Efter ”Uppdrag granskning”: Dags att inse varifrån det verkliga hotet mot judarna kommer

 Judehatet har bytt ansikte.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/det-vander-sig-i-magen-av-sds-propaganda/

Dagen efter ”Uppdrag gransknings” (SVT) uppseendeväckande reportage om den muslimska antisemitismen i Malmö är dementimaskinen i gång. Ett av de populärare greppen är att peka fingret åt Sverigedemokraterna i stället för åt det håll där det faktiska judehatet står att finna.

Ett exempel på denna strategi är en artikel av socialarbetaren och Auschwitz-överlevaren Emerich Roth i Dagens Nyheter dagens datum (se länken ovan).

Utan att vilja förringa denne säkerligen hedervärde mans dyrköpta erfarenheter kan jag inte annat än skaka på huvudet åt att vår sannolikt mest inflytelserika tidning, en dag efter ett avslöjande reportage om muslimsk antisemitism, släpper fram någon som tillåts rada upp ett antal lögner eller i bästa fall halvlögner om SD utan att det ljungande judehatet från muslimskt håll berörs med ett ord.

Alltså om det enda parti i riksdagen som tycks ta antisemitismen på fullt allvar och därtill det sannolikt mest Israel-vänliga. Vars partisekreterare har en gigantisk Israel-flagga på sitt kontor och som har flera framstående representanter av judisk börd. Sverigedemokraten Ted Ekeroth var 2007 den förste svensk som tilldelades World Zionist Organizations (WZO) prestigefyllda utmärkelse Herzlpriset, uppkallat efter sionismens grundare Theodor Herzl (1860-1904).

 Ted Ekeroth med Herzlpriset.

Detta parti blandar Roth ihop med den tyska nationalsocialismen och Förintelsen – vilket bland annat torde bevisa att hög ålder inte nödvändigtvis är synonymt med vishet och klokskap (Roth föddes i Tjeckoslovakien 1924).

Jag hyser den djupaste respekt för människor som överlevde Förintelsen, men ger det dem mandat att fabulera fritt i media om saker de uppenbarligen har föga eller ingen sakkunskap om? Jag tycker faktiskt inte det. Roth hävdar exempelvis att SDare i allmänhet marscherade under hakkorsfanor på 1990-talet, vilket är alldeles tokigt – låt vara att det fanns enstaka virrpannor. Han torgför dessutom något slags psykiatrisk gottköpsteori om att SDs kärna skulle bestå av yngre män ”som negligerats av sina pappor”.

Willy Silberstein, ordförande i den ultraliberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), är visserligen inte lika grov i sin demagogi som Emerich Roth men kan inte heller han låta bli att försöka få det till att antisemitismen i Malmö egentligen nog är Sverigedemokraternas fel.

Uppenbarligen upplever Silberstein/SKMA det som mycket obehagligt att nästan allt judehat i Malmö de facto emanerar från muslimska invandrare. Lösningen? Sparka på SD. I Metro den 23 januari citeras Silberstein i en artikel som belyser det faktum att Judiska församlingen i Malmö nu beslutat stängsla in synagogan på Föreningsgatan på följande sätt: ”Jag tror att Sverigedemokraternas argumentation ökar motsättningen mellan olika grupper.”

Metroartikeln här:

http://www.metro.se/skane/malmos-synagoga-stangslas-in-efter-hot/EVHoav!mj2f8uSpB7D6Q/

När man går in på SKMAs hemsida finns där inte en rad om SVTs reportage om den importerade antisemitismen i Malmö som fått många judar att i desperation och avsmak lämna staden. I Malmö finns uppenbarligen inte längre någon framtid för dem, kanske inte heller för andra ickemuslimer utom möjligen muslimernas uppbackare inom de rödgröna partierna. Däremot vidarebefordrar organisationens Facebook-sida visst material om det aktuella judehatet.

Willy Silberstein, som är född i Norrköping 1954, var som ung man med tjockt hårburr med i organisationen Demokratisk Allians vilken bland annat försvarade USAs engagemang i Indokina  som nödvändigt i syfte att bekämpa den globala kommunismen (jag vet, ty jag var med). Därefter gjorde han, liksom sin syster Margit Silberstein, en framgångsrik karriär inom etablissemangsmedia innan han 2009 blev ordförande i SKMA. Numera ägnar han sig mest åt moderatorsuppdrag och medieträning.

 Ortodoxe Malmö-rabbinen Shneur Kesselman, en av måltavlorna för den muslimska antisemitismen, med Malmös synagoga i bakgrunden.

