Posted tagged ‘Syrien’

Litet om Jom kippur – Försoningsdagen

15 september, 2021

Yom Kippur Bildbanksfoton och bilder - Getty Images

Många judar brukar samlas vid Västra tempelmuren i Jerusalem på Jom kippur.

Med början vid solnedgången den 15 och till solnedgången den 16 september 2021 firar judar i Israel och över hela världen Jom kippur eller Försoningsdagen. Denna högtid infaller tio dagar efter det judiska nyåret Rosh hashana; innevarande år räknas som år 5782 enligt traditionell tidräkning. https://jfst.se/judendom-judar/judiska-helgdagar/jom-kippur/

I 3 Moseboken anges hur Gud upplyste Mose om de judiska högtiderna. Om Jom kippur kan vi i 3 Moseboken 16:29-31 läsa följande:

”Detta skall vara en oföränderlig stadga för er: den tionde dagen i den sjunde månaden skall ni, både infödda och invandrare, späka er och inte utföra något arbete. Den dagen bringas försoning åt er, så att ni blir rena; ni skall renas inför Herren från alla era synder. Den skall vara en vilodag för er, en sabbat då ni skall späka er. Så lyder denna oföränderliga stadga.”

Jom kippur räknas som den viktigaste och mest allvarliga av alla judiska helgdagar men också som den gladaste: det är ju den dag då Gud förlåter alla synder för den som djupt ångrar sig. Fordomdags samlades de troende i Jerusalems heliga tempel, då prästerna inte ståtade i sin vanliga ornat utan var enkelt klädda.

Sedan den romerska ockupationsmakten rivit ned templet år 70 AD – då Vespasianus var kejsare – och medfört dess skatter som krigsbyte till Rom firade judarna högtidsdagen genom fasta, böner och botgöring. Arbete, bad och sexuellt umgänge är inte heller tillåtna. Den troende reflekterar över det som varit, ber Gud om förlåtelse och lovar att bli en bättre människa.

I dagens Israel håller synagogorna gudstjänster hela dagen. Många uppsöker därtill den Västra tempelmuren, som är det enda som återstår av det andra templet som också kallas Herodes tempel (det första uppfördes under Salomos tid som konung år 967 före Kristi födelse men förstördes cirka 400 år senare av den babyloniske konungen Nebukadnessar II). https://sv.wikipedia.org/wiki/Jerusalems_tempel

Både vid nyårsfirandet och högtidlighållandet av Jom kippur blåses i en shofar, ett vädurshorn. Gamla, sjuka samt havande kvinnor eller kvinnor som nyligen fött barn undantas från fastandet och späkandet.

Israels försvarsminister Moshe Dayan och general Ariel Sharon på Suezkanalens västra bank i Egypten under Jom kippur-kriget.

Det fjärde Arabisk-israeliska kriget 6-25 oktober 1973 brukar även, förutom Oktoberkriget, kallas Jom kippur-kriget då det utbröt just denna helg – eftersom högtiden sammanföll med den muslimska fastemånaden ramadan är en alternativ benämning Ramadankriget.

De israeliska militärstyrkorna var oförberedda på det arabiska angreppet lett av Egypten och Syrien men lyckades omsider – troende säger att detta berodde på Guds aktiva ingripande – slå tillbaka aggressorerna. När kriget i efterhand analyserades blev det räfst och rättarting i de israeliska leden, och såväl premiärminister Golda Meir som försvarsminister Moshe Dayan tvingades avgå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jom_Kippurkriget

FNs (och Sveriges) sjukliga besatthet av Israel

25 augusti, 2021

Förenta nationerna (FN) har under en följd av år ägnat sig åt mobbning av den judiska staten Israel. Det visar en snabb titt på aktuell statistik. Och Sverige, som påstår sig vara Israels vän, har aldrig någonsin röstat nej till ett fördömande av Israel i FN.

Golanhöjderna (Syrien och Israel)

FNs fredsbevarande styrkor avpatrullerar gränsen mellan Israel och Syrien i Golan.

Odd Myrland, tidningsredaktör i Med Israel för fred, citerades 2005 på följande sätt: ”Den som tror att det som händer i FN har någon form av hög moralisk kvalitet som är värt att begå nationellt självmord för, som Israel förväntas göra, kanske inte helt har förstått vad som verkligen händer i FN.”

Statistik från UN Watch visar att fördelningen av FNs generalförsamlings resolutioner med fördömanden av enskilda länder under perioden 2015 fram till nu ser ut så här: Israel 112, Ryssland 12, Syrien 8, USA 7, Nordkorea 6, Iran 5 och Myanmar 4. Diktaturer som Kina, Kuba, Qatar, Libyen, Turkiet, Pakistan och Zimbabwe noteras däremot för 0 fördömanden.

Studerar vi siffrorna för FNs råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) finner vi en liknande slagsida mot Israel. Från rådets bildande 2006 till dags dato har Israel fördömts 95 gånger. Redan från början bestämde sig rådet för att ha en stående punkt på dagordningen – Item 7 – nämligen Israel.

