvin ut den bisarra boken Riksdagen kan dra åt helvete som ett slags äreminne över sin tid i det svenska parlamentet. Ny Demokrati fortsatte existera trots valfiaskot 1994 och John Bouvin var partiets ordförande 1997-98. Året därpå uteslöts han sedan han på eget bevåg slagit samman partiet med det toknationalistiska så kallade Konservativa partiet. Bouvin omhändertogs av polis i samband med en tillståndslös demonstration den 1 maj 1998.

I Södertälje var vi några nydemokrater som fick nog av moderpartiet och strax före valet 1994 bröt oss loss och bildade det lokala Täljepartiet, som invaldes i fullmäktige samma år. Dessförinnan hade ett gäng bestående av uppenbara rättshaverister och allmänna dårfinkar, i tron att de utgjorde det riktiga partiet, ockuperat partilokalen för att protestera mot att vi i god demokratisk ordning fattat beslut om partiskiftet. Vi täljepartister kunde omgående återvända till lokalen med polisens hjälp och fick ett år efter den märkliga ockupationen – som utspelades inför surrande TV-kameror och annan form av närvarande media – rätt i hovrätten.

Så kunde det gå till i Ny Demokrati, ett parti som hade litet av Vilda Västern över sig. Att en figur som John Bouvin kunde komma in i riksdagen berodde på att partiledaren Ian Wachtmeister – som själv tröttnade efter tre år – behövde någon ur det så kallade ”verklighetens folk” (ja, uttrycket myntades av Wachtmeister varefter det plagierades av KD:s Göran Hägglund 20 år senare) att visa upp i partitoppen.

imagesJP95BFMY Rättshaverist III: Pierre Schori.

PIERRE SCHORI: Så till den i mitt tycke likaledes uppenbare, men betydligt mer polerade, rättshaveristen Pierre Schori, född i Norrköping 1938 men i sin dialekt präglad av uppväxten i Skåne. När Schori anställdes i den socialdemokratiska partistyrelsen i början av 1960-talet var S-partiet fortfarande en stabilt antikommunistisk organisation. Skiljelinjen mellan kommunism och reformism började emellertid luckras upp kring mitten av 1960-talet, och Pierre Schori var en av dem som gick i bräschen för denna ur demokratisk synvinkel problematiska utveckling.

Schori höll hårt på ”de fattiga folkens” rätt att med vapenmakt befria sig från vad som sades vara kolonialismens och imperialismens ok och kom därför att favorisera revolutionsrörelser som exempelvis Viet Cong (FNL) i Vietnam, MPLA i Angola och Sandinisterna i Nicaragua. Den omvittnat stora idolen var Kubas diktator Fidél Castr0. Han var 1968-71 Socialdemokraternas internationelle sekreterare och blev därefter bland annat kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör.

Pierre Schori har genom åren nämnts som en tänkbar agent för den sovjetiska spion- och underrättelseorganisationen KGB, och klart är att han hade mycket vänskapliga förbindelser med organisationen som en gång var Sovjetunionens ”svärd och sköld”. Schori ingick i den krets framstående socialdemokrater som enligt förre chefen för SÄPO:s kontraspionage, Olof Frånstedt, i den nyutkomna boken Spionjägaren regelbundet sammanträffade med KGB:s högste representant i Sverige, förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov. Övriga medlemmar i denna krets var försvarsministern och FN-ambassadören Anders Thunborg samt partisekretetaren, socialministern och utrikesministern Sten Andersson.

Dessa regelbundna möten skedde för att stämma av de socialdemokratiska/svenska och sovjetiska intressena och hade fullt stöd av Tage Erlander och dennes efterträdare som statsminister, Olof Palme. Palme yttrade en gång: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism”. Frånstedt anger i en intervju i Dagens Nyheter den 27 augusti 2013 att han tyckte det var både märkligt och oroande med dessa möten mellan företrädare för svensk demokrati och sovjetisk diktatur, som inrapporterades till den socialdemokratiskt styrda underrättelsetjänsten IB.

