Posted tagged ‘Syrien’

Turkiets invasion i Syrien och vad den betyder för Israel

17 oktober, 2019

En karikatyrtecknares bild av situationen i nordöstra Syrien.

”De hjälpte oss inte i Normandie…De var där och hjälpte oss i sitt eget land och det är annorlunda. ”https://www.svt.se/nyheter/utrikes/donald-trump-kurderna-hjalpte-oss-inte-i-normandie

Så uttryckte sig USAs president vid ett tillfälle när han skulle förklara varför han beslutat att dra tillbaka de amerikanska trupperna från nordöstra Syrien och därmed svika sina allierade i den kurdiska rörelsen. Det är med förlov sagt ett urbota korkat argument. Det är sant att kurderna inte fanns med i Normandie på Dagen D, men det fanns inte heller andra som USA hjälpt – sydkoreanerna, sydvietnameserna, grenadinerna…

Det var den 6 oktober som president Trump deklarerade att han, efter att ha konsulterat Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, beslutat dra tillbaka USAs styrkor om cirka 2000 man från den kurdiskdominerade autonoma regionen Rojava i Syriens nordliga och östliga delar. Dagen efter drog turkarna igång sin nu pågående invasion av området. Trump förutskickade redan i december i fjol att han avsåg dra tillbaka USA-trupperna, vilket fick försvarsminister Jim Mattis att avgå. Sedan hände dock ingenting. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava

Efter intensiv lobbyverksamhet från den islamistiska Erdogan-regimen vände emellertid den amerikanske presidenten på en femöring och beslöt sig för att göra slag i saken och kalla hem trupperna från det aktuella området. Detta lämnade USAs allierade i de kurdiskdominerade Syrian Democratic Forces (SDF), som bildats av Folkets försvarsstyrkor (YPG) 2015, skyddslösa. https://en.wikipedia.org/wiki/Syrian_Democratic_Forces

Eftersom SDF har visst samröre med den marxistiska PKK-gerillan kan Turkiet inte förväntas lägga fingrarna emellan när det gäller att hantera SDF-styrkorna. Vad som i hög grad främjat USAs intressen i regionen är att SDF visat sig vara den mest effektiva grupperingen när det gällt att bekämpa Islamiska staten (IS) och samtidigt är motståndare till den syriska al-Assad-regimen. Det är känt att USAs stöd för SDF, vilket tog sin början under Obama-administrationen,  har förorsakat enorm spänning i umgänget mellan Turkiet och USA; Turkiet är i egenskap av NATO-medlem en historisk allierad till Förenta staterna.

Nu har det tillkännagivits att en fem dygns tillfällig så kallad vapenvila avtalats mellan Turkiet och USA. Erdogan ser dock uppehållet som en ”paus” i striderna, under vilken han hoppas att kurderna skall avväpnas samt utrymma området. Det återstår att se vad detta kommer att resultera i. Trumps försäkran att uppehållet kommer att rädda ”miljontals liv” kan vi saklöst bortse från. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/nan7Bn/eldupphor-i-syrien–for-ett-tillbakadragande-av-trupper

Det finns också en koppling till den judiska staten Israel i den här historien. Michael J. Koplow, som är policy director för Israel Policy Forum i Washington, D. C., menar i en artikel i Jewish Journal den 16 oktober att det kan komma att visa sig att den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu och andra israeliska ledare varit alltför snabba att höja Trump till skyarna som Israels frälsare. Netanyahu försökte i december 2018 få Trump att inse att de amerikanska trupperna borde stanna kvar i Syrien.

Koplow skriver: ”Then as now, the mistake was assuming that Trump had any special affinity for Israel or that Israel would be the sole exception to the iron law of  Trump´s fundamentally self-interested and transactional nature.” Presidentens beslut att flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem kostade i Koplows perspektiv USA inte ett dugg.

The Israel Angle to Trump’s Syria Sellout 

Turkiska soldater försvarar en position under den pågående invasionen.