Till och med FNs dåvarande generalsekreterare, sydkoreanen Ban Ki-moon, tyckte det gick för långt och uttryckte sitt missnöje med den anti-israeliska slagsidan. I rådet ingår länder av typ Kina, Ryssland, Kuba, Libyen och Saudiarabien, vilka knappast är kända för att vara de mänskliga rättigheternas ivrigaste förespråkare. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter

Omröstningarna i FNs generalförsamling, människorättsråd och övriga grupperingar handlar endast om att främja de respektive staternas egna intressen. Rättvisa finns inte på agendan. I ett system med 57 muslimska stater, varav 22 arabiska, har världens enda judiska stat inte en chans. Lägg därtill att nämnda stater bildar allianser med stora delar av den övriga världen.

På tisdag röstar FN:s generalförsamling om säkerhetsrådet - Regeringen.se

FN-högkvarteret i New York.

Sveriges röstande kan enligt denna bloggare endast betecknas som en skandal: vårt land har i FN-sammanhang inte en enda gång röstat nej till en mot Israel fördömande resolution. I 79 procent av omröstningarna om Israel har Sverige stött den arabiska/muslimska sidan. I 21 procent av fallen har Sverige lagt ner sin röst. Det är Mellanösterns enda demokrati vi talar om. Det kan nämnas att vårt västra nordiska grannland, Norge, har precis samma nedslående facit.

Den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld har exempelvis hävdat att Norge är Europas mest antisemitiska land, vars enda bidrag till internationell statsvetenskap enligt Gerstenfeld består i nazistledaren Vidkun Quisling (1887-1945). Norsk antisemitism går tillbaka flera hundra år i tiden, och det var först 1842 judar fick tillåtelse att slå sig ned i landet utan att konvertera till kristendomen (vilket i Sverige hade skett på 1770-talet). https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/21/quislings-valnad-gar-igen-i-norge/

Generalförsamlingens röstningar är emellertid inte bindande och ger inte upphov till någon folkrätt, men de betraktas ändå av mindre vetande bedömare som ett slags lag. Tonen i resolutionerna har med åren tenderat att bli alltmer hätsk och överdriven. Varje år utformar generalförsamlingen starkt Israel-kritiska resolutioner om Golan, som av uppenbara säkerhetsskäl annekterades av Israel 1967

Israel och hennes fiender

25 april, 2021

 

snkrrw2vuzb3kw5u7uf4kfgag3gm3mz2yge4ym4cwv5xloy7f2fq-2732x1720

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Boulder-skytten är en muslimsk syrier-amerikan

25 mars, 2021

(mer…)

Trumps revolutionerande utrikespolitik bröt ny mark

11 februari, 2021

Donald Trump blev den förste sittande presidenten i USAs historia att besöka Västra tempelmuren i Jerusalem.

Det faktum att Donald Trump förlorade presidentvalet och nu är föremål för en konstitutionellt tvivelaktig riksrättsprocess kan inte undanskymma det faktum, att han lämnar ett unikt banbrytande utrikespolitiskt arv efter sig. Det borde ha lett till att han belönats med Nobels fredspris. Den oberäkneliga Norska Nobelkommittén ville dock annorlunda och utsåg en pristagare som ingen kommer ihåg i dag.

Forskaren och journalisten Rauf Baker gör i ett inlägg i The Begin-Sadat Center for Strategic Studies (BESA) den 7 februari 2021 följande analys av Trumps utrikespolitik:

Former U S President Donald Trump´s foreign policy legacy was, on the whole, a major success. From Asia to Europe and through the Middle East, he managed to achieve many notable ”firsts”. He left behind peace deals and initiatives while eliminating terrorists and confronting strategic threats in an unprecedented manner. https://besacenter.org/perspectives-papers/trump-foreign-policy/

Till skillnad från sina företrädare i Vita huset, vilka fortsatte längs de uppkörda hjulspåren, medförde Trumps revolutionerande utrikespolitik att det rådande systemet skakades om rejält vilket öppnade nya och unika möjligheter till fred och avspänning på olika håll i världen. Här följer ett axplock av de trumpska initiativen:

Asien: Trump gjorde allvarliga ansträngningar att reducera det ständigt överhängande kärnvapenhotet från det kommunistiska Nordkorea. Han träffade den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-un och promenerade tillsammans med denne över den demilitariserade zonen (DMZ) den 30 juni 2019 som den förste amerikanske presidenten in i Nordkorea. ”Had it not been for Chinese pressure on Pyongyang to thwart a Trump success”, skriver Rauf Baker, ”the most heavily fortified border in the world could have ceased to exist during his term.”

Donald Trump och Kim Jong-un fann varandra – men kineserna ville annat.