Personer som Roth och Silberstein tror antagligen att de gör Sveriges judar en tjänst genom att utmåla SD som ett stort hot, samtidigt som de lägger ner stor energi för att varna för något de kallar ”islamofobi”, men i verkligheten är det precis tvärtom.

Genom att demonisera SD försvårar de för judarna att se var det verkliga och i realiteten enda hotet mot deras existens i Sverige och i andra länder ligger: bland det, tack vare massinvandringspolitiken, ständigt växande antalet muslimer vars heliga skrift (Koranen) upphöjer judehatet till religiös dogm och liknar judar vid grisar och apor. En slogan som reciterats av otaliga islamska hatpredikanter för att rättfärdiga mord på judar.

Profeten Muhammed själv, med bakgrund som karavanrövare och kamelskötare,  lät som bekant vid ett tillfälle halshugga omkring 600-800 judar under sin väpnade kamp för att tillskansa sig makten och utöka sina landrevir.

Varken Emerich Roth eller Willy Silberstein är naturligtvis det minsta intresserad av att lyfta fram den politiska vänsterns skuld när det gäller den skamliga antisemitismen i Malmö. Inte heller belystes denna aspekt i Janne Josefssons ”Uppdrag granskning”.

 Dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) citerade Koranen och träffade muslimska trosanhängare i Rinkeby på nationaldagen.

Den alltid informativa och inte sällan bitska sajten Jihad i Malmö, med förre kristdemokraten Hans C. Pettersson som ansvarig utgivare, lyfter däremot de starka kopplingar som finns mellan ledande S-politiker i Malmö och den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza. Sajten påpekar också att en kommunal nämndordförande ledde en antisemitisk demonstration på Malmös gator.

Mer här:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/01/man-vill-bara-grata.html

Den till Sverigedemokraterna avhoppade Malmö-sossen Nima Gholam Ali Pour spinner vidare på samma tema i en välmatad debattext på sin blogg Nimatown under rubriceringen  ”Ingen nolltolerans mot antisemitism i Malmö”. Nima berömmer TV-reportaget och skriver att man ”börjat komma bort ifrån myterna om att det handlar om nynazister eller högerextrema som skulle stå bakom antisemitismen i Malmö”.

Det som inte togs upp i Uppdrag Gransknings dokumentär var legitimeringen av antisemitism från politiskt håll som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger bakom. De rödgröna politikerna i Malmö  inte tagit avstånd från antisemitism utan har på olika sätt signalerat att antisemitism är norm.

Nima hänvisar i detta sammanhang till Malmö-politiker såsom kommunfullmäktigeledamoten Adrian Kaba (S) och riksdagsledamot Hillevi Larsson (S); den senare stoltserade nyligen med ett diplom hon fått sig tilldelat av Palestinska föreningen i Malmö vilket avbildar ett ”Storpalestina” där Israel utplånats. I bakgrunden huserar förre kommunstyrelseordföranden (S) Ilmar Reepalus Dialogforum, vilket enligt Jihad i Malmö ”snackat käkarna ur led” utan några som helst resultat.

 Palestinaaktivisten Mohannad Yousif till vänster och Olof Holmgren från ”Stoppa matchen”-ledningen i Malmö 2009.

De rödgrönas länk till Palestina-rörelsen uppges vara Mohannad Yousif, vilken varit flitig med att sprida konspirationsteorier som att terrorrörelsen Islamiska staten (IS) i själva verket finansieras av israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Yousif samarbetar nära med Larsson och Vänsterpartiets ordförande Morgan Svensson. Sålunda har, konstaterar Nima, ”…den rödgröna majoriteten släppt in antisemiterna i maktens salonger…”.

På detta sätt har antisemiterna, långt ifrån att ha stigmatiserats, i stället blivit normen i Malmö. Yousif var en av de ledande förespråkarna för att Davis Cup-matchen Sverige-Israel i Malmö 2009 skulle stoppas.

Här en länk till Nima Gholam Ali Pours bloggtext:

http://nimatown.blogspot.se/2015/01/ingen-nolltolerans-mot-antisemitism.html

Det politiska parti som mest engagerat sig mot antimsemitismen i Sverige är som nämnts ovan Sverigedemokraterna, något som stör de liberala/vänsterinriktade/ängsligt politiskt korrekta bedömarna något oerhört. Willy Silbersteins standardargument är att ”SD utnyttjar antisemitismen för att komma åt muslimerna”, en verklighetsfrämmande konspirationsteori om någon.