Det finns dock, menar Koplow, liten anledning förmoda att Trump skulle få för sig att dumpa Israel på samma sätt som han dumpat kurderna: ”What would make Trump´s move in Syria so worrisome for Israel is not what it signals about direct U. S. action, but how it will impact other regional actors. Trump´s erratic swings and turn-on-a-dime foreign policy, embodied in their purest form by his Syria announcement, have introduced an unprecedented uncertainty into American policy decisions.”

Trovärdigheten och förutsägbarheten, avgörande faktorer i alla internationella relationer, i Förenta staternas utrikespolitik, har försvunnit med Trumps ryckiga agerande i Syrien och lett till att varken vänner eller fiender numera kan lita på honom. Att han tagit initiativet till tämligen begränsade ekonomiska sanktioner mot Turkiet och skrivit ett märkligt brev till Erdogan, där han hoppas på en givande överenskommelse samtidigt som han hotar ödelägga Turkiets ekonomi, lär inte göra situationen mycket bättre.

Michael J. Koplow gör bedömningen att Trumps politik för Israels del medför en ökad risk för en väpnad konflikt med Iran, emedan israelerna inte längre kan lita på att USA förmår avskräcka den totalitära regimen i Teheran från att starta krig med Israel. Detta ökar risken för en förebyggande israelisk attack mot Iran. Det kan också tänkas att de sunnitiska arabstater som närmat sig Israel nu känner sig mer motiverade att närma sig Iran.

”The clear loser in all of this”, konstaterar Koplow, ”will be Israel, not only because it will be alone in countering Iran but because it will also quickly lead to the end of the much heralded but overhyped development of quiet ties between Israel and Gulf states.” Vad som är verkligt oroande är att president Donald Trump tillkännagivit som sin föresats att helt lämna Mellanöstern åt sitt öde.

Ögonvittnen konfirmerar att Turkiets pågående invasion av den kurdiskdominerade regionen sker med stor brutalitet. Exempelvis har den 35-åriga kurdiska politikern Hevrin Khalaf, som arbetat för att ena kristna, araber och kurder i Syrien, avrättats – eller rättare sagt mördats – av en av Turkiet stödd gruppering i nordöstra delen av regionen tillsammans med åtta andra. Khalaf var generalsekreterare i Future Syria Party. https://www.christianpost.com/news/kurdish-female-politician-who-worked-to-unite-christians-arabs-kurds-executed-in-syria-233434/?fbclid=IwAR1Im6QkYGdehlfp4IttEsRPAA0dQaDFFZGsinSf6Qsa4d2JkC0N7o3MS9w

Det amerikanska representanthuset har med röstsiffrorna 354-60 fördömt presidentens beslut att kalla hem trupperna från nordöstra Syrien. 129 republikaner röstade för ett fördömande. Detta rubbar inte Donald Trump, som kallat sitt eget beslut ”briljant”: ”Våra soldater har lämnat platsen, våra soldater är helt säkra, om Turkiet går in i Syrien är det upp till Turkiet och Syrien att lösa situationen, inte Turkiet och USA som en massa korkade personer vill att ni ska tro.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-s-kongress-fordomer-trumps-syrienbeslut

Som Trump-anhängare  bjuder det mig emot att skriva detta, men den mest korkade personen i sammanhanget är president Trump själv som vägrar inse att USA i egenskap av världens ledande demokrati har ett särskilt ansvar  att försvara demokratiska och frihetliga värderingar på ett globalt plan. Att överge nära allierade är heller aldrig en god idé.

Den kurdiska politikern Hevrin Khalaf har mördats av turkisktrogna trupper.

Trump får dock dela på dumstruten med Turkiets president Recep Tayyip Erdogan som med sin aggression i Syrien kastar hela Mellanöstern-regionen in i ett ytterst osäkert läge. Simon Tisdall, kolumnist i den brittiska vänstertidningen The Guardian, framhåller den 15 oktober att Erdogans dagar borde vara räknade och skriver:

Turkey´s ill-considered invasion is a by-product of Erdogan´s dictatorial behaviour. Like Donald Trump, he trusted his gut, not seasoned advisers. Now Syrians, mostly Kurds, are paying the price. All Western leaders share some blame here. They have long known Erdogan for what he is – yet for reasons of realpolitik they looked the other way.” https://www.theguardian.com/commentisfree/2019/oct/15/erdogan-syria-turkey-democracy-dictatorship

Trumps värsta blunder hittills kan få oöverskådliga konsekvenser

12 oktober, 2019

Trump och Erdogan tycks uppskatta varandras sällskap – i alla fall på den här bilden.