Den 2 december 2016 ringde Donald Trump, som en månad tidigare besegrat Hillary Clinton i USAs presidentval, till Taiwans president Tsai Ing-wen – det så kallade Tsai-samtalet. Det var första gången sedan 1979 som en amerikansk president eller presidentvald  varit i direktkontakt med en president i Republiken Kina på Taiwan. Samtalet visade för hela världen att USA fortfarande stod på Taiwans sida i dess mellanhavanden med det röda Kina. https://en.wikipedia.org/wiki/Trump%E2%80%93Tsai_call

Trump-administrationen var vidare först ut med att sätta ekonomisk press på Kina i syfte att hejda dess expansionistiska tendenser och fortsatte med att belysa Kinas skuld för uppkomsten av Wuhan-viruset covid-19. I november 2017 lyckades Trump, via ett strategiskt forum som hölls på Filippinerna, återuppliva den informella samarbetsgruppen The Squad (the Quadrilateral Security Dialogue) – bestående av USA, Australien, Japan och Indien – i syfte att bemöta det kinesiska inflytandet i den asiatiska Stilla havs-regionen. Denna sammanslutning har ibland kallats ”Asiens NATO”. https://www.scmp.com/week-asia/opinion/article/2121474/us-japan-india-australia-quad-first-step-asian-nato

Europa: Den 4 september 2020 undertecknades ett historiskt avtal mellan Kosovo och Serbien syftande till att normalisera de ekonomiska förbindelserna mellan de båda Balkan-länderna. Avtalet, som mäklats fram av Donald Trump, signerades i Vita huset i Washington, D. C: av Kosovos premiärminister Avdullah Hoti och Serbiens president Aleksandar Vucic under överinseende av Trump. Bland annat kom parterna överens om att återuppta flygresor mellan Belgrad och Pristina. https://en.wikipedia.org/wiki/Kosovo_and_Serbia_economic_normalization_agreements_(2020)

Mellanöstern: President Trump mäklade inom några få månader 2020 fram fredsavtal mellan Israel och de muslimska staterna Förenade arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan under rubriceringen The Abraham Accords. Trump hade ett par år tidigare blivit den förste USA-president att uppfylla vallöftet att flytta USAs ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. Han var också först med att, den 22 maj 2017, besöka Västra tempelmuren i Jerusalem, judarnas heligaste plats. https://www.state.gov/the-abraham-accords/

Trump visade sig också framgångsrik när det gällde att spåra upp och eliminera terrorledare. Under hans mandatperiod fick således ISIS-ledaren Abu Bakr Baghdadi, al-Qaidas andreman Abu Muhammad Masri samt Irans terrorstrateg Qassam Soleimani bita i gräset. Masri hade spelat en stor roll i att planera och utföra bombdåden mot USA-ambassaderna i Kenya och Tanzania under Bill Clintons tid som president.

Avtalet mellan Kosovo och Serbien undertecknas i Vita huset den 4 september 2020.

Trumps närmaste företrädare som president, Barack Obama, lämnade som politiskt arv ett tvivelaktigt kärnvapenavtal med Iran vilket stärkte Irans ställning i regionen. Nu riskerar avtalet att förnyas av den nyvalde presidenten Joe Biden. ”Obama also left Trump with overwhelming chaos in Syria”, konstaterar Rauf Baker, ”where Bashar Assad crossed Obamas chemical red line with no retaliation. It was Trump, not Obama, who launched airstrikes targeting Damascus chemical arsenal for the first time.”

Baker sammanfattar Trumps utrikespolitiska framgångshistoria på följande sätt: ”The core of Trumps foreign policy view was to avoid random wars and push for peace while at the same time undermining forces that pose a threat to global prosperity, security, and stability by confronting them politically, militarily, and economically.”

Rauf Baker hävdar slutligen att, Trots Trumps valnederlag, vad han kallar ”Trumpism” inte har besegrats. ”On the contrary: it took root and has become the wild card in the American political equation. It might spread beyond the borders of the United States and become a global movement against de ´deep state´, whereever it may be.”

Jag misstänker att detta också står klart för Donald Trumps motståndare inom politik och etablerade medier. Därav det desperata riksrättsåtalet efter det att Trump lämnat ämbetet – Trump skall i görligaste mån hindras från att göra någon sorts politisk come-back.

Israel vinner kriget mot terrorismen

18 december, 2020

Sergeant Amit Ben-Yigal träffades i huvudet av en sten och avled.

Israel vinner kriget mot terrorismen. Så kan man tolka det faktum att under 2020 endast två personer dödats av terrorister i Israel. Detta kan jämföras med 9 döda 2019 och 16 2018. https://unitedwithisrael.org/israel-is-winning-the-war-on-terror-2020-had-least-casualties-since-1948/

2020, som snart är slut, är det år som den judiska staten Israel kunnat notera det minsta antalet döda i terrorhandlingar sedan staten etablerades 1948. Även antalet raketbeskjutningar från Gaza-remsan har minskat betydligt: omkring 175 hittills under 2020 jämfört med 1296 under 2019 och 1164 under 2018.