Intressant är att notera Schoris försök i DN att revidera den historiska betydelsen av dessa möten: ”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.” Detta sagt av en man som av den avhoppade KGB-mannen Oleg Gordievsky i en intervju i tidskriften Contra nummer 2/1999 utnämndes till KGB:s viktigaste kontaktperson i Sverige. Schori ljuger sig blå.

Här en länk till DN-artikeln om Olof Frånstedts bok:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-har-ratt-att-fa-veta/

Nej, Pierre Schoris sent påkomna antikommunism övertygar inte. För mig står det klart att han tillhör den typ av personer som aldrig kan tänka sig ha fel. I sin bok Dokument inifrån (1992) gör Schori tappra men föga övertygande försök att ställa sig på rätt sida om historien. Särskilt vämjeligt blir det när han framställer sig som de baltiska folkens välgörare, när det är väl belagt att han före frigörelsen inför de berörda ländernas ledare gjorde vad han kunde för att avkonterfeja baltiska frihetssträvanden som närmast fascistiska.

Att Schori kan betecknas som en historierevisionistisk rättshaverist blir tydligt, när han i samma bok söker göra gällande att det var ”duvorna” med Olof Palme och den av honom dominerade Socialistinternationalen som i själva verket vann det Kalla kriget mot den kommunistiska totalitarismen. För alla med analysförmågan intakt  är det uppenbart att Kalla krigets verkliga segrare var den hökaktiga Reagan-administrationens USA, vars militära och ekonomiska upprustning slutligen knäckte ryggen på det ineffektiva och vanstyrda Sovjetunionen.

3833917110 Rättshaverist IV: Fredrik Reinfeldt.

FREDRIK REINFELDT: Som sista exempel på sentida rättshaverister vill jag här nämna statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är närmare bestämt då han kommer in på ämnet Sverigedemokraterna (SD) han har en tendens att tappa sin vanligen så påtagliga behärskning och i stället fara ut i föga genomtänkta och känslomässiga tirader.

Detta stod särskilt klart vid statsministern tal i Almedalen i somras, då Reinfeldt lovade att göra allt som stod i hans makt  för att hindra Sverigedemokraterna – i de flesta opinionsmätningar Sveriges tredje största parti – från att nå påtagligt inflytande i Sveriges riksdag. Reinfeldt sade sig till och med prioritera denna målsättning framför regeringsmakten.

Det är väl känt att orsaken till Reinfeldts fanatiskt negativa inställning till SD står att finna i statsministerns egen internationellt brokiga  släktbakgrund. Namnet Reinfeldt stammar från Lettland, och i övrigt finns bland Fredriks förfäder inslag från Italien, Finland, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även en färgad cirkusdirektör från USA eller möjligen Indonesien som hette John Hood och var Fredriks farfars farfar. Denne uppehöll sig i Sverige under 1880-talet och hade tidigare bland annat varit ormtjusare i Norge.

I Sverige träffade mulatten Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt med lettisk bakgrund och resultatet av denna allians blev sonen John Reinfeldt, som föddes på Allmänna BB i Stockholm. 1889 ingick Emma Dorothea äktenskap med järnarbetaren Andreas Carlsson som även var karusell- och skjutbaneägare. Ett par generationer senare inträder den italienska damen Anne-Marie Dominique i den reinfeldtska släkten. Hon kom från en italiensk artistfamilj vars mest kända representanter i Sverige i våra dagar är musikerna Carl-Axel och Monica Dominique. Carl-Axel är fyrmänning med Fredriks far Bruno Reinfeldt.

När Fredrik Reinfeldt intervjuas av Niklas Orrenius i Sydsvenskan den 19 november 2011 visar det sig att han är mycket medveten om sin brokiga släktbakgrund och precis av den anledningen tycker sig ha anledning att ha en särskild aversion mot SD. Intervjun inleds så:

”Medan andra ledare i Europa varnar för invandring blir statsministerns avsky för Sverigedemokraterna allt tydligare. Nu berättar Fredrik Reinfeldt om orsakerna: ´Min farfars farfar var svart´, säger statsministern, som längtar efter Mona Sahlins antirasistiska glöd…”