Donald Trumps beslut att överge sina kurdiska allierade i norra Syrien måste utan tvekan betecknas som den amerikanske presidentens värsta blunder hittills. Trump drar undan mattan för de lojala allierade i organisationen YPG som spelat en betydelsefull roll i kampen mot IS-terroristerna. Det kan få oöverskådliga konsekvenser. https://www.bbc.com/news/world-us-canada-50017839

USAs truppnärvaro i den aktuella delen av Syrien har varit tämligen blygsam. Av 2000 soldater i Syrien har endast cirka 200 funnits på plats i den till Turkiet angränsande nordöstra delen av landet. Dessa soldater har varit icke-stridande men uppges ha spelat en avgörande roll i att koordinera kampen mot de barbariska IS-terroristerna.

När den amerikanska närvaron, icke minst i formen av flygstyrkor, nu avslutats har turkarna fria händer att göra som de behagar i området. Ursäkten att kurderna skulle vara lierade med den marxistiska terrorrörelsen PKK är bara en propagandalögn – det finns inga trovärdiga belägg för att YPG skulle samarbeta med PKK. Däremot har man haft nära förbindelser till USA.

USAs tidigare FN-ambassadör Nikki Haley, som sällan eller aldrig tidigare kritiserat Trump, har varit rak i sin kritik mot övergivandet av YPG och menar att de allierade kurderna nu ”lämnas att dö”. https://edition.cnn.com/2019/10/07/politics/nikki-haley-donald-trump-syria-troops-brett-mcgurk/index.html

Turkiets islamistiske president Recep Tayyip Erdogan hoppas nu kunna lägga beslag på en 30 kilometer bred zon längs den syriska gränsen. Han har även tillkännagivit planer på att låta tre miljoner sunnimuslimska syriska flyktingar bosätta sig i området. Om detta sker kommer kurderna med all sannolikhet att jagas iväg och bli av med hus och hem.

En annan konsekvens är att kurderna nu knappast kan fortsätta kontrollera de läger där tillfångatagna IS-terrorister uppehåller sig. Detta innebär att i värsta fall tiotusentals blodtörstiga islamister kan komma på fri fot med mycket otrevliga konsekvenser för ej endast Syrien och Irak utan också för Europa. Det rapporteras redan att IS-fångar gjort myteri i al-Hol-lägret och företagit utbrytningsförsök.

Al-Hol-lägret i norra Syrien.

Inte bara Erdogan utan också Vladimir Putin applåderar USAs beslut, eftersom han nu får förnyade möjligheter att ge Syriens diktator Bashar al-Assad en hjälpande hand och skaffa Ryssland ett ökat inflytande i Mellanöstern på kuppen.

Sedan Turkiet invaderat nordöstra Syrien och drivit 100 000-tals människor på flykt har Trump-administrationen desperat sökt rättfärdiga sitt handlande. Utrikesminister Mike Pompeo har försäkrat omvärlden att USA inte alls givit turkarna grönt ljus i norra Syrien, något som motsägs av verkligheten. Trump själv har avlevererat en ström av motstridiga tweet och sägs ha givit den amerikanske finansministern Steven Mnuchin klartecken att genomföra ekonomiska sanktioner mot Erdogan-regimen. https://www.expressen.se/nyheter/usas-hot-mot-turkiet-avbryt/

Vad som förefaller uppenbart är att USAs utrikespolitik för närvarande ligger i spillror. Trump tycks inte längre ha kvar några nära medarbetare som har integritet nog att våga säga emot sin chef, vilket i och för sig kan ses som förståeligt – om detta skulle ske löper de stor risk att bli avskedade eller tvingas bort från sina poster, vilket den förre nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton tvingades erfara.