De två dödsoffren är rabbi Shai Ohayon, 39, en fyrabarnsfar som knivskars till döds i augusti av en 46-årig arabisk terrorist i staden Petah Tikva i Israels centraldistrikt. Mördaren befann sig i Israel på ett lagligt arbetstillstånd och greps strax efter dådet. https://www.timesofisrael.com/he-was-a-holy-man-friends-family-mourn-stabbing-victim-rabbi-shai-ohayon/

Den 21-årige sergeanten Amit Ben-Yigal befann sig på uppdrag med sin enhet ur Israeli Defence Forces (IDF) i en by nära staden Jenin i den norra delen av den så kallade Västbanken i april, då han träffades i huvudet av ett stort stenblock. Han avled av sina skador trots att han vid tillfället bar hjälm. Mördaren stod troligen på ett hustak. https://www.timesofisrael.com/idf-soldier-killed-by-rock-thrown-at-his-head-during-west-bank-arrest-raid/

Enligt israeliske ÖBn Aviv Kochiva har Israels försvarsstyrkor noterat betydande framgångar under året.

Även på andra fronter har den israeliska krigsmakten kunnat notera betydande framgångar under innevarande år. IDFs överbefälhavare, generallöjtnant Aviv Kochavi, citeras på följande sätt beträffande Israels operationer riktade mot Irans militära anläggningar i Syrien: ”The Iranian establishment in Syria is in a clear slowdown, but we still have a long way to go to complete the goals in this arena.”

Enligt generallöjtnant Kochavi har israelerna träffat över 500 mål under innevarande år förutom ett stort antal hemliga operationer. Israel har därtill utfört talrika cyberattacker riktade mot iranska mål i Syrien, ett allt viktigare frontavsnitt i den israelisk-iranska kraftmätningen.

Monstret i Ankara – och hans svenske hejaklacksledare

1 november, 2020

Recep Tayyip Erdogan och Carl Bildt möts i Ankara den 23 maj 2017.

När Frankrike började vidta mått och steg i syfte att försvara sig och sitt demokratiska statsskick mot islamistisk terror gick Turkiets president Recep Tayyip Erdogan i taket. Efter mordet på läraren Samuel Paty frågade sig Erdogan: ”Vad har Macron för problem med islam och muslimer?” Erdogan menade också att den franske presidenten behövde genomgå en psykiatrisk undersökning.

Erdoğan rasar mot karikatyr – Turkiet till attack mot fransk yttrandefrihet

Monstret i Ankara nöjde sig icke härmed. ”Muslimer möts nu av en liknande lynchkampanj som den judarna i Europa möttes av innan andra världskriget”, citerades Turkiets islamistiske president av nyhetsbyrån AP. Erdogan glömde bort den i sammanhanget nog så väsentliga detaljen att de europeiska judarna inte hade för vana att skära av huvuden på eller beskjuta kristna. https://www.expressen.se/nyheter/erdogan-muslimer-jagade-som-judar-fore-varldskriget/

Den nuvarande konflikten mellan Turkiet och Frankrike inleddes med att president Emmanuel Macron anklagade Erdogan för att ha försett Azerbajdzjan med 300 jihadister i den pågående konflikten med Armenien. Senast har Erdogan å Turkiets vägnar hotat med rättsliga åtgärder mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo för att ha publicerat en skabrös karikatyrteckning av Erdogan som lättar på en muslimsk kvinnas hijab.

Det var som bekant Charlie Hebdo som 2015 utsattes för en islamistisk/jihadistisk terrorattack vilken ledde till att tolv människor dödades. Utanför tidningsredaktionen mördades en polisman samt fyra civila i samband med en attack mot en judisk livsmedelsaffär. Den rättegång som efter fem år planerades hållas mot den huvudmisstänkte för attacken har uppskjutits på obestämd tid därför att den misstänkte drabbats av covid-19. https://www.vk.se/2020-11-01/pandemin-skjuter-upp-charlie-hebdo-rattegang

Jihadistisk terror upplever emellertid Erdogan som sitt minsta bekymmer (om han nu alls ser det som ett bekymmer, vilket är tveksamt): ”Europa står på katastrofens brant på grund av xenofobi och religiös fascism. Attacker mot mig är en attack mot alla muslimer i hela världen.”

Den turkiske presidentens yviga retorik visar att han ser sig själv som alla muslimers ledare och frälsare. I ett tal till nationen den 13 juli i år i samband med omvandlingen av helgedomen Hagia Sofia i Istanbul – tidigare Konstantinopel – från museum till moské kallade Erdogan omvandlingen ett förebud om ”befrielse av al-Aqsa”, det vill säga den moské med anor från 600-talet som finns på Tempelberget i Jerusalem och som räknas som islams tredje viktigaste helgedom. https://www.varldenidag.se/nyheter/erdogan-talade-om-befrielse-av-al-aqsa-mosken/reptgm!FxOXoxNHSBev1Bc8Nmpmg/

Karikatyr med Erdogan i Charlie Hebdo.