Hela intervjun kan läsas via denna länk:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Utifrån sin egen brokiga bakgrund målar Fredrik Reinfeldt upp en känslomässigt färgad bild av SD som ett parti som delar upp Sverige i ”vi och dom” och som menar, att allt som har kommit utifrån till Sverige är dåligt. Reinfeldt själv vänder ju på steken och menar att ”ursvenskt är bara barbariet”, något han framhöll under ett besök i problemstadsdelen Hovsjö i Södertälje efter valet 2006. Att detta är en väldigt irrationell bild av SD som har föga eller ingenting med verkligheten att göra bekymrar inte Fredrik Reinfeldt ett spår.

Med den typiske rättshaveristens patos i detta avseende vet ju statsministern att han har rätt och att alla som hävdar motsatsen har fel och sannolikt är svårartat rasistiska och främlingsfientliga.

Låt mig slutligen understryka att varje form av ärlig övertygelse givetvis inte är fel. Tvärtom skulle man önska att betydligt fler politiskt och på annat sätt verksamma personer hyste en sådan övertygelse än vad fallet är i dag. En person som har en övertygelse av sådant slag är emellertid medveten om att det finns andra åsikter än den egna, och att den senare måste kunna försvaras mot de förra inom ramen för en fri och öppen debatt.

Detta klarar dock inte den typiske rättshaveristen som tenderar att bli emotionellt berörd bortom det rationella. Vederbörande vet ju, på ett sätt som gränsar till och ibland överskrider det patologiska, att han/hon har rätt. Självklart blir då han eller hon upprörd över att folk kan tycka annorlunda.

EU vill förbjuda lakritspipan

29 augusti, 2013

lakritspipor_487027dEU-klockan klämtar för lakritspiporna…

Nu går Europeiska unionen (EU) till förnyad attack mot lakritspiporna. Den europeiska  superstaten in spe har bedrivit en kampanj mot den aktuella produkten sedan början på 2000-talet men inte lyckats få bort den från godissortimentet ännu.

Inte för att EU-attacken överraskar på något sätt. Den europeiska överstatligheten har ju upprepade gånger lagt sig i petitessfrågor om exempelvis bananers böjning och gurkors storlek, för att nu inte tala om dess hat till det svenska snuset som man menar ställer alla begrepp om det passande och icke passande i fråga om tobaksbruk på huvudet.

Sydsvenskan skriver sarkastiskt den 29/8:

Godiset skulle ju kunna leda till att folk vänjer sig vid produkterna och fortsätter med riktiga och farliga rökverk.

Det här är givetvis något som den gröna gruppens talesman i Europaparlamentet, miljöpartisten Carl Schlyter, stöder av fullaste förbudshjärta. Han kan glädja sig åt att chokladcigarretter, som jag själv nyttjade i min barndom, redan är så gott som bannlysta.

090526. Carl Schlyter mp, besšker Sšderportskolan. Bild: Peter klundhMPs Carl Schlyter är beredd ta till krafttag mot den farliga lakritspipan. Blir skumcigarrerna nästa angreppsmål?

Läs hela Sydsvenskans artikel här:

http://www.sydsvenskan.se/varlden/snart-ryker-lakritspipan/

När det gäller riktiga tobaksvaror vill EU vidare se ännu större varningstexter på cigarrettpaketen än de blaffor som redan finns, ett förbud mot mentholcigarretter samt snusförbud. När det gäller snuset gäller det bara för EU att välja rätt strategi mot oss besvärliga svenskar.

I Danmark har Dansk Folkepartis (DF) representant i det europeiska parlamentet, Morten Messerschmidt, kritiserat EU för att lägga sig i allting och kallar försöken att genomdriva förbud mot lakritspipor för ”fullkomligt skrattretande”. Det är svårt att inte instämma. Messerschmidt påpekar vidare att han inmundigat tonvis med lakritspipor under sitt liv men aldrig dragit ett riktigt bloss.

e889c172dc2cc26258c7c37e22277c3cDFs Morten Messerschmidt kallar EUs angrepp på lakritspipan ”fullkomligt skrattretande”.