Den republikanske senatorn Lindsey Graham från South Carolina har dock tagit bladet från munnen och bland annat sagt: ”The decision to abandon our Kurdish allies and hand Syria over to Russia, Iran and Turkey will put every radikal Islamist on steroids. Shot in the arm to the bad guys. Devastating for the good guys.”

Jag är normalt en varm anhängare av Donald Trump. Den här gången har han dock gått över den utrikespolitiska anständighetens gräns. Han borde inse att USA som världens ledande demokrati har ett ansvar när det gäller att säkerställa demokrati, frihet och andra för den fria världen centrala värden. Att lämna fritt spelrum för destruktiva länder, krafter och rörelser går stick i stäv med en sådan målsättning.

 

 

Ett misstag av Trump att dumpa NSC-chefen John Bolton – men Iran applåderar

12 september, 2019

John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.

Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html

Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/

John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.

Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.

Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”

John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton

Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms

Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.

2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.

Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute

John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.

Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism

Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.

Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.

När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.

John Bolton sammanträffade  med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.

I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet  – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi

Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president  Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.

Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.

Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283

Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.

Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk

 

 

 

 

Ett svep över det krisande och krackelerande Sverige

30 augusti, 2019

Sverige håller på att krackelera. Två brutala kvinnomord på kort tid i Malmö respektive Stockholm, en aldrig sinande ström av skjutningar och sprängningar, en epidemisk våldtäktsstatistik, en våg av rån mot ungdomar, meningslösa misshandelsfall, sadistisk behandling av djur, en sjukvård som går på knäna, skolor som inte fungerar och icke minst en växande antisemitism. Den så kallade regeringens vettlösa massinvandringspolitik har mycket på sitt samvete.

Justitieminister Morgan Johansson (S) har försäkrat den som vill höra på att de skyldiga till  mordet på Malmö-kvinnan med ett barn i famnen skulle ”jagas till världens ände”. Det kan ibland förvisso behövas tuff retorik – problemet är naturligtvis att Malmö-polisen på sin höjd har resurser att jaga gärningsmännen till Limhamn…

Det hjälpte inte att Amineh Kakabaveh är både marxist och socialist – hon dumpades ändå av Vänsterpartiet.

När detta är sagt tänkte jag övergå till att ge några mindre dramatiska exempel på det galna tillståndet i nationen från de senaste dagarna. Jag inleder med fallet Amineh Kakabaveh, den såvitt jag kan bedöma enda någorlunda vettiga riksdagsledamoten från Vänsterpartiet i modern tid. Den 48-åriga Kakabaveh är född i Iran med kurdisk bakgrund samt socialist och uttalad marxist. Det räcker dock inte för V-ledningen som nyligen deklarerade sin avsikt att utesluta henne ur partiet.

Hedersvåldmotståndare utesluts ur Vänsterpartiet

Nu lär detta inte bli nödvändigt emedan Kakabaveh själv valt att utträda ur det parti som hon representerat i riksdagen sedan 2008. Enligt partisekreteraren Aron Etzler har Amineh ”allvarligt skadat förtroendet för partiet”. Detta sagt om en partimedlem som i riksdagsvaletvalet 2018 fick flest personkryss efter partiledaren Jonas Sjöstedt. Hon har vidare på ett kraftfullt sätt bekämpat hedersförtryck, tagit ställning mot islamismen och förespråkat slöjförbud.  2016 utsågs Amineh Kakabaveh till ”Årets svensk” i tidskriften Fokus.

Jag ämnar här inte gå in i detalj på varför V valde att dumpa Kakabaveh, som varit sjukskriven i ett år till följd av vad hon upplevt grov mobbning från partiets sida. Det förefaller dock uppenbart att en så pass vettig person – bortsett då från att hon är marxist och socialist – som Kakabaveh inte har någon framtid i ett ängsligt politiskt korrekt och vänsterpopulistiskt parti som Vänsterpartiet.

Låt oss övergå till fallet Nina Lekander, en 62-årig journalist, feministisk författare och översättare som delar sitt boende mellan Öland och Berlin. Lekander är verksam som kulturskribent på halvtid i Expressen och skrev den 27 augusti en krönika i tidningens kulturavdelning, där hon presenterade några rätt underhållande förslag till hur det kunde vara lämpligt att bete sig om man ville värna miljön och klimatet. https://www.expressen.se/kultur/vadra-trosorna-i-stallet-och-kissa-pa-tomten/

Nina Lekander luktar hellre illa än duschar.