Erdogan anser att Jerusalem, Israels huvudstad, i själva verket tillhör Turkiet emedan staden tillhörde det Osmanska riket under tiden 1516 till 1917, då Storbritannien efter Första världskrigets slut tog över förvaltningen. En sådan snedvriden historietolkning bortser från att Jerusalem erövrades av den judiske konungen David redan omkring 990 före Kristi födelse och gjordes till huvudstad i dennes rike. Därefter har staden ockuperats av bland andra babylonier, romare, mamluker och araber. https://www.varldenidag.se/kultur/erdogans-ansprak-jerusalem-tillhor-turkiet/reptjl!Y0QbrtDGszrHIPMShPD9A/

Recep Tayyip Erdogan föddes 1954. Han är Turkiets president sedan den 28 augusti 2014 efter att ha beklätt posten som premiärminister 2003-14. 2001-14 var han partiledare för det av honom själv grundade Rättvise- och utvecklingspartiet (APK), vilket har majoritet i den turkiska nationalförsamlingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Recep_Tayyip_Erdo%C4%9Fan

I sin ungdom var Erdogan halvprofessionell fotbollsspelare i ett lag i Istanbul. 1994-98 var han borgmästare i samma stad men tvingades avgå sedan han reciterat en dikt med islamistiskt budskap i ett tal han höll i provinsen Siirt i sydöstra Turkiet. Dikten, författad av den nationalistiske poeten och sociologen Ziya Gökalp, innehöll bland annat följande rader: ”Moskéerna är våra kaserner, kupolerna våra hjälmar, minareterna våra bajonetter och de troende våra soldater.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Ziya_G%C3%B6kalp

Dikten renderade Erdogan tio månader i fängelse av vilka han satt av sex. Sedan Erdogan grundat APK kunde han redan 2002 bilda den turkiska statens första enpartiregering på nio år. Partiet var islamistiskt med en islamistisk stat på programmet men har ändå av omvärlden kommit att betraktas som mindre doktrinärt på grund av Erdogans pragmatiska hållning i början av dess existens. Ahmet Davutoglu efterträdde Erdogan som partiledare då den sistnämnde blev president 2014. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttvise-_och_utvecklingspartiet

Recep Tayyip Erdogan framstod i begynnelsen av sin politiska karriär som tämligen moderat. Han genomförde reformer i demokratisk riktning – bland annat blev pressen friare samtidigt som antiterrorism-lagens befogenheter minskades. Med tiden blev Erdogan alltmer auktoritär: lättnader som införts för den kurdiska befolkningsdelen avskaffades och fler än 100 journalister fängslades. Internetfilter infördes och HBTQ-kommunitetens rättigheter reducerades kraftigt.

Detta medförde att Turkiet sjönk till 148e plats bland 178 i Press Freedom Index, som publiceras varje år av Reporters Without Borders. I 2020 års lista har Turkiet halkat ner till 154e plats. Listan toppas i tur och ordning av de fyra nordiska länderna Norge, Finland, Danmark och Sverige med Nederländerna på femte plats. I botten, på 180e plats, återfinner vi Nordkorea. https://rsf.org/en/ranking

Offer för turkisk massaker i Aleppo i Syrien i februari 1919.

Erdogan håller med den drucknes envishet fast vid att det Osmanska rikets ytterst väldokumenterade folkmord (SEYFO) på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och greker 1915-17 – vilket beräknas ha skördat runt 2 miljoner människoliv varav cirka 1,5 miljoner armenier – aldrig ägt rum. Erdogans motivering från 2009 löd: ”Det är inte möjligt för en muslim att begå folkmord.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/17/om-folkmord-ii-100-ar-sedan-turkarnas-slakt-pa-kristna-inleddes/

Länge såg det ut som om Turkiet under Recep Tayyip Erdogans ledning var på väg mot EU-medlemskap. Erdogan själv utsågs 2004 av European Voice Organization till ”årets europé”. Året därpå inleddes förhandlingar om Turkiets anslutning till EU, vilken Erdogan-vännen Carl Bildt entusiastiskt backade upp. 2005 genomförde den turkiske presidenten ett statsbesök i Israel; 2007 talade den dåvarande israeliske presidenten Shimon Peres efter inbjudan av Erdogan inför den turkiska nationalförsamlingen.

2010 ökade dock spänningarna mellan Turkiet och Israel dramatiskt. När israeliskt territorium besköts från Gazaremsan valde Israel att bemöta aggressionen med militära medel, vilket fick Erdogan att börja yra om ”folkmord” på palestinaaraber – en orimlig anklagelse som Erdogan återkommit till ett flertal gånger. http://afp.omni.se/erdogan-accuses-israel-of-state-terror-and-genocide/a/gPGdm9

Erdogan fick vid det misslyckade försöket till statskupp den 15-16  juli 2016 tillfälle att spela ut hela sitt register. Han gjorde det så pass bra att det har ryktats om att han själv iscensatte kuppförsöket i syfte att komma åt sina fiender och meningsmotståndare. Minst 265 människor beräknas ha dött och drygt 1440 ha skadats vid de blodiga kupphändelserna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Milit%C3%A4rkuppf%C3%B6rs%C3%B6ket_i_Turkiet_2016

Många bedömare var vid kuppförsökets inledning övertygade om att Recep Tayyip Erdrogans dagar vid makten var räknade. De bedrog sig. Presidenten uppmanade allmänheten att ge sig ut på gatorna och göra motstånd. Inom någon dag hade 2700 domare och 2800 militärer avsatts eller gripits. Poliser, lärare, skolchefer och regionala tjänstemän avskedades och cirka 50 000 offentligt anställda sparkades. 17 000 personer fängslades för påstådd inblandning i det till synes illa förberedda kuppförsöket, vilket uppenbarligen inte hade det folkliga stöd som hade krävts.