Det beryktade Expo, med sina rötter i vänsterextremism och anti-vit rasism och där juden Jonathan Leman är en av toppfigurerna, har över huvud taget inte visat något intresse för att kommentera ”Uppdrag granskning” om judehatet i Malmö.

 Judiske Expo-medarbetaren Jonathan Leman.

Dess hemsida har de senaste dagarna toppat med det påstått minskade stödet för nazisterna i Grekland och ondgjort sig över den islamkritiska Pegida-rörelsen i Tyskland. Dock inget om judehatet i Malmö, som sagt. Också i Expos fall torde det vara så att antisemitismen helt enkelt kommer från ”fel” håll och att kritik mot något som har med islam att göra skulle sabba Expos opinionsbildning mot ”islamofobi”.

Av Jonathan Leman hade man nog kunnat vänta sig betydligt mer. Han har som jude smärtsamma erfarenheter av den under senare år alltmer utbredda antisemitismen och vet naturligtvis mycket väl varifrån den i kanske 95 fall av 100 kommer ifrån.

Man skulle önska att Leman kunde bryta sig ur Expos tvångströja av SD-hat och proislamism, främst därför att detta skulle underlätta för Lemans egen folkgrupp att urskilja varifrån det reella hotet kommer. Jag har hittat denna artikel av en 25-årig Jonathan Leman i Expressen från november 2006 som tyder på betydande insikter och mognad:

http://www.expressen.se/debatt/jag-blir-attackerad-for-att-jag-ar-jude/

 Mirjam Katzin (V) resonerar verserat i ETC.

Det vettigaste jag läst från någon vänsterföreträdare i anledning av det aktuella TV-reportaget kommer från Mirjam Katzin, som i en artikel i tidskriften ETC för ett ganska så verserat resonemang kring företeelsen antisemitism. Katzin, som är doktorand i juridik i Lund och aktiv vänsterpartist, är exempelvis medveten om att det förekommer judehat från muslimer.

I slutklämmen av sin artikel lägger hon dock för säkerhets skull till följande vad jag vill kalla alibiresonemang, eftersom hon antagligen vill fortsätta vara kvar i V-partiet:

Man måste ha det politiska modet att skärpa arbetet mot islamofobi och arbetet mot antisemitism samtidigt och att ta de konflikter detta innebära, både i och utanför rörelsen.

Katzins hela debattext här:

http://www.etc.se/debatt/onyanserad-debatt-om-hatet-mot-judar

Undersökningar från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Forum för levande historia visar att det är åtta gånger vanligare med antisemitism hos personer med muslimsk bakgrund än från andra befolkningsgrupper. Samtidigt förefaller judehatet bli ett allt mindre problem bland extremnationalister och rena nationalsocialister, eftersom dessa numera fokuserar betydligt mer på att motverka den massiva invandringen än den traditionella nazistiska fixeringen vid judarna.

Ju förr individer som exempelvis Emerich Roth, Willy Silberstein och Jonathan Leman, liksom så kallade antirasistiska organisationer och den etablerade judenheten inser detta, och faktiskt också börjar framföra det, desto bättre.

 

 

 

 

Vad är värst – heilande eller misshandel?

 Advokat Per Liljekvist hotas av åtal för bland annat hets mot folkgrupp.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20163265.ab

Aftonbladet berättar den 16 januari historien om hur ”kändisadvokaten” Per Liljekvist – med skådespelaren Mikael Persbrandt bland sina klienter – av kriminella kontakter beställde misshandel av några ungdomar han retat upp sig på. Till råga på allt gjorde han därtill ”hitlerhälsning” mot ungdomarna, varav flera uppges ha ”invandrarbakgrund”.

Se länk överst för ABs beskrivning av händelseförloppet.

Av tidningens rubriksättning att döma förefaller just heilandet ha varit det värsta Liljekvist gjorde sig skyldig till när det hela begav sig i höstas. Då hade advokaten ändå, efter en skärmytsling med ungdomsgänget utanför en krog i Djursholm, först skrikit åt ynglingarna att de ”inte hörde hemma här” och därefter via sin mobil tillkallat några medlemmar ur den kriminella gruppen ”Lejonen” att misshandla ungdomsgänget.

Man undrar i sitt stilla sinne vilket som är värst: att utsättas för hitlerhälsning eller att bli misshandlad av yrkeskriminella, vilket var vad några av ungdomarna blev sedan Liljekvists huliganer anlänt i taxi och slagit ner några personer, både ur det för Liljekvist förhatliga ungdomsgänget samt en vuxen man som sökt avstyra misshandeln. Liljekvist uppges ha stått och ”hejat på” de så kallade lejonen under misshandeln.