Lekander slår fast att bristen på vatten är ”oroväckande” – särskilt som hon hävdar att det går åt 60 liter för en enda dusch. Hav dock tröst: ”Men det är ju bara att sluta duscha”, skriver hon och menar att det duger bra med att tvätta sig på strategiska ställen på kroppen ehuru på ett ganska försiktigt sätt.

Det där med att tvätta kläder är heller inte något som står särskilt högt i kurs hos Nina Lekander. Hon skriver i kåserande stil: ”Att tvätta trosor och vaska håret i min postklimakteriella ålder behövs knappt heller. Kläder vädras. Kissas kan på tomten om sådan förefinns, varvid man undviker finvattenskam och får en nära-jorden-upplevelse.”

Vidare tycker Lekander att ”i vardagen må vi tåla vissa odörer och bakterier”. Resultatet blir att, förutsatt att Lekanders råd tas ad notam av alltfler, vi numera kan känna igen miljönissar och klimatalarmister inte bara genom deras utflipprade argument utan också på lukten.

Filipstad i Värmland med sina drygt 10 000 invånare i hela kommunen har hamnat i det mediala blickfånget genom sin djupa ekonomiska kris som fört den lilla kommunen till konkursens rand. Lägg därtill en deprimerande våldtäktsstatistik av det skenande slaget. Det är inte svårt att finna orsakerna till kommunens kris: Filipstad var en av de orter som tog emot flest flyktingar i förhållande till folkmängden krisåret 2015.

Nu skall Alex ”Äntligen” Schulman fixa Filipstads problem.

I dag har Filipstad högst procentuell andel socialfall i hela landet. Kommunen tvingas därför i år spara runt 30 miljoner kronor på grund av en mycket hög andel bidragsberoende inflyttare från länder som Syrien, Somalia, Eritrea, Afghanistan och Irak. Det kan förutsättas att ett övervägande del av dessa är dömda till livslångt utanförskap.

Nu skall det emellertid bli andra bullar av – Expressen-skribenten Alex Schulman har nyligen utsetts till ”ambassadör” för Filipstad. Ni vet han som utbrast ”äntligen” när katedralen Notre Dame i Paris eldhärjades. Schulman har byggt upp hela sin karriär kring oförblommerat hat gentemot respektive rasande angrepp på sin morfar Sven Stolpe och sin mamma Lisette Schulman, men nu är allt hunky dory när Alex berättar om sina påstått idylliska somrar hos morföräldrarna Sven och Karin Stolpe i Filipstad.

Alex Schulman: ”Jag pratade med en kommunpamp och jag har aldrig varit med om det förut att en kommunperson är så nedslagen. Det var en upplevelse som jag förvånades över.” Nu väntar vi bara på att Alex Schulman löser Filipstads kris genom litet glada tillrop och en rejäl portion politisk korrekthet om hur mycket Filipstad egentligen behöver alla sina bidragsberoende analfabeter utifrån. https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/alex-schulman-aldrig-sett-en-kommunperson-sa-nedslagen

Greta med pappa Svante Thunberg på väg från Plymouth till New York i segelbåt.

Låt mig avsluta det här svepet över ett krisande och krackelerande Sverige genom att konstatera, att klimatalarmismens gyllene kalv och buktalardocka, unga Greta Thunberg och hennes pappa Svante med följeslagare, nyligen nått USA efter två veckor i segelbåt på Atlanten. http://www.kristianstadsbladet.se/ledare/miljohyckleri-kring-greta-emma-och-meghan/

Låt mig också i sammanhanget få konstatera, att seglatsen gav upphov till avsevärt mer koldioxidutsläpp än om paret Thunberg och dess besättning hade tagit flyget. Sammanlagt mer än tio personer delaktiga i seglingsprojektet inklusive besättningen måste nämligen flyga fram och åter över Atlanten för att det hela skulle gå ihop.

Så beter sig klimataktivisternas hycklande gycklarfölje och detta till etablissemangets taktfasta applåder och hurrarop.