Inga av dem som påstås ha deltagit i kuppförsöket behövde riskera dödsstraff – denna strafform avskaffades av Ankara 2004 i samband med den turkiska offensiven för att komma med i EU. Stärkt av sin seger i en folkomröstning 2017 har Erdogan emellertid talat om att det kan vara dags att återinföra dödsstraffet i landet. https://sverigesradio.se/artikel/6676882

Oavsett vad monstret i Ankara säger eller hittar på kan han påräkna förre svenske stats- och utrikesministern Carl Bildts insatser som hejaklacksledare. Denne stödde entusiastiskt Turkiet i dess förhandlingar om EU-medlemskap, och även om ett sådant i nuläget tycks minst sagt avlägset har Bildt fortsatt stå vid Erdogans sida.

Karta som visar var den turkiska invasionen av Rojava ägde rum.

När turkiska styrkor på presidentens order – sedan USAs president Donald Trump lämnat kurderna åt sitt öde genom att säga sig vilja dra tillbaka 2000 soldater från området –  invaderade den kurdiskt dominerade autonoma regionen Rojava i norra Syrien 2019 spred Bildt helt ogenerat på sitt Twitter-konto falska nyheter producerade på Erdogans regeringskansli till 670 000 följare.

Här sprider Carl Bildt fake news och propaganda från turkiska regimen

I Bildts ögon kan något som Turkiet företar sig aldrig vara landets eget eller Erdogans fel. I en intervju i Expressen den 7 mars 2016 utlät sig Bildt på följande sätt: ”Vi /EU/ har marginaliserat och stött bort Turkiet, och nu ser vi dessvärre de negativa konsekvenserna.” https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-turkiets-utveckling-ar-eus-fel/

 

¨m

Jesus – skägglös eller skäggig?

16 oktober, 2020

Henrik Sörensens altarmålning av en ung, skägglös Jesus i Linköpings domkyrka.

När den norske konstnären Henrik Sörensens (1882-1962) altarmålning av Jesus Kristus som en ung, skägglös och blond man invigdes i Linköpings domkyrka 1936 blev den hårt kritiserad av somliga men av andra höjd till skyarna.

Kritikerna menade att det var stor skandal att Mästaren från Nasaret avbildades med ”ariskt” utseende som kunde föra tankarna till den tyska nazipropagandan. Gestalter av denna typ var dock inte förbehållna nationalsocialismen utan förekom även på exempelvis socialdemokratiska och kommunistiska affischer.

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, skriver så här: ”Sörensens tavla låg i tiden och ersatte en äldre altartavla, målad av M J van Heemskerck, som skänktes av Johan III 1582.” https://www.svd.se/blond-jesus-blev-kulturskandal-i-linkoping

Sörensen, som var född i Värmland, anknöt i sin Jesus-målning till de första kända avbildningarna av Jesus som en ung man utan skägg och med varierande hårlängd. ”De flesta verkligt gamla Jesus-avbildningar”, framhåller Harrison, ”finns i Roms katakomber. Här är han i regel framställd som ´den gode herden´: en ung man utan skägg som bär på ett lamm.” http://blog.svd.se/historia/2011/10/10/de-aldsta-jesusbilderna/

Jesus helar en blödande kvinna. Målning i Roms katakomber.

Professor Harrison förmodar att detta sätt att avbilda Jesus emanerar från den antika konsten, till exempel avbildningar av den grekiske guden Hermes bärande på ett lamm. I Wikipedia påpekas att den skägglöse Jesus för tankarna till en välklädd, romersk man ur överklassen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristusbild

De äldsta Jesus-bilderna kan dateras till mitten av 200-talet och antas vara ungefär lika gamla som de första framställningarna av Jesus-barnet och de tre vise männen. Från Dura Europos i Syrien finns således en Jesus-illustration till berättelsen om när Jesus på sabbaten botar en lam man och uppmanar denne: ”Stå upp, tag din säng och gå.” http://runeberg.org/bibeln/43_05.html

Mycket gammal är också en klotterliknande bild i Rom av en korsfäst man med åsnehuvud vilken tillbes av en man. Texten i anslutning till bilden lyder: ”Alexamenos tillber /sin/ gud.” Det kan antas att framställningen är en nidbild av den nämnde Alexamenos.

Det var först på 500-talet som Jesus började framställas som en allvarlig man med skägg och långt hår. Möjligen hade de dåtida konstnärerna insett att det var så den judiske förkunnaren  Jesus (Yeshua på hebreiska) kanske hade sett ut. Rimligen bör han då också, i enlighet med judisk sed, även ha varit utrustad med tinninglockar; några sådana äldre avbildningar av Jesus har jag emellertid inte sett eller hört talas om.