Åtal uppges nu vänta Liljekvist och en av lejonhuliganerna. Bland annat för misshandel, hets mot folkgrupp och ofredande. Det är alltså heilandet som betecknas som ”hets not folkgrupp”, en lag som instiftades efter Andra världskriget som spärr mot antisemitism, men numera mest fungerar som förevändning för den alltmer DDR-liknande svenska staten att söka spärra in oliktänkande av typ pastor Åke Green (som dock frikändes i Högsta domstolen) och gatukonstnären Dan Park.

Hur otrevligt jag än tycker det är med hitlerhälsningar – för det tycker jag som kämpande antinazist verkligen – så ifrågasätter jag den tonvikt som lagts på detta så kallade brott genom åren. Jag vet inte exakt hur många personer som dömts för ”hets mot folkgrupp” till följd av så kallat heilande – men det är förmodligen ett icke ringa antal.

 Synagogan i Malmö – ofta föremål för antisemitiska trakasserier och skadegörelse.

Man kan då lämpligen jämföra med hur många som åtalats och fällts i domstol för de trakasserier av judar som genomförs på så gott som daglig basis i Malmö: överfall och stenkastning mot personer med traditionell judisk klädsel, inklusive den judiska församlingens rabbin; hakkorsprejande av såväl exteriör som interiör i synagogan på Föreningsgatan; attentatsanslag mot judiska församlingshemmet; trasserier mot elever på väg till och från skolan; våldsamma motdemonstrationer mot proisraeliska manifestationer; verbalt ofredande och dödshot etcetera.

Såvitt jag känner till kan antalet personer som fällts för något av allt detta sammanfattas i ett mycket runt tal: noll (0).

Polisen har gett upp hoppet om att komma till rätta med den för såväl Malmö som Sverige skamliga behandlingen av Malmös judar. Det beror helt enkelt på att antisemitismen i Malmö är ett fenomen som importerats med stadens växande muslimska befolkning.

Varken politikeretablissemanget eller polisledningen har något som helst intresse av att lagföra muslimska förövare, eftersom då riskerar kallas för ”rasister” och, ve och fasa, för att gå i Sverigedemokraternas ledband. Inte ens mer eller mindre professionella ”antirasister” är särskilt intresserade av att komma rätta med antisemitismen i Malmö, eftersom den utövas av ”fel” grupp, nämligen muslimer. Om dessa får ej sägas ett enda ont ord, då tar det hus i helsicke.

Också de så kallade kippavandringar som då och då har genomförts som stöd för Malmös utsatta judar har mer och mer kommit att förlora sin udd, då dessa manifestationer lika mycket kommit att användas för att protestera mot generell ”rasism” och ”islamofobi” som mot antisemitism. Kippavandringarna har också blivit ett bra tillfälle för en brokig samling toleransmånglare att saluföra sin förmenta  godhet och rättskaffenhet.

 En toleransmånglare (FP) och en antisemit (S) på kippapromenad: Erik Ullenhag och Ilmar Reepalu.

Då är det så mycket enklare att slå till mot förvirrade svenska ungdomar (och i sällsynta fall advokater) som sträcker högerhanden i luften och därmed anses hetsa mot folkgrupp. Jag hoppas slutligen advokat Per Liljekvist får det straff han förtjänar, förutsatt att ABs beskrivning av hans uppträdande är någorlunda med sanningen överensstämmande. Även om jag tyvärr inte kan påstå att mitt förtroende för det svenska rättsväsendet är särskilt grundmurat.

Om att demonstrera tillsammans med våldsförespråkare

Extremvänstern i form av AFA i en så kallad fredlig demonstration mot knivskärningar i Malmö.

http://emiliepilthammar.blogspot.se/2014/03/ssu-afa-och-vanstern-enade.html?utm_source=twitterfeed&utm_medium=twitter

I Kärrtorp demonstrerade ett par dagar före julafton gräddan av Sveriges politiska elit tillsammans med vänsterextremistiska våldsverkare mot ”rasismen”.

I Malmö förliden söndag deltog enligt pressuppgifter omkring 9000 – vilket i praktiken innebär att det i realiteten var ett okänt antal tusen färre deltagare – i en likartad manifestation. Välmenande individer och barnfamiljer blandades med folk från Vänsterpartiet, SSU, Revolutionära Fronten och AFA alltmedan slagorden och plakaten mot rasism och nazism stod som spön i backen.