 

 

Bamsekramaren och floskelmaskinen: ”Nu ska vi vara snälla”

24 juli, 2019

En av revykungen Karl Gerhards mest kända sånger heter Nu ska vi vara snälla. Fast riktigt så menar han inte – Karl Gerhard är ironisk och gisslar i själva verket vissa av sin samtids snällhetssträvanden. Lyssna här så förstår ni vad jag menar:

Ironisk är dock varken Bamse-kramaren Susanna Kierkegaard eller floskelmaskinen Jan Eliasson när de i debattartiklar, utifrån skilda utgångspunkter, manar till ökad snällhet i samhället. Den förstnämnda lamenterar över att man enligt hennes uppfattning inte längre får vara snäll i Sverige. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/WbaQXg/man-far-inte-langre-vara-snall-i-sverige

”Åsikter som utgår från en snällare världsbild går inte hem just nu”, påstår Kierkegaard i Aftonbladet den 14 juli. ”Skriver man sådant så stämplas man som naiv och korkad. Men jag tycker det är dags att banka in den snälla politikens idéer i folkmedvetandet igen.”

Snällhetsaposteln Bamse och hans entourage.

Vilka är då dessa den snälla politikens så värdefulla idéer? Susanna Kierkegaard ger några exempel: ”Jag vill till exempel att det ska bli lättare att gå på bidrag…Det är kanske inte heller självklart att det ska gå att utvisa folk som begått brott i Sverige. Straff ska handla om rehabilitering, inte hämnd. Och så tycker jag inte att skolan ska vara så svår som den är i dag.”

Då vet vi: snällhet är i Kierkegaards perspektiv en allmän kravlöshet och sentimental jolmighet. Alltså precis de ideal som alltför länge väglett det politiskt korrekta etablissemanget men som nu vissa  håll, också utanför Sverigedemokraterna, långt om länge börjar ifrågasättas eftersom de så uppenbart bidragit till det kaos vi kan skönja överallt i samhället i dag.

Den typ av snällhet debattören efterfrågar är därtill väldigt enkelriktad. Det är bidragsfuskarna, förövarna och slapptaskarna som skall utsättas för den. Vilket inte är särskilt snällt gentemot dessa kategoriers offer.

Susanna Kierkegaard avslutar med att, inte särskilt otippat, i gillande ordalag hänvisa till ”en klok björn i blå luva”, det vill säga Rune Andréassons (1925-99) seriefigur Bamse.

En snällhetsivrare av ett något annorlunda snitt är det före detta utrikesministern och biträdande generalsekreteraren i FN  Jan Eliasson (S). Denne väckte viss uppmärksamhet då han den 16 december i fjol apropå budgetdiskussionerna i riksdagen från sitt hem i Danderyd twittrade: ”Efter att lyssnat på hustru Kerstin spela Bach intar /hunden/ Leo viloläge o säger: ‘Måtte en ny budget i Sverige inte innehålla nedskärningar för kulturen’ – och f ö inte heller miljön o flyktingar. Och husse o matte behöver ju inga skattesänkningar.”

Nej, paret Eliasson klarar sig nog – till skillnad från landets fattigpensionärer och andra ekonomiskt mindre konkurrenskraftiga grupperingar. Eliassons twittrande fick debattören Ann Heberlein att utnämna hundkommunikatören Eliasson till ”årets Marie Antoinette”, den franska drottningen som uppmanade fattiga fransmän att äta bakelser om det var ont om bröd.

S-profilen Eliasson i blåsväder: ”Årets Marie Antoinette”

Nu har Jan Eliasson slagit till igen. Denna gång i form av ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 20 juli, där Eliasson hävdar att ”Flyktingar används som slagträ i samhällsdebatten.” ”Nu behöver vi lyfta blicken och fråga oss om inte mångfald är bättre än isolering och inåtblickande”, skriver debattören Det framgår inte av Eliassons inlägg om han även denna gång rådgjort med sin hund. https://www.dn.se/debatt/flyktingar-anvands-som-slagtra-i-samhallsdebatten/