Man kan väl förmoda att det endast är en tidsfråga innan EU tar sig an den ödesmättade uppgiften att göra upp med den kanske något ovanligare skumcigarren.

Slutligen har vi svenskar anledning avundas Norge, som haft vett nog att hålla sig utanför EU-mastodonten. I en opinionsmätning nyligen visade sig bara 19 procent av tillfrågade nabor vara för ett EU-inträde. Bland politikerna var siffran, inte helt sensationellt, betydligt högre.

Borttapade pass: är irakier slarvigare än andra?

1 mars, 2013

STOCKHOLM: Fšrbannade irakier vŠntar pŒ sina pass vid irakiska ambassaden pŒ Baldersgatan i StockholmEtt irakiskt pass – snart borttappat?

http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/pass-fran-sverige-het-handelsvara-bland-exilirakier/

Länken ovan går till en artikel som varit publicerad i Sydsvenskan 31 juli 2007. Den handlar om det blomstrande geschäftet med irakiska pass.

Det var när jag sedan åtskillig tid tillbaka i min lokaltidning Länstidningen nära nog dagligen kunnat läsa radannonser under ”Förlorat” om borttappade irakiska pass som jag kom att intressera mig för detta ämne. Denna typ av annonser kan lyda ungefär som så:

Irakiskt pass borttappat. Ahmad Yussuf El-Khatib. Tel: XXX XXXXXX.

Det rör sig alltså, såvitt jag kan förstå, nära nog uteslutande om just irakiska pass som tappas bort. Kan detta möjligen tolkas som att irakier är slarvigare än andra nationaliteter? Det har nämligen visat sig att samma person tydligen kan förora både ett,  två, tre, fyra och fler pass. Är dessa människors krigstrauman kanske så svåra att de inte ens förmår hålla reda på sina viktigaste personliga identitetshandlingar?

.Nej, troligen är ingen av dessa förklaringar med sanningen överensstämmande. Efter att ha googlat på ”borttappade irakiska pass” står det klart för mig att det hela bottnar i ett lönsamt geschäft med just irakiska pass där den irakiska ambassaden i Stockholm framstår som spindeln i nätet. Bedrövligt i sammanhanget är att svenska tidningar medvetet eller omedvetet deltar i skumraskeriet.

Vad som händer är mestadels följande. En person säljer sitt irakiska pass för en god slant för att förse en släkting eller annan person från Irak eller Mellanöstern i stort med en identitetshandling och ett skäl att söka asyl i landet. Ofta finns asylskäl och/eller uppehållstillstånd angivna i passet. Sedan annonserar vederbörande säljare om att han eller hon har ”förlorat” sitt pass. Därefter vänder sig personen i fråga till den irakiska ambassaden i Stockholm och begär officiellt att få ett nytt pass. Som i sin tur kan säljas vidare. Och så vidare, och så vidare.

untitledArtikel i Göteborgsposten om försvunna irakiska pass.

Denna ljusskygga verksamhet har pågått i åtskilliga år, detta trots att polisen enligt Ekot redan den 12 november 2007 uppmanade Migrationsverket att sluta klistra uppehållstillstånd i passen, så kallade G-pass.  Oslopolisen sprängde enligt uppgifter i Dagens Nyheter den 31 januari 2007 vidare en förfalskarliga som ägnat sig åt att hjälpa insmugglade människor som saknade asylskäl att skaffa sig nya identiteter. Nya pass fick man från Iraks ambassad i Stockholm. Den svenska rikskriminalpolisen förklarade sig medveten om problemet. Ändå fortsätter uppenbarligen verksamhet av denna typ till dags dato.

Aktiviteten har även belysts i Göteborgsposten. En talesman för irakiska ambassaden i Stockholm gav då följande förklaring:

När du förlorat ditt irakiska pass ska du annonsera i en tidning. Både för att bevisa att du tappat passet och att det är ogiltigt. Det är en del av dokumentationen i din nya passansökan hos oss. Irakier tappar sina pass som vem som helst, men vi måste annonsera om det.