Jesus som Kristus-konung med skägg.

Omkring år 1000 begynte de kristnas centralgestalt avbildas med krona på huvudet som Kristus-konungen, och från senmedeltiden kom Jesu mänskliga drag att betonas. Därefter blir Jesus i bildkonsten mest av allt en lidande, magerlagd gestalt som dog på korset för världens synder.

Henrik Sörensens version i form av altartavlan i Linköpings domkyrka anknöt till den ursprungliga framställningen av Mästaren, vilket feltolkades av kritikerna som arisk propaganda. 

Navalnyj senaste offret för Kremls förgiftningspolitik

9 september, 2020

Det senaste offret för nervgiftet novitjok – den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj.

Den ledande ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, född 1976, har av läkare på det tyska Charité-sjukhuset i Berlin väckts ur sin konstgjorda koma. Det var den 20 augusti Navalnyj insjuknade med förgiftningssymptom efter att ha intagit en kopp te på flygplatsen inför en flygning från Tomsk i Sibirien till Moskva. https://www.bbc.com/news/world-europe-54061370

Planet omdirigerades till Omsk, där Navalnyj togs in för behandling på ett ryskt sjukhus. Myndigheter nekade först att låta Navalnyj färdas utomlands för vård, men efter tre dagar tilläts han flyga med ett tyskt ambulansflygplan till Berlin. Då hans tillstånd förbättrats har han nyligen väckts ur sin koma.

”He is responding to verbal stimuli”, har en talesperson för Charité-sjukhuset förklarat. ”It remains too early to gauge the potential long-term effects of his severe poisoning.” Enligt det toxikologitest som utfördes vid det tyska sjukhuset föreligger ”ovedersägliga bevis” för att den ryske oppositionspolitikern förgiftats med nervgiftet novitjk, som framställdes och utvecklades vid laboratorier i Sovjetunionen under 1970- och 1980-talen.

Fördömanden av mordförsöket på Navalnyj har kommit från ett flertal håll, däribland Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Sveriges statsminister Stefan Löfven. Ryssland har ombetts ge en förklaring till det inträffade. Också den västliga försvarsalliansen NATO har skarpt fördömt ”det fruktansvärda likvidationsförsöket mot Aleksej Navalnyj”.

NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg: ”Den som använder kemiska vapen visar en fullständig brist på respekt för människolivet.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nato-fordomer-misstankt-rysk-forgiftning-mot-aleksej-navalnyj

Polisen söker spår av gift i den park i Salisbury där Sergej och Julia Skripal uppehöll sig innan de insjuknade.

Det kommer inte som någon sensation att officiella ryska företrädare har tillbakavisat anklagelserna om att den ryska Putin-administrationen ligger bakom det aktuella mordförsöket. Kremls talesman Dmitrij Peskov har bland annat citerats: ”All attempts to somehow implicate Russia with what happened are unacceptable to us, they are absurd.”

Varför sådana försök skulle vara ”absurda” bryr sig Peskov inte om att förklara. Ryssarna har även sökt göra gällande att Navalnyj skulle lida av någon sorts sjukdom relaterad till ämnesomsättningen. Det är ur ryskt perspektiv förståeligt att man inte vill kännas vid att Navalnyj har förgiftats med ett toxiskt ämne ur den sovjetiskt framställda novitjok-gruppen.

Om så skulle vara fallet – och jag ser ingen anledning att betvivla de tyska forskarrönen – kan förgiftandet endast ha utförts av någon som arbetar för eller har kopplingar till den ryska säkerhetstjänsten, vilket har framhållits av exempelvis SVT-korrespondenten Bert Sundström: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-de-enda-som-kan-anvanda-giftet-ar-personer-som-arbetar-for-ryska-sakerhetstjansten

Förnekandet av rysk inblandning i fallet Navalnyj faller väl inom ramen för vad som har kallats plausible deniability och som har präglat Rysslands internationella agerande när det gäller exempelvis inblandningen i proryska grupperingars krigföring i östra Ukraina och inbördeskrigen i Libyen och Syrien.

Genom att använda sig av styrkor som inte direkt kan kopplas till den ryska krigsmakten så är det möjligt för Kreml – även om alla bedömare som inte är tvångsmässiga Putin-anhängare inser att det är Kreml som ligger bakom – att förneka sin inblandning. https://www.theobserver-qiaa.org/plausible-deniability-russias-modern-international-strategy

Novitjok användes som bekant även vid förgiftandet av den tidigare ryske dubbelspionen Sergej Skripal och dennes dotter Julia Skripal i engelska Salisbury 2018. Paret Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde till slut. En brittisk undersökning pekade ut aktörer vid den militära ryska underrättelsetjänsten GRU som skyldiga. https://en.wikipedia.org/wiki/Poisoning_of_Sergei_and_Yulia_Skripal

Det ser i nuläget ut som om även Aleksej Navalnyj skulle överleva, men vilka framtida men han eventuellt kan komma att drabbas av är oklart.