Eliasson berättar om sina egna omåttligt positiva upplevelser av invandrare och flyktingar. Således skall han på 1950-talet av sin pappa ha uppmanats spela fotboll med barn till italienska arbetskraftsinvandrare. Sedan förklarar sig den nu pensionerade diplomaten vara väldigt imponerad av hur Libanon tagit emot otaliga flyktingar från Syrien (hur många vanliga libaneser han intervjuat framgår inte av Eliassons inlägg, inte heller att den libanesiska regeringen tröttnat på den belastning de syriska flyktingarna utgör på samhället och därför börjat fördriva dem tillbaka till hemlandet). https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7258473

Libanons Syrien-flyktingar – en framgångshistoria?

Ytterligare ett exempel som i Jan Eliassons ögon bortom allt tvivel bevisar att vi klarar av att ta emot hart när hur många immigranter som helst är ett besök på en aktutmottagning i Stockholm, där all personal – från läkare ner till städarna – tydligen var invandrare. Eliasson blir dock betänksam över att alla inte delar hans översvallande positiva syn på utomeuropeiska migranter, ty i den politiska debatten finns en tendens att immigranter betraktas ”alltmer som hot och problem” och inte som tillgångar.

Eliasson vidgår visserligen att den ohejdade flyktingvågen hösten 2015 ledde till stora påfrestningar. Enligt debattören bör vi avstå från såväl skönmålning som vad han kallar ”demonisering” av den utomeuropeiska migrationen – men det är just skönmålning Eliasson ägnar sig åt. Hans DN-inlägg visar återigen att Jan Eliasson mest av allt är en floskelmaskin vars retorik säkert är välmenad men ack så substanslös och i en del fall uppenbart falsk.

Jag kan hålla med Susanna Kirkegaard och Jan Eliasson om att vi inte behöver vara elaka i onödan. En falskt godhetssignalerande snällhet som överser med bidragsfusk, brottslighet och en dysfunktionell skola och inte inser att det finns en gräns för hur mycket invandring Sverige och det övriga Europa tål kan vi dock alldeles bestämt vara utan.

Jag avslutar som jag började – med en sång om att vara snäll. Denna gång av och med proggdrottningen Turid, som inte hade mycket till övers för snällheten (åtminstone inte i denna sång): https://www.youtube.com/watch?v=caHMm6j_qUE

 

Om Trumps erkännande av Golan som israeliskt territorium – och om Israels ”Auschwitz-gränser”

26 mars, 2019

Donald J. Trump har, halvvägs in i sin fyra år långa ämbetsperiod, redan gått till historien som USAs sannolikt mest Israel-vänliga president någonsin. För knappt ett år sedan lät han flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem. I dagarna har han därtill officiellt erkänt Israels rätt till Golanhöjderna.

Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu jämförde efter erkännandet Trump med det judiska folkets historiska välgörare såsom perserkonungen Kyros II ”den store” (590/76-530 före Kristi födelse), den brittiske utrikesministern lord Arthur Balfour (1848-1930) samt USAs president Harry S Truman (1884-1972). Trump kvitterade artigheten genom att kalla Netanyahu ”a very special man”.

Kyros II lät, sedan hans persiska styrkor erövrat Babylonien, hebréerna återvända till Jerusalem och återuppbygga det heliga templet. Lord Balfour är mannen bakom Balfour-deklarationen från 1917, vilken erkände det judiska folkets rätt till ett nationalhem i Palestina-mandatet. President Truman körde över sitt utrikesdepartement och erkände Israel som statsbildning 1948.

Iranska FN-soldater håller vakt på Golanhöjderna 1975.

Det är inte svårt att förstå varför Israels regering välkomnar Trump-administrationens beslut att erkänna Golanhöjderna som israeliskt område. Om Golan hade stått under arabisk (läs; syrisk) kontroll hade Israel varit vidöppet för angrepp och raketbeskjutningar från området likt vad som skedde före och under Sexdagarskriget 1967.