Det är upp till envar att bedöma trovärdigheten i denna förklaring. Enligt Sydsvenskan kallades Iraks ambassadör till UD redan för sex år sedan för att förklara varför han utfärdat 28 500 irakiska pass. Tydligen köpte UD hans förklaring eftersom verksamheten pågår fortfarande. Och jag vägrar tro att irakier skulle vara slarvigare än andra nationaliteter.

imagesCAX8PANBMänniskosmuggling kan ske på allehanda sätt.

Jag är benägen att gå på riksdagsman Kent Ekeroths (SD) linje att den som ertappas med falskt pass skall utvisas på livstid ur landet och att insmugglade personer inte skall få söka asyl i Sverige. Så kallade papperslösa är ingenting annat än illegala immigranter och skall förpassas ur riket.

Vi kan se och lära en hel del av Finland som har betydligt bättre koll på pass- och invandringssituationen i stort. Där medför ett förlorat pass automatiskt polisförhör, eftersom ett finskt pass anses vara en nationell värdehandling och inte en vara som kan handlas med för egen vinnings skull som tydligen är fallet i Sverige. Så uppges också att i Finland är bara 5000 pass på avvägar jämfört med 250 000 hos oss.

Till en början skulle naturligtvis Länstidningen, Göteborgsposten och alla andra tidningar sluta upp med att stödja denna illegala verksamhet genom att ta in annonser av ovan beskrivet slag. Hela saken är dock känslig. I Sverige blir som bekant alla som på något sätt ifrågasätter invandringen eller utlänningars rätt att uppehålla sig i Sverige anklagade för att lida av svårartad rasism och xenofobi.

SD ökar starkt – sossarna mot katastrof

15 november, 2011

Jens Leandersson, SDs regionråd i Skåne, som ”Superjens”. SD går under Jens förfarna ledning starkt framåt i Skåne-politiken. Teckning: Rickard Håkansson

Sverigedemokraternas 8,4 procent i Metro/YouGovs senaste opinionsmätning innebär redkordsympatier för vårt färskaste riksdagsparti. Dessa siffror bör jämföras med de 13 respektive 13,1 procent SD noterar vad beträffar partisympatierna i Skåne för region och rike:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1573688/SD-och-MP-vinnare-nar-S-rasar-i-opinionen-43-8-6.html

De som förutspådde att SD skulle gå mot utplåning efter terrordåden i Norge den 22 juli har alltså kommit ordentligt på skam. I stället har partiet gnetat på med vardagspolitiken i riksdag, landsting och kommuner, ett oförtröttligt arbete som nu har burit rik frukt.

Ändå har SD skakats av missbrukande vindflöjeln William Petzälls beramade avhopp och en rad mer eller mindre uppmärksammade så kallade skandaler på olika håll i landet. Expo och andra sensationalistiska medier har inte legat på latsidan i syfte att klämma åt SD.

Det är nog inte fel att tolka de senaste succésiffrorna – som närmast föregicks av starka 6,7 procent hos SIFO – som ett tecken på att att den breda allmänheten inte ger mycket för gammelmedias vanliga hets mot SD.

I övrigt kan man konstatera att Socialdemokraterna befinner sig i stormiga farvatten på väg mot katastrof med Håkan Juholt som föga förtroendeingivande skeppare på S-skutan. Det blev 24,7 procent i Metro/YouGov-mätningen, ett fall på 5,4 procentenheter sedan förra mätningen. Vinnare på den röd-gröna sidan blir nu Vänsterpartiet med 7,1 och Miljöpartiet med 1o,7 procent – två regelrätta extremistpartier!

Frågan är inte längre om Juholt skall avgå utan när han kommer att göra det.

Personligen är jag övertygad om att Sverigedemokraterna nu är på väg mot sina ”rätta” opinionssiffror, där Skåne-noteringarna får bli ett riktmärke på väg mot vad partiet kan åstadkomma i riksdagsvalet 2014. Alltfler inser att den vitt spridda djävulsbilden av SD som höggradigt rasistiskt och extremistiskt är falsk och att belackare med vänsterextrema Expo i spetsen är ute i ogjort väder.

Räkna med ännu en uppgång i samband med Landsdagarna i Göteborg 25-27 november!