Aleksandr Litvinenko före och efter förgiftningen.

Det mest kända fallet avseende förgiftning av ryska oppositionella är eljest den landsflyktige Aleksandr Litvinenko, som i november 2006 avled på ett sjukhus i London sedan det konstaterats att han bibringats polonium-210, en isotop av det sällsynta radioaktiva grundämnet polonium, vilket upptäcktes av den polska forskaren Marie Curie 1898. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksandr_Litvinenko

Litvinenko var en tidigare öppet Putin-kritisk KGB- och FSB-officer som bland annat ägnade stor energi åt att undersöka mordet på journalisten Anna Politkovskaja. En brittisk undersökning kom fram till slutsatsen att mordet utförts av de båda ryska agenterna Dmitrij Kovtun och Andrej Lugovoj. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/13/fallet-skripal-ryska-mord-och-mordforsok/

Genom mordförsöket på Aleksej Navalnyj, som är Rysslands internationellt mest kände oppositionsledare, signalerar Kreml att regimkritik medför allvarliga hälsorisker. Man signalerar också att man ger fullkomligt tusan i vad det internationella samfundet anser om det. De enda ”oliktänkande” Putin tolererar är de mycket Putin-lojala oppositionspartier som finns i den ryska statsduman, där Rysslands federala kommunistiska parti under ledning av Gennadij Ziuganov och Liberaldemokraterna med Vladimir Zjirinovskij som anförare är de största.

 

Vad gjorde medlemmar av Putins privatarmé i Belarus?

2 augusti, 2020

En enhet ur Grupp Wagner på plats i den syriska öknen.

För några dagar sedan greps 33 personer ur det ryska militärkommandot Grupp Wagner (alternativ stavning Vagner) i Belarus (Vitryssland) huvudstad Minsk. De anklagades av den vitryska regeringen under ledarskap av diktatorn Aljaksandr Lukasjenka för att ha försökt påverka presidentvalet i landet den 9 augusti.

What Were Russian Mercenaries Doing in Belarus?

Grupp Wagner gäller officiellt för att vara ett slags privatarmé som leds av överstelöjtnant Dmitrij Utkin och stöds ekonomiskt av den stenrike oligarken Jevgenij Prigozjin, som står Vladimir Putin mycket nära.  Gruppen, som existerat sedan 2014, har gripit in på en rad platser i världen: Syrien, Centralafrikanska republiken, Mocambique, Donbass-området i Ukraina, Libyen med flera. Den beräknas bestå av omkring 1000 man.

Syftet med Wagner-gruppens aktiviteter, som utförs enligt den så kallade Syrien-modellen, tycks vara  att ge uppbackning till regimer och rörelser som stöds av Moskva och som är pressade på ett eller annat sätt. Såsom Assad-regimen i Syrien eller de proryska rebellerna i östra Ukraina. Gruppen är med till visshet gränsande sannolikhet att betrakta som Putins privatarmé. https://www.fokus.se/2019/11/sidea-putins-oligarkkompis-driver-rysslands-privata-krig/

Frågan är emellertid vad denna privatarmé sysslade med i Belarus. Enligt Lukasjenka, som suttit vid makten i 26 år med hjälp av massivt och notoriskt valfusk, ägnade sig Grupp Wagner åt att destabilisera Belarus inför det förestående presidentvalet den 9 augusti. Diktatorn har tidigare hindrat populära politiker från att ställa upp i valet men hotas nu av den tidigare tämligen okända Sviatlana Tsikhanoskaya.

Sviatlana Tsikhanoskaya. utmanar Lukasjenka.

Lukasjenkas uträkning är nästan säkert att skapa bilden av ett Belarus som hotas av yttre inblandning i landets inre angelägenheter och att sedan söka koppla utmanaren Tsikhanoskaya till dessa krafter. Allt i syfte att säkra ytterligare några år vid makten för den nu 65-årige despoten, som styr sitt rike enligt gammal sovjetisk modell. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/07/30/vitrysslands-president-lukasjenko-utnyttjar-gripna-ryska-legosoldater-for-att

Den troligaste orsaken till Wagners närvaro i Belarus är emellertid enligt många bedömare att utnyttja landet som transitplats på väg mot ett ingripande i i Libyen, Sudan eller något annat land där gruppen bedriver aktiviteter av ett eller annat slag.

Omfattande protester har förekommit i huvudstaden i Minsk, och många vitryssar är bevisligen hjärtinnerligt trötta på Lukasjenka och hans klick av servila jasägare. Sviatlana Tsikhanoskaya är modig som vågar ställa upp, men diktatorn kommer med största sannolikhet att kunna behålla makten även denna gång.

Europas siste diktator av gammal sovjetisk modell: Aljaksandr Lukasjenka.

Hur det kommer att gå med Grupp Wagner och de vitryska relationerna till Ryssland – som redan är ansträngda – är svårt att sia om. Helt klart är väl att dessa relationer inte kommer att förbättras.