Efter det segerrika Sexdagarskriget – då Egypten, Syrien och Jordanien assisterade av trupper från ytterligare elva arabstater angrep Israel – besatte Israel Sinaihalvön, Gaza, den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien), östra Jerusalem samt Golanhöjderna. Den judiska staten kunde helt enkelt inte riskera att bli angripen av fientligt sinnade länder från dessa områden ännu en gång. Golan annekterades officiellt 1981. https://popularhistoria.se/krig/sexdagarskriget.

Abba Eban beskrev Israels gränser före Sexdagarskriget som ”Auschwitz-gränserna”.

Den tidigare israeliske utrikesministern och FN-.ambassadören Abba Eban (Abba Solomon Meir,1915-2002), beskrev efter Sexdagarskriget Israels gränser före 1967 som ”Auschwitz-gränserna””, som han menade att Israel av säkerhetsskäl aldrig kunde återvända till. https://israelbehindthenews.com/abba-eban-the-june-1967-map-represented-israels-auschwitz-borders/3838/

Ett antal arabländer samt Iran har, liksom de europeiska representanterna i FNs säkerhetsråd, fördömt Trumps erkännande av Golan som israeliskt territorium. https://www.reuters.com/article/us-us-golanheights-mideast/gulf-arabs-iran-reject-u-s-recognition-of-golan-heights-as-israeli-idUSKCN1R709B

 

Skråmo är sannolikt död – var livrädd hamna i Guantanamo

16 mars, 2019

Michael Skråmo höll ut i det längsta i IS-fästet Baghouz.

Enligt brittiska källor skall den svenske IS-medlemmen Michael Skråmo vara död. Eftersom hans hustru, 28-åriga Amanda Gonzales, dödades vid en granatattack i december är parets sju barn nu föräldralösa. De uppges dock befinna sig ”i säkerhet”, vad det nu kan innebära. https://www.itv.com/news/2019-03-14/children-islamic-fighter-michael-skramo-caliphate-sweden-video/

Michael Skråmo föddes av norska föräldrar i Bergsjöns församling i Göteborg den 2 november 1985. Han konverterade till islam 2005 och ägnade sig åt moskéverksamhet under flera år, innan han blev en i Europa kringresande predikant för islam och omsider en framgångsrik rekryterare till Islamska staten (IS). Som grädde på moset blev han också internationellt efterlyst. https://sv.wikipedia.org/wiki/Michael_Skr%C3%A5mo

2014 reste Skråmo och Gonzales tillsammans med sina då fyra barn till Raqqa i Syrien, som fungerade som ett slags huvudstad för det IS-kontrollerade så kallade Kalifatet. I Syrien fick paret ytterligare tre barn. Skråmo skall ha gripits i Baghouz i nordvästra Syrien av kurdiska styrkor för någon vecka sedan och uppges nu alltså ha avlidit.

Michael Skråmo med familj begav sig till Raqqa 2014.

Skråmos mor och syster har underrättats om dödsfallet, men exakt av vilka råder oklarhet om. Den kurdiska milisen YPG har sagt sig ej kunna bekräfta den svensk-norske IS-medlemmens död. Det är känt att Skråmo var livrädd att tillfångatas av amerikanerna, så det är inte otänkbart att han begått självmord i syfte att undkomma detta öde och kanske hamna i Guantanamo-fängelset.

Michael Skråmo medverkade 2009 i en TV-sänd debatt på temat ”Hetsjakt på muslimer” enligt principen ”alla mot Dick Erixon”, där sistnämnde skribent och debattör – då ännu ej sverigedemokrat – ansattes från alla håll av ett uppbåd mer eller mindre högljudda, hysteriska debattörer med islamofascisten Mehmet Kaplan (MP) i spetsen

 

Om det nu stämmer att Michael Skråmo är död så tänker jag inte sörja livet ur mig, men jag tänker heller inte hjula av glädje. Jag beklagar att ett sorgligt människoöde av allt att döma fått ett sorgligt slut. Den tro och idealism som Skråmo omfattade hade sannerligen kunnat användas på ett bättre sätt än att ställas i dödens och terrorismens tjänst. Framförallt beklagar jag det faktum att paret Skråmo/Gonzales sju barn nu med all sannolikhet lämnas föräldralösa.

Michael Skråmo lade sig med tiden inte helt otippat till med en arabisk namnvariant.