Bakgrunden var knivskärningarna i Malmö för någon vecka sedan, då några vänsterextremister skadades under en holmgång med personer med anknytning till organiserad nationalsocialism. Svårast skadad blev en yngre man med iranskt ursprung vid namn Showan Shattak, därav slagordet ”Kämpa Showan”.

Denne har litet gulligt beskrivits som anhängare av Malmö FF samt initiativtagare till en opinionsgrupp mot ”homofobi” bland fotbollssupportrar. Samtidigt är Shattak känd som en beryktad vänsterextremist, som på nätet uttalat sig gillande av vänstervåld mot meningsmotståndare och att man inte får vara för hjärtnupen: att sparka boll med liggande personers huvuden är uppenbarligen inget som upprör Shattak. Han har även fångats på bild i vildsinta angrepp mot polisen.

Jag gillar vare sig nazister eller politiskt våld samt önskar Showan Shattak ett snart tillfrisknande – ingen skall naturligtvis behöva bli knivskuren eller misshandlad på annat sätt. Därtill hoppas jag att hans erfarenheter nu kan få honom att tänka efter en smula och fråga sig själv vad han egentligen har hållit på med. Samtidigt har såväl polis som andra vittnen berättat att knivskärningarna närmast var att se som en sorts nödvärn, då nazisterna blev attackerade av extremvänstern.

Det finns dock ett beprövat talesätt som nog skulle kunna vara tillämpbart i det här fallet: den som sig i leken ger, får leken tåla. Ett annat tänkvärt ordstäv: arga katter får rivet skinn.

Tydligtvis har dock Showan Shattak redan upphöjts till martyr för ”antirasismen” och ”antinazismen” oavsett om han överlever eller ej. Och jag hoppas som sagt innerligt att han gör det. Någon särskilt trovärdig martyr är han dock inte.

Kippavandrare blir till reklampelare för våldsam vänsterextremist. Foto: Dispatch International

Showan Shattaks namn dök upp i ett annat sammanhang dagen innan den stora manifestationen hölls på Möllevångstorget i Malmö. Omkring 150 personer  hade då deltagit i en så kallad kippavandring i anslutning till Malmös stora synagoga. ”Kippavandring” syftar på den traditionella huvudbonad – kippa – som bärs av judiska män och som deltagarna i vandringen förväntas bära.

Det är en värdig form av manifestation som ägt rum några år nu och som syftar till solidaritet med Malmös judiska befolkning, vilken blivit utsatt för upprörande och allt grövre rasism/antisemitism under en följd av år. Många Malmö-judar har därför föredragit att flytta från staden, ibland så långt som till Israel och Nordamerika. Tyvärr har Malmös styrande socialdemokrater sett mellan fingrarna med antisemitismen.

Det är ett allmänt känt faktum att förövarna bakom de antisemitiska trakasserierna nästan uteslutande har muslimsk bakgrund, något som liberala toleransmånglare har märkbart svårt att tillstå. Därför talas det ofta även om ”islamofobi” i samband med kippavandringen, ett som jag menar mycket tveksamt uttryck. Jag vågar påstå att det i Sverige icke existerar någon islamofobi på samma sätt som det existerar en ovedersäglig antisemitism.

Kritik mot islam rör sig nämligen praktiskt taget undantagslöst om kritik mot islamistisk våldsbenägenhet, antisemitism av muslimsk proveniens samt mot muslimska invandrares oblyga försök att kräva särbehandling i det svenska samhället samt påtagliga förmåga att känna sig ”kränkta” i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Om detta är islamofobi, ja då menar jag att denna är helt förståelig!

I slutet av kippavandringen utsattes deltagarna för en kupp i samband med en gruppfotografering. Företrädare för extremvänstern dök upp och prackade på ett par av kippavandrarna skyltar med texten ”Kämpa Showan”. Deltagarna i den värdiga manifestationen till stöd för Malmös judar gjordes på så sätt till reklampelare för en ökänd vänsterextremist som skadats i ett internbråk med andra extremister av samma skrot och korn.

Showan show: angriper en polisbil 2008. Foto: Youtube

Tilltaget är också ytterligare ett, låt vara förhållandevist harmlöst, försök av extremvänstern att hegemonisera det självklara engagemanget mot rasism och nationalsocialism. Dispatch International skrev i en ledare på följande sätt om Showan-kuppen:

http://www.d-intl.com/2014/03/16/ledare-valdsvanstern-kidnappade-kippavandring/

Bedrövligt är ett lindrigt ord i sammanhanget.

Om det problematiska i att som demokrat demonstrera tillsammans med våldsförespråkare och extremister har slutligen en bloggare skrivit en mycket tänkvärd text som jag länkar till överst. Läs den!